Riksdagens skrivelse Nr 175.
1
Nr 175.
Godkänd av första kammaren den 16 maj 1929.
Godkänd av andra kammaren den 16 maj 1929.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1928
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928.
(Statsutskottets utlåtande nr 94.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 uti avgiven
berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna
förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i nedan
nämnda ärenden anföra följande.
l:o)
Anstånd med avsked för befattningshavare, som åtnjuta sportelinkomst
eller ersättning därför.
Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan om anstånd med avsked för aktuarien i Svea hovrätt G. Liliequist,
vilken, åtnjutit avlöning enligt den vid 1876 års riksdag fastställda lönestaten
och av hovrätten medgivits rätt att kvarstå i sin befattning efter
uppnådda 65 levnadsår. (Del I sid. 4—6).
Efter att hava meddelat vissa uppgifter rörande Liliequists löneförmåner
och den ersättning för mistad sportelinkomst, som tillerkänts honom, hava
revisorerna anfört följande.
»Revisorerna vilja icke bestrida, att i särskilda fall med hänsyn till befattningshavarens
enskilda intressen billighetsskäl kunna föreligga av den
art, att anledning kan finnas att tillmötesgå befattningshavarens önskan att
få kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder. Den omständigheten, att
Liliequist, sedan genom 1910 års lönereglering den av honom innehavda
Bihang till riksdagens protokoll 1929. lh sand. Nr 175.
1
2 Riksdagens skrivelse Nr 175.
befattningen med hänseende till de med densamma förbundna inkomsterna
kom i en ogynnsammare ställning än förut, kvarstod å den för honom vida
fördelaktigare lönestaten av år 1876 synes emellertid snarare tala mot än
för ett medgivande av rätt att kvarstå utöver pensionsåldern. I varje fall
synes dylikt medgivande icke hava hort lämnas med annan förutsättning
än att Liliequist erbjudit sig att av sin sportelinkomst avstå så mycket,
att den behållna inkomsten av tjänsten komme att motsvara allenast de
med densamma enligt nu gällande lönestat förenade löneförmånerna.
Det förefaller revisorerna, som om särskilt med hänsyn till kommande
löneregleringar för befattningshavare, vilka åtnjuta sportelinkomster, sådana
ändringar i gällande bestämmelser borde vidtagas, att frågor om anstånd
med avsked för tjänstemän, som kvarstå å gammal stat och därvid bibehålla
sportler eller tillerkänts ersättning därför, alltid skola understallas
Kungl. Maj:ts prövning.»
Förklaring har avgivits av Svea hovrätt (Del III sid. 3), som anfört
följande.
»Hovrättens beslut att låta anstå med avsked för Liliequist är grundat
på den uppfattning, att Liliequists kvarstannande i tjänst vore önskvärt
ur det allmännas synpunkt, en uppfattning, vartill hovrätten kommit pa
grund av sin kännedom om Liliequists tjänstgöring och i det hela om personalförhållandena
i hovrätten. I detta sakläge har hovrätten icke ansett
sig kunna eller böra med Liliequist underhandla om de ekonomiska villkoren
för hans kvarstannande.»
Vad i detta ärende förekommit, har bibringat riksdagen den uppfattningen,
att anstånd med avsked för befattningshavare, som uppbär sportler eller
ersättning därför, bör beviljas allenast efter prövning av Eders Kungl. Maj:t.
Härigenom torde vinnas, att spörsmål av denna art bliva enhetligt behandlade,
och att de personliga hänsyn, som kunna förefmnas, icke få göra sig
för mycket gällande.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift
därom, att samtliga frågor rörande anstånd med avsked efter uppnådd
ålder, då skyldighet föreligger att från tjänsten avgå, för befattningshavare,
som åtnjuta sportler eller ersättning därför, skola prövas av Eders Kungl.
Maj:t.
2:o)
Repslagarbanan å flottans varv i Karlskrona.
Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna behandlat frågorna
om bokföring av inkomster och utgifter samt kalkylerandet av priserna
vid repslagarbanan å flottans varv i Karlskrona. I samband härmed hava
revisorerna i sin berättelse intagit följande skrivelse från marinförvaltningen
till varvschefen i Karlskrona.
»Kungl. marinförvaltningen vill härigenom anmoda eder att för driften
vid repslagarbanan från och med den 1 juli innevarande år upplägga en
Riksdagens skrivelse Nr 175.
3
särskild titel, benämnd S 178: ''Repslagarverkstaden i Karlskrona’, å vilken
titel verkstadens samtliga inkomster och utgifter skola bokföras.
Såsom inkomster skola upptagas alla influtna ersättningar för å verkstaden
tillverkade varor.
Såsom utgifter skola upptagas alla kostnader för verkstadens underhåll
— utom underhåll av byggnader — och drift, såsom avlöningar, materialier
för tillverkningen, maskiner och redskap in. m., transporter samt övriga utgifter
som kunna hänföras till driftkostnader.
Vid verkstaden tillverkade varor inlevereras till materialförrådet. Ersättning
härför beredes verkstadens titel omföringsvis från materialförrådets
titel enligt vederbörligen fastställda priser.
Dessa priser fastställas av eder för ett år i sänder men kunna, om så
skulle visa sig erforderligt, under året höjas eller sänkas. Vid kalkylerandet
av priserna iakttages, att inkomsterna å verkstadens titel ej blott
skola balansera de löpande utgifterna utan jämväl kunna bestrida kostnaderna
för eventuella förbättringar och efter kungl. marinförvaltningens
prövning även utvidgningar av verkstaden.
Utlämningspriserna fritt materialförrådet fastställas av eder i vanlig
ordning.»
Revisorerna hava därefter anfört följande.
»Enligt vad revisorerna inhämtat var självkostnadspriset för vid verkstaden
tillverkat tågvirke av olika slag under budgetåren 1926/1927 och 1927/1928
respektive 226,606 kronor 79 öre och 189,621 kronor 31 öre. Efter de priser,
som debiterats vid utlämning av tågvirke från allmänna materialförrådet,
utgjorde värdet av nämnda tillverkning respektive 287,526 kronor 84 öre
och 240,625 kronor 53 öre. Verkstadens vinst kom härigenom att uppgå
till respektive 60,920 kronor 5 öre och 51,004 kronor 22 öre. För verkstadens
räkning hava under år 1928 anskaffats maskiner till ett sammanlagt
värde av 32,979 kronor 28 öre. Vidare hava kostnaderna för ändringsarbeten
å verkstaden under de senaste åren uppgått till sammanlagt 5,900
kronor. Kostnaderna för inköp av maskiner samt vidtagna ändringsarbeten
å verkstaden hava bestritts av den vinst, som uppkommit å verkstadens tillverkning.
Det tillvägagångssätt, som av marinförvaltningen anvisats för priskalkyleringen,
har medfört, att avsevärda nyaanskaffninar för repslagarbanans
räkning kunnat ske utan att frågan härom behövt underställas riksdagen.
Med en mera allmän tillämpning av en dylik metod skulle uppenbarligen
utan möjlighet till kontroll eller närmare prövning från riksdagens sida
myndigheter, som bedriva tillverkning av förnödenheter för statens räkning,
kunna i stor utsträckning vidtaga dispositioner, vilka medföra betydelsefulla
ekonomiska konsekvenser för statsverket, då ju de kalkylerade priserna
i det hela mer eller mindre bliva beroende av vederbörandes godtyckliga bestämmande.
Frågan har ur principiell synpunkt synts revisorerna så viktig,
att de ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på vad i denna sak
förekommit.»
Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 30—32), som
anfört följande.
»Det anmärkta tillvägagångssättet för priskalkylering, som angives i marinförvaltningens
skrivelse den 5 juni 1926 till varvschefen vid flottans
4
Riksdagens skrivelse Nr 175.
station i Karlskrona, torde böra ses i samband med tendensen att göra varvsdriften
i möjligaste mån ekonomisk efter ’självliushållningsprincipen’ såsom
framhållits av flottans organisationssakkunniga i den 21 juni 1926 avgivet
''Betänkande och förslag’, där å sid. 42 bland annat anföres: För att i
övrigt kunna följa det ekonomiska utbytet av nu omliandlad tillverkning
samt med hänsyn till prissättningen vore det enligt de sakkunnigas mening
lämpligt, om föreskrifter utfärdades därom, att repslagarbanans alla omkostnader
och ersättningar för tillverkade produkter bokfördes å särskild
titel på samma sätt som nu sker vid kraftcentralen och som-----för
ordats
i fråga om ekipagedepartementets transportrörelse’. Dylika bestämmelser
tillämpas även vid marinens centrala beklädnadsverkstad och korvfabriken
i Karlskrona, oljefabriken å Karlskrona varv samt tvättinrättningarna
å Rindön, i Stockholm och i Karlskrona.
Dessa bestämmelser innebära bland annat, att priserna skola så beräknas,
att inkomsterna ej blott balansera de löpande utgifterna utan jämväl skola
vara så beräknade, att erforderliga förbättringar och moderniseringar av
respektive inrättning skola kunna av titeln bestridas.
Efter därtill erhållet nådigt medgivande, beordrades personal från varvet
i Karlskrona att företaga en studieresa till England och Tyskland för att
därstädes inhämta kunskap om vid repslageri numera använda maskiner
och arbetsmetoder m. m.
På grund av de erfarenheter, som under ovan angivna studieresa vunnits,
inlämnade varvschefen vid flottans station i Karlskrona den 19 oktober 1927
förslag och kostnadsberäkning för modernisering av repslagarbanan. Detta
förslag godkändes av marinförvaltningen den 26 oktober 1927, och i samband
härmed fastställdes viss förenkling i driften och standardisering vid
tillverkning av tågvirke, allt i syfte att förbilliga detsamma.
Enligt från varvschefen vid flottans station i Karlskrona infordrad och
av honom den 31 januari 1928 avgiven uppgift angående kostnaden för
tillverkning av tågvirke enligt då vid flottans repslagarbana använd liandmetod
ävensom beräknad kostnad för motsvarande tillverkning efter verkställd
modernisering av banan beräknades, att vinsten i fråga om tillverkningen
av marinens årsbehov av tågvirke efter moderniseringen skulle uppgå
till cirka 45,000 kronor. En modernisering av banan måste således anses
fullt befogad.
Sedan ovannämnda modernisering av repslagarbanan under hosten 1928
blivit genomförd, har varvschefen vid flottans station i Karlskrona uti
en den 4 januari 1929 avgiven skrivelse i ärendet anfört, dels att införandet
av maskinell drift även medfört en minskning av antalet arbetare från
13 till 7, vilket utgör en minskning i årlig avlöningskostnad med 20,568
kronor eller ej mindre än 45 procent av tidigare utgående avlöning, dels
ock att verkställda beräkningar givit vid handen, att den prisreduktion å
tågvirke, som bliver eu direkt följd av verkstadens modernisering, kan
beräknas komma att uppgå till 18 procent av nu gällande priser.
De av riksdagens revisorer angivna vinstbeloppen vid verkstaden, respektive
60,920 kronor o öre och ol,004 kronor 22 öre, för budgetaren
1926/1927 och 1927/1928 äro, enligt varvschefens uppgift, ej överensstämmande
med vad varvskon törens titelböcker utvisa eller 27,992 kronor 52
öre och 19,725 kronor 76 öre för respektive år, varvid beträffande sistnämnda
belopp är att märka, att här fråndragits utbetalda förskott å kontraherade
maskiner med cirka 9,000 kronor.
Framhållas må, att största delen av det tågvirke, som tillverkas vid
o
Riksdagens skrivelse Nr 175.
ifrågavarande repslagarbana, användes av flottans fartyg vid desannnas
översyn, utrustning och förläggning i beredskap, och bestridas kostnaderna
för tågvirkets tillverkning alltså huvudsakligen av anslaget till underhåll
av flottans fartyg och byggnader m. m.
Arbetsmaskiner i allmänhet måste tid efter annan ersättas med nya och
modernare. Inom privatindustrien är det vanligt att räkna med en 10-årig
avskrivningstid för arbetsmaskiner. Ä flottans varv blir användningen i
regel vida längre — det finnes maskiner som hållit i 30 å 40 år. I det
ordinarie anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m.
avses i regel ett belopp till anskaffning av maskiner i stället för förslitna
eller omoderna sådana. I kostnadsberäkningarna för varje större nybygge
eller nyanskaffning, som utföres av marinen själv, vare sig det gäller fartyg,
befästningar eller visst materiel, såsom t. ex. torpeder, ingår anskaffning
av för dess utförande speciella arbetsmaskiner m. in.
Endast då maskinanskaffning, på grund av att underhållsanslaget ej därtill
kunnat lämna tillgång, måst eftersättas, har hemställan om beviljandet
av särskilda medel för anskaffning av maskiner i större omfattning gjorts.
Det nu tillämpade förfaringssättet, varigenom kännedom om självkostnaden
för denna del av varvsdriften kan erhållas, ansluter sig till samma
ekonomiska grunder, som tillämpas vid enskilda företag på motsvarande
områden och torde sålunda vara i överensstämmelse med av riksdagen vid
upprepade tillfällen framhållna önskemål.
Av här ovan lämnade uppgifter framgår således:
att det ur såväl freds- och krigsberedskapssynpunkt måste anses nödvändigt,
att flottan själv tillverkar sitt behov av tågvirke;
att uppläggandet av särskilda titlar, som av organisationssakkunniga påyrkats,
är av behovet påkallat för att kunna följa det ekonomiska utbytet
av tillverkningen; samt
att moderniseringen av den maskinella utrustningen vid repslagarbanan medfört
betydande minskning i tillverkningskostnaderna för marinens tågvirke.»
Riksdagen vill erinra om att 1927 års riksdag hos Eders Kungl. Maj:t anhållit,
att sådana åtgärder beträffande marinförvaltningens medelsbokföring
måtte vidtagas, att samtliga av marinförvaltningen disponerade riksstatsmedel
komme att upptagas i budgetredovisningen samt att det tillämpade förfaringssättet
med uppläggande av särskilda fondtitlar för dylika medel för
framtiden upphörde. Med hänsyn till vad som förekommit i nu förevarande
ärende, har riksdagen ansett nödvändigt, att särskilda grunder för redovisningen
av inkomster och utgifter vid marinens verkstäder ävensom för
den ekonomiska förvaltningen i övrigt vid dessa verkstäder av Eders Kungl.
Maj:t fastställas. Härvid bör tillses, att utlämningspriserna för tillverkad
materiel m. in. icke må bestämmas på sådant sätt, att dessa priser innefatta
beräknade kostnader jämväl för utvidgning av verkstadsdriften. Frågor
av denna art böra alltid underställas riksdagens prövning, ocli den till
marinförvaltningens disposition ställda delen av underhållsanslaget bör icke
tagas i anspråk för dylika utgifter. Vid prissättning bör däremot givetvis
hänsyn tagas till den förnyelse av arbetsmaskiner in. in., som är nödvändig
för driftens uppehållande i den omfattning, som erfordras för tillgodoseende
av varvets behov och som i övrigt betingas av dess rationella bedrivande.
6
Riksdagens skrivelse Nr 175.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte fastställa grunder för handhavandet av den ekonomiska förvaltningen
och redovisningen vid marinens verkstäder.
3:o)
Ersättning för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas
lokaler.
Under socialdepartementet, § 23, hava revisorerna meddelat, att de vid
sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper uppmärksammat, hurusom
ersättning för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas
lokaler utgått efter mycket växlande grunder, varjämte revisorerna lämnat
vissa uppgifter till belysande av denna iakttagelse (Del I sid. 58—60).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Av det anförda framgår, att ifrågavarande ersättningar fastställts i
vissa fall av Kungl. Maj:t, i andra fall åter av vederbörande länsstyrelse.
Vid beräknandet av ersättningens storlek hava även olika grunder tillämpats.
Det synes revisorerna förtjänt övervägas, om ej fastställandet av dessa
ersättningar kan ske efter något mera enhetliga normer. Därjämte torde
böra undersökas, huruvida icke åt länsstyrelsernas ordinarie vaktmästarpersonal
kan i större omfattning än hittills anförtros bestyret med värmeledningarnas
eldning och skötsel, även om härför skulle behöva utgå någon
mindre gottgörelse utöver ordinarie avlöningen. Självklart måste då skälig
hänsyn tagas till annan nuvarande innehavare av sysslan. Slutligen vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida anslagen för tillfällig löneförbättring och
dyrtidstillägg lämpligen böra tagas i anspråk för utgifter, varom här är fråga.»
Förklaring i ärendet har avgivits av statskontoret ävensom av vissa
länsstyrelser (Del III sid. 65—177).
Statskontoret har därvid anfört följande.
»Revisorerna hava ansett, att det borde tagas i övervägande, om ej fastställandet
av ersättningar för skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas
lokaler kunde ske efter något mera enhetliga normer än hittills varit fallet,
ävensom uttalat sig för en undersökning, huruvida icke åt länsstyrelsernas
ordinarie vaktmästarpersonal kunde i större omfattning än för närvarande
äger rum anförtros sagda bestyr.
Statskontoret finner i likhet med revisorerna lämpligt, att en utredning
av nämnda spörsmål kommer till stånd, och vill i sådant avseende för
närvarande endast framhålla, att för verkställande av en dylik utredning
länsstyrelserna torde böra anbefallas att inkomma med för densamma erforderliga
uppgifter. ...... .. , . .,
Vidkommande det av revisorerna jämväl framförda spörsmålet, huruvida
anslagen för tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg lämpligen böra
tagas i anspråk för utgifter, varom här är fråga, vill statskontoret för sin
del göra gällande, att — med hänsyn till att nu omhandlade ersättningar
synas böra så tillmätas, att de utgöra full gottgörelse för de bestyr, för
vilka de utgå, och i betraktande av deras natur av expensutgifter — till
-
Riksdagens skrivelse Nr 175.
7
fällig löneförbättring eller dyrtidstillägg icke torde böra ä dem utbetalas.
Även ur redovisningssynpunkt synes för övrigt lämpligast, att ifrågavarande
ersättningar komma att belasta allenast vederbörande anslag till skrivmaterialier
och expenser, ved m. m.»
I likhet med statskontoret finner riksdagen det lämpligast, att ersättningarna
för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler
så tillmätas, att de utgöra full gottgörelse för de bestyr, för vilka de utgå,
ävensom att kostnaderna för framtiden bestridas av vederbörliga anslag till
skrivmaterialier och expenser, ved m. m.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att för framtiden samtliga kostnader
för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler bestridas
av vederbörliga expensanslag.
4:o)
Landsfiskalernas och deras exekutionsbiträdens medelsförvaltning.
Under socialdepartementet, § 24, hava revisorerna lämnat vissa uppgifter
rörande landsfiskalernas och deras exekutionsbiträdens medelsförvaltning
ävensom rörande de förskingringar av medel, som under de senaste åren
inträffat vid nämnda förvaltning (Del I sid. 60—86).
I samband härmed hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Revisorerna hava genom den föregående redogörelsen velat giva en sammanfattande
framställning av och närmare belysa de synnerligen svåra
missförhållanden, som framträtt inom här berörda del av fögderiförvaltningen.
Av redogörelsen framgår att under de sista tio åren icke mindre
än 31 landsfiskaler och 43 fjärdingsman blivit beträdda med förskingringsbrott,
avseende, såvitt hittills kunnat fastställas, en så betydande summa som
1,234,456 kronor. I flertalet fall hava förskingringarna pågått under en längre
följd av år utan att upptäckas vid verkställda inventeringsförrättningar.
Det är enligt revisorernas mening en angelägenhet av högsta vikt, att
statsmakterna snarast möjligt vidtaga åtgärder, ägnade att förhindra ett
upprepande av dylika oegentligheter. Saken synes desto mera allvarlig som
den berör en kår av funktionärer, vilken har en del av statens rättsvårdande
uppgifter på sin lott och på vilken därför de största fordringar i
fråga om redbarhet böra kunna ställas.
Medgivas må att det icke är någon lätt sak att komma tillrätta med
denna fråga. Stor vikt ligger otvivelaktigt i själva rekryteringen av kåren,
så att de tillsättande myndigheterna lägga sig vinn om att till ifrågavarande
uppdrag utse endast sådana, vilkas personliga kvalifikationer fylla
måttet. En sådan prövning blir dock alltid mer eller mindre beroende av
subjektiva omdömen. Huvudvikten kommer därför att ligga på beskaffenheten
av den kontroll, som utövas å dessa befattningshavares förvaltning.
Men att utfinna ett kontrollsystem, som under alla förhållanden fungerar
effektivt, är förbundet med stora svårigheter, särskilt i betraktande av att
det här gäller en mycket omfattande uppbördsverksamhet, som dessutom
8
Riksdagens skrivelse Nr 175.
avser medel av liera olika slag, för vilka vederbörande har att redovisa på
skilda håll och i olika ordning.
Behovet av en bättre kontroll synes emellertid klart ådagalagt. De kontrollföreskrifter
i avseende å landsfiskalers och deras exekutionsbiträdens
medelsförvaltning, som infördes i samband med 1917 års fögderiförvaltningsreform,
hava enligt vad ovanstående utredning visat icke varit tillräckliga
att förebygga ti 11 grepp av de medel, som vederbörande i tjänsten omhänderhava.
Senare hava visserligen vissa nya kontrollföreskrifter meddelats,
innefattande huvudsakligen föreskrifter om användande av postgiro, redovisningsräkningar
mellan utmätningsmannen och exekutionsbiträdena samt
särskilda indrivningskvitton. Men ej heller detta har varit tillfyllest. Särskilt
torde beträffande möjligheten att kontrollera indrivningen och redovisningen
av kommunalutskylder de nuvarande bestämmelserna vara otillfredsställande.
De av revisorerna meddelade uppgifterna angående av landsfiskaler
och deras exekutionsbiträden förskingrade medel utvisa även, att de förskingrade
tjänstemedlen till större delen utgjorts av kommunalutskylder.
De nu gällande kontrollbestämmelserna i fråga om kommunalutskylder inskränka
sig i huvudsak till föreskriften om årliga inventeringar genom
landsfogden (§ 11 i landsfogdeinstruktionen), då granskning skall äga rum
på grundval av hos utmätningsman tillgängliga handlingar. Då inventeringsförrättaren
icke på förhand haft tillgång till restlängderna, står honom
något fullständigt och tillförlitligt, kontrollmaterial ej till buds. Han har
allenast att tillgå det material, landsfiskalen ställer till hans förfogande,
varför falsarier, som dolts genom oriktiga anteckningar, icke kunna upptäckas
annat än genom en tillfällighet.
För att uppnå en mera betryggande kontroll i nu nämnda hänseende
torde kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen i § 2 av restindrivningsförordningen,
varest uppbördsman av kommunalutskylder ålägges att,
då framställning om indrivning av sådana medel sker hos utmätningsman
på landet, till länsstyrelsen lämna skriftlig uppgift om restlängdernas summa,
borde utbytas mot föreskrift, att avskrift av restlängden skall överlämnas
till länsstyrelsen. Utmätningsman, som nu översänder redovisning av influtna
utskylder jämte hindersbevis direkt till den kommunala uppbördsmyndigheten,
skulle i stället vara skyldig översända redovi sningsförteckningen
till länsstyrelsen, där anteckning om influtna belopp eller redovisning
genom hindersbevis skulle äga rum i länsstyrelsens exemplar av restlängden.
Vid förteckningen borde i sådant fall såsom verifikation fogas
dels girobesked rörande den kontanta redovisningen och dels hindersbevis,
som åberopas. Denna förteckning jämte hindersbevis skulle av länsstyrelsen,
sedan anteckning om uppgifterna på angivet sätt ägt rum, tillställas vede?--börande kommunala uppbördsmyndighet. Genom en sådan anordning torde
vinnas, att länsstyrelsen beredes möjlighet att, liksom beträffande kronoutskylder,
hos vederbörande efterhöra orsaken till att utskylder icke redovisats
inom stadgad tid eller med andra ord länsstyrelsen skulle härigenom bliva
ett verkligt kontrollorgan jämväl beträffande indrivningen och redovisningen
av kommunalutskylderna. Inventeringsförfarandet beträffande dessa utskylder
skulle vidare bliva mera verksamt, då länsstyrelsens kontrolluppgifter skulle
kunna jämföras med utmätningsmannens anteckningar.
Även i andra hänseenden än ovan berörts synes det nuvarande inventeringsförfarandet
lida av bristfälligheter. Revisorerna hava särskilt lagt
märke till att i ett flertal fall de årliga inventeringarna förrättats vid samma
tidpunkt av året samt att vederbörande landsfiskaler i vissa fall erhållit
9
Riksdagens skrivelse Nr 175.
undei rättelse ett par dagar i törväg om den förestående inventeringen
Härigenom har möjliggjorts för landsfiskalen att till täckande av gjorda
förskingiingai överflytta medel från de olika räkningar, varöver lian disponerat,
till sin egen tjänsteräkning eller ock upplåna vad som för tillfället
erfordrats. Het torde vara uppenbart, att en inventerings värde vid ett
dylikt förfaringssätt högst väsentligt förringas. En förutsättning för att
inventeringen hos en utmätningsman skall bliva av åsyftad betydelse måste
iiven vara, att inventeringen sker efter viss uppgjord plan. Av de inventeringsprotokoll,
revisorerna haft tillfälle att taga del av, framgår emellertid,
att i flera fall så ingalunda varit fallet. Det synes därför revisorerna
nödvändigt, att detaljerade och tydliga föreskrifter meddelas, huru inventering
hos landsfiskal och annan utmätningsman skall äga rum.
I regel förrättas inventeringarna av vederbörande landsfogde. Denne är
emellertid ofta av andra göromål hindrad att, såsom önskligt vore, följa
landsfiskalernas månatliga redovisningar till länsstyrelserna och jämväl i
övrigt handläggningen av uppbörds- och redovisningsväsendet hos länsstyrelsen.
Även härutinnan är en ändring erforderlig, så att inventeringarna
komma att handhavas av personer, vilka varit i tillfälle att taga närmare
kännedom om det sätt, varpa landsfiskalen fullgjort sin berörda redovisningsskyldighet.
Det har väckt revisorernas uppmärksamhet, att vederbörande länsstyrelser
icke alltid i sådana fall, då vid inventering särskilda erinringar blivit framställda
beträffande medelsförvaltningen, vidtagit effektiva åtgärder för vinnande
av rättelse rörande anmärkta förhållanden eller låtit mera ingående
undersöka landsfiskalens förvaltning. Ej heller synas extra inventeringar
hava anbefallts i den utsträckning, som varit påkallad med hänsyn till vid
tidigare inventeringstillfällen yppade missförhållanden och gjorda anmärkningar
i fråga om redovisning och förvaltning.
En fråga, som även synes vara förtjänt att övervägas, är, om ej i likhet
med vad som i det nya polisreglementet är stadgat i fråga om fjärdingsmän,
skyldighet borde åläggas landsfiskaler att ställa säkerhet för omhänderhavda
medel. Genom en sådan anordning skulle statsverket, som bär att
gentemot kommuner och enskilda bära det ekonomiska ansvaret för medlens
förvaltning, skyddas mot förluster. Men därjämte torde skyldigheten att
prestera eu dylik säkerhet medverka till att ifrågavarande poster i regel
komme att besättas med personer, utmärkta för samvetsgrannhet, ordning
och reda i ekonomiska frågor.
Emellertid får vid övervägandet av denna fråga å andra sidan icke förbises
de konsekvenser med avseende å övriga redogörare av allmänna medel,
som nyssberörda anordning möjligen kan föra med sig.
I det föregående hava revisorerna berört allenast några av de punkter,
där en ändring av den nuvarande ordningen är trängande. Det föreliggande
spörsmålet tarvar emellertid en ingående utredning, som utan dröjsmål bör
komma till stånd. På grund härav hava revisorerna velat påkalla riksdagens
särskilda uppmärksamhet å denna fråga.»
Förklaring har avgivits av riksräkenskapsverket och länsstyrelserna
(Del III sid. 65—179).
Riksräkenskapsverket har därvid anfört följande.
»I sitt uttalande framhålla revisorerna bland annat, att varken de kontrollföreskrifter,
som infördes i samband med 1917 års fögderiförvaltningsreform,
eller de på senare tid meddelade, innefattande huvudsakligen före
-
10
Riksdagens skrivelse Nr 175.
skrifter om användande av postgiro, redovisningsräkningar mellan utmätningsmannen
och exekutionsbiträdena samt särskilda indrivningskvitton,
hava varit tillfyllest. Särskilt torde, anföra revisorerna vidare, beträffande
möjligheten att kontrollera indrivningen och redovisningen av kommunalutskylder
de nuvarande bestämmelserna vara otillfredsställande. De av
revisorerna meddelade uppgifterna angående av landsfiskaler och deras
exekutionsbiträden förskingrade medel utvisade även, att de förskingrade
tjänstemedlen till större delen utgjorts av kommunalutskylder.
Enligt riksräkenskapsverkets åsikt synas emellertid revisorerna hava
underskattat betydelsen av förberörda, på senare tid meddelade kontrollföreskrifter.
Dessa hava ännu varit i tillämpning alltför kort tid, cirka
2 V2 år, för att man slutgiltigt skall kunna hestämma värdet av desamma.
Det torde nog icke vara för mycket sagt, att upptäckterna av de under de
senaste åren begångna förskingringarna till stor del föranletts därav att
efter införande av dessa kontrollföreskrifter, speciellt beträffande indrivningskvittona,
tillgreppen icke längre kunnat döljas.
Beträffande särskilt indrivningen och redovisningen av kommunalutskylder
hava revisorerna ifrågasatt, att för uppnående av en mera betryggande
kontroll, i samband med framställning om indrivning av kommunalutskylder
hos utmätningsman på landet, avskrift av restlängden skulle överlämnas
till länsstyrelsen. Härigenom samt genom vidtagande av vissa andra
angivna åtgärder skulle enligt revisorernas mening länsstyrelsen bliva ett
verkligt kontrollorgan jämväl beträffande indrivningen och redovisningen
av kommunalutskylderna.
Att bestämmelser i den av revisorerna angivna riktningen skulle medföra
ökade kontrollmöjligheter torde vara uppenbart. Ifrågasättas kan
emellertid, om nyttan av en dylik bestämmelse skulle motsvara de ökade
kostnader, soin otvivelaktigt sk i i lie åsamkas såväl de kommunala myndig
heterna som — och än mer — staten. Länsstyrelserna skulle sålunda näppeligen
utan personalförstärkning kunna fullgöra de ökade kontrollskyldigheterna,
i all synnerhet som på sina håll svårigheter att medhinna en effektiv
kontroll av redovisningen av de ;1 kronodebetsedel uppförda medlen
redan torde förefinnas.
Den av revisorerna väckta fragan om skärpning av ifrågavarande kontroll
anser även riksräkenskapsverket vara av den betydelse, att riksräkenskapsverket
för sin del vill tillstyrka eu utredning i ämnet, vilken givetvis
icke kan av detta ämbetsverk förebringas. Vid en dylik utredning böra
enligt riksräkenskapsverkets uppfattning tagas under övervägande, bland
annat, nedan angivna förhållanden. .
I första hand synes sålunda till övervägande böra upptagas iragan om
landsfiskalernas skiljande från befattningen med indrivning av kommunalutskylder.
Denna fråga har förut varit föremål för behandling i 1922 års
polisutredning (sid. 205), där det ifrågasattes, att viss förenkling skulle genomföras
i landsfiskalernas redovisningar ävensom att de största kommunerna
skulle övergå till att anställa egna uppbördsmän för indrivning av
utskylderna. Vidare påyrkades i samma betänkande en överflyttning av
liandräckningsbesväret beträffande kommunalutskylderna från staten till
kommunerna. Ett återupptagande av dessa frågor synes riksräkenskapsverket
vara så mycket mera påkallat, som det lärer bliva nödvändigt att
vid den föreslagna rättegångsreformens genomförande åvägabringa betydande
lättnader i den landsfiskalerna åvilande arbetsbördan.
Revisorerna framhålla att, enär landsfogdarna, som i regel förrätta in ven -
Riksdagens skrivelse Nr 175.
11
teringarna, av andra göromål ofta äro hindrade att, såsom önskligt vore,
följa landsfiskalernas månatliga redovisningar till länsstyrelserna och jämväl
i övrigt handläggningen av uppbörds- och redovisningsväsendet hos länsstyrelsen,
inventeringarna borde handhavas av personer, vilka varit i tillfälle
att taga närmare kännedom om det sätt, varpå landsfiskalerna fullgjort sin
redovisningsskyldighet.
Med anledning av detta uttalande vill riksräkenskapsverket uttala, att
ifrågavarande inventeringar, för att bliva verkligen effektiva, måste utföras
av personal med därför särskilt lämpad utbildning och med huvuddelen av
sin verksamhet förlagd till kontrollområdet. Hela denna fråga blir emellertid
beroende av den tilltänkta processreformen och dess organisation av statsåklagarväsendet.
Vid den omhandlade utredningen bör i anslutning härtill
tagas under övervägande lämpligheten och möjligheten av eu eventuell
uppdelning å olika befattningshavare av å ena sidan de uppbördsärenden och
å andra sidan de polis- och åklagarärenden, som nu åvila landsfogdarna och
landsfiskalerna.
Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra, att de sakkunniga
för processreformens ekonomiska förberedande i betänkande den 29 augusti
1928 framfört förslag, att ifrågavarande inventeringar skulle överflyttas på
tjänstemän i riksräkenskapsverket. Till detta uppslag har riksräkenskapsverket
ej ännu varit i tillfälle att taga ståndpunkt.
Den föreliggande organisationsfrågan sammanhänger emellertid mycket
nära med den lönereglering för fögderiförvaltningarnas personal, som liänskjutits
till 1928 års lönekoinmitté. Det är fördenskull möjligt, att den
ifrågasatta utredningen skulle kunna överlämnas till sagda kommitté, vederbörligen
förstärkt. Eljest torde utredningen böra ske i nära kontakt med
kommittén. I vad mån åter frågan påverkas av den förestående uppbördsreformen,
undandrager sig riksräkenskapsverkets bedömande.
Slutligen tillåter sig riksräkenskapsverket meddela, att inom ämbetsverket
pågår en undersökning av möjligheten att bolcföringsmässigt sammanbinda
debiterings- och uppbördsredogörelserna med länens kassaredovisningar,
i syfte främst att erhålla en i viss mån sjäv verkande kontroll å restindrivningen.
»
Den av revisorerna lämnade utredningen synes riksdagen utvisa, att de
meddelade kontrollföreskrifterna rörande landsfiskalernas och deras biträdens
medelsförvaltning och särskilt ifråga om indrivningen av å restlängd uppförda
utskylder icke kunna anses vara tillfredsställande. Även om, såsom
riksräkenskapsverket framhållit, vissa av dessa kontrollföreskrifter endast
varit i tillämpning så kort tid, att det knappast låter sig göra att fullständigt
bedöma värdet av desamma, torde dock åtgärder vara påkallade för
att i vissa hänseenden ernå ökad möjlighet till kontroll. Riksräkenskapsverket
har också ansett den av revisorerna väckta frågan om skärpning
av kontrollen vara av den betydelse, att ämbetsverket för sin del tillstyrkt
en utredning i ämnet. Riksdagen, som delar den sålunda uttalade uppfattningen
om önskvärdheten av en utredning i nämnda hänseende, har ansett
sig böra hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning härom. Jämväl frågan
om förändring i det nuvarande tillvägagångssättet vid inventeringar hos
landsfiskalerna synes i samband härmed böra upptagas till omprövning.
De olika förslag till ordnandet av denna angelägenhet, som framkommit i
12
Riksdagens skrivelse Nr 175.
de avgivna yttrandena, torde därvid böra närmare undersökas. Denna fråga
är emellertid av den vikt, att densamma icke bör göras beroende av vissa
andra under utredning varande spörsmål, som beröra landsfiskalernas förvaltning
och arbetsuppgifter.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande anordnande av skärpt kontroll
över landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning
ävensom övriga därmed sammanhängande spörsmål.
5:o)
Utgifter för renhållning m. in. å vissa av kronan för den allmänna
trafiken eller till Stockholms stad upplåtna områden.
Under kommunikationsdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat
vissa uppgifter rörande statsverkets utgifter för renhållning m. m. å vissa
av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden (Del I sid. 88—90).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Det synes revisorerna, att kronan skäligen borde kunna fordra, att, då
kronan medgiver, att av det kronan tillhöriga slottsområdet vissa delar
utan ersättning få disponeras som gata eller eljest hållas öppna för allmänheten,
staden i gengäld bekostar alla utgifter för ej blott underhåll och
belysning utan även renhållning av samma områden. Stöd för rimligheten
i denna åsikt torde vara att hämta jämväl i stadskollegiets här ovan återgivna
uttalanden i fråga om områdena kring riksdagshuset samt Norrbro.
Vidare torde det få anses vara en rimlig begäran från kronans sida, att
i sådana fall, som de nu senast omförmälda (Kungsträdgården angränsande
gator m. fl.) staden icke debiterar kronan några renhållnings- eller andra
därmed jämförliga avgifter. Kronans tillmötesgående gentemot staden -att utan någon som helst ersättning upplåta ifrågavarande områden till
staden (respektive, beträffande Eira, staden och länet) eller ock för den
allmänna trafiken — lärer göra det befogat att påkalla, att staden å sin
sida påtager sig alla utgifter för renhållning m. m. beträffande sådana områden
och gatudelar.
Det synes revisorerna önskligt, att åtgärder från kronans sida vidtagas
i syfte att Stockholms stad måtte åtaga sig att svara för ej blott alla kostnader
för områdenas underhåll utan även samtliga utgifter för deras renhållning,
belysning eller annat dylikt.»
Förklaring i ärendet har avgivits av byggnadsstyrelsen, som anfört följande.
»Enär av riksdagens revisorer här avsedda utgifter bestridas genom överståthållarämbetets
försorg av det under sjätte huvudtiteln uppförda anslaget
till lyshållning med flera utgifter för kronans publika hus i Stockholm,
saknar byggnadsstyrelsen för sin del närmare kännedom om utgifterna
ifråga såväl i de fall då desamma avse under styrelsens vård stående fastigheter
som då fråga är om andra kronan tillhöriga fastigheter. Det av
Riksdagens skrivelse Nr 175. 13
revisorerna till behandling upptagna spörsmålet liar emellertid berörts i riksdagens
skrivelse den 31 maj 1925, nummer 264, vilken skrivelse legat till
grund för tillsättandet av kronans fastighetskommission av år 1925. Frågan
äger dessutom samband med den till fastighetskommissionen liänskjutna, i
riksdagens skrivelse den 5 juni 1928, nummer 359, avsedda frågan om
skyldighet för. Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till
vissa kronan tillhöriga områden.
På grund härav får byggnadsstyrelsen, som för sin del finner, att starka
skäl tala för den uppfattningen, åt vilken revisorerna givit uttryck, nämligen
att Stockholms stad bör bekosta alla utgifter ej blott för ''underhåll
och belysning utan även för renhållning av kronans till staden eller för
den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna områden, i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte överlämna revisorernas berättelse
i förevarande punkt till kronans fastighetskommission av år 1925 för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av åt kommissionen lämnade uppdrag.»
I likhet med revisorerna och byggnadsstyrelsen finner riksdagen starka
skäl tala för den uppfattningen, att Stockholms stad bör bekosta alla utgifter
ej blott för underhåll och belysning utan även för renhållning avkronans
till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna
områden. Då emellertid Stockholms stad allt fortfarande anser sig böra
påfordra ersättning för renhållning å ifrågavarande områden, synes det
riksdagen nödvändigt, att revisorernas berörda uppfattning med kraft hävdas
från kronans sida. Riksdagen har därför ansett sig böra föreslå, att kronans
fastighetskommission erhåller i uppdrag att omedelbart göra dessa anspråk
gällande gentemot Stockholms stads myndigheter.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
kronans fastighetskommission att å kronans vägnar gent emot Stockholms
stad framställa anspråk på att kostnader för renhållning för kronans till
staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna områden
icke vidare skola av- staden debiteras kronan.
6:o)
Stämpelavgifter för vissa nya fondpapper.
Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna upptagit till behandling
en fråga om stämpelavgift för vissa fondpapper (Del I sid. 106—108).
Efter att hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser rörande
stämpelavgift å aktier och obligationer hava revisorerna anfört följande.
»Förenämnda stadganden innefatta närmast bestämmelser om stämpelavgifter
å aktier och obligationer och andra hittills i allmänna handeln
vanligen förekommande fondpapper såsom exempelvis lottbrev i solidariskt
bankbolag. Som bekant har emellertid på senaste tiden av ett svenskt
affärsföretag emitterats en ny form av dylika papper, s. k. participating
debentures, d. v. s. skuldförbindelser, berättigande till ränta med samma
procentsats, vartill utdelningen å vederbörande bolags aktier utgår. I det
14 [riksdagens skrivelse Nr 175.
fall (let här gäller har det emitterande bolaget i förbindelserna vidare utfäst
sig att under alla förhållanden gälda en minim iränta av fem procent,
en utfästelse som åtminstone formellt ställer innehavare av förbindelserna
gynnsammare än vanliga aktieägarna. Ifrågavarande fondpapper noteras
å Stockholms fondbörs. .
Statsrådet och chefen för finansdepartementet har i en till sakkunniga
för utredning av frågan om aktiebolags beskattning den 3 november 1928
avlåten skrivelse fäst deras uppmärksamhet på den ej sakligt motiverade
skillnad, som i allmänt beskattningshänseende kunde uppkomma mellan
ifrågavarande nya typ av fondpapper och vanliga aktier. Därvid har
framhållits, hurusom ifrågavarande skuldebrev linge anses bereda sina
innehavare en ställning, som, med bortseende från saknaden av rösträtt,
i övrigt reellt sett föga skilde sig från aktieägarens.
Även beträffande stämpelavgifts erläggande intaga emellertid dessa
nya värdehandlingar en särställning. Vid ovannämnda nyemission bär
visserligen vederbörande bolag ansett sig pliktigt erlägga obligationsstämpel,
såvitt angår den del av förbindelserna, som försålts i Sverige. Någon
aktiestämpelavgift har däremot icke kunnat uttagas.
Icke ens skyldigheten att erlägga obligationsstämpel vid emission av
dylika skuldebrev synes dock författningsenligt klar. Av intresse i detta
avseende är ett regeringsrättens utslag av den 25 april 1928, varigenom
förutnämnda affärsföretag frikallats från avgiftsskyldighet betiäffande
en tidigare emission av skuldebrev av i viss mån likartad beskaffenhet.
I detta tidigare fall gällde det tryckta skuldförbindelser lydande på 100,
1,000 och 5,000 kronor. För varje skuldförbindelse skulle finnas i viss bank
i Stockholm deponerade aktier i ett annat företag till nominellt belopp,
motsvarande det å förbindelsen angivna; den arliga räntan å förbindelsen
skulle utgå med belopp, som för varje år motsvarade utdelningen å de
som säkerhet för förbindelsen liggande aktier. Dessa tidigare förbindelser
skilja sig dock bland annat i så måtto från vanliga obligationer att
de var för sig kunna uppsägas till betalning efter viss kortare tid samt
att vid deras emitterande något bestämt totalt lånebelopp ej angivits.
Meningen med deras utfärdande har uppenbarligen — enligt vad statskontoret
framhållit — varit att underlätta möjligheten för en placering
indirekt hos utländska kunder av aktier, med möjlighet för nämnda kunder
att åtnjuta alla de förmåner, som åtföljer vanligt innehav av aktier
utom rösträtts utövande på bolagsstämma.
I avseende å fondstämpels utgörande för ifrågavarande participating
debentures synes ej ännu någon fullt enhetlig praxis hava utvecklat sig.
Av somliga fondhandlare pläga, enligt vad revisorerna inhämtat, avräkningsnotorna
förses med stämpel som vid försäljning av obligationer. Men
det har också gjorts gällande, att dylik skyldighet icke för närvarande
förefinnes.»
I anslutning till vad sålunda anförts hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Med det ovan sagda hava revisorerna velat fästa uppmärksamheten på
den oklarhet, som råder beträffande stämpelavgifts utgörande för ifrågavarande
nya typ av fondpapper. I gällande lagstiftning har tydligen denna
ekonomiska företeelse icke förutsetts. Ej minst ur statsfinansicll synpunkt
har frågan uppenbarligen betydelse.
Samma skäl som förelinnas för, att dessa nya fondpapper i allmänt be -
Riksdagens skrivelse Nr 175.
15
skattningshänseende betraktas som aktier, lära kunna åberopas för dylik likställighet
beträffande uttagande av emissions- och omsättningsstämpel. Som
spekulationsobjekt synas de ungefärligen jämställas med de börsnoterade
aktierna. I likhet med vanliga aktiebrev medföra de rätt till högre vinst
vid gynnsamma konjunkturer, ett förhållande, som vid aktieomsättningsstämpels
införande åberopades som skäl för att denna borde sättas högre än
motsvarande stämpel på obligationer.
För ett närmare ståndpunkttagande till frågan lärer dock tarvas ett mera
ingående övervägande av densamma. Ett dylikt övervägande måste överhuvud
framstå som angeläget med hänsyn till nuvarande författningsbestämmelsers
oklarhet med därav följande svårigheter i tillämpnings- och kontrollavseende.
»
Då riksdagen är av den uppfattningen, att detta spörsmål bör bliva föremål
för övervägande från Eders Kungl. Maj:ts sida, har riksdagen ansett
sig böra anhålla, att Eders Kungl. Maj:t må taga under övervägande vad
revisorerna i förevarande ämne anfört.
7:o)
Kostnader för tryckning av vissa kommittébetänkanden.
Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för gällande bestämmelser rörande tryckning av betänkanden m. m. för
kommittéer och sakkunniga (Del I sid. 108—111).
Efter att hava närmare redogjort för en år 1923 företagen omläggning i
fråga om kommittéanslagen hava revisorerna framhållit, att det syntes dem
framgå härav, att syftet med omläggningen varit, att utgifterna för kommittéer
och sakkunniga icke finge överstiga vad riksdagen för sådant ändamål
ställt till förfogande samt att från de för berörda ändamål anvisade
anslagen skulle bestridas alla utgifter för de kommitté- och sakkunnigeutredningar,
för vilkas kostnader icke särskilda medel av riksdagen beviljats.
Därefter hava revisorerna anfört följande.
»Genom beslut den 11 maj och 14 juni 1928 har emellertid Kungl. Maj:t
anbefallt statskontoret att utan hinder av förenämnda stadgande i kungörelsen
den 26 september 1921 — med undantag för de på riksgäldskontoret
ankommande pappers- och tryckningskostnaderna — från femte respektive
nionde huvudtitelns allmänna förslagsanslag till tryckningskostnader bestrida
utgifterna för tryckningen av följande betänkanden:
ett av 1926 års sinnessjuksakkunniga avgivet betänkande med förslag till
lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet m. m.,
ett av professorn D. A. Petrén avgivet betänkande med förslag rörande
ordnandet av vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla),
ett av dåvarande landskamreraren K. A. Gislén avgivet betänkande med
förslag till kungörelse angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement
och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter,
ett av f. d. landshövdingen J. Widén avgivet betänkande med förslag till
renbeteslag jämte därmed sammanhängande författningar,
16
Riksdagens skrivelse Nr 175.
ett av landshövdingen K. H. L. Hammarskjöld avgivet betänkande med
förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad m. m.,
ett av bostadskreditsakkunniga avgivet betänkande angående ordnandet
av viss bostadskredit,
ett av 1926 års arbetslöshetssakkunniga avgivet betänkande och förslag
angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten,
ett av 1924 års landsstatslönesakkunniga avgivet betänkande med förslag
angående omorganisation av överståthållarämbetet,
ett av tandvårdssakkunniga avgivet betänkande angående ordnande av
folktandvård (allmännelig tandvård),
huvudbetänkande av sakkunniga för utredning av frågan om ytterligare
åtgärder för främjande av kolonisationen å mark i enskild ägo (1925 ars
kolonisationssakkunniga), samt
betänkande av sakkunniga för utredning rörande lämpligaste sättet för
ordnande av den högre lantbruksundervisningen (högre lantbruksundervisningssakkunniga).
Enligt vad statskontorets räkenskaper giva vid handen hava för tryckning
av vissa av dessa betänkanden under revisionsåret utanordnats från
femte huvudtitelns anslag till tryckningskostnader 5,738 kronor 84 öre och
från motsvarande anslag under nionde huvudtiteln 7,889 kronor 57 öre.
I detta sammanhang må nämnas, att, enligt vad den av riksräkenskapsverket
avgivna budgetredovisningen för budgetåret 1927/1928 utvisar, å
det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för nämnda budgetår uppstått en brist av 3,887
kronor 34 öre.
A nu angivna förhållanden hava revisorerna velat fästa riksdagens
uppmärksamhet.»
Riksdagen, som är av den meningen att samtliga kostnader för kommittéer
och sakkunnigutredningar böra bestridas av de under vederbörliga huvudtitlar
uppförda anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,
har, med anledning av vad revisorerna här ovan meddelat, ansett sig böra
för Eders Kungl. Maj:t tillkännagiva denna uppfattning.
Riksdagen får alltså meddela, att enligt riksdagens mening samtliga kostnader
för kommittéer och utredningar genom sakkunniga böra bestridas av
de under de särskilda huvudtitlarna uppförda kommittéanslagen.
Stockholm den 16 maj 1929.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.