MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1929

STOCKHOLM 1929
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för mllitleombudsmansämbetets förvaltning..................... 5

Redogörelse för anhänglggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Försummelse av krigsdomare att i visst tall föranstalta om förundersökning

i brottmål........................................................................... ^

2. Icke tilläten form för tillrättavisning använd.......................................... jo

3. Felaktig inkallelse till repetitionsövning, föranledd av truppbefälets försummelse

att a värnpliktskort göra anteckning om tjänstgöring.............................. 15

4. Åtal för oriktiga uppgifter i tjänsteskrivelser ............................................. 29

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

5. Febersjuk värnpliktig sjukskriven vid truppen i stället för å sjukrum. Den

„ siukskrivne har dessutom obehörigen kommenderats till handräckning...... 37

6. Åtal mot kårchef för det han kostnadsfritt upplåtit expeditions- och arrest lokaler

inom kårens kanslihus såsom bostäder åt officerare m. fl............. 47

7. Medel utanordnade av arméförvaltningens fortifikationsdepartement, oaktat

Kungl. Maj:t förut avslagit framställning om anslag till samma ändamål... 48

8. Korkmatta pålagd i chefsbostad, utan att medel därför beviljats.................. 49

9. Krigsdomstol har obehörigen dömt till ansvar för förfarande, vars brottslighet

bort bedömas enligt tryckfrihetsförordningen ....................................... 49

Redogörelse för vissa ärenden, som Icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Volontär häktad för rymning oaktat förutsättning för vidtagande av sådan

åtgärd icke förelegat.................................................. - j

2. Vid krigsdomstol tilltalad person, som på grund av sinnessjukdom förklarats

strafflös, har försatts pa fri fot, utan att domstolen jämlikt kungl. brevet
den 9 mars 1826 överlämnat till vederbörande att om honom taga vård... 53

3. Tillrättavisning alagd för brott, som bort beläggas med disciplinstraff......... 56

4. Oriktiga anteckningar angående meddelade tillrättavisningar........................ 60

5. Anteckning om tillrättavisning införd utan angivande av de tillrättavisades

namn.................................................................................. g.

6. I anteckningsböcker för tillrättavisningar hava flera år efter det anteckning arna

införts verkställts ändringar, varigenom i vissa fall tillrättavisningens
art blivit förändrad ................................................................... g„

7. Fråga om beräkning i visst fall av tjänstgöringstiden för samvetsömma

värnpliktiga............................................................................ g^

8. Klagomål över att värnpliktig icke erhållit permission för slåtterarbete ...... 67

9. Oriktig anmälan till rullföringsexpedition angående hemförlovning av värnpliktig.
Fråga även om tidpunkten för avlämningshandlingarnas översändande
vid hemförlovning......................................................

Sid.

10. Bristfällig utredning beträffande kårchef och kasernofficer åliggande ersätt ningsskyldighet

i ett mål om tjänstefel. samt dröjsmål vid handläggning
av ett ärende i arméförvaltningen. Tillika fråga om obehörigt utvidgande
av område för chefsbostad och obehörigt användande av värnpliktiga till
anläggningsarbeten å området.............................................................. 70

11. I samband med anmärkning att vid trängkår expeditions- och arrestlokaler

inom kanslihuset varit kostnadsfritt upplåtna såsom bostäder åt officerare
m- fl. hava vissa anmärkningar framställts mot anordnande av daglöjtnantstjänsten
vid kåren.......... 78

12. Anmärkningar rörande enskilda lägerkassans användande i vissa fall............ 98

13. Kassaförvaltning har obehörigen förvägrat ledamot av inskrivningsnämnd be gärt

reseförskott...........................................................................107

14. Fråga om tillämpning av vissa i reglemente för marinen meddelade bestäm melser

(R. M. I. §§ 28 och 29) vid befordran till underofficersbeställning
vid flottan ....................................................................................... 108

Framställningar till Konungen m. m.

1. Angående förläggningslokalen för det vid garnisonssjukhuset i Stockholm

tjänstgörande handräcknings- och sjukvårdsmanskapet ........................... 113

2. Angående förfarandet med värnpliktiga, som efter inskrivningen med avseende

å kroppsbeskaffenheten befinnas vara “icke vapenföra ......................... Ilo

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1928. Härvid har

jag till en början att meddela, att jag under tiden från och med den 2
juli till och med den 15 augusti begagnade mig av den militieombudsmannen
enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under
denna tid uppehölls militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelser i
sistnämnda paragraf, av hovrättsrådet Erik Holger Elliot, vilken blivit utsedd
att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Uppsala,
Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Kopperbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län. Under dessa resor har jag för ändamål,
som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen,
besökt:

Upplands regemente;

Skånska tr ängkår en;
centralfängelset i Malmö;

Skånska kavalleriregementet;
kronohäktet i Vstad;

Södra skånska infanteriregementet;
straffängelset i Vänersborg;

Västgöta regemente;
straffängelset i Karlstad;

Värmlands regemente;
straffängelset i Örebro;

Livregementets grenadjärer;
straffängelset i Falun;

Dalregementet;

Västernorrlands regemente;

Norrlands trängkår;
kronohäktet i Östersund;

Jämlands fältjägarregemente;

Norrlands artilleriregemente;

Fjärde flygkåren.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:

Göta livgarde;

Svea artilleriregemente; och
garnisonssjukhuset.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande militieombudsmannen
inspektionsresor till Stockholms län och besökte han därvid:

Vaxholms fästning med Vaxholms kustartilleriregemente; och
kustflottan.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske, utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen samt i vissa fall därjämte av en byggnadskunnig
officer. Vid inspektionen av truppförband hava särskilt
krigsrättsprotokollen, krigsdomarens diarier, protokollen angående disciplinära
bestraffningar, anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar,
kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar rörande
upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
marketenterirörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt
vården av kaserner och materiel samt åt hygieniska förhållanden. I samband
med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna besökts.
De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna
straffanstalterna hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol
dömts till frihetsstraff.

I ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omnämnde jag, att övergångsbestämmelserna
till 1925 års värnpliktslag vållat vederbörande myndigheter
svårigheter att tolka och att i flera frågor nämnda bestämmelser
blivit tillämpade på olika sätt. Såsom framgår av den efterföljande redogörelsen,
har det visat sig att även i ett annat avseende olikartad tillämpning
av värnpliktsförfattningarna råder. Denna olikartade tillämpning
synes närmast bero på bristande överensstämmelse mellan vissa stadganden
i värnpliktslagen, å ena, samt de på riksdagens motivering grundade
föreskrifterna i inskrivningsförordningen i ämnet, å andra sidan. Då det
givetvis måste betecknas såsom olämpligt, att ifrågavarande såväl för staten
som för den enskilde betydelsefulla författningar äro föremål för olikartad
tillämpning, har jag, efter en i saken verkställd utredning, i skrivelse
till chefen för försvarsdepartementet ansett mig böra påkalla dennes
uppmärksamhet å förhållandet.

I samband med ett under oktober månad 1928 anhängiggjort åtal mot en
tjänsteman i marinförvaltningen för förskingring av å tjänstens vägnar
förvaltade medel m. m. hava synnerligen anmärkningsvärda förhållanden
framkommit beträffande det sätt, varpå ifrågavarande sak behandlats
inom marinförvaltningen. Med hänsyn därtill att jag funnit vissa i detta
omfattande ärende uppkomna frågor böra göras till föremål för ytterligare
utredning, har mitt beslut i ärendet icke kunnat meddelas före
årets utgång.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års lagtima riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1928 från år 1927 balanserade ärenden

till ett antal av................................................................................................... 20

Under år 1928 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet....................................................................................... 187

enligt diariet över hemliga ärenden............................................................... 1

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1928, utgör

alltså .................................................................................................................... 208

De 188 ärenden, som inkommit under år 1928, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet................................................................ 6

klagomål eller framställningar från enskilda............................................ 83

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning.................................................................... 85

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m..... 14

Summa 188

Av de från föregående år balanserade ärenden hava 5 utgjorts av enskilda
klagomål och 15 av ärenden, som uppkommit under inspektioner eller
eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.

Till behandling under år 1928 hava alltså förelegat 88 enskilda klagomål
och 100 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning.

Av dessa klagomål och
ningar m. m. hava

inspektionsanmärk -

Enskilda

klagomål

Inspektionsanmärkningar
m. m.

under året avgjorts............................................................	72	80
vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser............................................................	9	10
vid årets slut varit på domstols eller annan myndig-hets prövning beroende....................................................	4	10
vid årets slut varit på militieombudsmannens pröv-ning beroende....................................................................	3	—
Summa	88	100
Av ovannämnda under året avgjorda enskilda klago-mål och inspektionsanmärkningar m. m. hava på grund av återkallelse avskrivits....................................	3
till annan myndighet hänvisats........................................	2	6
utan åtgärd avskrivits........................................................	20	1
efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits.......................................................	44	53
på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi-litieombudsmannen fått bero.......................................	_	4
på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits blivit avskrivna............	2	14
efter av domstol eller annan myndighet på militie-ombudsmannens föranstaltande meddelat beslut avslutats ............................................................................	1	2
Summa	72	80

Av de efter militieombudsmannens uppdrag anhängiggjorda åtal

voro vid 1928 års början ännu icke slutligt prövade ............................ 2

anhängiggjordes under år 1928 .................................................................... 7

Summa 9

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts .................................................. 3

äro vid årets slut på prövning beroende .................................................... 0

Summa 9

Av de under året anhängiggjorda åtal hava anställts

på grund av förd klagan ............................................................... 3

på grund av anmärkning vid inspektion .................................................... 4

Summa 7

Av hela antalet (208) ärenden äro under året slutbehandlade ............ 172

i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande ... 33

på militieombudsmannens prövning beroende ............................................ 3

Summa 208

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag för
övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för framställningar, som av mig gjorts hos Kungl. Maj:t.
Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ambetsrättelser fullständig redogörelse ansetts böra meddelas endast för sådana,
som under året prövats av första domstol, varemot annat åtal allenast
i korthet omnämnts. Där åtalet ägt samband med fråga, som från
min sida slutligt behandlats, har dock redogörelsen måst bliva utförligare
även beträffande de delar, som angå åtalet.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av det spörsmål, som förelegat, kunna hava intresse utöver det
enskilda fallet.

Stockholm den 10 januari 1929.

GUNNAR BENDZ.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Försummelse av krigsdomare att i visst fall föranstalta om
förundersökning i brottmål.

Vid en av militieombudsmannen den 7 september 1927 förrättad inspektion
av Norrbottens regemente inhämtades följande vid granskning av
regementskrigsrättens protokoll för den 30 juli, den 6 och 13 augusti 1924.
Den 23 juli 1924 hölls förhör med vice korpralen nr 258/11 Olov Valfrid
Blom, rapporterad och sedan föregående dag av regementschefen häktad
för inbrottsstöld. Av förhörsprotokollet inhämtades, att Blom vid förhöret
erkänt brottet, som bestått däri, att Blom den 19 juli 1924 med våld
uppbrutit ett låst skåp i ett av 10. kompaniets logement samt olovligen
tillgripit en i skåpet förvarad, en annan värnpliktig tillhörig börs, värd
25 öre, med däri inneliggande en tiokronorssedel. Genom beslut den 24
juli 1924 förordnade regementschefen, att handlingarna skulle överlämnas
till krigsdomaren för målets handläggning vid vederbörlig krigsdomstol.
Målet företogs därefter inför regementskrigsrätten den 30 juli 1924, varvid
åklagaren begärde uppskov för införskaffande av prästbevis och utdrag
ur allmänna straffregistret. Med bifall härtill uppsköt krigsrätten målet
till den 6 augusti 1924. Vid sistnämnda rättegångstillfälle företedde åklagaren
nämnda handlingar, varefter målet överlämnades till rättens prövning
av såväl åklagaren och målsägaren som den tilltalade. Den senare
anhöll härvid om villkorlig dom. Krigsrätten beslöt förordna om förundersökning
enligt lagen om villkorlig straffdom och uppsköt målet till
den 13 augusti 1924. Vid målets företagande till handlägggning sistnämnda
dag överlämnades rapport angående den hållna förundersökningen.
Genom utslag samma dag dömdes Blom för den erkända förbrytelsen
till straffarbete i fyra månader, villkorlig dom.

Blom är född den 20 augusti 1904.

Mot förfarandet vid handläggningen av detta mål anmärktes, att enligt
25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, sådant detta
lagrum lydde enligt lagen den G juni 1924, förordnande om förundersökning
bort meddelas av krigsdomaren, så snart denne erhållit anmälan om
häktningen.

Vid den tidpunkt, den 28 juli 1924, då anmälan om häktningen inkom till
krigsdomaren, var auditören Yngve Östergren förordnad att tjänstgöra såsom
sådan.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 28 september 1927 auditören Östergren att inkomma
med yttrande.

I skrivelse den IT oktober 1927 anförde Östergren, att ett beklagligt förbiseende
förelåge. Som Blom på grund därav fått sitta häktad längre tid,
an som eljest syntes hava erfordrats, hade östergren vidtagit åtgärder för
att lämna Blom gottgörelse för den skada eller det lidande, som därigenom
kunde hava vållats honom.

Sedermera översände Östergren med skrivelse den 15 november 1927
ett så lydande intyg:

»Undertecknad, som den 13 augusti 1924 av Norrbottens regementes
krigsrätt ådömdes villkorlig straffdom, i samband varmed jag, på grund
av att förordnande om förundersökning enligt lagen om villkorlig straffdöm
icke meddelades tidigare än som skedde, hölls häktad en vecka längre
än som eljes torde hava behövt bliva fallet, erkänner mig härmed hava
såsom full gottgörelse härför denna dag emottagit ett belopp av Trettio
(30) kronor.

Luleå den 12 november 1927.

Olov Valfrid Blom
Bevittnas:

Ebbe Hallberg Alb. Olofsson

Stadsfiskal. Krim i na] konstapel.»

I skrivelsen hemställde Östergren, under åberopande av berörda intyg
samt av vad han förut i saken anfört, att militieombudsmannen måtte,
därest så ske kunde, låta bero vid vad i ärendet förekommit.

* *

Genom skrivelse den 15 december 1927 till överkrigsfiskalsämbetet ställde
militieombudsmannen Östergren under åtal inför krigshovrätten för det
tjänstefel, vartill han genom berörda underlåtenhet gjort sig skyldig. I
åtalsinstruktionen yttrade militieombudsmannen följande.

25 § i lagen den 28 juni 1918 hade, enligt lag den 6 juni 1924, som trätt
i kraft den 1 juli samma år, i hithörande delar följande lydelse:

»Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som fyllt aderton år, blivit häktad för brott, och
ingår i den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i
sex månader eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall,
därest den häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger, som omförmäles
i 2 §, ordföranden skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida
erforderliga förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna om särskild
förundersökning, där ej anledning är antaga, att sådan utredning
kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som fyllt aderton
år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som
i första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets
handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.
»

I förevarande fall hade, såsom ovan nämnts, anmälan den 28 juli 1924
inkommit till Östergren i dennes egenskap av tillförordnad krigsdomare
med begäran om rannsakning med Blom. Av de till östergren överlämnade
handlingarna framgick, att Blom var född den 20 augusti 1904, att
han häktats den 22 juli 1924 för inbrottsstöld samt att han vid hållet förhör
erkänt förbrytelsen ifråga. Vid sådant förhållande och då någon utredning,
huruvida erforderliga förutsättningar för villkorlig dom funnes,
icke förelegat eller föranstaltats, hade det jämlikt nyss anförda lagrum
ålegat östergren att efter mottagandet av dessa handlingar skyndsamt förordna
om förundersökning för vinnande av dylik utredning. Så hade
emellertid icke skett. Icke ens vid krigsrättens sammanträde den 30 juli,
som hölls under Östergrens ordförandeskap, hade förordnande meddelats
om förundersökning, oaktat uppskov beviljats för inhämtande av prästbevis
och straffregisterutdrag. Först vid sammanträdet den 6 augusti,
som hölls under ordförandeskap av krigsdomaren P. Sandström, blev dylik
förundersökning anbefalld. Vid förordnandets meddelande hade Blom
sålunda suttit häktad i 15 dagar, därav 9 dagar efter det anmälan om häktningen
kommit Östergren såsom tillförordnad krigsdomare till handa.

Genom den försummelse, som således förekommit, hade rannsakningen
angående ifrågavarande i och för sig enkla och redan före krigsrättsbehandlingen
erkända brott blivit avsevärt förlängd. Det kunde nämligen
antagas för visst, att, om förordnande om förundersökning omedelbart
efter handlingarnas mottagande meddelats, resultatet av densamma varit
för rätten tillgängligt i så god tid, att målet kunnat avdömas vid rättegångstillfället
den 6 augusti, då utredningen i övrigt varit fullständig.

Ehuru Blom i ett den 12 november 1927 avgivet, av Östergren åberopat
intyg förklarat sig hava erhållit full gottgörelse för det han i förevarande
mål hållits häktad längre än som vederbort, hade militieombudsmannen
likväl, med hänsyn till ifrågavarande bestämmelses klara innehåll och
vikten av att densamma noggrant iakttoges, ansett sig icke kunna under -

låta att göra det av östergren begångna tjänstefelet till föremål för laga
beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten i laga ordning ställa östergren under åtal för berörda
tjänstefel och därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet.

Krigshovrätten meddelade utslag den 15 maj 1928. I utslaget yttrades
följande.

Enär östergren i åtalade hänseendet gjort sig skyldig till försummelse
i domarämbetets utövning, prövade krigshovrätten rättvist jämlikt 25
kap. 17 § allmänna strafflagen döma östergren att därför böta 15 kronor.

över krigshovrättens utslag anförde Östergren underdåniga besvär hos
Kungl. Maj:t.

Den 10 november 1928 meddelade Kungl. Maj:t utslag i målet, därvid
Kungl. Maj:t fann ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

2. Icke tillåten form för tillrättavisning använd.

Under en av militieombudsmannen den 7 september 1927 förrättad inspektion
av Norrbottens regemente anmärktes vid granskning av 2. kompaniets
anteckningsböcker för tillrättavisningar, att kompanichefen i ett
flertal fall tillrättavisat kompaniets manskap för underlåtenhet att uppstiga
vid revelj med befallning att under vissa dagar stå fullt påklädda
vid sängen vid revelj. Sådan tillrättavisning hade vid olika tillfällen
under februari 1925 meddelats tjugo värnpliktiga.

Då enligt 210 § strafflagen för krigsmakten dylik form för tillrättavisning
icke vore medgiven, anmodade militieombudsmannen regementschefen
i skrivelse den 17 september 1927 att infordra och till militieombudsmannen
insända yttrande av vederbörande kompanichef.

Med anledning härav översände regementschefen med skrivelse den 4
november 1927 yttrande i ärendet från kaptenen på övergångsstat vid regementet
G. Berglind.

Kaptenen Berglind anförde i yttrande, som var dagtecknat den 30 oktober
1927, att om han å kompaniorder ådömt och med egenhändig namnteckning
underskrivit dylik tillrättavisning, från hans sida icke funnes
något vidare att yttra i saken.

Sedan med anledning av från militieombudsmannen avlåtna skrivelser
den bok, vari ifrågavarande tillrättavisningar blivit antecknade, jämte
kompaniets orderbok genom regementschefens försorg tillställts kaptenen

Berglind, anmälde denne i ett sedermera den 6 december 1927 avgivet yttrande,
att han stode för åläggandet av de ifrågavarande tillrättavisningarna.

* *

I skrivelse den 21 december 1927 till chefen för Norrbottens regemente
anförde militieombudsmannen efter att hava redogjort för vad i saken
förekommit.

210 § i strafflagen för krigsmakten hade följande lydelse:

»För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må, på sätt
och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället för disciplinär
bestraffning såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges
överordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid,
högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid»
högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten; d)

förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom
kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller
likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag
för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i c) förmäles,
i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan
orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt femton
år, därom förordnar Konungen.»

Ifrågavarande lagrum innehölle uttömmande bestämmelser om de slag
av tillrättavisningar, som finge användas för mindre förseelser och fel
mot militär tukt och ordning. Att använda andra i lagen icke upptagna
former för tillrättavisning låge givetvis utanför kompanichefs befogenhet»

Den tillrättavisningsform, som i förevarande tjugo fall använts av kaptenen
Berglind, vore, såsom framginge av det ifrågavarande lagrummet»
icke hänförlig till något av de slag av tillrättavisningar, som enligt detta
vore medgivna.

Då Berglind följaktligen genom meddelande av berörda tillrättavisningar
förfarit i strid mot tydliga bestämmelser i 210 § strafflagen för
krigsmakten, vilka bestämmelser bort vara för honom väl kända, hade
militieombudsmannen ansett sig icke kunna lämna det begångna tjänstefelet
utan beivran. Detta borde dock icke svårare anses, än att detsamma
finge föranleda tillrättavisning eller bestraffning, som överordnad befälhavare
ägde ålägga. Med hänsyn härtill, och då utredning vid krigsrätt
icke vore erforderlig, hade militieombudsmannen funnit annan åtgärd i

saken icke behöva från hans sida vidtagas, än att militieombudsmannen
hos regementschefen, som hade bestraffningsrätten över Berglind, anmälde
honom till den tillrättavisning eller den disciplinära bestraffning, som
regementschefen kunde finna ifrågavarande tjänstefel böra föranleda.

Med anledning av militieombudsmannens berörda anmälan tilldelade
regementsbefälhavaren för Norrbottens regemente genom beslut den 24
december 1927 varning åt kaptenen Berglind. Denna varning meddelades
Berglind av platsbefälhavaren å Karlsborg den 1 maj 1928 vid Berglinds
inträde i tjänst såsom förvaltningsoflicer å Karlsborg.

3. Felaktig- inkallelse till repetitionsövning-, föranledd av truppbefälets
försummelse att å värnpliktskort göra anteckning

om tjänstgöring.

I en till militieombudsmannen den 14 november 1927 inkommen klagoskrift
anförde värnpliktige nr 351 22/1923 Gustaf Emanuel Almgren följande.
Almgren hade före 1927 års regementsmötes början erhållit order
att inställa sig vid Smålands artilleriregemente i Jönköping den 7 september
1927 för fullgörande av honom åliggande repetitionsövning. Då
Almgren saknat närmare kännedom om den militära värnpliktstjänstgöringen,
hade han på grund av inkallelseordern tagit för givet, att
han varit skyldig fullgöra repetitionsövning 1927 och vidtagit mått
och steg för att i behörig tid inställa sig vid regementet och fullgöra
tjänstgöringen. Almgren, som varit mönstrad såsom eldare ombord å
rederiaktiebolaget Sveas ångare »Oscar II» mot en månadshyra av 112
kronoi jämte mat och husrum å fartyget, hade för att slippa avmönstra
från sin tjänst å detta samt undgå risken att vid repetitionsövningens slut
stå utan anställning vidtalat en kamrat att under en månad vikariera för
Almgren med rätt att åtnjuta alla med anställningen förenade förmåner.
Almgren hade därefter med ångfartyg avrest från Stockholm till Västervik
och därifrån med tåg färdats till sin hemort Blegda, varifrån han på
militärbiljett rest till Jönköping. Då Almgren inställt sig vid regementet,
hade emellertid upptäckts, att han redan fullgjort de repetitionsövningar,
som ålegat honom, varför Almgren tillåtits återvända till Stockholm,
dit han anlänt på morgonen den 9 september. Resan från Jönköping
till Stockholm hade bekostats av regementet. Ångaren »Oscar II» hade
inkommit till Stockholm först den 24 september, och Almgren hade då
återinträtt i sin tjänst på fartyget. Som Almgren emellertid lovat sin
vikarie att denne skulle få tjänstgöra för Almgren en månad, hade Almgren
måst till honom utbetala en månads hyra 112 kronor. Under den
tid Almgren fått vänta på fartyget i Stockholm hade han icke kunnat få
något arbete och hade själv fått betala för mat och husrum. Då inkal -

lelsen till tjänstgöring, ehuru någon tjänstgöringsskyldighet ej ålegat
Almgren, måste hava berott på försummelse hos någon av de myndigheter,
som haft inkallelsen om hand, ansåge sig Almgren berättigad till ersättning
för de direkta utgifter, som han haft i anledning av inkallelseordern.
Dessa direkta utgifter vore månadshyran för Almgrens vikarie å »Oscar
II» 112 kronor, ångbåtsbiljett till Västervik 8 kronor, järnvägsbiljett från
Västervik till Blegda 3 kronor 20 öre samt slutligen ersättning för mat
och husrum från den 3 september, då Almgren frånträtt sin tjänst å
»Oscar II», till den 24 september, då han återinträtt i tjänstgöring å fartyget,
med 60 kronor. Almgren hade genom Stockholms stads rättshjälpsanstalt
hos regementsexpeditionen gjort framställning om ersättning men
fått det besked, att sådan ej kunde utanordnas, enär Almgren genom att
underlåta att mönstra år 1926 själv skulle hava varit skuld till att han
blivit inkallad till tjänstgöring 1927. Från annat håll hade Almgren
emellertid upplysts därom att denna omständighet, som för övrigt berott
därpå att Almgren vid mönstringstiden befunnit sig utomlands och förlorat
sin inskrivningsbok, icke vore av någon betydelse för saken. Almgren
anhölle nu, att militieombudsmannen ville förhjälpa honom till utfående
av ersättning.

Vid klagoskriften voro fogade dels två av regementskvartermästaren
vid Smålands artilleriregemente kaptenen Carl Winberg till Stockholms
stads rättshjälpsanstalt avlåtna skrivelser, dels ock tre intyg till bestyrkande
av fordrade ersättningsbelopp.

De till rättshjälpsanstalten avlåtna skrivelserna voro av följande lydelse: »Skillingaryd

den 17 september 1927.

Till Stockholms stads Rättshjälpsanstalt.

Med anledning av Eder ärade skrivelse D. nr 91405 till Befälhavaren för
Vimmerby rullföringsområde, vilken remitterat densamma hit, får jag
härmed lämna upplysningar angående fallet Almgren.

Almgren inställde sig icke i tid 1925 på grund av sjukdom, varom han,
först sedan delar av regementet lämnat Jönköping, genom telegram underrättade
regementsexpeditionen. På grund av sin frånvaro vid inryckningen
blev han jämlikt bestämmelserna i Inskrivningsförordningen efterspanad.
När han sedan självmant inställde sig, blev han, såsom forut
tillhörande A. 7, placerad på ett av de batterier (3.), som ännu icke avmarscherat
från Jönköping. Enär regementsexpeditionen avgatt från Jönköping,
blev den ej förrän senare underrättad, och som värnpliktskorten
förvaras där, blev han sannolikt icke införd i kortet såsom anländ.

Vid utryckningen har antagligen kortet ej uppmärksammats å batteriet,
enär karlen sålunda ej var inprickad å detta kort såsom tillhörande 3.
batteriet. Emellertid blev hans tjänstgöring införd i hans inskrivningsbok.
År 1926 blev hans kort, enär rullföringsbefälet sålunda ej hade hans
fullgjorda 2. repetitionsövning införd å kortet, hitsänd och Almgren efterspanad,
utan resultat. Han har sålunda under två år underlåtit mönstra
boken (enligt anteckning å värnpliktskortet), vilket haft denna påföljdHade
han mönstrat denna, hade rullföringsbefälet genast upptäckt miss -

taget. Han påstår sig nu ha förlorat boken. Dessutom fick han sin inkallelseorder
i år i så god tid, att han genom att tillskriva rulllöraren eller
regementet kunnat få klarhet i saken. Nu var det ju mycket aktningsvärt,
att han inställde sig, men kan jag ej finna annat än att han till
största delen själv här ansvaret för sin olycka och med en kostnad av
15 öro för ett porto kunnat få misstaget rättat. Han hör ju själv veta, att
han ej skulle göra någon mera repetitionsövning.

Tacksam för upplysning angående hans fordringar på Kronan, får
jag äran teckna

Med utmärkt högaktning

Carl Winberg
Begementskvartermästare.»

»Till Stockholms stads Rättshjälpsanstalt.

Med anledning av Eder ärade skrivelse D. nr 91405, får jag härmed meddela,
att, enär Almgren, därest han mönstrat sin bok, aldrig blivit utsatt
för detta misstag och dessutom icke i något avseende styrkt sina uppgifter
angående mistad arbetsförtjänst, Almgrens fordringar icke kunna godtagas.

Jönköping den 4 oktober 1927.

På befallning.

Carl Winberg
Begementskvartermästare.»

Ovannämnda intyg voro dels ett intyg från befälhavaren å ångfartyget
»Oscar II» av innehåll att Almgren vore mönstrad såsom eldare å fartyget
mot en månadshyra av 112 kronor, dels ett intyg av den person, som
tjänstgjort såsom vikarie för Almgren, vilken person vitsordade, att han
för sådan tjänstgöring under september månad 1927 erhållit månadshyra
enligt avtal med 112 kronor, dels ock intyg av befälhavaren å ett ångfartyg
»Tjust», vilken vitsordade, att Almgren rest med nämnda ångfartyg
från Stockholm till \ ästervik och i biljettpris för resan erlagt 8 kronor.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 15 november 1927 till chefen
för Smålands artilleriregemente anmodat denne att infordra vederbörandes
yttrande i ärendet och inkomma därmed jämte eget yttrande, hade
nämnde regementschef översänt ett den 17 november 1927 dagtecknat yttrande
av kaptenen Winberg, som var chef för det batteri, å vilket Almgren
år 1925 fullgjorde repetitionsövning. I detta yttrande anförde Winberg:
Almgren, som fullgjort sin första värnpliktstjänstgöring vid Gotlands
artillerikår år 1924, hade blivit inkallad att fullgöra sin andra repetitionsövning
vid Smålands artilleriregemente år 1925 med inryckningsdag
den 3 september. Emellertid hade Almgren icke inställt sig, varför han

1 enlighet med gällande författningar blivit efterspanad. Några dagar senare
hade, enligt vad Winberg erfarit, till regementskvartermästaren anlänt
ett telegram — sannolikt från polismyndigheterna — vari meddelats,

2 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

att Almgren legat sjuk i Göteborg. Den 7 september 1925 hade emellertid
Almgren inställt sig vid regementet och av dagkaptenen, vilken i enlighet
med regementsordernas bestämmelser skulle fördela sådana värnpliktiga,
som fullgjort sin forsta tjänstgöring vid annat truppförband, blivit tilldelad
3. batteriet. Såväl regementsexpeditionen som 3. batteriet hade
emellertid den 7 september avmarscherat till Skillingaryd, varför varken
Winberg eller batteriadjutanten fått någon kännedom om Almgrens placering
på batteriet förrän vid hemkomsten från Skillingaryd den 16 september.
Vid den tiden hade värnpliktskorten, vilka vid inryckningen cirkulerade
på batterierna, återlämnats till regementsexpeditionen, där de förvarades,
och sålunda hade Almgren av batteriet aldrig blivit antecknad å
kortet såsom inryckt. Därtill komme, att 3. batteriet uteslutande hade
värnpliktiga från rullföringsområdet nr 21 och att Almgrens kort sannolikt
aldrig varit på batteriet. Som regementsexpeditionen legat kvar på
Skillingaryd, hade antagligen ej heller från dess sida någon anteckning
gjorts å kortet, att Almgren inställt sig. Då härtill komme, att efterspaningssedeln
ej återkommit till regementet, förklarade detta ytterligare
den uteglömda anteckningen. Vid utryckningen hade som följd härav
vid värnpliktskortens ifyllande, vilket verkställdes a batteriexpeditionerna,
Almgrens kort aldrig kommit till batteriet. När korten sedan granskats
å regementsexpeditionen före återsändandet till rullföringsexpeditionerna,
hade Almgren fortfarande ansetts såsom efterspanad, enär efterspaningssedeln
ej återkommit. Givetvis förelage här ett fel. I Almgrens
inskrivningsbok hade emellertid hans tjänstgöring funnits införd, och
om Almgren, sin plikt likmätigt, mönstrat sin bok, hade felet genast rättats
till. Därtill komme, att inkallelseordern nått Almgren i så god tid
före inryckningen, att han genom att höra sig för kunnat få bekräftat, att
han fullgjort sin tjänstgöring i laga ordning. När Almgren inställt sig å
regementet 1927, hade hans första ord varit, att han ej visste, varför han
blivit inkallad, då han fullgjort hela sin tjänstgöring. Sålunda vore hans
uppgift att han saknade närmare kännedom om sin militära tjänstgöringsskyldighet
som värnpliktig ej överensstämmande med hans vid regementet
lämnade uppgifter. Winberg betvivlade, att någon värnpliktig, som
fullbordat sin tjänstgöring, icke hade reda på detta och ej visste, att han
genom en förfrågan å regementet eller rullföringsexpeditionen kunde få
klarhet vid eventuell ovisshet om saken. Därtill komme, att Almgren såsom
följd av den bristande anteckningen å kortet men ännu mera på grund
av att han underlåtit mönstra samt förlorat sin inskrivningsbok blivit inkallad
och efterspanad år 1926 utan resultat. Ehuru givetvis ett fel —
som en följd av flera olyckliga omständigheter (Almgrens sjukdom 1925
och försenade inställelse då m. m.) — blivit begånget med värnpliktskortet,
fasthölle Winberg vid att han ansåge Almgren själv vara orsaken
till att den felaktiga inkallelsen icke blivit i tid återkallad.

Å detta yttrande har regementschefen översten Bo Tarras-Wahlberg den

17 november 1927 tecknat, att av batterichefens utredning — till vilken
översten intet hade att tillägga — framginge, att Almgren själv till stor
del vore skulden till att lian blivit oriktigt inkallad.

bedan klaganden lämnats tilllälle att inkomma med påminnelser, anförde
lian i en den 22 december 1927 dagtecknad skrift följande. Vederbörande
befäl syntes vilja skjuta hela skulden för det begångna felet å Almgren
och å det förhållandet att Almgren underlåtit att mönstra år 1926.
Det vore riktigt, att Almgren ej verkställt mönstring sagda år. Vid den
tid, då mönstring skulle verkställas, hade Almgren befunnit sig i Frankrike,
dit han anlänt å ett handelsfartyg. Under den svåra resan dit hade
Almgren förlorat sin inskrivningsbok, vilken Almgren medfört. Vid påmönstring
å handelsfartyg skulle inskrivningsbok alltid företes. För
övrigt ifrågasatte Almgren, huruvida han varit skyldig att vid mönstring
insända inskrivningsboken. Såvitt Almgren av tillgängliga författningar
kunde finna, kunde mönstring ske på det sätt, att man till vederbörande
rullföringsbefälhavare insände skriftlig mönstringsanmälan enligt särskilt
formulär. Den, som ej fullgjort all honom åliggande tjänstgöring i
beväringen, skulle därjämte insända inskrivningsboken. Då Almgren fullgjort
rekrytutbildningen och två repetitionsövningar, hade han fullgjort
all tjänstgöringsskyldighet i beväringen, och därmed bortfölle regementsbefälets
argumentation såsom alldeles ohållbar. Visserligen hade det förefallit
Almgren egendomligt, att han inkallats till repetitionsövning 1927,
enär han vetat med sig, att han fullgjort två repetitionsövningar. Det
vore dock förlåtligt, om man litade på de militära myndigheternas åtgärder.
När Almgren anlänt till Blegda, hade han emellertid telefonerat till
rullföringsbefälhavaren och frågat, om det vore riktigt, att han skulle
inställa sig. Almgren hade fått till svar tillsägelse att omedelbart begiva
sig till Jönköping. Vid framkomsten till regementet hade Almgren åter
framhållit sina tvivelsmål, men dessa hade omedelbart undanröjts på ett
synnerligen kraftigt sätt, därvid insinuationer om att Almgren försökte
komma ifrån en tjänstgöring framförts. Almgren hade då lojalt fogat sig
efter befälets besked. Av en ren tillfällighet hade misstaget sedermera
uppdagats därigenom att Almgren blivit igenkänd av en fanjunkare, som
uttryckt sin förvåning över att Almgren åter blivit inkallad.

Befälhavaren för Vimmerby rullföringsområde nr 22, vilken med anledning
av vad klaganden i sin påminnelseskrift anfört anmodats avgiva
yttrande i ärendet, anförde i ett den 19 januari 1928 dagtecknat yttrande
följande: Almgren hade såsom påmönstrad icke upptagits å bötesförteckliingarna
å de personer, som åren 1925 och 1926 försummat fullgöra mönstring
såsom värnpliktiga. Även om Almgren varit mönstringsskyldig, hade
han enligt inskrivningsförordningen § 127 mom. 2 ej varit skyldig insända
sin inskrivningsbok. Almgrens uppgift om påringning i telefon från
Blegda ägde sin riktighet. Då anteckning ej funnits å stamkortet, att
2. repetitionsövningen var fullgjord, hade Almgren blivit anmodad att

enligt order inställa sig vid regementet. Så snart Almgren upptäckt, att
inskrivningsboken förkommit, borde han hava anmält detta för erhållande
av ny bok. Av sådan bok hade han kunnat se, att 2. repetitionsövningen
ej blivit införd och att han blivit omförd till annan klass än den han förut
tillhört. Detta skulle antagligen hava givit honom anledning att återsända
boken med anhållan om förklaring, varav närmare undersökning
blivit en naturlig följd. I den inskrivningsbok, som Almgren vid inskrivningen
erhållit, stode de tillfällen uppräknade, vid vilka boken skulle uppvisas
— bland annat vid påmönstring —, varför det vore förvånansvärt,
att Almgren ej anhållit om ny inskrivningsbok. Ordern om inryckning
hade av Almgren utkvitterats redan den 17 juli 1927, varför Almgren,
även om han varit påmönstrad, genom skrivelse till rullföringsexpeditionen,
regementet eller på annat sätt kunnat fa saken ifraga ordnad. Under
alla förhållanden hade, så vitt rullföringsbefälhavaren kunde finna, något
fel icke blivit begånget å rullföringsexpeditionen.

Vid detta yttrande fanns fogat utdrag av värnpliktskortet för Almgren,
vilket utvisade, att han år 1924 fullgjort första tjänstgöring och första
repetitionsövning vid Gotlands artillerikår, att andra repetitionsövningen,
enligt å kortet år 1927 införd anteckning, fullgjorts under år 1925 vid Smålands
artilleriregemente, att Almgren vore inskriven å sjömanshus i Västervik
samt att han påmönstrat å fartyg den 15 juni och den 7 november
1925, den 13 januari 1926 och den 3 maj 1927.

Tillika hade vid yttrandet fogats mottagningsbevis å en till Almgren
från postanstalten i Vimmerby den 4 juli 1927 avsänd rekommenderad försändelse
från Vimmerby rullföringsområdes expedition, vilken försändelse
den 17 juli 1927 utkvitterats av Almgren.

Kaptenen Winberg, vilken därefter anmodades inkomma med nytt yttrande,
anförde i sådant yttrande, dagtecknat den 30 januari 1928, bland
annat följande: Det rådde enligt Winbergs uppfattning intet tvivel om att
ett fel blivit begånget såväl av Almgren som vid regementet, men att Winberg
skulle vara ansvarig för det senare felet eller på något sätt ersättningsskyldig
för Almgrens kostnader, ville Winberg på det bestämdaste
bestrida. Almgren vore förd i 3. batteriets rullor på sätt, som vore föreskrivet,
och i hans inskrivningsbok hade Winberg bestyrkt hans fullgjorda
tjänstgöring. Att å Almgrens dubblettkort hans fullgjorda tjänstgöring
ej blivit införd eller bestyrkt kunde endast bero därpå att kortet ej företetts
för Winberg. Att Almgren icke skulle hava behövt mönstra vore
enligt Winbergs uppfattning ej heller riktigt, ty sådan skyldighet hade
ålegat honom 1926. Av Almgrens senaste inlaga framginge, att han visste
med sig, att han fullgjort två repetitionsövningar; härom hade Almgren
bort underrätta rullföringsbefälhavaren, då han telefonerat till denne.
Winberg fasthölle sålunda vid sina förut uttalade åsikter, och så länge
det icke vore bevisat, att ansvaret för det å regementet begångna felet
fölle på Winberg och så länge ej Almgren vederhäftigt styrkt sina intyg,

ansuge Winberg, att lian ej kunde göras ansvarig för det inträffade, oeh
bestrede varje ersättningsskyldighet till Almgren.

I skrivelse den 7 februari 1928 till chefen för Smålands arméartilleriregemente
anhöll militieombudsmannen, då fråga uppkommit, huruvida
— förutom försummelsen att å det för klaganden utfärdade dubblettkortet
gora föreskriven anteckning om den av honom år 1925 fullgjorda andra
repetitionsövning — jämväl i andra avseenden meddelade föreskrifter
blivit i förevarande fall eftersatta, att regementschefen måtte i sådant
hänseende verkställa den utredning, som nu stode att vinna. Tillika anhöll
militieombudsmannen om avskrift av de föreskrifter, som vid regementet
kunde hava meddelats dels angående olika befattningshavares åligganden
i de hänseenden, varom i ärendet vore fråga, dels ock i fråga om

handliavande av expeditionstjänsten vid hemmavarande styrkan den 7_16

september 1925.

Med anledning härav insände chefen för sistnämnda regemente med
skrivelse den 14 mars 1928 dels protokoll vid ett å II. divisionen den 13
mars 1928 av överstelöjtnanten John Hallgren hållet förhör, dels ock utdrag
ur regementsorder nr 71/1925.

Vid ifrågavarande förhör förekom enligt protokollet följande:

_»Kaptenen Winberg, som 1925 varit chef för 3. batteriet, hänvisade till
sina akten bilagda skrivelser till Stockholms stads Rättshjälpsanstalt den
17 september och 4 oktober 1927 samt till chefen för A. 6 den 17 november
1927 och 30 januari 1928. Dock framhöll han, att uppgiften i den första
skrivelsen, att Almgren placerats på ett batteri, som ’ännu icke avmarscherat
från Jönköping’ måtte berott på ett misstag, i det 3. batteriet avmarscherade
den 7 september på morgonen och Almgren inryckte längre
fram samma dag. Winberg hade dock i sin dåvarande befattning som
chef för 3. batteriet intet med Almgrens placering på batteriet att göra,
utan hade denna gjorts av dagkaptenen jämlikt reg.o. nr 71/1925 p. 1 d),
3. stycket, som lyder: ''Inryckande värnpliktige, som förut icke tjänstgjort
vid regementet, fördelas genom dagkaptenens försorg ungefär lika på divisionerna.
Med utrustningen av dessa värnpiktiga — en del av dem —
hör anstå till den 4 september, då meddelande lämnas om eventuellt behövlig
utjämning av antalet värnpliktiga’.

Winberg kunde icke uppgiva något rimligt skäl till att dagkaptenen,
kaptenen T. Melander, placerat Almgren på 3. batteriet.

Tillfrågad om sättet för värnpliktskortens distribuering på batterierna,
framhöll Winberg, att detta alltid skett sa, att buntarna från de olika
rullföringsområdena, i det skick de anlänt från dessa, fått cirkulera mellan
batterierna, och att ett batteri icke ägt rätt att sönderdela buntarna
för att uttaga korten för dem, som tilldelats batteriet. Någon bestämmelse
på regementsorder eller eljest, som kunde åberopas för detta förbud, kunde
Winberg dock icke uppgiva, men ansåg han, att åtgärden, som tydligen
anbefallts för mycket länge sedan, berodde på svårigheten att, om buntarna

söndertagits, ånyo på ett fullt riktigt sätt ordna dem före återsändandet
till vederbörande rullföringsområde.

Styckjunkaren Sjöstrand, tjänstgörande i regementsexpeditionen sedan
1924, framhöll i detta avseende samma synpunkter som Winberg men kunde
i övrigt icke lämna några uppgifter i saken.

Kapten Winberg framhöll, att han i egenskap av chef för 3. batteriet,
sedan detta den 7 september på morgonen avmarscherat till Skillingaryd,
icke kunde ha ansvar för vad som tilldroge sig vid batteriets hemmavarande
styrka.

Sedan batteriet hemkommit från Skillingaryd, befanns det, att Almgren
tilldelats 3. batteriet, och han infördes nu i batteriets namnrulla.

Denna Winbergs uppgift bestyrktes av dåvarande adjutanten vid 3. batteriet,
styckjunkare Danielsson, som dessutom, på särskild fråga därom,
medgav, att, efter utryckningen från regementsövningarna, då värnpliktskorten
ånyo cirkulerat bland batterierna för erforderlig påteckning om
fullgjord tjänstgöring, kortens ifyllande tydligen icke skett med ledning
av namnrullan, i vilket fall Almgren, som efter hemkomsten från Skillingaryd
ju införts i densamma, givetvis borde observerats och värnpliktskortet
för honom efterforskats, därest det ej funnits bland dem, som lämnat
batteriet. I stället synes införandet å korten av fullgjord tjänstgöring
skett endast med ledning av den anteckning ’3. batteriet A. 6’, som gjorts
å de kort, som vid regementsövningarnas början lämnats batteriet, och
för de värnpliktiga, som då inryckt. Men det vore ej alls säkert, att Almgrens
kort varit med bland dessa. Tvärtom har det med all säkerhet icke
funnits med bland dem, enär det för efterspaning av Almgren uttagits ur
bunten på regementsexpeditionen.

På särskild fråga uppgåvo Winberg och Danielsson, att vid avmarschen
till Skillingaryd batteriets hemmavarande kontingent, innan Almgren inryckt,
bestod av 1 musikvolontär, 1 sjukvårdsartillerist och 1 vid A. 6
tjänstgörande hovslagarvicekorpral från I. 12, att jämlikt divisionsorder
vid I. divisionen den 4 september 1925, p. 3, befälet över hemmavarande
styrkan vid divisionen skulle föras av kaptenen K. Lindwall, att detachementsbefälhavaren
för regementets hemmavarande styrka varit majoren
H. Ribbing (regementsorder nr 75/1925, p. 1), att de icke numera kunde
uppgiva, på vad sätt Almgrens tilldelning till 3. batteriet kommit till kapten
Lindwalls eller major Ribbings kännedom, att det givetvis icke bort
hava undgått dessa, att Almgren inställt sig vid regementet, och att det
varit Ribbings skyldighet att, därest han av Lindwall erhållit rapport om
Almgrens inställelse, anmäla denna till regementschefen på Skillingaryd.
Genom att så ej synes hava skett, svävade regementsexpeditionen hela
tiden i okunnighet om Almgrens närvaro vid regementet, därutinnan
styrkt av det förhållandet, att efterspaningssedeln för Almgren aldrig
återkom och ännu icke återkommit till regementet.

Styckjunkare Danielsson framhöll, och häri instämde kaptenen Win -

berg, att Almgrens tilldelande till 3. batteriet varit en olämplig åtgärd.
Almgren borde tilldelats något av 4.—8. batterierna, som voro kvar i Jönköping
den 7 september. Nu kom Almgren, genom att 3. batteriets förråd
ej fanns tillgängligt för någon i Jönköping, att i stort sett förbli outrustad,
tills batteriet den 16 september återkom från Skillingaryd.

Winberg och Danielsson medgåvo, att de, även om värnpliktskorten jämligt
regementsorder nr 71, p. 1 i) hållits tillgängliga å regementsexpeditionen
endast den 5 september kl. 11 f. m.—3 e. m., dock visste, att de kunnat
stå till förfogande för dem även å annan tid, om så erfordrats, varvid dock
Winberg erinrade om, att korten av regementsexpeditionen medförts till
Skillingaryd och voro kvar där, sedan 3. batteriet den 16 september återkommit
till Jönköping, ända tills regementsexpeditionen den 21 september
återvände dit, och att det följaktligen icke utan särskilda åtgärder varit
möjligt få taga del av korten.

Styckjunkare Sjöstrand framhöll gent emot styckjunkare Danielssons
utsago, att värnpliktskorten för efterspanade brukade uttagas ur buntarna
på regementsexpeditionen, att så ingalunda vore fallet.»

Utdraget ur regementsordern nr 71/1925 var så lydande:

»1.-------------------------

i) Värnplikts- och läkarkorten utlämnas den 1 september och återlämnas
den 5 september senast kl. 11 f. m.,

de förra påtecknade enligt å ''Förteckning över värnpliktskort’ och å
korten införda anvisningar (jfr regementsorder nr 86/1923),
de senare försedda med blyertsanteckning om karlens batterinummer (i
högra övre hörnet å framsidan, t. ex. ''110,8'').

Samtidigt inlämnas uppgift enligt I. F. § 104, a—c, (i tillämpliga delar).
Under den 5 september kl. 11 f. m.—3 e. m. hållas samtliga värnpliktsoch
läkarkort tillgängliga i regementsexpeditionen och skola då genom
respektive batterichefers försorg föreskrivna anteckningar göras för inryckta
värnpliktiga, vilkas kort vid utdelningen möjligen icke kommit
rätt batteri tillhanda.

7) När jag uppehåller mig utom garnisonsorten, är hemmavarande styrka
att betrakta som detacherad, och föres befälet över densamma av äldste
officeren.

När divisionens huvuddel är förlagd utom garnisonsorten, föres befälet
över dess hemmavarande styrka av befäl av minst furirs grad.

8) Förläggning och redovisning ordnas sålunda:

a) J Jönköping.

Personal och hästar förläggas och redovisas hatterivis. När division är
förlagd utom garnisonsorten, må dock vid dess hemmavarande styrka förläggningen
vara ordnad divisionsvis, men skall redovisningen det oaktat
ske batterivis.---------.»

I den skrivelse, med vilken dessa handlingar översändes, anförde regementschefen
följande. Den i förhörsprotokollet omnämnda regementsordern
nr 71/1925, p. 1 d) syntes avse endast sådana värnpliktiga, som inställde
sig å inryckningsdagen. Vid sådant förhållande borde Almgren
vid anmälan den 7 september hava av dagbefälet hänvisats till regementsexpeditionen.
Om så hade ägt rum, hade hans värnpliktskort blivit tillrättaskaffat
genom regementsexpeditionens försorg och vederbörlig anteckning
om batteri sannolikt blivit införd å kortet. En fullständig utredning
torde kunna vinnas endast genom krigsrätt, enär den personal,
som vid Almgrens inställelse fördelat honom till 3. batteriet, nu icke
vore i tjänst vid regementet. Varken batterichefen, kaptenen Winberg,
eller batteriadjutanten, styckjunkaren Danielsson, vore villig gälda det
av Almgren fordrade skadeståndet.

Den i regementsorder nr 71/1925 åberopade regementsordern nr 86/1923,
vilken på begäran sedermera i utdrag blev insänd till militieombudsmannen,
innehöll bland annat följande bestämmelse:

»Beträffande de anteckningar, det åligger trupp-(övnings-)befälet att
införa i inskrivningsbok och å värnpliktskort, anbefalles följande till efterrättelse.

För värnpliktig, som utrycker på grund av avslutad tjänstgöring (tjänst -göringsomgång) eller dessförinnan på grund av hemförlovning, antecknas
av (på föranstaltande av) vederbörande batterichef (likställd chef, befälhavare)
på sätt i inskrivningsboken och å värnpliktskortet närmare angives
(I. F. § 110:1),

dels fullgjord tjänstgöring (exempelvis första tjänstgöring, första perioden,
2. repetitionsövning, tjänstgöring i en följd o. s. v.) samt tiden för
tjänstgöringen (årtal för in- och utryckning) (i inskrivningsboken även
dato) (samt antal tjänstgöringsdagar, in- och utryckningsdagarna oräknade); dels

— — — — — — — —■ — — — — — — — —------»

* *

I skrivelse den 24 mars 1928 till krigsfiskalen vid Smålands arméartilleriregemente
anförde militieombudsmannen, efter lämnad redogörelse för
vad handlingarna i ärendet innehöllo, följande:

I 1918 års inskrivningsförordning (Sv. ffs. nr 835/1918), vilken gällde vid
den tid, då Almgren fullgjorde 2. repetitionsövningen, stadgades beträffande
anteckning å värnpliktskorten om fullgjord tjänstgöring och vad
därmed sammanhängde följande.

Enligt §§ 99 och 100 skulle rullföringsbefälhavaren, sedan han bland
annat granskat och med varandra jämfört stamkort och dubblettkort, till
vederbörande chef eller befälhavare för den truppavdelning, vid vilken

tjänstgöringen skulle fullgöras, översända dubblettkorten jämto vissa
andra handlingar, tillsammans utgörande de s. k. avlämningshandlingarna.
Enligt § 104 ålåge det vederbörande regements- eller kårclief att efter
de värnpliktigas inställelse å tjänstgöringsorten låta, bland annat, granska
och med varandra jämföra inskrivningsböekerna och dubblettkorten samt
anteckna eventuella skiljaktigheter, i vederbörlig förteckning anteckna,
vilka värnpliktiga inställt sig och vilka uteblivit, upprätta efterspaningssedel
för värnpliktig, som skolat vara tillstädes men utan anmält laga förfall
uteblivit från tjänstgöringen, ävensom att till vederbörande rulllöringsbefälhavare
översända de inskrivningsböcker och dubblettkort, mot
vilka anmärkning gjorts, för verkställande av rättelse eller fullständigande.
Sedan dylik verkställts, skulle de sålunda översända böckerna och dubblettkorten
återsändas till truppförbandet. Där kvarlåge sedan samtliga
inskrivningsböcker och dubblettkort till tjänstgöringstidens slut. I fråga
om de anteckningar, som då skulle verkställas, stadgades i § 110 följande:

»Vid tjänstgöringstidens slut åligger det truppbefälet

att i inskrivningsböcker och å dubblettkort anteckna:

dels den tjänstgöring, som fullgjorts;

dels frånvaro från tjänstgöring med eller utan laga förfall;

dels för värnpliktig, som vid läkarbesiktning enligt § 108 mom. 1 befunnits
icke vapenför, den särskilda befattning, i vilken han erhållit utbildning;
och

dels sådana förhållanden, som kunna tjäna till upplysning om värnpliktigs
användbarhet under krig, så ock vad i övrigt kan vara erforderligt
att känna för fullständigande av de handlingar, som föras av rullförings-
eller sjörullföringsbefälhavare, eller påkallas av fastställda formulär
eller kan varda i kommandoväg föreskrivet.

Därjämte antecknas å dubblettkort den värnpliktiges adress i enlighet
med anvisningen å kortet samt, beträffande värnpliktig, som olovligen
undanhållit sig eller rymt, det antal dagar, för vilka i förskott utbetalt
familjeunderstöd ännu ej avdragits.

Anteckningarna skola till riktigheten bestyrkas i inskrivningsboken genom
befälhavarens för vederbörande kompani, skvadron, batteri eller övningsavdelning
namnteckning eller namnstämpel och å dubblettkortet på
sätt formuläret därtill angiver. Saknas utrymme å kortet, skall bestämmelsen
i § 80 mom. 2 lända till efterrättelse.»

I fråga om anteckningen å dubblettkortet hänvisades, såsom syntes, till
formuläret till dubblettkort. Å detta formulär angåves att tjänstgöringen
skulle införas med rött bläck av övningsbefälet, varjämte anteckningens
riktighet i särskild kolumn skulle bestyrkas av vederbörande kompani-,
skvadrons- eller batterichef.

I § 110 stadgades vidare, att det ålåge truppbefälet att snarast möjligt
efter de värnpliktigas utryckning från tjänstgöring till rullföringsbefälet
återsända avlämningshandlingarna.

Att anteckning om fullgjord tjänstgöring skedde icke blott i inskrivningsboken
utan även å dubblettkortet vore givetvis av synnerlig vikt,
enär anteckningarna å dubblettkortet, vilka efter kortets återsändande till
rullföringsexpeditionen infördes å stamkortet, låge till grund för bedömandet
av vederbörandes tjänstgöringsskyldighet.

Det låge i sakens natur, att de i § 110 föreskrivna anteckningar om fullgjord
tjänstgöring skulle verkställas för en var värnpliktig, som faktiskt
fullgjort tjänstgöring. En naturlig utgångspunkt för efterseende att så
skedde bildade den namnrulla över de värnpliktiga, som enligt § 9 i instruktionen
för expeditionstjänsten vid armén skulle föras vid kompani
eller motsvarande avdelning av truppförbandet.

Vad föreliggande fall anginge, framginge av utredningen, att Almgren
år 1925 fullgjort 2. repetitionsövningen vid Smålands artilleriregemente
och därmed fullbordat all honom under fredstid åliggande tjänstgöring,
men att anteckning om den sålunda fullgjorda repetitionsövningen icke
verkställts å det för Almgren avsedda dubblettkortet, vilket förhållande
i sin ordning föranlett, att Almgren oriktigt blivit inkallad att fullgöra
repetitionsövning 1927. Även om de omständigheter, under vilka Almgren
vid 1925 års regementsmöte ankommit till regementet och tilldelats 3. batteriet,
skulle hava medverkat till att anteckning om den fullgjorda repetitionsövningen
icke blivit verkställd, vore det tydligt, att den verkliga
anledningen till den uteblivna anteckningen vore att söka i den uppenbart
felaktiga metod, som använts vid verkställande av de i § 110 föreskrivna
anteckningar i inskrivningsböcker och dubblettkort. Enligt av vederbörande
batteriadjutant vid förhöret den 13 mars 1928 lämnade upplysningar
hade nämligen dubblettkortens ifyllande icke skett med ledning av namnrullan
utan endast med ledning av de anteckningar om inryckning till
tjänstgöring vid 3. batteriet, som vid reg ement sövning ens början gjorts å
dubblettkorten för de värnpliktiga, vilka då inryckt. Givet vore, att en
dylik metod måste föranleda, att de personer, som efter inryckningsdagen
blivit tilldelade batteriet, icke finge tjänstgöringen antecknad å dubblettkorten.
Batteriadjutanten bade också framhållit, att Almgren, som, enligt
vad batterichefen medgivit, efter batteriets hemkomst från Skillingaryd
den 16 september 1925 blivit införd i batteriets namnrulla, givetvis borde
hava observerats, om vid tjänstgöringstidens slut dubblettkortens ifyllande
skett med ledning av namnrullan, samt att därvid dubblettkortet för
Almgren skulle hava efterforskats, om det ej funnits bland de till batteriet
överlämnade korten.

Batterichefen hade uppgivit, att anteckning om repetitionsövningens
fullgörande skett i Almgrens inskrivningsbok. Det vore då så mycket mer
anmärkningsvärt, att ej ens så mycken kontroll utövats däröver att anteckningarna
å dubblettkorten bleve fullständiga, att man kontrollerat,
huruvida för samtliga de personer, i vilkas inskrivningsböcker anteckning
verkställts, motsvarande anteckning skett å dubblettkorten.

Det finge för övrigt vara vederbörande batterichefs ensak att bestämma
den metod, som lämpligen borde användas vid dubblettkortens ifyllande.
Det ålåge lionom uppenbarligen i varje fall att tillse, att anteckning verkställdes
för en var, som tjänstgjort å batteriet. Att batterichefen vore ansvarig
härför framgingo av bestiimmelserna i § 110, jämförda med de å
lormuläret till dubblettkort givna anvisningarna, och hade ytterligare inskärpts
i ovanintagna regementsorder nr 86/1923.

Batterichefen kaptenen Winberg hade till försvar för underlåtenheten
att verkställa ifrågavarande anteckning bland annat anfört, att dubblettkortet
för Almgren ej »företetts för» honom. Ifrågavarande yttrande visade,
att Winberg alldeles missuppfattat de skyldigheter, som enligt § 110
åvilade övningsbefälet. Då batterichefen enligt § 110 vore ansvarig
för att där föreskrivna anteckningar verkställdes för samtliga de
värnpliktiga, som tjänstgjort under hans befäl, ankom det givetvis
på honom att vidtaga erforderliga åtgärder för att dylika anteckningar
även blevo verkställda. Därest dubblettkortet för Almgren tilläventyrs
icke skulle hava medföljt de dubblettkort för de värnpliktiga,
som efter tjänstgöringstidens slut cirkulerat på batteriexpeditionerna —
en å regementsexpeditionen tjänstgörande underofficer hade dock uppgivit,
att värnpliktskorten för efterspanade icke brukade uttagas ur respektive
buntar — hade det varit batterichefens ovillkorliga skyldighet
att efterforska dubblettkortet och, om detta mot förmodan då ej kunnat
tillrättaskaffas, anmäla förhållandet till regementsexpeditionen, på det att
erforderlig anteckning om den fullgjorda tjänstgöringen dock skulle kunna
ske å det hos rullföringsbefälhavaren förvarade stamkortet.

Kaptenen Winberg hade vidare framhållit, att Almgren själv i viss mån
skulle vara skuld till att han oriktigt blivit inkallad, och i sådant avseende
bland annat anfört, att Almgren uraktlåtit fullgöra föreskriven
mönstring under år 1926; om han fullgjort sådan och därvid insänt sin
inskrivningsbok till vederbörande rullföringsbefälhavare, skulle enligt
Winbergs uppfattning den bristande överensstämmelsen mellan stamkortet
och inskrivningsboken givit anledning till närmare efterforskning i
saken, varigenom Almgrens oriktiga inkallelse till repetitionsövning 1927
skulle ha förhindrats. Med anledning härav finge emellertid erinras därom
att, även om Almgren varit skyldig att under år 1926 mönstra och
därvid till rullföringsbefälhavaren insända inskrivningsboken, hans underlåtenhet
härutinnan icke kunde medföra andra påföljder än de, som
äro förenade med dylik underlåtenhet, och givetvis icke kunde befria
batterichefen från att bära följderna av hans underlåtenhet att verkställa
anteckning å dubblettkortet. Nu förhölle det sig emellertid så, att Almgren,
vilken enligt värnpliktskortet varit inskriven å sjömanshus och
inmönstrad till sjöfart under år 1926, jämlikt § 32 i 1914 års värnpliktslag
icke varit skyldig att under år 1926 mönstra. Han hade icke heller, såsom
framgår av rullföringsbefälhavarens yttrande, upptagits å bötesförteckningarna
för dem, som då försummat mönstring.

Icke heller den av rullföringsbefälhavaren påpekade underlåtenheten
från Almgrens sida att i anledning av förlusten av inskrivningsboken
göra anmälan därom till rullföringsbefälhavaren kunde föranleda, att batterichefen
skulle bliva fritagen från följderna av hans underlåtenhet att
verkställa anteckning om Almgrens tjänstgöring å dennes dubblettkort.

Från kapten Winbergs sida hade vidare framhållits, att Almgren genom
förfrågan å rullföringsexpeditionen skulle kunnat få förhållandet klargjort
och därmed sluppit inställa sig vid repetitionsövningen 1927. Det
måste emellertid fasthållas, att den enskilde givetvis hade att utgå från,
att den order till inställelse, han mottoge, vore riktig, och det kunde
givetvis icke läggas honom till last, att han handlade i enlighet med mottagen
order. I förevarande fall hade för övrigt Almgren, enligt vad som
upplysts, gjort uttrycklig förfrågan hos rullföringsexpeditionen, huruvida
han vore skyldig att inställa sig vid regementet, och därvid fått bekräftat,
att han skulle inställa sig.

Militieombudsmannen funne således, att den oriktiga inkallelse, som i
förevarande fall ägt rum, föranletts av bristande iakttagande av ovanberörda
föreskrift i § 110 av 1918 års inskrivningsförordning samt att vederbörande
batterichef kaptenen Winberg vore ansvarig för det därvid
begångna felet. Då Winberg bestritt skyldighet för honom att ersätta
den skada, som genom nämnda fel förorsakats Almgren, under förmenande
att han icke vore därför ansvarig, ansåge militieombudsmannen sig icke
kunna underlåta att ställa honom till ansvar för ifrågavarande fel, och
uppdroge därför åt krigsfiskalen att ställa Winberg under åtal vid regementskrigsrätten
för tjänstefel, varvid krigsfiskalen borde yrka ansvar å
Winberg enligt 130 § strafflagen för krigsmakten samt, i mån av befogenhet,
understödja de ersättningsanspråk, som Almgren, i målet hörd, kunde
komma att däri framställa.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse ställde krigsfiskalen
S. Hjortsberg kaptenen Winberg under åtal för tjänstefel inför regementskrigsrätten
vid Smålands arméartilleriregemente.

Den 22 maj 1928 meddelade regementskrigsrätten utslag. I utslaget
yttrades.

Enär i målet vore utrett, att värnpliktige Almgren, som under år 1925
fullgjort honom åliggande 2. repetitionsövning vid Smålands artilleriregemente,
det oaktat genom särskild order från Vimmerby rullföringsområde
nr 22 kallats till inställelse vid regementet den 7 september 1927
för dylik repetitionsövnings fullgörande, vilken order av Almgren hörsammats,
samt utredningen i målet gåve vid handen, att ordern föranletts
därav, att den av Almgren redan fullgjorda 2. repetitionsövning icke blivit
införd å det s. k. dubblettkort eller exemplar av värnpliktskort rörande
honom, som av befälhavaren för nämnda rullföringsområde till regementet

översänts och efter sagda repetitionsövnings slut blivit till honom återsänt,
ty och som svaranden, vilken ostridigt varit Almgrens batterichef
under den av denne fullgjorda 2. repetitionsövning, i sådan egenskap jämlikt
§ 110 i kungl. förordningen den 25 oktober 1918 angående inskrivning
av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m., varit pliktig att ombesörja
och bestyrka anteckning å dubblettkortet om Almgrens berörda tjänstgöring,
mon svaranden ostridigt underlåtit att ombesörja sådan anteckning,
alltså och då vad svaranden i målet invänt icke fredade honom emot
ansvar för hans underlåtenhet i berörda avseende, prövade krigsrätten
rättvist på det sätt bifalla åtalet, att svaranden kaptenen Winberg dels
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömdes för försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt att undergå arrest utan bevakning i två dagar,
dels ock förpliktades att ersätta värnpliktige Almgren för den honom genom
försummelsen vållade förlust med fordrade och utan anmärkning
lämnade 183 kronor 20 öre.

Utslaget har vunnit laga kraft.

4. Åtal för oriktiga uppgifter i tjänsteskrivelser.

Vid en av militieombudsmannen den 21 november 1927 förrättad inspektion
av Västmanlands trängkar inhämtades vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll, att den 2 november 1925 inför krigsrätten
förekommit ett mål mot chefen för kåren överstelöjtnanten C. H. E. Tannlund
och majoren N. G. Psilander. Av nämnda protokoll samt av i anledning
därav infordrade handlingar framgick bland annat följande.

I ett den 26 januari 1924 av Psilander i egenskap av kårbefälhavare avgivet
förslag till stat för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel vid
Västmanlands trängkår för budgetåret 1924/1925 upptogos under erforderliga
utgifter dels inläggning av parkettgolv i två rum i chefsbostaden för
en beräknad kostnad av 1,250 kronor, dels uppsättning av staket omkring
viss del av chefsbostaden i enlighet med en förslaget bifogad ritning för
en beräknad kostnad av 550 kronor. Såsom motivering till förslaget om
uppsättande av staket anförde Psilander i en av honom i egenskap av kasernofficer
undertecknad, förslaget bifogad handling, ävenledes dagtecknad
den 26 januari 1924: »Som chefsbostadens område i öster gränsar till
stora landsvägen och i söder till en betesmark, är en inhägnad i hög grad
av behovet påkallad.»

Sedan armélordelningschefen i avgivet yttrande avstyrkt de sålunda
föreslagna utgifterna samt arméförvaltningens fortifikationsdepartement
i det förslag till stat, som departementet ingav till Kungl. Maj:t, strukit
nämnda poster, fastställde Kungl. Maj:t genom beslut den 20 juni 1924

stat för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel för budgetåret 1924/1925
för samtliga truppförband, varvid i staten för Västmanlands trängkår
ifrågavarande två poster icke blevo upptagna. Efter det den fastställda
staten tillställts kåren, avlät Psilander i egenskap av kasernofficer den
8 augusti 1924 en skrivelse till fortifikationsofficeren vid V. arméfördelningens
stab av följande lydelse:

»På anmodan av cbefen får jag härmed äran andraga följande. I vårt
förslag till stat för kol. 973 för 1924/1925, dii nr 3, avd. III, upptogs bland-annat
inläggning av parkettgolv i två rum i chefsbostaden till en sammanlagd
kostnad av 1,250 kronor. I den fastställda staten, e. s. nr 156,
avd. III, var emellertid detta struket. Som golven befinna sig i ett bedrövligt
skick, spruckna, gissna och nötta, är en omläggning av dem i
hög grad av behovet påkallad, men saknas medel härför då allt, vad vi
disponera nu, belöper sig till 100 kronor (för oförutsedda utgifter). Jag
undrar därför, om vi ej skulle kunna begära hos departementet att av
den beräknade behållningen på anslaget, 740 kronor, få disponera 300
kronor för ändamålet med motivering att det högre begärda beloppet (för
parkettgolv) avslogs. Dumt nog upptog jag, som sagt, blott 100 kronor
i förslaget till oförutsedda utgifter. Orsaken härför var att som våra petita
för chefsbostaden ju voro rätt kraftiga, ville jag pressa ned slutsumman
allt i den sangviniska förhoppningen att de alla skulle villfaras. I
samma förslag till stat hade vi begärt 550 kronor för uppsättande av ett
staket runt viss del av området för chefsbostaden. Detta ströks också.
Nu har emellertid majoren på egen bekostnad, som du kanske erinrar dig,
satt upp ett sådant staket. Det var inom parentes sagt i hög grad behövligt.
Nu undrar han, om det skulle löna sig att med ytterligare motivering
begära anslag härtill. Inkomsterna av jordbruket komma att väsentligt
överstiga det i staten beräknade. Vill du godhetsfullt uttala din
åsikt i föreliggande frågor och meddela mig dem, vore jag mycket tacksam.
»

Vid ovannämnda måls handläggning inför krigsrätten upplystes, att
omförinälda staket blivit uppsatt redan innan anslag därför blivit i ovannämnda
statförslag begärt, samt att arbetet därmed utförts under början
av sommaren 1923. Vidare upplystes vid krigsrätten, att golven i de
två rum i chefsbostaden, som omförmäldes i Psilanders skrivelse den 8
augusti 1924, blivit omlagda redan före avlåtandet av nämnda skrivelse,
närmare bestämt under juni månad 1924, samt att kostnaderna för såväl
staketet som omläggningen av golven icke bestritts av Tannlund utan påförts
tygverkstäderna vid kåren, titel 357. Det antecknades vidare till
krigsrättens protokoll, att Psilander tjänstgjort såsom kasern- och tygofficer
vid kåren under den tid, då ifrågavarande arbeten blivit utförda,
samt avgått såsom sådan först den 3 november 1924.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodades Psilander att
inkomma med yttrande, huru vid angivna förhållanden av Psilander

kunnat lämnas de uppgifter, som förekomme i handlingen den 26 januari
1924 och skrivelsen den 8 augusti samma år.

Ben 26 september 1928 avgav Psilander yttrande och anförde därvid
följande:

Angående Psilanders uppgift i förslaget till stat den 26 januari 1924.

Bå kårchefen, dåvarande majoren Hj. Tannlund, i början av sommaren
1923 anbefallde Psilander i hans egenskap av tyg- och kasernofficer att
genom tygverkstäderna låta uppsätta ett staket kring viss del av chefsbostaden
vid Väsby, förklarade Psilander, att han komme att reservera
sig mot detta beslut, då medel därför ej funnos, för så vitt kårchefen ej
fötbunde sig att i händelse av avslag å blivande äskande härutinnan gottgöia
tygverkstäderna för kostnaderna för staketet. Sedan kårchefen gått
in på detta villkor och överenskommelse träffats, att Psilander, intill dess
klarhet vunnits i anslagsfrågan, skulle balansera kostnaderna i tygverkstädernas
räkenskaper, uppsattes staketet i fråga. Psilander ansåg sig
kunna göra detta, därför att tygverkstäderna drevos uteslutande genom
eget arbete, och att intet hinder för dessa förelåg att verkställa arbete för
enskild person. Psilander betraktade sålunda kårchefen som ägare till
det sålunda uppsatta staketet, ehuru han tills vidare häftade i skuld till
tygverkstäderna för arbetet. Staketet var av sådan beskaffenhet, att det
med lätthet kunde nedtagas och disponeras för annat ändamål, om avslag
å anslagsäskandet skulle meddelas. Psilander ansåg sig ej skyldig att
i ovan omnämnda förslag till stat upplysa om att staketet redan uppsatts
av enskild person, detta så mycket mindre som Psilander befarade, att
fortifikationsdepartementet i så fall skulle avstyrka förslaget. På grund
härav fick Psilanders motivering en form, som — Psilander vidginge det
— kunde förefalla missvisande, men som Psilander på grund av vad han
härovan anfört, då ansåg vara berättigad. Genom att kårchefen sedermera,
då avslag å förslaget meddelades, ej omedelbart inbetalade sin
skuld till tygverkstäderna kom frågan i det läge, som slutligen resulterade
i hans och Psilanders ställande inför krigsrätt år 1925.

Angående Psilanders uppgifter i skrivelsen till fortifikationsofficeren
den 8 augusti 1924.

Angående staket.

Ehuru Psilander av samma anledning, som kom Psilander att ej omnämna
uppsättandet av staketet i det ovan berörda förslaget till stat, ej
direkt omnämnt detta arbete för fortifikationsofficeren, hade Psilander
dock anledning förmoda, att han vid besök i Sala själv observerat detsamma.
Bärav Psilanders formulering i skrivelsen: »Nu har emellertid
majoren på egen bekostnad o. s. v.» Psilander betraktade alltjämt kårchefen
som ägare till staketet, ehuru han fortfarande stod i skuld till
kårens tygverkstäder för detsamma.

Angående golven i chefsbostaden.

Bå tiden för Salautställningen 1924 närmade sig, vände sig kårchefen

till Psilander — fortfarande i hans egenskap av tyg- och kasernofficer —
med förklaring att, som kårchefen kunde förutse vissa representationsskyldigheter
i anledning av utställningen, vissa golv i chefsbostaden
måste omläggas, (Kungl. Majrts resolution angående kårens petita för
år 1924/1925 hade då ej kommit kåren tillhanda) och anbefallde Psilander
att omedelbart låta tygverkstäderna utföra arbetet. Liksom i fallet med
staketet föregående år förklarade Psilander då, att villkoret för att Psilander
ej skulle reservera sig mot ett sådant arbete, för vilket medel saknades,
var att kårchefen förbunde sig att i händelse av kommande avslag
själv bestrida kostnaderna. Sedan kårchefen gått in på detta villkor, kom
arbetet till stånd. När sedermera avslag kom å äskandet av medel för
nya golv och Psilander på kårchefens anmodan preliminärt vände sig till
fortifikationsofficeren för att höra sig för om möjligheten att erhålla ett
extra anslag, använde Psilander sig i sin skrivelse av presens i stället för
perfektum: »som golven befinna sig o. s. v.», därför att Psilander givetvis
visste, att han i detta fall begått ett formellt fel genom att ej reservera
sig mot kårchefens företagande av arbetet, alldenstund ju golvomläggningen
i motsats till vad fallet var med staketet måste betraktas som förändringsarbete.
Psilander var beredd att taga konsekvenserna av sitt
handlingssätt, men Psilander ansåg sig ej skyldig att uppträda som angivare
mot sig själv, då ju arbetet under alla förhållanden skulle lända
kronan till fördel. I detta fall bleve ju, om anslaget ej beviljades, arbetet
en gåva från kårchefen till kronan, alldenstund ju golven, i motsats
till staketet, ej kunde medföras av kårchefen vid avflyttning. Huruvida
Psilander vid krigsrätten den 2 november 1925 framhöll sina här ovan
angivna synpunkter eller ej, kunde Psilander nu ej erinra sig. Sannolikt
gjorde Psilander det ej, då frågan om motiveringen för Psilanders skrivsätt,
efter vad han ville minnas, ej vid detta tillfälle fördes på tal.

* *

Sedan militieombudsmannen på grund av vad i ärendet förekommit
beslutat låta anställa åtal mot majoren Psilander, blev överkrigsfiskalsämbetet
härom underrättat genom skrivelse den 10 oktober 1928. I särskild
instruktion för åtalets utförande anförde militieombudsmannen, efter
redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Såsom framginge av den i ärendet lämnade redogörelsen, hade Psilander
i handlingen den 26 januari 1924, vilken upprättats av honom i egenskap
av kasernofficer, såsom motivering för begärt anslag till ett enligt
ritning och kostnadsförslag till uppförande ifrågasatt staket vid chefsbostaden
uppgivit, att en inhägnad »är» i hög grad av behovet påkallad,
ehuru han avvetat, att staketet redan fanns uppsatt därstädes ända sedan
början av sommaren 1923, och själv såsom tygofficer vid kåren ombe -

sörjt uppsättandet. Sedan det ifrågavarande anslaget blivit struket i den
av Kungl. Maj:t den 20 juni 1924 fastställda staten, hade Psilander vidare
i skrivelsen den 8 augusti 1924, vilken även avläts av honom i egenskap
av kasernofficer och vari han hos fortifikationsofficeren vid arméfördelningens
stab efterhörde utsikterna för bifall till en ny begäran om anslag
till staketet, meddelat, att kårchefen på egen bekostnad satt upp detta
ehuru Psilander i sin egenskap av tygofficer givetvis haft vetskap om
att kostnaden for staketet vid nämnda tidpunkt alltjämt åvilade tygverkstäderna,
titel 357.

Vidare vore utrett, att Psilander, på grund av att ur statförslaget för
udgetåret 1924/1925 jämväl strukits eu däri upptagen post å 1,250 kronor
för inläggning av parkettgolv i två rum i chefsbostaden, i skrivelsen den
8 augusti 1924 meddelat, att golven i nämnda bostad befunne sig i ett bedrövligt
skick, spruckna, gissua och nötta, varför omläggning av dem
vore i hog grad av behovet påkallad samt på grund av det sålunda uppgivna
forhållandet framställt förfrågan om möjligheten till anslag för
omläggning av golven - detta ehuru Psilander visste, att golven i nämna
rum av tygverkstäderna blivit omlagda redan under juni månad 1924.
Av vad i ärendet förekommit framginge alltså, att Psilander i tjänst*
skrivelser lämnat oriktiga uppgifter angående förhållanden, som varit av
betydelse för bedömande av de i skrivelserna avsedda anslagsfrågorna
; Psilander } sm förklaring anfört gåve vid handen, att Psilander i
fråga om uppgifterna den 26 januari 1924 angående staketet och den 8
augusti samma år angående golven ägt vetskap om de lämnade uppgifternas
oriktighet. Av förklaringen framginge även anledningen till att
dessa oriktiga uppgifter lämnats. Vidkommande den i skrivelsen den 8
augusti 1924 lämnade uppgiften att staketet uppförts på Tannlunds bekostnad,
ville militieombudsmannen framhålla, att varken Tannlund eller
Psilander vid handläggningen av ovannämnda mål inför krigsrätten gjort
gallande, att arbetet av tygverkstäderna vid kåren utförts för Tannlunds
privata räkning, samt att då Tannlund ju vid tidpunkten för skrivelsens
avlatande icke i någon form vare sig bidragit till eller förbundit sig åt t
bestnda kostnaderna för staketet, detta icke kunde sägas hava blivit uppsatt
pa hans bekostnad.

Genom sina ifrågavarande uppgifter hade Psilander enligt militieombudsmannens
mening begått tjänstefel av så allvarlig beskaffenhet, att
detsamma icke kunde lämnas utan laga beivran. Militieombudsmannen
upp dr oge fördenskull åt vederbörande åklagare att i laga ordning ställa
Psilander under åtal inför vederbörlig domstol för vad honom sålunda

lage tm last samt därför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen H. Bengtsson
majoren Psilander under åtal inför regementskrigsrätten vid Upp3
— Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

lands regemente. Krigsrätten meddelade utslag i målet den 21 december
1928. I utslaget yttrades följande:

I målet vore utrett, att Psilander i egenskap av kasernofficer vid förutvarande
Västmanlands trängkår i en den 26 januari 1924 dagtecknad
handling, som utgjort bilaga till samma dag avgivet förslag till stat för
arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel vid kåren for budgetaret
1924/1925, såsom motivering för anslag till uppsättning av staket kring
viss del av området för chefsbostaden angivit, att på anfört skal en inhägnad
vore i hög grad av behovet påkallad, men underlåtit att upplysa
om att staketet redan blivit uppfört under nästföregående år.

Krigsrätten funne väl denna underlåtenhet innefatta fel i fullgörande
av Psilanders tjänsteplikt, men enär mot Psilander icke visats annat an
att han av kårchefen bibragts den uppfattningen, att anslagets oeviljande
varit under hand säkerställt av vederbörande myndighet, samt att Psilander
på grund därav ansett fog föreligga att utesluta berörda upplysning,
vore felet icke av beskaffenhet att föranleda till ansvar.

Vidare vore utrett, att Psilander i ovanberörda tjänsteställning uti
ett den 8 augusti 1924 till fortifikationsofficeren vid förutvarande V.
arméfördelningens stab avlåtet handbrev lämnat onöjaktiga uppgifter beträffande
dels ovan omförmälda staket, dels golven i två rum uti chefs iostaden
samt att Psilander beträffande golven underlåtit att upplysa, att
ifrågasatt arbete med deras omläggning till viss del redan blivit utfört
dessförinnan under året.

Enär ifrågavarande brev allenast innefattat under hand frams alld förfrågan
om utsikten för eu blivande framställning i tjänsten uti samma
ämnen och med hänsyn till därav betingade lägre krav på noggrannhet
och fullständighet vid brevets avfattning, funne krigsratten vad salunda
förekommit mot Psilander icke innefatta fel i fullgörande av dennes

tjänsteplikt.

Krigsrätten prövade förty lagligt lämna åklagarens efter uppdrag av
militieombudsmannen mot Psilander förda talan utan bifall.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 28 december 1928 uppdiog
härefter militieombudsmannen åt ämbetet att över krigsrättens utslag anföra
besvär hos krigshovrätten under yrkande att krigsliovratten matte,
med ändring av krigsrättens utslag, bifalla den i målet forda ansvarstalan.
Till utveckling av besvären skulle överkrigsfiskalsämbetet anfoia

följande. . . 0. . .

Vad först anginge den av Psilander avgivna, den 26 januari 19^4 dag tecknade

handlingen, så innefattade denna handling motivering till en
framställning om anslag för »uppsättning av staket kring viss del av området
för chefsbostaden enligt bilagda ritning och kostnadsforslagi. 1
nämnda handling upplystes icke, att staketet redan blivit uppsatt, utan

sades endast med angivet skäl, att »eu inhägnad är i hög grad av behovet
påkallad». Av dessa omständigheter måste givetvis de myndigheter, som
hade att pröva anslagsfrågan, få den uppfattningen, att staketet vid förslagets
avgivande icke var uppsatt. Psilander liade ju också själv erkänt
såväl i den till militieombudsmannen avgivna förklaringen som inför
krigsrätten, att han avfattat motiveringen på sätt som skett just för
att myndigheterna icke skulle få veta, att staketet uppsatts. Vid krigsrätten
sade Psilander härom, att han »visserligen kunnat uppgiva, att
staketet vore uppsatt, men i sådant fall hade en eller annan myndighet,
som agt att yttra sig över statförslaget, kanske förklarat, att om staketet
redan vore uppsatt av kårchefen, så förelåge icke någon anledning
föl kronan att lämna anslag för detsamma». Krigsrätten hade också funnit
Psilanders underlåtenhet att upplysa om staketets uppförande »innefatta
fel i fullgörande av Psilanders tjänsteplikt». Det oaktat hade emellertid
krigsrätten funnit felet icke vara av beskaffenhet att föranleda ansvar
och därvid såsom skäl åberopat, att annat ej visats än att Psilander
av kårchefen »bibragts den uppfattningen, att anslagets beviljande varit
under band säkerställt av vederbörande myndighet». Med anledning härav
ville militieombudsmannen framhålla, att den uppfattning, som Psilander
i detta hanseende kunde hava hyst, möjligen kunnat hava en viss
betydelse för det spörsmål, som förelåg till bedömande vid 1925 års krigsratt:
ansvaret för stakets uppsättande, men, såvitt militieombudsmannen
kunde finna, icke kunde äga någon betydelse för det spörsmål, varom här
vore fråga, nämligen Psilanders skyldighet att i avgiven tjänstehandhng
lämna uppgifter, som icke vore vilseledande. Om Psilander verkligen
levat i den föreställningen, att anslagets beviljande varit »säkerställt»,
hade det ju för övrigt varit så mycket mindre risk för honom
att omnämna rätta förhållandet.

Att det sätt, på vilket anslagsfrågan motiverats i handlingen den 2(5
januari 1924, haft åsyftad verkan syntes framgå därav, att de överordnade
myndigheter, som haft att yttra sig över ifrågavarande framställning,
uppenbarligen länge levat i okunnighet om att staketet redan varit
uppfört. Framställningen avstyrktes av arméfördelningschefen i yttrande
den 29 februari 1924 under följande motivering: »Förslaget om uppsättning
av staket kring viss del av området för chefsbostaden avstyrkes,
enär jag anser, att ifrågavarande anläggning icke för närvarande är av
behovet påkallad.» Och anslaget beviljades heller icke. I skrivelse den
20 augnsti 1925 till chefen för kåren sade arméfördelningschefen vidare,
att en av honom den 23 oktober 1924 förrättad inspektion av kasernvården
vid kåren givit vid handen, att kårcliefen redan låtit utföra ifrågavarande
arbete. Av skrivelsen att döma syntes således arméfördelningschefen
icke förrän lång tid efter framställningen om anslag hava fått
kännedom om staketets uppsättande.

Vad därefter anginge de uppgifter, som Psilander lämnat i skrivelsen
den 8 augusti 1924, så syntes krigsrätten visserligen betrakta densamma
såsom en tjänsteskrivelse men som en sådan av lägre grad, av krigsrätten
benämnd »handbrev». Med anledning härav ville militieombudsmannen
framhålla, att skrivelsen i fråga givetvis vore en tjänsteskrivelse. Den
hade avlåtits av Psilander i hans egenskap av kasernofficer till ».Fortifikationsofficeren
vid V. arméfördelningens stab» och rörde uteslutande
tjänstefrågor. Det hade heller icke påståtts annat än att densamma
avlåtits såsom tjänstebrev. Av skrivelsens karaktär av »handbrev»,
innehållande »förfrågan om utsikten för en blivande framställning i
tjänsten», hade krigsrätten dragit den slutsatsen, att å densamma därför
borde ställas »lägre krav på noggrannhet och fullständighet vid hrevets
avfattning». Hur lågt dylikt krav enligt krigsrättens mening borde
ställas lör att straffbarhet för oriktiga uppgifter icke skulle föreligga
nämndes ej, men att detsamma enligt krigsrättens uppfattning kunde
ställas synnerligen lågt framginge därav, att krigsrätten tydligen ansåge
kravet uppfyllt av ifrågavarande brev, vilket i ett synnerligen viktigt
hänseende innehölle icke blott »onöjaktiga» utan uppenbart osanna uppgifter.
I brevet stode nämligen ordagrant följande: »Som golven befinna
sig i ett bedrövligt skick, spruckna, gissna och nötta, är en omläggning
av dem i hög grad av behovet påkallad», och denna beskrivning avsåge,
enligt vad Psilander själv medgivit, icke golvens skick vid skrivelsens
avlåtande utan »golven sådana de voro före de av kårchefen vidtagna åtgärderna»,
d. v. s. före den under juni 1924 verkställda reparationen. I
fråga om anledningen till denna osanna uppgift i brevet hade Psilander i
den till militieombudsmannen avgivna förklaringen anfört, att han, oaktat
golven vid skrivelsens avlåtande redan reparerats, beskrivit dessa pa
angivet sätt »därför att Psilander givetvis visste, att han i detta fall begått
ett formellt fel genom att ej reservera sig mot kårchefens företagande
av arbetet». Och vid krigsrätten tilläde han, att om han »i brevet
omtalat det på kårchefens föranstaltande utförda arbetet, han du kunna
föranleda, att fortifikationsofficeren skulle anse sig skyldig rapportera forhållandet
för arméfördelningschefen». Psilander tilläde därvid, att han
icke ansett sig hava haft skyldighet att i ett handbrev, vari han utbad sig
ett uttalande, angiva sin chef och sig själv för en felaktig atgard. Va
sålunda anförts utgjorde uppenbarligen så långt ifrån ett försvar, att det
tvärtom visade, att de osanna uppgifterna lämnats i ett bestämt syfte,
nämligen för att om möjligt förebygga rättsliga följder för honom sjalv

och kårchefen.

I fråga om den oriktighet, som i annat avseende förekomme i brevet
den 8 augusti 1924, hänvisades till vad förut därom anförts.

På skäl, som förut och här ovan utvecklats, ansåge militieombudsmannen
i motsats till krigsrätten, att Psilander gjort sig skyldig till icke blott

tjänstefel utan ett synnerligen allvarligt sådant. Om krigsrättens uppfattning
att man strafllöst kunde på sätt som skett få handskas med
sanningen i avgivna tjänsteskrivelser skulle vara riktig, vore det enligt
militieombudsmannens mening illa beställt.1 2

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet.

5. Febersjuk värnpliktig- sjukskriven vid truppen i stället för å sjukrum.
Den sjukskrivne har dessutom obehörigen kommenderats till

handräckning.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift meddelade värnpliktige
nr 849 61/1926 medicine studeranden Lars Allan Karlsson i Edsbyn, att
riksförsäkringsanstalten genom beslut den 5 september 1927 och den 11 maj
1928 avslagit av Karlsson ingiven ansökan om ersättning jämlikt gällande
militärskadeförordning. Som Karlsson icke kunde finna annat än att hans
anspråk på dylik ersättning vore fullt berättigade, vände han sig till militieombudsmannen
för att om möjligt erhålla ändring och rättelse i denna
sak.

Karlsson anförde därjämte klagomål i olika hänseenden över behandlingen
vid regementet och yttrade härom följande:

Vid inskrivning år 1926 hade Karlsson blivit uttagen till linjetjänst och
tilldelad infanteriet i specialtjänst för utbildning såsom läkare. Den 14
juni samma år hade inryckningen till Västernorrlands regemente ägt rum
och den 15 juni hade inmönstringen skett. Innan denna tagit sin början,
hade vederbörande befäl uppmanat alla dem, som vore sjuka på ett eller
annat sätt, så att det möjligen kunde hindra deras inmönstring, att anmäla
sig. Karlsson hade bland andra stigit fram. Karlsson hade uppgivit
bronchitis och förkylning med ty åtföljande nedsättning i kroppskrafterna.
Karlsson hade avfärdats med en axelryckning och blivit inmönstrad

1 vanlig ordning i studentkompaniet. Karlsson hade fått deltaga i all förekommande
exercis, vilken på intet sätt skiljde sig från de fullt vapenföras.
Ungefär en vecka efter inmönstringen (den 21 juni 1926) hade den obliga 1

Då protokollen från krigsrätten först dep 27 december 1928 kommit militieombudsmannen
tillhanda och vissa av Psilander inför krigsrätten lämnade uppgifter vid en den

2 januari 1929 verkställd undersökning befunnits oriktiga, kommer redogörelse för vad
som förekom vid krigsrätten att lämnas i nästa ämbetsberättelse i samband med ett omnämnande
av resultat^ av denna undersökning. Protokollet över undersökningen har
med skrivelse den 7 januari 1929 översänts till överkrigsfiskalsämbetet.

tor iska läkarundersökningen ägt rum. Vid den därvid företagna temperaturmätningen
hade det visat sig, att Karlsson hade en temperatur av 39.4
grader. Sedan hade den egentliga undersökningen företagits. Karlsson
hade undersökts på övligt sätt och därefter tillsagts att avlägsna sig.
Karlsson hade då funnit sig föranlåten att framställa eu förfrågan, om det
verkligen vore meningen, att Karlsson skulle fortsätta med exercisen i
vanlig ordning med den feber han hade. Först då hade läkaren varsnat,
att allt inte var i sin rätta ordning och utbrustit: »men vad är det med er
då, människa?» Karlsson hade då än en gång framkastat en förmodan om
bronchitis och »förkylning», vilket hade föranlett ny undersökning. Efter
densamma hade läkaren utbrustit: »men jag hör ju ingenting.» Karlsson
hade emellertid blivit sjukskriven, men icke inlagd på sjukhuset utan
hade fått gå kvar i logementet på fjärde våningen i kasernen. Där hade
Karlsson fått stanna några dagar och hade varje morgon fått gå ned till
sjukpaviljongen i och för temperaturmätning. Temperaturen hade hållit
sig omkring 38.7 grader. Det kunde väl synas, som om Karlsson åtminstone
skulle hava fått vara i absolut stillhet i logementet. Men långt därifrån.
Karlsson hade fått gå korridorvakt i de dragiga korridorerna, sopa
ocli städa sitt logement, korridoren, dagrummet och furirernas rum m. m.
Och Karlsson hade fått springa handräckning åt alla håll och kanter. En
dag t. ex., då Karlsson kommit från sjukpaviljongen, hade han mött löjtnanten
S. Forsberg i trappan och på hans tillfrågan talat om att Karlsson
hade 38.s graders feber. Karlsson hade emellertid knappast hunnit
upp i kompaniet, förrän han av löjtnanten blivit kommenderad att utföra
diverse uppdrag och hade fått springa upp och ned för alla trapporna fyra
gånger. Till slut hade emellertid Karlsson blivit inlagd på sjukhus, och
där hade efter ett par dagar konstaterats, att han hade lungtuberkulos.

Efter 5 å 6 dagar hade Karlsson blivit utskriven och hemskickad, trots
att han ännu icke var feberfri. Följderna hade icke heller uteblivit. Vid
sin hemkomst — efter en resa med nattåg i en kall och dragig 3-klass
k^pé — hade temperaturen stigit till över 38 grader och sedan envist hållit
sig där över en och en halv månad.

Sedan militieombudsmannen från riksförsäkringsanstalten fått såsom
lån mottaga handlingarna till Karlssons framställningar om ersättning,
översände militieombudsmannen klagoskriften ävensom berörda handlingar
till chefen för Västernorrlands regemente under anhållan att regementschefen
måtte föranstalta om eu noggrann utredning angående de i
klagoskriften berörda förhållanden och därvid låta höra bland andra: 1)
den befälhavare, hos vilken Karlsson, enligt uppgift, den 15 juni 1926 anmält
sig såsom sjuk, 2) den läkare, som verkställt undersökning å Karlsson
den 21 juni 1926 och därvid meddelat föreskrift om Karlssons sjukskrivande
vid trupp, 3) den eller de militära befattningshavare, som under
den tid, då Karlsson varit sjukskriven vid truppen, beordrat denne att utföra
handräcknings- m. fl. arbeten, 4) de personer, vilka i övrigt kunde

lämna upplysningar i ärendet. Vid utredningen skulle jämväl bifogas bestyrkt
utdrag ur sjukrulla och sjukjournaler i vad de avsåge Karlsson.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse översände regementschefen
dels protokoll vid förhör i ärendet den 4, 11 och 20 juni 1928, dels
ock yttrande av löjtnanten Forsberg.

Vid förhöret den 4 juni 1928 anförde chefen för 1926 års studentkompani
majoren B. Sjödin

i fråga om Karlssons sjukanmälan:

Sjödin hade i gymnastiksalen före inmönstringens början den 15 juni
1926 tillsagt samtliga inryckande värnpliktiga ungefär följande: »de, som
veta med sig, att de hava epidemisk sjukdom, eller komma från smittad
ort samt övriga, som av en eller annan sjukdomsorsak anse sig eventuellt
kunna omedelbart bliva hemförlovade, skola anmäla detta.» Motsvarande
tillsägelse brukade Sjödin alltid framställa före en inmönstrings början.
De, som då anmält sig, hade alltid antecknats på särskild lista och skickats
under befäl omedelbart till sjukhuset för undersökning. Sjödin kunde
icke erinra sig, huruvida Karlsson anmält sig på grund av ovan relaterade
tillsägelse. Av inmönstringsrullan, som förts vid tillfället i fråga, framginge,
att en av de sålunda anmälda omedelbart blivit hemförlovad och
en den 18 juni. Sjödin kunde icke erinra sig, huruvida han själv eller av
honom beordrat befäl hade mottagit denna anmälan.

I fråga om handräckningsarbetet:

Karlsson hade den 21 juni blivit sjukskriven vid truppen, varvid å sjukbeskedet
icke ifyllts någon kolumn (I—IV), varför Sjödin ansett sig jämlikt
TjR. § 135 mom. 3 (1916 års upplaga) berättigad att, om så erfordrades,
använda Karlsson för lindrigare handräckningsarbete inom kompaniet.
Karlsson hade icke vare sig direkt eller genom kompaniadjutanten eller
dagbefälet till Sjödin anmält sjukdomsförhinder för den eventuella handräckningstjänstgöring,
han möjligen kunnat hava haft.

Vid nämnda förhör meddelade kompaniadjutanten sergeanten J. A. Örbom att,

då sjukrullan återkommit varje morgon från sjukhuset, Örbom med
röd krita antecknat »S» i kommendörrullan för samtliga, som blivit sjukskrivna; att

dessa aldrig på kompaniorder kommenderats för handräckning vare
sig inom eller utom kompaniet;

att det vore möjligt, att dagkorpralen, korpralen nr 1/5 Jakobsson, som
nu vistades på okänd plats, tillfälligt använt Karlsson för städning inom
kompaniet;

att Örbom icke kunde erinra sig, att Karlsson anmält sjukdomsförhinder
för handräckningstjänst;

att kommendörrullan för studentkompaniet 1926 av obekant anledning
förkommit.

Vid förhörsprotokollet hade fogats avskrift av de genom regementsor -

der nr 74/1923 utfärdade »Bestämmelser att tillsvidare lända till efterrättelse
rörande vissa sjukas och mindre tjänstbaras tjänstgöringsförhållanden
m. m. i enlighet med i TjB. §§ 134 och 135 numera gällande föreskrifter».

Berörda bestämmelser voro, så vitt nu är i fråga, av följande lydelse:

»1. Personal, som på grund av sjukdom, yttre åkommor, skador o. s. v.
icke kan i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, hänföres till någon
av nedanstående kategorier:

A. Sjukskriven och vårdas å sjukhus.

B. Sjukskriven och vårdas vid truppen.

C. Icke sjukskriven, men fritagen från deltagande i vissa övningar.

Härtill kan läggas ytterligare en grupp:

D. Sådana vapenföra värnpliktiga, som under utbildningens gång visa
sig avesvärt efterblivna, och vilka enligt generalorder 792/1921 kunna få
tagas i anspråk för handräckningstjänst, om så kräves.

2. Då det är oavvisligen nödvändigt, att truppbefälet får fullt klart för
sig, i vilken utsträckning de till kategorierna B. och C. enligt ovan hörande
få tagas i anspråk vid tjänstgöringen, har föreskrivits, att det vid
sjukvisitation genom läkarens försorg skall göras sådana anteckningar i
sjukrulla och sjukbesked, att därav tydligt framgår den sjukes förmåga
att deltaga i tjänstgöringen.

Då det vidare i regeln kan förutsättas, att ovannämnda sjuka icke kunna
deltaga i de mer krävande praktiska övningarna exercis, fälttjänst och
gymnastik, så synes återstående övningar och göromål vid truppförbanden,
med hänsyn till de sjukas förmåga att däri deltaga, kunna sålunda uppdelas
:

I. Teoretisk undervisning, skrivgöromål, kroppens och utrustningens
vård o. d.

II. Handräcknings- och vakttjänst inom kompaniet.

III. Handräcknings- och vakttjänst inom som utom kompaniet.

IY. Målskjutning (utan packning); biträde åt befälhavaren vid vissa övningar
utomhus o. d.

3. I anteckningskolumnen i sjukrullan och sjukbesked skall därför införas
fyra kolumner med de i mom. 2 angivna (I—IV) rubriker, vari vederbörlig
anteckning skall göras genom läkarens försorg.»

Vid förhöret den 11 juni 1928 anförde regementsläkaren S. Ekvall följande: Karlsson

hade ej förekommit upptagen som sjukanmäld å sitt kompanis
sjukbesked förrän den 21 juni och vore ej förut antecknad såsom sjukanmäld.
Karlsson hade haft dagligt tillfälle att sjukanmäla sig efter inryckningen,
åtminstone under tiden 16—22 juni. Från Karlssons kompani funnes
en man sjukskriven den 15 juni och under tiden 16—22 juni hade dagligen
funnits sjukanmälda och sjukskrivna. Under tiden 15—22 juni hade

sammanlagt 3 man från Karlssons kompani erhållit läkarintyg för ändring
i värnplikts- och tjänstgöringsförhållanden.

Bataljonsläkaren B. Bringe hade omhänderhaft läkarundersökningen
och läkarkortskrivningen för Karlsson den 21 juni 1926. Bringe hade i
samband härmed sjukskrivit Karlsson vid trupp på grund av luftrörskatarr.
Karlsson hade vid sjukskrivning blivit sjukskriven vid truppen,
utan att någon av kolumnerna I—IV i sjukbeskedet ifylldes. Avsikten
härmed hade varit, att han icke skulle fullgöra någon sådan tjänstgöring,
som funnes angiven i regementsordern nr 74/1923. TjK. § 135 inom. 3 (1916
års upplaga, ändrad genom generalorder nr 1194/1923), angåve nämligen,
att av anteckningarna på sjukbeskedet skulle framgå, huruvida och till
vilken utsträckning sjuka vid trupp linge användas. Om någon sjuk ej
upptoges i någon av grupperna I—IV, måste det anses, att han ej finge
användas i någon tjänstgöring. Gruppindelningen jämlikt regementsorder
nr 74/1923 angåve, i vilken utsträckning sjuka vid trupp finge användas.
Sjukhuset, som jämte sjukpaviljongen då hade 95 sängplatser, hade
varit ytterligt starkt belagt med sjuka, sammanlagt 94 patienter, varav
flera varit svårt sjuka eller hade smittosamma sjukdomar och fördenskull
legat isolerade i rum, där till äventyrs eljest andra kunnat få ligga.

Vården på sjukhuset och hemresan hade icke kunnat bidraga till någon
som helst försämring av Karlssons sjukdom. Tvärtom måste det förhållandet,
att Karlsson i sa tidigt stadium erhöll läkar- och sjukhusvård, hava
förhindrat, att hans sjukdom tog ett farligare förlopp. Karlsson hade vid
regementet under militärtjänsten erhållit en diagnos på sin sjukdom, varom
han sannolikt förut varit ovetande.

Vid protokollet till detta förhör hade fogats utdrag ur sjukbesked från
studentkompaniet den 22—24 juni 1926, utvisande att Karlsson, som sjukanmält
sig den 21 juni och samma dag för bronchitis blivit sjukskriven
vid trupp, haft följande morgontemperatur, nämligen den 22 juni 38.3 grader,
den 23 juni 38.4 grader och den 24 juni 37.6 grader samt att Karlsson
sistnämnda dag blivit sjukskriven på militärsjukhuset.

I sitt i ärendet avgivna yttrande anförde löjtnanten Forsberg följande.
Forsberg vore numera icke i stånd att erinra sig Karlssons person dels
på grund av den korta tid, han stått under Forsbergs befäl, och den tid,
som förflutit sedan dess, dels emedan den handrulla, Forsberg under
ifrågavarande kommendering fört över de värnpliktiga å sin pluton, under
flyttningen förkommit. Händelseförloppet vid det av Karlsson relaterade
mötet med Forsberg i kompaniets trappuppgång kunde icke hava
varit med Karlssons relation överensstämmande. Forsberg funne det nämligen
fullständigt uteslutet, att Karlsson, sedan han för Forsberg anmält,
att han ginge med 38.8 graders feber, av Forsberg erhållit annan order än
att antingen anmäla sig å sjukhuset för närmare undersökning eller ock
att omedelbart gå till sängs i logementet.

Vid förhöret den 20 juni 1928 anförde bataljonsläkaren Bringe: Bringe

hade numera icke något minne av Karlsson från den tid han vistades vid
Västernorrlands regemente i juni 1926, ej heller av vad som yttrades mellan
Karlsson och Bringe. Enligt TjR. (1916 års upplaga) § 135 mom. 3
(ändrad genom generalorder nr 1194/1923) skulle av anteckningar å sjukheskedet
framgå, i vilken utsträckning sjuka vid trupp finge användas
till handräckning m. m. Då Karlsson den 21 juni 1926 sjukanmäldes, hade
Bringe sjukskrivit honom vid truppen utan särskild anmärkning, vilket
enligt nämnda bestämmelse betydde, att han ej finge användas i något arbete.
Att Bringe trots Karlssons höga feber sjukskrivit honom blott vid
truppen, torde hava berott på: 1) att sjukhuset och sjukpaviljongen för
tillfället varit fullbelagda och 2) att Karlsson trots den höga febern känt
sig fullt frisk (han hade med sin namnteckning vid samma tillfälle intygat,
att han svarat »ja» på hälsoregistrets fråga »känner ni er för närvarande
fullt frisk?»). Att Karlssons sjukskrivande vid truppen skulle
hava inverkat menligt på hans sjukdoms förlopp, torde i viss mån motsägas
av att hans feber under den tid han var sjukskriven vid trupp sjunkit till
37.c den 24 juni. Dessutom ville Bringe framhålla som ett viktigt moment

1 bedömandet av Karlssons värnpliktstjänsts inverkan pa hans sjukdoms
framträdande: att (som av å sjukhuset förd journal framginge) Karlsson
senaste tiden »tacklat av betydligt», att »vikten nedgått 7—8 kilogram
sista månaden», att Karlsson »känt sig trött och matt», att han »de sista

2 _3 veckorna känt som hade han feber». Trots detta hade Karlsson nagra

dagar innan nämnda journal skrevs besvarat frågan a läkarkortets hälsoregister
»känner ni er för närvarande fullt frisk» med »ja».

Karlsson avgav påminnelseskrift, däri han vidhöll sina i klagoskiiften
gjorda påståenden. Vid påminnelseskriften funnos fogade följande intyg:

1) »Uppsala den 23 augusti 1928.

Härmed intygar undertecknad på heder och samvete, att kandidat Allan
Karlsson, Edsbyn, var en av de tre värnpliktiga studenter vid medicinarkompaniet
vid I. 28, sommaren 1926, som vid inmönstringen sjukanmälde
sig. Vidare intygar undertecknad på heder och samvete, att nämnde
person ej var med, när de två andra (av vilka undertecknad vai en)
på order infunno sig hos läkaren.

Uppsala den 23 augusti 1928.

Folke Strandman.

Med. Stud.

Kungsgatan 43.

(Två vittnen.)»

2) »Att kand. Allan Karlsson under sin exercistid vid kungl. Västernorrlands
regemente i Sollefteå år 1926 fick utföra allehanda tröttande göromål,
såsom städning och sopning av logement och korridorer ävensom

åtskillig handräckning, detta trots höggradig ieber (40 grader omkring)
med ty åtföljande betydlig kraftnedsättning intygas härmed.

Borås den 16 augusti 1928.

Sven W. Larsson.»

3) »Undertecknad tjänstgjorde sommaren 1926 som värnpliktig med nr
582 54/1926 vid studentkompaniets IV. pluton av kungl. Västernorrlands
infantei iregemente (I. 28) i Sollefteå. Inryckningen ägde rum den 15 juni,
och de två första veckorna var undertecknad sjukskriven vid trupp på
giund av varabeess i vänstra handen. Undertecknad tjänstgjorde således
i samma pluton som kandidat Allan Karlsson, var sjukskriven vid trupp
samtidigt med honom och erinrar sig därför med bestämdhet följande:

1) att kandidat Allan Karlsson trots feber och hosta någon tid endast
var sjukskriven vid trupp,

2) att lian därunder blev kommenderad till städning av logement, dagrum,
furirrum, korridorer m. m.,

3) att han skickades i diverse ärenden genom alla trapporna frän och till
4:e våningen, där plutonerna III och IV voro förlagda, och detta skedde
ofta flera gånger dagligen. Härvid är att märka, att kompaniexpeditionen
rar förlagd till l:a våningen,

4) att lian under dessa handräckningsarbeten ofta blev mycket utmattad.

Att ovanstående uppgifter äro med verkliga förhållandet överensstämmande,
intygas under edlig förpliktelse.

Järlåsa den 3 augusti 1928.

Folke Pilström.

Med. Stud.»

Vid en av militieombudsmannen den 2 november 1928 förrättad inspektion
av Västernorrlands regemente besökte militieombudsmannen, åtföljd
av regementschefen, regementsläkaren Ekvall å hans expedition på mottagningspavil
jongen.

På tillfrågan, huruvida det även i andra fall än det, varom i ärendet
voie fråga, förekommit, att ingen av de å sjukbeskedet angivna kolumnerna
I—IV blivit ifyllda för en vid truppen sjukskriven värnpliktig,
svarade regementsläkaren Ekvall, att detta understundom förekomme. Så
t. ex. kunde det för en konvalescent, som under längre tid vistats å sjukhuset,
någon gång vara lämpligt, att han bleve förlagd tillsammans med
Övriga kamrater i logementet, utan att han ansågs böra deltaga i någon
tjänstgöring. Vidare kunde det finnas värnpliktiga, vilka med hänsyn till
psykiska förhållanden borde befrias från all tjänstgöring, utan att förläggning
på sjukhus ansågs pakallad. Detta gällde särskilt sådana värnpliktiga,
som komme från långt avlägsna bygder och vilka under de för -

sta dagarna av tjänstgöringen liade svårt att finna sig tillrätta i de nya
förhållandena. Ekvall företedde några sjukbesked, å vilka ingen av kolumn
I—IV blivit ifylld. I de fall, då dylik anteckning ej skett, skulle
givetvis den värnpliktige ej tagas i anspråk för något slag av tjänstgöring.
Att så vore förhållandet framginge enligt Ekvalls uppfattning tydligt
av gällande bestämmelser. Ekvall upplyste, att den i handlingarna
omförmälda regernentsordern nr 74/1923 under år 1927 blivit något ändrad.
Den huvudsakliga anledningen härtill hade varit, att man ansett
lämpligt att skilja mellan å ena sidan de vid truppen sjukskrivna och å
andra sidan sådana personer, som, oaktat ej sjukskrivna, likväl endast
kunde användas till viss tjänstgöring.

Ekvall lämnade ett exemplar av den nya regernentsordern i ämnet, upptagen
såsom nr 38/1927. Ur denna antecknades, att däri tillagts följande
bestämmelse: »De, som äro sjukskrivna vid truppen men ej upptagna i
någon av de fyra grupperna, kunna således ej deltaga i någon tjänst.»

Regementschefen anförde, att såväl bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet
som i regernentsordern nr 74/1923 enligt hans uppfattning vore fullt
tydliga därutinnan, att person, som av läkaren icke upptagits i någon av
kolumnerna I—IV, icke finge tagas i anspråk till någon tjänstgöring. Nyss
anförda bestämmelse i regernentsordern nr 38/1927 hade endast tillagts till
förebyggande av varje missförstånd.

Då militieombudsmannen ansåg erforderligt att erhålla närmare kännedom
om de anteckningar i fråga om eventuell tjänstgöring, som å kompaniexpedition
brukade verkställas för de vid truppen sjukskrivna, förekallades
två såsom kompaniadjutanter tjänstgörande underofficerare fanjunkarna
E. Rundqvist och K. E. Andersson.

Rundqvist meddelade därvid följande. Sedan efter sjukvisitationen kompaniets
sjukrulla återlämnats å kompaniexpeditionen, underrättades den
vid truppen sjukskrivne av kompaniadjutanten om den tjänstgöring, som
enligt anteckning i sjukrullan eventuellt kunde ifrågakomma. Efter sjukrullan
skedde även anteckning härom såväl i den å expeditionen förda
kommendör rullan som å de order angående tjänstgöring, som anslogos å
kompaniets anslagstavla.

Andersson, vilken vore kompaniadjutant på livkompaniet, upplyste i
fråga om praxis i förevarande hänseende på detta kompani följande. Den
vid truppen sjukskrivne underrättades muntligen av kompaniadjutanten
om den tjänstgöring, som enligt anteckning i sjukrullan eventuellt kunde
ifrågakomma. Anteckning om tjänstgöringen gjordes dessutom å de order,
som anslogos på kompaniet. Däremot verkställdes å livkompaniet icke
någon anteckning i detta hänseende i kommendörrullan.

Den å livkompaniet förda kommendörrullan företeddes och befanns för
de vid truppen sjukskrivna endast vara antecknat »st», vilket enligt anteckning
i början av rullan utgjorde en förkortning av »sjukskriven vid
truppen».

Såväl Kundqvist som Andersson uttalade den bestämda uppfattningen,
att person, för vilken anteckning icke skett i någon av kolumn I—IV, icke
finge tagas i anspråk för tjänstgöring av något slag.

I fråga om den förkomna kommendörrullan vid studentkompaniet 1926
kundo närmare upplysningar icke erhållas. Fanjunkaren Rundqvist upplyste
emellertid, att sergeanten J. A. Örbom, vilken tjänstgjort såsom
kompaniadjutant vid 1926 års studentkompani, den 1 januari 1928 efterträtts
av sergeanten C. G. Carlsson samt att Carlsson meddelat, att han
icke fått till sig överlämnad någon kommendörrulla för ifrågavarande
kompani.

Sergeanten Örbom, vilken icke befann sig i tjänstgöring och enligt upplysning
icke heller vistades i staden, kunde därför ej höras.

I skrivelse till chefen för Västernorrlands regemente anhöll militieombudsmannen
härefter, att regementschefen måtte inkomma med förnyade
yttranden av majoren Sjödin och sergeanten örbom, vilka därvid skulle
uppgiva, envar huruvida han muntligen eller skriftligen kommenderat
Karlsson att utföra handräckningsarbete under dagarna 21—23 juni 1926
eller huruvida det varit i enlighet med av honom lämnad föreskrift eller
med hans vetskap, som Karlsson fått utföra handräckningsarbete under
nämnda dagar. Dessutom skulle major Sjödin anmodas yttra sig över det
av medicine studeranden Strandman avgivna intyget.

Med skrivelse den 4 december 1928 insände regementschefen de sålunda
begärda yttrandena.

Majoren Sjödin anförde. Karlsson hade av Sjödin varken muntligen
eller skriftligen kommenderats till handräckningsarbete under dagarna
21—23 juni 1926. Särskilda föreskrifter rörande Karlssons handräckningsarbete
inom kompaniet hade icke av Sjödin utfärdats, och hade Karlsson
icke med Sjödins vetskap utfört dylikt arbete under förut nämnda tidrymd.
Beträffande medicine studeranden Strandmans intyg åberopade
Sjödin vad han i saken anfört vid förhör den 28 juni 1928. Vidare ville
han i detta hänseende framhålla, att därest Karlsson till Sjödin, direkt
eller genom annan, anmält sin sjuklighet, han blivit beordrad till läkarundersökning.
Då Sjödin icke kunde erinra sig de närmare omständigheterna
vid det av Strandman omtalade tillfälle, men ett led i inmönstringsförrättningarna
just varit, att sjukanmälningarna skulle framkomma,
förutsatte riktigheten av Strandmans intyg, att Karlsson icke framställt
sin anmälan på sådant sätt, att den av Sjödin eller annat befäl uppmärksammats.

Sergeanten Örbom yttrade. Örbom kunde icke påminna sig hava vare
sig skriftligen eller muntligen kommenderat Karlsson till någon som helst
handräckningstjänst under tiden för Karlssons sjukskrivning vid truppen
21—23 juni 1926. Skulle Karlsson ändock varit kommenderad att utföra
något handräckningsarbete, hade det skett utan örboms vetskap, vilket
kunde vara tänkbart, all den stund logemeptsbefälhavaren, i enlighet med
kompanichefens föreskrift, hade rätt att beordra logementsstädare m. m.

Bataljonsläkaren Bringes åtgärd att sjukskriva Karlsson vid trupp och
icke inlägga Karlsson å sjukrum, ehuru Karlsson vid sjukvisitationen
hade så hög temperatur som 30.4 grader, ansåg militieombudsmannen innefatta
ett tjänstefel av så allvarlig beskaffenhet att detsamma icke kunde
undgå laga beivran. Militieombudsmannen förordnade därför om åtal mot
Bringe, varom skrivelse avläts till krigsfiskalen vid Kronobergs regementes
krigsrätt.

Vad anginge åtgärden att kommendera Karlsson till handräckningsarbete,
ehuru föreskrift härom icke lämnats i kompanibeskedet av vederbörande
läkare, avlät militieombudsmannen den 20 december 1928 en
skrivelse till chefen för Västernorrlands regemente, däri militieombudsmannen
anförde följande.

Enligt tjänstgöringsreglementet för armén, § 135 mom. 3, sådant detta författningsrum
lydde jämlikt generalorder nr 1194/1923, skulle vid sjukvisitation
anteckningar i sjukrullan och kompanisjukbeskedet införas enligt anvisningarna
på de i instruktionen för expeditionstjänsten vid armén meddelade
formulären. Av anteckningarna skulle tydligt framgå, huruvida
och i vilken utsträckning sjuka vid truppen eventuellt finge användas till
handräcknings- och liknande arbeten eller deltaga i viss teoretisk undervisning
eller dylikt.

Till kompletterande av dessa bestämmelser hade vid Västernorrlands
regemente å regementsorder nr 74,1923 lämnats ovannämnda föreskrifter
angående de sjukas tjänstgöringsförhållanden.

Såsom av regementschefen framhållits, vore de i ämnet lämnade bestämmelserna
fullt tydliga därutinnan, att person, som av läkare icke upptagits
i någon av de i regementsordern föreskrivna kolumnerna I—IV,
icke finge tagas i anspråk till någon som helst tjänstgöring.

I före varande fall vore genom intyg styrkt, att värnpliktige Karlsson
under dagarna 21—23 juni 1926 kommenderats att utföra allehanda handräckningar
inom kompaniet, ehuru å kompanisjukbeskedet av vederbörande
läkare icke ifyllts någon av ifrågavarande kolumner och sålunda
medgivande icke blivit lämnat till Karlssons användande i någon slags
tjänstgöring.

Kompanichefen majoren Sjödin hade i sitt den 1 december 1928 avgivna
yttrande, på militieombudsmannens därom framställda fråga svarat,
att han varken muntligen eller skriftligen kommenderat Karlsson att
utföra liandräckningsarbete under ifrågavarande dagar, att han icke heller
utfärdat särskilda föreskrifter rörande Karlssons handräckningsarbete
inom kompaniet samt att Karlsson icke med Sjödins vetskap utfört
dylikt arbete under nämnda dagar. Sergeanten Örbom hade förklarat sig
icke kunna påminna sig hava kommenderat Karlsson till handräckningstjänst
under nämnda dagar.

Örbom hade emellertid vid förhör den 4 juni 1928 uppgivit, att det vore
möjligt, att dagkorpralen, korpralen nr 1/5 Jakobsson, som nu vistades på

okänd plats, tillfälligt använt Karlsson för städning å kompaniet. Vidare
hade örbom i det med regementschefens skrivelse den 4 december 1928
översända yttrandet anfört, att det kunde vara tänkbart, att Karlsson
utfört handräckningsarbete på order av vederbörande logementsbefälhavare.

Enär det torde ankomma på regementschefen att, därest anledning kunde
finnas antaga, att korpralen Jakobsson eller annan av underbefälet
givit order om den ifrågavarande handräckningstjänstens utförande, vidtaga
erforderliga rättsliga åtgärder, överlämnade militieombudsmannen
handlingarna i ärendet till regementschefen. I samband med den vidare
utredningen i saken torde även kunna komma under bedömande, huruvida
kompaniadjutanten eller eventuellt kompanichefen med avseende å
övervakning av underlydande befäl eller i annat hänseende brustit i honom
åvilande tjänsteplikt.

(i. Åtal mot kårchef för det han kostnadsfritt upplåtit expeditionsoch
arrestlokaler inom kårens kanslihus såsom bostäder åt

officerare m. fl.

Vid en av militieombudsmannen den 21 november 1927 förrättad inspektion
av Västmanlands trängkår framgick vid granskning av vissa å kårexpeditionen
förvarade handlingar, att kårchefen överstelöjtnanten
C. H. E. Tannlund kostnadsfritt upplåtit vissa rum inom kasernetablissementets
kanslihus, nämligen officersarresten, daglöjtnantsdubbletten,
arkivrummet och underofficersarresten, såsom bostäder åt
officerare vid kåren samt att först med anledning av framställd anmärkning
vissa ersättningsbelopp blivit av vederbörande inbetalda.
Av den sedermera verkställda utredningen framgick vidare, att Tannlund
under sommaren 1924 låtit en civil person under omkring en
veckas tid kostnadsfritt bebo rum i kårexpeditionen ävensom att Tannlund
för vissa tider från och med den 8 oktober 1927 upplåtit den för daglöjtnanten
avsedda dubbletten till bostad åt sig och sin hustru och därvid
själv fastställt hyresavgift för lägenheten ifråga.

Tannlunds åtgärd att i strid med gällande föreskrifter i ämnet utan
ersättning upplåta lokaler inom kronans etablissement till inkvartering
av officerare och i ett fall även till civil person ansåg militieombudsmannen
innefatta ett tjänstefel av så allvarlig beskaffenhet, att detsamma
borde föranleda beivran. Vidare fann militieombudsmannen Tannlunds
åtgärd att till egen disposition upplåta daglöjtnantsdubbletten och att
själv därför fastställa hyran innefatta tjänstefel, som borde föranleda
beivran. Sedan Tannlund avgivit yttrande i ärendet, uppdrog militieom -

budsmannen därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa Tannlund under
åtal för vad han i berörda hänseende låtit komma sig till last. Skrivelse
härom expedierades den 9 oktober 1928.

7. Medel utanordnade av arméförvaltningens fortifikationsdepartement,
oaktat Kungl. Maj:t förut avslagit framställningar om anslag till

samma ändamål.

Efter anmälan från chefen för V. arméfördelningen blev chefen för
Västmanlands trängkår överstelöjtnanten O. H. E. Tannlund, på föranstaltande
av arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement,
ställd under åtal inför kårens krigsrätt för det han utan att anslag
blivit i vederbörlig ordning beviljade dels i början av sommaren år 1923
låtit uppföra ett staket kring chefsbostaden vid kåren och dels under juni
månad 1924 låtit omlägga golven i matsalen och herrummet i samma
bostad. Genom utslag den 2 november 1925 dömdes Tannlund till ansvar
för det oförstånd i tjänsten han härigenom visat, varjämte Tannlund och
den tjänstegrenschef, som föredragit ifrågavarande ärende, förpliktades
att ersätta kronan av beslutet föranledda utgifter med tillhopa 521 kronor
50 öre. Detta utslag vann laga kraft.

I en den 8 december 1925 dagtecknad underdånig ansökning anhöll därefter
Tannlund å egna och bemälde tjänstegrenschefs vägnar, att Kungl.
Maj:t måtte i nåder befria dem från ifrågavarande betalningsansvar samt
av arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel till kostnadernas täckande anvisa
521 kronor 50 öre. Denna ansökning avstyrktes av såväl arméfördelningschefen
som arméförvaltningens fortifikationsdepartement. Genom
beslut den 5 februari 1926 förklarade därefter Kungl. Maj:t att ansökningen
icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I tre olika från Västmanlands trängkår avgivna statförslag för arrende-,
jordskylds- och tomtöresmedel för budgetåren 1924,1925, 1925/1926 och
1926/1927 hade under föreslagna utgifter upptagits en post för uppsättande
av staket omkring viss del av chefsbostadens område. Sedan arméförvaltningens
fortifikationsdepartement för vart och ett av nämnda budgetår
i sitt till Kungl. Maj:t ingivna förslag till stat för ifrågavarande
medel icke upptagit berörda post, blev densamma icke heller upptagen i
den sedermera för varje budgetår fastställda staten. På samma sätt hade
förfarits beträffande i statförslagen från kåren för budgetåren 1925/1926
och 1926,1927 såsom föreslagen utgift upptagen post för omläggning av
två golv i chefsbostaden, i det att nämnda post ej upptagits i de för sistnämnda
två budgetår fastställda staterna.

Oaktat vad sålunda förekommit, ställde arméförvaltningens fortifika -

tionsdepartement genom beslut den 14 juli 1926, meddelat av översten G.
Gartz i egenskap av tjänstförrättande chef för departementet, på an
sökan av Tannlund till dennes förfogande dels ett belopp av 403 kronor
50 öre för »inlösen» av det kring chefsbostaden uppsatta stängslet, dels
«tt belopp av 118 kronor såsom ersättning för drivning och hyvling av
golven i chefsbostaden.

Då militieombudsmannen vid prövning av ärendet ansåg, att arméförvaltningens
fortifikationsdepartement saknat befogenhet att, såsom skett
genom förevarande beslut, bevilja medel till de av Tannlund begärda ändamålen,
ställde militieombudsmannen översten Gartz under åtal inför
högsta domstolen för det tjänstefel, han i egenskap av tillförordnad chef
för departementet härigenom gjort sig skyldig. Underdånig skrivelse härom
expedierades den 4 oktober 1928.

8. Korkraatta palagd i chefsbostad, utan att medel därför beviljats.

Av utredning, som verkställts å militieombudsmansexpeditionen med
anledning av vissa iakttagelser, som gjorts vid en av militieombudsmannen
den 21 november 1927 förrättad inspektion av Västmanlands trängkår,
framgick, att den 12 augusti 1924 korkmattor genom tygverkstädernas
försorg inlagts i chefsbostadens kök och serveringsrum, utan att anslag
därtill beviljats, samt att kostnaden, 76 kronor 80 öre, alltjämt belastade
titel 357 (intendentsdepartementets anslag till oförutsedda intendenturmaterielbehov).
Sedan yttranden i ärendet avgivits av förutvarande kårchefen
överstelöjtnanten C. H. E. Tannlund och förutvarande kasern- och
tygofficeren majoren N. G. Psilander, vilka voro gemensamt ansvariga för
beslutet om inläggande av ifrågavarande korkmattor, ställde militieombudsmannen
dem under åtal för det tjänstefel, de härigenom begått. Skrivelse
härom avläts till överkrigsfiskalsämbetet den 10 december 1928.

9. Krigsdomstol har obehörigen dömt till ansvar för förfarande,
vars brottslighet bort bedömas enligt tryckfrihetsförordningen.

Genom utslag den 13 mars 1928 dömde regementskrigsrätten vid Svea
artilleriregemente typografen Folke Emanuel Rosén jämlikt 71 § strafflagen
för krigsmakten för utspridande av skrifter innehållande upphetsning
till ovilja mot krigstjänsten till fängelse i 6 månader.

I en härefter till militieombudsmannen ingiven klagoskrift anhöll Ro4
— Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

sén, att militieombudsmannen ville till granskning upptaga handläggningen

av detta mål. ,

I enlighet med anvisning av militieombudsmannen anförde Kosen besvär
hos krigshovrätten över krigsrättens ovannämnda utslag. Genom
utslag den 22 maj 1928 fann krigshovrätten — då fråga vore om ansvar
för spridande av tryckta skrifter och ansvar härutinnan skulle bedömas
och avgöras enligt tryckfrihetsförordningen och förty icke tillhörde kngsdomstols
upptagande — lagligt undanröja krigsrättens utslag.

Militieombudsmannen infordrade yttrande från krigsrättens ledamöter:
krigsdomaren A. von Hedenberg, auditören B. Meyer, kaptenen O.

Palme och styckjunkaren F. Eriksson.

Vid prövning av ärendet fann militieombudsmannen krigsrattens ledamöter
hava genom sitt förfarande gjort sig skyldiga till oförstånd i domarämbetets
utövning. Militieombudsmannen ställde dem darfor under
åtal inför krigshovrätten, varom skrivelse avläts till overkngsfiskalsambetet
den 30 november 1928.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Volontär häktad för rymning oaktat förutsättning för vidtagande
av sådan åtgärd icke förelegat.

Vid en av militieombudsmannen den 28 december 1927 förrättad inspektion
av Livregementets dragoner antecknades vid granskning av krigsrättsprotokollen
följande. Av krigsrättens protokoll den 21 maj 1924 i mål
mot häktade volontären nr 26/liv Karl Stefanus Nilsson inhämtades: Vid
förhör den 16 maj 1924 inför skvadronsbefälhavaren framkom, att Nilsson,
som den 13 maj skulle börja avtjäna ett honom ålagt arreststraff,
samma dag klockan omkring 6 e. m. utan tillstånd begivit sig till staden
och återkommit till kasernen den 15 maj klockan 4.3 0 e. m. Vid förhör
inför dagmajoren sistnämnda dag erkände Nilsson vad som lades honom
till last och hade intet att anföra till sitt försvar. Samma dag beslöt
sekundchefen, översten friherre G. Gyllenstierna, att målet mot Nilsson
skulle hänskjutas till krigsrätt och att Nilsson skulle hållas häktad. Nilsson
dömdes ovannämnda den 21 maj av krigsrätten jämlikt 52 § strafflagen för
krigsmakten till sträng arrest i 4 dagar, vilket straff skulle sammanläggas
med annat disciplinstraff, som ålagts Nilsson. Härjämte förordnade krigsrätten,
att Nilsson icke vidare skulle hållas häktad.

Mot det av sekundchefen meddelade beslutet om Nilssons häktning anmärktes,
att då Nilssons bortovaro icke räckt så lång tid, att han jämlikt
53 § strafflagen för krigsmakten skulle anses, såsom om han hade förövat
rymning, samt Nilsson, vilken frivilligt återvänt till regementet, icke
syntes hava haft för avsikt att undandraga sig krigstjänsten, giltig anledning
att förordna om häktning av Nilsson icke syntes hava förelegat.
I varje fall hade, såvitt handlingarna utmärkte, icke före häktningsbeslutets
meddelande förekommit någon utredning om att avsikt att undandraga
sig krigstjänsten förelegat.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades sekundchefen i skrivelse
den 30 december 1927 att inkomma med yttrande i ärendet.

I skrivelse den 18 januari 1928 anförde därefter sekundchefen följande.
På sätt av handlingarna i målet inhämtades, hade Nilsson under den när -

maste tiden före anmärkta beslutet varit angiven och ålagts bestraffning
för ej mindre än fem olika undanhållningsbrott. Vid detta förhallande
kunde Nilsson enligt 52 § strafflagen för krigsmakten hava ådömts fängelsestraff
i sex månader, och enligt kungl. förordningen den 16 fehruari 1864
om strafflagens införande, § 19 mom. 6 2. st., finge den, som misstänktes
för brott, varå fängelse kunde följa, tagas i häkte. I sistnämnda lagrum
angivna anledning till att Nilsson skulle avvika hade enligt sekundchefens
förmenande förelegat, då han redan vid fem olika tillfällen avvikit ur
tjänsten, och det syntes sekundchefen likaledes med hänsyn till stadgandet
i samma lagrum rörande stadigt hemvist, som om någon stadga ifråga
om Nilssons hemvist icke kunde anses föreligga, da han ju för sjätte
gången avvikit från sin anställning; och lätthet att anhålla honom vid
regementet, där han endast hade tillfällig yrkesutövning under en begränsad
anställningstid, kunde näppeligen anses vara för handen. Om
denna sekundchefens uppfattning varit formellt oriktig, förelåge härut
innan ett missförstånd å sekundchefens sida om innebörden och tolkningen
av förordningen i fråga. Någon skada genom häktningsbeslutet torde
i allt fall icke hava åstadkommits, då sekundchefen enligt 97 § lagen
om krigsdomstolar på grund av omständigheterna i målet torde hava ägt
rätt förordna, att Nilsson skulle hållas i förvarsarrest, till dess krigsrätten
sammanträdde. Ett upprepande sjätte gången av undanhållningsbrott
måste nämligen betraktas vara av svårare beskaffenhet, och för
krigslydnadens upprätthållande hade det enligt sekundchefens åsikt
av synnerlig vikt, att Nilsson icke lämnades på fri fot och därmed erhölle
tillfälle att än en gång manifestera inför sina kamrater sin uppfattning
om den illusoriska karaktären av sitt anställningsavtal samt sin uppfattning
om krigslydnadens art. Av åberopade skäl hemställde sekundchefen,
att ärendet icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I skrivelse till sekundchefen anförde militieombudsmannen, efter att
hava redogjort för vad i ärendet förekommit, följande.

Av det anförda framginge, att Nilsson häktats för sådant olovligt undanhållande,
som vore straffbelagt i 52 § strafflagen för krigsmakten, för
vilket brott, där det förövats av någon, som förut varit straffad för olovligt
undanhållande eller rymning, samt omständigheterna vore synnerligen
försvårande, finge dömas till fängelse i högst sex månader.

Enligt kungl. förordningen den 16 februari 1864 om strafflagens införande
19 § 6 mom. kunde visserligen den, som vore misstänkt för brott,
varå fängelse efter lag kunde följa, och mot vilken skälig anledning förekomme,
att han avveke, tagas i häkte. Detta gällde emellertid endast
under förutsättning att personen ifråga »ej haver stadigt hemvist». Denna
förutsättning vore uppenbarligen icke för banden i förevarande fall. Nilsson
hade genom kontrakt varit anställd vid regementet och där haft sitt
föreskrivna hemvist, vilket, då ett övergivande av detsamma till och med

voro belagt med straff. måste ur nu förevarande bestämmelses synpunkt
betraktas såsom i högsta grad »stadigt». Den omständigheten att Nilsson,
oaktat straffhotet, förut lämnat kasernen hade i detta hänseende intet att
betyda. Ifrågavarande lagrum i kungl. förordningen den 16 februari 1864
vore således otvivelaktigt icke i förevarande fall tillämpligt och då, såsom
militieombudsmannen i skrivelsen den 30 december 1927 framhållit,
ej heller förutsättningar torde hava förelegat för tillämpning av 92 § i
lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, vari medgåves rätt
att häkta den, som begått rymningsbrott eller skulle såsom rymmare
straffas, kunde laga anledning till Nilssons häktande icke anses hava varit
för handen. Då emellertid sekundchefen, såsom i avgiven förklaring anförts,
icke torde hava saknat befogenhet att jämlikt 97 § i sistnämnda
lag förordna om Nilssons insättande i förvarsarrest och således någon
egentlig skada icke kunde anses hava genom Nilssons häktande uppkommit,
lät militieombudsmannen vid den gjorda anmärkningen bero.

2. Vid krigsdomstol tilltalad person, som på grund av sinnessjukdom
förklarats strafflös, har försatts på fri fot, utan att domstolen jämlikt
kungl. brevet den 9 mars 1826 överlämnat till vederbörande att om

honom taga vård.

Vid en av militieombudsmannen den 28 december 1927 förrättad inspektion
av Livregementets dragoner antecknades vid granskning av krigsrättsprotokollen,
bland annat, följande.

Den 26 juli 1924 meddelade regementskrigsrätten, som bestod av krigsdomaren
A. von Hedenberg, t. f. auditören E. Baeckström, ryttmästaren
T. Lundberg och fanjunkaren J. Lindfelt, utslag i ett mål mot häktade
livdragonen nr 39/3 John Arvid Gustafsson, tilltalad för rymning. I
utslaget uttalades, att Gustafsson väl gjort sig skyldig till rymning, men
att, enär medicinalstyrelsen i avgivet utlåtande förklarat, att Gustafsson
vid tiden för ifrågavarande brott varit av sinnessjukdom berövad förståndets
bruk, krigsrätten prövade, med stöd av 5 kap. 5 § allmänna
strafflagen, lagligt förklara det av Gustafsson begångna brottet strafflöst.
Vidare förordnades, att Gustafsson icke längre för detta mål skulle hållas
i häkte utan, därest annat skäl till hans kvarhållande ej förelåge, genast
försättas på fri fot.

Mot heslutet anmärktes, att krigsrätten underlåtit att jämlikt föreskrift
i kungl. brevet den 9 mars 1826 överlämna till vederbörande att om
Gustafsson taga vård, så att han ej bleve vådlig för allmänna säkerheten.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren von Hedenberg att inkomma med yttrande för egen del
ävensom av krigsrättens övriga ledamöter.

I ett den 13 januari 1928 inkommet yttrande, varuti krigsrättens ledamöter
förenat sig, anförde von Hedenberg följande.

Åberopade kungl. brev stadgade, att i det fall att någon för brott tilltalad
och därom övertygad person såsom befunnen vansinnig icke bleve till ansvar
fälld, domstolen skulle till vederbörande överlämna att om honom taga
vård, så att han ej bleve vådlig för allmänna säkerheten. Förutsättningen
för tillämpning av brevet hade sålunda i nu förevarande fall varit, att
Gustafsson hefunnit sig i ett sjukdomstillstånd, som kunnat betecknas med
ett språkligt så starkt uttryck som vansinne och att han för den skull
varit vådlig för allmänna säkerheten. Härvid syntes det von Hedenberg
i första hand böra tagas hänsyn till karaktären av det brott, vartill Gustafsson
gjort sig skyldig och vilket såsom utgörande en vanlig undanhållningsförseelse,
som genom sin varaktighet lagligen rubricerades såsom rymning,
ingalunda givit uttryck för vansinne eller utmynnat i fara för den allmänna
säkerheten. I detta sammanhang hade det synts von Hedenberg utslagsgivande
vid bedömande av Gustafssons tendens till lagöverträdelse, att
Gustafsson varken tidigare varit vid domstol tilltalad för brott eller under
sin mångåriga tjänstetid vid trenne truppförband inom armén givit anledning
till ens någon disciplinär bestraffning. Vidare ville von Hedenberg
erinra, att enligt de utlåtanden av specialisterna i psykiatri, doktor Harald
Fröderström och doktor Eländer, som lagts till grund för medicinalstyrelsens
yttrande beträffande Gustafssons sinnestillstånd, hos denne icke
kunnat påvisas vare sig moraliska eller intellektuella defekter, att Gustafsson
av Fröderström och Eländer betecknats såsom »mycket lugn och foglig»,
att Gustafssons rymning företagits i ett tillstånd, som »närmast påminner
om epileptikerns absence eller den imbecilles blinda vandringsdrift», samt
att medicinalstyrelsen i särskild skrivelse till sekundchefen vid regementet
förklarat Gustafsson icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, varav
syntes böra dragas den slutsatsen, att Gustafsson än mindre krävt polisuppsikt
såsom vådlig för allmänna säkerheten. På grund av vad salunda
anförts, hade det synts von Hedenberg, som om Gustafsson, om än strafflös
på grund av modernare teorier a det psykiatriska området, än som varit
gällande vid tiden för ovannämnda kungl. brev, i allt fall icke befunnit
sig i ett sådant tillstånd, som vore betingat av valören i uttrycket vansinne,
och än mindre varit vådlig för allmän säkerhet. Ytterligare ville
von Hedenberg framhålla, att en skrivelse till Konungens befallningshavande
i ärendet, enligt vad von Hedenberg därutinnan inhämtat, icke
skulle hava föranlett någon åtgärd, då ju Gustafsson kort dessförinnan
stått under observation av särskilt förordnad specialist i psykiatri och å
sinnessjukhus samt av medicinalstyrelsen förklarats icke vara i behov av
sjukhusvård. Det borde vidare framhållas, hurusom Gustafsson icke, såvitt
upplysning därom kunnat vinnas, efter frigivningen gjort sig skyldig till
brott, von Hedenberg vågade ytterligare på grund av upplysningar, som
han från fackman å det psykiatriska området inhämtat, göra gällande,

att det från medicinsk synpunkt närmast varit att beteckna såsom ett
missgrepp att ställa en man med så känsligt psyke som Gustafsson under
polisuppsikt.

I skrivelse den 13 februari 1928 till krigsdomaren von Hedenberg anförde
militieombudsmannen härefter följande:

I kungl. brevet den 9 mars 1826 stadgades, bland annat, att i det fall,
att någon för brott tilltalad och därom övertygad person, såsom befunnen
»vansinnig», icke fälldes till ansvar, domstolen ej skulle giva någon vidare
föreskrift om hans framtida vårdande, än att till vederbörande överlämnades
att om honom taga vård, så att han ej bleve vådlig för allmänna
säkerheten. Det kunna icke antagas, att det använda uttrycket »vansinnig»,
såsom av von Hedenberg gjorts gällande, skulle äga annan
och inskränktare innebörd än det i 5 kap. 5 § strafflagen nyttjade begreppet:
den som är avvita eller vilken förståndets bruk är berövat. Den
tolkning av förstnämnda uttryck, som av von Hedenberg antagits vara
riktig, skulle leda till den i och för sig betänkliga konsekvensen, att huvudstadgandet
i 1826 års brev, d. v. s. föreskriften om skyldighet för domstol
att före strafflöshetsförklaring enligt 5 kap. 5 § strafflagen inhämta
medicinalstyrelsens yttrande, icke skulle gälla alla de fall, då dylik strafflöshetsförklaring
förekomme, varförutom — därest denna tolkning vore
riktig — stora vanskligheter skulle göra sig gällande vid en gränsdragning
mellan dem, som borde betraktas såsom »vansinniga», och övriga
personer i avsaknad av förståndets bruk. Man borde därför utgå från att
1826 års kungl. brev vore tillämpligt å alla de fall, i vilka domstolen
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarade en tilltalad strafflös för en åtalad
gärning. I den mån, på grund av modernare teorier på det psykiatriska
området, det i 5 kap. 5 § strafflagen använda begreppet kunde hava erhållit
större räckvidd, bleve således detta även förhållandet med det
i 1826 års brev använda begreppet »vansinnig». En annan sak vore,
att en hänvisning jämlikt förevarande stadgande i 1826 års brev icke
syntes erforderlig för den händelse det tillstånd, som föranlett strafflöshetsförklaringen,
icke längre vore för handen utan helt upphört.

Vad förevarande fall anginge, hade det följaktligen, då enligt medicinalstyrelsens
utlåtande Gustafssons sinnessjukdom då alltjämt fortvarit, enligt
militieombudsmannens mening varit riktigast, om krigsrätten jämlikt
ovannämnda stadgande i 1826 års brev överlämnat till vederbörande att
om Gustafsson taga vård, så att han icke kunnat bliva vådlig för allmänna
säkerheten. En dylik föreskrift med därav föranledd skrivelse till
Konungens befallningshavande hade icke i och för sig medfört, att Gustafsson
skulle intagas å sinnesjukhus eller stå under polisuppsikt. Det hade,
sedan domstolen skilt sig från målet, tillkommit vederbörande Konungens
befallningshavande att avgöra, huruvida Gustafsson skulle på något sätt
omhändertagas eller eljest några föreskrifter behövde meddelas angående

hans vård, varvid även andra åtgärder än intagande på sinnessjukhus
kunde hava kommit under övervägande.

Med hänsyn till vad i de avgivna utlåtandena anförts, syntes det emellertid
antagligt, att, även om målet handlagts på angivet sätt, några särskilda
föreskrifter om Gustafssons vårdande icke skulle hava blivit meddelade,
och kunde således det av krigsrätten tillämpade förfaringssättet i
förevarande fall icke antagas hava lett till olämplig påföljd. Militieombudsmannen
hade därför icke funnit annan åtgärd i ärendet påkallad, än
att militeomhudsmannen velat delgiva von Hedenberg, huru berörda bestämmelse
i 1826 års brev enligt militieomhudsmannens mening rätteligen
borde tolkas.

3. Tillrättavisning ålagd för brott, som bort beläggas med

diciplinstraff.

Vid en av militieombudsmannen den 22 juni 1928 förrättad inspektion
av Norrlands artilleriregemente inhämtades vid granskning av förhörsprotokollen
följande.

Konstapeln nr 18/12 Sixten Wallin anmälde den 11 december 1926 till
regementschefen, att kaptenen friherre Magnus Wilhelm Eberhard Mareks
von Wiirtemberg vid ett tillfälle föregående dag, då Wallin tjänstgjort såsom
vaktbefälhavare, i flera personers närvaro förolämpat honom med
smädliga tillmålen, såsom »djävla fähund» och dylikt, samt anhöll, att
saken måtte bliva föremål för utredning och om möjligt för behandling
vid krigsrätt. Vid ett den 13 i samma månad med anledning av denna anmälan
hållet förhör förebragtes utredning i saken, varvid riktigheten av
den gjorda anmälan bestyrktes av tre vid tillfället närvarande personer.
Vid förhöret förklarade Wallin sig medgiva, att målet finge behandlas
såsom disciplinmål. Ä protokollet fanns av vice auditören Albin
Lindeberg tecknat, att han på grund av omständigheterna i målet ansåge
förseelsen kunna sonas med tillrättavisning. Genom beslut den 18
december 1926 förklarade sig regementschefen översten Georg Sylvan tilldela
Mareks von Wurtemberg tillrättavisning i form av varning, vilken
skulle meddelas skriftligen.

Med anledning av dessa iakttagelser infordrade militieombudsmannen
avskrift av protokollet över nämnda förhör jämte det å berörda protokoll
tecknade beslut.

Efter granskning av de infordrade handlingarna anförde därefter tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 11 juli 1928 till översten
Sylvan följande.

Tjänstförrättande militieombudsmannen hade funnit anmärkningsvärt,
att Mareks von Wiirtemberg för den ifrågavarande förseelsen icke ålagts
disciplinstraff utan allenast meddelats tillrättavisning.

Enligt stadgande i 210 § strafflagen för krigsmakten finge i stället för
disciplinär bestraffning tillrättavisning användas för »mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning». Det syntes synnerligen svårt, om
ens möjligt, att, åtminstone annat än i undantagsfall, under det citerade
uttrycket inrymma sådant brott som förolämpning mot underordnad krigsman
för dennes tjänst. Detta förhållande berodde dels på brottets allmänna
karaktär, dels ock på skälig hänsyn till målsägarens berättigade intresse.
I det senare hänseendet vore att märka, att till disciplinmål, d. v. s. mål,
däri det tillkomme vederbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff,
jämlikt 185 § nämnda lag räknades mål angående förolämpning och vissa
andra angivna lagöverträdelser allenast under förutsättning, att den för
orättade uttryckligen medgivit, att målet finge behandlas såsom disciplinmål.
Huruvida en »behandling såsom disciplinmål» rätteligen kunde, formellt
sett, över huvud resultera i att för förseelsen meddelades allenast
tillrättavisning, kunde vara föremål för tvekan. Men även om denna
fråga finge besvaras jakande, syntes böra beaktas, att målsägaren vid sitt
medgivande av att målet finge behandlas såsom disciplinmål näppeligen
— därest han över huvud ägnat någon närmare eftertanke åt frågan om
den påföljd, som för förseelsen kunde ifrågakomma — tänkt sig en väsentligen
lindrigare påföljd för förseelsen än den lindrigaste, som kunnat
ifrågakomma om saken gått till domstol, d. v. s. disciplinstraff.

I nu förevarande fall hade Wallin enligt förhörsprotokollet vid förhörets
slut anhållit att få taga tillbaka rapporten. Om än innebörden av
denna anhallan, jämförd med Wallins förklaring att han medgåve, att
målet finge behandlas såsom disciplinmål, vore något oklar, torde i Wallins
berörda anhållan kunnat finnas stöd för en åsikt, att Wallin icke önskade
föra någon som helst målsägaretalan och att därför någon särskild hänsyn
till målsägareintresset i detta fall icke behövde tagas. Men även med
beaktande härav syntes Mareks von Wurtembergs förseelse i betraktande
av det slag av brott, varom fråga vore, samt av de i målet förekomna omständigheterna,
vilka närmare framginge av förhörsprotokollet, vara av
den beskaffenhet, att en så lindrig beivran av förseelsen, som förekommit,
vore anmärkningsvärd.

Med anledning av vad sålunda anförts anmodades översten Sylvan att
inkomma med yttrande i ärendet för egen del och av tjänstförrättande
auditören Albin Lindeberg, vilken senare tillstyrkt, att den ifrågavarande
förseelsen sonades med tillrättavisning.

I avgivet yttrande anförde översten Sylvan.

Rapporter angående förseelser, som omnämndes under § 185: 3), 4) och 5)
strafflagen för krigsmakten, vore, enligt vad erfarenheten gåve vid handen,
i allmänhet överdrivna, och vid utmätande av straff måste en rege -

mentsclief taga eu viss hänsyn härtill, icke minst i fail då överordnads
rapport angående förseelse av underordnad förelåge. Även krigsrätterna
syntes i dessa fall tillämpa en ganska låg strafflatitud. Mot denna bakgrund
borde ifrågavarande bestraffning ses. Wallin hade ingalunda varit
känd för att fullgöra honom åliggande portvaktstjänst oklanderligt, vilket
regementschefen själv vid flera tillfällen iakttagit och rättat, och medvetandet
härom hade sannolikt varit anledningen till, att konstapeln återtagit
sin anmälan och i grund och botten sålunda icke vidare känt sig
kränkt över de till honom av Mareks von Wurtemberg riktade tillmälena.
Å andra sidan hade dennes beteende varit sådant, att regementschefen
icke kunnat underlåta att upptaga målet till prövning. En annan om
ständighet, som icke kunnat undgå att utöva inflytande vid utmätande av
straff för den förseelse, som Mareks von Wurtemberg gjort sig skyldig
till, hade varit, att denne vid tiden för förseelsens begående erhållit avsked
från sin beställning på stat, och inom de närmaste dagarna skulle
avgå från regementet. Då man under sådana förhållanden, utan att tillgripa
en strängare bestraffning, för framtiden icke skulle riskera något
dylikt från dennes sida och sålunda i allt fall nå ett av straffets väsentligaste
mål — att förhindra ett upprepande av den brottsliga handlingen
— hade regementschefen ansett sig i detta fall kunna tillgripa en bestraffningsform,
som han eljest med hänsyn till förseelsens beskaffenhet icke
skulle hava använt.

Vice au ditören Lindeherg yttrade följande.

Av i målet förda protokollet framginge väl, att Wallin »vid förhörets
slut» anhållit att få återtaga rapporten ävensom att Wallin förklarat sig
medgiva, att målet finge behandlas såsom disciplinmål, men vore protokollet
i denna del såtillvida missvisande, som, enligt vad Lindeherg vid
sakens prövning erhållit kännedom om, Wallin icke omedelbart efter avslutandet
av förhöret med honom återkallat sin anmälan, utan hade denna
anhållan gjorts av Wallin först efter det hela förhöret avslutats och, enligt
vad Lindeherg ville minnas, först påföljande dag. Redan härav hade
Lindeherg bibragts den uppfattningen, att Wallin ej längre känt sig
kränkt av det eller de tillmälen Mareks von Wurtemberg kunnat hava
kommit sig till last. Som dessutom Mareks von Wurtemberg, såvitt Lindeherg
kunde erinra sig, från och med den 14 december 1926 beviljats avsked
å stat från regementet samt redan före den 18 december samma år avrest
från staden för att icke mera återvända dit, hade Lindeherg funnit sig på
grund av vad Mareks von Wurtemberg vid förhöret medgivit sig hava
yttrat och vid det förhållandet, att Wallin återkallat sin anmälan, i förevarande
fallet böra tillstyrka, att Mareks von Wurtemberg i målet med
delades tillrättavisning.

I skrivelse till översten Sylvan den 14 augusti 1928 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen härefter följande.

Yad översten till förmån för den valda formen för beivran av Mareks

von Wiirtembergs förseelse, förolämpning mot underordnad krigsman för
dennes tjänst, anfört därom, att rapporter om förseelser, som omnämndes i
J85 § 3, 4 och 5 punkterna strafflagen för krigsmakten, i allmänhet vore
överdrivna, syntes ej förtjäna avseende. Endast den i det särskilda fallet
begångna förseelsens efter slutförd utredning klarlagda objektiva och
subjektiva beskaffenhet finge vara bestämmande vid straffets utmätande.
Att, på sätt översten vidare antytt, målsägaren konstapeln Wallin tidigare
icke skött sin portvaktstjänst oklanderligt, kunde för målet mot Mareks von
Wurtemberg icke vara en omständighet av större vikt och liade ej heller
ansetts förtjänt att antecknas i förhörsprotokollet.

Något större betydelse syntes böra tillmätas det till stöd för överstens
bedömande av målet anförda förhållandet, att vid tiden för förseelsens
begående Mareks von Wurtemberg ingivit ansökan om avsked från beställning
på stat och att han inom de närmaste dagarna skulle avgå från
regementet. Överstens uppfattning att därmed utsikt funnes till förekommande,
utan strängare bestraffning, av den brottsliga handlingens
upprepande, kunde i viss mån utgöra en förklaring till förseelsens lindriga
beivran; dock anmärktes, att Mareks von Wurtemberg ju skulle kvarstå i
regementets reserv och under vissa förhållanden alltjämt vara tjänstgöringsskyldig.
Emellertid måste beaktas, att straffets ändamål icke vore
allenast att förekomma, att den felande ånyo gjorde sig skyldig till förseelse.
Med straffet avsåges även -— och i synnerligen hög grad gällde,
detta vid militära förseelser — att söka hos övriga personer ingiva respekt
för rättsbuden och för påföljden av deras överträdande. Därest en
förseelse i visst fall finge ett anmärkningsvärt lindrigt bedömande, låge
det ock nära till hands — desto närmare ju svagare skälen för ett sådant
bedömande vore — att orsaken till detta bedömande skulle på vissa håll
förbises och tvivel uppstå om rättsvårdens fullt opartiska bandhavande.
Särskilt gällde detta i fall, då förseelse begåtts av förman mot underlydande.

Av skäl, som tjänstförrättande militieombudsmannen i sin förra skri
velse och bär ovan anfört, funne han beslutet att för ifrågavarande förseelse
meddela Mareks von Wurtemberg allenast tillrättavisning icke vara
riktigt. Då i förevarande fall den förfördelade icke syntes hava velat föra
någon som helst målsägaretalan mot Mareks von Wurtemberg, och då
av överstens förklaring framginge, att han med hänsyn till förseelsens
beskaffenhet icke skulle hava använt den form för dess beivrande, som
förekommit, därest icke Mareks von Wurtemberg stått i begrepp att lämna
sin beställning på stat vid regementet, hade tjänstförrättande militieombudsmannen
dock funnit sig kunna, med stöd av 5 § i instruktionen för
riksdagens militieombudsman, låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Om innehållet i sistnämnda skrivelse erhöll jämväl vice auditören
Lindeberg meddelande.

4. Oriktiga anteckningar angående meddelade tillrättavisningar.

Under en av militieombudsmannen den 7 september 1927 förrättad inspektion
av Norrbottens regemente anmärktes vid granskning av anteckningsböckerna
för tillrättavisningar bland annat följande:

I. kompaniets tillrättavisningsbok.

Furiren nr 18 Hammar hade av kompanichefen den 9 juli 1924 för opålitlighet
tillrättavisats med fyra dagars förhud att å fritid lämna furirrummet.
Dylig form för tillrättavisningar vore icke medgiven enligt
210 § strafflagen för krigsmakten.

II. kompaniets tillrättavisningsbok.

Kompanichefen hade i ett stort antal fall tillrättavisat värnpliktiga med
»logementsförhud» och i några fall med »logementsförhud, iklädd kappa».
Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten vore dylik form för tillrättavisning
icke medgiven.

14. kompaniets tillrättavisningsbok.

Kompanibefälhavaren hade den 23 april 1927 för för sen hemkomst efter
permission tillrättavisat ett flertal värnpliktiga med 1—3 söndagsvakter
utom tur. Dylik form för tillrättavisning vore icke medgiven enligt 210 §
strafflagen för krigsmakten.

I infordrade yttranden anförde de kompanichefer, som meddelat ovan
upptagna tillrättavisningar, följande:

Chefen för 1. kompaniet, nuvarande majoren G. Höjer: Bestämmelsen
att furiren Hammar under fritid skulle vistas i furirrummet hade endast
avsett ett förtydligande att han ägde tillstånd till och borde vistas, förutom
i kompaniet, även i furirrummet.

Chefen för 11. kompaniet kaptenen Gustaf Ullman: Det syntes föreligga
en konstant felskrivning av kompaniadjutanten, som förde anteckningsboken
för tillrättavisningar. Tillrättavisningarna i fråga hade tilldelats
i form av förbud att å fritid under viss bestämd tid vistas utom kompaniets
förläggningsområde. Kappas bärande hade Ullman i vissa fall anbefallt
av den anledningen att, under tider då influensa eller andra förkylningssjukdomar
gått vid regementet, det för den tillrättavisades hälsa varit
vådligt att utan dylik uppehålla sig i den kalla eller dragiga kompanikorridoren.
Den senare åtgärden visade, att förbudet gällt hela det område,
som vore upplåtet åt kompaniet.

Chefen för 14. kompaniet kaptenen Albert Holmstrand: Holmstrand hade
såsom kompanibefälhavare för 14. kompaniet tilldelat en del värnpliktiga
handräckning utom tur för för sen hemkomst, men hade kompaniadjutanten
uppfört detta i liggaren för tillrättavisningar med anteckning söndagsvakter
utom tur.

I skrivelse den 21 maj 1928 till chefen för Norrbottens regemente anförde
militieombudsmannen följande.

Under förutsättning att de av sistnämnda tre kompanichefer meddelade
tillrättavisningar i verkligheten haft den innebörd, som i avgivna förkla
ringar angivits, hade desamma blivit felaktigt antecknade i de för meddelade
tillrättavisningar avsedda anteckningsböcker. Dylik felaktig anteckning
hade icke behövt förekomma, därest vederbörande kompanichef
- vilken enligt § 11 mom. 31, jämförd med mom. 30, i instruktionen för
expeditionstjänsten vid armén vore ansvarig för anteckningsbokens riktiga
förande — såsom honom ålegat, tillsett, att tillrättavisningarna blivit
i boken riktigt antecknade.

Militieombudsmannen hade emellertid funnit anmärkningarna icke föranleda
vidare åtgärd, vilket militieombudsmannen bringade till regementschefens
kännedom under anhållan, att majoren Höjer samt kaptenerna
Ullman och Holmstrand måtte erhålla del av militieombudsmannens skrivelse.

5. Anteckning- om tillrättavisning införd utan angivande av de

tillrättavisades namn.

Vid å militieombudsmansexpeditionen företagen granskning av straffregister
och anteckningsböcker för tillrättavisningar från förutvarande
Västgöta regemente iakttogs, att i 6. kompaniets anteckningsbok förekom
en år 1926 införd tillrättavisning av innehåll att »samtliga i 1. logementet
förlagda värnpliktiga» blivit den 18 augusti för brott mot kasernordningen
(rökning i logementet) meddelade permissionsförbud från och
med den 18 till och med den 23 augusti.

I skrivelse till chefen för Västra arméfördelningen den 29 september 1928
anhöll militieombudsmannen, att arméfördelningschefen ville anmoda
vederbörande kompanichef att till militieombudsmannen inkomma med
uppgift, vilka värnpliktiga ifrågavarande anteckning avsåge.

Såsom svar härå anförde förutvarande kompanichefen majoren E. Noring
i skrivelse den 10 oktober 1928 bland annat, att han numera icke kunde
erinra sig namnen å ifrågavarande värnpliktiga samt att enligt meddelande
från Västra arméfördelningens stabsexpedition bland där förvarade
handlingar, tillhörande förutvarande Västgöta regemente, icke
funnes någon uppgift å ifrågavarande värnpliktigas namn. Vidare yttrade
Noring, att samtliga ifrågavarande värnpliktiga (sannolikt 8—10
man) vid ifrågavarande tillfälle erkänt, att de brutit mot kasernordningens
föreskrifter genom att röka i logementet.

I skrivelse till majoren Noring den 13 oktober 1928 anförde militieombudsmannen
härefter. Det sätt, på vilket anteckningsboken för tillrättavisningar
i förevarande fall förts, hade militieombudsmannen funnit syn -

nerligen anmärkningsvärt. Det låge i sakens natur, att införingar i dylik
anteckningsbok skulle upptaga den tillrättavisades namn. För övrigt
funnes uttryckliga bestämmelser härom i I Exp. § 11 mom. 31, jämförd
med samma paragraf mom. 30. Såsom framginge av Norings yttrande,
torde utredning numera icke kunna åvägabringas rörande namnen på de
värnpliktiga, som nämnda anteckning avsåge. Den oriktiga införingen
hade alltså medfört, att något utdrag ur tillrättavisningsboken icke kunde
lämnas beträffande ifrågavarande tillrättavisning. Miltieombudsmannen
hade emellertid ansett sig kunna låta bero vid påpekande av den före-,
lupna oriktigheten.

6. 1 anteckningsböcker för tillrättavisningar hava flera år efter det
anteckningarna införts verkställts ändringar, varigenom i vissa fall
tillrättavisningens art blivit förändrad. 1

Vid eu av militieombudsmannen den 28 december 1927 förrättad inspektion
av Livregementets dragoner anmärktes följande vid granskning av
skvadronernas anteckningsböcker för tillrättavisningar.

I tillrättavisningsböckerna för 1., 3., 4. och 5. skvadronerna hade i stor
utsträckning en gång införda anteckningar om beskaffenheten av meddelade
tillrättavisningar sedermera blivit överstrukna och andra anteckningar
— till synes nyligen — blivit i dess ställe införda. Sålunda hade i
förekommande fall tillrättavisningsformen »permissionsförbud» för viss
tid ändrats till »förbud att lämna kasernområdet» för motsvarande tid
samt tillrättavisningar i form av »straffvakt» eller »straffrykt» utbytts
mot »handräckning utom vanlig ordning» under motsvarande tid eller
antal gånger.

Beträffande livskvadronens anteckningsbok för tillrättavisningar iakttogs,
att vid verkställande av dylik ändring i vissa fall tillrättavisningens
karaktär blivit en annan än den, som ursprungligen avsetts. Sålunda hade
en tillrättavisning av »nekad nattpermission under juli», som meddelads
den 4 juli 1916, ändrats till »förbud att lämna kasern i 10 dagar». Vidare
hade två tillrättavisningar, ålagda den ena den 6 april 1918 och bestående i
åläggande att rykta remonter i åtta dagar, samt den andra den 7 maj 1918
och utgörande en straffvakt, ändrats till »handräckning utom vanlig ordning
6 gånger».

På fråga om anledningen till dessa ändringar, uppgav sekundchefen
översten friherre Göran Gyllenstierna, att desammma föranletts av order
från honom. Översten hade nämligen ansett, att då de i anteckningsböc 1

Ärendet avslutat 1927 men så sent, att redogörelse för detsamma ej kunde inflyta i den
till 1928 års riksdag avlämnade ämbetsberättelsen.

kerna införda tillrättavisningarna av permissionsförbud och straffvakt,
vilka i verkligheten inneburit förbud att vistas utom kasernområdet, re
spektive handräekning utoin vanlig ordning, icke stode i överensstämmelse
med 210 § strafflagen för krigsmakten, de i anteckningsböckerna förekom
mande oriktiga tillrättavisuingsformerna lätteligen kunde föranleda, att
dessa iiven för framtiden komrne till användning.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät militieombudsmannen
till sekundchefen eu skrivelse, vari militieombudsmannen anförde följande.
Det vore principiellt oriktigt, att ändringar vidtoges i anteckningar, som
en gång införts i en offentlig handling. Detta gällde särskilt, när dylika
anteckningar — såsom i förevarande fall — innehölle ett en gång meddelat
och verkställt beslut. Om ändringen icke innebure någon ändring av
saklig natur utan endast en ändrad och tilläventyrs riktigare rubricering
av den tillrättavisning, som i verkligheten blivit meddelad och verkställd,
vore ändringen onödig. Så funnes t. ex. icke något hinder för att den
närmare arten av en handräckning angåves i anteckningsboken, exempelvis
på det sätt, att den skulle avse viss handräckning i stallet, viss kökshandräckning
eller något annat arbete av visst slag. Att de i lagen använda
ordalagen »handräckning utom vanlig ordning» användas vore icke
nödvändigt. Huvudsaken vore, att det arbete, som ålagts, kunde hänföras
till dylik handräckning.

Emellertid vore ändringar av nu ifrågavarande art icke blott principiellt
oriktiga. De kunde även leda till betänkliga konsekvenser. Det vore svårt
och i många fall kanske omöjligt att efter många års förlopp konstatera
beskaffenheten av en meddelad tillrättavisning. I den mån visshet härutinnan
ej stode att vinna, förelåge således risk för att en sakligt oriktig
ändring företoges. I detta avseende ville militieombudsmannen särskilt
framhålla, att flertalet av de tillrättavisningar i form av »straffvakt», som
i livskvadronens anteckningsbok blivit ändrade till »handräckning utom
vanlig ordning», meddelats under tid före ikraftträdandet av nu gällande
strafflag för krigsmakten, under vilken tid vaktgöring utom vanlig ordning
varit medgiven såsom tillrättavisningsform. Det förefölle därför
antagligt, att de under nämnda tid under form av »straffvakt» meddelade
tillrättavisningarna i verkligheten avsett vaktgöring i egentlig mening,
i synnerhet som i anteckningsböckerna jämsides med tillrättavisningsformen
»straffvakt» förekomme tillrättavisningsformen »straffstallvakt».
Vidare framginge av vad vid inspektionen antecknats, att även i andra
avseenden saklig oriktighet blivit följden av de verkställda ändringarna.

Militieombudsmannen ansåg sig emellertid kunna låta bero vid att
bringa dessa uttalanden till sekundchefens kännedom.

7. Fråga om beräkning i visst fall av tjänstgöringstiden för
samvetsömma värnpliktiga.

Uti en den 12 maj 1928 dagtecknad skrivelse anförde befälhavaren för
Uddevalla rullföringsområde, nr 30, majoren W. Zetterberg, följande. Då
det uppstått olika meningar angående tolkningen av gällande bstämmelser
rörande det antal dagar, som samvetsömma värnpliktiga av årsklass
1927, vilka jämlikt generalorder nr 1/1927, § 3, mom. 8 b) uttagits för tjänstgöring
i depåtjänst och tilldelats infanteriet, vore skyldiga att fullgöra,
anhölle majoren om militieombudsmannens tolkning beträffande den betydelse
»uttagning för tjänstgöring i depåtjänst» ägde för beräknandet av
nämnda värnpliktigas tjänstgöringsdagar. Enligt lagen den 12 juni 1925
om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
§ 3, skulle dylik värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra
värnpliktstjänstgöring på sätt i nämnda lag § 1 a) och b) angåves, under
fredstid tjänstgöra ett antal dagar, som i förra fallet med 90 och i senare
fallet med 120 dagar överstege det sammanlagda antalet dagar, varunder
tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat
åligga honom. Enligt värnpliktslagen § 27 mom. 2 vore till ersättningsreserven
uttagen värnpliktig skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnade,
under fredstid tjänstgöra i sammanlagt 140 dagar. Jämlikt generalorder
nr 1105/1927 hade Kungl. Maj:t befallt, att till ersättningsreserven
uttagna värnpliktiga skulle fullgöra tjänstgöring av angiven langd
enligt i generalorder nr 1043,1926 givna bestämmelser, utgörande för de
till depåtjänst uttagna 90 dagar.

Med anledning av denna skrivelse anhöll militieombudsmannen uti eu
den 18 maj 1928 dagtecknad skrivelse till majoren Zetterberg om meddelande,
huruvida — så vitt för honom vore bekant -—- beträffande de av
honom omförmälda värnpliktiga olika tillämpning vore rådande i fråga
om bestämmande av tjänstgöringstidens längd, samt, därest så vore fallet,
om de närmare upplysningar i ämnet, som han vore i tillfälle lämna.

Till svar härå meddelade Zetterberg i skrivelse påföljande dag, att
hans uppfattning i egenskap av rullföringsbefälhavare vore, att värnpliktig,
vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt
i lagen den 12 juni 1925 § 1 a) och b) omförmäldes, skulle enligt § 3 i sagda
lag fullgöra 90 respektive 120 dagar utöver den tjänstgöring, som ålåge
annan värnpliktig, uttagen till ersättningsreserven. Genom generalorder
nr 1105 1927 hade Kungl. Maj:t befallt, att till ersättningsreserven för
tjänstgöring i depåtjänst uttagna värnpliktiga av 1927 års klass skulle
fullgöra nittio dagars tjänstgöring, varav syntes följa, att en så kallad
samvetsöm värnpliktig av samma årsklass, vilken uttagits för tjänstgöring
i depåtjänst och vore hänförlig till § 1 a) i nämnda lag, skulle fullgöra
90 -f 90 dagar eller tillsammans 180 dagar. Västgöta-Bohus inskriv -

ningsexpedition vore dock av den uppfattningen, att de samvetsömma
värnpliktiga skulle fullgöra respektive 90 och 120 dagar utöver vad som
för ersättningsreserven jämlikt värnpliktslagen § 27 mom. 2 vore bestämt
eller i föreligggande fall DO + 140 dagar och att således den avkortning,
som Kungl. Maj:t genom generalorder förordnade, ej gällde samvetsömma
värnpliktiga, som uttagits för tjänstgöring i depåtjänst.

Med hänsyn till vad Zetterberg sålunda meddelat anmodade militieombudsmannen
honom den 22 maj att inkomma med uppgift å det antal
dagar, som i de inkallelseorder, vilka av honom hade utfärdats, angivits
såsom tjänstgöringstid (arbetstid) för sådana till studenter eller likställda
icke hänförliga värnpliktiga, tillhörande 1927 års klass, vilka erhållit tillstånd
att jämlikt lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, fullgöra tjänstgöring på sätt i § 1 nämnda lag
sägs.

Till svar harå meddelade Zetterberg i skrivelse påföljande dag hland
annat, att en värnpliktig av 1927 års klass, vilken erhållit tillstånd att
fullgöra värnpliktstjänstgöring enligt § 1 a) i lagen den 12 juni 1925, med
stöd av bestämmelserna i nämnda lag och generalorder nr 1105/1927 inkallats
till en tjänstgöringstid om 90 + 90 dagar. Därvid hade särskilt
tagits under beaktande att i åberopade generalorder undantag icke gjorts
för s. k. samvetsömma värnpliktiga, uttagna för tjänstgöring i depåtjänst.

I skrivelse den 2 juni 1928 till majoren Zetterberg anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Lagen den 12 juni 1925 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, innehölle i § 1 följande bestämmelser:

»\ ärnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i den ordning värnpliktslagen föreskriver, må,

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen, fullgöra
sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller
bära vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje tjänstgöring vid krigsmakten,
i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning.
»

I § 3 av lagen stadgades bland annat, att »värnpliktig, vilken erhållit
tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1 a) angives eller
att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stället för tjänstgöring vid krigsmakten
utföra civilt arbete för statens räkning, är skyldig att under fredstid
tjänstgöra ett antal dagar, som i förra fallet med nittio och i senare fallet
med etthundratjugo dagar överstiger det sammanlagda antalet dagar,
varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen
skolat åligga honom.»

5 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

Värnpliktslagen den 12 juni 1925, § 27, mom. 2, lydde sålunda:

»Tjänstgöringstid för värnpliktiga uttagna till ersättningsreserven.

Till ersättningsreserven uttagen värnpliktig är skyldig att, på sätt Konungen
närmare förordnar, under fredstid tjänstgöra i sammanlagt etthundrafyrtio
dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras antingen i en följd
med början under första eller andra året eller ock med en första och en
andra tjänstgöring under de tre första åren.»

Under mom. 3 i samma paragraf i värnpliktslagen förekomme hland
andra följande bestämmelser:

»A. I den omfattning sådant finnes kunna ske, äger Konungen medgiva
till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga avkortning av den i
mom. 2 föreskrivna tjänstgöringstiden.»

»I. Beträffande värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot
värnpliktstjänstgöring, är särskilt stadgat.»

Såväl av den omständigheten att i § 3 av lagen den 12 juni 1925 meddelats
hänvisning allenast till mom. 1 eller 2 av § 27 värnpliktslagen som
ock av innehållet i övrigt av ovan anförda bestämmelser framginge, att
den enligt § 27 mom, 3 värnpliktslagen Konungen lämnade rätten att medgiva
till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga avkortning av den i
mom. 2 föreskrivna tjänstgöringstiden icke hade avseende a värnpliktiga,
vilka erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på sätt i § 1 i lagen den
12 juni 1925 sades.

Att innebörden av bestämmelserna om ifrågavarande värnpliktigas
tjänstgöringstid vore den nu angivna framginge för övrigt med tydlighet
av förarbetena till 1925 års lag. Vid framläggande av proposition i ämnet
till 1925 års riksdag yttrade föredragande departementschefen bland annat
följande:

»Utgångspunkten synes mig emellertid böra vara, att tjänstgöringstiden
för de samvetsömma alltid skall överstiga den tid, som enligt värnpliktslagen
stadgas för värnpliktig tillhörande truppslag med den längsta utbildningstiden.
Om man räknar med de utbildningstider, som föreslagits
i proposition nr 51 till innevarande års riksdag, synes ökningen lämpligen
kunna för tjänstgöring enligt § 1 a) (vapenfri tjänst) sättas till 90 dagar,
varigenom sådan värnpliktigs tjänstgöringstid kommer att överskjuta utbildningstiden
vid berörda truppslag med minst ett mot en repetitionsövning
vid samma truppslag svarande dagantal (30 dagar). För tjänstgöring
enligt § 1 b) (civilarbete) synes härtill skäligen böra komma en
ytterligare ökning av 30 dagar, varigenom den totala ökningen i detta fall
kommer att uppgå till 120 dagar. Tjänstgöringstiderna för samvetsömma
värnpliktiga skulle i enlighet härmed bliva följande:

Enl. § 1 a)

350

Enl. § 1 b)

380

230

260

320.»

För studenter och likställda ......................................

För övriga värnpliktiga

a) tilldelade infanteriet, träng- ocli intendentur trupperna

i linjetjänst samt ersättningsreserven.
...............................

b) tilldelade kavalleriet, artilleriet och ingenjör trupperna,

flottan, kustartilleriet och flygvapnet,
allt i linjetjänst ................................ 290

åt,gär tio- Jans ®oringstld för ersättningsreserven uttagna värnplik stånd

t Xfa H n'' tlU+1927 årS klaSS hÖrande värnpliktig, vilken erhållit tillstånd
att fullgöra tjänstgöring på sätt i § 1 a) i 1925 års lag sades till en

~”g 0m ?llma8l(180 d“*“. »ade militieombudsmannen således
lunmt icke van. överensstämmande med denna lags bestämmelser.

1 det militieombudsmannen delgåve Zetterberg denna sin uppfattning

åtgärden m;hGeombudsmj™ bonom att lämna meddelande om den
atgard, som han funne sig böra vidtaga i saken

I skrivelse den 19 juli 1928 meddelade härefter majoren Zetterberg att

LÄST"vore ,räsa''komme a“,Ä ''ullgiira 230 dagar 1

meddelande inkommit, blev ärendet frän vidare ätgärd

8. Klagomål över att värnpliktig icke erhållit permission

för slåtterarbete.

fn / renri aUffU 928 tiU militieombudsmannen inkommen skrift an 63/192''

la gSmannen ^kriS °l0fSS°n 1 G1Öte’ att värnpliktige nr 481
63/192,i hemmansagaren Olof Ragnar Grind, som fullgjorde värnplikt

.låGetbet Vld Ja“tIandS fäJtiägarresemente, förvägrats permission för
sattes arbete, varav han vore i oundgängligt behov. Olofsson anhölle om

tgarder ®narast möjligt för utverkande av dylik permission
Med anledning av denna skrift infordrade tjänstförättande militieom
budsmannen yttrande från chefen för Jämtlands fältjägarregemente
Regementsbefalhavaren överstelöjtnanten greve C. Lewenhaupt anförde i
yttrande den 15 augusti 1928, att Grind vore inkallad för fullgörande av
terstaende 1. tjänstgöring jämlikt bestämmelserna i § 114 inskrivnings
förordningen och att något uppehåll i tjänstgöringen för dylika värnplfk''
tige icke funnes stagdat i vapenövningstabellen. P

Av en vid yttrandet fogad avskrift av det rörande Grind utfardade
värnpliktkortet inhämtades, att Grind uttagits till handräckningstjänst
(depåtjänst), att han år 1926 inryckt till fullgörande av 1. tjänstgöringen
men efter 47 dagars tjänstgöring, varav 32 dagar skulle raknas honom till
godo, blivit hemförlovad jämlikt § 107 mom. 1 i 1918 års insknvnmgsforordning,
att Grind år 1927 av Kungl. Maj:t erhållit uppskov med återstående
del av 1. tjänstgöringen, samt att han år 1928 åter inryckt till
tjänstgöring, men blivit efter 25 dagar jämlikt § 110 inskrivnmgsförordningen
överförd till handräckningstjänst.

Genom generalorder nr 1653 den 4 augusti 1928 befallde Kungl. Maj :t, att
nedanstående bestämmelser skulle — utan hinder av föreskrifterna i vederbörlig
vapenövningstabell och under iakttagande av i värnpliktslagen $ 27
givnl bestämmelser - tills vidare lända till efterrättelse beträffande anordnande
av uppehåll i tjänstgöring för och inkallelse till tjänstgöring av
sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga (före år 1926 inskrivna vapenföra
värnpliktiga), vilka på grund av kroppsbeskaffenhet eller eljest
icke motsvarade de fordringar, som tjänsten ställde på dem (i. f. § 110) och
vilka avsåges för handräckningstjänst.

1. Ifrågavarande värnpliktiga finge efter eget medgivande beviljas
uppehåll i tjänstgöringen och ånyo inkallas för fullgörande av återstående
del av den tjänstgöring, vartill de varit inkallade första tjänstgöring
eller första tjänstgöring jämte en eller flera repetitionsövningar i en
följd), under för vederbörligt truppförband lämplig tid.

2. I mom. 1 ovan omförmälda värnpliktiga finge, såvitt möjligt på frivillighetens
väg, inkallas till fullgörande av repetitionsövning(ar) under
för vederbörligt truppförband lämplig tid.

3. Här avsedd värnpliktig finge icke utan eget medgivande beordras
inrycka tidigare än fyra veckor efter vederbörlig inkallelseorders utfärdande.

4. I den mån handräckningstjänsten vid vederbörligt truppförband det
medgåve, skulle vid ordnandet av här omförmäld tjänstgöring hänsyn
tagas till de värnpliktigas och till näringsgrenarnas intressen.

Genom generalorder nr 1816 den 2 i augusti 1928 befallde Kungl. Maj.t,
att de då i tjänstgöring varande eller den 7, respektive 10 september 1928
till repetitionsövning inkallade värnpliktiga, som därom till vederbörande
truppförbandschefer inlämnade personliga ansökningar, skulle pa vissa
villkor beviljas tjänstledighet under högst 9 dagar i följd för biträde med
skördearbete.

Under åberopande av nämnda två generalorder anmodade militieombudsmannen
regementschefen i skrivelse den 29 augusti 1928 att skyndsamt
inkomma med förnyat yttrande.

I skrivelse påföljande dag anförde regementschefen översten G. M. Törngren,
att Grind med stöd av generalorder nr 1653 samma dag beviljats
uppehåll i tjänstgöringen under tiden den 1 september 1928—den 31 mars
1929.

Militieombudsmannen lät vid sålunda vunnen rättelse bero.

9. Oriktig anmälan till rullföringsexpedition angående hemförlovning

av värnpliktig. Fråga även om tidpunkten för avlämningshandlingarnas
översändande vid hemförlovning.

Vid en av militieombudsmannen den 17 mars 1928 verkställd inspektion
av expeditionen för Vänersborgs rullföringsområde, nr 34, iakttogs bland
de till expeditionen inkomna handlingar ett den 20 januari 1928 dagtecknat
meddelande från Karlsborgs artilleriregemente av innehåll, att värnpliktige
nr 245 34/1927 Karlbom från och med den 21 januari 1928 hemförlovats
jämlikt inskrivningsförordningen § 123: 7. I expeditionens diarium
hade beträffande ifrågavarande meddelande antecknats, att detsamma
lagts till handlingarna. I och för närmare undersökning anmodades rullföringsbiträdet
— i vars närvaro inspektionen skedde — att förete värnpliktskort
för Karlbom, men kunde något sådant kort icke återfinnas å
expeditionen. Däremot anträffades värnpliktskort för värnpliktige nr 245
34/1927 A. G. Ögren. Å det för denne utfärdade stamkortet saknades
anteckningar om hemförlovning, varemot å dubblettkortet i vederbörlig
kolumn hade antecknats, att Ögren hemförlovats jämlikt inskrivningsförordningen
§ 123: 2. Då mer än en värnpliktig med nr 245 34/1927 ej funnes,
förelåge, enligt rullföringsbiträdets mening, antagligen något misstag
från regementets sida i fråga om den värnpliktiges namn.

Sedan militieombudsmannen med anledning av vad sålunda förekommit
anhållit, att undersökning i saken måtte verkställas, anförde chefen
för Karlsborgs artilleriregemente i en den 30 mars 1928 dagtecknad skrivelse
följande: Den från regementet den 20 januari 1928 avsända anmälan
rörande Karlboms hemförlovning vore felaktig beträffande nummer, vilket
skulle vara 663 32/1926. Värnpliktige nr 245 34/1927 A. G. Ögren hade
hemförlovats den 8 november 1927 enligt inskrivningsförordningen
§ 123:2. Avlämningshandlingarna hade tillställts rullföringsområdet nr
34 i samband med utryckningen den 13 januari 1928. Värnpliktige nr 663
32/1926 G. Karlbom hade inryckt till tjänstgöring den 2 januari 1928 och
hemförlovats den 21 i samma månad enligt inskrivningsförordningen
§ 123:7. Vid anmälans utskrivande hade inskrivningsnumret felaktigt
angivits och försändelsen tillställts rullföringsområdet nr 34. Värnplikts -

och läkarkort för ersättningsreserven återställdes från regementet omedelbart
efter utryckningen till respektive rullföringsområde och skulle
beträffande Karlbom det begångna felet hava rättats vid dubblettkortets
återställande efter utryckningen den 2 april. Anmälan hade den 30 mars
1928 tillställts befälhavaren för rullföringsområdena nris 32 och 34 i och
för rättelse av det begångna felet.

I skrivelse den 5 april 1928 till regementschefen anförde militieombudsmannen
följande.

Då således beträffande värnpliktige nr 663 32/1926 G. Karlbom rättelse
verkställts därigenom att anmälan om hans hemförlovning jämte vederbörliga
avlämningshandlingar tillställts rätt rullföringsmyndighet, läte
militieombudsmannen därvid bero.

Emellertid syntes regementschefens skrivelse utvisa, att beträffande
värnpliktig, som före tjänstgöringstidens slut hemförlovades enligt § 123
inskrivningsförordningen, avlämningshandlingarna plägade återsändas till
respektive rullföringsexpeditioner först i samband med att utryckning
skedde för hela den kategori vederbörande tillhörde.

Av inskrivningsförordningen § 106 mom. 5, jämfört med mom. 4, framginge
dock, att då värnpliktig enligt § 123 i förordningen eller av annan
anledning hemförlovades före tjänstgöringstidens slut, avlämningshandlingarna
för sådan värnpliktig skulle så snart ske kunde efter tjänstgöringens
upphörande återsändas till rullföringsbefälet.

Den praxis, som i ifrågavarande hänseende syntes råda vid regementet,
stode sålunda icke i överensstämmelse med de i § 106 inskrivningsförordningen
meddelade föreskrifter, varå militieombudsmannen ville fästa
regementschefens uppmärksamhet.

10. Bristfällig: utredning beträffande kårchef och kasernofficer
åliggande ersättningsskyldighet i ett mål om tjänstefel samt dröjsmål
vid handläggning av ett ärende i arméförvaltningen.
Tillika fråga om obehörigt utvidgande av område för chefsbostad och
obehörigt användande av värnpliktiga till anläggningsarbeten

å området.

Vid en av militieombudsmannen den 21 november 1927 förrättad inspektion
av Västmanlands trängkår inhämtades vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll, att den 2 november 1925 inför krigsrätten förekommit
ett mål mot chefen för kåren överstelöjtnanten C. H. E. Tannlund och
majoren N. G. Psilander. Av nämnda protokoll samt av ett flertal andra
av militieombudsmannen sedermera infordrade handlingar har framgått
bland annat följande.

Sedan chefen för V. arméfördelningen erhållit kännedom om att Tannlund,
utan tillstånd och utan att medel därför i behörig ordning anvisats,
under år 1923 latit uppsätta ett staket vid den av honom bebodda chefsbostaden
å Väsby kungsgård och under år 1924 låtit omlägga två golv i
chefsbostaden, bragte arméfördelningschefen i skrivelse till arméförvaltningens
fortifikationsdepartement den 3 september 1925 vad sålunda förekommit
till departementets kännedom.

Sedan Tannlund med anledning härav anmodats meddela, av vilka medel
uppsättningen av staketet samt omläggningen av golven blivit likviderade,
meddelade Tannlund i skrivelse den 12 september 1925 i fråga om staketet,
att uppsättningen av detsamma utförts av tygverkstädernas personal och
sålunda icke förorsakat direkta kostnader samt att materialkostnaden för
staketet, 125 kronor, uppdebiterats på tygverkstäderna, tit. 357.

Tannlund blev därefter på föranstaltande av arméförvaltningens fortifikations-
och intendentsdepartement ställd under åtal vid kårens regementskrigsrätt.

Vid krigsrätten yrkade åklagaren ansvar å Tannlund jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten, bestående däri att
ifrågavarande arbeten utförts, innan anslag funnits tillgängliga och beträffande
staketet, innan bemyndigande lämnats om detsammas uppförande.
Arméförvaltningens ombudsman framställde därjämte vid krigsrätten
å kronans vägnar ersättningsanspråk mot såväl Tannlund som
Psilander, vilken sistnämnde varit kasernofficer, då Tannlund fattat beslut
om arbetenas utförande, och icke reserverat sig mot besluten.

Till utredning om de kostnader, som arbetena förorsakat kronan, företedde
åklagaren vid krigsrätten en skrivelse från Tannlund till arméfördelningschefen
av den 22 oktober 1925, vari i fråga om staketet anfördes
följande:

»Vid av förutvarande kasern- och tygofficeren, majoren m. m. N. G.
Psilander, verkställd utredning har framgått, att för staketet kring cliefsbostaden,
förutom tidigare av tygverkstäderna uppgivna direkta inköp
av material till ett belopp av 125 kronor, av verkstädernas förråd — delvis
överskott från chefsbostadens uppförande år 1920 -- tillsläppts materialier
till ett värde av 278 kronor 50 öre.»

Vid krigsrätten uppgåvo Tannlund och Psilander sammanstämmande,
att staketet uppsatts av till tygverkstäderna kommenderad värnpliktig
personal under uppsikt av eu stamanställd överordnad och under överinseende
av Psilander såsom kasernofficer samt att materialkostnaderna
för staketet utgjorde 278 kronor 50 öre -f 125 kronor eller tillhopa 403
kronor 50 öre.

Krigsrätten meddelade den 2 november 1925 utslag i målet av följande
innehåll: Tannlund hade i egenskap av chef för Västmanlands trängkår
genom beslut, som fattats på föredragning av dåvarande kasern- och tygofficeren
vid kåren Psilander, låtit dels i början av sommaren år 1923

uppföra ett staket kring chefsbostaden vid kåren, dels under juni månad
1924 omlägga golven i matsalen och herrummet i samma bostad. Båda
besluten hade fattats, utan att anslag till arbetena blivit i vederbörlig
ordning beviljade, och hade kostnaderna, nämligen 403 kronor 50 öre för
staketets uppförande och 118 kronor för omläggningen av golven, i kårens
räkenskaper påförts tygverkstäderna tit. 357. De av Tannlund sålunda
fattade besluten funne krigsrätten innefatta tjänstefel, vilka emellertid,
med hänsyn till vad Tannlund till sitt fredande anfört, måste anses begångna
under synnerligen förmildrande omständigheter. Krigsrätten prövade
förty rättvist att jämlikt 130 och 138 §§ strafflagen för krigsmakten
döma Tannlund för oförstånd i tjänsten i särskilda avseenden till arrest
utan bevakning i två dagar. Tannlund och Psilander såsom med Tannlund
gemensamt ansvarig för besluten, förpliktades därjämte att, vilkendera
gälda gitte, ersätta kronan ovannämnda, av besluten föranledda utgifter
med tillhopa 521 kronor 50 öre.

Detta beslut vann laga kraft.

I anslutning till en av arméfördelningschefen i januari 1926 förrättad
inspektion av Västmanlands trängkår anförde expeditionsintendenten vid
arméfördelningen kaptenen Torsten Keuterswärd, vilken biträtt vid inspektionen,
i en den 26 januari 1926 dagtecknad promemoria angående vissa
iakttagelser rörande tygverkstädernas förvaltning, att vid granskning av
räkningarna ovan omförmälda två poster å 125 kronor samt 278 kronor 50
öre icke kunnat återfinnas, varför uppgifterna antagligen grundade sig
på av tygverkstäderna lämnade kostnadsberäkningar, men att av räkningarna
framginge, att för 103 kronor 20 öre inköpts 75 meter trästaket,
vilket antagligen inginge i det av kårcbefen omkring chefsbostaden uppförda
staketet. Sedan med anledning härav chefen för V. arméfördelningen
i skrivelse den 11 februari 1926 anmodat Tannlund att inkomma med
förklaring, insände denne med skrivelse den 8 mars 1926 till arméfördelningscbefen
ett av Psilander den 24 februari 1926 avgivet yttrande, vid
vilket fanns fogad en i hithörande delar så lydande uppgift.

»Uppgift å materialåtgång och arbetskostnader för uppförande av staket
vid och omläggning av golv i chefsbostaden.

a. posten 125 kronor är kostnaden för 75 meter staket (103:20) samt
den utgift för slitning av verktyg m. m. för hela staketbyggnaden, som pålagts
av tygverkstäderna (21: SO) summa 125 kronor.

b. posten 278 kronor 50 öre är utgift för 2.35 kubikmeter bräder och
plank 131 kronor, 124 meter sparrar 102 kronor, spik 17 kronor 50 öre samt
färg 28 kronor, summa 278 kronor 50 öre.

c. — — — — —• — — — — — — — — — — — — _

Sala den 19 februari 1926.

. E. Andersson,

Tygunderofficer.»

Arméfördelningschefen anförde därefter i eu till arméförvaltningens
1‘ortifikationsdepartement avlåten, den 1 maj 1926 dagtecknad skrivelse
beträffande staketet omkring chefsbostaden bland annat följande. Vid eu
av arméfördelningschefen den 23 januari 1926 förrättad inspektion av Västmanlands
trängkår hade även tygverkstädernas räkenskaper granskats.
Av dessa liade framgått, att 75 meter staket inköpts hos Aug. Kjellén,
Sala, enligt räkning den 7 »augusti» (skall vara juni) 1923 för en kostnad
av 103 kronor 20 öre. Emellertid vore det omkring chefsbostället nyuppsatta
staketets längd cirka 200 meter, vadan omkring 125 meter måste
hava blivit inköpt vid något tidigare tillfälle, då nämligen hela staketet
vore fabriksgjort så kallat idealstaket.

Denna skrivelse, vilken även innehöll anmärkningar mot en del andra
av Tannlund vidtagna åtgärder, föredrogs den 12 maj 1926 å fortifikationsdepartementet
av chefen för kasernbyrån, varvid beslöts, att skrivelsen
skulle överlämnas till departementets civilbyrå. Någon åtgärd med anledning
av skrivelsen företogs icke förrän den 10 december 1927, då
skrivelsen, efter det militieombudsmannen påbörjat undersökningar med
anledning av vissa andra däri framställda anmärkningar, remitterades
till arméförvaltningens ombudsman för yttrande.

Med anledning av de olika uppgifter, som sålunda förekommit angående
kostnaderna för ifrågavarande staket, anmodade militieombudsmannen i
skrivelse den 28 februari 1928 chefen för Västmanlands trängkårs avvecklingsorganisation
att verkställa utredning i berörda hänseende, varvid
skulle angivas, huru långt staketet vore och till huru stor del detsamma
vore fabriksgjort. Om staketet vore fabriksgjort till mer än 75 meter,
skulle angivas, när och till vilket belopp överskjutande del av staketet
inköpts.

Av handlingarna till en utav Tannlund å egna och Psilanders vägnar
till Kungl. Maj:t ingiven ansökning, avseende bland annat, befrielse från
dem ådömt betalningsansvar, inhämtades, att Tannlund under hänvisning
till en ansökningen bifogad ritning över chefsbostället å Väsby kungsgård
uppgivit, att bostället, innan ifrågavarande staket under sommaren
1923 blivit uppsatt, förut delvis varit inhägnat. Av sistnämnda ritning
syntes även framgå, att det år 1923 uppsatta staketet i södra gränslinjen
förlagts väsentligt sydligare än det staket, som — av ri rningen att döma —
förut begränsat chefsboställets område åt söder. På grund härav anhöll
militieombudsmannen i skrivelsen till chefen för kårens avvecklingsorganisation,
att denne tillika måtte verkställa utredning angående vissa frågor,
avseende chefsboställets område samt hägnaderna omkring detsamma.
Sålunda skulle bland annat angivas, vilka gränser chefboställets område
erhållit i samband med boställsbyggnadens uppförande år 1920 samt huruvida
chefsboställets område sedermera förändrats.

Chefen för kårens avveckiingsorganisation inkom den 10 mars 1928 med
den begärda utredningen.

I fråga om det år 1923 nyuppsatta staketet anfördes i utredningen följande.
Detta staket hade en längd av 175.4 meter och vore i sin helhet
fabriksgjort. 75 meter staket hade inköpts och betalts enligt en av aktiebolaget
Aug. Kjelléns järn- & redskapshandel i Sala den 7 juni 1923 utfärdad
räkning å 103 kronor 20 öre. 100 meter staket hade enligt kasernunderofficeren
fanjunkaren E. Anderssons uppgift betalts den 11 september 1923
enligt en av samma, bolag den 16 juli 1923 utfärdad räkning å 125 kronor.
Därigenom att nytt budgetår börjat den 1 juli 1923 hade enligt Anderssons
uppgift ifrågavarande räkning icke kommit att uppgivas till expeditionsintendenten
vid V. arméfördelningen T. Keuterswärd vid inspektionen i
januari 1926.

Beträffande området för chefsbostället anfördes i utredningen bland
annat följande. I kårens arkiv funnes icke någon handling eller ritning,
som i samband med boställsbyggnadens uppförande angåve gränserna för
chefsboställets område. De enda skrivelser i arkivet, vilka rörde boställsbyggnadens
uppförande, vore ett kungl. brev den 6 februari 1920 och en
skrivelse från fortifikationsdepartementet den 25 i samma månad. Kaptenen
i trängens reserv K. Sandell, under vars kasernoffficerstid ifrågavarande
boställsbygge verkställts, hade på förfrågan meddelat, att han
icke någonsin läst någon skrivelse eller sett någon ritning angående gränser
för chefsboställsområdet samt att han hyste den uppfattningen att
Tannlund efter eget gottfinnande utstakat och fastställt ifrågavarande
gränser. Härvid hade tagits av Väsby kungsgårds gamla trädgård omkring
4,900 kvadratmeter samt av åkern framför kårchefsbostaden, d. v. s.
söder ut mot staden ett område av cirka 4,100 kvadratmeter. Sammanlagda
området utgjorde således för närvarande omkring 9,000 kvadratmeter.
Den del av åkern söder ut mot staden, som lagts till området, hade
icke förut varit på något sätt inhägnad. År 1920, eventuellt 1921, hade
sagda del av åkern inhägnats medelst en nyanlagd syrenhäck, vilken
sträckt sig från och med ett knä å det invid landsvägen befintliga staketet
ned till Lillån. Någon utvidgning eller minskning av chefsboställets område
hade icke skett efter år 1920. Själva området hade dock förändrats
genom omfattande röjnings- och planeringsarbeten samt genom anläggande
av en 26.5 meter lång stenterrass framför bostadsbyggnaden söder
ut mot staden. Dessa arbeten hade utförts år 1920, huvudsakligen genom
kårens värnpliktiga. Dessa hade ofta tagits i anspråk under deras första
tjänstgöring för handräckningsarbeten och gruskörningar därstädes och
under repetitionsövningen 1920 hade hundratals man i flera omgångar
varit ditbeordrade. A den åkerdel, som söderut införlivats med chefsbostället,
hade år 1921 anlagts trädgård, vartill anslag erhållits enligt
fastställd stat för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel för år 1922.

Vid utredningen funnos fogade följande handlingar:

1. De i utredningen omförmälda räkningarna från aktiebolaget Aug.
Kjelléns järn- och redskapshandel.

2. Kungl. brev den 6 februari 1920 till arméförvaltningens fortifikations-
och civila departement. Av berörda kungl. brev framgår, att departementen
med skrivelse den 21 januari 1920 till Kungl. Maj:t överlämnat
ett inom fortifikationsdepartementet utarbetat, genom situationsplan
och ritning angivet förslag, enligt vilket en flygelbyggnad å Väsby
kungsgård skulle flyttas omkring 100 meter söderut samt om- och tillbyggas
så, att den komme att innehålla fem rum m. m., samt att departementen,
som beräknat kostnaderna därför till 40,000 kronor, under förutsättning
att erforderliga körslor för flyttningen samt en del rivningsarbeten
kunde utföras genom trängkårens försorg, anhållit att 40,000 kronoi
måtte anvisas för flyttning samt om- och tillbyggnad av nämnda byggnad
i huvudsaklig överensstämmelse med det avgivna förslaget. Med
anledning härav fann Kungl. Maj:t för gott att för ifrågavarande ändamål
anvisa högst 40,000 kronor från fjärde huvudtitelns arrende-, jordskyldsoch
tomtöresmedel.

3. Den i utredningen omförmälda staten för arrende-, jordskylds- och
tomtöresmedel för år 1922, i vilken stat under medgivna utgifter upptagits
plantering kring chefsbostaden till ett belopp av 1,500 kronor.

4. Ritningar över Väsby kungsgård, angivande dels området sådant
detta befann sig före chefsbostadens tillkomst dels ock området i dess
nuvarande skick.

Med anledning av innehållet i detta yttrande anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 12 mars 1928 till arméförvaltningens fortifikationsdepartement
om upplysning, huruvida i samband med uppförandet år
1920 av bostadsbyggnad åt chefen för Västmanlands trängkår eller sedermera
gränser blivit av departementet fastställda för det byggnaden omgivande
området. Departementet infordrade med anledning härav yttrande
av förutvarande chefen för V. arméfördelningen, vilken i skrivelse
till departementet den 21 mars 1928 meddelade, att varken i kårens eller
arméfördelningsexpeditionens arkiv funnes någon handling eller ritning,
som i samband med chefsboställets uppförande år 1920 angåve gränserna
för boställets område, samt att dylika gränser icke heller sedermera, arméfördelningschefen
veterligen, blivit fastställda. Med bifogande av detta
yttrande meddelade fortifikationsdepartementet i skrivelse den 31 mars
1928, att några gränser för ifrågavarande område icke blivit av departementet
fastställda.

Av de hos arméförvaltningens fortifikationsdepartement förvarade originalritningarna
med förslag till chefsbostad vid Västmanlands trängkår
inhämtades sedermera, att i förslaget ingick en situationsplan, å vilken
funnos angivna såväl förut omförmälda till flyttning avsedda flygelbyggnad
som den plats, där denna byggnad efter den föreslagna ombyggnaden

skulle förläggas. Situationsplanen upptog endast det område, som då
utgjorde tomt och trädgård, men icke någon del av det söder därom belägna
åkerområdet.

En kopia av nämnda ritningar, inbegripet situationsplanen, bade —
enligt vad som inhämtades av i försvarsdepartementet förvarade handlingar
— bifogats den av arméförvaltningens fortifikations- och civila
departement till Kungl. Maj:t ingivna framställningen av den 21 januari
1920.

I skrivelse till Tannlund den 19 juni 1928 anförde militieombudsmannen,
att vid jämförelse mellan å ena sidan nyssnämnda situationsplan och å
andra sidan de i ärendet ingivna kartskisserna över cbefsbostadens område
i dess nuvarande omfattning framginge, att detta område blivit utvidgat
i söder i förhållande till vad vid situationsplanens uppgörande varit
förutsatt — en fråga som även berörts i det av chefen för kårens avvecklingsorganisation
den 9 mars 1928 avgivna yttrandet. Med anledning härav
anmodades Tannlund att avgiva yttrande i ärendet.

I avgivet yttrande anförde Tannlund följande. Såsom framginge av
fortifikationsdepartementets skrivelse den 31 mars 1928, hade varken i
samband med chefsbostadens uppförande år 1920 eller sedermera några
gränser för det byggnaden omgivande området blivit av departementet
fastställda. Icke heller hade å den situationsplan, som bifogats akten
till kungl. brevet den 6 februari 1920, på något sätt anmärkts, att visst
sådant område varit förutsatt. Nämnda situationsplan hade likaväl kunnat
omfatta hela den Väsby kungsgård underlydande delen av kårens
kasernetablissement. Tannlund kunde sålunda icke rimligen vidgå, att
ett område, för vilket gränser aldrig varit fastställda, blivit av honom
utvidgat. Däremot hade Tannlund, sedan genom den 11 mars 1922 fastställd
stat för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel under år 1922 medel
till »plantering kring chefsbostaden» blivit anvisade, i samråd med trädgårdsarkitekt
och länsträdgårdsmästare låtit utstaka och plantera ett
chefsbostadens läge och ändamål värdigt område av Väsby kungsgård.
Tannlund hade därvid handlat på lång sikt till fromma för kommande efterträdare.
Planteringsland för vissa underofficerare hade i samband härmed
anvisats å annat kåren tillhörigt därtill lämpligt markområde.

I skrivelse den 10 december 1928 till arméförvaltningens fortifikationsdepartement
anförde militieombudsmannen följande.

Av vad i ärendet förekommit framginge, att i ovan omförmälda mål
mot Tannlund och Psilander vederbörande åklagare till utredning om
kostnaderna för de av Tannlund utan anslag utförda arbetena företett
en skriftväxling i saken mellan chefen för V. arméfördelningen och Tannlund;
att med stöd av denna utredning kostnaderna för det i målet omförmälda
staketet av krigsrätten beräknats till 403 kronor 50 öre; men att
den i förevarande ärende på militieombudsmannens föranstaltande verk -

ställda utredningen gåve vid handen, att bland de sålunda beräknade kostnaderna
för staketet ej upptagits ett belopp av 125 kronor för 100 meter
staket, som levererats till kåren enligt en av aktiebolaget Aug. Kjelléns
järn- och redskapshandel i Sala den 16 juli 1923 utfärdad räkning. På
grund av denna ofullständighet i utredningen hade Tannlund och Psilander
blivit ådömda ersättningsskyldighet för staketet till 125 kronor lägre
belopp, än som vederbort. Dylik felaktighet hade icke behövt förekomma,
om kårens räkenskaper blivit i erforderliga delar noggrant genomgångna.
Detta hade i förevarande fall uppenbarligen ej skett. Ansvaret härför
fölle i främsta rummet på Tannlund och Psilander, som föranstaltat om
och verkställt utredningen. Med hänsyn till Tannlunds och Psilanders
ställning1 till saken och de olika uppgifterna om beloppet av kostnaderna
hade emellertid de, som förde ansvars- och ersättningstalan i målet, icke
utan kontroll bort godtaga nämnda utredning.

Att kostnaderna för staketet beräknats för lågt hade även föranlett den
oegentligheten, att nyssnämnda belopp 125 kronor, i motsats till övriga
kostnader för staketet, fortfarande belastade tygverkstäderna titel 357.
Enligt vad militieombudsmannen från arméförvaltningens revision inhämtat,
finge för övrigt titel 357 icke under några omständigheter belastas
med utgifter för fastighet, som underhölles av arrende-, jordskylds- och
tomtöresmedel (titel 973), vilket vore fallet med ifrågavarande chefsbostad.

Att den vid krigsrätten förebragta utredningen om kostnaderna för staketet
icke kunde vara riktig hade framhållits av chefen för V. arméfördelningen
i dennes skrivelse till arméförvaltningens fortifikationsdepartement
den 1 maj 1926. Militieombudsmannen funne det anmärkningsvärt,
att det oaktat från vederbörande föredragandes sida inom fortifikationsdepartementet
icke vidtagits någon åtgärd för undersökning, huru härmed
kunde förhålla sig, samt att ifrågavarande anmälan, sedan skrivelsen
genom beslut den 12 maj 1926 överlämnats till departementets civilbyrå,
icke blivit föremål för någon handläggning å nämnda byrå förrän den
10 december 1927 eller förrän efter 1 år och 7 månader.

Samma den 10 december meddelade militieombudsmannen härjämte följande
resolution.

Vidkommande ärendet i övrigt, så vore beträffande den uppkomna frågan,
huruvida chefsbostadens område blivit obehörigen utvidgat, i detta
hänseende utrett, att Tannlund såsom område för chefsbostaden anordnat
— förutom 4,900 kvadratmeter av det inhägnade tomt- och trädgårdsområde,
varå chefsbostaden enligt den uppgjorda situationsplanen skulle
förläggas — jämväl 4,100 kvadratmeter av den söder därom belägna marken.
Vid tiden för denna åtgärd nyttjades nämnda mark av kronan såsom
åkerjord. Så vitt den av chefen för kårens avvecklingsorganisation
verkställda utredningen gåve vid handen, hade något tillstånd icke erhållits
till sistnämnda marks utläggande till område för chefsbostaden. Den

av Tannlund åberopade omständigheten att fortifikationsdepartementet
icke uttryckligen fastställt gränser för nämnda område hade, särskilt i
betraktande av vad som förekom vid beviljande år 1920 av anslaget till
bostadens uppförande, givetvis icke berättigat Tannlund att härutinnan
förfara efter gottfinnande. Det år 1922 beviljade anslaget till »plantering
kring chefsbostaden» kunde icke tolkas vidsträcktare än uttrycket gåve
vid handen och innefattade i varje fall icke något tillstånd till dessförinnan
vidtagna åtgärder.

Chefen för kårens avvecklingsorganisation hade vidare upplyst, att till
handräckningsarbeten i samband med anordnande av det chefsbostaden
omgivande området under år 1920 vid kåren tjänstgörande värnpliktiga
tagits i anspråk i stor utsträckning.

Vad sålunda genom den av chefen för kårens avvecklingsorganisation
verkställda utredningen blivit upplyst syntes vara av anmärkningsvärd
beskaffenhet. Med hänsyn till den långa tid, som förflutit, sedan ifrågavarande
åtgärder blivit vidtagna, kunde emellertid något ansvar för de fel,
som därigenom kunde hava blivit begångna, numera icke ifrågakomma.
Militieombudsmannen hade därför funnit vad i denna del av ärendet förekommit
icke kunna föranleda vidare åtgärd från hans sida.

11. I samband med anmärkning1 att vid trängkår expeditions- och
arrestlokaler inom kanslihuset varit kostnadsfritt upplåtna såsom
bostäder åt officerare m. fl. hava vissa anmärkningar framställts mot
anordnande av daglöjtnantstjänsten vid kåren.

Vid en av militieombudsmannen den 21 november 1927 förrättad inspektion
av Västmanlands trängkår granskades av förekommen anledning å
kårexpeditionen förvarade handlingar rörande upplåtelse av vissa lokaler
inom kårens kasernetablissement. Av dessa handlingar framgick, att kårchefen
under olika tidpunkter låtit officerare bebo vissa rum inom kasernetablissementets
kanslihus, nämligen officersarresten, daglöjtnantsdubbletten,
arkivrummet och underofficersarresten, samt att, sedan i samband med en
av chefen för V. arméfördelningen i januari 1926 förrättad inspektion av
kåren anmärkning framställts mot att dessa upplåtelser skett utan ersättning
till kronan, kårchefen i skrivelse till arméfördelningschefen den 1
februari 1926 anmält, att till underhållsanslaget (tit. 747) samma dag inreverserats
356 kronor 50 öre, utgörande hyresersättning för dagbefäls-,
arrest- och expeditionslokaler, vilka vid olika tillfällen varit upplåtna till
officerare.

På framställd fråga huruvida vid inspektionstillfället några lokaler
inom kanslihuset voro bebodda av officerare, meddelade tjänstgörande kår -

befälhavaren kaptenen Johan G. A. Ahlberg, att kårchefen överstelöjtnanten
C. H. E. rannlund och hans hustru disponerade daglöjtnantsdubbletten
och officersaspirantrummet, att kaptenen L. 1). Norling och lians hustru
bebodde offlcersarresten, samt att t. f. regementsintendenten löjtnanten vid
Norrbottens regemente K. E. Sonesson voro inkvarterad i underofficersarresten.

I skrivelse den 14 december 1927 till chefen för V. arméfördelningen
anhöll militieombudsmannen med anledning av vad som förekommit att
få sig tillställda samtliga de handlingar, som berörde omförmälda i
samband med arméfördelningschefens inspektion framställda anmärkning
eller därmed hade sammanhang.

Den 20 i nämnda månad insände arméfördelningschefen avskrifter av
sålunda begärda handlingar, varjämte från överstelöjtnanten Tannlund
med skrivelse den 23 i samma månad inkommo avskrifter av åtskilliga
ämnet berörande handlingar, av vilka emellertid några redan dessförinnan
i avskrift blivit militieombudsmannen tillställda.

Chefen för Västmanlands trängkårs avvecklingsorganisation insände därefter
på anmodan från militieombudsmannen vissa handlingar angående
daglöjtnantstjänsten.

De i ärendet inkomna handlingarna utvisa följande.

Vid Västmanlands trängkår ägde ombyte av kasernofficer rum den 7
november 1925. Anledningen till detta ombyte var ett uppträde, som den
5 i samma månad ägt rum mellan kårchefen och dåvarande kasernofficeren
kaptenen Ahlberg och vilket föranlett den sistnämnde att påföljande dag
för kårchefen anmäla, att han ej längre kunde kvarstå såsom kasernofficer.

I skrivelse den 9 januari 1926 anmodade chefen för V. arméfördelningen
kårchefen att infordra kaptenen Ahlbergs förklaring till hans anhållan om
entledigande från kasernofficersbefattningen vid kåren.

I ett av kårchefen med skrivelse den 16 januari 1926 översänt yttrande
anförde Ahlberg med anledning av arméfördelningschefens skrivelse bland
annat. Under den tid Ahlberg tjänstgjort som kasernofficer vid kåren,
hade han icke blivit tillfrågad av kårchefen rörande officerares inkvartering
inom kasernen. Dylik inkvartering hade alltid verkställts av kårchefen
med förbigående av Ahlberg såsom kasernofficer. Efter vad Ahlberg
kunnat förstå, hade frågan om inkvartering av officerare inom kasernen
under Ahlbergs företrädare som kasernofficerare behandlats på liknande vis.
över dessa förhållanden hade Ahlberg alltid haft en känsla av oro, särskilt
som uppgift om inkvarteringarna icke influtit i de månatliga rapporterna
till fortifikationsdepartementet angående inkvarteringsförhållandena vid
kåren. Den 5 november 1925, i samband med att en underofficerslägenhet
blivit ledig, hade Ahlberg fört officersinkvarteringen på tal inför kårchefen
samt begynt med underlöjtnanten Tannlunds inkvartering i daglöjtnantsdubbletten
3 tr. upp i kanslibyggnaden. Ahlberg hade anmält, att då -

varande fänriken Bergholtz-Widell vore den ende officer, som erlade ersättning
för tjänstebostad, nämligen officersaspirantrummet, vilket han
dock ej bebodde. Efter ett samtal, som Ahlberg haft med nämnde fänrik,
hade Ahlberg bibragts den uppfattningen, att före den 1 september 1925
löjtnanten C. Virgin och Bergholtz-Widell gemensamt gäldat kostnaden
för officersaspirantrummet och efter sagda datum denne ensam. Kårchefen
hade då hrusat upp och förklarat, att hans son deltoge med andel
i hyran för officersaspirantrummet. Emellertid hade Ahlberg försökt förklara
sina synpunkter. Ahlberg hade anmält, dels att han icke kunde
ställa sig solidarisk med kårchefen i berörda inkvarteringshänseende, vare
sig till uppfattning eller ekonomiskt, dels att han som kasernofficer såge
sig nödsakad att reservera sig. Omkring kl. 2 e. m. samma dag hade
Ahlberg jämte underlöjtnanten Tannlund och Bergholtz-Widell uppkallats
till kårchefen. Vid det förhör, som kårchefen anställt, hade BergholtzWidell
förklarat, att underlöjtnanten Tannlund från och med den 1 september
1925 betalat andel i de 10 kronor Widell månatligen erlagt i hyra för
officersaspirantrummet. Kårchefen tycktes enligt det ovan relaterade hava
den uppfattningen, att officerare kunde inkvarteras i kårens kasern, blott
de deltoge med andel i den månatliga hyran om 10 kronor av officersaspirantrummet.
Den 5 november 1925 hade för inkvartering av officerare
funnits endast en tjänstebostad inom Västmanlands trängkårs kasern, nämligen
det s. k. officersaspirantrummet, för vilket en månadshyra av
10 kronor officiellt då erlades av Bergholtz-Widell. I kanslibyggnaden
hade emellertid sagda dag fem officerare varit inkvarterade, en i officersaspirantrummet,
en i daglöjtnantsdubbletten, en i officersarresten, en i
underofficersarresten och en i arkivrummet å kårexpeditionen.

I den skrivelse den 16 januari 1926, med vilken överstelöjtnanten
Tannlund insände kaptenen Ahlbergs ovannämnda yttrande, anförde Tannlund
bland annat följande: Den 5 november hade Ahlberg inställt sig hos
överstelöjtnanten och anmält, att han såsom kasernofficer reserverade sig
mot att underlöjtnanten Tannlund finge bebo daglöjtnantsrummet, då han
icke betalade någon hyra. Ahlbergs ekonomi tilläte honom nämligen icke
att med kårchefen göras solidariskt ansvarig för ersättningsanspråk. På
överstelöjtnantens fråga, varför reservationen endast gällde underlöjtnanten
Tannlund och icke övriga för tillfället i kanslihuset inkvarterade officerare,
hade Ahlberg svarat, att dessa betalade hyra. Detta hade emellertid icke
hindrat Ahlberg att i sitt yttrande påstå, att han generellt reserverat sig
mot all inkvartering i kanslihuset, vilket icke vore med verkliga förhållandet
överensstämmande, överstelöjtnanten vidginge, att han — såsom
Ahlberg uttryckte sig — »brusat upp», beroende bland annat pa det förhållandet,
att överstelöjtnanten visste, att underlöjtnanten Tannlund både
före och efter den 1 september deltagit i gäldande av hyran för officersaspirantrummet.
Rörande samtliga i Ahlbergs förklaring uppräknade, i
kanslihuset vid tillfället boende officerare hade Ahlberg den 5 november

endast reserverat sig mot underlöjtnanten Tannlunds inkvartering, vilken
reservation överstelöjtnanten ansågo ligga utanför kasernofficerens befogenhet.
överstelöjtnanten hade icke gynmit underlöjtnanten Tannlund
i förhållande till egna eller främmande officerare. Underlöjtnanten Tannlund
hade haft ordinarie bostadsrum hos överstelöjtnanten i chefsbostaden
och sålunda för sådana tider, då han med hänsyn till sin tjänst som stall''
och gymnastikofficer tillåtits bo i kanslihuset, fått vidkännas extra kostnad.
Med hänsyn till läget av Västmanlands trängkårs etablissement på avsevärt
avstånd från staden hade överstelöjtnanten funnit det för tjänsten fördelaktigt
att bereda yngre officerare inkvartering inom etablissementet, varigenom
dessutom möjlighet skapats att för dem ordna hushåll i officersmässen.

1 skrivelse till arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 21 januari
1926 anmälde arméfördelningschefen det ovannämnda ombytet av
kasernofficer vid Västmanlands trängkår och berörde därvid jämväl upplåtelserna
av lokaler inom kanslihuset. Arméfördelningschefen anförde
bland annat följande. Av Ahlbergs förklaring framginge, att den huvudsakliga
anledningen till hans avsägelse varit den av kårchefen i strid
mot gällande författningar vidtagna åtgärden att utan ersättning vare sig
för lokal, belysning eller värme, inkvartera officerare i en del såsom
tjänstebostäder icke avsedda lokaler i kanslihuset. Några inkomster av
här ifrågavarande slag hade icke kunnat återfinnas i de från kåren till
arméfördelningen insända räkenskaperna. Det kunde enligt arméfördelningschefens
mening ej råda det minsta tvivel om att kårchefens
åtgärd att vid inkvartering i andra lokaler än sådana, som disponerades
som tjänstebostäder, ställa kasernofficeren helt utom ärendets
behandling saknade stöd i kasernvårdsreglementet. Vad uthyrandet
av såsom tjänstebostäder icke använda lokaler beträffade, funnes i fortifikationsdepartementets
skrivelse den 26 maj 1923, dnr 1141 C (T.
L. A. nr 18/1923) fullt klara bestämmelser. Det vore icke mot själva
det förhållandet, att dessa lokaler av kårchefen upplåtits till inkvartering
av officerare, arméfördelningschefen riktade sig, då detta vore
en fråga, som helt och hållet tillkomme truppförbandschef att själv avgöra,
utan mot det förhållandet, att kårchefen härvid icke följt de härför
utfärdade bestämmelserna. Jämlikt fortifikationsdepartementets berörda
skrivelse den 26 maj 1923 skulle dylika lokaler uthyras till visst pris och
denna inkomst tillgodoföras byggnadsanslaget, titel 757. Så hade emellertid
tydligen icke här skett. Likaså vore i departementets ifrågavarande
skrivelse angivet, att i detta hyrespris icke inginge ersättning för eventuell
uppvärmning, belysning m. m. I de från kåren inkomna räkenskaper
hade, såsom förut framhållits, icke kunnat återfinnas någon inreverserad
ersättning härför. Arméfördelningschefen överlämnade målet, särskilt med
hänsyn till vad däruti framkommit angående upplåtande av vissa lokaler
för inkvartering av officerare utan därför stadgad ersättning, till den åtgärd,
departementet kunde anse sig böra vidtaga.

6 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

Chefen för V. arméfördelningen förrättade den 23 januari 1926 inspektion
av kåren, vid vilken inspektion han biträddes av fortifikationsofficeren
i arméfördelningens stab. På grund av iakttagelserna vid inspektionen
avgav denne en den 25 januari 1926 dagtecknad P. M., i vilken anfördes
följande: Vid inspektionen hade, i den mån så kunnat ske, gjorts undersökning,
i vilken utsträckning inkvartering av officerare i kanslihuset ägt
rum. Som kårchefen, vilken själv handhaft denna inkvartering, varit
frånvarande liksom en del av dem, som på dylikt sätt varit inkvarterade,
hade exakta tidsuppgifter icke kunnat erhållas. Det hade dock framgått,
att såväl daglöjtnantsdubletten, som officers- och underofficersarresterna
jämte det s. k. arkivrummet varit belagda under längre eller kortare
tider. Som emellertid några avgifter för vare sig lokal, uppvärmning
eller lyse icke blivit inreverserade, och exakta tider för inkvarteringarna
ej stått att få, vore det nödvändigt hänskjuta ärendet till utredning vid
kåren. Löjtnanten Tingdal hade vid inspektionen förklarat, att han aldrig
vidkänts några kostnader eller avfordrats några avgifter av angivna slag.

Denna promemoria blev sedermera med skrivelse den 8 februari 1926
delgiven Tannlund.

Innan Tannlund erhöll del av nämnda promemoria, hade han emellertid
i skrivelse till arméfördelningschefen den 26 januari 1926 meddelat följande.
Sedan kasernofficeren och regementsintendenten till Tannlund anmält
fortifikationsofficerens vid nämnda inspektion framförda uppfattning,
att under det i fortifikationsdepartementets bestämmelser för upplåtelse
av lantförsvaret tillhörig fast egendom upptagna uttrycket »annan lokal
än bostadslägenhet (ex. ridhus, exercishus, förrådsutrymmen m. m.)» även
kunde hänföras dagofficers- och dagunderofficerslägenheter samt arrestoch
expeditionslokaler, vilken uppfattning Tannlund ditintills icke hyst,
finge Tannlund anmäla, att han fastställt hyresbelopp för sådana lokaler
och till den 1 februari 1926 infordrat ersättning av officerare, vilka vid
olika tillfällen varit inkvarterade i sådana lokaler.

Den av Tannlund fastställda hyresersättningen var av följande innehåll.

Före den 1 oktober 1925.

Officersarresten.......................................................	... 7:50	kr.	pr	månad
Underofficersarresten ..........................................	... 7: 50	»	»	»
Daglöjtnantsdubbletten endast nattlogi ..............	... 5: —	»	»	»
Arkivrummet .......................................................	... 3: —	»	*	»
Efter den 1 oktober.
Officersarresten......................................................	... 6: —	kr.	pr	månad
Underofficersarresten............................................	.... 6: —	»	»	»
Daglöjtnantsdubbletten endast nattlogi ..............	... 4: —	»	»	»
Arkivrummet.........................................................	... 2:50	»	»	»

I skrivelse till chefen för V. armefördelningen den 1 februari 1926
anmälde härefter Tannlund, att samma dag inreverserats kronor 356: 50,
utgörande hyresersättning för dagbefäls-, arrest- och expeditionslokaler,
vilka vid olika tillfällen varit upplåtna till officerare. Härjämte anförde
Tannlund följande. Vid en av arméfördelningschefen den 23 oktober 1924
förrättad kasernvårdsinspektion hade Tannlund framhållit för arméfördelningschefen,
att han till officerare kunde uthyra en enda lägenhet, officersaspirantrummet,
men att han tillåtit officerare vid olika tider bebo dagbefäls-
och arrestlokaler, da så utan olägenhet för tjänsten kunnat ske.
Arméfördelningschefen hade då icke uttalat någon anmärkning mot, men
väl — enligt Tannlunds och kasernunderofficerens uppfattning — sin förståelse
för detta Tannlunds tillmötesgående, vilket givetvis aldrig tillstått
kostnadsfritt utnyttjande av lyse och värme. Tannlund hade sålunda
icke kunnat tro, att hans förfarande efter ovan omförmälda tidpunkt varit
författningsstridigt. Sedan Tannlund emellertid blivit uppmärksamgjord
på viss författningstolkning, hade han omedelbart vidtagit åtgärder för
vinnande av erforderlig rättelse, vilken med den 1 februari 1926 vore
genomförd. Ersättningsfrågan för bränsle och lyse, där sådan förekommit,
vore reglerad av regementsintendenten.

I sin ovannämnda skrivelse till Tannlund den 8 februari 1926 meddelade
arméfördelningschefen, att han funne uthyrningen utan särskild
ersättning av lokaler i kanslihuset, såsom stridande mot gällande författningar,
anmärkningsvärd, men läte vid det skedda bero, sedan erforderliga
rättelser vidtagits.

I en senare skrivelse till arméfördelningschefen, dagtecknad den 9 mars
1926, anförde Tannlund bland annat följande. Tannlund hade tidigare
icke ansett sig kunna avfordra löjtnanten Tingdal m. fl. annan hyra än
andel i sådan för officersaspirantrummet, men han hade alltjämt för
löjtnanten Tingdal liksom för övriga officerare, vilka han tillåtit bo i
kanslihuset, framhållit skyldigheten att vidkännas eventuella hyreskrav.

Med anledning av arméfördelningschefens ovannämnda anmälan till
fortifikationsdepartementet angående upplåtande av vissa lokaler vid Västmanlands
trängkår till inkvartering för officerare utan ersättning m. m.
avlät fortifikationsdepartementet den 31 mars 1926 en skrivelse till arméfördelningschefen,
däri departementet, under anförande att det av handlingarna
syntes framgå, att gällande bestämmelser angående disponerande
av lokaler i kronans byggnader åsidosatts, anmodade arméfördelningschefen
att föranstalta om krigsrätts hallande vid nämnda kår för utredning
i berörda avseende.

Såsom svar härå anförde arméfördelningschefen i skrivelse till fortifikationsdepartementet
den 1 maj 1926, att, huru önskvärt det än vore att
denna uthyrningsfråga bleve utredd inför krigsdomstol, arméfördelningschefen
dock ansett sig ej berättigad föranstalta härom, då sådan utredning
ej funnes angiven bland de mål, som jämlikt 39 § lagen om krigs -

domstolar m. m. hörde till krigsdomstols upptagande. Vidare anförde
arméfördelningschefen i samma skrivelse bland annat följande. Kårchefen
framhölle i sin skrivelse den 9 mars 1926, att han icke ansett sig
kunna för inkvartering i olika rum i kanslihuset avfordra officerare
annan hyra än del i sådan för officersaspirantrummet, vilken av fortifikationsdepartementet
bestämts till 10 kr. för månad. Han menade sig således
kunna, såsom nu skett, belägga icke allenast detta rum utan även
två dagbefälsrum, ett officersarrestrum, ett underofficersarrestrum och ett
expeditionsrum utan att annan hyra härför skulle utgå än den av departementet
stipulerade hyran för officersaspirantrummet. En dylik författntngstolkning
syntes arméfördelningschefen vara minst sagt egendomlig.
Men när kårchefen haft denna uppfattning, måste man fråga sig, varför
han för de sålunda inkvarterade officerarna »framhållit skyldigheten att
vidkännas eventuella hyreskrav». Det syntes, som om kårchefen i alla
fall varit villrådig om åtgärdens författningsenlighet. Beträffande vad
som förekommit vid den av arméfördelningschefen den 23 oktober 1924
verkställda inspektionen kunde arméfördelningschefen, då så lång tid
förflutit efter nämnda inspektion, ej med säkerhet minnas, huruvida inkvarteringsfrågan
varit föremål för samtal mellan honom och kårchefen,
men om så varit, hade arméfördelningschefen helt naturligt ej vid nämnda
tillfälle haft anledning giva och ej heller givit några direktiv för tolkning
av fortifikationsdepartementets bestämmelser rörande upplåtelse
av lantförsvaret tillhörig fast egendom, då nämligen uthyrandet av ifrågavarande
rum enligt nämnda författning uppenbarligen vore en truppförbandschef
ensam tillkommande rättighet.

Den 14 maj 1926 avlät arméfördelningschefen en skrivelse till Tannlund,
däri arméfördelningschefen anhöll om meddelande, huruvida de i
Tannlunds skrivelse den 1 februari 1926 och i månadsräkenskapen för
februari 1926 omnämnda upplåtelserna varit de enda, som genom Tannlunds
försorg eller medgivande blivit gjorda inom kårens kasernetablissement
under den tid Tannlund där varit chef eller, om så icke vore,
uppgift över till vilka, militära eller civila, och under vilka tider ytterligare
upplåtelser av lokaler eventuellt ägt rum ävensom härvid betingade
ersättningar av olika slag.

överstelöjtnanten Tannlund avgav det begärda yttrandet den 1 juni
1926 och anförde däri följande. Av Tannlunds framställning den 12 juli
1924 till arméförvaltningens fortifikationsdepartement angående »bemyndigande
att upplåta officersaspirantrummet, nr 29, som bostadsrum åt ogift
subalternofficer» framginge, att Tannlund ansett sig sakna befogenhet att
uthyra nämnda rum. Av Tannlunds skrivelser till arméfördelningschefen
den 26 januari och den 1 februari 1926 framginge, att han ännu mindre
ägt kännedom om att dagbefäls-, arrest- och expeditionslokaler skulle kunna
uthyras. Denna Tannlunds uppfattning torde hava varit rådande vid ett
flertal andra truppförband. Då Tannlund icke ansett sig äga befogenhet

att uthyra ovan nämnda lokaler, hade Tannlund givetvis under föregående
år såsom chef för Västmanlands trängkår icke upplåtit några sådana mot
hyresersättning. Det hade icke varit Tannlunds avsikt att undandraga
armé fördel ningschefen några fakta, men att i månadsräkenskaperna för
februari månad 1926 tillfälliga kortare upplåtelser icke medtagits berodde
därpå, att det vid Västmanlands trängkår — liksom vid andra truppförband
— varit praxis såväl under Tannlunds företrädares som under
Tannlunds tid, att officerare och underofficerare i reserven, vilka fullgjort
dem åliggande tjänstgöring, varit kostnadsfritt inkvarterade inom olika
lokaler av kanslihus eller kasern. Under Tannlunds tid hade i allmänhet
sådana inkvarteringar omfattat ett fåtal dagar vid början och slutet av
repetitionsövningarna, då dessa i regeln förlagts till trakter på avsevärt
avstånd från garnisonsorten. Utredning angående tidpunkt och antal dagar
för sådana tillfälliga förläggningar hade ännu icke kunnat slutföras.
Sommaren 1924 hade Tannlund tillåtit kommissarien för lantbruksmötet,
grosshandlaren C. Sundin, Västerås, att under omkring en veckas tid
bebo rum i kårexpeditionen samt intaga sina måltider i officersmässen.
Slutligen hade Tannlund själv i december 1920 enligt överenskommelse
med regementsläkaren under avvaktan på möjlighet att inflytta i chefsbostaden
någon tid bott på sjukhuset, vilket han ville anmäla, därest
arméfördelningschefen betraktade dessa Tannlunds dispositioner såsom
»upplåtelser av lokaler».

Sedan arméfördelningschefen i skrivelse den 15 januari 1927 anhållit
om fullt uttömmande svar å sin skrivelse den 14 maj 1926, anförde Tannlund
i skrivelse till arméfördelningschefen den 22 januari 1927 följande. I skrivelsen
den 1 februari 1926 hade Tannlund anmält samtliga upplåtelser av
längre varaktighet av lokaler inom kårens kasernetablissement, för vilka
jämlikt fortifikationsdepartementets bestämmelser av den 26 maj 1923
ersättning skulle tillgodoföras titlar under fortifikationsdepartementets
byggnadsanslag. över sådana tillfälliga upplåtelser, för vilka jämlikt ovan
nämnda bestämmelser ersättning ej skulle utgå, samt över tillfällig inkvartering
av inom kasernen sig tillfälligt uppehållande personer ävensom
över inkvartering av personal i reserven, som utan traktamente tjänstgjort
vid kåren, för vilka slag av inkvarteringar enligt allmänt gängse
praxis och enligt från fortifikationsdepartementets kasernbyrå lämnad
tolkning av författningen ersättning ej betingats, hade anteckningar icke
förts, varför Tannlund sålunda saknade möjlighet anmäla desamma.

I skrivelse till arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 14
september 1927 anförde Tannlund sedermera följande. Genom skrivelse
den 30 juli 1924 hade departementets kasernbyrå bemyndigat Tannlund
att upplåta officersaspirantrummet nr 29 såsom bostad åt ogift subalternofficer
samt för detsamma fastställt årlig hyresersättning, vilken sedermera
reglerats genom departementets beslut den 9 mars 1927. Tannlund hem -

ställde, huruvida hinder mötte för honom personligen att förhyra nämnda
rum från den 1 oktober 1927, då detsamma bleve ledigt.

I yttrande över denna framställning anförde chefen för V. arméfördelningen,
att från hans sida intet hinder mötte för Tannlund att förhyra
rummet ifråga under tiden intill 1927 års slut samt eventuellt därutöver
under år 1928 för så lång tid, som Tannlund toges i anspråk för avvecklingsarhetet
vid kåren.

Genom beslut den 21 september 1927 fann departementet skäligt bifalla
framställningen på sätt den av arméfördelningschefen blivit tillstyrkt.

Sedan till arméfördelningschefens kännedom kommit, att militieombudsmannen
vid sin inspektion av kåren den 21 november 1927 verkställt viss
undersökning rörande den dåvarande dispositionen av de förut omnämnda
lokalerna inom kanslihuset, anmodade arméfördelningschefen kårchefen
att verkställa utredning angående dispositionen av vissa lokaler i kanslihuset
fr. o. m. den 1 oktober 1927.

Kårbefälhavaren kaptenen Ahlberg avgav den begärda utredningen den
28 november 1927 och anförde därvid följande:

De lokaler, som avsåges och vilka samtliga vore belägna 3 tr. upp i
kårens kanslihus, vore: officersaspirantrummet, daglöjtnantsrummen (f. d.
dubblett, avsedd för ogift subalternofficer), officersarresten, underofficersarresten
och det s. k. hushållerskerummet.

Hyra för ifrågavarande rum utom det s. k. hushållerskerummet hade
fastställts:

för officersaspirantrummet av fortifikationsdepartementet och för övriga
av kårchefen.

Efter den 1 oktober 1927 erlagda hyror framginge av en bifogad uppgift.

Officersaspirantrummet hade fr. o. m. den 1 oktober 1927 förhyrts av
överstelöjtnanten Tannlund jämlikt fortifikationsdepartementets skrivelse
den 21 september 1927, och hade fastställd hyra för sagda rum erlagts
den 1 oktober och den 1 november 1927.

Daglöjtnantsrummen hade fr. o. m. början av oktober t. o. m. den 14
november 1927 disponerats av överstelöjtnanten Tannlund som bostad
(nattlogi) utan att därför erlagts fastställd hyra. I bemälda rum hade
vid militieombudsmannens inspektion den 21 november 1927 funnits en
del Tannlund tillhöriga klädespersedlar. Nyckeln till dessa rum hade förvarats
av hans hustru. Utom av Tannlund personligen hade officersaspirantrummet
och daglöjtnantsrummen bebotts fr. o. m. den 19 oktober
1927 av hans hustru.

Officersarresten hade fr. o. m. den 1 oktober 1927 förhyrts av kaptenen
D. Norling. Hyra därför hade erlagts den 1 oktober och den 1 november
1927.

Det s. k. hushållerskans rum 3 tr. upp i köksuppgången till officersmässen
hade utan erläggande av hyra disponerats såsom bostadsrum av

kaptenen Norling tiden den Vio—"In 1927, vid vilken sistnämnda datum
han därur avflyttat på grund av ett eldsvådetillbud.

Utom av kaptenen Norling personligen hade officersarresten och det s. k.
hushållerskans rum bebotts av hans hustru och under oktober månad
cirka 14 dagar tillfälligtvis även av hans svägerska.

TJnderofficersarresten hade fr. o. m. de sista dagarna av oktober 1927
bebotts av tjänstförrättande regementsintendenten vid kåren, löjtnanten
vid Norrbottens regemente K. Sonesson personligen, vilken därför erlagt
fastställd hyra fr. o. m. den 1 november 1927.

Den i utredningen omnämnda uppgiften å rum i kanslihuset, för vilka
hyra erlagts för oktober—november 1927, var av följande lydelse:

Uppgift

å rum i kanslihuset, för vilka hyra erlagts för oktober—november 1927.

För oktober:

Officersaspirantrummet ........................ å kronor 10: 5 0

Officersarresten....................................... å » 6: —

För november:

Officersaspirantrummet ....................... å kronor 10:5 0

Officersarresten..................................... å » 6: —

Underofficersarresten............................ å » 6: —

Sedermera avlät Tannlund en den 19 december 1927 dagtecknad skrivelse
till arméfördelningschefen, däri han anförde följande. Tannlund hade under
september 1927 meddelat dåvarande kasernofficeren och t. f. regementsintendenten
sin avsikt att efter regementsövningarnas slut förhyra daglöjtnantslägenheten.
Därvid hade Tannlund meddelat kasernofficeren, att han
ämnade därför erlägga hyra till samma belopp, som fortifikationsdepartementet
fastställt för officersaspirantrummet. Under oktober månad hade
Tannlund meddelat dåvarande kasernofficeren, att han ämnade fastställa
hyran för »hushållerskans rum» till 4 kronor per månad. Tannlund hade
icke ämnat undandraga sig att erlägga hyra för daglöjtnantslägenheten
under den tid hösten 1927, som han bebott densamma — lika litet som
kaptenen Norling för »hushållerskans rum» under oktober — men hade
kasernofficeren till årets slut dröjt med att uppdebitera dessa hyresbelopp,
emedan Tannlund före sin tjänstledighet icke på papperet fastställt hyrorna
— resp. 10 kronor 50 öre och 4 kronor. Tannlunds hustru hade varit boende
i kanslihuset sedan den 8 — icke, såsom uppgivits, den 19 — oktober
1927.

Sedan chefen för kårens avvecklingsorganisation på anmodan insänt
utdrag av den vid kåren förda dagbefälsliggaren, såvitt anginge daglöjt -

nanten, anförde militieombudsmannen i skrivelse den 14 januari 1928 till
chefen för avvecklingsorganisationen följande.

Av handlingarna i ärendet hade militieombudsmannen inhämtat, att den
i kårens kanslihus belägna daglöjtnantsdubbletten varit uthyrd till vissa
officerare under skilda tidsperioder åren 1923—1927. Av kårens dagbefälsliggare
framginge, att under ifrågavarande tidsperioder daglöjtnantstjänsten
ett flertal veckor skötts av personer, som icke innehaft bostad inom kårens
etablissement och som därfört för sin tjänstgöring såsom daglöjtnanter
bort disponera ifrågavarande dubblett. Militieombudsmannen anhöll,
att chefen för avvecklingsorganisationen ville genom förhör eller på annat
sätt söka utreda, huruvida följande befattningshavare vid kåren, nämligen
kaptenen D. Norling, löjtnanterna J. G. Bjurling, S. Tannlund och S. L.
Bergholtz-Widell samt fanjunkaren E. A. Andersson vid fullgörande av
daglöjtnantstjänsten under vissa i en upprättad tablå angivna tidsperioder
nattetid bott inom kasernetablissementet eller annorstädes.

Med skrivelse den 25 januari 1928 överlämnade kaptenen Ahlberg såsom
chef för avvecklingsorganisationen den begärda utredningen, vilken utvisade
följande.

Vid förhör inför kaptenen Ahlberg den 21 januari 1928 uppgav löjtnanten
Bjurling följande. Då han lång tid ofta tjänstgjort som daglöjtnant,
vore det honom omöjligt att ihågkomina varje veckas förhållanden.
Minst två gånger hade han hos regementskvartermästaren, därav
säkert en gång hos löjtnanten Camitz, anhållit att nattetid få bo i sin
bostad i staden under honom åliggande daglöjtnantsvecka, mot att någon
annan upprätthölle daglöjtnantstjänsten, vilket, efter vad han kunde erinra
sig, ej kungjorts å kårorder. Ifrågavarande anhållan hade endast
framställts, då daglöjtnantsrum varit uthyrda eller belagda. Bjurling
hade resonemangsvis till regementskvartermästaren framhållit sin privata
åsikt angående lämpligheten eller olämpligheten av att daglöjtnantsrummen
uthyrdes. Kårchefen hade i ett av ovannämnda fall på onsdagen eller
torsdagen under pågående daglöjtnantsvecka själv ingripit samt tillhållit
Bjurling att bo i daglöjtnantsrum inom kasern. Härpå hade Bjurling
genmält, att dessa rum voro belagda. Kårchefen hade svarat, att allenast
ett daglöjtnantsrum varit uthyrt och att det andra stått till daglöjtnantens
disposition. Bjurling hade i regel såsom daglöjtnant bebott ett av dennes
tjänsterum i kanslihuset.

Fanjunkaren Andersson uppgav vid förhör inför Ahlberg den 21 januari
1928 följande. Andersson hade under tiden den 30 juni—den 7
juli och den 29 september—den 6 oktober 1923 såsom daglöjtnant bebott
daglöjtnantsrummen. Han hade för tiden den 15—den 22 december 1923
fått tillsägelse av regementskvartermästaren löjtnanten S. Camitz att bo
hemma i sin bostad utom kasernområdet. Omkring den 15 februari 1924
hade Andersson inflyttat i den bostad i kasernen (kasernbyggnaden), vilken

han alltjämt bebodde. Från och med år 1924 hade han såsom daglöjtnant
bebott sin bostad i kasernen.

Kaptenen Norling meddelade i ett den 19 januari 1928 avgivet yttrande,
att han, efter vad han dåmera kunde erinra sig, vid fullgörande av
daglöjtnantstjänsten under åren 1923 och 1924 nattetid bott i yttre daglöjtnantsrummet.

Löjtnanten Tannlund meddelade i yttrande den 19 januari 1928, att
han vid fullgörande av daglöjtnantstjänsten under nu ifrågavarande tider
bebott yttre daglöjtnantsrummet.

Slutligen anmälde löjtnanten Bergholtz-Widell i yttrande den 24 januari
1928, att han under ifrågavarande tidsperioder, då han tjänstgjort som daglöjtnant,
bott i det yttre av rummen i daglöjtnantsdubbletten.

I sin berörda skrivelse den 25 januari 1928 anförde kaptenen Ahlberg
bland annat följande. Ovannämnda officerares uppgifter i saken vore
enligt Ahlbergs förmenande ganska ensartade och utan de precisa tidsuppgifter,
som militieombudsmannens skrivelse angav, följaktligen tämligen
litet upplysande. Fastslaget vore dock, att av de två tjänsterum,
ett expeditions- och dagligrum samt ett sovrum, vilka daglöjtnanten såsom
sådan skolat bebo i kårens kanslihus, ett, vanligen det inre eller det som
borde avses till sovrum, upplåtits eller uthyrts för s. k. nattetidsbeboelse
till annan officer än daglöjtnanten.

Vid nämnda skrivelse fanns fogat utdrag av den för Västmanlands
trängkår gällande kårinstruktionen, enligt vilken i kasernen inkvarterad
fanjunkare, som gjorde daglöjtnantstjänst, härunder finge bebo sitt ordinarie
kvarter.

I fråga om denna bestämmelse anförde Ahlberg, att ordet kasernen förut
vid kåren tolkats såsom liktydigt med kasernbyggnaden, varjämte Ahlberg
i sammanhang härmed meddelade, att vissa namngivna fanjunkare, vilka
tjänstgjort såsom daglöjtnanter under åren 1923—1927, haft sin bostad i
gamla mangårdsbyggnaden i Väsby.

Med hänsyn till innehållet i Tannlunds ovan återgivna skrivelse den
22 januari 1927 till chefen för V. arméfördelningen anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 17 april 1928 till arméförvaltningens fortifikationsdepartement,
att departementet ville avgiva yttrande dels angående den
praxis, som angivits skola råda vid truppförbanden i fråga om vissa slag
av inkvarteringar, dels ock beträffande den tolkning av hithörande bestämmelser,
som skulle hava lämnats från departementets kasernbyrå.

Med anledning av militieombudsmannens berörda skrivelse avgav fortifikationsdepartementet
den 19 maj 1928 det begärda yttrandet och anförde
därvid följande. Vid en del av arméns regementen och kårer funnes i
gällande inkvarteringsplaner upptagna vissa rum för »tillfällig inkvartering».
Dessa rum, ävensom andra tillfälligtvis disponibla, hade utan
hyresersättning upplåtits vid kortare, endast en eller annan dag omfattande
besök, såsom vid idrotts- och ridtävlingar o. d. Givetvis hade ej heller

ersättning krävts, därest officer eller underofficer i och för sin tjänst
behövt kvarligga å sitt tjänsterum eller å expedition.

Vid inkvartering av personal, tillhörande reserven, hade departementet
genom skrivelse den 20 december 1922 föreskrivit: »Inkvartering av personal,
tillhörande reserven, samt å stat icke varande civil personal bör i
regel ordnas genom uthyrning jämlikt bestämmelserna i gällande kasernvår
dsreglemente.» Dessa bestämmelser funnes angivna i reglementets § 4,
mom. 3, samt departementets skrivelse den 26 maj 1923, nr 1141 C. Vid
kommenderingar, under vilka vederbörande åtnjöte tjänstgöringstraktamente
hade enligt samråd med arméförvaltningens civila departement
följande principer tillämpats: Upplätes rum med möbler och full servis,
räknades det som inkvartering in natura och medförde nedsättning i tjänstgöringstraktamentet;
upplätes endast rummet, bibehölles fullt tjänstgöringstraktamente,
men betalades hyra till byggnadsanslaget enligt de principer,
som gällde för tjänstebostäder. Den av kasernbyrån lämnade »tolkningen
av hithörande bestämmelser» hade enligt uppgift av förutvarande chefen
för departementets kasernbyrå, översten G. Gartz, bestått däri, att vid förfrågan
upplysning lämnats om ovanstående.

Med ledning av handlingarna i ärendet ävensom av i arméförvaltningen
förvarade uppbördsverifikationer för tiden 1926—1927 angående ersättningsbelopp
för olika lokaler i kårens kasernetablissementer upprättades å militieombudsmansexpeditionen
en tablå, utvisande de tider, då ifrågavarande
lokaler varit upplåtna.

I skrivelse den 19 juni 1928 till överstelöjtnanten Tannlund anförde
militieombudsinannen härefter följande.

Av till militieombudsmannen inkomna handlingar och i arméförvaltningen
förvarade uppbördsverifikationer för tiden 1926—1927 angående
ersättningsbelopp för olika lokaler i kårens kasernetablissement framginge
följande.

1) Den vid Västmanlands trängkårs kasernetablissement för daglöjtnanten
avsedda dubbletten hade, åtminstone från och med den 1 maj 1923, tid
efter annan helt eller delvis varit upplåten såsom bostad åt olika beställningshavare
vid kåren. I allmänhet syntes upplåtelserna endast hava
avsett ett av dubblettens rum, men under vissa tider, såsom under repetitionsövningen
1923, den 3—21 juni 1926, under maj 1927 samt den 8
oktober—14 november och den 15—31 december samma år hade hela daglöjtnantsdubbletten
varit upplåten, under förstnämnda tre tidsperioder till
olika beställningshavare, av vilka en disponerat det yttre och en det inre
rummet, samt under de båda övriga tidsperioderna till Tannlund. Av ett
till militieombudsmannen insänt utdrag ur kårens dagbefälsliggare rörande
daglöjtnanten framginge, att under nämnda tidsperioder såsom daglöjtnanter
i regel varit beordrade andra beställningshavare än de, som då
disponerat daglöjtnantsrummen. Av utdraget ur dagbefälsliggaren med

därå gjorda anteckningar framginge vidare, att de beställningshavare,
som uppehållit daglöjtnantsbefattningen under de inom nämnda tidsperioder
infallande tiderna den 8—15 september 1923, den 22 september—
6 oktober samma år, den 12—19 juni 1926 samt den 7—21 maj 1927, icke
heller disponerat någon annan bostad i kasernen under de tider, då de
sålunda varit daglöjtnanter. Då daglöjtnanten enligt § 110 mom. 9 i
tjänstgöringsreglementet för armén nattetid skulle vara tillstädes inom
kasernen samt enligt § 3 mom. 15 i kårinstruktionen — utom i visst angivet,
här icke tillämpligt fall — skulle bo i härför avsett rum i kanslihuset,
syntes daglöjtnantsdubblettens upplåtande på sätt i ärendet blivit
utrett, även om upplåtandet endast skulle hava avsett rätt att nattetid
disponera densamma — åtminstone såvitt anginge sist angivna tider —
hava utgjort hinder för iakttagande av vad jämlikt dessa föreskrifter
ålåge daglöjtnanten. Att så verkligen varit fallet, syntes bestyrkas av löjtnanten
G. Bjurlings uttalanden vid det den 21 januari 1928 hållna förhöret.

2) Såsom framginge av chefens för Västmanlands trängkårs avvecklingsorganisation
skrivelse den 25 januari 1928, hade en underofficer vid kåren
på förfrågan förklarat, att han såsom daglöjtnant alltid bebott sitt ordinarie
kvarter i gamla mangårdsbyggnaden i Väsby. Enligt utdraget ur
dagbefälsliggaren hade denne underofficer tjänstgjort såsom daglöjtnant
under sammanlagt 13 veckor under åren 1925, 1926 och 1927. Att döma
av vad chefen för kårens avvecklingsorganisation i sin nyssnämnda skrivelse
anfört, förefölle det, som om även några andra underofficerare under
fullgörande av daglöjtnantstjänst fått bebo sitt ordinarie kvarter i Väsby.
Då, enligt vad ett i ärendet avgivet intyg gåve vid handen, gamla mangårdsbyggnaden
i Väsby vore belägen på mer än 500 meters avstånd från
kårens kasernetablissement, syntes denna anordning, vilken tillämpats även
å tider, då ettdera eller båda rummen i daglöjtnantsdubbletten varit till
disposition, icke stå i överensstämmelse med nyssnämnda, i tjänstgöringsreglementet
för armén och kårinstruktionen givna bestämmelser.

3) Sedan arméförvaltningens fortifikationsdepartement, enligt meddelande
från chefen för kasernbyrån den 30 juli 1924, bifallit av Tannlund
gjord framställning om bemyndigande att upplåta officersaspirantrummet
såsom bostad åt ogift subalternofficer samt härför fastställt en årlig ersättning
av 120 kronor, syntes — att döma av Tannlunds skrivelser den 16
januari och den 9 mars 1926 — den anordningen hava träffats, att den
person, som bebott officersaspirantrummet, icke erlagt den därför fastställda
hyran utan endast visst mindre belopp, under det att personer, som bebott
andra lokaler i kanslihuset, fått erlägga återstoden av den för officersaspirantrummet
fastställda hyran. I den mån en dylik anordning tillämpats,
hade officersaspirantrummet icke upplåtits på därför fastställda villkor.
I den mån åter den person, som bebott nämnda rum, ensam erlagt fastställd
hyra, hade övriga upplåtelser, såsom av arméfördelningschefen anmärkts,
skett, utan att vid upplåtelserna ersättning därför blivit betingad.

4) Enligt uppgift i Tannlunds skrivelse den 1 juni 1926 hade han låtit
en utomstående civil person en tid under sommaren 1924 bebo rum i
kasernen, vilket icke stode i överensstämmelse med gällande bestämmelser
för upplåtelse av lantförsvaret tillhörig fast egendom.

5) Slutligen syntes Tannlund, som på ansökan erhållit tillstånd av fortifikationsdepartementet
att under viss tid förhyra officersaspirantrummet,
jämväl hava, utan att, såvitt handlingarna utvisade, någon hänvändelse
skett till överordnad myndighet, till egen disposition för vissa tider från
och med den 8 oktober 1927 upplåtit den för daglöjtnanten avsedda dubbletten
och därvid själv fastställt hyresavgift för lägenheten ifråga. Då
Tannlund icke med laga verkan kunnat träffa avtal med sig själv, hade
Tannlund rätteligen hort hos överordnad myndighet göra framställning om
att få disponera lägenheten ifråga.

Militieombudsmannen anmodade Tannlund att inkomma med yttrande
i ovan angivna hänseenden.

I yttrande den 10 augusti 1928 anförde Tannlund i sakfrågan följande.

1) Tannlund hade aldrig låtit uthyra eller till disposition upplåta dagofficerslägenheten
annat än med företrädesrätt för dagofficeren att bebo
densamma. Något hinder härför hade sålunda icke kunnat förekomma.
Tannlund hade icke heller tillåtit dagofficeren att bo utom trängkårens
kasernetablissement, vilket torde bevisas av löjtnanten Bjurlings uttalande
till protokollet av den 14 januari 1928 angående Tannlunds personliga ingripande
i visst fall. I protokoll vid förhör med fanjunkaren Andersson
omförmälda »tillsägelse» hade icke varit Tannlund bekant. Rörande vissa
löjtnanten Bjurlings och fanjunkaren Anderssons uttalanden i övrigt ville
Tannlund hänvisa till ett bifogat yttrande av regementskvartermästaren
löjtnanten S. Camitz.

Under repetitionsövningarna 1923 hade en av de officerare, som förhyrt
rum i daglöjtnantsdubbletten, varit kommenderad till Jämtlands fältjägarregemente.
Under senare delen av nämnda övningar hade jämväl den
andre befattningshavare, som hyrt rum i nämnda dubblett, varit bortkommenderad,
nämligen till Västmanlands regemente. Under tidsperioden
den 8—15 september 1923 hade sålunda endast ett av daglöjtnantsrummen
varit upptaget samt under tidsperioden den 22 september—6 oktober samma
år ett eller intet av dessa rum.

Under tidsperioden den 12—19 juni 1926 hade två reservofficerare varit
inkvarterade i daglöjtnantslägenheten. Detta hade emellertid icke varit
något hinder för daglöjtnanten att bebo densamma, men hade regementskvartermästaren
med Tannlunds medgivande tillåtit nämnda reservofficerare
att — för att slippa utflytta — mellan tapto och revelj upprätthålla
tjänsten för dagofficeren. Den såsom sådan under natten tjänstgörande
officeren hade sålunda bebott daglöjtnantslägenheten.

Under tidsperioden den 7—21 maj 1927 hade två fanjunkare såsom dag -

officerare bebott sina lägenheter inom kasernetablissementet \ detta i enlighet
med kårinstruktionens bestämmelser. Såsom chef för Västmanlands
trängkår hade Tannlund haft befogenhet att fastställa kårinstruktionen
och ändra densamma. Därest Tannlund ansett behövligt eller befogat,
hade han alltså kunnat ändra det i kårinstruktionen använda begreppet
»kasernen» till »kasernetablissementet». Härtill hade Tannlund icke funnit
anledning, utan hade Tannlund såsom kårchef förstått begreppet »kasernen»
såsom »kasernetablissementet».

Av vad Tannlund ovan anfört framginge, att uthyrandet eller upplåtandet
av daglöjtnantslägenheten aldrig utgjort hinder för iakttagande av
vad jämlikt TjR § 110: 9 och kårinstruktionen § 3:15 ålegat dagofficeren.
Tjänstgörande dagofficeren hade alltid varit tillstädes mellan tapto och
revelj samt bott enligt kårinstruktionens bestämmelser.

Vad slutligen beträffade tidsperioden den 8 oktober—14 november samt
den 15—31 december 1927, ville Tannlund framhålla, att efter repetitionsövningarna
1927 daglöjtnantslägenheten icke behövt tagas i anspråk för
dagbefälstjänsten, då samtliga subalternofficerare — utom löjtnanten Bjurling,
vilken Tannlund förordnat såsom regementskvartermästare — omplacerats
till andra trängkårer och samtliga fanjunkare haft bostäder inom
kasernetablissementet. Detta hade varit anledningen, varför Tannlund
personligen förhyrt daglöjtnantslägenheten.

2) Mangårdsbyggnaden å Väsby kungsgård vore belägen inom Västmanlands
trängkårs kasernetablissement. Tannlund hade sålunda handlat
fullt konsekvent, då han jämlikt kårinstruktionen tillåtit icke endast
i kasernen inkvarterad fanjunkare utan jämväl de i Väsby inkvarterade
fanjunkarna att såsom dagofficerare bebo sina lägenheter mellan
tapto och revelj utom under tiden för anbefallda visitationer. TjR föreskreve
icke, var inom kasernetablissementet dagofficeren skulle vara »tillstädes»,
och avståndet mellan Väsby och kanslihuset hade icke utgjort
något hinder för dagbefälstjänstens utövande. Kårdagunderofficeren, som
haft sin bostad omedelbart intill kasernvakten och vaktbefälhavaren, hade
per direkt telefonledning till Väsby — om så påfordrats — hastigare
kunnat alarmera en därstädes än en inom manskapskasernen eller kanslihuset
sovande dagofficer.

3) Officersaspirantrummet hade officiellt varit uthyrt — sedan Tannlund i
juli 1924 därtill erhållit fortifikationsdepartementets bemyndigande —till löjtnanten
Virgin och — efter dennes kommendering till ridskolan — till löjtnanten
Widell, vilka var på sin tid inre verserat den fastställda hyran till kårens
kassaförvaltning. Något kollektivt hyresavtal med flera subalternofficerare
på samma gång hade Tannlund givetvis icke kunnat upprätta. Att de
officerare, som disponerat sådana tjänstelokaler, vilka Tannlund vid denna
tid icke vetat sig kunna uthyra, för att icke vara särskilt gynnade, del Enligt

utredningen voro dessa lägenheter icke belägna inom det egentliga kasernetablissementet
utan å Väsby kungsgård.

tagit i erläggandet av hyran för officersaspirantrummet, däri kunde Tannlund
icke se någon olaglighet. Så snart den författningstolkning, som
gjorts gällande den 23 januari 1926, men väl icke den 23 oktober 1924,
blivit för Tannlund bekant, hade hyresersättning retroaktivt uttagits för
de upplåtna tjänstelokalerna, även om vid upplåtelserna sådan icke blivit
betingad. Tannlund förmodade, att löjtnanterna Virgin och Widell helt
återburit de erlagda beloppen till kamraterna, sedan dessa retroaktivt fått
erlägga hyra för de av dem disponerade tjänstelokalerna.

4) Tannlund hade 1924 jämlikt kasernvårdsreglementets bestämmelser,
och sedan fortifikationsdepartementet förklarat sig däremot icke hava
något att erinra, till allmännyttigt ändamål upplåtit trängkårens kasernetablissement
i och för anordnandet av en Västmanlands läns lantbruksutställning.
Då under närmaste tiden före utställningens öppnande arbetet
måst pågå natt som dag, och Tannlund såsom ledamot av utställningsbestyrelsen
icke kunnat hinna leda och övervaka allt, hade han erbjudit
kommissarien, grosshandlaren C. Sundin, Västerås, att under de
sista nätterna »kinesa» i ett av kårexpeditionens rum, dit en säng inflyttats
på kvällen för att på morgonen åter försvinna. Tannlund vidginge
oförbehållsamt, att det aldrig ett ögonblick fallit honom in, att
kronan härför skulle tillföras någon hyresersättning, lika litet som för
djurvaktares och djurvårdares m. fl. nattlogi på en halmkärve inom stallar
och ridhus eller under ett tälttak i paddocken.

5) Tannlund hade såsom kårchef enligt arméfördelningschefens författningstolkning
haft befogenhet att till sina underlydande uthyra vissa tjänstelokaler,
däribland daglöjtnantslägenheten. Det vore Tannlund ofattligt,
att han icke skulle ägt samma befogenhet för sig själv som iförhållande
till sina underlydande, och därför visste han icke något som helst motiv,
varför han hos överordnad myndighet skulle göra framställning om förhyrande
av daglöjtnantslägenheten, vilken, då den icke behövdes för
tjänsten, väl kunde få disponeras av en överstelöjtnant lika väl som av
en kapten eller underlöjtnant. Att Tannlund däremot ansett sig böra hos
fortifikationsdepartementet göra framställning om förhyrande av officersaspirantrummet,
berodde på det formella hindret för hans befogenhet, att
fortifikationsdepartementet i skrivelse den 20 juli 1924 bemyndigat Tannlund
att uthyra nämnda rum till ogift subalternofficer. Chefen för departementets
kasernbyrå hade visserligen ansett såsom självklart, att Tannlund
kunde upplåta och uthyra till sig själv, vad han kunde upplåta och
uthyra till sina underlydande, men hade förstått Tannlunds tankegång
med hänsyn till arméfördelningschefens ställningstagande mot Tannlund.
Hyresbeloppet för daglöjtnantslägenheten hade av Tannlund varit fastställt
från den 1 maj 1923 utan att arméfördelningschefen eller fortifikationsdepartementet
gjort någon anmärkning på nämnda belopps storlek.
Då emellertid lägenheten av skäl, som Tannlund ovan framhållit, efter
repetitionsövningarna 1927 icke behövt användas för dagbefälstjänsten,

hado Tannlund ansett sig böra höja hyran till samma belopp, som fortifikationsdepartementet
fastställt för officersaspirantrummet. Att denna
Tannlunds åtgärd skulle kunna betraktas såsom ett olagligt träffande av
»avtal» med sig själv, syntes Tannlund orimligt. Tannlund kände åtminstone
tvenne fall, där truppförbandschef bebott lägenhet inom sitt
kasernetablissement utan att därom hava frågat efter tillstånd eller pris
hos överordnad myndighet.

Det av Tannlund åberopade yttrandet av löjtnanten Camitz, som var
dagtecknat den 29 juli 1928, var av följande lydelse:

»På anmodan av överstelöjtnanten m. m. Hj. Tannlund får jag härmed
avgiva uttalande om vissa förhållanden i samband med av löjtnant G.
Bjurling och fanjunkare E. Andersson lämnade uppgifter angående disponerandet
av daglöjtnantsrummen å T. 5 under den tid jag tjänstgjorde
såsom regementskvartermästare å nämnda kår.

Med anledning härav får jag på det bestämdaste framhålla, att daglöjtnantsrummens
uthyrande eller disposition aldrig utgjort hinder för
vederbörande dagofficer att bebo desamma. Vid vissa få tillfällen har av
praktiska skäl ordnats så, att hyresgästen eller den inkvarterade fått
kvarbo mot att han upprätthöll tjänsten under natten för såsom dagofficer
kommenderad boende utom kasernområdet. Enligt vad jag nu kan erinra
har detta inträffat i ett par fall, löjtnant Bjurling och fanjunkare
Andersson. Löjtnant Bjurling anhöll såsom dagofficer vid ett tillfälle
hos mig att på grund av privata ömmande skäl få under nätterna bo i
sin bostad, mot att en officer, som tillfälligt bebodde ett av dagofficersrummen
svarade för tjänsten under nämnda tider. Jag meddelade honom,
att han kunde få göra detta samt ämnade hos kårchefen göra framställning
härom, men blev detta av någon anledning bortglömt. Kårchefen
ingrep efter ett par dagar, da förhållandet kommit till hans kännedom,
och ändrade detsamma. Att det vid detta tillfälle gestaltade sig sålunda,
torde komma uteslutande på mitt personliga ansvar. Vad beträffar fanjunkare
Anderssons uppgift, att han av mig under tiden lf’/i2—22/i > 1923
fatt tillsägelse att bo i sin bostad sasom dagofficer, kan jag ej erinra mig
hava utfärdat en sådan befallning. Om jag skulle ha givit en sådan befallning,
torde jag haft anledning — sådan anledning har givetvis icke
varit tillfällig inkvartering i dagofficersrummen — härtill. Jag vill
erinra mig att dagofficersrummen nämnda vinter undergick reparation
och är det möjligt att denna pågick under ifrågavarande tid. I sådant
fall är det möjligt att jag givit fanjunkare Andersson sådan tillsägelse.

I sammanhang härmed, vill jag med bestämdhet framhålla, att mig veterligt
hava icke några anmärkningar mot dagofficerstjänsten förekommit
med anledning av, att vid vissa få tillfällen tillstånd medgivits dagofficer
att, mot att annan upprätthållit tjänsten, bo utom kasernområdet nattetid.
Vidare torde det icke vara vare sig brukligt eller nödvändigt att å kårorder
kungöra, om någon annan tillfälligtvis upprätthåller tjänsten för

ordinarie dagofficeren. Dagofficer finnes alltid, vem som tjänstgör som
sådan torde vara av mindre betydelse. Regementskvartermästaren, dagunderofficeren,
väbeln och vaktbefälhavaren hava dock alltid kännedom
om vem, som för tillfället tjänstgör som dagofficer.»

Vad Tannlund anfört beträffande de av militieombudsmannen framställna
anmärkningarna fann militieombudsmannen icke innefatta tillfyllestgörande
förklaring.

Tannlunds åtgärd att i strid med gällande föreskrifter utan ersättning
upplåta lokaler inom kronans etahlissement till inkvartering av officerare
och i ett fall även till civil person ansåg militieombudsmannen innefatta
ett tjänstefel av så allvarlig beskaffenhet, att detsamma borde föranleda
beivran. Vidare fann militieombudsmannen Tannlunds åtgärd att till
egen disposition upplåta daglöjtnantsdubbletten och att själv därför fastställa
hyran innefatta tjänstefel, som borde föranleda beivran. Militieombudsmannen
uppdrog därför i skrivelse den 9 oktober 1928 till överkrigsfiskalsämbetet
att ställa Tannlund under åtal inför vederbörlig domstol
för vad han i berörda hänseende låtit komma sig till last (se denna
ämbetsberättelse sid. 47).

I fråga om de under punkterna 1) och 2) upptagna anmärkningarna mot
anordnandet av daglöjtnantstjänsten vid kåren fann militieombudsmannen
sig kunna underlåta att för vad därutinnan förekommit ställa Tannlund
under åtal.

I skrivelse till Tannlund den 9 oktober 1928 anförde militieombudsmannen
i detta avseende följande.

Enligt TjR § 110: 5 skall regementsdagbefälet tillse, att de av regementschefen
träffade anordningarna för den inre tjänstens utförande bliva behörigen
iakttagna samt vaka över ordningen inom kasernområdet. Vidare
lämnas föreskrifter om regementsdagbefälets förhållande vid oförutsedda
händelser samt larm och eldfara inom kasernen.

För att dagbefälstjänstens effektivitet ej skall äventyras, finnas vidare
i § 110:9 följande bestämmelser: »Dagkaptenen får tillåtas att på lämpliga
tider av dagen, vilka bestämmas i regementsinstruktionen, avlägsna sig
från kasernen, dock icke längre än att han vid behov hastigt kan inställa
sig därstädes. Vill dagkaptenen icke begagna sig av denna rättighet, får
han under samma tid permittera daglöjtnanten. Då endera av dem lämnar
kasernen, övertagas hans samtliga åligganden av den kvarvarande.
Mellan tapto och revelj skall daglöjtnanten samt enligt regementschefens
bestämmande jämväl dagkaptenen vara tillstädes.»

I den för Västmanlands trängkår utfärdade kårinstruktionen stadgas i
§ 3: 15, att kårdagbefälet, utom dagkaptenen, skall bo i härför avsedda

rum i kanslihuset, inen att i kasernen inkvarterad fanjunkare, som gör
daglöjtnantstjiinst, härunder må bebo sitt ordinarie kvarter.

I kårinstruktionens § 3: 16 stadgas slutligen, att kårdaghefälet, utom
dagkaptenen, skall mellan tapto och revelj i regeln vistas i tjänsterummet
med undantag för de tillfällen, då det är upptaget av tjänsteförrättningar
utom detsamma, samt, om det under sagda tid avlägsnar sig från tjänsterummet,
meddela vaktbefälhavare (nattposterings-) var det kan anträffas.

Genom vad i ärendet upplysts framgår, att vid Västmanlands trängkår
åtminstone sedan år 1923 den anordningen vidtagits, att de för daglöjtnanten
upplåtna rummen, ett expeditions- och ett sovrum tidtals upplåtits
till hostad åt officerare vid kåren. En sådan anordning måste givetvis
betecknas såsom synnerligen olämplig. Såsom framgår av de ovan åberopade
bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén, förutsättes,
att dagbefälet, i all synnerhet daglöjtnanten, utom i vissa särskilt angivna
undantagsfall, städse skall befinna sig inom kasernetablissementet. Att
sa bor vara förhållandet, torde jämväl ligga i sakens natur. För detta
ändamål finnas inom alla truppförband anvisade särskilda rum till daglöjtnantens
disposition, i allmänhet ett sovrum och ett expeditionsrum.

Redan därigenom att ett av dessa rum uthyrts till annan officer än
daglöjtnanten, torde hinder för den sistnämnde i tjänstens utförande kunna
uppstå. Även om vid uthyrningen den formella bestämmelsen meddelats,
att dispositionen av lokalen endast skulle innebära nattetidsbeboelse, ligger
det i sakens natur, att den person, som icke har annan bostad, även under
dagen behöver använda den lokal, där han förvarar sina tillhörigheter,
vilket i hög grad torde vara fallet beträffande en officer i tjänstgöring.
Enligt lämnad upplysning lär det till och med hava inträffat, att den person,
som förhyrt rum i daglöjtnantsdubbletten, haft denna låst under dagen.

Daglöjtnantstjänsten måste utövas jämväl nattetid i form av inspektioner
av kasernvakt samt i logement, stallar m. m. Med hänsyn härtill
kan det icke vara lämpligt, att även annan person skall vara inkvarterad
i den av daglöjtnanten disponerade lokalen.

Den skedda uthyrningen av rum i daglöjtnantsdubbletten har därjämte
i vissa fall medfört, att underofficerare, som varit inkvarterade i Väsby
f. d. kungsgård, d. v. s. på ett avstånd av omkring 540 meter från det
inhägnade området kring kårens egentliga kasernetablissement, nattetid
måst sköta daglöjtnantstjänsten från sina bostäder. Denna anordning
har tillämpats även å tider, då ettdera eller båda rummen i daglöjtnantsdubbletten
varit till disposition. Det torde ligga i sakens natur, att då i
tjänstgöringsreglementet för armén föreskrives, att daglöjtnanten nattetid
skall »vara tillstädes», därmed avses, att han skall vara förlagd inom ett
kasernetablissement och icke i ett bostadshus, som — låt vara beläget å
område, som enligt kårinstruktionen utgör del av kasernområdet — dock
är beläget på avsevärt avstånd från det egentliga kasernområdet och är
skilt från detta av annan mark.

7 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

Beträffande de tider, då båda daglöjtnantsrummen varit uthyrda, skulle,
enligt vad Tannlund i förklaringen uppgivit, den anordningen hava träffats,
att den å kårorder kommenderade daglöjtnanten blivit — antagligen
under eftermiddagens lopp — avlöst av en av de officerare, som hyrt
daglöjtnantsrummen. Att en dylik anordning träffas på grund av att
de för daglöjtnanten avsedda rummen blivit uthyrda, kan icke vara
lämpligt och torde icke stå i överensstämmelse med grunderna för daglöjtnantstjänstens
ordnande.

Med hänsyn därtill att Västmanlands trängkår numera indragits och
då Tannlund överförts till övergångsstat, fann militieombudsmannen sig
dock kunna i denna del av ärendet låta bero vid vad däri förekommit.

12. Anmärkningar rörande enskilda lägerkassans användande

i vissa fall.

Vid en den 12 juli 1927 av tjänstförrättande militieombudsmannen förrättad
inspektion av Smålands artilleriregemente antecknades vid granskning
av enskilda lägerkassans bokföring för år 1927, att kassans medel
använts till likvidering av, bland annat, följande räkningar:

1) Räkning från A.-B. Elektrolux (ver. nr 33) å 2 st. dammsugare för
tillhopa 640 kronor, vilka disponerats till uppbörd den ena på marketenteriföreståndaren
och den andra på regementsväbeln.

2) Räkning från Möbelkompaniet i Jönköping (ver. nr 46) å diverse
möbler m. m. för tillhopa 665 kronor 30 öre, däribland en järnsäng för 100
kronor och två fåtöljer för 300 kronor.

3) Räkning från Möbelkompaniet i Jönköping (ver. nr 47) å bl. a. ett
rökbord med rökservis för 57 kronor och ett sängöverkast för 20 kronor.

4) Räkning från Möbelkompaniet i Jönköping (ver. nr 48) å bl. a. två
skinnfåtöljer för 350 kronor och 9.6 meter granitmatta.

5) Räkning från Möbelkompaniet i Jönköping (ver. nr 49) å diverse
möbler m. m. för tillhopa 241 kronor 50 öre, däribland utrustningspersedlar
till en säng för 125 kronor.

6) Räkning från Nya Linnemagasinet (ver. nr 50) å silkegardin, en
cocosmatta och ett duchatelltäcke för tillhopa 113 kronor.

7) Räkning från firman Axel Wibel i Stockholm (ver. nr 51) å 8 st.
Continental skrivmaskiner för tillhopa 2,680 kronor.

8) Räkning från firman Albert Nilsson (ver. nr 75) å renovering av inventarier
den 31 mars 1927 för tillhopa 383 kronor, vilken sistnämnda räkning
attesterats av regementsintendenten kaptenen P. E. Egerstéen.

Vid inspektionen upplyste tillförordnade regementsintendenten kaptenen
C. P. Slettengren, att verifikationerna nr 46—50 avsåge varor, som levererats

till daglöjtnantens och regemcntsdagunderofficerens tjänsterum samt
att de å verifikationen nr 51 upptagna skrivmaskinerna utlämnats till användning
en till vardera av chelerna för 1., 2., 4., G., 10. och 11. batterierna
och två till regementsintendenten. I fråga om verifikationen nr 51 antecknades,
att densamma försetts med påskrift, att skrivmaskinerna inköpts
med fördelningsintendentens medgivande.

Då det syntes tjänstförrättande militieombudsmannen anmärkningsvärt,
att enskilda lägerkassans medel använts till gäldande av utgifter av angiven
art, anmodades regementschefen genom skrivelse den 27 juli 1927
att avgiva yttrande i ärendet ävensom infordra och till militieombudsmannen
inkomma med yttrande av vederbörande regementsintendent.

Med anledning av vad som antecknats i fråga om verifikationen nr 51
infordrades samtidigt yttrande av fördelningsintendenten vid II. arméfördelningen.

Regementschefen översände med skrivelse den 15 augusti 1927 yttrande
från regementsintendenten kaptenen Egerstéen, vilken däri anförde följande.

2 st. dammsugare (ver. nr 33).

Den ena av dessa dammsugare vore avsedd för renhållning i manskapsmässarna
och marketenteripersonalens bostäder. Den andra, uppställd
centralt hos regementsväbeln, vore avsedd för rengöring av manskapets
filtar m. m. samt för sjukhuset och ställdes till förfogande efter rekvisition.
I båda fallen vore dammsugarna alltså avsedda uteslutande för
manskapets nytta och trevnad.

Diverse möbler m. m. (ver. nr 46—50).

Verifikationerna ifråga avsåge den inventarieanskaffning, som under
våren 1927 verkställts för de lokaler vid regementet, som användes för
förläggning av sergeanter i regementet (furirer) samt för officers- och
reservofficersaspiranter, således för personal, som på stat vore manskap
eller åtnjöte manskaps avlöning. Kaptenen Slettengren sade sig vid militieombudsmannens
besök hava meddelat, att han antoge, att inventarierna
ifråga disponerats för dagbefälsexpeditionerna och furirrum, men
betonat, att han ej kunde lämna något bestämt besked. Detta antagande,
vad beträffade dagbefälsexpeditionerna, torde hava föranletts därav att
en mindre del av dessa inventarier vid leveransen tillfälligt insatts i
yttre daglöjtnantsrummet, enär reparation ägt rum i ett av de rum, för
vilka de vore avsedda.

8 st. skrivmaskiner (ver. nr 51).

Vid föredragningen inför regementschefen, då beslut fattats angående
maskinernas inköp, hade Egerstéen betonat, att framställningar tid efter
annan inkommit å batterierna från manskap angående anskaffande av en
maskin å varje batteri, på det att manskapet skulle kunna beredas tillfälle
att utbilda sig i maskinskrivning under sin militärtjänstgöring för att
efter erhållet avsked (utryckning) lättare kunna få civil anställning. På

100

grund härav hade beslut fattats om inköp av 8 st. skrivmaskiner, d. v. s.
en till varje av de nu uppsatta sex batterierna samt de båda övriga till
de två batterier, som skulle tillkomma den 1 januari 1928. Om 8 st.
maskiner inköptes på en gång, kunde priset nedpressas till det belopp per
maskin, som vore avtalat med arméförvaltningen. Maskinerna disponerades
nu av manskapet efter anmälan å batteriexpeditionerna, och efter
råd battericbeferna upplyst, begagnade sig manskapet i stor utsträckning
av denna möjlighet till utbildning, i regel under ledning av någon skrivkunnig
person å batteriet. Mindre kurser torde å vissa batterier redan
hava anordnats. Och enär regementschefens avsikt vore att tid efter
annan låta anordna frivilliga kurser i maskinskrivning under erfaren ledning,
gemensamma för hela regementet, syntes det Egerstéen, att manskapets
önskemål i detta avseende bleve väl tillgodosedda. Maskinerna vore
alltså anskaffade uteslutande för manskapets nytta och trevnad och på
manskapets egen begäran.

Renovering av inventarier (ver. nr 75).

Dessa reparationer avsåge inventarierna å manskapsmässarna samt till
mindre del i dagrummen (omstoppning, omboning, omslipning eller beläggning
med nya marmorskivor m. m.). Materielen ifråga tillhörde enskilda
lägerkassan.

Enligt regementsintendentens mening hade ifrågavarande utgifter
bestritts i full överensstämmelse med för enskilda lägerkassans förvaltning
gällande bestämmelser, enär samtliga åtgärder uteslutande avsåge
manskapets nytta och trevnad.

I sin berörda skrivelse förklarade regementschefen, att han för egen
del icke hade något att anföra utöver regementsintendentens yttrande.

Fördelningsintendenten vid II. arméfördelningen, överstelöjtnanten P.
A. Sundh, anförde i skrivelse den 11 augusti 1927 för sin del följande
rörande de på enskilda lägerkassans bekostnad inköpta skrivmaskinerna:
Innan ifrågavarande inköp verkställdes, hade regementsintendenten per
telefon förfrågat sig hos fördelningsintendenten, huruvida han ansåge, att
på enskilda lägerkassans bekostnad kunde få anskaffas visst antal skrivmaskiner
— det antal varom fråga var kunde fördelningsintendenten numera
ej erinra sig — avsedda dels för marketenteriföreståndaren och dels
för batterierna. De maskiner, som eventuellt skulle anskaffas för batterierna,
avsåges huvudsakligen för att bereda manskap tillfälle att lära
sig maskinskrivning, men skulle maskinerna, som, då de icke toges i anspråk
för nämnda ändamål, borde förvaras i batteriexpeditionerna, jämväl
kunna få användas för dessas räkning. Fördelningsintendentens svar
hade blivit, att han under denna förutsättning icke hade anledning att
vid granskning av enskilda lägerkassans räkenskaper till arméfördelningschefen
framställa något yrkande om erinran mot inköpet. Någon anmälan
till arméfördelningschefen angående detta fördelningsintendentens
svar hade dock ej gjorts. Fördelningsintendenten förmodade, att avsikten

101

med anteckningen ä räkningen hade varit att lämna fördelningsintendenten
underrättelse om att denne uttalat sig på sätt ovan angivits, så att
särskild ioriragan ej skulle beliöva göras, då granskningen av räkenskaperna
verkställdes. Att i anteckningen å räkningen använts ordet »medgivande»,
som ju mnebure något annat än som borde avsetts, torde icke
kunna laggas iordelnmgsintendenten till last, då anteckningen icke gjorts
pa föranstaltande av iordelningsintendenten och icke heller återgåve hans
uttalande. Hade Iordelningsintendenten haft befogenhet att lämna medgivande
och hade lian i detta fall lämnat dylikt, skulle fördelningsintendenten
ock iklätt sig därmed förenat ansvar, men såsom framginge av
nadiga brevet den 24 november 1922 angående användandet och redovisningen
av truppförbandens enskilda lägerkassor, saknade fördelningsintendent
liksom även arméfördelningschef befogenhet att besluta angående
inköp m. m. för ett truppförbands enskilda lägerkassas räkning, utan tillkomrne
dylik befogenhet endast vederbörande truppförbandschefer, varom
dessa, så långt fördelningsintendentens erfarenhet sträckte sig, även vore
fullt medvetna. Det vore att förmoda, att här ifrågavarande inköp ock
grundade sig på vederbörande regementschefs beslut samt att av detta
jämväl framginge motivet till inköpet, varom fördelningsintendenten torde
få tilliälle övertyga sig vid kommande kassainventering.

Med anledning av vad sålunda i fråga om posterna under 2)—7) förekommit
anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 23 augusti 1927 till
arméförvaltningens intendents- och civila departement, att departementen
ville avgiva utlåtande i ärendet.

Den 10 februari 1928 inkom det begärda utlåtandet, vid vilket fogats ett
av chefen för förutvarande II. arméfördelningen generalmajoren L. Hammarskiöld
den 27 oktober 1927 till departementen i ärendet avgivet yttrande.

I det av arméfördelningschefen avgivna yttrandet anförde denne.

Genom fördelningsintendenten hade arméfördelningschefen den 19 oktober
1927 låtit vid regementet undersöka — utan att vederbörande dessförinnan
därom varskotts — huru i militieombudsmannens skrivelse uppräknade
inventarier disponerats. Härvid hade befunnits, att samtliga å
verifikationerna nris 46—50 upptagna inventarier med undantag av 9.g
meter granitmatta varit uppställda i tre, i kanslihusets översta våning
belagna rum, vilka användes för förläggning av officers- och reservofficersaspiranter
samt för värnpliktiga läkare och veterinärer under tiden
för dessas facktjänstgöring. I ett av rummen hade för tillfället förlagts en
värnpliktig läkare och en värnpliktig veterinär, under det återstående
två rum varit obelagda. Det ena av de tre rummen vore ämnat att under
de tider av året, då det icke erfordrades för förläggning, användas såsom
dagrum för ovannämnda personal, och hade av här åsyftade inventarier
följande varit avsedda för sagda dagrums möblering: 4 fåtöljer, 1 skrivstol,
5 stolar, 1 klaffbord, 1 rökbord, 1 cocosmatta samt 7.i meter silkegar -

102

din. Den å verifikationen nr 48 uppförda granitmattan vore, enligt vad
som uppgivits, inlagd i 7. batteriets furirrum, vilken uppgift fördelningsintendenten
ej ansett sig böra betvivla. I vardera av åtta batteriexpeditioner
hade funnits en skrivmaskin Continental, vilka skrivmaskiner hade
uppgivits vara de å verifikation nr 51 uppförda. Beträffande användningen
av skrivmaskinerna hade de uppgifter, regementschefen lämnat i
sin förklaring till militieombudsmannen, blivit bekräftade. Regementschefens
beslut förelåge ej i skriftlig form på annat sätt, än att regementschefen
å vederbörlig månadsredovisning tecknat bevis angående granskning
och godkännande. Anledningen till att regementschefen ej hos arméfördelningschefen
begärt tillstånd att anskaffningen av de å verifikationerna
nris 46—50 uppförda inventarierna finge ske på bekostnad av
kasernutrednin gsanslaget hade uppgivits vara, att detta anslag alltid varit
hårt taget i anspråk för såväl annan mera nödvändig nyanskaffning som
underhåll, varför, då däremot riklig tillgång å medel funnes i enskilda
lägerkassan och utgiften vore till nytta och trevnad för manskap vid
regementet, enskilda lägerkassan i stället hade anlitats.

Att nu berörda anskaffning skulle stå i strid med bestämmelserna rörande
enskild lägerkassas användande, kunde arméfördelningschefen ej
finna. Jämfördes bestämmelserna rörande allmän och enskild lägerkassas
användande, funne man, att beträffande allmän lägerkassa stadgades,
att dennas medel finge användas till utgifter för truppförbandets gemensamma
bästa i en hel del särskilt angivna hänseenden samt dessutom för
andra anordningar eller ändamål, som beredde gemensam nytta eller trevnad
för all personal vid truppförbandet och för vilka medel icke blivit i
stat eller eljest anvisade, under det att beträffande användandet av enskild
lägerkassas medel endast stadgades, att desamma finge användas
allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande
truppförband. Bland bestämmelserna för enskild lägerkassas användande
återfunne man sålunda icke någon dylik rörande vare sig gemensam
nytta och trevnad eller att medel icke blivit i stat eller eljest
anvisade. Detta förhållande syntes arméfördelningschefen giva stöd för
den meningen, att åsyftade anskaffning icke skett i strid med bestämmelserna
för enskild lägerkassas användande utan stode i full överensstämmelse
med densamma. Arméfördelningschefen kände icke några föreskrifter,
som skulle kunna giva stöd för en motsatt tolkning.

Till ytterligare belysande av arméfördelningschefens uppfattning röran
de truppförbandscliefs befogenhet att använda enskild lägerkassas medel
för olika ändamål ville denne anföra bland annat följande. För arméfördelningschefen
syntes uppenbart, att knappast någon användning av enskilda
lägerkassornas medel så mycket bidroge till beredande av nytta för
manskapet som anordnandet av kurser, av vilka manskapet kunde hava
gagn för sin framtida utkomst i det civila livet. Så vitt arméfördelningschefen
hade sig bekant, hade det också varit vanligt vid många regemen -

103

ten att anordna utbildningskurser för manskapet och att bekosta dem med
medel från enskilda lägerkassorna. Sålunda torde ej sällan hava förekommit
kurser exempelvis i maskinskrivning, bokföring, bilkörning, allmänbildande
ämnen in. in. Själv hade arméfördelningschefen såsom chef
lör såväl Smålands artilleriregemente som Svea artilleriregemente låtit
ordna kurser i både den ena och den andra civila utbildningsgrenen, utan
att detta arméfördelningscbefens handlingssätt honom veterligen varit utsatt
för någon som helst anmärkning. De flesta regementschefer hyste säkerligen
ock den uppfattningen, att de på ett dylikt sätt gjorde det allra
bästa bruk av enskilda lägerkassans överskottsmedel, sedan andra behov såsom
extraförplägnad, bibliotek, idrott, julklappar m. m. blivit i vederbörlig
grad tillgodosedda. Då avsikten med ifrågavarande anskaffning av skrivmaskiner
tydligen vore och varit, att därigenom i främsta rummet erhålla
materiel för användning vid kurser i maskinskrivning, vilka kurser därigenom
kunde för framtiden ordnas på ett bekvämare och billigare sätt än
eljest, kunde arméfördelningschefen i anslutning till sin sålunda uttalade
appfattning icke finna något att erinra mot sagda anskaffning. Icke heller
mot inköpet av möbler för användning i rum avsedda för viss kategori
manskap syntes arméfördelningschefen något vara att principiellt erinra.

För egen del anförde intendents- och civila departementen följande.

Uti nådigt brev den 22 oktober 1897 angående användande och redovisning
av de s. k. marketenteri- eller lägerkassorna hade Kungl. Majrt förordnat,
att samtliga vid truppförbanden befintliga dylika kassor skulle
såsom dittills av cheferna för vederbörande truppförband disponeras till
täckande av sådana utgifter för manskapets nytta, förbättrade anordningar
vid lägerplatserna samt andra ändamål, avseende truppförbandet
i dess helhet, till vilka medel ej blivit i stat eller eljest anvisade. I skrivelse
den 1 juli 1902 till statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
angående redovisning av lägerkassornas tillgångar hade intendentsdepartementet
föreslagit, att föreskrifter måtte meddelas därom, att lägerkassornas
tillgångar skulle användas till förbättrade anordningar å mötesplatserna
samt andra truppförbanden i dess helhet avseende ändamål, för
vilka andra medel icke funnes tillgängliga, samt att marketenterikassornas
medel huvudsakligen skulle användas till sådana anordningar, som
avsåge manskapets bästa och kunde bidraga till dess trevnad, förkovran
och välbefinnande enligt vederbörande chefs beprövande. Härav torde
framgå, att meningen ursprungligen varit, att samtliga lägerkassornas
medelstillgångar skulle användas för sådana ändamål, som avsåge truppförband
i dess helhet, och för vilka erforderliga medel i stat eller eljest
ej blivit anvisade, dock med den ytterligare inskränkning beträffande
marketenterikassorna eller, såsom de benämndes i nådig skrivelse den 17
april 1903 och nådigt brev den 24 november 1922, enskilda lägerkassorna,
att dessas medel huvudsakligen skulle användas till sådana anordningar,
som avsåge manskapets trevnad. Då emellertid ovan angivna riktlinjer

104

för användningen av lägerkassornas medelstillgångar icke blivit tydligt
uttalade i nyssberörda nådiga skrivelse och brev, syntes den tolkning av
bestämmelserna i desamma kunna anses vara befogad, att enskild lägerkassas
medel kunde användas även till ändamål, för vilka medel funnes
anvisade.

Däremot ville det synas, som om regementschefen förfarit felaktigt genom
att, såsom här skett, använda enskilda lägerkassans medel till förmån
för en så liten och så ensidigt sammansatt del av manskapet, men ansåge
sig dock departementen, på grund av vad ovan anförts och då regementet
numera indragits, böra hemställa, att det anmärkta förfaringssättet beträffande
möbelanskaffningen ej måtte till någon militieombudsmannens
åtgärd föranleda.

Av räkningarna framginge, att en del poster avsåge kostnader för reparation
av möbler, påläggning av matta och uppsättning av draperi m. m.
Av under hand infordrad uppgift hade emellertid framgått, att dessa möbler
m. m. ursprungligen inköpts av enskilda lägerkassans medel, varför
användandet av dessa medel för möblernas reparation m. m. syntes vara
fullt befogat.

Vad beträffade anmärkningen om skrivmaskinsanskaffningen, varom
civila departementet hade att uttala sig, torde densamma icke till någon
åtgärd föranleda, med hänsyn därtill, att intendents- och civila departementen
nyligen till Kungl. Maj:t uttalat, att kostnader vid truppförband
för beredande av utbildning i, bland annat, maskinskrivning i syfte att
underlätta manskapets civilanställning borde kunna bestridas av enskilda
lägerkassan.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Smålands arméartilleriregemente
den 3 mars 1928 anhållit om vissa upplysningar i fråga
om möbleringen av de tre för officersaspiranter m. fl. avsedda rummen i
kanslihuset, insände nämnde regementschef med skrivelse den 8 i samma
månad ett av kaptenen Egerstéen samma dag avgivet yttrande, vari
denne till svar å berörda skrivelse anförde, bland annat, följande. Rummen
i fråga hade före år 1927 ej haft några särskilda möbler, utan försetts
med dylika dels från officersmässen (sådana som där kunde avvaras), dels
även från officersarresten, med viss komplettering vid behov (under regementsmötet)
även med vanliga manskapsstolar m. m. Av sängar hade
för ifrågavarande personal funnits en enskilda lägerkassan tillhörig sådan,
varjämte även en säng från officersarresten ibland disponerats, i övrigt
hade manskapssängar använts. Vid iordningställandet av dessa rum
föregående år hade använts dels enskilda lägerkassan tillhörig materiel,
som delvis renoverats, varjämte ny materiel inköpts av nämnda kassas
medel, bland annat, en järnsäng. Den förut befintliga sängen hade varit
i behov av ny utredning, varför även sådan inköpts. På detta sätt funnes
nu permanent tvenne bättre sängar därstädes, i första hand avsedda för
värnpliktiga läkare och veterinärer. Då dessa hade underlöjtnants tjänste -

105

ställning, torde de ej lämpligen böra använda vanliga manskapssängar.
Övriga där iörlagda finge fortfarande i män av behov använda vanliga
manskapssängar.

I skrivelse den 15 mars 1928 till förutvarande chefen för Smålands artilleriregemente
översten B. A. Tarras-Wahlberg anförde militieombudsmannen
följande:

I § 1 av kungl. brevet den 24 november 1922 angående användandet och
ledovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor föreskreves, att till
dylik kassa vid truppförband skulle inflyta:

a) arrenden och hyror för byggnader och lägenheter, som vore vederbörande
truppförband enskilt tillhöriga eller blivit uppförda eller inköpta
för lägerkassans egna medel,

b) inkomst av marketenteri- och annan affärsrörelse, som bedreves för
kassans räkning,

c) inkomster av köksavfall och dylikt samt

d) inkomster av kassans i bank insatta och övriga räntebärande medel.

I § 2 av brevet stadgades, att enskild lägerkassas medel finge användas
allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande
truppförband.

I fråga om de under 1) och 7) upptagna inköpen av dammsugare och
skrivmaskiner samt de under 8) upptagna reparationsarbetena funne militieombudsmannen,
efter de i avgivna förklaringar meddelade upplysningar,
ej anledning till någon erinran mot att enskilda lägerkassans medel
använts till bestridande av nämnda utgifter.

Vad däremot anginge anmärkningen mot att enskilda lägerkassans medel
tagits i ansprak för de under 2)—6) upptagna inköpen av möbler m. m.
funne militieombudsmannen sig föranlåten framhålla följande.

Då i 1922 års brev, såsom ovan nämnts, föreskreves, att enskild lägerkassas
medel allenast finge användas för beredande av nytta och trevnad
för »manskapet vid vederbörande trupp förband», måste begreppet »manskapet»
givetvis tagas i kollektiv bemärkelse och således vara liktydigt
med den del av truppförbandets personal, som vore att hänföra till manskapet.
Den omständigheten att en utgift beredde nytta eller trevnad
för person tillhörande manskapet vore således icke i och för sig tillfyllest,
för att enskilda lägerkassan skulle få tagas i anspråk för utgiftens bestridande.
För att detta skulle vara medgivet erfordrades, att manskapet,
taget sasom kollektivt begrepp, hade nytta eller trevnad av förmånen i
fråga. Detta kunde ske på olika sätt. I främsta rummet räknades hit
förmåner för manskapet i gemen eller av vilka envar av manskapet ägde
begagna sig, såsom extraförplägnad, idrottsanordningar, tidningsprenumeration,
bokinköp för bibliotek, biografförevisningar, prydande av lokaler
där manskapet vistades m. m. dylikt. Såsom beredande nytta eller
trevnad för »manskapet» borde givetvis även anses de utgifter, som —

106

oaktat de endast komma enstaka personer av manskapet till godo — dock
tillgodosåge ett manskapets gemensamma intresse, t. ex. utgifter för
idrottspris, för resa till tävlingar å annan ort m. m. dylikt.

Givetvis erfordrades icke, att varje enstaka utgift skulle på angivet sätt
komma hela manskapet till godo. En förmån kunde vid ett tillfälle beredas
en grupp, vid ett annat tillfälle en annan. Däremot måste fasthållas
vid att utgiften skulle vara av den art, att den förmån, som därigenom
bereddes, tillgodokomme manskapet i allmänhet.

Att innebörden av ifrågavarande bestämmelse om de enskilda lägerkassornas
förvaltning vore den nu angivna, framginge icke blott av de i författningen
använda ordalagen utan även av det förhållandet, att de enskilda
lägerkassornas egentliga inkomster vore sådana, vartill manskapet
i dess helhet kunde sägas bidraga, nämligen vinsten å marketenterirörelsen
och inkomsten vid försäljning av köksavfall. Den nu angivna tolkningen
av bestämmelsen i fråga motsades icke heller, såvitt militieombudsmannen
kunde finna, i någon mån av de bestämmelser, som gällde
för förvaltningen av truppförbandens allmänna lägerkassor. Där använda
uttryckssätt (»utgifter för truppförbandets gemensamma bästa» och
»andra anordningar eller ändamål, som bereda gemensam nytta eller trevnad
för all personal vid truppförbandet») vore tydligen endast avsedda att
inskärpa, att utgift för att få bestridas av allmänna lägerkassan, skulle
lända till nytta och trevnad för truppförbandets personal i dess helhet
och icke blott för någon viss grupp eller kår vid truppförbandet.

Vad det nu föreliggande fallet beträffade, framginge av det utav arméfördelningschefen
avgivna yttrandet, att de under 2)—6) upptagna inventarierna
med undantag av en linoleummatta användes i tre för förläggning
av officers- och reservofficersaspiranter samt värnpliktiga läkare och
veterinärer avsedda rum. Det vore således — såsom även arméförvaltningens
intendents- och civila departement framhållit — en mycket liten
och ensidigt sammansatt del av manskapet, till vars förmån de ifrågavarande
inventarierna blivit anskaffade. Häremot hade med utgångspunkt
från det ovan sagda i och för sig icke varit så mycket att erinra, om
ej på grund av de anskaffade inventariernas beskaffenhet den förmån,
som därigenom beretts ett fåtal befattningshavare, så märkbart skilde sig
från de förmåner i ifrågavarande avseende, som bereddes eller kunde beredas
manskapet i gemen. Detta gällde särskilt anskaffandet av fyra
stycken fåtöljer till ett pris av 650 kronor, ett rökbord med rökservis för
57 kronor, en järnsäng för 100 kronor samt sängutrustningspersedlar för
två sängar för 145 kronor.

Den omständigheten att värnpliktiga läkare och veterinärer efter viss
fullgjord tjänstgöring hade tjänsteställning i likhet med underlöjtnant
kunde givetvis icke, såsom regementsintendenten gjort gällande, hava
någon betydelse, när det gällde att avgöra storleken av den förmån, som

107

tillgodokomme dem i egenskap av personer tillhörande manskapet och
från medel, avsedda för manskapets nytta och trevnad.

I likhet med arméförvaltningens intendents- och civila departement
lunne militieombudsmannen således regementschefens åtgärd att för enskilda
lägerkassans medel anskaffa nu nämnda inventarier icke stå i överensstämmelse
med de för enskild lägerkassas förvaltning gällande föreskrifter.
Med stöd av 5 § i den för riksdagens militieombudsman gällande
instruktion hade militieombudsmannen dock ansett sig kunna låta bero vid
detta uttalande.

13. Kassaförvaltning1 har obehörigen förvägrat ledamot av inskrivningsnämnd
begärt reseförskott.

Byggmästaren Olof Wästberg i Bollnäs, vilken av vederbörande landsting
utsetts att såsom civil ledamot deltaga i inskrivningsnämndens för
Bollnäs rulliöringsområde nr 61 sammanträden under år 1928, anförde i
en till militieombudsmannen insänd klagoskrift. Wästberg hade hos
kassaförvaltningen vid Hälsinge regemente anhållit om utbekommande av
visst förskott för bestridande av de med deltagandet i nämndens resor
uppkommande kostnader, men kassaförvaltningen hade genom beslut den
15 februari 1928 förklarat sig icke kunna utlämna dylikt förskott utan
hänvisat Wästberg att hos den myndighet, som för ordnat honom att deltaga
i ifrågavarande förrättningar, göra den framställning om reseförskott,
vartill han ansåge sig berättigad. Wästberg hade med anledning
härav vänt sig till länsstyrelsen i Gävleborgs län men av denna erhållit
meddelande att reseförskott utbetalades av den myndighet, som skulle
gälda kostnaden för förrättningen i fråga, i detta fall vederbörande militära
myndighet, samt att vid sådant förhållande länsstyrelsen vore förhindrad
att utanordna det begärda förskottet. Då Wästberg ansåge, att
kassaförvaltningen vid regementet icke haft rätt att avslå hans begäran
om förskott, anhölle Wästberg om militieombudsmannens ingripande i
saken.

Militieombudsmannen hänvisade klaganden att i enlighet med erhållen
besvärshänvisning överklaga kassaförvaltningens beslut hos arméförvaltningens
civila departement.

På de besvär klaganden sedermera anförde hos nämnda departement
meddelade departementet beslut den 6 mars 1928, därvid departementet
anförde följande: Enär klaganden jämlikt föreskrifter i 3 § av kungl. kungörelsen
den 5 mars 1926 angående avlöning för rullföringsbefäl och värnpliktiga
under fredstid m. m„ nämnda föreskrifter jämförda med tillläggbestämmelserna
till allmänna resereglementet, vore berättigad åt -

108

njuta ersättning för deltagande i nämndens sammanträden och samtliga
kostnader för ledamöternas i ifrågavarande inskrivningsnämnds sammanträden
och resor skulle gäldas av kassaförvaltningen vid Hälsinge regemente,
förty och då klaganden jämlikt bestämmelserna i 22 § av allmänna
resereglementet den 18 juni 1927 ägde att hos kassaförvaltningen utbekomma
lämpligt förskott för reseutgifternas bestridande, alltså funne departementet,
med stöd jämväl av bestämmelserna i 13 § 2 mom. av reglementet
den 11 oktober 1907 för arméns kassaväsende i fred, sådant detta
författningsrum lydde enligt kungl. kungörelsen den 31 december 1913
(Sv. ffs. nr 350), skäligt förståndiga kassaförvaltningen att till klaganden
omedelbart utbetala lämpligt förskott för bestridande av de med klagandens
deltagande i inskrivningsnämndens resor och sammanträden förenade
kostnader.

14. Fråga om tillämpning av vissa i reglementet för marinen meddelade
bestämmelser (R. M. I §§ 28 och 29) vid befordran till underofficersbeställning
vid flottan.

I en till militieombudsmannen den 12 maj 1928 inkommen klagoskrift anförde
förrådskonstapeln underofficeren av 2. graden i flottan C. J. Walkendorff
följande. Den 14 januari 1925 hade en underofficer av 3. graden
befordrats till underofficer av 2. graden vid flottan och sedan denna tid
hade ytterligare 5 underofficerare av 3. graden vid flottan och 6 underofficerare
av 2. graden i flottan befordrats till underofficerare av 2. graden
vid flottan. Klaganden hade emellertid befordrats till underofficer av
2. graden i flottan redan den 10 december 1924 och borde således enligt turberäkning
hava befordrats till underofficer av 2. graden vid flottan före
nämnda underofficerare. Med hänvisning till reglemente för marinen
del I § 28 mom. 1 hemställde Walkendorff därför, att militieombudsmannen
måtte vidtaga sådana åtgärder att rättelse vunnes och att klaganden
retroaktivt erhölle den lön, som tillkomme vid befordran.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till stationsbefälhavaren vid
flottans station i Stockholm den 14 maj 1928 anhållit, att stationsbefälhavaren
måte inkomma med yttrande i ärendet, inkom stationsbefälhavaren
med yttrande för egen del ävensom med yttrande av vederbörande chef för
underofficers- och sjömanskårerna.

I skrivelse den 31 maj 1928 anförde kårchefen därvid följande. I en
den 24 november 1924 dagtecknad skrivelse hade dåvarande kårchefen föreslagit,
att stationsbefälhavaren ville hos Konungen utverka, att Walkendorff,
som då var förrådskonstapel av 3. graden, måtte befordras till underofficer
av 2. graden i flottan. Därvid hade som stöd åberopats reglemente

109

för marinen del 1 § 28 mom. 1 andra stycket, i vilket omnämndes, att sådan
befordran kunde ske, »när flertalet med dem till tjänsteålder järnsta/Ula
vunnit sådan befordran». Jämlikt reglementets § 20, fastställd genom
kungl. brev den 15 juni 1923, skulle tjänsteäldern räknas efter dagen för
anställningen i innehavande grad, varvid de tjänstegrader, som vore lägre
än underofficer av 3. graden, skulle uteslutas. I föreliggande fall hade
Walkendorfl jämställts med dem, som elter genomgången underoffiecrsskola
vunnit kompetens till underofficerskorpral samtidigt med honom,
medan samtliga då ännu varit korpraler. Walkendorff, som befordrats
till underofficerskorpral den 31 januari 1918, borde rätteligen hava jämställts
med dem, som samtidigt med honom befordrats till underofficerskoipraler.
Med undantag av fyra musikkonstaplar, vilka på samma grunder
som Walkendorff och mot gällande reglementsbestämmelser befordrats
till undeiofficerare av 2. graden i flottan, hade alla befordringar till underofficerare
av 2. graden vid eller i flottan skett i tur efter vederbörandes
befordran till underofficerskorpral. Sålunda hade ej mindre än 12

underofficerare vid Stockholms station under tiden 14 januari 1925_28

april 1928 befordrats till underofficerare av 2. graden vid flottan med förbigående
av Walkendorff, utan att klaganden funnit skäl att anföra klagomål.
Då Walkendorff hade befordrats till underofficer av 2. graden i
flottan, hade han förbigått ej mindre än 49 förut icke förbigångna underofficerare
av 3. graden vid flottan, av vilka den äldste befordrats till underofficerskorpral
den 31 oktober 1914.

Vid kårchefens yttrande fanns fogad avskrift av chefens för försvarsdepartementet
skrivelse den 20 april 1928 till stationsbefälhavaren vid flottans
station i Stockholm, vari meddelades, att Kungl. Maj:t, efter det utlåtande
avgivits av marinförvaltningen den 23 april 1927 samt av chefen
lör marinstaben den 17 maj 1927, funnit en av klaganden ingiven underdånig
ansökan att få tillgodoräkna sig den tjänstetid, varunder han varit
konstituerad till underofficerskorpral såsom tjänstetid som underofficerskorpral
på stat, icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I sitt yttrande anförde stationsbefälhavaren följande. Walkendorff,
som vore underofficer av 2. graden i flottan på övergångsstat, kunde
enligt kungl. kungörelsen med vissa bestämmelser rörande arméns och
marinens övergångsstater den 23 oktober 1925 § 27 tilläggas lön såsom
underofficer av 2. graden å övergångsstat från och med den tidpunkt, då
han, därest de för budgetåret 1925,1926 fastställda staterna fortfarande
varit gällande, kunde beräknas skola hava kommit i åtnjutande av lön i
sådan beställning å aktiv stat. Då Walkendorff befordrats till underofficerskorpral
den 31 januari 1918, skulle enligt nu gällande reglemente
§ 345 3/4 för honom i fråga om tjänsteålder gälla vad i sådant hänseende
funnits föreskrivet före utgången av år 1918. Walkendorff skulle alltså
enligt stationsbefälhavarens förmenande tilläggas lön såsom underofficer
av 2. graden å övergångsstat, när den förste av de underofficerare av

3. graden å stat, som blivit underofficerskorpraler år 1918, bleve befordrad
till underofficer av 2. graden vid flottan. Stationsbefälhavaren hemställde
därför, att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

I den 14 juni 1928 avgivna påminnelser anförde Walkendorff följande.
Med stöd av R. M. I. § 28 mom. 1 fjärde stycket hade tre underofficerare
av 2. graden i flottan vid Karlskrona station blivit befordrade till
underofficerare av 2. graden vid flottan den 1 november 1926. De ovan
nämnda underofficerarna hade befordrats till underofficerare av 2. graden
i flottan efter samma grunder som Walkendorff, eller på grund av att
kamraterna på övriga yrkesgrenar, vilka genomgått underofficersskolan
samtidigt med dem, blivit befordrade. De nämnda underofficerarna hade
varit torpedmästare. Walkendorff ansåge sig lika berättigad för befordran
till underofficer av 2. graden vid flottan och vidhölle för övrigt sin
föregående skrivelse. Dessutom hänvisade han till ett i militieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1923 års riksdag omförmält ärende angående
befordran av en styckjunkare i Gotlands artillerikår (se ämb.-berätt.
1923 sid. 62).

I skrivelse den 19 juni 1928 till chefen för marinstaben anhöll militieombudsmannen
om dennes yttrande i ärendet.

I yttrande den 18 september 1928 anförde chefen för marinstaben följande.

De bestämmelser i R. M. I, som reglerade ifrågavarande befordringsförhållanden,
voro:

»§28:1--------------------

Befordran till flaggunderofficer eller underofficer av 2. graden i flottan
kan efter av Konungen i varje särskilt fall lämnat medgivande äga rum,
dels då sådant är behövligt för tjänstens behöriga gång, dels för att bereda
erkännande åt förtjänta underofficerare, som på grund av rådande befordringsförhållanden
ej kunnat befordras vid flottan, när flertalet med
dem till tjänsteålder jämställda vunnit sådan befordran.

Befordran eller utnämning till beställning vid flottan av underofficer,
som förut befordrats eller utnämnts till samma beställning över stat i flottan,
skall i mån av uppkommen ledighet ske i tur.

§ 29: 3. Vid utnämning till underofficer av 2. graden och vid befordran
till flaggunderofficer skall avseende huvudsakligen fästas vid duglighet
och pålitlighet i tjänsten samt väl vitsordat uppförande och gives bland
dem, som sålunda ifrägakomma till utnämning eller befordran, företräde
åt den, som räknar tidigaste tjänsteålder (tur) såsom flaggkorpral (underofficer
av 3. graden, underofficerskorpral),--------“ ~

§ 20:1. Tjänsteåldern (turen) inom varje tjänstegrad vid de militära

Kårerna beräknas, med iakttagande av vad i---§ 345 3/4 sägs, efter

dagen för anställning uti innehavande grad-----------

Vid beräkning av tjänsteåldern för underofficer och flaggkorpral ute
slutas dock de grader, som äro lägre än flaggkorprals (underofficers av «‘i.
graden, underofficerskorprals).»

Därest tjänsteåldern vid tillämpningen av ovan återgivna reglementsbestämmelser
under § 28 (befordran i flottan, när ilertalet till tjänster
ålder jämnställda vunnit befordran vid flottan) reglementsenligt beräknades
från anställningen uti inneliavande grad — i föreliggande fall underofficerskorpralsgrauen
— kunde någon förbigång av till befordran förtjänta
underofficerare aldrig äga rum, enär den i flottan befordrade jämväl
utan sådan befordran skulle stått främst i tur till befordran vid flottan.
Vid befordran i flottan av Walkendorff, vilken befordran icke varit
behövlig för tjänstens behöriga gång, hade emellertid tjänsteåldern beräknats
från den dag denne fullgjort fordringarna för befordran till underofficer
skorpral (den s. k. kompetensdagen), varför han av vederbörande
myndigheter föreslagits till sådan befordran, när flertalet av hans årskamrater
från underofficersutbildningen vunnit befordran vid flottan.
Ehuru ett sådant beräkningssött säkerligen dikterats av strävan att bereda
största möjliga rättvisa åt personalen, enär ojämnheterna i befordringshänseende
började göra sig gällande omedelbart sedan underofficersutbildningen
avslutats, funne emellertid en dylik tolkning intet stöd i reglementet.
Walkendorffs ifrågavarande befordran till underofficer av 2.
graden i flottan hade likväl skett med Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

Under förutsättning att Walkendorffs befordran i flottan skett i överensstämmelse
med reglementets förekrifter, skulle han givetvis kunnat
påräkna att jämlikt R. M. I § 28:1 befordras vid flottan i tur, d. v. s.
i sin innehavande tur (tjänsteålder) såsom underofficer av 2. graden
i flottan. Det förhållandet emellertid att Walkendorff med Kungl.
Maj:ts medgivande befordrats vid sidan av reglementets föreskrifter syntes
giva visst fog för den tolkning av befordringsbestämmelserna, som
hittills tillämpats å Stockholms station, nämligen att i sådant fall anse
föreskrifterna i § 29: 3 böra gälla framför desamma i § 28:1 fjärde stycket.
De befordringar till underofficer av 2. graden i flottan (Walkendorffs
m. fl.), som ägt rum med beräkning från kompetensdagen, torde
sålunda varken av stationsmyndigheterna eller av de befordrade själva
eller av övriga underofficerare hava ansetts innebära annat än ett tidigare
tilldelande av graden (gradbeteckning och titel), varefter vederbörande
för befordran vid flottan skulle hava att invänta sin ursprungliga ordinarie
tur jämlikt § 29: 3. Att så varit förhållandet torde främst bestyrkas
därav att, ehuru Walkendorff vid sin befordran i flottan förbigått ej
mindre än 49 förut icke förbigångna underofficerare av 3. graden och han
själv i sin ordning blivit förbigången till underofficer av 2. graden vid
flottan av 12 kamrater, klagomål förut icke försports varken i ena eller
andra fallet. När härtill komme, att en tillämpning i förevarande fall
av bestämmelserna i § 28 skulle innebära en allvarsam orättvisa gentemot

112

ett avsevärt antal härigenom förbigångna underofficerare — varibland
säkerligen funnes många både lika och mera förtjänta än de sålunda befordrade
— syntes starka skäl lörefinnas att icke ifrågasätta någon ändring
i klagandens befordringsförbållanden, så mycket mera som en dylik
omkastning av befordringsturen aldrig torde varit avsikten med nyssnämnda
reglementsföreskrifter (§ 28:1).

Ehuru icke direkt berörande ombandlade ärende syntes dock följande
förtjäna att i detta sammanhang omnämnas såsom av en viss betydelse för
klagandens befordran i lönehänseende. Våren 1927 hade Walkendorff inkommit
med en underdånig anhållan, att den tid, varunder han varit
konstituerad underofficerskorpral vid flottan, skulle få tillgodoräknas
honom såsom tjänstetid som underofficerskorpral på stat, vilken framställning
dock icke föranlett någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Därest Walkendorff
emellertid, i likhet med vad som förut skett beträffande andra
underofficerare, medgivits att tillgodoräkna sig den ifrågavarande tjänstetiden
ombord, skulle han härigenom — jämlikt § 27 i kungl. kungörelsen
den 23 oktober 1925 rörande arméns och marinens övergångsstater — erhållit
möjlighet att något tidigare komma i åtnjutande av lön såsom underofficer
av 2. graden å övergångsstat.

Vid prövning av ärendet den 20 november 1928 meddelade militieombudsmannen
följande resolution.

Militieombudsmannen funne väl — i likhet med chefen för marinstaben
— att jämlikt R. M. I § 28 mom. 1 fjärde stycket befordran eller utnämning
till beställning vid flottan av underofficer, som förut befordrats
eller utnämnts till samma beställning över stat i flottan, skulle —
under förutsättning att vederbörande uppfyllde de i § 29 mom. 3 stadgade
villkor för befordran — i mån av uppkommen ledighet ske i tur, samt att
denna tur jämlikt § 20 mom. 1 skulle beräknas efter tjänsteåldern inom
varje tjänstegrad. Med hänsyn emellertid till de särskilda förutsättningar,
under vilka, enligt vad i ärendet blivit upplyst, Walkendorff befordrats
till underofficer av andra graden i flottan, funne militieombudsmannen
Walkendorff ej kunna göra anspråk på att få beräkna tur från denna
befordran i och för befordran till beställning vid flottan, och föranledde
därför hans härpå grundade framställning icke någon åtgärd.

Vad därefter anginge den av chefen för marinstaben berörda frågan
om tillstånd för Walkendorff att i och för befordran få tillgodoräkna sig
viss tid, varunder han varit konstituerad till underofficerskorpral, så enär
denna fråga redan varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning, funne militieombudsmannen
densamma icke kunna föranleda någon åtgärd från hans
sida.

Om detta militieombudsmannens beslut underrättades Walkendorff samt
stationsbefälhavaren.

113

Framställningar till Konungen m. m.

• ^n£ående förläg-g-ning-slokalen för det vid garnisonssjukhuset
i Stockholm tjänstgörande handräcknings- och sjukvårdsmanskapet.

Harom avlät militieombudsmannen den 9 maj 1928 följande framställning
till Konungen.

»I samband med en av mig den 30 sistlidne mars förrättad inspektion av
garnisonssjukhuset i Stockholm iakttogs bland annat följande.

Sasom forläggningslokal för det vid sjukhuset tjänstgörande handräckmngs-
och sjukvårdsmanskapet användes en i sydöstra hörnet av sjukhusomradet
belägen äldre byggnad med senare uppförda tillbyggnader.

Huvudbyggnaden, uppförd av sten, innehåller ett större logementsrum
van vid mspektionstillfället 23 man voro förlagda, samt ett tvättrum.

I tillbyggnaderna, vilka uppförts av trä, finnas inrymda, i den södramatsal,
vilken z tur och ordning disponeras av såväl manskapet som den
vid sjukhuset anstallda kvinnliga tvätterskepersonalen, diskrum, förrådsrum,
ett förut såsom dagrum använt, men nu odisponerat rum samt W. C
och i den norra: förläggningsrum för underbefäl och ett förrådsrum.

Uppvärmningen av ifrågavarande lokaler sker medelst järnkaminer
eller kakelugnar. Det upplystes, att svårighet förefunnes att under vintertiden
hålla lokalerna tillfredsställande uppvärmda. Vad tillbyggnaderna
angår, uppgavs detta sammanhänga med väggarnas dåliga beskaffenhet.

Det synes mig av behovet påkallat, att sådana åtgärder vidtagas, att
itragavarande lokaler kunna hållas tillfredsställande uppvärmda.

Frågan om beredande av nya, tidsenliga lokaler för garnisonssjukvården
i Stockholm har, enligt vad jag inhämtat, sedan ett flertal år tillbaka
varit föremål för övervägande.

Sålunda uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 21 april 1922 åt vissa
jämlikt nådigt bemyndigande år 1919 tillkallade sakkunniga (sjukhusbyggnadssakkunniga)
att i samband med utförande av ritningar och kost
nadsforslag till ett kliniskt sjukhus, avsett att förläggas å Ladugårdsgärdet,
aven låta utföra ritningar och kostnadsförslag till ett nytt garnisons8
— Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

114

sjukhus, avsett att förläggas å Ladugårdsgärdet så nära intill nämnda
kliniska sjukhus, att det skulle kunna begagna dettas ekonomiavdelningar.

Sedan de sakkunniga med skrivelse den 24 september 1925 framlagt huvudförslag
rörande uppförande av ett nytt kliniskt sjukhus ävensom de
olika förslag, vilka härmed sammanhängde eller direkt föranleddes av
huvudförslaget, avlät Kungl. Maj:t den 19 mars 1926 proposition (nr 216)
i ämnet till den då församlade riksdagen, vari hemställdes, att riksdagen
måtte anvisa visst belopp till ändringsarbeten å Serafimerlasarettet. Enligt
det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet uttalade föredragande
departementschefen, att, sedan riksdagen beretts tillfälle att yttra
sig över förslaget om nytt kliniskt sjukhus, frågans fortsatta handläggning
syntes höra liänskjutas till förnyad utredning.

Riksdagen, som (se riksdagens skrivelse den 5 juni 1926, nr 345) anslöt
sig till förslaget om förnyad utredning av frågan om nytt kliniskt sjukhus
i Stockholm och nya lokaler för en medicinsk högskola, angav därvid
tillika, att vid denna nya utredning jämväl frågan om garnisonssjukhusets
sammanförande med Serafimerlasarettet syntes höra bliva föremål för
ytterligare övervägande, särskilt vad den finansiella sidan av saken anginge.

Kungl. Maj:t uppdrog sedermera genom beslut den 24 augusti 1926 åt
en särskild kommission (1926 års sjukhuskommission) att företaga förnj-ad
utredning av frågan om ett nytt kliniskt sjukhus i Stockholm och om nya
lokaler för Karolinska institutet.

Med underdånig skrivelse den 26 januari 1927 överlämnade sjukhuskommissionen
ett av densamma utarbetat betänkande, och avlät Kungl. Maj.t
— sedan utlåtanden över betänkandet inhämtats — proposition (nr 223) i
ämnet till 1927 års riksdag.

På sätt inhämtas av riksdagens skrivelse den 14 maj 1927, nr 192, medgav
riksdagen, bland annat, att det s. k. Norrbackaområdet finge — under
viss förutsättning — upplåtas till förläggningsplats för nytt kliniskt sjukhus
i Stockholm och nya lokaler för Karolinska institutet.

Sedan arméförvaltningen i skrivelse den 31 augusti 1927 angående lantförsvarets
medelsbehov för tiden den 1 juli 1928—den 30 juni 1929 hemställt
om anvisande av visst belopp för utförande av ändringsarbeten å garnisonssjukhuset
i Stockholm, har statens sjukhuskommission, som anmodats
yttra sig över arméförvaltningens berörda framställning, i en den 1 november
1927 dagtecknad skrivelse anfört, bland annat, följande. Kommissionen
hade till behandling upptagit frågan om ett överflyttande av det
nuvarande garnisonssjukhuset till ett planerat rikssjukhus, avsett att inrymma
de för Karolinska institutets undervisningsbehov erforderliga klinikerna.
Då en dylik sammanslagning av två statliga sjukvårdsanstalter
syntes särskilt ur ekonomisk synpunkt vara lämpligt, hade kommissionen
vid planlägggningen av det ifrågasatta nya rikssjukhuset ansett sig böra
utgå från den förutsättningen, att garnisonssjukhuset skulle anslutas till

115

forran i slutet av 1930-talet. Med hänsyn härtill måste garnisonssjukhuset
under byggnadstiden bibehållas å sin nuvarande plats. Kommissionen
uttalade vidare, att det enligt kommissionens förmenande vore
önskvärt, att de reparationer och förbättringar av mindre omfattning, som
visat sig vara nödvändiga att utföra, för att sjukhuset allt fortfarande
skulle på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna fylla sin uppgift i
sjukvårdens tjänst, snarast bleve verkställda. Kommissionen förklarade
sig emellertid sakna anledning att ingå på någon detaljgranskning av de
framställda förslagen.

Av vad 1926 års sjukhuskommission sålunda anfört torde framgå, att
garnisonssjukhuset i Stockholm under alla förhållanden kommer att bibehållas
under avsevärd tid, och synes mig därför frågan om eventuella nya
lokaler i framtiden för garnisonssjukvården i Stockholm icke höra förhindra
avhjälpande i görligaste mån av sådana bristfälligheter å det nuvarande
garnisonssjukhuset, som äro särskilt framträdande. Av denna art
synes mig den bristfällighet vara, som i ovan angivna hänseende för närvaiande
vidlåder de för handräcknings- och sjukvårdsmanskapet avsedda
förläggningslokalerna.

Med hänsyn till den mig åvilande skyldigheten att ägna tillsyn åt krigsmäns
omvårdnad har jag därför, med tillämpning av 16 § i den för militieombudsmannen
gällande instruktionen, härmed velat för Eders Kungl.
Maj:t anmäla ifrågavarande förhållanden till den åtgärd Eders Kungl.
Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

2. Angående förfarandet med värnpliktiga, som efter inskrivningen
med avseende å kroppsbeskaffenheten befinnas vara »icke vapenföra».

I en till militieombudsmannen insänd, den 15 mars 1928 dagtecknad
skrivelse anförde fältläkaren i fältläkarkårens reserv A. Gullström bland
annat följande.

Gullström ville fästa militieombudsmannens uppmärksamhet å vissa
otydliga bestämmelser i § 123 i inskrivningsförordningen den 23 december
1925, vilka vore ägnade att framkalla ett ojämnt och därigenom ofta även
orättvist bedömande av värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet samt därför
enligt Gullströms mening påkallade ändring.

Inskrivningsförordningen § 123 innehölle »föreskrifter om de fall, då
hemförlovning må ske». Där bestämdes sålunda, att värnpliktig, som''vid
i § 107 omförmäld läkarbesiktning befunnits oduglig (mom. 1) eller för
tillfället oduglig (mom. 2) till krigstjänst, skulle hemförlovas. Jämlikt
mom. 3 skulle så ock förfaras med till ersättningsreserven uttagen värn -

116

pliktig, om kan befunnits på grund av kroppsbeskaffenhet icke kunna
fullgöra honom åliggande tjänstgöring. Däremot nämndes icke, huru
det skulle förfaras med värnpliktig, som vid nyssnämnd läkarbesiktnmg
befunnits »duglig till krigstjänst men icke i vapentjänst» (icke vapenför).
Den åberopade § 107, som innehölle föreskrifter rörande »läkarbesiktning
under tjänstgöring m. m.», angåve emellertid bland annat, att sådan
besiktning skulle ske »i den ordning, kungörelsen angående läkarundersökning
av dem, som söka fast anställning vid krigsmakten, samt av
värnpliktiga föreskriver». Och i § 7, II av sistnämnda kungörelse bestämdes,
att »sjökaptener och likställda samt övriga värnpliktiga» skulle
hänföras till någon av följande grupper:

a) dugliga till krigstjänst;

1) vapenföra;

2) icke vapenföra;

b) för tillfället odugliga till krigstjänst;

c) odugliga till krigstjänst.

Härav syntes otvivelaktigt framgå, att vid läkarbesiktning jämlikt
§ 107 överföring till »icke vapenför» i förekommande fall skulle äga rum.
Detta styrktes ytterligare av ordalydelsen i värnpliktslagen § 16, mom. 3,
andra stycket, där det hette: »Uppkommer för inskriven värnpliktig sådant
förhållande, som avses i § 4 mom. 2, första stycket a) eller c) eller
andra stycket, äger han, likaledes på framställning hos behörig inskrivningsnämnd,
att varda frikallad från värnpliktens fullgörande under
fredstid.» Nyssnämnda mom. 2 a) handlade just om »den, som utan att
vara oduglig till krigstjänst, likväl icke är vapenför».

Men förutom att § 16 av värnpliktslagen sålunda räknade med möjligheten
av att värnpliktig under tjänstgöringstiden kunde befinnas vara
»icke vapenför», följde av ordalydelsen i densamma även, att värnpliktig,
vilken under tjänstgöringstiden befunnes vara »icke vapenför», skulle
hemförlovas, ty måste han ligga kvar och fullgöra sin tjänstgöring, bleve
ju den bestämmelsen meningslös, att han ägde »på framställning hos behörig
inskrivningsnämnd att varda frikallad från värnpliktens fullgörande
under fredstid».

Den uppfattning rörande hithörande bestämmelser i värnpliktslagen,
respektive inskrivningsförordningen, som ovan uttalats, delades emellertid
icke av alla vederbörande, bland annat vissa truppförbandschefer.
Enär i § 123 saknades bestämmelser om hemförlovning av värnpliktig,
som befunnits »icke vapenför», ansåge de, att hemförlovning ej heller
skulle i sådant fall ifrågakomma, utan att med dylik värnpliktig skulle
förfaras på enahanda sätt som med den, vilken jämlikt inskrivningsförordningen
§ 110 befunnits »på grund av kroppsbeskaffenhet---icke

motsvara de fordringar, som tjänsten ställer på honom», och som i ett
eller annat slag av handräckning finge fullgöra lika lång fredstjänstgöring
som hans övriga kamrater.

117

Än ytterligare torde ifrågavarande truppförbandschefers mening vunnit
i styrka, genom att de enligt generalorder nr 557/1927 anbefallda
blanketterna till läkarintyg, som skulle utfärdas på grund av läkarbesiktning
enligt inskrivningsförordningen § 107, icke upptoge rubriken
»icke vapenför».

Bestämmelserna i § 110 av inskrivningsförordningen torde redan i och
för sig medföra vissa frestelser för läkare och befiil att vid läkarbesiktning
enligt § 107 undvika att förklara värnpliktig för »icke vapenför»
och i stället behandla honom på sätt i § 110 angives för att sålunda förskaffa
truppförbandet ytterligare tillgång på liandräckningsmanskap.
Genom den av Gullström framhållna bristfälligheten i § 123 torde detta,
av skäl som ovan angivits, än oftare bliva händelsen.

Om nu dessa värnpliktiga på grund av deras kroppsfel o. s. v. vid inskrivningsförrättningen
hänförts till gruppen »icke vapenför», vilket givetvis
i flertalet fall kunnat ske, då ifrågavarande kroppsfel o. s. v. väl
mera sällan tillkommit efter nämnda förrättning, hade de utan vidare
befriats från värnpliktens fullgörande under fredstid. Men genom att
dessa kroppsfel o. s. v. vid förrättningen i fråga icke rätt bedömts, kanske
förbisetts, och de därmed behäftade värnpliktiga alltså oriktigt inskrivits
såsom vapenföra, måste de i fall, då bestämmelserna i vämpliktslagen
och inskrivningsförordningen tolkades på sätt ovan angivits, i ett eller
annat slag av handräckningstjänst fullgöra lika lång fredstjänstgöring
som deras vapenföra kamrater, alltså 140 å 200 dagar. Näppeligen kunde
detta anses vara med rättvisa och billighet överensstämmande.

Med anledning av vad ovan anförts hemställde Gullström, att militieombudsmannen
ville utverka sådan ändring i formuleringen av inskrivningsförordningens
nu berörda bestämmelser, att icke anledning till olika
tolkning av dem vidare behövde föreligga.

Gullström meddelade slutligen, att chefen för dåvarande II. arméfördelningen
i skrivelse till Kungl. Maj: t den 27 maj 1927 ingått med framställning
om ändringar i överensstämmelse med vad av Gullström ovan påyrkats.
Enligt vad under hand meddelats från försvarsdepartementet,
hade denna arméfördelningschefens skrivelse emellertid ej föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

I skrivelse den 4 april 1928 anförde Gullström vidare bland annat följande.

I anslutning till sin föregående skrivelse ville Gullström relatera några
konkreta exempel på olägenheter, som uppstått, genom att § 123 i inskrivningsförordningen
saknade bestämmelser rörande hemförlovning av
värnpliktig, som vid läkarbesiktning jämlikt § 107 i inskrivningsförordningen
befunnits »icke vapenför». Exemplen vore hämtade ur de handlingar,
som av Gullström handlagts under kommendering år 1928 såsom
biträde åt inskrivningsrevisionen för Östergötlands inskrivningsområde.

En värnpliktig hade vid läkarbesiktning jämlikt inskrivningsförord -

118

ningen § 107 befunnits vara »för tillfället oduglig till krigstjänst». Detta
vore emellertid icke vederbörande läkares verkliga mening, utan lian kade
i stället funnit den värnpliktige vara »icke vapenför». Men om detta verkliga
resultat av läkarbesiktningen utsatts i intygen, hade vederbörande
truppföx*bandschef funnit sig förhindrad att hemförlova ifrågavarande
värnpliktig till följd av bristen på bestämmelser härom i inskrivningsförordningen.
Läkaren hade nu nödgats kringgå de bristfälliga bestämmelserna
genom att utfärda läkarintyg, lydande å annat resultat av läkarbesiktningen
än det verkligen funna, samt att under hand lämna den
värnpliktige för vederbörande inskrivningsnämnds läkare avsedd skrivelse,
i vilken verkliga resultatet angåves, ävensom uppmana den värnpliktige
att med detta intyg inställa sig vid nästföljande sammanträde av
inskrivningsnämnd för slutligt reglerande av hans framtida värnpliktsförhållande.

Av den läkare, som haft att handlägga nyssnämnda fall, hade Gullström
erhållit en skrivelse, som utvisade, att han i ytterligare ett stort antal fall
måst använda sig av liknande tillvägagångssätt. Visserligen syntes han
ej hava lämnat samtliga dessa värnpliktiga, vilka hemförlovats såsom
»för tillfället odugliga till krigstjänst», skriftliga, för vederbörande inskrivningsnämnds
läkare avsedda meddelanden rörande verkliga resultatet
av läkarbesiktningarna, men de hade i stället muntligen anvisats att
hos inskrivningsnämnd göra framställningar om överföring till »icke
vapenföra».

Samtliga de anförda exemplen vore hämtade från ett och samma truppförband
och berörde ett enda år. Att ett dylikt kringgående av gällande
bestämmelser så ofta måst tillgripas, torde utgöra ett kraftigt bevis för
bristfälligheten hos dessa bestämmelser. Visserligen torde i flertalet av
dessa fall inga andra olägenheter hava uppstått för de berörda värnpliktiga,
än att de måst företaga en alldeles onödig inställelse för inskrivningsnämnd.
Dock hade de bland dem, som underlåtit att åtlyda läkarens
uppmaning, givetvis att vänta sig förnyad inkallelse till tjänstgöring

m. m. Och om ej vederbörande läkare utfunderat samt använt denna
metod att kringgå inskrivningsförordningens bristfällighet, hade de i Gullströms
skrivelse den 15 mars 1928 angivna oegentligheterna oundgängligen
uppstått. Det toi*de ej vara något tvivel om, att så skedde i de talrika
fall, när läkarna genom bristfälligheten såväl i § 123 inskrivningsförordningen
som i det genom generalorder nr 557/1927 fastställda intygsformuläret
bibringats den uppfattningen, att värnpliktig ej finge förklaras för
»icke vapenför» vid läkarbesiktning jämlikt § 107 inskrivningsförordningen,
oaktat så jämlikt § 16 vämpliktslagen och kungl. kungörelsen den
22 januari 1926 vore i förekommande fall anbefallt.

Ett par andra från samma inskrivningsrevision hämtade exempel torde
även vara ägnade att belysa bristfälligheten hos meromnämnda § 123.
Tvenne värnpliktiga hade vid läkarbesiktning jämlikt § 107 inskrivnings -

119

förordningen funnits »i avseende på kroppsbeskaffenheten icke motsvara
de fordringar tjänsten ställde på dein». Såsom anledning härtill hade med
besiktningsreglementets nomenklatur i ena fallet angivits åderbråck (D 30)
och i andra fallet funktionell hjärt åkomma (I) 29). Läkarintygen hade
översänts till vederbörande rullföringsbefälhavare, och med stöd av desamma
hade inskrivningsnämnden överfört de båda värnpliktiga till ersättningsreserven.
Inskrivningsrevisionen hade funnit skäligt upphäva
denna åtgärd. Ifrågavarande båda värnpliktiga torde av vederbörande
truppförbandschefer hava hemförlovats och nu få lov att åter inkallas
till tjänstgöring. Huru med dem sedan komme att förfaras, vore svårt
att säga, helst om vederbörande vid de berörda truppförbanden ej funne
sig äga rätt att överföra dem till »icke vapenföra» och hemförlova dem.
I varje fall vore olägenheter för dessa värnpliktiga oundvikliga.

Nu måste visserligen medgivas, att i dessa båda fall feltolkningar av
gällande bestämmelser skett, men säkerligen hade dock härtill bidragit
de av Gullström framhållna otydligheterna i fråga om rätten att vid
läkarbesiktning jämlikt § 107 inskrivningsförordningen utfärda intyg för
överföring till »icke vapenför» och i anledning därav hemförlova vederbörande.

Vid Gullströms senare skrivelse hade fogats bland annat följande bilaga: »Förteckning

över värnpliktiga vid kungl. Första livgrenadjärregementet,
som vid läkarbesiktning jämlikt inskrivningsförordningen § 107 ansetts
böra överföras till icke vapenföra, men förklarats för tillfället odugliga
till krigstjänst.

N:r och namn	Orsak	Av inskrivningsnämnden seder-mera beslutad ändring av vpl.-törh.
''---	Ischias	Okänd 1
—	Okompl. otit.	Icke vapenför
—	Hjärtinsuft. + alb.	Okänd
—	Dövhet + okompl. otit.	>
—	Okompl. krom otit.	7>
—	Kron. in!], i knäled	»
—	Medelsvår psoriasis	» 2
----	Okompl. otit.	Icke vapenför
—	» »	» >
— ---	Minskad rörlighet i knäled	Ingen åtgärd
. ----	Okompl. otit	Okänd 1

Tillhör nu Jönköpings—Kalmar regemente.
Överflyttad till rulllöringsområde 18.

120

Då regementschef en icke ansåg sig med stöd av gällande författningar
kunna hemförlova sådana till icke vapenföra överförda, valdes den utvägen
att förklara dem vara för tillfället odugliga till krigstjänst. Innan
de återvände till hemorten, blevo de eftertryckligt uppmanade att vid
inskrivningsförrättning under det följande året söka eventuell ändring
i sina värnpliktsförhållanden. En del av dem fingo med sig en privat
skrivelse till inskrivningsläkaren.

Jag har sökt i regementsexpeditionen utröna i vad mån ändringar uti
berörda avseende blivit vid årets inskrivningsförrättningar sökta och
gjorda. Resultatet framgår av förteckningens 3. kolumn.

Linköping den 3 maj 1928.

Th. Theorell.

Reg.-läkare i Fältl.-kårens res.»

I skrivelser den 30 maj 1928 till samtliga regements- och kårchefer ävensom
stationsbefälhavarna vid flottans stationer anhöll militieombudsmannen
med anledning av fältläkaren Gullströms framställning om yttrande,
innefattande upplysning, huru i de fall, som i framställningen avsåges,
däri berörda bestämmelser tillämpats beträffande

1) värnpliktiga, uttagna till linjetjänst;

2) värnpliktiga, tillhörande ersättningsreserven.

I yttranden, som med anledning härav avgivits, har anförts följande:

Sekundchefen för Svea livgarde:

a) Värnpliktiga, uttagna till linjetjänst.

Värnpliktiga, vilka vid i § 107 inskrivningsförordningen omförmäld
läkarbesiktning befunnits odugliga till krigstjänst eller för tillfället odugliga
till krigstjänst, hade hemförlovats jämlikt § 123 inskrivningsförordningen.
I fråga om värnpliktig, vilken eljest i avseende på kroppsbeskaffenhet
befunnits icke motsvara de fordringar, som tjänsten ställde på honom,
hade förfarits på sätt stadgades i § 110 inskrivningsförordningen
och enligt fastställd läkarintygsblankett. Sådan värnpliktig hade därefter
använts i viss handräckning, i expeditionstjänst o. d.

Om sådan värnpliktig skäligen hort enligt besiktningsreglementet falla
under rubriken »icke vapenför», hade han ändock icke kunnat hemförlovas
jämlikt § 123 inskrivningsförordningen.

I intet fall av sistnämnda art hade använts förfaringssättet att hemförlova
en dylik värnpliktig genom att förklara honom för tillfället oduglig
till krigstjänst.

b) Ersättningsreserven tilldelad värnpliktig, som befunnits på grund av
sin kroppsbeskaffenhet icke kunna fullgöra honom åliggande tjänstgöring,
hade hemförlovats jämlikt § 123 inskrivningsförordningen.

Sekundchefen för Göta livgarde:

a) Värnpliktiga, uttagna till linjetjänst.

Värnpliktig, som vid jämlikt § 107 inskrivningsförordningen företagen
läkarbesiktning förklarats för tillfället oduglig till krigstjänst, hade hemförlovats
jämlikt § 123:2 inskrivningsförordningen.

Med värnpliktig, som vid dylik läkarbesiktning befunnits »icke motsvara
de fordringar tjänsten ställer på honom», hade förfarits, såsom i
§ 110 inskrivningsförordningen vore stadgat.

121

Vid regementets i Stoekholm förlagda del hade i intet fall det förfaringssätt
kommit till användning, att värnpliktig, som bort falla under
rubriken »icke vapenför», i stället förklarats »för tillfället oduglig till
krigstjänst» och hemförlovats.

Vid regementets i Vaxholm förlagda del hade i vissa fall värnpliktig,
vilken enligt den besiktigande läkarens åsikt hort hänföras till kategorien
»icke vapenför», antingen förklarats »för tillfället oduglig till krigstjänst»
samt hemförlovats, varvid anteckning om förhållandet gjorts å läkarkortet,
eller också vid besiktningen förklarats »i avseende på kroppsbeskaffenheten
icke motsvara de fordringar tjänsten ställer på honom» och
jämlikt § 110 inskrivningsförordningen överförts till annan tjänstgöring.
Dessa åtgärder hade motiverats med, att § 123 inskrivningsförordningen
icke medgåve hemförlovning av värnpliktig, som vid dylik läkarbesiktning
förklarats icke vapenför.

b) Värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven.

Värnpliktig, som förklarats »på grund av sin kroppsbeskaffenhet icke
kunna fullgöra honom åliggande tjänstgöring» hade hemförlovats jämlikt
§ 123: 3 inskrivningsförordningen.

Sekundchefen för Livregementets grenadjärer översände med instämmande
ett av regementsläkaren O. A. Winherg avgivet yttrande av följande
innehåll:

Vid regementet hade under tiden den 22 oktober 1926—8 juni 1928 vid
enligt § 107 inskrivningsförordningen verkställd läkarbesiktning nedanstående
antal värnpliktiga befunnits lida av kroppsfel eller sjukdom, på
grund varav de anmälts till erforderlig ändring i sitt värnpliktsförhål -

lande.

1. Värnpliktiga uttagna till linjetjänst.

a) Odugliga till krigstjänst ......................................... 32

b) För tillfället odugliga till krigstjänst ............................ 43

d) I avseende på kroppsbeskaffenheten icke motsvara de fordringar

tjänsten ställer på honom men dock lämplig till tjänst såsom
handräckning eller skrivbiträde ................................ 22.

2. Värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven.

a) Odugliga till krigstjänst .......................................... 4

b) För tillfället odugliga till krigstjänst ............................ 5

c) På grund av sin kroppsbeskaffenhet icke kunna fullgöra honom

åliggande tjänstgöring .......................................... 0.

Därjämte hade den 1 november 1926 1 värnpliktig, uttagen till linjetjänst,
Överförts till »icke vapenför».

Samtliga värnpliktiga utom de, som befunnits tillhöra den ovan upptagna
kategorien 1 d, hade av sekundchefen hemförlovats, och de, som
befunnits för tillfället odugliga till krigstjänst, därjämte av vederbörande
läkare uppmanats att för eventuell ändring i värnpliktsförhållandet inställa
sig vid närmast påföljande inskrivningsförrättning, om möjligt
försedda med läkarintyg eller annan utredning, som kunde styrka fortfarande
sjukdom.

Såsom motivering för sin framställning om ändring av förutnämnda
paragrafer i inskrivningsförordningen anförde fältläkaren Gullström, dels
medicinska, dels ock huvudsakligen juridiska synpunkter.

De medicinska synpunkter, som fältläkare Gullström i sin skrivelse an -

122

fört torde med användande av hans egna ord kunna samman fattas sålunda
att då de kroppsfel o. s. v., som kunde föranleda ett ^anförande av
därav lidande värnpliktig till gruppen »icke vapenior», val meia sallan
tillkommit efter inskrivningsförrättningen, dessa kroppsfel av inskrivningsnämndens
läkare icke rätt bedömts, kanske. förbisetts, och de darmed
behäftade värnpliktiga alltså oriktigt mskrivits som vapenföra

Som stöd för denna sin uppfattning hade Gullström i sm tillaggsskri
velse till militieomhudsmannen åberopat en förteckning från Livgi -nadjärregementet över värnpliktiga, som av regementsläkaren vid besiktning
iämlikt § 107 inskrivningsförordningen ansetts bora overloias till
»icke vapenföra» men förklarats »för tillfället odugliga till krigstjänst».

Mot ifrågavarande förteckning syntes Wmberg vissa erinringar från

medicinsk synpunkt böra göras. . , Q aT1

Av å förteckningen upptagna 11 värnpliktiga hade icke> mindre an 6 a
givits lida av okomplicerad otit, men funnes angående 4 av dessa ingen
uppgift om att sjukdomen varit kronisk, och icke vid nagot av fallen tunnes
uppgift om att den ansetts vara tillgänglig for konservativ behandling
vilket enligt besiktningsreglementet den 22 januari 1926 utgjorde foiutsättning
för att en okomplicerad otit skulle giva anledning till värnpliktigs
hänförande till gruppen »icke vapenför».

Även beträffande de sjukdomar, varav Övriga a förteckningen upptagna
5 värnpliktiga lidit, och som föranlett tillfällig oduglighet till krigstjänst,
vore den medicinska utredningen så ofullständig, att \V inberg icke ku d
annat än finna vederbörande läkares åtgärd att förklara lfragavarande
värnpliktiga för tillfället odugliga till ''krigstjänst vida mera berättigad
än att anmäla dem till ändring i värnpliktsförhållandet sasom icke vapen f°Winberg

ville som sin åsikt uttala, att Gullström genom den åberopade
medicinska utredningen icke tillfredsställande styrkt, att vissa sjukdomar
eller kroppsfel hos de värnpliktiga vid inskrivningsförrättningen
icke rätt bedömts eller förbisetts, ej heller att vederbörande lakares vid
Livgrenadjärregementet åtgärd att förklara de å förteckningen upptagna
värnpliktiga för tillfället odugliga till krigstjänst skulle innebara ett
kringgående av givna bestämmelser.

I de juridiska synpunkter, som Gullström i sin skrivelse anlort, ansåge
Winberg sig däremot böra instämma, då det givetvis vore en oforenlighet,
att bestämmelserna i §§ 107 och 123 inskrivningsförordningen icke
stode i överensstämmelse med vämplilctslagen § 4 mom. 2 a) och § 16 mom.
3 andra stycket eller med föreskrifterna i kungl. kungörelsen den 22 januari
1926 angående läkarundersökning av dem, som sökte fast anställning
vid krigsmakten, samt av värnpliktiga. .

Gullström ansåge, att det icke vore med rättvisa och billighet överensstämmande,
att de värnpliktiga, som vid besiktning enligt § 107 inskrivningsförordningen
skulle befinnas icke vapenföra, icke i likhet med de
vid inskrivningsförrättningen till samma kategori hanforda bliva hemlorlovade
och frikallade från värnpliktens fullgörande i fredstid.

Men vore det med rättvisa och billighet mera överensstämmande, att
en värnpliktig, vars yrke enligt pastor uppgåves vara hemmason, arbetaie
o d men som i verkligheten vore fullt yrkeskunnig chaufför, smed, traarbetare,
skomakare, skräddare eller dylikt, på grund av ett kroppsfel,
som för hans verkliga yrke icke hade den minsta betydelse, inskreves
såsom »icke vapenför» och befriades från värnpliktens fullgörande i

123

fredstid, medan eu stympare i samma yrke, därför att inskrivningsnämndens
läkare icke kunde hos honom konstatera förefintligheten av ett
lcroppsfel, som efter bokstaven kunde föranleda hänföring enligt besiktningsreglementet
till grupp B, uttoges till ersättningsreserven i yrkestjänst? Vore

det vidare mera med rättvisa och billighet överensstämmande, att
såsom för närvarande jämlikt generalorder nr 1107/1927 vore förhållandet,
en värnpliktig, uttagen till ersättningsreserven i depåtjänst, finge
kortare tjänstgöringstid än eu värnpliktig, uttagen till ersättningsreserven
i yrkestjänst1?

Säkerligen skulle enligt Winhergs åsikt både försvarets intressen och
\issa
nämningen »icke vapenför» helt försvunne från härordningen och de nu
s. k. icke vapenföra i stället tilldelades ersättningsreserven i handräckningstjänst
eller om de icke vapenföra, ifall benämningen skulle bibehållas,
åtminstone icke frikallades från värnpliktens fullgörande i fredstid.

Chefen för Livgrenadjärregementet:

Det kunde icke förnekas, att olika uppfattning gjort sig gällande angående
förfaringssättet med inskriven värnpliktig, vilken vid i § 107 inskrivningsförordningen
angiven läkarbesiktning befunnits behäftad med
fel, som enligt besiktningsreglementet skulle hänföra honom till grupp B,
»icke vapenföra».

Regementschefen ansåge emellertid ej, i motsats till Gullström, att detta
berodde på en oklar eller ofullständig formulering av § 123 inskrivningsförordningen,
vilken paragraf i mom. 1, 2 och 3 handlade om hemförlovning
av vissa vid ovanberörda läkarbesiktning behandlade värnpliktiga,
utan på en felaktig tolkning av bestämmelsen i § 107 inskrivningsförordningen
angående sättet för verkställandet av där omförmäld läkarbesiktning.

Enligt § 107:1, näst sista stycket, angåves nämligen, att besiktningen
skulle ske »i den ordning kungörelsen angående läkarundersökning av
dem, som söka fast anställning vid krigsmakten samt av värnpliktiga» föreskreves.
Det vore alldeles riktigt, att i enlighet härmed vissa åkommor
skulle i kroppsligt hänseende hänföra karlen till gruppen B, »icke vapenföra»,
men därmed följde icke, vilket Gullström ansåge, att karlen i värnpliktshänseende
omedelbart överfördes till sagda värnpliktsgrupp, samt
att han omedelbart skulle hemförlovas för att bliva befriad från värnpliktstjänstgöring
under fredstid.

Att så ej avsåges framginge ju tydligt nog av bestämmelsen i sagda
kungörelse § 15, första stycket, vari det angåves, att »ändring i förut inskrivens
värnpliktsförhållanden äger rum på sätt i inskrivningsförordningen
närmare stagdas», och ännu mindre kunde det avse ett upphävande
av värnpliktslagens tydliga bestämmelse i § 16: 3, att det allenast tillkomme
inskrivningsnämnd att överföra en redan inskriven värnpliktig
till »icke vapenföra», något som Gullström ansåge »otvivelaktigt» framgå
av kungörelsen i fråga.

Det torde vara med full avsikt, som K/ungl. Maj:t (genom inskrivningsförordningens
nuvarande bestämmelser) begagnat sig av möjligheten att
utnyttja även dessa värnpliktiga, om också deras kroppsbeskaffenhet endast
gjorde dem lämpliga för handräckningst jänst, ty härigenom minska -

124

des, åtminstone i någon mån, anledningen att behöva använda den dyrbara
linjekontingenten för andra ändamål än direkt trupptjänst.

Belägg för denna uppfattning vunnes ytterligare genom den formulering,
som givits den så sent som år 1927 utfärdade blanketten till läkarbesiktning
enligt § 107, vilken torde vara utarbetad inom sjukvårdsstyrelsen.

Det hade givetvis stött på icke så ringa svårighet att vid regementet, i
strid med förutvarande fältläkares åsikt, i fråga om omskrivna värnpliktiga
förfara fullt konsekvent i enlighet med ovan av regementschefen
angivna synpunkter. I de flesta fall hade nog de värnpliktiga, som vid i
§ 107 omförmäld läkarbesiktning befunnits i kroppsligt hänseende böra
hänföras till grupp B., kvarblivit och, om de tillhört kategorien »till
linjetjänst uttagna», jämlikt § 110 fullgjort återstående del av dem åliggande
tjänstgöringsomgång i någon form av handräckning; om de tillhört
ersättningsreserven hade ingen annan åtgärd vidtagits än att läkaren fått
yttrat sig angående den form av handräckning, som för vederbörande
kunde anses lämpligast. I allt för många fall hade dock, på läkarens bestämda
inrådan, värnpliktiga behäftade med åkommor, som stämplat dem
såsom särdeles svaga eller som mer än vanligt mottagliga för komplikationer
eller följdsjukdomar, hemförlovats såsom för tillfället odugliga till
krigstjänst. I de flesta fall, vare sig vederbörande kvarblivit i tjänstgöring
eller hemförlovats, hade meddelande lämnats om möjlighet att efter
framställning hos nästkommande inskrivningsnämnd få värnpliktsförhållandet
ändrat.

I detta sammanhang kunde regementschefen ej underlåta att beröra,
ännu en fråga. Den mycket stora avgången bland kategorien »till linjetjänst
uttagna» vore ägnad att hos varje truppförbandschef, som hade att
ansvara för sitt förbands krigsduglighet, uppväcka de allvarligaste farhågor.
Genom denna avgång minskades på ett betänkligt sätt den del
av den årliga värnpliktskontingenten, vilken vid mobilisering i första
hand skulle ingå i fältarmén. Med nuvarande värnpliktsbestämmelser
funnes ingen möjlighet att råda bot härför. Det måste därför vara
av den största betydelse att sådana förhållanden skapades, varigenom
möjliggjordes, att den sålunda uppkomna minskningen åter fylldes, exempelvis
genom ett effektivare utnyttjande av kategorien »linjeersättare».
I själva namnet angåves ju tydligt nog, att denna grupp vore avsedd att
ersätta avgång inom gruppen »till linjetjänst» uttagna. Det vore mer
än beklagligt, att detta ersättande, såsom nu vore fallet, skulle vara begränsat
allenast till tiden före inskrivningsrevisionen.

Då värnpliktslagen i § 24 klart och tydligt angivit den årliga linjekontingentens
storlek samt bestämt, att det finge ankomma på Kungl. Maj:t att
utfärda erforderliga bestämmelser för att detta antal också skulle bliva
fyllt, syntes varje åtgärd, ägnad att säkerställa årskontingentens mobiliseringsvärde,
vara en åtgärd i värnpliktslagens anda.

Vid regementschefens yttrande var fogat ett av regementsläkaren E.
Ståhlberg avgivet yttrande av följande innehåll.

Enär inskrivningsförordningens bestämmelser i här ifrågavarande hänseende
vore så oklart formulerade, att därav icke med tydlighet framginge,
huruvida regementsläkaren hade vare sig rätt eller skyldighet att
vid besiktning i enlighet med § 107 inskrivningsförordningen för till linjetjänst
uttagen värnpliktig, som icke ansåges oduglig till krigstjänst, men

125

likväl icke vore vapenför, utfärda intyg, varigenom vederbörandes tjänstgörings-
och därmed även de facto viirnpliktsförhållande kunde bliva avgjort,
liade av regementsläkaren vid utfärdandet av intyg, varom här
voie ldgci, undvikits uttrycket »icke vapen lör». I stället liade antingen
använts bestämmelserna i § 110 inskrivningsförordningen »på grund av
kropxisbeskaffenheten o. s. v.» eller hade vederbörande förklarats »för tillfället
oduglig till krigstjänst». Vid flera av dessa sistnämnda tillfällen
hade under hand givits meddelande till vederbörande, att de hos inskrivningsnamnden
kunde söka åsyftad iindring i sitt värnpliktsförhållande.
Vad angmge värnpliktiga, tillhörande ersättningsreserven, förfores om
vederbörande vore inskriven i grupp 1 eller 2 men tilldelad ersättningsreserven,
sa som ovan angivits.

^ ^~ ®,r’ soin härordningen av 1925 och besiktningsreglementet
?v, ar(.i9r6 grädde i kraft den 1 februari 1926) varit gällande, hade det icke
mtraffat _ mera an vid ett tillfälle, att värnpliktsförhållandet för någon
värnpliktig, inskriven i grupp 3 och uttagen till ersättningsreserven, behovt
ändras. I detta fall förklarades mannen oduglig till fortsatt krigstjänst.
Troligt vore dock, att, om så skulle påfordras, även för här ifrågavarande
kategori av värnpliktiga uttrycket »icke vapenför» undvekes "då
det icke forekomme i blankett för läkarintyg enligt § 107 inskrivningsför°t
dningen (generalorder nr 557/1927), och i stället tillgrepes den utväg,
som forut framhållits.

Pa grund av vad ovan anförts torde med önskvärd tydlighet framgå
behovet av ändringar i berörda hänseende till fromma icke endast för
regementschefen och den intygsgivande läkaren samt för rullföringsbela
llia varen utan även och kanske icke minst för den värnpliktige.

Chefen för Jämtlands fältjägarregemente:

Vid läkarbesiktning av värnpliktiga jämlikt § 107 inskrivningsförordumgen
hade dessa på grund av bestämmelserna i §§ 107, 110 och 123 ins
rivnmgsförordningen fördelats på de grupper, som funnos angivna i en1,
gt..®eaeralar1d.er. nr oo7/1927 fastställd blankett, varigenom de värnpliktiga,
sa val de till lmjetjanst som de till ersättningsreserven uttagna, vilka på
grund av sm kroppsbeskaffenhet möjligen kunnat hänföras till besiktningsreglementets
grupp B, »icke vapenföra», i allmänhet rubricerats såsom
»odugliga till krigstjänst».

Chefen för Norra skånska infanteriregementet:

1. Värnpliktiga uttagna till linjetjänst.

Vld, /»karbesiktning jämlikt § 107 inskrivningsförordningen hänfördes
S "aSOn aV de å hlankett till läkarintyg (generalorder nr
55 /1927) upptagna grupperna. Värnpliktig hänfördes sålunda därvid ej
afl gruppen »icke vapenföra».

BestämmeLserna i § 110 inskrivningsförordningen tillämpades, oavsett
om den värnpliktige vore att betrakta såsom vapenför eller icke vapenför.
r arnpliktiga tillhörande ersättningsreserven.

Samma princip följdes, som angivits ovan under punkt 1.

. d ^llämpandet av § 123, mom. 3 inskrivningsförordningen vore förfagfn
av tjänstgöringens fullgörande avgörande. Det kunde således inträffa
att värnpliktig, som vore att betrakta såsom icke vapenför likval
icke enligt nämnda moment hemförlovades, om han nämligen det’oaktat
kunde fullgöra sill tjänst. Något sådant fall hade dock hittills icke

126

vid regementet inträffat. Icke annat än vad regementschefen kunde finna,
framginge det klart av inskrivningsförordningen, att här avsedda bestämmelser
skulle tillämpas på ovan angivet sätt. Med denna tillämpning
kunde det uppenbarligen inträffa, att en värnpliktig blivit kvarhållen i
tjänst, vilken värnpliktig efter inställelsen till tjänstgöring befunnits
vara att betrakta såsom »icke vapenför» — oaktat detta icke framgått av
läkarintyget. Detta syntes regementschefen icke strida mot § 4, mom.

2 a) värnpliktslagen. § 16, mom. 3 värnpliktslagen föreskreve nämligen,
att inskriven värnpliktig, för vilken uppkomme sådant förhållande, som
i § 4 mom. 2 a) värnpliktslagen avses, ägde att hos behörig inskrivningsnämnd
göra framställning om frikallelse. Innan nämnden beviljat frikallelse,
vore den värnpliktige tydligen icke frikallad. Något lagligt hinder
att kvarbålla sådan värnpliktig i tjänstgöring syntes regementschefen
icke föreligga.

Det nu sagda hade givetvis icke tillämplighet för studenter och likställda,
ty dessa skulle aldrig hänföras till gruppen »icke vapenföra» (jfr S. F. S.
11/1926, § 7).

Gullström framhölle, att orättvisor kunde begås mot värnpliktiga, som
på grund av oriktigt bedömande eller kanske förbiseende vid inskrivningsförrättning
icke hade hänförts till gruppen »icke vapenföra». Vid
bedömande av denna fråga torde böra beaktas, dels att olika läkare vid
läkarbesiktning på grund av sin subjektiva uppfattning kunde komma till
olika resultat, dels att det ofta icke vore möjligt att efteråt med bestämdhet
fastslå, huruvida »icke vapenförheten» förefunnits vid inskrivningsförrättningen
eller icke. Full och enhetlig rättvisa kunde värnpliktsbestämmelserna
lika litet som andra mänskliga lagar icke skapa, i all synnerhet
icke med vårt nuvarande värnpliktssystem med dess kategoriklyvning
och växlande tjänstgöringstider. Att vid detta systems tillämpande
ojämnheter — eller om man så ville orättvisor — vore ofrånkomliga, hade
säkerligen icke varit riksdagen obekant. Men dessa ojämnheter syntes
regementschefen vara av den art, att endast en alltför ömtålig rättskänsla
av desamma kunde bliva kränkt.

Några ändringar i sak i inskrivningsförordningens här avsedda bestämmelser
syntes regementschefen varken behövliga eller önskvärda. Då det
emellertid, enligt vad som framginge av Gullströms skrivelse, vore uppenbart,
att dessa bestämmelser vore föremål för olika tolkningar, torde åtgärder
för åvägabringande av en riktig tillämpning vara önskvärda.

Chefen för Södra skånska infanteriregementet:

Därest de av Gullström berörda fallen såges uteslutande ur teoretiskmedicinsk
synpunkt, förefunnes visst fog för den av honom gjorda framställningen.
Men hänsyn borde givetvis — och i första hand — tagas till
praktiska militära förhållanden samt till övriga värnpliktshestämmelser.

Grundläggande för besiktningsreglementets föreskrifter och inskrivningsförordningens
bestämmelser i berörda hänseende hade varit — förutom
värnpliktslagen — riksdagens skrivelse rörande 1925 års härordning.
I denna skrivelse förutsattes i »Grunder för uttagning av värnpliktiga
till linjetjänst och ersättningsreserv», att även de studenter, vilka icke i
egentlig mening kunde sägas vara fullt vapenföra (=■; icke vapenföra)
dock skulle uttagas till linjetjänst, och i riktlinjer för »Utbildningstiden»
framhöiles, att för bestridande av handräckningstjänst borde avses jämväl
sådana värnpliktiga, vilka efter inryckningen till tjänstgöring befunnos

127

pa grund av sin kroppsbeskaffenhet eller eljest mindre val lämpade lör fortsatt
utbildning med vapen, och beräknades denna värnpliktsgrupp kunna
årligen fullgöra tillsammans 175,000 tjänstgöringsdagar.

Beträffande studenternas klassificering ur medicinsk synpunkt vore
särskilda bestämmelser lämnade i besiktningsreglementet, och hade det
först varit avsett att giva sådana även beträffande de besiktningar, som
verkställas under tjänstgöring, allt i överensstämmelse med riksdagens
berörda skrivelse. För att icke onödigtvis tillkrångla besiktningsreglementet
ansågs emellertid, att de sistnämnda bestämmelserna kunde undvaras,
så mycket mera, som, för så vitt inskrivningsnämnderna förfarit
rätt, överföring till »icke vapenföra» näppeligen behövde ifrågakomma.
Då samtliga, vilka — vare sig i linjetjänst eller i ersättningsreserven
— skulle fullgöra tjänstgöring, vid inskrivningsförrättningarna befunnits
vapenföra, torde nämligen de kroppsfel eller sjukdomar, som därefter
tillkomme, vara av sådan beskaffenhet, att de föranledde antingen
oduglighet till krigstjänst eller tillfällig oduglighet eller ock möjliggöra
användning i handräckningstjänst. Vederbörande läkares uppfattning
beträffande vissa kroppsfel m. m. bleve nog alltid i viss mån subjektiv
och gränsen mellan lämplighet eller olämplighet (= icke vapenförhet) för
handräckningstjänst torde ofta vara hårfin.

I full överensstämmelse med riksdagens uttalande borde alltså, där ske
kunde, de ifrågavarande värnpliktiga överföras till handräckningstjänst
och endast då vederbörande läkare funne så nödvändigt (direkta föreskrifter
i besiktningsreglementet) överföring ske till gruppen ncke vapenföra».

^Anledningen till att § 123 inskrivningsförordningen icke särskilt framhållit,
att hemförlovning i sistnämnda fall skulle äga rum, vore att, som
ovan anförts, överföring till »icke vapenföra» egentligen icke borde
ifrågakomma. Hade doek överföring till »icke vapenföra» i undantagsfall
måst ske, måste givetvis tjänstgöringen avbrytas, då enligt § 4 värnpliktslagen
de, som förklarats »icke vapenföra», vore befriade från värnpliktens
fullgörande i fredstid och således självfallet icke skulle göra tjänst.

Denna fråga hade emellertid en långt allvarligare innebörd än den Gullström
förfäktade. _ Riksdagen hade bestämt uttalat, att de till linjetjänst
uttagna värnpliktiga skulle utbildas i vapentjänst och att handräckningstjänsten
skulle överlatas åt de visserligen vapenföra, men dock mindre
vapendugliga. För närvarande skulle till ersättningsreserven uttagna
fullt täcka handräckningsbehovet — därest hela tjänstgöringstiden uttoges.
Inom icke allt för många år måste man emellertid räkna med
ändrade förhållanden. År 1909 föddes i Sverige 139,000 barn; från och
med 1910 hade nativiteten oavbrutet nedgått och 1924 sjunkit till 110,000.
År 1934 torde — om hela tjänstgöringstiden uttoges — antalet värnpliktiga
i ersättningsreserven ännu kunna täcka det av riksdagen beräknade
antalet handräckningsdagar (875,000), men därefter minskade antalet, föranledande
att de till linjetjänst uttagna allt mer behövde användas för
handräckningsgöromål. Av än större betydelse vore då, att sist nämnda
handräckningstjänst utfördes av de — av en eller annan anledning —
för vapenutbildningen mindre lämpliga, vilka således icke borde överföras
till »icke vapenföra».

. Gullström motiverade sin framställning icke enbart medicinskt, utan
jämväl .ur rättvisans och billighetens synpunkt. Regementschefen kunde
icke följa hans tankegång.

128

Varför skulle det då icke också anses orättvist:

att en student, som hade precis samma kropp sfel, smn gjorde en anrmn
värnpliktig till »icke vapenför» vid inskrivningen (= befriad i fred), dock
inskreves till linjetjänst och fullgjorde tjänstgör mg i fred.

att den som gifte sig, eller finge barn omedelbart efter inskmyninf förrättningen,
skulle göra tjänst, medan den, vilken hade sadant foihalland
före inskrivningen, befriades i fredstid,

att tjänstgöringstiden vore längre för somliga an för andra o. s.j.

Man finge väl dock utgå från att värnpliktstjänstgöringen skulle uttagasiden
utsträckning, som befunnes för landets försvar^derhgt
först därefter komme vissa eftergifter, och den, vilken en gang uttagits
till frStäSnstgörins, borde ocM - dar han kunde - lullgora deneamma,

antingen i vapen- eller handräckningstjans . PnlUtröm

Beträffande avgörandet vid regementet i de fall, som av Gullstro
berördes finge regementschefen slutligen framhalla följande. ,.

1) Till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka icke befunnes amp
för vapenutbildning, men dock icke vore odugliga eller för tillfallet od g
liga till krigstjänst, överfördes som regel till handräcknmgsgruppe

endast i undantagsfall till »icke vapenföra»; i sistnämnda fall hemsandes

den värnpliktige jämlikt bestämmelserna iH varnpliktslagen

2) Till ersättningsreserven uttagna, vilka pa grund av kroppsbeskatten
het icke kunde fXöra dem Uikgande tianstgärms och som ^
tiskt taget vore »icke vapenföra», hemforlovades jämlikt § 128 inskrivnings
förordningen iämförd med § 4 värnpliktslagen.

Antalet till iinjetjänst uttagna värnpliktiga vilka efter ikraftteidandet
av 1925 års härordning behövt vid regementet förklaras »icke
uppginge till 4 (samtliga överförda på grund av visst förbiseende av m skrivningsnämnd).

Vid regementschefens yttrande var fogat ett av regementsläkaren D.E.
Holmdahl avgrcet yttrande av följande lydelse: . .

Den ifrågavarande § 123 behandlade hemförlovning efter påbörjad
tjänstgöring, och oklarheten skulle består däri, att ifrågavarande paragraf
icke omnämnde, hur man skulle förfara med värnpliktig, som vid
läkarbesiktningen enligt § 107 inskrivningsförordningen förklarades foi
»icke vapenför» (grupp B enligt besiktnmgsreglementet) Denna uppgivna
brist påstodes leda därtill, att man pa små hall icke ansage sig
kunna förklara en värnpliktig för icke vapenfor efter tjänstgöringens påbörjande,
eftersom han icke enligt § 123 kunde hemforlovas. I stallet beginge
man enligt Gullström den orättvisan, att man enligt v P aeeia
honom i en eller annan handräckningstjänst under hans fortsatta tjänstgöringstid.
, ..

Först ville Holmdahl då som sin mening framhalla, att om en värnpliktig
efter inskrivningen antingen på grund av förbiseende ^ av inskrivningsläkaren
eller på grund av senare uppkommet kroppsfel eller sjukdom
befunnes otvivelaktigt böra hänföras till grupp B. enligt besiktningsreglementet,
han skulle utan varje tvekan förklaras som icke vapenför
För läkaren syntes det i det sammanhanget vara en alldeles ovidkommande
fråga, huru § 123 inskrivningsförordningen vore formulerad.
De svårigheter, som de enligt generalorder nr 5o7/192< anbefallda blänkettena
till läkarintyg skulle medföra, torde vara lätt överkomliga genom

129

att stryka alla rubrikerna a <1 och skri va .»icke vapen för... Hur dot so
dan skulle förfaras med en dylik värnpliktig1, vore en fråga, som andra
myndigheter hade att avgöra. Holmdahl kunde dock ej underlåta att som
»in mening framhålla, att det vore förvånande, att det rått någon tvekan
därom, enär förefintliga bestämmelser på denna punkt syntes Holmdahl
fullt klara. Av såväl § 107 inskrivningsförordningen som § 16 värnpliktslagen
framginge tydligt, att en sådan värnpliktig skulle hemförlovas för
att senare av inskrivningsniimnden frikallas från värnpliktens fullgörande
under fredstid. Att § 123 inskrivningsförordningen händelsevis icke omtalade,
hur man skall förfara med en värnpliktig, som förklarades som
»icke vapenför», torde enligt Holmdahls mening ej i någon mån rubba de
fullt klara bestämmelserna i värnpliktslagen och § 107 inskrivningsför•ordningen.

Eu annan fråga av rent. medicinsk innebörd vore i detta sammanhang
av mycket stort intresse. Holmdahl toge upp denna fråga, enär det syntes
Holmdahl, att Gullströms framställning vittnade om en viss oklarhet
pa denna punkt. Det vore nämligen alldeles otvivelaktigt, att det från
medicinskt synpunkt icke kunde vara någon skillnad mellan de värnpliktiga,
som behandlades enligt § 110 inskrivningsförordningen (d. v. s.
värnpliktiga i linjetjänst, som finge uträtta handräcknings- eller expeditionstjanstgöring)
och de värnpliktiga, som förklarades som »icke vapenfora».
Båda kategorierna kunde medicinskt sett utföra samma tjänst.
Därför menade Holmdahl, att det från medicinskt synpunkt vore praktiskt
taget likgiltigt i de flesta fall, om man behandlade dylika till linjetjänst
uttagna värnpliktiga enligt § 110 inskrivningsförordningen (d. v. s. läte
,u^öra handräcknings-, eller expeditionstjänst) eller överförde dem
^ ...vaPenför»-kategorien. Att sedan i detta sammanhang tala om
•orattvisa gent emot dessa värnpliktiga, syntes Holmdahl minst sagt omotiverat.
Vår nuvarande härordning kunde då med mycket större skäl
sägas medföra orättvisa gent emot tusentals värnpliktiga i vårt land varje
ur, då hela »icke vapenför»-kategorien under fredstid helt enkelt befriades
från en värnpliktstjänstgöring, som den skulle kunna utföra, och som
a!!”^ finge utföra. Att därför tala om orättvisa inför enstaka värnpliktiga
syntes Holmdahl i hög grad obefogat.

Dock ville Holmdahl gärna medgiva, att det i enstaka fall kunde vara
nödvändigt, att förklara till linjetjänst uttagna värnpliktiga som »icke
vapenföra». Under alla förhållanden måste den möjligheten stå öppen
feom Holmdahl förut visat, gjorde den det också enligt Holmdahls mening
utan någon författnings- eller lagförändring.

Man måste dock vara Gullström tacksam för, att han påpekat, att
denna sak e.) stått klar för alla myndigheter. På upplysningens väg torde
hela denna fråga vara lätt ordnad.

korde de enligt generalorder nr 557/1927 anbefallda blanketterna
till läkarintyg andras så, att rubriken »icke vapenför» infördes. För sin
oel hade Holmdahl trott, att det berott på ett förbiseende, att denna rubrik
saknats. Dock borde alla militärläkare göra klart för sig, att denna
rubrik för försvarets egen skull endast borde användas, då överföring
till »icke vapenförgruppen» enligt besiktningsreglementet vore absolut
, .. • ,/?°™ Holmdahl förut framhållit, torde många sådana fall ej be\°''ia.
forekomraa, framför allt om undersökningen vid inskrivningsförlattningarna
utfördes med den noggrannhet och omsorg, som vore en nödvändig
förutsättning för vår nuvarande härordnings effektivitet.

9 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

130

Chefen för Upplands regemente:

afaasffiu- m»»*» *»««.

vid i enlighet ied § 107 företagen läkarbesiktnmg befunnits oduglig till
krigstjänst. Den, som vid nu nämnd läkarbesiktnmg befunnits för til
fallet oduglig till krigstjänst, hemförlovades ävenledes jämlikt § 123, mom.

2 inskrivningsiörordningen, såvida han icke enligt samma moment på anIZZ
iunSv finge kvarbliva i tjänstgöring och därom gjorde fram StDenmsgom

på grund av kroppsbeskaffenhet jämlikt § 107, mom. 2, andra
stvcket eller eljest befunnes icke motsvara de fordringar, som tjänsten
ställde På honom, och icke vore student eller likställd, anvisades annan
lämpligare tjänstgöring, varvid hänsyn toges till vederbörande läkare»
uttalande. Sådan tjänstgöring bleve i allmänhet ordonans- eDer skrivbn
trädestiänst eller lämplig handracknmgstjanst, Aven om lakaren skuiie
hänföra honom till »icke vapenför», funnes, då något stadgande härom
icke vore intaget i inskrivningsforordningen, for regementschefen mgen
befogenhet att hemförlova honom. Även i detta fall skulle regemen -chefen sålunda hänvisa honom till annat arbete enligt ovan. I varje fall
hade han givetvis rättighet att vända sig till närmast sammantradande
behörig inskrivningshämnd för erhållande av ändring i sitt varnpliktsförhållande.

Värnpliktiga, tillhörande ersättmngsreserven.

Jämlikt § 123 inskrivningsförordnmgen hade de, som befunnits odug
liga eller för tillfället odugliga till krigstjänst ävensom de som befunnits
pågiid av kroppsbeskaffenhet icke kunna fullgöra dem åliggande tjänstgöring,
hemförlovats.

Chefen för Skaraborgs regemente:

1. Värnpliktiga, uttagna till linjetjänst. ...

a) värnpliktig, som vid i § 107 inskrivnmgstorordningen omtormald akarbesiktning
befunnits oduglig till krigstjänst hade jämlikt § 123.1 m skrivningsförordningen

hemförlovats; .»t

b) värnpliktig, som vid i § 107 inskrivningsforordningen omlormald
läkarbesiktnmg befunnits för tillfället oduglig till krigsttjänst hade :jamlikt
& 123-2 inskrivningsförordnmgen, hemförlovats, därest han icke, om
förhållandet föranletts av sjukdom eller skada, till vilken tjänstgöringen
kunde antagas hava varit orsak, önskat kvarbliva i tjänstgöring,

cl värnoliktig som vid i § 107 inskrivningsförordnmgen omformald lakarbesiktning
befunnits i avseende på kroppsbeskaffenhet Ämotja™
de fordringar, som tjänsten ställde pa honom, hade jämlikt § 110 mski
ningsförordningeu förrättat av regementsläkaren sa som lämplig ansedd

därvid hade även de värnpliktiga, som, enligt § 10 i Kungl. Maj:ts
kungörelse nr 11/1926 »angående läkarundersökning av dem, som soka last
anställning vid krigsmakten samt av värnpliktiga», vid en
förrättning skulle hänförts till grupp B., »icke vapenlora», i enlighet med
$ 110 inskrivningsförordnmgen, jämförd med § 107:2 msknvnmgsforordningen,
kvarstannat i tjänst och förrättat av regementsläkaren sa som
lämplig ansedd tjänst.

2. Värnpliktiga, uttagna till ersättmngsreserven.

Dylika värnpliktiga, som vid i § 107 inskrivningsforordningen omfor

131

mäkl läkarbesiktning befunnits till kroppsbeskaffenheten icke motsvara
tjänstens krav, hade enligt § 123: 3 inskrivningsförordningen hemförlovats.

Jämlikt § 107: 3 inskrivningsförordningen hade under 1, och 2. omnämnda
värnpliktigas värnpliktförhållanden prövats av nästsammanträdande
inskrivningsnämnd.

T. f. chefen för Södermanlands regemente:

För i tjänstgöring varande värnpliktiga hade icke någon överföring till
»icke vapenföra» med därav följande hemförlovning ägt rum.

Till linjetjänst uttagna värnpliktiga hade antingen, därest de befunnits
icke motsvara de fordringar, som tjänsten ställt på dem, skilts från utbildningen
och beordrats fullgöra återstående tjänstgöring på annat sätt
an vapentjänst, i regeln i handräckningstjänst (§ 110 inskrivningsförordningen)
eller, därest de befunnits odugliga till krigstjänst, hemförlovats
1 °C-h 2 1 nskrivningsföroniningcn). Något förklarande såsom »för
V,1.. f.. till krigstjänst odugliga» av värnpliktiga, som rätteligen hort
hänföras till kategorien »icke vapenföra», i och för deras överföring till
denna kategori vid senare följande inskrivningsförrättning med därav
följande frikallelse från värnpliktens fullgörande i fredstid, hade t. f.
regementschefen veterligen icke ägt rum vid regementet.

^^ttiiiiitysreserven hörande värnpliktiga hade hemförlovats jämlikt
§ 123:3 inskrivningsförordningen, därest de befunnits på grund av
kroppsbeskaffenheten icke kunnat fullgöra dem åliggande tjänstgöring.

Befälhavaren för Kronobergs regemente:

Något sådant fall, varom i skrivelsen talades, hade ej förekommit vid
regementet.

Regementsbefälha varen ansäge, att eu lucka i inskrivningsförordningen
härvidlag förefunnes, och skulle vid liknande fall hava handlat i överensstämmelse
med den uppfattning, som chefen för Livgrenadjärregementet
enligt vad fältläkaren Gullström angivit, tillämpat.

Chefen för Jönköpings—Kalmar regemente:

Av yttrande, som till regementschefen avgivits av t. f. regementsläkaren
M. Hedenberg, framginge, att vid förutvarande Kalmar regemente
åren 1926 och 1927 överföring till »icke vapenföra» ägt rum vid
enligt § 107 inskrivningsförordningen företagen läkarbesiktning. År
1928 hade sådan överföring icke ägt rum vid nuvarande Jönköpings_Kal mar

regemente.

För egen del ville regementschefen anföra följande.

Enligt regementschefens uppfattning syntes överföring till »icke vapenför»
icke böra ske vid läkarbesiktning enligt § 107 inskrivningsförordningen.
I överensstämmelse härmed och för att få full klarhet i bestämmelserna
kunde möjligen gällande föreskrifter fullständigas med en bestämmelse,
att överföring till »icke vapenför» skulle ske endast vid inskiivningsförrättning,
och att värnpliktig, vilken vid läkarbesiktning enligt
§ 107 inskrivningsförordningen förklarades vara »för tillfället oduglig
till krigstjänst», men om vilken ansåges, att han framgent under hela
sm värnpliktstid borde tillhöra kategorien »icke vapenföra», skulle inställa
sig vid nästa inskrivningsförrättning för ny prövning.

132

T. f. regementsläkaren Hedenbergs yttrande var av följande lydelse;

överföring'' till »icke vapenför» hade i ett flertal fall ägt ram med tv
åtföljande hemförlovning beträffande värnpliktiga uttagna till lmjetDanst;
besluten hade samtidigt konfirmerats av den närvarande fordelnmgslakaren
och sedan stadfästs av nästkommande års mskrivningsnamnd.

Å jämlikt generalorder nr 557/1927 anbefallda blanketter till läkarintyg
hade av regementsläkaren tillagts eu extra, femte punkt: (e) »icke vapen f°Béträffande

värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven hade inga sådana
förhållanden förelegat, att överföring till »icke vapenfor» ifrågasatts.
Under år 1928 hade hittills ingen värnpliktig i liunetjanst eller ersättningsreserv
förklarats icke vapenför.

Befälhavaren för Dalregementet:

Vid regementet hade, sedan 1925 års värnpliktslag och inskrivningsförordning
tillämpats, vid jämlikt § 107 inskrivningsförordningen foretagen
läkarundersökning sex värnpliktiga blivit överförda till »icke vapenföra».
Av dessa hade tre varit uttagna till linjetjänst och tre till ersattnmgsre ^Ehuru

$ 123 i inskrivningsförordningen icke omnämnde, att hemförlovning
i detta fall finge äga rum, hade på grund av bestämmelserna i *16
inom. 3 värnpliktslagen jämförd med § 4: 2 al samma lag dessa värnpliktiga
hemförlovats.

Chefen för Hälsinge regemente:

Alltsedan 1925 års inskrivningsförordning trädde i kraft, hade bestämmelserna
i mom. 2 och 3 av § 107 legat till grund för de åtgärder, vartill
läkarbesiktning enligt § 107 mom. 1 givit anledning.

Att bestämmelserna i § 107 mom. 2, andra stycket, jämfört med $ 110,
om »till linjetjänst uttagen värnpliktig, vilken i avseende å kroppsbeskaifenhet
befinnes icke motsvara de fordringar, som tjänsten^ ställer pa nonom»,
avsåge samtliga övriga, som underginge läkarbesiktning, hade synts
uppenbart, då ju krigsduglighet förelåge och fredstjänstgöringen föi dem,
som fullgjorde handräckningstjänst eller motsvarande, vore densamma,
som vid mobilisering, och då generalorder nr 1043/1926 i mom. 4 direkt anbefallde,
att för handräckning inom kompani och motsvarande förband
avsåges i första hand sådana »till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka
på grund av kroppsbeskaffenhet eller av annan anledning icke motsvara
de fordringar, som tjänsten ställer på dem». För ifrågavarande grupp a^
värnpliktiga föreskreves icke heller i § 107 mom. 3 något angående läkarbotygs
översändande till rullföringsbefälhavaren eller angående anmälan
till inskrivningsnämnd i och för ändring av värnpliktsförhållanden.

Om vid läkarbesiktning enligt § 107:1 inskrivningsförordningen en nedflyttning
från en besiktningsgrupp till eu lägre grupp vore berättigad på
grund av läkarbesiktningsreglementets föreskrifter, sä skulle detta tydligen
icke innebära någon omedelbar förändring av värnpliktsförhållandena,
ty av ordalydelsen i § 10/: 2 av inskrivningsförordningen, vars bestämmelser
måste givas vitsord framför besiktningsreglementets, framginge,
att undersökningen, därest duglighet till krigstjänst fortfarande
förelåge, skulle resultera i ett beslut, huruvida den undersökte motsvarade
de fordringar, som tjänsten ställde på honom eller icke. Genom den i
generalorder nr 557/1927 fastställda blanketten hade Kungl. Maj:t tydligt

anvisat denna uppfattning suju den ratta. I vad man den belnnna minskningen
1 vapenduglighet — det vill säga nedflyttning från eu grupp till
någon lagre grupp skulle medföra förändring av värnpliktslörhållandena
vore beroende av den värnpliktiges egen framställning antingen till
Kungl. Maj:t, som kunde medgiva befrielse enligt $ l(i:ö värnpliktslagen
eller hemförlovning mod hänvisning till inskrivningsnämnd, eller oek direkt
till följande års inskrivningsnämnd, som enligt § 10: 3, andra stycket
värnpliktslagen ägde rätt bifalla densamma.

Gullströms uppiattning, att det syntes lionom otvivelaktigt framgå, att
vid lakarbesiktmng jämlikt § 107 överföring till icke vapenför i förekommande
fält skall äga rum», saknade enligt regementschefens förmenande
iook 6»StÖdvärnpliktslagen och inskrivnings turordningen, ty varken i
1925 ars värnpliktslag och inskrivningsförordning eller 1 tidigare gällande
motsvarande författningar hade »överföring till icke vapenför» ägt
tum under tjänstgöringstiden, utan först sedan vid nästinfallande inskrivmngsnamnd
provning av ärendet ånyo iigt rum, finge sådant beslut
tattas — eller oek beslut av annan innebörd än det vid läkarbesiktningen
enligt $ 107 töreslagna •—- vilket sistniimnda även inträffat.

Någon tvekan eller ovisshet i avseende på tillämpningen hade icke förelunmts
vid regementet.

Annan resolution än den, som varit enligt läkarens uppfattning författningsenligt
grundad, hade icke givits, icke heller något meddelande därutover
Innan den i generalorder nr 557/1927 fastställda blanketten utfärdades,
hade vid regementet en i sak fullt liknande blankett uppgjorts och
anvants.

Anledning att pröva spörsmålet, huruvida inskrivningsförordningens
loreskrifter mnebure eu orättvisa emot viss kategori, hade icke förelegat.

Da detta spörsmål nu blivit väckt, ville emellertid regementschefen
tramiiaUa, att bland grundprinciperna vid utformandet av bestämmelserna
‘ frs varnpiiktslag och inskrivningsförordning synbarligen icke föreegat
den att bereda alla krigstjänstdugliga lika tjänstgöringsskyldighet
Avsikten syntes i stället hava varit att på något sätt bortsortera ett så
stort antal, som med hänsyn till ekonomiska förhållanden ansåges erforeriigt,
och att använda samtliga övriga. Detta framginge t. ex. därav
att om två värnpliktiga liade fullkomligt motsvarande kroppsfel eller sjuk’
dom, varigenom de vore »dugliga till krigstjänst, men icke i vapentjänst»,
sa behandlades de icke för den skull lika, utan skulle eventuellt avlagd
examen aygora, huruvida befrielse i fredstid skulle äga rum eller icke
Den som vid inskrivningen tillhörde ring III erhölle befrielse, huru utomordentliga
betyg och ekonomiska förhållanden han än hade, eller även om
hans kroppsfel o. s. v. stode så på gränsen, att han — i analogi med vad
Grullstrom sjalv framlioile — lika väl kunnat hänföras till vapenför grupp
’ “en del; ater, som hunnit avsluta kurs i ring III, skulle fullgöra
, bagars fredstjanstgönng, även om hans betyg vore av klenast möjliga
slag, hans sjukaoms- och kroppsfel på yttersta gränsen för krigsduglighet
eller lians ekonomiska förhållanden rätt så bekymmersamma

Chefen för Alvsborgs regemente:

Enligt regementschefens uppfattning förelägé viss oklarhet och bristande
konsekvens i gallande bestämmelser rörande huru förfaras skulle med
värnpliktiga, uttagna till linjetjänst, som vid läkarbesiktning under tjänstgöring
befunnes icke kunna deltaga i de vanliga övningarna.

134

& 107 mom. 1 inskrivningsförordningen skilj de på: dem som befunnes
hava kroppsfel, lyte eller sjukdom, som kunde föranleda ändring lvara
plikts- eller tjänstgöringsförhållanden, och dem som icke visade sig -svara de fordringar tjänsten ställde på dem. Samma moment bestämde, att
rörande båda kategorierna besiktningen skulle ske »i den ordning kungörelsen
angående läkarundersökning---av värnpliktiga» foreskreve.

Nu funnes i denna kungörelse inga bestämmelser tor den senare kategorien
utan blott om grunderna för uppdelning i grupper enligt § 32 in
skrivningsförordningen, alltså för ifrågavarande värnpliktiga: vapenföra,
icke vapenföra, för tillfället odugliga och odugliga till krigstjänst. Lämpligt
vore, om i denna författning bestämmelser infördes avenl for varm
pliktiga som vid läkarbesiktning efter påbörjad tjänstgöring befunne.
Vapenföra Ten ej lämpliga för deltagande i fullständig utbildning. För
konsekvensens skull torde i § 123 inskrivningsförordningeii bora inforas
bestämmelse om kategorien »icke vapenföra» och likaså denna kategori

upptagas å blanketten till läkarintyg. rröiion^ö

förande den praktiska tillämpningen vid regementet av nu gallande
bestämmelser hänvisade regementschefen till regementsläkaren N. Sparrmans
skrivelse i ämnet.

Regementsläkaren Sparrmans skrivelse var av följande lydelse:

Då genom generalorder nr 557/1927 anbefallda blanketter till läkarintyg,
som skulle utfärdas på grund av läkarbesiktning en igt § 107 inskriv
ningsförordningen, icke upptoge rubriken »icke vapenföra», ^ore det vid
Älvsborgs regemente praxis, att värnpliktiga, uttagna till lmjetjanst, som
vid läkarbesiktning funnits enligt besiktningsreglementet hanforliga till
rubriken »icke vapenföra», upptoges i den kategori av värnpliktiga, vilka
»i avseende på kroppsbeskaffenheten icke motsvarade de fordringar tjan
sten ställde på dem», under det att å läkarkort och läkarintyg antecknades,
att de med avseende på kroppskonstitution vore att banfora till ®n|r"v
pen. Värnpliktiga uttagna till ersättningsreserven, vilka Pa grund a^
sjukdom eller kroppsfel befunnits icke vapenföra, hänfördes till den kate
gori av värnpliktiga, som »på grund av sin kroppsbeskafienhet icke kunna

fUp|0grund™ v nu^nänmd^bristfälligliet i ovannämnda blankett till läkarintyg
svntes det Sparrman därför nödvändigt, att a densamma ^ibtrdes
särskild rubrik för »icke vapenföra», och da for övrigt oklarhet radde be
träffande förfaringssättet med värnpliktiga, som jämlikt § 107 inskriv
ningsförordningen förklarades icke vapenföra, vore behovet av sadan andring
i formuleringen av inskrivningsförordningens nu gallande bestammel
sei påkallad, att därav med full tydlighet framginge, huru med dem skulle

förfaras.

Chefen för Hallands regemente:

Vid läkarbesiktning jämlikt § 107 inskrivningsförordningen hade med
värnpliktiga förfarits på följande sätt: Värnpliktiga uttagna sav al till
linjetjänst som ersättningsreserven.

Hemförlovade: . .... ,

1 värnpliktiga, vilka förklarats odugliga till krigstjänst,

9 värnpliktiga, vilka förklarats för tillfället odugliga till krigstjänst.
överförda (vlrnpliktiga, som i avseende på kroppsbeskaffenheten icke
motsvarade de fordringar tjänsten ställde pa honom):

1. till expeditionstjänst: studenter oeh likställda:

2. till handräckningstjänst: övriga värnpliktiga.

fäikarbetyg för överföring till »icke vapenför» hade icke utfärdats.

Chefen för Bohusläns regemente:

Värnpliktiga uttagna till linjetjänst, vilka vid läkarbesiktningen enligt
$ 107 inskrivningsförordningen befunnits lida av sjukdomar, som enligt
besiktningsreglementet gjort dem dugliga till krigs- men icke till vapen
tjänst (icke vapenföra), hade förklarats i avseende på kroppsbeskaffenhe
ten icke motsvara de fordringar tjänsten ställde på dem men dock lämp
liga för tjänstgöring såsom handräckning eller skrivbiträde. De hade i
enlighet med $ 110 inskrivningsförordningen kvarhållits i tjänst. Detta
hade skett, dels därför att det ansetts, att vederbörande läkare visserligen
kunde förklara en viirnpliktig för icke vapenför, men att detta dock måste,
för att vinna laga kraft, konfirmeras av nästa års inskrivningsnämnd, dels
därför att regementschefen ej enligt inskrivningsförordningen kunde hem
förlova »icke vapenföra», och slutligen därför att å fastställda blanketter
för läkarintyg enligt § 107 inskrivningsförordningen ingen rubrik för »icke
vapenföra» funnes.

Värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven, vilka vid undersökning
•enligt § 107 inskrivningsförordningen befunnits på grund av sin kropps
beskaffenhet icke kunna fullgöra dem åliggande tjänstgöring, hade hemförlovats
enligt § 123: 3 inskrivningsförordningen.

Chefen för Gotlands infanterikår:

Endast i ett fall hade vid Gotlands infanterikår (Gotlands infanterirege
mente) inryckt värnpliktig överförts till »icke vapenför». Denne hade
tillhört till linjetjänst uttagna värnpliktiga.

Enligt kårchefens uppfattning syntes hemförlovning böra ske, i analogi
med att den, som vid inskrivningen befunnes icke vapenför, frikallades från
värnpliktens fullgörande under fredstid.

Chefen för Norrbottens regemente:

Då inga värnpliktiga, vare sig uttagna till linjetjänst eller ersättningsreserven,
överförts till de i besiktningsreglementet upptagna grupperna
B eller C efter läkarbesiktning jämlikt § 107 inskrivningsförordningen,
hade frågan om deras hemlörlovning eller kvarblivande vid regementet i
•egenskap av icke vapenföra ingen gång förelegat till avgörande.

1 övrigt hade beträffande värnpliktiga, som undergått läkarbesiktning
.jämlikt § 107 inskrivningsförordningen, §§ 110 och 123 samma förordning
i tillämpliga delar efterföljts.

Vid regementschefens yttrande hade fogats ett av regementsläkaren N.
Bohm avgivet yttrande av följande innehåll:

Vid läkarbesiktningar jämlikt § 107 inskrivningsförordningen hade inga
värnpliktiga av årsklasserna 1926 och 1927 hänförts till grupp B eller C,
d. v. s. till »icke vapenföra». Ett avgörande, huruvida en »icke vapenför»
skulle hemförlovas eller kvarstanna vid truppförbandet, hade därför icke
behövt träffas.

Det hade hittills icke synts Bahm svårt att besluta till vilken av grup
perna »lör tillfället odugliga till krigstjänst» eller »i avseende på kroppsbeskaffenheten
icke motsvara de fordringar tjänsten ställer på honom men
dock lämplig för tjänstgöring såsom---» resp. »på grund av sin

13t>

kroppsbeskaffenhet icke kunna fullgöra lionom aliggande tjänstgöring»,
den undersökte och med viss sjukdom behäftade skolat hanloras.

I det fallet däremot, att en värnpliktig, som av hälsoskäl hemförlovats,
åter inryckte till tjänstgöring, kunde han författningsenligt vara att hanföra
till »icke vapenföra», och då uppstode det fall, som av (jullstrom
påtalats. Dessutom kunde naturligtvis när som helst fall mtraiia, nar
läkaren kunde anse, att vederbörande skulle hänföras till samma grupp.

Beträffande värnpliktiga, uttagna till linjetjänst, hade vid läkarbesilctningarna
enligt § 107 inskrivningsförordningen intyg utfärdats — forutom
»oduglig till krigstjänst» — hänförande den sjuke till »för tillfället oduglig
till krigstjänst» och till »i avseende å kroppsbeskaffenheten icke motsvara
de fordringar tjänsten ställer på honom, men dock lämplig för tjänstgöring

såsom —--»• _

Rahrn trodde sig icke hava missuppfattat innebörden av gällande författningar,
då han till denna senare kategori hänfört en hel del lali, som
enligt äldre författningar skulle hava blivit överförda till »icke vapenföra».
Dessa värnpliktiga, som av inskrivningsnämnden uttagits till imjetjänst,
grupp F, men hos vilka sedermera felaktigheter hade uppstått eller
upptäckts, torde i allmänhet vid tiden för förändringen av tjänstgöringen
vara hänförbara till grupp E eller D och alltså kapabla att tjänstgöra i
ersättningsreserven och alltså även formellt användbara till handräckning,
exneditionstjänst m. in. Där så icke varit fallet, vanligen etter genom
gången sjukdom, hade intyg om »för tillfället oduglig till krigstjänst»
eller »oduglig till krigstjänst» utfärdats.

Det vore troligt, att av detta till olika handräckningstjänster överflyt
tade manskap en del även skulle kunnat hänföras till »icke vapenföra».
Dock kände Eahm icke till något fall vid regementet dar nagon i.. d. linjetjänstare,
överförd till handräckningst jänst, pa grund har av tagit skada:
icke heller hade någon hos Rahm beklagat sig over att han icke skulle
orkat med den tjänst, han blivit satt att sköta.

Rahm ansåge icke heller, att härigenom någon orättvisa uppstode. Ett
visst antal handräckningstjänster skulle uppehållas. Det torde da näppeligen
kunna anses orättvist, att eu karl, som visserligen hade en eller
annan skavank men dock utan men kunde uppehåll platsen, gjorde detta,
då eljest någon annan måste tagas i anspråk, eventuellt inkallas, l e
torde icke i detta fall begås större orättvisa mot denne an mot varje till
värnpliktstjänstgöring inkallad i förhållande till dem, som ehuru tjanste
dugliga icke inkallas.

Beträffande sådana linjetjänstare, som alltsa eventuellt skulle kunnat
hänföras till grupp »icke vapenföra» men placerats till diverse från vapentjänst
befriade sysslor, kunde Rahm alltså i korthet saga, att dar författningsenligt
icke måst annorlunda förfaras och sadan tjänst av Rahm ansetts
utan hälsorisk för vederbörande av honom kunna skotas, hade Kahms
intyg avsett dylik tjänstgöring.

I andra fall åter, där sjukdomen lagt hinder i vägen för sadan tjänstgöring,
hade intyg utfärdats om oduglighet eller tillfällig oduglighet till
krigstjänst. Hittills hade tvekan om huru härvidlag skulle förfaras endast
rått i fall av lungsäcksinflammation och akut ledgångsrheumatism, dim
besiktningsreglementet medgåve hänförande till såväl grupp A som B
och C. T sådana fall hade antingen intyget utställts pa »oduglig till
krigstjänst eller »för tillfället oduglig till krigstjänst», i senare tallet

137

överlåtande at etl senare tillfälle att avgöra den definitiva placeringen i
någon av ovannämnda grupper.

Vad anginge värnpliktiga, tillhörande ersättningsreserven, så hade
intet fall av den art, som i detta ärende avsåges, förefunnits.

Aven om sålunda ifrågavarande spörsmål hittills icke varit trängande
aktuellt vid regementet, syntes så när som helst kunna bliva fallet, och
alltsa den av Gullström gjorda hemställan enligt Rahms förmenande
framhålla ett viktigt önskemål.

Chefen för Västerbottens regemente:

1. Värnpliktiga, uttagna till linjetjänst.

Beträffande här ifrågavarande kategori värnpliktiga hade vid Västernorrlands
regemente inskrivningsförordningens bestämmelser tolkats i
överensstämmelse med chefens för Livgrenadjärregementet av Gullström
angiven tolkning.

2. Värnpliktiga, tillhörande ersättning sreserven.

I fråga om här avsedda värnpliktiga syntes något aktuellt fall icke hava
förekommit. Det torde väl också vara synnerligen sällsynt, att en till
ersättningsreserven hörande värnpliktig icke skulle kunna fullgöra honom
aliggande tjänstgöring (handräckningstjänst av det ena eller andra slaget),
såvida icke sådant förhållande inträtt, att han vid läkarbesiktning
enligt § 107 inskrivningsförordningen borde hänföras till någondera kategorien
»oduglig till krigstjänst» eller »för tillfället oduglig till krigstjänst».

Chefen för Väster norrlands regemente åberopade ett yttrande av regementsläkaren
S. Ekvall, vari denne anförde:

I. Beträffande värnpliktiga, uttagna till linjetjänst.

a) Om kroppsfelet varit av natur att kunna ändras, om diagnosen ej
kunnat ställas fullt säker, men det dock varit ej osannolikt, att en änd }

tjänstgöringsförhållandena framdeles måste göras, hade den värnpliktige
erhållit intyg om tillfällig oduglighet till krigstjänst och då hänvisats
att inställa sig vid nästa års inskrivningsförrättning eller omedelbart
anmäla sig till läkarundersökning vid eventuellt kommande nästa
inryckning till tjänstgöring för förnyad prövning.

b) Om kroppsfelet varit av bestående natur, hade den värnpliktige

1) föreslagits kvarstanna i handräckningstjänst, om detta ej kunnat antagas
medföra skadlig inverkan på hans kroppsfel,

2) erhållit intyg om tillfällig oduglighet till krigstjänst med tillsägelse
sasom vid fallen i Ia), om handräckningsarbete ej ansetts vara lämpligt
vid denna tidpunkt,

3) erhållit intyg om oduglighet till krigstjänst, om felet varit av allvarlig
art och det ej synts sannolikt, att bättring i sådan grad framdeles skulle
kunna aga rum, att den värnpliktige skulle komma att kunna göra handräckningstjänst.

n. Beträffande värnpliktiga, uttagna till ersättningsreserven
,..af. . kroppsfelet varit av natur att kunna ändras till det sämre, hade

förfarits i likhet med fallen i I a).

b) Om kroppsfelet varit av bestående natur, hade den värnpliktige

1) erhållit intyg om hemförlovning med tillsägelse som vid fallen i I a)
om fallet varit av mindre allvarlig art,

2) erhållit intyg om oduglighet till krigstjänst, om felet varit av all -

138

varlig art och det ej synts sannolikt, att bättring i sådan grad skulle framdeles
kunna äga rum, att den värnpliktige då skulle kunna gora hand 1

^])et1 v or e''’ o tv i v el a k t i g t, att nuvarande bestämmelser, som ej möjliggjorde
för truppförbandsläkaren överföring till »icke vapenföra» av värnpliktiga,
som vore i behov därav, ej vore tillfyllest. Visserligen syntes truppfoi
bandsläkaren av ordalydelsen i besiktningsreglementet att doma ej behova
vara alltför strängt bunden av detta reglemente. Det hette nämligen, att
reglementet vore till för att tjäna läkaren till ledning

tvingades han av lämplighetshänsyn att bedöma ett fall alltfoi allvarligt,
ibland ville han även inrangera en skada i en mindre svar grupp, an som
egentligen skulle ifrågakomina efter reglementet, enar det ej syntes riktat
att helt och för all framtid undandraga värnpliktig, som kunde goia
Ä handräckningstjänst, från krigsmakten. Omvägen att först förklara
en värnpliktig för tillfället oduglig till krigstjänst för att han sedan av
inskrivningsnämnd skulle kunna överföras till »icke vapenfor» \ore ej
heller i enlighet med en god sakernas ordning, men maste aven den a>
lämplighetskäl mången gång tillgripas med nuvarande bestämmelser.

Chefen för Värmlands regemente:

Värnpliktiga vid Värmlands regemente, vilka vid enligt § 107 inskriv -ningsförordningen företagen läkarundersökning förklarats »icke vapenföra».
hade jämlikt bestämmelserna i § 16:3, andra stycket, varnpli ^
lagen, jämförda med bestämmelserna i samma lag § 4. 2 a, omedelbart

h6En företagen undersökning hade dock givit vid handen, att två fall förekommit
vilka på grund av sin natur måhända bort hanforas till gruppen
»ick^vapenföra», i stället behandlats som »för tillfället odugliga till krigstjänst»
och hemförlovats.

Sekundchefen för Livregementet till häst:

1. Värnpliktig, uttagen till linjetjänst, vilken vid jämlikt § 107 niskrivningsförordningen
företagen läkarundersökning befunnits »i avseende pa
kroppsbeskaffenheten icke motsvara de fordringar, tjänster! ställer pa
honom, men dock lämplig för tjänstgöring såsom» exempelvis handrack
ning hade jämlikt § 110 inskrivningsförordnmgen fatt arten av sm tjänst
göring ändrad i överensstämmelse härmed, men kvarstode fortfarande
med samma tjänstgöringstid som värnpliktig i linjetjänst. Överförande
till icke vapenför och därmed följande hemforlovmng medgaves icke i
värnpliktslagen och inskrivningsförordnmgen.

Hemförlovning på grund av tillfällig oduglighet till krigstjänst hade
aldrig tillgripits8 i dylika fall. Härför fordrades, att orsaken till andrmg
av tSnstgöringens art vore av (sannolikt) tillfällig natur och ett tamggående
av inskrivningsförordningens klara bestämmelser i § 110 sjntes
icke böra äga rum genom ett dylikt förfarande.

Mot kvarhållande i tjänst av värnpliktig, som i fråga om kroppsbeskatfenhet
sålunda ofta komme att motsvara gruppen »icke vapenföra», kunde
ju visserligen tala den omständigheten, att de som icke vapenföra ^skrivna
vore befriade från tjänstgöring i fredstid och således en orattvisa härvidlag
uppstode med olika tjänstgöringstid för kroppsligt sett likvärdig*.
Ett dylikt förhållande syntes emellertid vara långt ifrån främmande för
lagstiftningen på området. En del värnpliktiga tilldelade ersättnings -

reserven vore säkerligen ej mindre dugliga i kroppsligt avseende än eu
del tilldelade linjetjänst och vid jämförelse mellan do två kategorierna
»studenter och likställda dugliga till krigstjänst endast i viss befattning»
samt »icke vapenföra», å vilka precis samma fordringar ställdes i avseende
på kroppsbeskaffenhet, framträdde skillnaden ännu skarpare med eu
tjänstgöringstid för do förra av 2(10 dagar, för de senare ej alls under
fredstid. Talet om orättvisa bleve i dessa fall minst lika frappant. Avsikten
med § 110 inskrivningsförordningen syntes just vara, att den, som
en gång inskrivits och påbörjat sin tjänstgöring, skulle göra tjänst, i den
mån så vore möjligt, detta för att ej minska det fastställda antalet tjänst
göringsskyldiga mer, än som vore absolut nödvändigt. Värnpliktslagen
§ 16 mom. 3, andra stycket, syntes avse sådana, för vilka något nytt till
kommit efter inskrivningen, förorsakande ett eventuellt överflyttande till
»icke vapenför». En, som exempelvis inskrivits 1927, kunde då hos 1928
års inskrivningsnämnd — före sin inryckning till tjänstgöring — hunnit
söka ändring. I och med att tjänstgöringen vore påbörjad måste § 110
inskrivningsförordningen tillämpas.

Formuleringen av de genom generalorder nr 557/1927 anbefallda blan
ketter till läkarintyg stödde ovannämnda uppfattning. Då en till linjetjänst
uttagen sålunda icke kunde förklaras för »icke vapenför», vore det
alldeles, följdriktigt att § 123 inskrivningsförordningen icke upptoge hemförlovning
av dylik. Att läkarbesiktningen enligt § 107 inskrivningsförordningen
»sker i den ordning, kungörelsen angående läkarundersökning
av dem, som söka fast anställning vid krigsmakten samt av värnpliktiga,
föreskriver» syntes böra tolkas så, att denna författning i tillämpliga delar
användes vid bedömandet av tjänstbarheten.

Vid ovan anförda tolkning av hithörande bestämmelser vore författ
ningarnas ordalag fullt konsekventa och klara. Skulle överföring till
»icke vapenföra» kunna ske vid besiktning enligt § 107 inskrivningsförordningen,
så skulle såväl § 110 som § 123 inskrivningsförordningen vara
uppenbart missvisande, något som man knappast kunde förmoda, att lagstiftaren
låtit komma sig till last.

2. Värnpliktig tillhörande ersättning sreserven, vilken vid jämlikt § 107
inskrivningsförordningen företagen läkarbesiktning befunnits »på grund
av sin kroppsbeskaffenhet icke kunna fullgöra honom åliggande tjänst
göring» (§ 107:2 inskrivningsförordningen). hade jämlikt § 123:3 inskriv
nmgsförordningen hemförlovats.

Chefen för Skånska kavalleriregementet:

översände en tablå över de fall, som förekommit viil
förutvarande Skånska husarregementet och sedermera vid Skånska kaval
leriregementet under tiden den 14 april 1927—6 juni 1928, samt förmälde,
att vid regementet ej förekommit, att någon skulle kunnat förklaras för
icke vapenför.

Sekundchefen för Livregementets husarer:

Till linjetjänst uttagna värnpliktiga hade blivit kvarhållna enligt $ 110
inskrivningsförordningen, även om sjukdomen betecknats med B-grupp.
enär någon rättighet att hemsända dessa ej funnes föreskriven i inskriv
nmgsförordningen och läkaren i ifrågavarande fall angivit den tjänst
göring de kunde utföra. Däremot hade de till ersättningsreserven uttagna,
som överförts till B-grupp, omedelbart hemsänts.

140

Vid sekundchefens yttrande var fogat ett av regementsläkaren O. Gerl
zén avgivet yttrande av följande lydelse:

Gertzén liade vid efterbesiktning enligt § 107 inskrivningsförordningen
ansett, att sjukvårdsstyrelsens besiktningsreglemente av den 22 januari
1926 måste följas, och därvid alltid å läkarbetyget angivit kroppsfelet eller
sjukdomen med vederbörande nummer och grupp.

Det tillkomme ej läkaren att bestämma, huruvida vederbörande skulle
hemförlovas eller kvarhållas. Redan innan de genom generalorder nr
557/1927 anbefallda blanketterna tillhandahölles, hade Gertzén av sin
dåvarande truppförbandschef blivit uppmanad att, om möjligt, ej överföra
till linjetjänst uttagna värnpliktiga till grupp »icke vapenför», enär han
då ej visste, huru lian skulle förfara, enär värnpliktslagen och inskriv
ningsförordningen i detta fall strede mot varandra. Sedan de ovannämnda
blanketterna anbefallts, hade saken ansetts löst, och, även om kroppsfelet
föranlett grupp »icke vapenför», hade läkaren kunnat ifylla avdelning dt
_ _ _ lämplig till handräckning eller dylikt, utan att sjukdomen utgjorde
hinder därför. . , . , . . ., ,

Då i de flesta fallen de värnpliktiga redan vid inskrivningen vant be
häftade med de sjukdomar och fel, som föranledde deras överföring till
grupp B (icke vapenför), vore det tydligt, att dessa värnpliktiga blivit
orättvist behandlade, då de skulle vara befriade från tjänstgöring i freds
tid, ett förhållande som gjort, att Gertzén under sista året i vissa fall over
fört sådana till grupp A och frikallat dem. Att Gertzén e.) förklarat dem
»för tillfället odugliga till krigstjänst», berodde därpå, att i sådana iall
orsaken måst vara tillfälliga sjukdomar, som kunde inom ganska kort tid
återställas, och ej kroniska sjukdomar eller för framtiden bestående fel.
Det vore fullständigt klart, att värnpliktslagen åsyftade de »icke. vapenföras»
hemförlovning, eljest vore ju § 16 mom. 3 »på framställning hosbehörig
inskrivningsnämnd varda frikallad från värnpliktens fullgörande
under fredstid» rena nonsens, då lian redan fullgjort sin tjänstgöring, in
nan nämnden sammanträdde.

Berörda paragrafer i inskrivningsförordningen måste bringas i over
ensstämmelse med värnpliktslagen, om de värnpliktiga behäftade med fel
och sjukdomar skulle tjänstgöra enligt samma principer.

Befälhavaren för Norrlands dragonregemente:

1. Värnpliktiga uttagna till linjetjänst.

Vid Norrlands dragonregemente hade till denna kategori hörande värn
pliktiga, som på grund av sjukdom eller kroppsfel efter inskrivnings föi
ordningens § 107 företagen läkarbesiktning överförts till gruppen: »med
avseende på kroppsbeskaffenhet icke motsvara de fordringar tjänsten ställer
på honom» etc., fått i handräckningstjänst (hästskötare) fullgöra lika
lång tjänstgöring som övriga till linjetjänst uttagna.

2. Värnpliktiga tillhörande er sättning sreserv eu.

1 fråga om denna kategori hade icke något aktuellt fall förekommit.
Chefen för Svea artilleriregemente:

Enär i § 123 inskrivningsförordningen bestämmelser saknades för hem
förlovning av till »icke vapenföra» överförda värnpliktiga, och då ytterligare
i de enligt generalorder nr 557,1927 anbefallda blanketterna sakna
des rubriken icke vapenföra», hade det vid regementet ej förekommit, att

141

värnpliktiga överförts til) denna grupp, och hade regementschefen ansett,
att just, detta lorlarande avsctts med nämnda paragrafs formulering för
att pa sa satt gora det möjligt att fylla luckorna efter de i ersättnings
leserven hemiorlovade. Dnligt bestämmelserna skulle och borde till linje
tjänst uttagas enbart förstklassigt folk med god eller mycket god kropps
konstitution och ej belniltade med kroppsfel eller lyten. Vid inskrivnings
forrattningarna borde det därför mera sällan kunna förekomma, att rena
kroppslel eller lyten, som skulle kunna föranleda inskrivning till icke
vapenior, forbisåges. Däremot kunde och maste inträffa, att sjukdomar
h kroppslel uppträdde under tiden mellan inskrivning och inryckning
Befunnes da dessa åkommor vara av allvarlig art, t, ex. fall av tuberku
"?a1rtfel m- förklarades den nymryckte till krigstjänst oduglig och
hemiorlovades omedelbart tor att sedan av nämnden frikallas. Ansåges
akomman vara av övergående art. bleve han hemförlovad på ett år. och
latlet finge bedömas vid hans återkomst till regementet. Hade däremot

sf^o+tVa-*nallkf1?e sig ett mindie lel, t. ex. ett lindrigt åderbråck eller en fotinsufficiens av
lattare slag, upptoges han under rubriken: »i avseende på kroppsbeskaffenheten
icke motsvara de fordringar tjänsten ställer på honom» och finge

Ä ‘ d«*» “mm“hang lägga

sök)ningeneSlktningSreglementet Pndast V°re tiU ledning vid läkarunder U?Pdellnmlgen

av sjukdomsgrupperna eller styrkegraderna inom
, .]fan?.™a ingafunda vore matematiskt preciserade utan måste ge tillfälle
Hado lka uppiat+tmng och bedömande av olika tjänstförrättande läkare.

t ^ers-0n 1 e*'' ett åderbråck eller plattfot, så kunde han visserligen
vid mskrivmngsiindersoknmgen bli helt frikallad eller förd till grupp
»icke vapenför», men åkomman kunde också vara av lindrig beskaffenhet
vån.nfan namnvarda subjektiva besvär, och han borde då inskrivas som

ädragift°rs''iff^ltSa“n)a SfV borde+en värnpliktig, som efter inskrivningen
adragit sig ett mindre fel, mycket väl efter inryckningen vid regementet
kunna kvarstå som vapenför. s geme

Regementschefen ansåge således att i praktiken ytterst få fall förekomme,
som ej med lätthet kunde inrangeras under nuvarande gruppermg,
fastan regementschefen ej ville förneka, att det kunde i något enstaka
fall vara förhållandet. Det bleve därför utan tvivel till fördel om
ZZT mojll®h®t®n stode öppen, att från truppförbandet kunde hemför S.

.icke “apÄ rbes,ktnmsen ''•w"t"el11 böra för., till grup Chefen

för Göta artilleriregemente:

Regementschefen anförde, att han funne inskrivningsförordningens be
stammelser i ifragavarande avseende fullt tydliga och ändamålsenliga
varför han ej ansage Gullströms framställning böra föranleda någon ft Chefen

för Vendes artilleriregemente:

Först och främst ville regementschefen påpeka, att av i gällande besiktningsreglemente
upptagna sjukdomar och kroppsfel endast ett för

™-ade 1l!al delllll.tlvt .gj°ft den därav lidande till icke vapenför, under
et att för alla de Övriga det bleve beroende av den undersökande läkarens
bedömande av det ifrågavarande fallet, till vilken av i besfktningsregTe

142

mentet förefintliga kategorier den undersökte skulle hänföras. Så vitt av
förefintliga anteckningar framginge, hade av värnpliktiga vid regementet,,
som undergått läkarbesiktning jämlikt § 107 i ovannämnda inskrivningsförordning,
endast två företett sådant skal, som jämlikt besiktningsregle
mentet möjligen skulle vid inskrivningsforrattnmg hava gjort dem till

^EmlnerSd syntes ifrågavarande bestämmelser vid regementet tillämpas
så ett vid besiktning jämlikt $ 107 inskrivningsforordnmgen förklarades:

i VarnpHkUg., »ttagna till linjetjänst, som odugliga till krigstjänst.
för tillfället odugliga till krigstjänst samt pa grund av kioppsbeskaffe
bet duglig endast till viss av läkaren angiven tjänstgöring, men ej för

icke ^?rnpliktiga, tillhörande ersättningsreserven, som odugliga till krigstjänst,
för tillfället odugliga till krigstjänst och på grund av sm kroppsbeskaffenhet
icke kunna fullgöra dem åliggande tjänstgöring.

Jämlikt § 123 inskrivningsförordningen bleve samtliga dessa hem i or o
vade med undantag av till linjetjänst uttagna, vilka förklarats dugliga
endast till viss tjänstgöring, för vilka tjänstgöringen jämlikt § 110 mskrn -ii hi g s förordningen av truppförbandschefen ordnades i överensstämmelse
med vederbörande läkares anvisning.

Chefen för Norrlands artilleriregemente:

Någon värnpliktig hade icke förklarats icke vapenför under tjänstgöring
vid regementet, varför fråga om möjlighet att hemförlova en dylik icke

vfes inkonsekvens i nu gällande bestämmelser torde, såsom Gull
ström anfört föreligga. Den förändring av ifrågavarande del av varn
pliktslagen och inskrivningsförordningen, som enligt regementschefen&
åsikt i första hand borde vidtagas, gällde § 4, mom. a värnplikts]agen .
så måtto, att liänföring till grupp »icke vapenföra» icke ovillkorligen med
förde frikallelse från värnpliktens fullgörande i fredstid. KraPPsM sadana
som för liten kroppslängd o. s. v. borde i stallet medföra vederborandes
uttagning till ersättningsreserv.

Vid regementschefens yttrande hade fogats ett av regementsläkaren
P Johansson avgivet yttrande av följande innehåll:

Beträffande frågan huruvida en gång inskrivna värnpliktiga efter inträdet
i tjänstgöring kunde överföras till gruppen »icke vapenlora» ---utan att först hava blivit hemförlovade och under hemforlovningstiden
hos inskrivningsnämnden sökt sådan överföring hade inskrivnings orordningen
tolkats så, att detta icke vore möjligt. När därför värnpliktiga
uttagna till linjetjänst, befunnits lida av sadant kroppsfel, att de, om telet
upptäckts vid inskrivningsförrrättningen, bort tillföras gruppen »icke va
penföra», hade de antingen förklarats odugliga till krigstjänst eller för
klarats i avseende på kroppsbeskaffenheten icke motsvara de fordnngai
tjänsten ställde, men dock lämpliga för tjänstgöring ! handracknmgs- eller
likartad tjänst, varvid, da så synts erforderligt, arbetets ait narmare a
givits. Likartat liade förfarits med värnpliktiga, tillhörande ersättnings
reserven, varvid dock. då de fått kvarstanna i tjänst, annan atgard från
läkaren likväl ej förekommit än att, om behov förelegat, anvisning la
nato om med hänsyn till kroppsfelet lämpligt arbete I valet mellan de
båda alternativen frikallelse eller handräcknings- eller motsvarande ai

143

bete hade uppfattningen, om kroppsfelet vore sådant, att det snarare borde
medföra frikallelse än endast viss lindring'' i tjänstgöringen, fått fälla ut
slaget. I sådana fall, där den värnpliktige syntes iklädas påtagligt större
riskmoment ^enom att kvarstanna i tjänst, än vad han i riskvä^ i sin van
liga verksamhet ändock vore utsatt för, hade ingen tvekan förefunnits.
I en del fall hade det varit relativt svårt att avväga riskmomenten, ineri
i flertalet fall hade det varit otvivelaktigt, att kvarstannandet i tjänst ur
hälsosynpunkt icke vore förenat med ökade riskmoment eller olägenheter
utan ej sällan tvärtom, varför dessa värnpliktiga också fått kvarstanna i''
tjänst.

Ändring i inskrivningsförordningen därhän, att, såsom tidigare varit
förhållandet, möjlighet erhöiles att överföra inryckta värnpliktiga i mån
av behov till gruppen »icke vapenföra» hade allt sedan den nya inskriv
ningsförordningen trädde i kraft synts regementsläkaren synnerligen nöd
vändig, och hade han vid olika tillfällen givit uttryck åt denna sin upplottning.
Att tillfälligheter vid läkarbesiktningen vid inskrivningsförrättningen
eller med avseende på tidpunkten för ådraget kroppsfel skulle mediöra
så vitt skilda verkningar beträffande tjänstgöringsskyldigheten, att
en, som fått sitt fel konstaterat vid inskrivningsförrättningen, helt befriades
från all tjänstgöring under fredstid, medan en annan med samma
kroppsfel, om han blivit inskriven i linjetjänst, innan felet upptäcktes
måste fullgöra handräcknings- eller motsvarande tjänst under lika lång
tid, som de vapenföra hade att fullgöra i linjetjänst, tillfredsställde ej
känslan för rättvisa.

Lika erforderlig som eu ändring i detta avseende vore, syntes av principiellt
motsvarande skäl en ändring även i det avseende böra komma till
stand, att om en i linjetjänst inskriven värnpliktig sedermera befunnes
hava sådant kroppsfel, att han, om felet konstaterats vid inskrivningsförrättningen,
bort tillföras ersättningsreserven, han skulle, sedan han förklarats
i avseende på kroppsbeskaffenheten icke motsvara de fordringar
tjänsten ställde men dock vara lämplig för handräckningstjänst, allenast
erhålla den tjänstgöringstid, som han skulle hava fått, om han vid inskrivningsförrättningen
tillförts ersättningsreserven i depåtjänst.

Befälhavaren för Norrbottens artillerikår:

Kårbefälhavaren översände yttrande från bataljonsläkaren B. Graff„
vari denne anförde följande:

Vid liera tillfällen hade Graff vid läkarbesiktning enligt § 107 inskrivningsförordningen
funnit värnpliktiga, vilka enligt Graffs förmenande
befunnits varit »icke vapenföra». lfa emellertid i inskrivningsförordfunnes
angivet, huru med ciem skulle förfaras angående hemförlovning,
hade Graff för att undvika denna situation förklarat

1) sådana, som varit till linjetjänst uttagna, såsom »dugliga till krigstjänst»
eller, om deras kroppsfel kunnat hänföra dem till grupp IX, såsom
i avseende på kroppsbeskaffenheten icke motsvarande de fordringar
tjänsten ställde på dem men dock lämpliga till lättare handräckning,

2) sådana, som varit uttagna till ersättningsreserven, antingen såsom
»odugliga till krigstjänst» eller »på grund av kroppsbeskaffenheten icke
kunna fullgöra honom åliggande tjänstgöring».

144

Chefen för Smålands arméartilleriregemente:

Det syntes regementschefen uppenbart, att fall kunde förekomma, då
full rättvisa icke skipades, i det att värnpliktig, som redan vid msknvningsiörrättningen
bort förklaras för icke vapenför vid en noggrannare
besiktning än den som dft förekomme, befunnes rätteligen haia boit fri
kallas liksom ock värnpliktig, för vilken sådana förhallanden utan hans
eget förvaltande efter inskrivningen inträtt, jamval borde vinna_ f«kallelse
Men å andra sidan förelåge även en viss orattvisa i det förhålla
det att sådana värnpliktiga, uttagna till linjetjänst, vilka vid den noggrannare
lä karbesiktningen befunnos icke motsvara de fordrmga^ som
tiänsten ställde på dem, bibehölles i tjänstgöring under lika antal dagar,
som den kategori de vid inskrivningen tilldelats i stället för att överföras
till ersättningsreserven med för narvarande 90 dagais tjänstgöring.

Då riksdagen bestämde proportionen mellan styrkorna till A, -1 ^

och till ersättningsreserv, utgick man emellertid från det förhållande a
viss procent av de värnpliktiga, som uttagits tin imjetjanst efter förnyad
läka ^besiktning vid vederbörligt truppförband skulle overioras t 11 handräckningstjänst.
Därest ifrågavarande värnpliktiga hade utsikt att i
större utsträckning än nu vore fallet vinna hemforlovning och frikallelse
eller förkortad värnpliktstjänstgöring, skulle det säkerligen för en samvetsgrann
läkare bliva än svårare än nu vore fallet att bland den stora
mängd värnpliktiga, som icke skydde att uppdikta fel och sjukdomar for
att vinna avkort ning i sin värnpliktstjänstgöring eller frikallelse, utsortera
dem, vilkas kroppsbeskaffenhet verkligen krävde detta.

Vid en arméorganisation med uppdelning av de värnpliktiga i katego
rier med olika övningstid torde större eller mindre orättvisor i nu berörda
avseende icke kunna undvikas.

Chefen för Gotlands artillerikår:

Av såväl värnpliktiga, uttagna till linjetjänst, som ock värnpliktiga,
tillhörande ersättningsreserven, hade vid truppförbandet ingen överförts

till »icke vapenföra». . , _ . , ., „

Sedan den nva in skri vningsförord ningen trädde i kraft hade av lfragavarande
värnpliktiga 27 man befunnits vid jämlikt § 107 inskrivningsförordningen
företagna läkarundersökningar skola hanforas till toljande

grupper:

a) odugliga till krigstjänst .................................... *7 1113

b) för tillfället odugliga till krigstjänst......................... *

d) överförda till handräckningstjänst............................

Vid intygens avgivande hade därvid följts det formulär till intyg, som
anbefallts'' skola utfärdas på grund av läkarbesiktning enligt § 10< msknvningsförordningen
(generalorder 557/19271.

Chefen för Bodens artilleriregemente:

Regementschefen översände yttrande av bataljonsläkaren T. Thorburn,
vilken anförde följande:

Någon värnpliktig vid regementet hade icke, under den tid Thorburn
tjänstgjort därstädes, överförts till »icke vapenför». På grund av svårighet
att avgöra huruvida till »icke vapenföra» överförda värnpliktiga
omedelbart skulle hemförlovas eller ej, hade överföring till denna grupp
undvikits, och i de fall, där sådan överföring eventuellt kunnat ifraga -

145

, d till krigstjänst» eller till handracknmgstjänst såsom på grund av sin

demPS )eSkailenhet 1Ck<3 motsvarande de lordringar tjänsten ställde på

Chefen för Karlsborgs artilleriregemente:

niS^i^f’1 •til- kri?stjärs> vilken vid företagen läkarbesikt lvfe

vdS l l iaskrivningsforordningen befunnits hava kroppslel eller
SnU lk * kande loranleda ändring i värnplikts- eller tjänstgöringsför Som

Ittllde häe “ m°‘SVara de ,ordrinttat ‘»"»ten pé

hemforlovats såsom oduglig till krigstjänst, om lytet eller sjukdomen

ÄdeeS‘„Tfflre8leme,ll0t “• A" ™a -

hemförlovats såsom för tillfället oduglig till krigstjänst om nålron nt?as!
eller16^1’ ^ halsotillstandet inom något år kunnat avsevärt förbätt överförts

till handräcknings- eller annan lämplig tjänstgöring om han
vid laliarbesiktningen förklarats lämplig härför.

fn7 lfmiiwi^till1hÖr^^ ersättningsreserven, som befunnits oduglig eller
för tilltal et oduglig till krigstjänst eller som befunnits på grund avsin

CeSS kU””a ,Ull‘:Öra h0,1Om tjäosteörins.

Överföring till icke vapenför hade ej ägt rum.

Chefen för Svea ingenjörkår:

vi£er“?rdtb|Sdee-yttr“de ‘ aV regementsläkaren B. Val,jo,

ÄÄSf enli8t 5 107 »ade förfa aj“kdom

^dant lyte, att de rimu,
f°rklar?tis »till krigstjänst odugliga», hade föreslagits till
d°tta> och de> vdkas sjukdom varit av den art, att den ansetts kunna f
odugligt a d’ hade förklarats »för tillfället till krigstjänst

ää*;

ÄlÄtÄSärtiäMim stä,ide

llaLjo ansage en lucka 1 bestämmelserna föreligga i det hänseendet
Chefen för Göta ingenjörkår:

j KK^stl ÖV6r“Tad a. Kmdstrom avgivet yttrande, vari anfördes m

— Mihtieombudsmannens ämbetsberättelse.

146

inskrivningsnämnder ett stort antal värnpliktiga med större eller mindre
skavanker tilldelats kåren såsom fullt vapenföra och uttagna till linje
tjänst, så att ett större antal förändringar i deras varnpliktsforliallnaden,

än som bort förekomma, visat sig nödvändigt.

Av de till linjetjänst uttagna hade ej mindre an 18 mast overfoias till
handräckningstjänst och av värnpliktiga tillhörande ersattnmgsreserven,
hade 3 förklarats icke kunna fullgöra dem aliggande tjänstgöring. Av
de sålunda till handräckning överförda hade ingen lidit av sadan sjukdom
eller sådant lyte, att han ej mycket väl kunnat utföra handrackningstjänst,
såväl i fred som krig. Och då behovet av handrackningsmanskap
utöver det antal, som ur ersättningsreserven tilldelats kåren, vore stoit,
hade Kindström ej funnit någon anledning att överfora dem till grupp B.
(icke vapenföra), utan hade de överförts till handrackmngstjanst och fatt
fullgöra sin värnplikt. Att de inte av denna tjänstgöring toge någon skada
till sin hälsa, därför borgade vederbörande trupplakares noggranna pio\-* * fclll

Enligt Kindströms uppfattning borde det för försvaret ej vara önskvärt
att i grupp B. placerades större antal än det, som vore bestämt toi
varje rullföringsområde och som uttoges vid inskrivningen. Men a andra
sidan borde dessa ej heller vara fysiskt eller psykiskt undermåliga, så att
de vid en eventuell mobilisering ej kunde fullgöra det arbete, som för dem
vore avsett. Deras in- och frikallelse skulle da blott fororsaka onodigt

^Men visst funnes det ett och annat fall, som det kunde vara lamphgt att
även under pågående fredstjänstgöring överföra till grupp B. och salunda
frikalla från tjänstgöring i fred för att därmed kunna avvakta och. be
döma hans hälsotillstånd vid eu eventuell inkallelse vid mobilisering.
Skillnaden mellan gränsen och graden av de sjukdomar och lyten, som föranledde
placering i grupp B. eller D„ vore ofta harlin. Besiktnmgsieglementet
föreskreve hurusakligen endast vid ledgångsreumatism, lakt tuberkulos
och andra kroniska infektionssjukdomar, mag- och tarmsar samt
olika grad av syn- och hörselnedsättning olika placering i grupp B. och 1).

Befälhavaren för Fälttelegrafkåren:

Kårbefälhavaren översände yttrande av hataljonsläkarcn G. S. W ikström,
vari denne anförde följande: „ 1o0(- oQTV1+

Vid kåren hade efter ikraftträdande av varnpliktslagen av ar 19^o samt
inskrivningsförordningen av samma år icke förelegat anledning att överföra
värnpliktig tillhörande vare sig linjen eller ersattnmgsreserven till
»icke vapenföra». Emellertid kunde ju eu sådan eventualitet nar som helst
inträffa, och finge därför en allsidig utredning av bestämmelserna härför
hälsas med den största tillfredsställelse, så mycket mera som dessa
tolkats olika ej endast bland militärbefälet utan även i militarlakarkretsar.

Enligt Wikströms åsikt vore, i överensstämmelse med gallande bestämmelser
i inskrivningsförordningen, eu dylik överföring ej möjlig sedan den
värnpliktige väl inryckt till tjänstgöring, utan skulle han kvarstanna vid
truppförbandet och fullgöra sin tjänst »på sätt (som) av trupp förband sehefen
bestämmes». Detta gällde enligt § DO uttryckligen till lmjetjanst
uttagna, medan, enligt § 123 mom. 3, ersättningsreserven tilldelade under
enahanda förhållanden skulle hemförlovas. Denna åtskillnad i bestämmelserna
för dessa båda kategorier värnpliktiga torde vara fullt avsiktlig
och avsedd att åt truppförbandet garantera en viss utjämning av bort -

147

fallsprocenten efter inryckningen, men för visso kunde den även göra skäl
för att kallas orättvis och obillig, i synnerhet om det hela berodde på ett
förbiseende av inskrivningsläkaren. Detta torde emellertid ej nu vara
vanligare än förut, och förvisso hade ej svårigheterna för inskrivningsläkaren
vid förrättningarna minskats utan snarare ökats. Komme sä
härtill, att inryckningen till tjänstgöring i flertalet fall skedde först cirka
IV2 år efter inskrivningen, så förelåge ytterligare möjligheter för uppkomsten
av orsaker till förändring av värnpliktsförhällandet i olika riktningar
vid inryckningen. Av totalantalet dylika förändringar utgjorde
emellertid de, som borde överföras till »icke vapenföra», blott en mindre
del, och skulle deras bortfall säkerligen lätt kunna kompenseras genom en
obetydlig utökning av ersättningsreserven och sålunda den omtalade
»orättvisan» vara bragt ur världen.

Chefen för Bodens ingenjörkår:

Som någon överflyttning till kategorien »icke vapenföra» ej ägt rum
vare sig av till linjetjänst eller till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga,
hade från kårchefens sida tvekan rörande tillämpningen av § 123
inskrivningsförordningen, jämförd med § 4 mom. 2 a) värnpliktslagen,
icke behövt ifrågakomma.

Det syntes emellertid ostridigt, dels att den, som vid i § 107 inskrivningsförordningen
omförmäld läkarbesiktning förklarats icke vapenför, vore
befriad från värnpliktens fullgörande i fredstid och alltså skulle hemförlovas,
dels att §123 inskrivningsförordningen icke lämnade stöd för hemförlovning
i dylikt fall. En ändring av sistnämnda paragraf syntes alltså
erforderlig.

Vid kårchefens yttrande fanns fogat ett av hataljonsläkaren T. Thorburn
avgivit yttrande av följande lydelse:

Under Thorburns tjänstgöringstid vid Bodens ingenjörkår hade ingen
värnpliktig^ överförts till gruppen »icke vapenföra», på grund av svårigheter
att fa avgjort, huruvida till denna grupp överförda värnpliktiga
skulle omedelbart hemförlovas eller ej. I de fall, där överföring till gruppen
»icke vapenföra» kunnat ifrågakomma, hade i stället de värnpliktiga
förklarats för tillfället odugliga till krigstjänst eller på grund av sitt
kroppsfel rekommenderats till lättare handräckning och alltså i senare
fallet icke genast hemförlovats.

Befälhavaren för Svea trängkår:

En sammanställning av föreskrifterna i förutnämnda paragrafer i inskrivningsförordningen
gåve enligt kårbefälhavarens åsikt med all önskvärd^
tydlighet vid handen, att värnpliktig icke på grund av resultatet av
f.e? 1 \ 707 inskrivningsförordningen omförmälda läkarbesiktning under
tjänstgöring kunde överföras till »icke vapenför». Någon dylik överförs
hade vid kåren ej företagits varken beträffande värnpliktiga, uttagna
tdl linjetjänst, eller värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven.

Det kunde visserligen synas, som om härigenom icke full rättvisa skulle
vederfaras ifrågavarande värnpliktiga. De till underbefäl eller fackmän
uttagna värnpliktiga, som jämlikt § 110 inskrivningsförordningen på
grund av kroppsbeskaffenheten medgivits ändring i sina tjänstgöringsförhållanden
och som därefter ingivit underdånig framställning om avkortning
av värnpliktstjänstgöringen till samma längd som övriga till

148

linjetjänst uttagna värnpliktiga, liade emellertid fått dessa sina ansökningar
bifallna, klan maste även betänka, att bela det nu tillämpade
systemet för uttagning av värnpliktiga verkade synnerligen orättvist. Anmärkningsvärt
syntes vara, att till linjetjänst (även underbefäl eller fackmän)
i stor utsträckning uttoges värnpliktiga, tillhörande grupp E, Eocb
I). (kungl. kungörelsen den 22 januari 1926, S. F. S. nr 11), vilka därtill
ofta lede av lätt konstaterbara kroppsfel eller lyten, samtidigt som
till ersättningsreserven uttagna (tjänstgöringstid i de flesta fall 90 dagar
mot övrigas 140) i stor utsträckning tillbörde grupperna E., olta även F.,
till och med F +.

Den strävan efter större rättvisa beträffande värnpliktens fullgörande
av värnpliktiga behäftade med kroppsfel, vartill Gullström gjorde sig till
tolk, syntes bäst leda till avsett resultat genom en omsorgsfullare uttagning
av de värnpliktiga vid inskrivningsförrättningarna. Någon ändring
i inskrivningsförordningen i hithörande delar torde icke erfordras.

Vid kårbefälkavarens yttrande fanns fogat ett av regementsläkaren
Ludvig Möller avgivet yttrande av följande innehåll:

1) Värnpliktiga, uttagna till linjetjänst.

Hade sådan värnpliktig befunnits i avseende på kroppsbeskaffenhet icke
motsvara de fordringar, som tjänsten ställt på honom, hade han föreslagits
till behandling enligt § 110 inskrivningsförordningen.

Hade han varit behäftad med mera uttalat kroppsfel, enligt vilket han
påtagligen bort hava hänförts till »icke vapenför», hade han förklarats
»för tillfället oduglig till krigstjänst», å läkarintyget hade gjorts anteckning
»föreslås till B. (nr)», och den värnpliktige hade anmodats att inställa
sig vid nästa inskrivningsförrättning för att söka ändring i sitt
värnpliktsförhållande.

2) Värnpliktiga, tillhörande ersättningsreserven.

Hade sådan värnpliktig befunnits på grund av kroppsbeskaffenhet icke
kunna fullgöra honom åliggande tjänstgöring, hade han föreslagits till
behandling enligt § 123 inskrivningsförordningen, och hade kroppsfelet
varit av den art, att han påtagligen hort hänföras till »icke vapenför», hade
å läkarintyget gjorts anteckning »föreslås till B. (nr)», och den värnpliktige
hade anmodats att inställa sig vid nästa inskrivningsförrättning för
att söka ändring i sitt värnpliktsförhållande.

Chefen för Göta trängkår:

Vid kåren hade intet fall inträffat, som nödvändiggjort överföring till
icke vapenför, vare sig för värnpliktiga uttagna till linjetjänst eller för
dylika tillhörande ersättningsreserven.

Enligt kårchefens förmenande förelåge inga som helst skäl för ändring
i gällande föreskrifter, om icke därhän, att den värnpliktiges fortsatta
tjänstgöringsskyldighet bleve tydligt betonad. I olikhet mot Gullström
hölle kårchefen nämligen före, att av Gullström citerade förfatfningsrum
i värnpliktslagen icke avsåge värnpliktig, som redan inryckt till tjänstgöring.
I och med att de värnpliktiga i fråga inskrivits och inräknats i
det antal vapenföra, som avsetts för fredstjänstgöring, borde de även
komma armén till godo på ett eller annat sätt, ej minst med hänsyn till
det stora behovet av handräckningsmanskap.

149

Chefen för Skånska trängkåren:

Vid kåren hade efter den nya inskrivningsförordningens trädande i
kraft överföring av värnpliktiga efter tjänstgöringens början till »icke
vapen 1 ora» ej agt rum, da ovannämnda förordning icke tycktes avse eller
nämndo något om en dylik överföring.

Hot syntes kårchefen emellertid hava varit lämpligt, att ett förtydligande
med avseende på värnpliktigas överförande till »icke vapenföra» i förordningen
hade förekommit. Härigenom skulle den värnpliktiges hänvisande
till en kommande inskrivningsnämnd i många fall ej behöva ske, vilket
ju egentligen gällde de ersättningsreserven tillhörande värnpliktiga som
pa grund av sin kroppsbeskaffenhet icke kunde fullgöra dem åliggande
tjänstgöring.

Principiellt vore det enligt kårchefens mening lämpligast, att de värnpliktigas
ändrade framtida värnpliktsförhållanden så långt ske kunde avgjordes
vid vederbörande truppförband och sedermera fastställdes av inskrivningsmyndighet,
dels enär under tjänstgöringen de värnpliktiga
kunde undersökas och deras tjänsteduglighet bäst bedömas, dels härigenom
ett underlättande av inskrivningsnämndernas arbete bleve en följd.

Chefen för Norrlands trängkår:

™ läkarbesiktning jämlikt § 107 inskrivningsförordningen hade någon
tlU kategonen »icke vapenföra» ej ägt rum. Anledningen
härtill hade vant dels att för sådan läkarbesiktning fastställd blankett till
läkarintyg ej upptoge någon sådan kategori, dels att inskrivningsförordningen
syntes sakna föreskrift om, huru med till icke vapenföra överförda
skulle förfaras i fråga om deras tjänstgöring.

Värnpliktiga, vilka vid läkarbesiktning befunnits ungefär jämnställda
med »icke vapenföra» hade därför förklarats, om de tillhörde ersättningsreserven
»pa grund av kroppsbeskaffenheten icke kunna fullgöra dem
åliggande tjänstgöring», och, om de inskrivits i linjetjänst, »på grund av
kroppsbeskaffenheten icke motsvara de fordringar, som tjänsten ställer

pa dem, men dock lämpliga för tjänstgöring såsom---» Därefter

hade de förstnämnda hemförlovats jämlikt § 123 mom. 3 inskrivningsförordningen
och de sistnämnda fått fullgöra återstående del av dem åliggande
tjänstgöring på sätt kårchefen bestämt jämlikt § 110 samma förordning.

Hfter att hava tagit del av fältläkaren Gullströms skrivelse ansåge kårchefen
fog föreligga för en sådan tolkning, att överföring till »icke vapenföra»
skulle ske jämväl vid läkarbesiktning enligt § 107, men syntes det
då också erforderligt, att i nämnda förordning erforderliga föreskrifter
lamnades för, huru med sådana värnpliktiga skulle förfaras beträffande
tjänstgöringen.

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm:

. Stationsbefälhavaren överlämnade yttranden från förste läkaren vid stationen
förste marinläkaren O. Hult ävensom av beväringsbefälhavaren
kommendören A. Hägg.

Förste marinläkaren Hults yttrande var av följande lydelse:

amaePn^iQO*1*6 ka.tegT-wn, vä™?l}ktiW uttagna till linjetjänst hade,
SS? 1225..är8ina/npllk-t«aB h0rja gallande, att värnpliktiga, vilka av vederbörande läkare hänförts till »icke
vapenföra» — inalles 26 man — omedelbart hemförlovats.

150

II. Värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven hade hittills icke varit
inkallade till tjänstgöring vid flottan.

Beväring sbefälhavaren yttrade:

Han delade fullständigt de synpunkter, som av Gullström anförts beträffande 1)

möjligheten för vederbörande läkare att vid jämlikt § 107 inskrivningsförordningen
företagen läkarundersökning — vare sig den skedde i
samband med inryckningen eller senare under pågående tjänstgöring —
hänföra en värnpliktig till den i besiktningsreglementet angivna gruppen
B., d. v. s. till »icke vapenför».

2) skyldigheten för vederbörande truppförbandschefer (B B S) att med
stöd av § 4: 2 a) värnpliktslagen och oavsett, att § 123 inskrivningsförordningen
därom saknade bestämmelser, omedelbart hemförlova dylik värnpliktig.

Det bleve sedan behörig inskrivningsnämnds sak att upptaga ärendet
till behandling och i enlighet med § 16: 3 andra stycket värnpliktslagen
definitivt frikalla den värnpliktige.

Inskrivningsförordningens bestämmelser borde i förevarande fråga
bringas i överensstämmelse med värnpliktslagens anda och mening och
alltså bland annat

§ 107:2 inskrivningsförordningen kompletteras med föreskrifter rörande
värnpliktig, som vid i mom. 1 nämnd läkarundersökning befunnits icke
vapenför,

§ 123 inskrivningsförordningen kompletteras med föreskrifter, att värnpliktig,
som vid i § 107 omförmäld läkarundersökning befunnits icke vapenför,
skulle hemförlovas,

och borde givetvis, för den händelse formulär till läkarintyg, som skola
utfärdas på grund av läkarbesiktning enligt § 107 inskrivningsförordningen,
bleve fastställt för marinens del, iakttagas, att detsamma redigerades
i överensstämmelse med ovanstående.

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona:

Stationsbefälhavaren överlämnade yttranden från beväringsbefälhavaren,
kommendören C. E Holmberg och marinläkaren av första graden N.
Molander samt förmälde, att han utöver dessa yttranden intet hade att erinra.

Beväring sbefälhavarens yttrande var av följande lydelse:

Som flottan ej ännu tillförts värnpliktiga, tillhörande ersättningsreserven,
avsåge yttrandet endast värnpliktiga, uttagna till linjetjänst.

Värnpliktiga, på vilka värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
av år 1925 skulle tillämpas och som vid inryckningen till tjänstgöring eller
nnder tjänstgöringens gång förklarats av vederbörande militärläkare för
»icke vapenföra», hade vid stationen hemförlovats. Vid bedömandet av
detta spörsmål hade nämligen § 4 mom. 2 a) värnpliktslagen ansetts vara
grundläggande. Samma lags § 16 mom. 3 andra stycket hade därför i vad
gällde för flottan avsedda värnpliktiga, vilka så gott som alla fullgjorde
sin tjänstgöring i en följd, synts böra tillämpas så, att såsom icke vapenför
befunnen värnpliktig icke bibehölles i tjänstgöring. I händelse av
fortsatt tjänstgöring skulle han nämligen icke kunna komma i åtnjutande

J 51

av deu frikallelse, som lagen tydligen medgave. Därest inskrivningsnämndens
l)eslut först behövde inhämtas härom, innan hemiörlovningsätgärden
vidtoges, sknlle för flertalet i tjänst varande »icke vapenföra» värnpliktiga
deras tjänstetid hinna tilländagå, innan nämndens beslut 1''örelåge, eftersom
inskrivningsnämnden ej vore i ständig verksamhet utan endast vore
sammankallad under några veckor av året. Under förutsättning att läkarintyg,
varigenom den värnpliktige förklarades »icke vapenför» vore behörigt,
vilket vad Karlskrona station beträffade städse varit fallet, torde
inskrivningsnämndens beslut om frikallelse huvudsakligen vara en formell
åtgärd, varför det skulle vara obilligt och orättvist mot sådan värnpliktig
att endast i avvaktan på sådant beslut kvarhålla honom i tjänst.

Ehuru § 123 inskrivningsförordningcn, som handlade om de fall, då
hemförlovning finge ske, icke särskilt omnämnde »icke vapenför» värnpliktig,
ville beväringsbefälhavaren med hänvisning till vad ovan anförts
som sin åsikt framhålla, att det ej kunde anses vara med lagens andemening
överensstämmande att kvarhålla i tjänst värnpliktig, som efter inryckningen
av vederbörande läkare vid föreskriven läkarbesiktning förklarades
»icke vapenför». Mot en ändring i formuleringen av nu berörda
bestämmelser i inskrivningsförordningen i förtydligande syfte hade beväringsbefälhavaren
intet att erinra.

Det borde i detta sammanhang vad flottans till allmän tjänst (å sjömanshus)
inskrivna värnpliktiga beträffade framhållas, att av de till
tjänstgöring inställda värnpliktiga av olika kontingenter cirka 25—30 procent
(de allra flesta på grund av giltigt förfall) bleve inskrivna utan att
personligen vara tillstädes vid inskrivningsförrättning och sålunda vid
denna ej kunnat underkastas läkarbesiktning, utan först vid inställelse
till tjänstgöring satts i tillfälle undergå sådan. För dem, som därvid bleve
förklarade »icke vapenföra», skulle det givetvis innebära orättvisa att ej
bliva hemförlovade (för att sedan av inskrivningsnämnden frikallas), därför
att de ej redan vid inskrivningen, som de ej varit skyldiga att inställa
sig till, blivit hänförliga till »icke vapenföra».

Under tiden den 1 januari 1926—13 juni 1928 hade av till »allmän tjänst»
inskrivna vid mottagningen å Karlskrona station omedelbart 40 värnpliktiga
och sedermera under tjänstgöringens gång 27 värnpliktiga samt av
till stations- och sjötjänst inskrivna (från arméns rullföringsområden)
endast 10 värnpliktiga under tjänstetiden förklarats icke vapenföra och i
enlighet med vad ovan anförts blivit hemförlovade.

Det av marinläkaren Molander avgivna yttrandet var av följande
lydelse:

Alltsedan 1925 års värnpliktslag trätt i kraft hade bestämmelserna angående
överföring till »icke vapenför» och sådans hemförlovning tolkats
på sätt som överensstämde med den uppfattning angående lagens tolkning,
till vilken Gullström i skrivelse till militieombudsmannen anslöte sig.

Då bestämmelserna emellertid syntes vara otydliga, uttalade Molander
såsom sin uppfattning, att desamma borde förtydligas.

Chefen för Vaxholms kustartilleriregemente:

I de genom generalorder nr 436/1926 anbefallda särskilda föreskrifter
för kustartilleriets värnpliktiga angåves i § 12, att värnpliktig vid den i
$ 107 inskrivningsförordningen nämnda läkarbesiktning kunde förklaras
»>duglig till krigstjänst såsom icke vapenför». I de fall, då så skett, hade

152

ifrågavarande värnpliktiga bemförlovats jämlikt inskrivningsförordningen
§ 34: 2, jämförd med § 123 (generalorder nr 436/1926, § 13).

De i Gullströms skrivelse nämnda otydliga bestämmelserna rörande
hemförlovning av ifrågavarande värnpliktiga hade emellertid medfört,
att värnpliktiga endast undantagsvis förklarats »dugliga till krigstjänst
såsom icke vapenföra». Sålunda hade från den 1 januari 1927 och till den
12 juni 1928 endast i fyra fall så förfarits; samtliga dessa värnpliktiga
Aroro uttagna till linjetjänst.

I övriga fall, då värnpliktig eventuellt skulle hava kunnat förklaras
duglig till krigstjänst såsom icke vapenför, hade

värnpliktig uttagen till linjetjänst förklarats i avseende på kroppsbeskaffenheten
icke motsvara de fordringar, som tjänsten ställde på honom,
och erhållit ändring i tjänstgöringsförhållande (avsetts för handräckningstjänst
etc.) jämlikt § 110 inskrivningsförordningen, samt

värnpliktig tillhörande ersättning sreserven förklarats på grund av
kroppsbeskaffenheten icke kunna fullgöra honom åliggande tjänstgöring
och hemförlovats jämlikt § 123: 3 inskrivningsförordningen.

Chefen för Karlskrona kustartilleriregemente:

Regementschefen överlämnade såsom eget yttrande ett av tjänstförrättande
äldste läkaren, marinläkarstipendiaten E. Jonsson avgivet så lydande
yttrande:

Vid läkarundersökningen vore den undersöktes placerande i besiktningsreglementets
B- eller D-grupp i flertalet fall beroende av läkarens bedömande
av det enskilda fallet. Det vore således icke givet, att ett vid läkarundersökning
enligt § 107 uppdagat kroppsfel etc., som inskränkte den
värnpliktiges tjänstbarhet, nödvändiggjorde överföring till »icke vapenför»
(B-grupp).

§ 110 inskrivningsförordningen torde äga tillämpning i nämnda fall, där
den värnpliktige på grund av kroppsbeskaffenhet eller annars visade bristande
förmåga till tjänstens fullgörande men likväl ej vore att hänföra
till besiktningsreglementets B-grupp.

Beträffande hemförlovning på grund av läkarundersökning enligt § 107
inskrivningsförordningen av till ersättningsreserven uttagna syntes bestämmelserna
fullt tydliga.

Vid regementet hade, sedan värnpliktslagen trätt i kraft, beträffande
till linjetjänst uttagna vid läkarundersökning enligt § 107 överföring till
icke vapenför i intet fall skett.

Ändring i tjänstgöringsförhållandena enligt § 110 hade skett på grund
av läkarundersökning i fem fall under år 1927 och hittills under 1928 i
fyra fall.

Beträffande till ersättningsreserven uttagna hade överföring till »icke
vapenför» i intet fall skett.

Chefen för 2. flygkåren:

De i § 123 inskrivningsförordningen utfärdade föreskrifter för hemförlovning
av värnpliktiga i allmänhet hade tillämpats i enlighet med vad
fältläkaren Gullström anfört. Hemförlovning hade ägt rum sedan kårens
uppsättande den 1 juli 1926 av sammanlagt 17 värnpliktiga i linjetjänst
och 2 värnpliktiga i ersättningsreserv.

Kårchefen biträdde de synpunkter, som i remisshandlingarna anförts av
Gullström beträffande, att för värnpliktiga uttagna till linjetjänst veder -

153

börande läkare skulle äga rättighet och möjlighet att vid den jämlikt § 107
lnskrivningsiorordmngen företagna läkarundersökning — vare sig den
skedde i samband med inryckningen eller senare under pågående tjänstgöring
— hänföra en värnpliktig till den i besiktningsreglementet angivna
gruppen ii d. v. s. till »icke vapenför», samt att vederbörande truppför *.

nd/L?oof .skYn? k?nna med stöd av § 4: 2 a) värnpliktslagen och, oavsett
att v -123 inskrivningsförordningen därom saknade bestämmelse, omedelbart
hemlörlova dylik värnpliktig.

Chefen för 3. flygkåren:

„..Ay bårens läkare hade år 1927 en man och år 1928 ävenledes en man
förklarats »icke vapenföra». Härom avgivna läkarintyg hade varit utfardade
a det genom generalorder nr 557/1927 anbefallda formuläret, å
vilket, tillskrivits »e) icke vapenför».

O D,å l.} 13 mom- 3 andra stycket värnpliktslagen (jämför även § 4 mom.
3 aj loreskreves, att inskriven värnpliktig, som befunnits »icke vapentor»,
agde, »på framställning hos behörig inskrivningsnämnd, att varda
Inkallad från värnpliktens vidare fullgörande under fredstid», och då
harlor vore ett oeftergivligt villkor, att vederbörande värnpliktig hemförlovades,
hade också med ifrågavarande värnpliktiga sålunda förfarits
Visserligen vore i msknvningsförordningen intet nämnt om hemlörlovmng
i dylika fall, men hade kårchefen förmenat, att värnpliktslagen obetingat
borde hava vitsord framför inskrivningsförordningen.

Chefen för 4. flygkåren:

Det vore visserligen sant, att värnpliktig, som vid den i § 107 inskrivnings!
örordningen föreskrivna läkarbesiktning förklarades duglig till
krigstjänst men icke i vapentjänst, skulle hava, om orsaken varit känd,
vid inskrivningen jämlikt § 4:2 a) värnpliktslagen, blivit frikallad från
värnpliktens fullgörande i fredstid, och kunde det synas orättvist, om han
icke skulle äga rätt till samma förmån även efter inryckningen, men å
andra sidan syntes det kårchefen, som om en bestämmelse i denna riktning
skulle medföra stora olägenheter för tjänstens behöriga gång. Man
kunde nämligen på goda grunder antaga, att många värnpliktiga vid inskrivningen
skulle vara mindre måna om att för läkaren uppgiva eventuella
lyten och fel, då de visste, att de efter inryckningen kunde eller
skulle bliva frikallade. Härigenom skulle ett stort antal behöva inmönstra?
å respektive truppförband och därstädes förläggas, utrustas och förplägas,
för att sedan omedelbart avrustas och hemsändas.

För besvarande av militieombudsmannens fråga rörande huru bestämmelserna
tillämpades vid kåren, funnes endast två fall att anföra som
?xf™pel> nämligen en värnpliktig, tillhörande linjen, och en värnpliktig,
tillhörande ersättningsreserven, av vilka den förre överförts till ersättningsreserven
och den senare hemförlovats.

Vid yttrandet fanns fogat ett av extra läkaren vid kåren fältläkaren
1. Ihorne avgivet yttrande av följande innehåll:

Thorné ansåge de synpunkter Gullström anfört vara värda visst beaktande,
då tydligtvis de i inskrivningsförordningen lämnade föreskrifter
kunde tolkas på olika sätt och föranleda olika behandling av värnpliktiga
i likartade fall.

Vid 4. flygkåren hade endast förekommit två fall, som kunde hänföras
hit.

154

I skrivelse den 14 december 1928 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
anförde militieombudsmannen härefter följande:

Enligt § 4 i 1925 års värnpliktslag skulle från värnpliktens fullgörande
under fredstid frikallas bland annat den, som, utan att vara oduglig till
krigstjänst, likväl icke vore vapenför.

Enligt § 16 mom. 3 andra stycket i samma lag skulle jämväl redan inskriven
värnpliktig, för vilken nämnda förhållande uppkomme, frikallas
från värnpliktens vidare fullgörande under fredstid.

Dessa bestämmelser, som till sin avfattning syntes vara ovillkorliga,
hade emellertid enligt första särskilda utskottets vid 1925 års riksdag
motivering, vilken motivering godkänts av riksdagen, ansetts skola er
hålla en betydligt inskränktare tillämpning än vad ordalagen angåve.

Under rubriken »grunder för uttagning av värnpliktiga till linjetjänst
och ersättningsreserv» hade särskilda utskottet anfört följande (sid. 69).

»Beträffande grunderna för uttagning av värnpliktiga till linjetjanst
och ersättningsreserv tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag.

Vad beträffar studenter och likställda, tages för närvarande ett ej oväsentligt
antal icke vapenföra i anspråk för att bestrida vissa befattningar
såsom läkare, veterinärer, tandläkare, intendenter, adjutanter vid sjuk -vårdsformationer, artilleritekniker, artillerimätare o. _ s. v. Enligt torsvarsrevisionens
förslag skulle även nämnda värnpliktiga tagas i ansprak
efter samma grunder som övriga studenter. . ,

Med den i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna frikallelsen av icke
vapenföra skulle detta knappast vara möjligt. Utskottet, som tagit forevarande
spörsmål i övervägande, finner det ur mobiliseringssynpunkt nödvändigt
att i enlighet med revisionens förslag uttaga dessa värnpliktiga
för utbildning i dylika befattningar. Det torde även i tillämpningen komma
att visa sig förenat med väsentliga olägenheter att i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag frikalla t. ex. en icke va.peni''ör läkare men taga i
anspråk en vapenför sådan, ehuru båda kunna sägas vara av samma värde
för försvaret. Vid sådant förhållande föreslår utskottet, som icke velat
rubba den princip, efter vilken värnpliktslagen i förevarande hänseende
avfattats, att för ifrågavarande värnpliktskategori måtte fastställas särskilda
besiktningsbestämmelser av sådan innebörd, att ifrågavarande studenter,
ehuruväl de icke i egentlig mening kunna sägas vara fullt vapenföra,
men dock på grund av sitt yrke eller sina studier kunna val agna
sig att bestrida befattningar av ovan angiven art, jämväl matte kunna
uttagas till linjetjänst.»

Under rubriken »Till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga» hade
första särskilda utskottet vidare anfört följande (sid. 71).

»För den gemensamma handräckningstjänsten vid truppförbanden beräknas
uti Kungl. Maj:ts proposition omkring 1,050,000 tjänstgöringsdagar.
Densamma skulle i sin helhet bestridas av till ersättningsreserven redan
vid inskrivningen uttagna värnpliktiga. .. .

Utskottet finner det visserligen önskvärt att begränsa handrackmngstjänsten
i största möjliga utsträckning, men har icke någon erinra.n att
framställa mot Kungl. Maj:ts beräkningar härutinnan. Ehuru de till ersättningsreserven
uttagna värnpliktiga främst böra tagas i anspråk toi

155

bestridande av liandräckningstjänst, synes det dock utskottet, som om
även sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga böra vid förefallande
behov kunna avses för denna tjänst, vilka efter inryckningen till tjänstgöring
befinnas på grund av sin kroppsbeskaffenhet eller eljest mindre väl
lämpade för fortsatt utbildning med vapen (här kursiverat). Antalet hand
räckningsdagar, som skola fullgöras av till ersättning sreserven uttagna
värnpliktiga, torde för den skull kunna begränsas till omkring 875,000.

Tjänstgöringstiden för nu nämnda värnpliktiga bör i enlighet med
Kungl. Maj:ts proposition bestämmas till 140 dagar. I detta dagantal beräknas
icke någon särskild sammanhängande tid för bibringande av militär
utbildning.

I likhet med propositionen förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t må
ä.ga rätt att, då vid större tillgång på till ersättningsreserven hörande
värnpliktiga, utbildningsarbetets ändamålsenliga bedrivande och liandräckningstjänstens
behöriga tillgodoseende så tillåta, genom hemförlovmng
i erforderlig utsträckning avkorta tjänstgöringstiden för till ersättningsreserven
hörande värnpliktiga.»

För att tillgodose riksdagens ifrågavarande önskemål hade i inskrivningsförordningen
följande föreskrifter lämnats.

I § 107 hade bestämts, att under tjänstgöring läkarbesiktning skulle vid
angivna tillfällen ske för utrönande av de värnpliktigas tjänsteduglighet.
Denna besiktning skulle ske i den ordning kungörelsen angående läkarundersökning
av dem, som sökte fast anställning vid krigsmakten, samt av
värnpliktiga (Sv. ffs. 11 1926) föreskreve.

§ 7 i denna kungörelse innehölle följande bestämmelser:

»I. Studenter och likställda hänföras, på grund av läkarundersökningen,
till någon av följande grupper:

a) dugliga till krigstjänst:

1- i vapentjänst (F- och E-grupp),

2. endast i viss befattning (C-grupp);

b) för tillfället odugliga till krigstjänst (H-grupp); och

c) odugliga till krigstjänst (A-grupp).

II. Sjökaptener och likställda samt övriga värnpliktiga hänföras, på
grund av undersökning, till någon av följande grupper:

a) dugliga till krigstjänst:

vaPenföra (F-, E- och D-grupp, motsvarande de i § 32 inskrivningsiorordnmgen
omförmälda besiktningsgrupper);

2. icke vapenföra (B-grupp);

b) för tillfället odugliga till krigstjänst (H-grupp);

c) odugliga till krigstjänst (A-grupp).»

Ovannämnda § 107 inskrivningsförordningen stadgade härjämte i mom.

2 följande:

»Angående hemförlovning av värnpliktig, som vid ovan nämnd besikt“^6
befunnits oduglig eller för tillfället oduglig till krigstjänst eller som
tillhör ersättningsreserven och befunnits på grund av sin kroppsbeskaftenhet
icke kunna fullgöra honom åliggande tjänstgöring, stadgas i § 123.

Angående tjänstgörings fullgörande av till linjetjänst uttagen värnpliktig,
vilken i avseende å kroppsbeskaffenhet befinnes icke motsvara de
fordringar, som tjänsten ställer på honom, stadgas i § 110.»

156

Besiktningskungörelsen rörde sig alltså med tre grupper värnpliktiga:
1) odugliga till krigstjänst, 2) för tillfället odugliga till krigstjänst samt

3) dugliga till krigstjänst. Sistnämnda grupp indelades, såvitt anginge
andra värnpliktiga än studenter och likställda, i vapenföra och icke vapenföra.

Enligt inskrivningsförordningen däremot skulle de värnpliktiga med
hänsyn till resultatet av den under tjänstgöringen verkställda läkarundersökningen
hänföras till någon av följande grupper: 1) odugliga till krigstjänst,
2) för tillfället odugliga till krigstjänst, 3) sådana, som i avseende
på kroppsbeskaffenheten befunnes icke motsvara de fordringar, som tjänsten
ställde på dem, och 4) värnpliktiga, som befunnes dugliga för den
tjänstgöring, till vilken de uttagits. I detta sammanhang nämndes ej »icke
vapenföra» såsom särskild grupp, men torde dylika värnpliktiga vara avsedda
att falla inom grupp 3).

Rörande förfarandet med värnpliktiga, som tillhörde grupp 3), meddelades
olika bestämmelser beträffande värnpliktiga uttagna till linjetjänst
och beträffande värnpliktiga tilldelade ersättningsreserven.

I § 110 inskrivningsförordningen stadgades i förevarande avseende beträffande
de till linjetjänst uttagna:

»Befinnes värnpliktig, uttagen till linjetjänst, på grund av kroppsbeskaffenhet
jämlikt § 107 mom. 2 andra stycket eller eljest icke motsvara de
fordringar, som tjänsten ställer på honom, skall han, därest han är student
eller likställd, fullgöra återstående del av honom åliggande tjänstgöring
på sätt, som, efter anmälan av vederbörande truppförbandschef (beväringsbefälhavare),
i kommandoväg bestämmes, och eljest på sätt av truppförbandschefen
(beväringsbefälhavaren) bestämmes. Därest den värnpliktiges
kroppsbeskaffenhet föranleder ändring i tjänstgöringsförhållande,
skall vederbörande läkare uttala sig om den tjänstgöring, för vilken
den värnpliktige kan finnas lämpad.»

§ 123 mom. 3 inskrivningsförordningen innehölle i förevarande hänseende
följande bestämmelse för de till ersättningsreserven uttagna:

»Till ersättningsreserven uttagen värnpliktig skall hemförlovas, om han
vid ovan nämnd läkarbesiktning befunnits på grund av kroppsbeskaffenheten
icke kunna fullgöra honom åliggande tjänstgöring.»

Enligt dessa bestämmelser skulle således till linjetjänst uttagen värnpliktig,
som till följd av bland annat kroppsliga fel icke kunde fullgöra
sådan tjänst, användas till annat arbete enligt truppförbandschefens bestämmande.
Kunde han på grund av sin kroppsbeskaffenhet icke fullgöra
ens dylikt arbete, skulle han — i likhet med vad som gällde för den till
ersättningsreserven uttagne, därest denne icke kunde fullgöra honom tilldelad
tjänst — hemförlovas för att vid kommande inskrivningsförrättning
befrias från värnpliktstjänstgöringens fullgörande under fredstid.

§ 34 mom. 2 inskrivningsförordningen innehölle härom följande.

157

»Inskriven värnpliktig, som befinnes vara icke vapenför eller för vilken
föreligger i § 4 mom. 2 b) eller c) eller § 16 mom. 2 eller 4 värnpliktJlaJm
omlormalt forhållande, så ock värnpliktig, tillhörande den nomadiserande

pp e o kningen, befrias från värnpliktstjänstgöringen under fredstid.»

Slutligen torde böra framhållas bestämmelsen i generalorder nr 1043/1926
punkt 4, vari det hette: 1

»För fullgörande av den gemensamma handräckning stjänsten (utom
kompani och motsvarande förband) avses i främsta rummet till ersätt
nmgsreserven uttagna värnpliktiga. I den mån så erfordras, få för densamma
anvandas aven sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga vilka

fenbetnpllpkmngei1 a11 tjaastg?ring befinnas på grund av sin kroppsbeskaffenhet
eller av annan anledning mindre väl lämpade för fortsatt utbilding
med vapen ävensom efter arméfördelningschefs (motsvarande chefs)
medgivande andra till linjetjänst uttagna värnpliktiga.»

De militära myndigheternas i ärendet avgivna yttranden gåve vid handen,
att vid fr uppforbanden olika tillämpning rådde ifråga om tjänstgöringsskyldigheten
for de värnpliktiga, som efter inskrivningen befunnes
till kroppsbeskaffenheten vara att jämställa med de icke vapenföra,
sam a t i manga fall stor osäkerhet i tillämpningen förekomme. Särskilt
anmarknmgsvärt vore, att rakt motsatta uppfattningar om innebörden
av hithörande bestämmelser vore rådande vid å ena sidan flertalet av
armens truppförband och å andra sidan flottans stationer.

Denna olika tillämpning syntes framför allt bero på ovan berörda bristande
överensstämmelse mellan å ena sidan vissa stadganden i värnpliktslagen
och å andra sidan de på riksdagens motivering grundade bestämmelserna
i inskrivningsförordningen i ämnet; men även andra i förevarande
hanseenden utfardade administrativa föreskrifter syntes icke giva
lullt klar ledning.

Då det givetvis vore av synnerlig vikt, att samma förfaringssätt i förevarande
fall tillämpades vid samtliga truppförband, hade militieombudsmannen
ansett sig böra bringa innehållet i de avgivna yttrandena till
•departementschefens kännedom.