Riksdagens skrivelse Nr 136.

1

Nr 136.

Godkänd av första kammaren den 3 maj 1929.
Godkänd av andra kammaren den 3 maj 1929.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till allmänt resereglemente jämte
i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 71.)

Till Konungen.

Uti en till riksdagen avlåten, den 18 januari 1929 dagtecknad proposition
<nr 40) har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen godkänna följande

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden äger vederbörande
förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i detta
reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta
reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 %.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. Ib samt. Nr 136.

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 136.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg........................{

Fartyg .......................{

Luftfartyg ..................

Spårväg........................

Omnibus ....................|

Taxeautomobil ............[

Annan automobil............

Hästskjuts ..................|

Annat färdsätt än ovan
nämnts .....................

Avgift för 1 plats
i I klass

Avgift för enskild hytt
med högst 2 liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.

30 öre per km.

Avgift för 1 plats
i II klass

^Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.

30 öre per km.

Avgift för 1 plats
i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.

30 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke ersättning
för dyrare plats än som verkligen använts.

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil
beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat
ifrågakomma.

Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av dylik
lega för kilometer räknat.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till högre
belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser
tillkommer honom, eller är i fråga om hästskjuts maximilega icke för
viss ort bestämd, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig hava
utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

—-—-

—

T r a

ktamentsklasser

A

B

c

D | E

F

För dag ..................

16 kronor

14 kronor

12 kronor

10 kronor j 8 kronor

6 kronor

» natt ..................

9 »

8 3

7

6 » | 5 »

4 »

Tillhopa för dygn

25 kronor

22 kronor

19 kronor

16 kronor|13 kronor

10 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 och klockan
24, med natt den övriga delen av dygnet.

Riksdagens skrivelse Nr 136. 3

3 §.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman
är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,
åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,
han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår
efter hans egen befattning.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den
väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen
icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,
därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med
avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet
av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förmån,
som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat
begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om
sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det
fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,
spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd
med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet
icke förelegat.

Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente
pliktig att färdas med luftfartyg.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit
återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav
föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för
statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 %.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller
omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom
stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages

4

Riksdagens skrivelse Nr 136.

med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och
ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning
jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas för samma
väglängd.

Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas
överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.

7 %.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning
icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma förrättningsmannen.

8 §.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning
deltagande personer att färdas samma väg och användes därvid icke fortskaffningsmedel,
som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
skall den främste bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och
befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän
erforderliga fortskaffningsmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsman
att meddela i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser
såsom rörande färddeltagarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,
beställ ningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmannen. Därjämte äger envar förrättningsman
uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne därför åtnjuta
gottgörelse, om fortskaffningsmedlet utgöres av automobil, enligt för taxeautomobil
gällande taxa samt i annat fall med, förutom resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom., 10 öre per kilometer för varje medresande
förrättningsman. Till envar av sistnämnda förrättningsmän utgår
i sådant fall en resekostnadsersättning av 10 öre per kilometer.

9 %.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom
erlagd dylik avgift.

o

Riksdagens skrivelse Nr 136.

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar
dubbelt traktamente för en natt och i intet fall med mera än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall
resekostnads- och traktamentsersättning beräknas, såsom hade förrättningen
eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11 %.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid
begagnat sådan plats.

12 §.

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han
berättigad till ersättning för vad han styrker sig hava utgivit i väntpenningar,
dock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom
tillkommande resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt
fortskaffningsmedels anlitande.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller
medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av
redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han
för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av
sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid
färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom
resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende
utgivit.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller
för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda
bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål
utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spåryäg eller omnihus;
då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser

6

Riksdagens skrivelse Nr 136.

kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande
myndighet ntan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår
icke resekostnadsersättning.

16 §.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,
där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från
förrättningsstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter
uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa
företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är
för honom bestämd, från hans bostad.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej
berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa
dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om
förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag
där kvarstannar.

17

1 mom. Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som utföres
å förrättningsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd
ej överstigande 3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller
därmed jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom
vilket förrättningsmannen har sin bostad eller tjänstgöring.

Ej heller må, där ej Kungl. Maj:t för särskild grupp av befattningshavare
annorlunda förordnar, sådan ersättning åtnjutas för förrättning, som endast
krävt frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten under högst 6 dagtimmar
i följd.

2 mom. Traktamente för dag må endast beräknas för den tid, varunder
förrättningsman varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,
sålunda att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar, räknat
från tidpunkten för resas anträdande, ersättes med ett traktamente, frånvaro,
som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med två traktamenten o. s. v.

3 mom. Vistas förrättningsman för förrättning på samma plats längre
tid i följd än 15 dygn, minskas traktamentsersättningen från och med
sextonde dygnet för den, som är familjeförsörjare, med hälften och för annan
med två tredjedelar.

Riksdagens skrivelse Nr 136. 7

Vistelsen å samma plats anses icke bliva avbruten därigenom, att förrättningsmannen
för enskild angelägenhet uppehåller sig å annan ort.

18 $.

Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Ej heller utgår sådant traktamente
i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad innehar sovplats
å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu sagts icke skall gälla
beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer till eller avreser
från förrättnings- eller överliggningsort.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen
för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.

21 $.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,
som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för
dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av
statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för
dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 §.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.

23 $.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:
resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;

8 Riksdagens skrivelse Nr 136.

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet, den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits, och numret å taxeautomobil,
som använts; ävensom

tilläventyrs upphuret förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar
foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 $.

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver
reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock
skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare
tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.

26 %.

Om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden
utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras
från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller
station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet
efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1929.

Riksdagens skrivelse Nr 136.

9

Vidare hava inom riksdagen väckts åtskilliga motioner i ämnet.

Sålunda har föreslagits,

i motionen 1:220, att riksdagen måtte vid 10 och 17 paragraferna av
förslaget till allmänt resereglemente för sin del besluta ändringar, på sätt
i motionen för en var av dessa paragrafer närmare angivits;

i motionerna 1:223 och II: 345, att riksdagen ville för sin del besluta
sådan ändring i det i Eders Kungl. Maj:ts proposition nr 40 framlagda förslaget
till allmänt resereglemente, att i 17 § 1 mom. andra stycket samt
i samma paragraf 2 mom. siffran 6 ändras till 3;

i motionen II: 342, att riksdagen ville besluta att 14 § av förslag till
allmänt resereglemente i Eders Kungl. Maj:ts proposition nr 40 måtte
efter första stycket erhålla ett tillägg av följande lydelse: »Kungl. Maj:t
förordnar om ersättning för befordran av effekter tillhörande personlig utrustning»
;

samt i motionen II: 346, att riksdagen måtte i § 17 eller annan paragraf
i reglementsförslaget införa en bestämmelse därom, att nattraktamente vid
resas påbörjande eller avslutande endast utgår i det fall, att minst 2 timmar
av natten använts för resan; och

att riksdagen i samband med behandlingen av ifrågavarande proposition
måtte göra det uttalandet — både med hänsyn till att riksdagen i största
utsträckning bör bestämma om resereglementets utformning samt med hänsyn
till att besparingssynpunkten i vissa avseenden redan kommit i tillämpning
vid utformandet av det nu föreliggande förslaget — att de s. k. besparingsreglementen,
som gälla för vissa statsverk, utformas så, att de giva befattningshavarna
lägre ersättning vid resor än vad som i allmänna resereglementet
stadgas endast i undantagsfall, då verkligt starka skäl för undantagsbestämmelsers
tillskapande kunna anföras.

Riksdagen har till en början upptagit frågan, huruvida det allmänna
resereglementet nu bör definitivt antagas eller om ytterligare någon tids
erfarenhet hör avvaktas, innan så sker. De betänkligheter mot ett slutgiltigt
avgörande av frågan, som vid 1925 och 1927 års riksdagar förefunnos,
göra sig visserligen till en del fortfarande gällande, men i stort
sett lärer man numera hava vunnit så pass omfattande erfarenhet i fråga
om resereglementets utformning och tillämpning, att något hinder icke
längre bör möta mot ett definitivt antagande av reglementet. Såsom departementschefen
framhållit, föreligga åtskilliga svårigheter att göra några
fullt tillförlitliga jämförelser i ekonomiskt hänseende mellan de provisoriska
reglementena, 1907 års resereglemente samt Eders Kungl. Maj:ts förevarande
förslag. Dock synas i flera hänseenden ganska bestämda slutsatser kunna
dragas av de numera verkställda ekonomiska beräkningarna (jfr särskilt
bil. 2 och 3 vid propositionen). Man torde därav jämväl kunna erhålla en
ganska god uppfattning om den ekonomiska innebörden av Eders Kungl. Maj:ts
förslag vid jämförelse med äldre bestämmelser. Vad de olika färdsätten
beträffar, synes det knappast kunna förutsättas, att härutinnan under de

10

Riksdagens skrivelse Nr 136.

närmaste åren skola inträffa några mera väsentliga förändringar på kommunikationsväsendets
område, vilka kunna komma att föranleda jämkningar
i resereglementets föreskrifter. På grund härav har riksdagen ansett sig
kunna bifalla Eders Kungl. Maj:ts förslag, att det allmänna resereglementet
nu definitivt antages av riksdagen.

Vad därefter beträffar vissa med resereglementet sammanhängande frågor,
vilka tidigare behandlats av riksdagen och nu berörts av den särskilt tillkallade
sakkunnige, vill riksdagen framhålla, att riksdagen icke anser nödvändigt,
att några föreskrifter rörande tjänsteresors planläggning meddelas i reglementet,
men att i allt fall detta spörsmål givetvis bör ägnas stor uppmärksamhet.
Det torde, såsom den för reglementsförslagets utarbetande tillkallade
sakkunnige anfört, vara förtjänt att tagas under övervägande, huruvida det
icke, bland annat för vinnande av en ändamålsenlig lösning av denna fråga,
kan vara lämpligt att utsträcka tillämpningen av den redan nu i flera fall
genomförda anordningen med särskilda reseanslag för vissa myndigheter
och befattningshavaregrupper. Härigenom lärer nämligen vederbörande
myndighet få särskild anledning att mera ingående befatta sig med resornas
planmässiga ordnande. Även frågan om fastställandet av särskilda förrättningsarvoden
för vissa grupper av förrättningsmän synes icke böra lämnas
åsido, ehuru riksdagen i likhet med departementschefen och den sakkunnige
anser, att denna angelägenhet icke behöver lösas i samband med behandlingen
av det allmänna resereglementet. De krav på uppflyttning i högre
traktamentsklass, som tid efter annan göra sig gällande för hithörande förrättningsmannagrupper,
torde i själva verket till stor del hava sin grund i
bristen på föreskrifter i nämnda hänseende. Riksdagen förutsätter emellertid,
att även detta spörsmål av Eders Kungl. Maj:t tages under omprövning.

Riksdagen övergår härefter till behandling av reglementsförslagets särskilda
paragrafer och kommer därvid att yttra sig över vissa motionsvis gjorda
yrkanden på ändringar i Eders Kungl. Maj:ts förslag. De paragrafer, som
icke här nedan beröras, föranleda icke något uttalande från riksdagens sida.

1

I samband med denna paragraf har riksdagen till behandling upptagit det
i motionen II: 346 väckta förslaget, att riksdagen måtte göra det uttalandet,
»att de s. k. besparingsreglementen, som gälla för vissa statsverk, utformas
så, att de giva befattningshavarna lägre ersättning vid resor än vad som i
allmänna resereglementet stadgas endast i undantagsfall, då verkligt starka
skäl för undantagsbestämmelsers införande kunna anföras.» Riksdagen, som
utgår från att Eders Kungl. Maj:t kommer att begagna den rätt, som enligt
1 §, andra stycket, skulle tillkomma Eders Kungl. Maj:t, med försiktighet
och med iakttagande av såväl statsverkets som vederbörande befattningshavares
berättigade intressen, kan icke finna det vara påkallat, att några
direktiv härutinnan lämnas av riksdagen.

Riksdagen har intet att erinra mot Eders Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagens skrivelse Nr 136.

11

2 § 1 mom.

Utöver de i nu gällande reglemente förekommande färdsätten, enligt vilka
resekostnadsersättning skall utgå, har i Eders Kungl. Maj:ts förslag upptagits
även omnibus, för vilket färdsätt avgift i samtliga reseklasser beräknas för
en plats jämte 10 öre per kilometer. I övrigt ansluter sig förslaget i huvudsak
till nu fastställda bestämmelser.

Riksdagen har funnit tvivelaktigt, huruvida tillräckliga skäl föreligga för
upptagandet av omnibus såsom särskilt färdsätt. Med hänsyn till vad departementschefen
anfört och då någon erfarenhet rörande verkningarna av
begagnandet av omnibus icke står att vinna, med mindre detta fortskaffningsmedel
upptages i reglementet, har riksdagen, som tidigare avslagit förslag
i sådant hänseende, dock icke velat motsätta sig Eders Kungl. Maj:ts nu
gjorda framställning. I betraktande av den inskränkning i skyldigheten
att använda omnibus, som av Eders Kungl. Maj:t i 4 § föreslagits, torde de
tidigare angivna betänkligheterna hava mist åtminstone en del av sin betydelse.
Visserligen hyser riksdagen tvekan, huruvida sistberörda begränsning
kan anses vara i allo fullt lämplig, men då på annat sätt bestämda
inskränkningar — närmast då att göra skyldigheten att använda omnibus
beroende av den tillryggalagda väglängden — torde stöta på vissa praktiska
svårigheter, har riksdagen dock stannat vid att godkänna Eders Kungl.
Maj:ts förslag. Särskilt med hänsyn till att omnibus ofta kan begagnas i
stället för järnväg har riksdagen i fråga om användning av omnibus ansett,
att i § 4 bör införas bestämmelse om valfrihet för förrättningsman att
oberoende av resekostnaderna i dylikt fall begagna järnväg, därest icke härigenom
högre traktamentsersättning skulle komma att utgå.

Riksdagen vill i detta sammanhang betona, att uppmärksamhet bör ägnas
den omständigheten, att på grund av föreskrifterna i 4 § taxeautomobil i
vissa fall kan komma till användning i stället för omnibus. Allenast då
vederbörandes tjänstgöring måste anses sådant kräva, bör taxeautomobil
därvid få tagas i anspråk.

Därest de erfarenheter, som komma att erhållas genom införandet av
omnibus såsom särskilt färdsätt och i fråga om de begränsningar, som därvid
Eders Kungl. Maj:t föreslagit och riksdagen godkänt, icke bliva gynnsamma,
förutsätter riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t framlägger det förslag till
ändring av reglementet, som härav må påkallas.

Beträffande momentets sista stycke har riksdagen ansett önskvärt, att föreskriften
om att förrättningsman, då maximilega i fråga om hästskjuts icke
blivit för viss ort bestämd, skall undfå gottgörelse för vad han visar sig
hava utgivit, kompletteras med en bestämmelse därom, att han i varje fall
äger beräkna legan efter 30 öre per kilometer. Härtill bör i enlighet med
Eders Kungl. Maj:ts förslag komma ersättning med 10 öre per kilometer.

I övrigt har riksdagen icke funnit anledning till erinran mot den av
Eders Kungl. Maj:t föreslagna formuleringen av momentet.

12

Riksdagens skrivelse Nr 136.

2 § 2 mom.

Eders Kungl. Maj:ts förslag innebär en allmän höjning av nattraktamentena
med 1 krona för varje traktamentsklass. Riksdagen, som redan år 1927
framhöll, att skäl förefunnes för den av Eders Kungl. Maj:t nu ifrågasatta
förhöjningen, godkänner Eders Kungl. Maj:ts förslag ifråga om traktamentena.

4 §.

Beträffande förevarande paragraf får riksdagen hänvisa till vad av riksdagen
under 2 § 1 mom. anförts rörande begagnandet i visst fall av omnibus.
Härav föranledes ett tillägg till 4 §.

Då någon tvekan möjligen kan anses råda, huruvida med nyssnämnda
bestämmelse ifråga om anlitande av omnibus avses allenast själva färden
med omnibus, har riksdagen velat uttala den meningen, att bestämmelsen
måste anses avse resan i dess helhet. Någon förändring i den föreslagna
avfattningen synes av denna anledning icke behöva vidtagas.

8 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelserna om samåkning mellan i
samma förrättning deltagande personer samt om skyldighet för den främste
av förrättningsmännen att ordna dylik samåkning.

Riksdagen har velat uttala, att noggrann kontroll bör utövas däröver, att
förrättningsmän icke genom olika rubricering av förrättningens ändamål
undandraga sig att deltaga i samåkning, då de faktiskt skola deltaga i
samma förrättning. I skyldigheten för den främste av förrättningsmännen
att anordna samåkning synes även böra ingå att lämna underrättelse till
de i förrättningen deltagande härom, så att samåkningen om möjligt kan
börja redan vid resans anträdande.

Bestämmelserna i 2 mom., att förrättningsmän, som äger eller disponerar
vid samåkning använd automobil, skall erhålla gottgörelse enligt gällande
automobiltaxa, synes kunna giva anledning till den tolkningen, att han
icke skulle äga uppbära kilometerpenningar. Då någon ändring i nu
gällande föreskrifter enligt vad motiven till paragrafen utvisa icke synes
hava varit avsedd, bör ett förtydligande av bestämmelserna ske. Sista
meningen i samma moment kan möjligen på grund av uttrycket »i sådant
fall» föranleda misstolkning därhän, att resekostnadsersättning icke utgår
vid resa med automobil. Jämväl i anledning härav lärer ett förtydligande
böra göras, vilket lämpligen synes kunna ske på sådant sätt, att föreskrifterna
om kilometerpenningar utbrytas ur 1 och 2 mom. samt sammanföras
under ett nytt 3 mom.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning till förrättningsman,
som nödgas företaga särskild resa för erhållande av nattkvarter.

Riksdagens skrivelse Nr 136.

13

Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag erhåller han därvid ersättning för resan
enligt reglementets bestämmelser,''’ dock icke med högre belopp, än som motsvarar
dubbelt traktamente för en natt, och i intet fall med mera än tolv
kronor.

I anledning av ett av länsstyrelsen i Kristianstads län väckt förslag,
vilket upptagits i motionen 1:220, och som avser fastställande av ett och
samma maximibelopp för alla traktamentsklasser, har riksdagen beslutat den
jämkningen i Eders Kungl. Maj:ts förslag, att maximibeloppet, utan hänsyn
till dubbelt traktamente för en natt, fastställes till ett belopp av tolv kronor.
Denna ersättning kommer alltså att utgå även för traktamentsklasserna
E och F.

14 §.

Förevarande paragraf innehåller enligt Eders Kungl. Maj-.ts förslag bestämmelserna
om transport av icke personlig utrustning. Departementschefen har
därvid icke ansett att, i enlighet med av vissa myndigheter därom framställda
förslag, i reglementet bör införas bestämmelse om rätt till ersättning även
för personlig utrustning vid kommendering och tjänstgöring, framför allt
i fråga om försvaret tillhörande personal.

Motionsvis har nu yrkats (11:342), att efter första stycket i paragrafen
måtte införas ett tillägg med bemyndigande för Eders Kungl. Maj:t att medgiva
ersättning för befordran av effekter tillhörande personlig utrustning.
I anslutning till den ståndpunkt, som riksdagen i viss mån intog redan år
1927 vid behandling av motsvarande stadgande, anser sig riksdagen böra
bifalla motionen. Det måste nämligen anses obilligt, att icke sådana befattningshavare,
som nödgas för sin tjänstgöring medföra personlig utrustning,
icke skola undfå ersättning för härav föranledda kostnader. Riksdagen har
därför vid paragrafen fogat ett tillägg av nämnda innehåll.

17 §.

Paragrafen innehåller närmare bestämmelser om åtnjutande av traktamentsersättning.
I förhållande till tidigare gällande bestämmelser har viss
begränsning skett i rätten att erhålla traktamentsersättning vid kortare förrättningar,
varvid bl. a. föreslagits, att förrättningsman, som varit frånvarande
från bostads- eller tjänstgöringsorten under sex timmar eller kortare
tid, skulle uteslutas från rätten att erhålla traktamente.

I motionen I: 220 har i fråga om begränsningen till 6 dagtimmar yrkats,
att ersättning måtte få utgå, även om natten delvis använts till resan, och
att alltså någon skillnad icke borde göras mellan dag- och nattimmar. I
samma motion har vidare föreslagits, att den i paragrafens tredje moment
intagna föreskriften om minskning av traktamentsersättningen vid förrättning
på samma plats under längre tid i följd än 15 dygn skulle utgå ur
paragrafen.

14

Riksdagens skrivelse Nr 136.

I motionerna 1:223 samt 11:345 har föreslagits, att den av Eders Kungl.
Maj:t föreslagna, ovan berörda begränsningen till 6 timmar i stället fastställes
till 3 timmar.

Slutligen har i motionen II: 346 påyrkats, att i reglementet måtte införas
en bestämmelse därom, att nattraktamente vid resas påbörjande eller avslutande
endast utgår i det fall, att två timmar av natten använts för resan.

Vad då först beträffar frågan om den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna inskränkningen
i rätten till traktamentsersättning vid kortare resor, har riksdagen
i likhet med vissa motionärer funnit densamma icke vara fullt skälig och
lämplig. Det synes nämligen riksdagen, som om steget vore väl långt mellan
de nu gällande föreskrifterna, enligt vilka helt dagtraktamente åtnjutes vid
förrättningar, som draga en tid av 6 dagtimmar eller därunder, till det
föreslagna stadgandet, enligt vilket ingen som helst traktamentsersättning
skulle utgå i dylikt fall. Riksdagen har därför velat i anslutning till ett
av statskontoret framlagt förslag medgiva, att vid förrättningar av nämnda
utsträckning halvt dagtraktamente tillerkännes vederbörande. I anslutning
till vad som yrkats i motion 1:220 har riksdagen vidare beslutat den
ändringen i Eders Kungl. Maj:ts förslag, att den i mom. 2 intagna bestämmelsen
om beräkningen av dagtraktamentet med hänsyn till det antal dagtimmar,
som tagits i anspråk för förrättningen, utgår ur paragrafen. I stället
för de båda nu omhandlade av Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
synes böra meddelas föreskrift om att förrättningsman, som nödgats vara
frånvarande från sin bostads- eller tjänstgöringsort under högst 6 timmar
av dagen, erhåller halft dagtraktamente. På grund av motionen II: 346 har
riksdagen slutligen ansett lämpligt, att i paragrafen införes bestämmelse
därom, att nattraktamente allenast utgår om minst en timme av natten
behövt tagas i anspråk för förrättningen. Med hänsyn till nattraktamentets
särskilda karaktär lärer en sådan inskränkning i rätten till nattraktamente
icke kunna anses oskälig. I anslutning till ett i motionen 1:220
framställt yrkande har riksdagen vidare ansett, att bestämmelse om begränsning
i traktamentsersättningen vid förrättning på samma plats under längre
tid i följd än 15 dygn icke bör upptagas i allmänna resereglementet. Plats
för denna bestämmelse synes böra beredas i vederbörliga besparingsreglementen.

26 §.

Denna paragraf innehåller bland annat bestämmelse om att Eders Kungl.
Maj:t förordnar om resekostnads- och traktamentsersättning i statens ärenden
utom rikets gränser. Riksdagen vill i samband härmed hava uttalat, att
enligt riksdagens mening kostnaderna för resor utom landet icke böra bestridas
av de under de särskilda huvudtitlarna upptagna anslagen till reseoch
traktamentspenningar.

Riksdagens skrivelse Nr 136.

15

I anslutning till vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen anmäla, att
riksdagen för sin del antagit allmänt resereglemente av den lydelse bilaga
vid denna skrivelse utvisar.

Stockholm den 3 mai 1929.

Med undersåtlig vördnad.

16

Riksdagens skrivelse Nr 136.

Bilaga.

Allmänt resereglemente.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden äger vederbörande
förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i detta
reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta
reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 §.

1 mom. Eesekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Järnväg ................

Fartyg ................

Luftfartyg .............

Spårväg ................

Omnibus .............

Taxeautomobil.......

Annan automobil....
Hästskjuts.............

Annat färdsätt än
nämnts ............

f

\

I

\

<

/

\

van|

Klass I

Klass IT

Avgift för 1 plats
i I klass

Avgift för enskild hytt;
med högst 2 liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km
40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.

Avgift för 1 plats
i II klass

J Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.

30 öre per km.

30 öre per km.

Klass III

Avgift för 1 plats
i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.

Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.

30 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke
ersättning för dyrare plats än som verkligen använts.

Riksdagens skrivelse Nr 136. 17

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil
beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat
ifrågakomma.

Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av dylik
lega för kilometer räknat.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till
högre belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser
tillkommer honom, eller är i fråga om hästskjuts maximilega
icke för viss ort bestämd, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig
hava utgivit, i sistnämnda fall dock minst med 30 öre per kilometer.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

T raktame ntsklasse

r

Å

B

C

I)

E | F

16 kronor
9 »

14 kronor

8 »

12 kronor

7 »

10 kronor

6 »

8 kronor 6 kronor

5 » j 4

Tillhopa för dygn

25 kronor

22 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor 10 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 och klockan
24, med natt den övriga delen av dygnet.

3 §.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman
är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar
åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,
han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår
efter hans egen befattning.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den
väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen
icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått
bihanq till riksdagens protokoll 1929. l''t sand. Nr 136.

2

18

Riksdagens skrivelse Nr 136.

därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med
avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet
av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förmån,
som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat
begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om
sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det
fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,
spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd
med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet
icke förelegat.

Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente
pliktig att färdas med luftfartyg.

I fall där järnväg kan användas i stället för omnibus, är förrättningsmannen
berättigad att begagna sig av förstnämnda färdsätt, därest icke
härigenom traktamentsersättningen blir högre än om omnibus använts.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit
återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav
föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för
statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller
omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom
stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages
med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och
ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning
jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

6 §•

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas för samma
väglängd.

Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas
överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.

7 §.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och detta låtit sig pa förhand beräkna, må resekostnads -

Riksdagens skrivelse Nr 136.

19

ersättning icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma förrättningsmannen.

8 *.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning
deltagande personer att färdas samma väg och användes därvid icke fortskaffningsmedel,
som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
skall den främste bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och
befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän
erforderliga fortskaffningmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsman
att meddela i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser
såsom rörande färddeltagarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,
beställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmannen.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne därför åtnjuta
gottgörelse, om fortskaffningsmedlet utgöres av automobil, enligt för taxeautomobil
gällande taxa samt i annat fall med, förutom resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom., 10 öre per kilometer för varje medresande
förrättningsman.

3 mom. Vid resa, varom i denna paragraf är fråga, äger envar förrättningsman
uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

9 §.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom
erlagd dylik avgift.

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente, dock icke med högre belopp än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall
resekostnads- och traktamentsersättning beräknas, såsom hade förrättningen
eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid
begagnat sådan plats.

12 §.

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han

20

Riksdagens skrivelse Nr ISO.

berättigad till ersättning för vad han styrker sig hava utgivit i väntpenningar,
dock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom
tillkommande resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt
fortskaffningsmedels anlitande.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller
medels resdon, driyet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av
redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han
för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av
sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid
färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom
resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende
utgivit.

Om ersättning för befordran av effekter, tillhörande personlig utrustning,
förordnar Kungl. Maj:t.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller
för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda
bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål
utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus;
då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser
kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande
myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår
icke resekostnadsersättning.

16 %.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,
där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från
förrättningsstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter
uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa
företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är
för honom bestämd, från hans bostad.

21

Riksdagens skrivelse Nr 136.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej
berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa
dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om
förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag
där kvarstannar.

17 §.

1 mom. Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som utföres
å fön*ättningsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd
ej överstigande 3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller
därmed jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom
vilket förrättningsmannen har sin bostad eller tjänstgöring.

2 mom. Traktamente för dag må endast beräknas för den tid, varunder
förrättningsman varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,
samt utgår för dag, varunder frånvaron omfattat högst 6 timmar, med
hälften av det i 2 § 2 mom. upptagna beloppet.

Traktamente för natt utgår icke, därest förrättningsmannen varit frånvarande
från bostads- eller tjänstgöringsorten högst 1 timme av natten.

18 §.

Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Ej heller utgår sådant
traktamente i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad innehar sovplats
å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu sagts icke skall
gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer till eller
avreser från förrättnings- eller överliggningsort.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning
utgå även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och trakta -

22

Riksdagens skrivelse Nr 136.

mentsersättningen för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,
som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för
dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av
statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för
dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 §.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet, den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits, och numret å taxeautomobil,
som använts; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar
foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver

23

Riksdagens skrivelse Nr 136.

reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock
skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare
tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.

26 $.

Om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden
utom rikets gränser förordnar Kungl. Majrt.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras
från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller
station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet
efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1929.