JU STITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBEBÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1929

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1929

IVAK HA5GGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

2S2204

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Inledning..................

Sid.

I. Redogörelse för atal. anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) t. f. landsfiskalen F. Herlog för felaktigt förfarande vid polisundersökning (äm betsberättelsema

1927 sid. 31 och 1928 sid. 9).............

2) landsfogden B. Helleberg för underlåtenhet att tillhandahålla vederbörande rätts -

ägare penningar, som genom rån frånhänts innehavaren och vid av landsfogden
ledd undersökning tillrättaskaffats (ämbetsberättelsen 1928 sid. 25).........

3) polismästaren E. W. Ericson för felaktig tillämpning av § 13 ordningsstadgan för

rikets städer (ämbetsberättelsen 1928 sid. 63)..................

4) t. f. fängelsedirektören G. Odén för underlåtenhet att vidarebefordra fånges nåd ansökning

(ämbetsberättelsen 1928 sid. 73)....................

5) häradshövdingen C. E. Lagergren för handläggning av vanligt rättegångsmål å

sammanträde för tings avslutande (ämbetsberättelsen 1928 sid. 96)........

6) t. f. stadsfogden W. Nyander för felaktig behandling av utsökningsärende (ämbets berättelsen

1928 sid. 130).................

71 förste notarien N. Rydhagen för felaktigt expedierande av besked om beslut, varigenom
fri rättegång beviljats (ämbetsberättelsen 1928 sid. 139).......

8'' häradshövdingen C. E. Lagergren för dröjsmål med uppsättande och expedierande
av dombok ävensom för olämpligt uppträdande såsom ordförande i häradsrätt
9) stadsfiskalen A. Ohlson för underlåtenhet att beivra brott
10) landsfiskalen O. Jonsson-Gårding för felaktigt förfarande vid restindrivning. . '' .
H) distriktschefen G. Löfmarck m. fl. ledamöter av distriktsförvaltning vid Statens
järnvägar för felaktig handläggning av ärende rörande disciplinär" bestraffning

12) t. f. domhavanden E. Bergenholtz för försummelse i fråga om kungörande av

beslut om egendoms avträdande till konkurs...............

13) tullförvaltaren A. B. E. Hallin för felaktig tillämpning av bestämmelserna rö rande

sjöfynd ....................

14) landshövdingen J. Falk och landssekreteraren E. T. Lidman för felaktigt faststäl lande

av ordningsstadga för kommun..............

15) t. f. landsfiskalen N. Holmberg för lagstridigt beslag av tryckta skrifter och an hållande

utan laga skäl av skrifternas innehavare.............

16) kyrkoherden A. Marino för vägran att såsom skolråds ordförande utfärda i behö rig

ordning avfattat tjänstgöringsbetyg för lärare............

17) biträdande landsfiskalen E. A. Källström för obehörigt kvarhållande i polishäkte

av anhållen person...................

18) landsfogden S. Påhlman för dröjsmål med beivrande av brott

19) stadsfogden C. Westrell för dröjsmål med utmätning och försäljning av utmätt

gods........................

103

118

124

Sid.

20) polismästaren N. Ericson i fråga om lagstridig indragning av tryckta skrifter 133

21) häradshövdingen H. Krok för felaktig tillämpning av lagen den 19 juni 1919 om

fri rättegång.........................................

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Klagomål över att domstol i slutligt utslag prövat yrkande, som dessförinnan

återkallats...........................................

2) Olämpliga yttranden av ordförande i häradsrätt.....................

3) Frågor rörande tillämpning av lagen om handräckning för fordrans utfående, sär skilt

huruvida en och samma ansökan kan riktas mot mer än en gäldenär .

4) Myndigheternas officiella annonsering...........................

5) Fråga angående handläggning och redovisning av ärende rörande restindrivning

av utskylder, som påförts inom annan kommun...................

6) Fråga rörande tillämpningen av 13 § i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång

7) Vissa frågor angående tillämpningen av lagen den 14 juni 1917 om införsel i av löning,

pension eller livränta...............................

8) Nämndeman, som deltagit i vägsyn och efterhesiktning å väg, har anmodats ut föra

väglagningsarbeté till pris, som fastställts vid besiktningen.........

9) Skyldighet för skolrådsordförande att i skolrådet föredraga till honom ingiven

framställning till skolrådet.................................

10) Fråga huruvida oberättigat villkor uppställts för meddelande av tillstånd till begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning...............

151

160

166

182

186

190

196

201

206

209

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. omreglering av domsagorna i Västerbottens län..................

2) 5 ändring i visst hänseende av 9 § i lagen den 24 mars 1916 angående verk ställighet

av straffarbete och fängelsestraff...................

3) > ändring av 34 och 37 §§ i kungl. förordningen den 14 juni 1917 angående

försäljning av rusdrycker..............................

4) » ändring av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.........

5) 5 behov av tidsenliga bestämmelser i vissa avseenden rörande häradsrätternas

sessionstider och tingens kungörande m. ....................

6) j omreglering av Nätra och Nordingrå domsaga ävensom Själevads och Arnäs

samt Ångermanlands södra domsagor......................

7) » ändring i gällande föreskrifter rörande stämpelavgift och lösen för vissa

expeditioner hos Ö. Ä. för polisärenden.....................

218

233

237

242

247

261

271

IV. Inspektionsresor under år 1928

278

V. Under år 1928 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

279

Berättelse av tryckfrihetskommittén

282

{)

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

11.

III.

IV.

Tabell över samtliga av 1928 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt riksdagens protokoll.............

Förteckning över de av 1928 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser:..............

1) Justitiedepartementet................

2) Utrikesdepartementet...............

3) Försvarsdepartementet.................

4) Socialdepartementet...............

0) Kommunikationsdepartementet...........

6) Finansdepartementet..............

7) Ecklesiastikdepartementet.............

8) Jordbruksdepartementet..............

9) Handelsdepartementet..............

Särskild forteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1928 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj.ts prövning beroende..............

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1928 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1928:.............

1) Justitiedepartementet..............

2) Utrikesdepartementet................

3) Försvarsdepartementet..............

4) Socialdepartementet................

5) Kommunikationsdepartementet...........

6) Finansdepartementet.............

7) Ecklesiastikdepartementet................

8) Jordbruksdepartementet..............

9) Handelsdepartementet.............

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1928 och vari under år 1928
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl Maj-ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling.....

Sid.

284

286

290

291
297
301
306
315
321
328

331

337

341

348

350

356

362

368

371

■

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
lörvaltning under år 1928. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester under tiden från och med
den 12 juli till och med den 25 augusti samt att under nämnda tid min av
riksdagen utsedde suppleant och efterträdare häradshövdingen Hans Forsberg
förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda atal, vilka under aret blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktigt förfarande vid polisundersökning.

I 1921 års ämbetsberättelse (sid. 31 o. f.) och 1928 års ämbetsberättelse
(sid. 9) redogöres för ett av mig i anledning av med E. Ledins och J. Ahlströms
namn undertecknade klagomål anbefallt åtal mot t. f. landsfiskalen
F. Herlog för felaktigt förfarande vid polisundersökning. Av redogörelsen
framgår, att rådhusrätten i Varberg den 8 februari 1926 jämlikt
4 kap. 2 $, 15 kap. 22 §, 16 kap. 11 § samt 25 kap. 17 och 18 §§ strafflagen
dömt Herlog att böta för obehörigt kvarhållande av Ledin i polisarrest
50 kronor, för det tjänstefel detta inneburit 50 kronor, för obehörigt kvarhållande
av Ahlström 50 kronor, för det tjänstefel Herlog därigenom låtit
komma sig till last 50 kronor, för ärekränkning mot Ahlström 25 kronor
och för därigenom begånget tjänstefel 25 kronor, för det tjänstefel, Herlog
begått genom att under förhöret ruska Ledin, 15 kronor och för enahanda
tjänstefel beträffande Ahlström 15 kronor eller tillhopa 280 kronor;
att rådhusrätten vidare förpliktat Herlog att dels för det lidande, som
genom Herlogs felaktiga förfarande finge anses hava tillskyndats Ledin
och Ahlström, ersätta Ledin med 100 kronor samt Ahlström med likaledes
100 kronor, dels ock ersätta Ledin dennes kostnader i saken med 50 kronor

samt Ahlström dennes kostnader med 100 kronor; att rådhusrätten slutligen
ålagt Herlog att gottgöra statsverket ej mindre vad detsamma utgivit
i ersättning till på åklagarens hegäran i målet hörda vittnen än även
de i anledning därav att Ahlström åtnjutit förmånen av fri rättegång
förskjutna kostnader med tillhopa 407 kronor 50 öre; att Göta hovrätt
varest Herlog anfört besvär, i utslag den 6 december 1926, enär Herlogs
åtgärd att för fortsatt utredning kvarhålla Ledin och Ahlström efter avslutandet
av polisförhöret den 18 augusti 1924 icke, med häijsyn till i målel
förekomna omständigheter, vore av beskaffenhet att för Herlog föranleda
ansvar, med upphävande av rådhusrättens utslag såvitt därigenom Heilog
för obehörigt kvarhållande av Hedin och Ahlström samt för därigenom
begångna tjänstefel dömts att böta tillhopa 200 kronor, befriat Herlog från
ansvar i dessa hänseenden samt i övrigt endast så tillvida ändrat rådhusrättens
utslag, att det envar av Ledin och Ahlström för lidande tillkommande
ersättningsbelopp av hovrätten bestämts till 50 kronor; samt att
Herlog anfört besvär över hovrättens utslag.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 20 mars 1928 ej funnit skäl att göra
annan ändring i hovrättens utslag än att dels Herlog befriades från skyldighet
att gottgöra statsverket utgiven ersättning till andra på åklagarens
hegäran hörda vittnen än landsfiskalsbiträdet E. Lundbom, polisöverkonstapeln
T. Tejler och poliskonstapeln P. L. Bengtsson, i följd varav
den ersättning till vittnen, från vars gäldande Herlog sålunda fritagits,
skulle slutligen stanna å statsverket, dels ock, enär med avseende å omständigheterna
i målet gottgörelse till Ahlström för utgifter å detsamma
skäligen ej hort tillerkännas honom med högre belopp än det honom av
domstolarna särskilt tillagda, 100 kronor, Herlog förklarades icke vara
pliktig att gälda statsverket vad av allmänna medel utgått i anledning
av den Ahlström beviljade förmånen av fri rättegång.

Två justitieråd voro av skiljaktig mening och funno ej skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

2. Underlåtenhet av landsfogde att tillhandahålla vederbörande
rättsägare penningar, som genom rån frånhänts innehavaren och
vid av landsfogden ledd undersökning tillrättaskaffats.

Av 1928 års ämbetsberättelse (sid. 25 o. f.) framgår att, sedan jag eftei
klagomål av Jonas Hansson i Sandsjö i uppgiven egenskap av ombud för
dödsbodelägarna efter hemmansägaren Otto Hansson från Sandsjö förordnat
om åtal mot landsfogden B. Helleberg för underlåtenhet att till -

handahålla vederbörande rättsägare penningar, sem genom rån frånhänts
innehavaren och vid av Helleberg ledd undersökning tillrättaskaffats,
Svea hovrätt genom utslag den 30 december 1926 jämlikt 25 kap. 17 § straff
lagen dömt Helleberg för oförstånd i utövandet av tjänsten att böta 100
kronor samt förpliktat Helleberg att till Otto Hanssons dödsbo utgiva 1,063
kronor 6 öre jämte 6 procent årlig ränta därå från den 19 april 1921 till
den 5 februari 1926, Helleberg obetaget att i särskild rättegång föra den
talan om arvodeslön, vartill lian kunde finna sig befogad, ävensom ålagt
Helleberg att ersätta dödsbodelägarna deras kostnader i ärendet bos mig
med 150 kronor, över hovrättens utslag hade Helleberg anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 1 augusti 1928 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

3. Felaktig tillämpning av § 13 ordningsstadgan för rikets städer.

Av 1928 års berättelse (sid. 63 o. f.) framgår, att jag efter klagomål av
tivoliägaren Frans Ericson i Stockholm låtit inför Göta hovrätt anställa
åtal mot polismästaren i Norrköping E. W. Ericson för felaktig tillämpning
av § 13 ordningsstadgan för rikets städer. Hovrätten hade genom
utslag den 7 mars 1927 jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen dömt
polismästaren Ericson att för oförstand i ämbetet böta 50 kronor ävensom
förpliktat Ericson att i ersättning för skada och kostnader, som tillskyndats
klaganden, genast mot kvitto till denne utgiva 350 kronor samt att
gottgöra klaganden vad han kunde visa sig hava utgivit för ett exemplar
av hovrättens utslag med expeditionen åtecknat helopp. Över hovrättens
utslag hade polismästaren Ericson anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 31 mars 1928 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

4. Underlåtenhet av fängelsedirektör att vidarebefordra
fånges nådansökning.

Enligt 1928 års berättelse (sid. 73 o. f.) hade, sedan jag efter klagomål
av å centralfängelset i Mariestad intagne straffången P. F. Olsson anbefallt
åtal mot t. f. fängelsedirektören G. Odén för underlåtenhet att vidarebefordra
fånges nådansökning, Vadsbo norra tingslags häradsrätt i utslag
den 5 april 1927 dömt Odén jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för oför
stånd i tjänsten böta 30 kronor. Göta hovrätt, där Odén anfört besvär,
hade i utslag den 15 december 1927 ej funnit skäl göra ändring i häradsrättens
utslag.

Över hovrättens utslag har Odén anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

5. Handläggning av vanligt rättegångsmål å sammanträde för

tings avslutande.

Av 1928 års berättelse (sid. 96 o. f.) framgår att, sedan jag efter klagomål
av O. Johansson i Sanden, ödsmål, låtit inför Göta hovrätt anställa
åtal mot häradshövdingen C. E. Lagergren för det han i egenskap av ordförande
i Inlands Nordre häradsrätt den 5 maj 1924 med vitesföreläggande
uppskjutit visst mot klaganden anhängigt mål till särskilt sammanträde
för pågående sommartings avslutande samt vid detta sammanträde den
12 augusti 1924 handlagt målet och för utevaro fällt klaganden till utgivande
av det förelagda vitet, Göta hovrätt i utslag den 5 maj 1927, enär
häradsrätten varken genom att med vitesföreläggande uppskjuta det mot
klaganden anhängiggjorda målet till dagen för avslutandet av 1924 års
lagtima sommarting eller genom sin då företagna tillämpning av berörda
föreläggande gjort sig skyldig till lagstridigt förfarande, ogillat
den mot Lagergren i målet förda talan. Hovrättens utslag var icke enhälligt.
Över detsamma anförde jag besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 15 juni 1928 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

Tre justitieråd voro av skiljaktig mening och förenade sig om följande
av ett av dessa justitieråd avgivna yttrande:

”Jag finner häradsrättens ifrågakomna åtgärder väl icke överensstämma
med gällande föreskrifter men dock icke vara av beskaffenhet att höra för
Lagergren föranleda ansvar för tjänstefel samt prövar förty rättvist fastställa
det slut, vartill hovrätten i målet kommit, såvitt därigenom den
mot Lagergren förda talan lämnats utan bifall.”

6. Felaktig behandling av utsökningsärende.

I 1928 års berättelse (sid. 130 o. f.) redogöres för ett av mig efter klagomål
av Alma Charlotta Stenhammar-Ekroth i Stockholm anbefallt åtal
mot t. f. stadsfogden W. Nyander för felaktig behandling av utsökningsärende.
Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Torshälla i utslag
den 26 september 1927 dömt Nyander jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
för försummelse i tjänsten att böta 25 kronor men ogillat av klaganden
framställt yrkande om åläggande för Nyander att till henne utgiva

det belopp, 40 kronor, för vilket i utsökningsärendet verkställighet begärts,
med ränta ävensom övriga av klaganden framställda ersättningsyrkanden.
Därjämte hade rådhusrätten förordnat, att de av allmänna medel
för klaganden, som i målet åtnjutit fri rättegång, förskjutna kostnaderna
skulle stanna å statsverket, över rådhusrättens utslag hade klaganden
anfört besvär.

Svea hcrcrutt har genom utslag den 6 juni 1928 yttrat följande:

Enär den av klaganden begärda utmätningen icke kunde anses hava
blivit i laga ordning verkställd genom de av Nyander i ifrågavarande utsökningsärende
utförda åtgärder, prövade hovrätten, jämlikt de av rådhusrätten
åberopade lagrum, rättvist fastställa rådhusrättens utslag i vad
Nyander därigenom dömts att för försummelse i tjänsten böta 25 kronor.

Vidkommande av klaganden framställt yrkande om åläggande för Nyander
att till henne utgiva ovanberörda 40 kronor med ränta, så enär
Nyander icke visat, att klaganden icke lidit någon skada genom Nyanders
försummelse att företaga utmätningsförrättningen, prövade hovrätten lagligt
att, med ändring av rådhusrättens utslag i denna del, förplikta Nyander
att till klaganden mot kvitto utgiva nämnda belopp 40 kronor jämte
6 procent ränta därå från den 1 maj 1925 till skeende likvid. Beträffande
övriga av klaganden framställda ersättningsyrkanden funne hovrätten ej
skäl att i rådhusrättens utslag göra annan ändring än att Nyander förpliktades
att ersätta klaganden hennes kostnader hos mig och vid rådhusrätten
med tillhopa 75 kronor. Vid denna utgång av målet prövade hovrätten
lagligt att, med ändring av rådhusrättens utslag, förplikta Nyander
att ersätta statsverket vad av allmänna medel utgivits i anledning av klaganden
beviljad fri rättegång i målet.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Felaktigt expedierande av besked om beslut, varigenom fri

rättegång beviljats.

Av 1928 års berättelse (sid. 139 o. f.) framgår att, sedan jag efter klagomål
av korgmakaren A. Björnsson i Gylsboda låtit ställa förste notarien
i Bönnebergs, Onsjö och Harjagers härads domsaga N. Bydhagen under
åtal för felaktigt expedierande av beslut, varigenom fri rättegång beviljats
klaganden i mål mot godsägaren S. A. Henriksson i Billeberga, hovrätten
över Skåne och Blekinge genom utslag den 28 oktober 1927, enär
vad i målet mot Bydhagen förekommit icke vore av beskaffenhet att för
honom föranleda ansvar, funnit den mot Bydhagen förda ansvars- och

ersättningstalan icke kunna bifallas, över hovrättens utslag hade jag
ävensom klaganden anfört besvär.

Kungl. Maj:t bar genom utslag den 27 oktober 1928 yttrat följande:

Kungl. Maj:t funne väl i målet vara upplyst att, sedan fri rättegång i
målet mot Henriksson genom beslut den 11 mars 1926 beviljats klaganden,
Rydliagen, i stället för att såsom i § 4 i förordningen den 19 december 1919
om vad iakttagas skall vid tillämpning av lagen om fri rättegång föreskreves
genast genom tjänsteförsändelse tillställa klaganden eller hans
anlitade ombud besked över beslutet, låtit först den 26 i samma månad
genom kommissionären i domsagan skicka sådant besked till ombudet i
en försändelse, som innehållit jämväl andra handlingar och av denna anledning
belagts med postförskott, men enär Rydhagens nämnda felaktiga
förfarande skäligen icke borde till ansvar för honom föranleda, prövade
Kungl. Maj:t rättvist fastställa det slut, vartill hovrätten kommit i målet.

I målets avgörande deltogo fem justitieråd, av vilka tre voro ense om
det beslut. Kungl. Maj:ts utslag innefattar.

Ett justitieråd yttrade följande:

”1 målet är upplyst att, sedan fri rättegång i målet mot Henriksson genom
beslut den 11 mars 1926 beviljats Björnsson, Rydhagen, i stället för
att såsom vederbort genast genom tjänsteförsändelse tillställa Björnsson
eller hans anlitade ombud besked över beslutet, låtit först den 26 i samma
månad genom kommissionären i domsagan skicka sådant besked till ombudet
i en försändelse, som innehöll jämväl andra handlingar och ai
denna anledning belagts med postförskott. Denna avvikelse från gällande
föreskrifter har desto mindre bort förekomma som enligt vad jämväl är
upplyst förenämnda beslut tillkommit i den ordning att Rydhagen, eftei
att tidigare hava avslagit Björnssons genom ombudet insända ansökan om
fri rättegång och därom underrättat ombudet, upptagit ärendet till förnyad
prövning, vilken föranletts allenast av en av Björnsson själv per
post framställd anhållan om upplysning rörande grunderna för avslaget.
Vid nu nämnda förhållande finner jag Rydhagen icke kunna undgå ansvar
för sitt felaktiga förfarande. Jag prövar förty lagligt att, med upphävande
av hovrättens utslag i ansvarsfrågan, döma Rydhagen jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen att för oförstånd i domareämbetets utövning böta
25 kronor till kronan.

Angående skadeersättning till Björnsson måste väl Rydhagen anses
hava genom sitt förfarande vållat, att målet mot Henriksson blivit ai
häradsrätten bedömt under förutsättning att Björnsson vid rättegångstillfället
den 13 april 1926 uteblivit utan laga förfall, men då den förebragta
utredningen icke föranleder antagande, att Björnsson härigenom

lidit skada i vidaro mån än för såvitt han i häradsrättens utslag den 11
maj 1926 förpliktats ersätta Henrikssons rättegångskostnad med 30 kronor
jämte protokollslösen ävensom återgälda statsverket dess kostnader för
den fria rättegången med 8 kronor, prövar jag rättvist allenast i så måtto
ändra hovrättens utslag i denna del av huvudsaken, att Rydhagen förpliktas
ersätta Björnsson vad han visar sig hava på grund av häradsrättens
föi utnämnda utslag nödgats utgiva till Henriksson eller statsverket.
Det åligger Rydhagen att ersätta Björnsson dennes kostnader hos J. O.
och i hovrätten med 150 kronor.”

Ett justitieråd förklarade sig i ansvarsfrågan instämma med sistnämnda
justitieråd och yttrade vidare:

Vad beträffar Björnssons yrkande om skadestånd finner jag vad i målet
förekommit icke utvisa, att Rydhagens ifrågavarande felaktiga förfarande
vållat Björnsson skada, och prövar jag förty lagligt ogilla nämnda
yrkande, likasom jag lämnar Björnssons i övrigt fulllöljda talan utan
bifall.”

8. Dröjsmål med uppsättande och expedierande av dombok ävensom
olämpligt uppträdande av ordförande i häradsrätt.

I eu den 5 maj 1927 till mig inkommen skrift anförde advokaten I. Glimstedt
i Göteborg följande:

Efter angivelse av arbetaren G. V. Skoglund i Göteborg hade landsfiskalen
i Inlands Nordre distrikt utfärdat stämning å hemmansägaren Anders
Nilsson och hans hustru Anna Nilsson i Övre Restad i Hålta socken att
inställa sig vid Inlands Nordre häradsrätt den 12 maj 1926 och därvid
yrkat ansvar å dem för misshandel under synnerligen uppseendeväckande
former å en Skoglunds minderåriga dotter, vilken av barnavårdsnämnden
i Göteborg utackorderats hos makarna Nilsson. Målet — här nedan kallat
Håltamålet — hade sistnämnda dag handlagts vid häradsrätten under ordförandeskap
av t. f. domhavanden U. Stenström. Därvid hade Glimstedt
inställt sig såsom ombud för målsäganden samt instämt i åklagarens ansvarsyrkande
och framställt yrkande om skadestånd. Efter en ingående
handläggning hade målet uppskjutits till den 22 september 1926. Protokollet
för den 12 maj 1926 hade kommit Glimstedt tillhanda i god tid före den
22 september 1926. Vid rättegångstilllället sistnämnda dag och därpå följande
rättegångstillfällen hade häradshövdingen i domsagan C. E. Lagergren
varit ordförande i häradsrätten. Målet hade den 22 september underkastats
en ingående och noggrann handläggning. På parternas begäran
hade målet därefter uppskjutits att åter förekomma å särskilt sammanträde
den 22 oktober 1926. Ehuru Glimstedt å målsägande^ vägnar beställt

protokoll, kade varken Glimstedt eller andra parter i målet bekommit sadant
före den 22 oktober, då målet underkastats ny och omfattande utredning.
På motpartens begäran hade målet uppskjutits till sammanträdet
för hösttingets avslutande den 8 december 1926. Ehuru hemställan gjorts
om protokoll, hade sådana likväl icke tillhandahållits parterna vid detta
rättegångstillfälle. Efter ingående förhör hade målet på motpartens begäran
uppskjutits att ånyo förekomma å vintertinget i januari 1927. Motparten
hade motiverat sin uppskovsankållan därmed, att han icke bekommit
protokollen i målet. Vid sammanträdet i januari 1927 hade parterna allt
fortfarande saknat protokoll. Såväl Glimstedt som motpartens ombud bade
då förenat sig i anhållan om uppskov med målet till sådan tid, att samtliga
protokoll skulle vara dem tillhanda senast en månad före nästa rättegångstillfälle.
Häradsrätten hade uppskjutit målet till sommartinget den
12 maj 1927. Glimstedt hade emellertid ännu icke bekommit annat protokoll
i målet än för rättegångstillfället den 12 maj 1926. Genom denna underlåtenhet
från häradshövdingen Lagergrens sida hade uppenbarligen eu
betydande olägenhet och skada tillskyndats parterna i målet. Det vore icke
nog därmed att målets avgörande fördröjts, utan parterna hade genom de
av Lagergren orsakade uppskoven jämväl tillskyndats ekonomisk skada.
Under åberopande av vad han sålunda anfört ville Glimstedt hringa berörda
förhållanden till min kännedom för den åtgärd, jag kundo finna
klagomålen föranleda.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag genom remiss
den 7 maj 1927 häradshövdingen Lagergren att inkomma med yttrande och
i sammanhang därmed lämna särskild, exakt uppgift om och i vad män
balans förefunnes i domsagan med avseende på uppsättning av protokoll
i allmänhet.

Med anledning av en i tidningen Dagens Nyheter för den 14 maj 192 <
under rubriken ”Domaren synes arbetsolustig, säga parterna. Protokoll
som ej ha avlämnats sedan 1924.” intagen tidningsuppsats, däri omförmälts,
att Lagergren icke inom rimlig tid färdigställde protokollen vid
tingen med domsagans häradsrätter, företog jag den 16 och den 17 maj
1927 inspektion å Inlands domsagas kansli.

Vid inspektionen närvoro Lagergren, förste notarien K. E. Lyngby och

extra ordinarie notarien S. Lundberg.

Beträffande arbetskrafterna å kansliet uppgav Lagergren på fråga, att
han ända sedan sitt tillträde av häradshövdingämhetet i domsagan i början
av år 1924 haft förste notarie till sitt förfogande. Under vissa tider a.v
åren 1925 och 1926 hade jämväl, liksom för närvarande, en extra ordinarie
notarie varit anställd hos Lagergren. På våren 1926 hade Lagergien hos

hovrätten anhållit, att eu andre notarie måtto anställas i domsagan, men
hovrätten, som icke ansett sådan erforderlig för domsagans behöriga skötsel,
hade avslagit Lagergrens framställning. Av de i domsagan vid inspektionstillfället
anställda notarierna hade Lyngby, som hade sin bostad i
Goteborg och varje dag reste däremellan och Kungälv, tjänstgjort i domsagan
sedan den 1 november 192G och förordnats till förste notarie från och
med den 1 maj 1927. Lyngby vore emellertid icke förriin till hösten
1927 behörig att erhålla förordnande, som omförmäldes i 23 § i stadgan
den 12 juni 1925 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning.
Lundberg vore extra ordinarie notarie utan särskild avlöning och
hade varit anställd å kansliet sedan den 13 januari 1927.

Med anledning av innehållet i nämnda tidningsuppsats inriktades inspektionen
till en början i huvudsak på ett konstaterande, i vad mån domböcker
och övriga protokoll för tiden från och med 1924 års ingång intill
dagen för inspektionen vore uppsatta och i vad mån eljest arbetsbalans
förefunnes inom domsagan. Jag fann därvid anledning till vissa anmärkningar
i berörda hänseende, och höll jag vid inspektionen jämväl förhör
angående handläggningen vid Inlands Nordre häradsrätt dels av det ovanberörda
s. k. Håltamålet och dels av ett annat mål, om vilket anteckning
verkställdes i det vid inspektionen förda diariet och varom här nedan
vidare förmäles.

Sedan jag, på grund av vad salunda förekommit, genom resolution den
31 maj 1927 anmodat Lagergren att till mig avgiva yttrande, i den mån
sådant erfordrades utöver den förklaring, som föranleddes av min remiss
den 7 maj, inkom Lagergren den 17 juni 1927 med yttrande i anledning
av båda remisserna.

Vid inspektionen antecknades beträffande Håltamålet, att detsamma
förutom vid det tidigare ting, då Stenström fört ordet i rätten och uppsatt
dombok i målet, under Lagergrens ordförandeskap förekommit till handläggning
vid hösttinget den 22 september 1926 samt därefter vid ett extra
sammanträde den 22 oktober 1926 och vid sammanträde för hösttingets
avslutande den 8 december 1926. Därefter hade målet av Lagergren hand
lagts vid 1927 års vinterting, den 19 januari, och senast den 12 maj 1927
vid det då hållna sommartinget. I målet var dombok icke uppsatt för
något av de fem senaste rättegångstillfällena.

På fråga av mig uppgav Lagergren, att handläggningen av Håltamålet
den 22 september 1926 med undantag av en middagsrast pågått från
kl. omkring 10,30 f. m. till kl. omkring 9 e. m. Det därvid förda memorialprotokollet
uppginge till 27 sidor, och beräknade Lagergren, att domboken
i målet skulle komma att omfatta 2 å 3 maskinskrivna terner,
oberäknat inhäftade bilagor. Den 22 oktober 1926 hade målets handläggning
upptagit ungefär hela förmiddagen, och hade därvid förts 12 sidor

memorialprotökoll, som vid uppsättning enligt Lagergrens beräkning
torde bliva 2 terner dombok. Handläggningen den 8 december hade varat
omkring 2 timmar, och det därvid förda memorialprotokollet omfattade 5
sidor. Lagergren beräknade, att efter uppsättning skulle domboken komma
att utgöra 1 tern.

Lagergren uppgav vidare, att målets handläggning den 19 januari 1927
upptagit en tid av ungefär 3 timmar. Memorialprotokollet för samma tillfälle
uppginge till 6 sidor, varav vid uppsättning torde bliva 1 dombokstern.

Som uti ovan omförmälda tidningsuppsats samt en i tidningen Göteborgs-Posten
för den 13 maj 1927 under rubriken ”Skandal vid Inlandstinget.
Håltaförhandlingen avbröts.” införd uppsats framställts anmärkningar
mot själva handläggningen av Håltamålet vid senaste sommartmg
den 12 maj 1927, upptog jag vid inspektionen jämväl denna fråga. Enligt
tidningsuppsatserna hade handläggningen av målet bestått däri, att Lagergren
börjat läsa upp memorialprotokollen från alla fyra sammanträdena,
som hållits under hans ordförandeskap. Svarandenas ombud, advokaten
P. Tottie i Lhldevalla, hade omedelbart gjort anmärkning däremot, enär
det vore omöjligt för parterna att då erinra sig vad som sagts vid exempelvis
rättegångstillfället den 22 september 1926. Lagergren skulle emellertid
ej hava lyssnat på denna invändning utan fortsatt justeringen, varunder
det för övrigt visat sig, att anteckningar saknades för hela avsnitt
av förhandlingarna. När Lagergren Hållit på med uppläsningen ungefä)

1 ''A timma, skulle målsägandeombudet Glimstedt sagt ifrån, att han ej
hade tid att längre åhöra uppläsningen av memorialprotokollet, och yrkat
på förhandlingarnas avbrytande med anledning av det skick, i vilket målet
befunne sig, varpå förhandlingarna i målet avbrutits och uppskov däri
meddelats till hösttinget,

På fråga av mig, huru vid handläggningen tillgått, uppgav Lagergren,
att han vid detta rättegångstilllälle velat kontrollera svarandenas förut
lämnade uppgifter och därför under nära 3 timmars tid genomgått förut
förda memorialprotokoll. Svarandena, särskilt hustrun Nilsson, hade också
ingående hörts vid tillfället. Det vore icke med sanningen överensstämmande,
att Glimstedt protesterat mot att justeringen fortsattes, utan Glimstedt
hade upplyst, att han i tanke att målets handläggning ej skulle taga
så lång tid utsatt ett sammanträde i Göteborg till kl. 5 e. m. samma dag
och att han därlör nödgades begära uppskov med målets vidare handläggning.
Då övriga parter ej haft något att däremot erinra, hade uppskov
omedelbart beviljats till hösttinget.

På av mig framställda frågor uppgav förste notarien Lyngby, att
Håltamålet vid senaste rättegångstillfället påropats kl. omkring 1 e. m.
Häradsrättens ordförande hade därvid mera i förbigående yttrat, att det

ju voro för parterna och deras ombud kant, att förhållandena i domsagan
icke medgivit uppsättandet av protokoll i målet, och att en under påskaftonen
1927 företagen operation i hans vänstra arm hindrat honom i skrivgöromålen.
Härefter hade ordföranden tillkännagivit sin avsikt att för
dagen inskränka målets handläggning till en justering av memorialprotokollet
för den 22 september 192G. Tottie hade protesterat mot att så skulle
iå ske, i det han förmenat, att en granskning av memorialprotokollet lämpligast
borde ske å domarekansliet. I den mån uppläsningen fortskridit
hade ordföranden, föranledd av enstaka punkter i memorialprotokollet,
gjort frågor till parterna och deras ombud. Med anledning därav hade
memorialprotokollet på några ställen förtydligats och tillägg gjorts på
några andra. Emellertid hade advokaterna flera gånger påpekat, att det
nu, efter snart 8 manaders förlopp, vore omöjligt att erinra sig, huru orden
fallit vid rättegångstillfället den 22 september 1926, och Tottie hade dessutom
tillagt, att han för sin del skulle hava varit fullt tillfredsställd, om
han blott erhållit en avskrift av memorialprotokollet. När klockan varit
vid pass halv 3 på eftermiddagen och ungefär hälften av memorialprotokollet
för den 22 september 1926 blivit uppläst, hade Glimstedt bett, att
uppläsningen måtte avbrytas. Han hade ej tänkt sig, hade han förklarat,
att målet skulle denna dag draga så långt ut på tiden, och han hade därför
utsatt ett viktigt sammanträde till kl. 5 e. m. i Göteborg. Med anledning
därav vore han nödsakad avlägsna sig. Fördenskull anhölle han
nu om uppskov till hösttinget, till vilket rättegångstillfälle det vore hans
avsikt att, under förutsättning att han dessförinnan erhållit nödiga protokoll,
inkalla vittnen. Ordföranden hade nu avbrutit uppläsningen av memorialprotokollet
och beviljat det begärda uppskovet.

I sitt till mig insända yttrande anförde Lagergren, efter att hava redogjort
för det arbete i domsagan, som under år 1926 ålegat honom, bland
annat, att det uppenbarligen icke kunnat ifrågakomma att låta allt annat
arbete åsidosättas blott för Håltamålet. Då det vidlyftiga processmaterialet
däri från den 22 september 1926 behövt kontrolleras och på åtskilliga
punkter kompletteras till den 22 oktober samt målet synts komma att handläggas,
så outrett som det då ännu var, under mycket längre tid än vad
intressenterna och nyhetshungriga tidningsmän i sin naivitet föreställde
sig» hade Lagergren önskat att sistnämnda dag få vederbörligen justera
protokollet för den 22 september. Detta hade medhunnits till en del, men
på grund av presshetsen och den allmänna nervositeten hos advokaterna
och närvaron av den i tingssalen packade och påträngande menigheten
samt de tilltalades fortsatta taktik att intet vilja minnas, i förening med
åklagarens prekära belägenhet och bristfälligheten i det skäligen enkla
och svaga polisförhörsprotokollet, hade det av Lagergren åsyftade ändamålet
icke ens tillnärmelsevis kunnat uppnås i den grad Lagergren skulle

a — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

önskat. Efter hemkomsten från Nordretiuget och då det förväntats, att
tiden för Kungälvs förening i judiciellt hänseende med Inlands södra tingslag
komme att bestämmas till den 1 januari 1927, hade Lagergren och
hans vikarie måst koncentrera sina ansträngningar på färdigställandet
av domboken och alla småprotokollen under hösttingen för att redan vid
sluttingen i december månad bliva i tillfälle avgöra så stort antal mål
som möjligt. Sista rättegångsdagarna under hösttingen hade infallit den 1,
den 8, den 15 och den 29 december, därunder meddelats utslag i, lörutom
i vissa enklare mål, 42 mål, i vilka skulle färdigställas expeditioner och
utslag att tillhandahållas inom de i lag utsatta korta fatalietiderna. Givetvis
hade under sådana förhållanden det icke kunnat bliva tal om att vare
sig medhinna eller få erforderlig lugn och ro för behandling av det sålunda
tre särskilda dagar och senast den 8 december handlagda Håltamålet,
vilket dessutom ingalunda varit färdigt eller i skick att vare sig
kunna eller höra företagas till avgörande, utan, enligt ombudens begäran,
uppskjutits till januaritinget. Enligt expeditionslösenförordningens § 16
punkt 1 skulle expedition i mål, som handlagts såsom här under hösttinget,
vara att tillgå å sista rättegångsdagen eller sluttingsdagen och, om
målet då handlagts, inom 14 dagar därefter, samt, i händelse målet vore
vidlyftigt eller omständigheterna eljest därtill föranledde, icke förrän
efter ytterligare 14 dagar. Enligt en annan bestämmelse i 1883 års expeditionslösenförordning
skulle expeditioner i mål, som handlagts undei
flera särskilda rättegångsdagar av ett lagtima ting, utskrivas i ett sammanhang,
såvida icke part uttryckligen framställt begäran att utfå expedition
för varje särskild rättegångsdag. Då emellertid detta icke, på grund
av omständigheternas makt, kunnat lämpligen försiggå, och Lagergren
under hösttinget, efter att hava lämnat förklaringar över anledningen till
dröjsmålet, icke försport någon klagan från ombuden, utan trott, att Lageigren
och de fullt förstode varandra och att de, som uppenbarligen ännu
icke varit färdiga att slutdebattera målet, funnit sig ännu hava god tid
att däri förebringa erforderlig fortsatt utredning, hade Lagergien lunnit
någon tröst i sina bekymmer för målet däruti, att arbetsbördan för Lagergren
och hans förste notarie jämte skrivbiträdena ändock varit så avsevärd,
att man icke rimligen kunde begära annat än att med detta mål,
som ju alls icke rörde någon häktad eller överhuvudtaget fordrade annat
än grundlig, fullständig och god utredning, tills vidare finge i expeditionshänseende
anstå. Lagergren hade också funnit uppenbart, att det säkerligen
vore bäst för den tidningsläsande allmänheten, att Håltamålet tills
vidare finge i all sin sorglighet sjunka i glömska. Säkert vore, att det för
lugnande av den allmänna opinionen varit vida nyttigare, att den ännu
icke fått kännedom om innehållet i de omkring tjugn synnerligen ruskiga
hotelsebrev, vilka makarna Nilsson fått mottaga. Från och med den 1

januari 1927 hade Lagergrens förste notarie, som hållit 5 laglima ting,
på grund av domsagestadgans bestämmelser icke omedelbart lått liålla
flera ting, vadan Lagergren själv liait att hålla alla fyra vintertingen i
domsagan. För tillfredsställande av hos liinets hypoteksförening talrika
lånesökande hade 10 dagar måst offras åt deras inteckningsärenden, som
med alla tillhörande gravationsbevis och äganderättsbevis jämte relaxationer
måst göras klara till föreningens sammanträde i februari. Samtidigt
hade pågått intensivt arbete med de s. k. småprotokollen från såväl
sluttingen i december som från de nästan omedelbart påföljande vintertingen,
vadan protokoll i dessa omkring 200 småprotokollsärenden dess
bättre kunnat med tillhörande gravationsbevis utsändas till allmänheten
redan omkring den 15 mars. eller omkring en och en halv månad före de i
april månad inträffande fyra sluttingssammanträdenm Dessförinnan hade
ena maskinskriverskan insjuknat och legat sjuk 3 veckor. Själv hade Lagergren
under påskhelgen måst underkasla sig operation å vänstra armbågen
för borttagande av en troligen genom tryck mot skrivbordet uppkommen
tumör. Då såret efter operationen ej fått nödig tid att läkas utan
efter en vecka gått upp, hade armen den 16 april måst fixeras nästan rak
och ända in i juni månad bäras i band, vilket vållat Lagergren stor svårighet,
särskilt vid skrivgöromålen. Från den 15 mars till den 27 april
hade Lagergren haft arbete med uppsättandet av domboken och 30 utslag,
som Lagergren haft att meddela vid sluttingen den 1, den 2, den 13 och
den 27 april.

Vid yttrandet var i bestyrkt avskrift fogat ett så lydande läkarintyg:

Att häradshövdingen C. E. Lagergren av mig fortfarande behandlas
för läkning av ett sår efter operation den 16 sistlidne april, varunder
vänstra armbågsleden måst fixeras i nästan rak ställning, till följd varav
väsentligt hinder och svårighet för honom förelegat att sysselsätta sig
med sina vanliga skrivgöromål samt vållats, att han även för andra göromål
väsentligen haft att söka reda sig med allenast högra armen, intygas
Kungälv den 16 maj 1927. Verner Hellgren. leg. läkare.

Att vid i dag företagen behandling av ovannämnda sår detsamma befunnits
nästan läkt men fortfarande erfordra någon efterbehandling, och
att patienten ännu någon tid måste hava armen i förband, intygas Kungälv
den 4 juni 1927. Verner Hellgren. leg. läkare.”

Vid inspektionen antecknades vidare, att 1927 års vinterting med Inlands
I räkne härad hållits den 12 januari och avslutats den 2 april under ordförandeskap
av Lagergren utom beträffande ett domboksärende, som handlagts
av vikarie. För bada dessa dagar voro dombok och småprotokoll uppsatta
i sin helhet med undantag av ett under § 38 i inteckningsprotokollet
upptaget ärende, beträffande vilket numera tillfredsställande förklaring
erhållits.

Inlands Torpe häradsTätts senaste vinterting hade under Lagergrens oi dförandeskap
hållits den 2 februari och avslutats den 1 april. Domboken
vid detta ting och slutsammanträdet var uppsatt. Småprotokollen för den
2 februari voro uppsatta. Vid slutsammanträdet hade förekommit 8 lagfartsärenden,
av vilka 7 voro uppsatta endast i blyertsskrift och 1 ouppsatt,
samt 31 inteckningsärenden, av vilka 15 voro uppsatta och justerade,

1 uppsatt men ej justerat och 15 ouppsatta.

1927 års vinterting med Inlands Södre härad hade hållits av Lagergren
den 26 januari. Den 13 april hade tinget avslutats under ordförandeskap
av densamme. Vid detta ting hade handlagts 27 mål, av vilka 17 voro uppsatta
i dombok och expedierade. Den sålunda färdigställda delen av domboken
omfattade 1 M tern. Återstående 10 mål, omfattande 14 memorialsidor,
voro icke uppsatta. Samtliga dessa 10 mal skulle ånyo förekomma
till handläggning vid sommartinget den 18 maj 1927.

Å slutsammanträdet den 13 april hade handlagts 16 lagfartsärenden, av
vilka 14 voro uppsatta i blyertskoncept och 2 icke uppsatta, 19 inteckningsärenden,
av vilka 17 voro uppsatta, 4 dock ej justerade av Lagergren, och

2 ouppsatta, samt 8 bouppteckningsärenden, ej uppsatta, och 7 formynderskapsärenden,
ej heller uppsatta.

I sitt hit inkomna yttrande anförde Lagergren, att av de från vintertinget
med Inlands Södre härad resterande målen några utan svårighet
kunnat ånyo handläggas vid sommartinget. Lagergren hoppades inom
några dagar, sedan numera den värsta brådskan syntes vara överstånden,
bliva i tillfälle att i denna del komplettera domboken.

Den vid inspektionen företagna granskningen av Inlands Nordre häradsrätts
domböcker och övriga protokoll gav, utöver vad redan omförmälts
beträffande Håltamålet, anledning till bland annat följande anteckningar.

1926 års vinter- och sommarting hade hållits under ordförandeskap av
tillförordnad domare. Jämväl hösttinget hade hållits av vikarie med undantag
dock av handläggningen av Håltamålet, vilket mål handlagts av
Lagergren.

Domböcker och småprotokoll för vinter- och sommartingen 1926 ävensom
småprotokollen för ovanberörda höstting voro uppsatta. Domboken
för hösttinget var uppsatt beträffande de av den tillförordnade domhavanden
handlagda målen.

1927 års vinterting i Inlands Nordre härad hade hållits av Lagergren
den 19 och den 20 januari samt avslutats den 27 april.

I domboken för den 19 januari voro 7 mål, om tillhopa 2 terner, uppsatta
och utskrivna. Ouppsatta för denna dag voro, förutom det förut omförmälda
Håltamålet, 8 mål, tillhopa omfattande drygt 16 memorialsidor. För
andra rättegångsdagen, den 20 januari, voro 3 mål om tillhopa 2 Vi sidor
uppsatta och utskrivna. Ett mål var uppsatt i blyertskoncept samt på

grundvalen därav utskrivet och expedierat. Av de sistnämnda dag hand
lagda målen voro 10 mål, som i memorialprotokollet upptogo 11 sidor,
ännu icke uppsatta.

På fråga av mig upplyste Lagergren, att av ovan omförmälda ännu icke
uppsatta mål 9 stycken varit uppskjutna till förnyad handläggning och
förekommit vid sommartinget den 12 maj.

Småprotokollen för den 19 och den 20 januari, omfattande 24 lagfarts-,
70 intecknings-, 7 förmynderskaps- och 2 bouppteckningsärenden, voro uppsatta
och utskrivna. Vid slutsammanträdet den 27 april hade handlagts
33 lagfarts-, 26 intecknings-, 7 förmynderskaps- och 5 bouppteckningsärenden,
av vilka senare ett omfattade ingivna bouppteckningar, till antalet
18. Av dessa den 27 april handlagda ärenden voro 1 inteckningsärende
uppsatt och 3 förmynderskapsärenden uppsatta i blyertskoncept, I övrigt
voro dessa ärenden ouppsatta.

I det till mig avgivna yttrandet anförde Lagergren, att av de vid vintertinget
med Inlands Nordre härad handlagda mål, vilka vid inspektionen
icke varit införda i tern utan föremål för bearbetande, samtliga numera
blivit icke blott uppsatta utan jämväl expedierade i utskrift utom
2, av vilka det ena anginge en arvstvist med omkring ett fyrtiotal över
landet spridda stärbhusdelägare, i fråga om vilket mål icke egentligen
förelegat annan svårighet än att få nödig tid att tillse, att alla personer
blivit annoterade med rätt stavade namn i protokollet vid första inställelsen,
som ägt rum vid vintertinget, därvid egentligen intet i övrigt
lorekommit i målet. Det andra målet anginge en vid sommartinget ånyo
landlagd tvist om olovlig avverkning av några julgranar på ett område,
varom på grund av parternas oförmåga att klart redogöra för förhållandena
någon tillfredsställande utredning vid vintertinget, under den då för
muntlig förhandling alltför knappa tiden, omöjligen kunnat åstadkommas.

I ovan omförmälda tidningsuppsatser hade framställts anmärkningar
rörande häradshövdingen Lagergrens handläggning den 12 maj 1927 av
ett mal mellan landsfiskalen L. E. Börjeson, åklagare, samt två hemmasöner,
svarande, angående ansvar för hemfridsbrott.

I den uti tidningen Dagens Nyheter införda uppsatsen hette det därom
bland annat följande:

Den stora kalabaliken uppstod mellan åklagaren, landsfiskal J. Börjesson
i Stenungsund, och hr Lagergren. Man handlade ett hemfridsmål. Det
var nagra hemmansägare som instämts med anledning av att de en kväll
trängt sig in på en bondgård och ställt till en del oväsen.

Varför ha de ej häktats? utbrast domaren i mycket häftig ton.
Landsfiskalen svarade helt lugnt att han ansåg hemfridsbrottet vara av
mycket lindrig art samt att de tilltalade voro hemmasöner med fast bostad.
Det fanns ingen anledning förmoda att de skulle avvika från orten.

— Har inte landsfiskalen klart för sig att de kunna få sex månaders
straffarbete? Fängsla dem, slå dem i järn! utropade domaren.”

På frågor av mig vid inspektionen uppgav Lagergren, att han vid berörda
tillfälle med hänsyftning på svarandena i målet yttrat till Borjeson:
”Varför ha de ej häktats? Häkta dem så bli de möra!” Däremot hade
Lagergren icke, såsom i tidningsuppsatsen påståtts, fällt yttrandet ”slå
dem i järn”. Lagergren hade vid tillfället blivit missnöjd över den enligt
Lagergrens mening bristfälliga utredning, som Börjeson presterat i målet,
och därför icke så noga vägt sina ord. På fråga upplyste Lagergren
därjämte, att omständigheterna i målet icke varit sådana, att svarandena
bort av häradsrätten förklaras skyldiga att träda i häkte.

Förste notarien Lyngby, som närvarit vid målets handläggning, uppgav,
på frågor av mig, att Lagergren därvid till en början gjort anmärkning
mot den av Börjeson i målet ingivna polisrapporten, som varit uppsatt av
en Börjesons son, vilken haft förordnande såsom landsfiskal i distriktet.
Särskilt hade Lagergren varit missnöjd över att en med blyerts uppsatt
angivelse i målet, som Lagergren ansåg oredig, icke av polisrapportens
författare i resumé intagits i rapporten, utan bifogats så att Lagergren
skulle nödgas läsa upp densamma. Lagergren hade därför tillsagt Börjeson
att hälsa sonen, att han skulle lära sig att sätta upp rapporterna bättre.
Börjeson hade därvid lågmält yttrat något om att det vore märkvärdigt,
att han aldrig kunde vara häradshövdingen till lags. Under uppläsningen
av polisrapporten hade Lagergren tvenne gånger yttrat, att svarandena i
målet borde häktas. Däremot hade Lagergren icke till Börjeson fällt yttrandet
”slå dem i järn”. På fråga tilläde Lyngby, att svarandena haft
stadigt hemvist och att någon bevisning icke varit i målet förebragt därom,
att svarandena gjort sig skyldiga till det åtalade brottet.

Lagergren anförde härom i sitt skriftliga yttrande bland annat, att berörda
mål gällt ett hemfridsbrott hos en ensam boende änka med två. små
barn en mörk natt i februari månad. Enligt angivelsen skulle däri deltagit
fyra manspersoner i värnpliktsåldern. Enligt polisförhörsprotokoll,
hållet av en ung e. o. landskanslist, son till Börjeson, hade därvid hörts
tre av angriparna, men däremot alls icke målsäganden. På fråga om anledningen
därtill hade Börjeson upplyst, att målsäganden inkallats till häradsrätten,
men ej funnes personligen tillstädes, samt företett kortfattad
angivelse mot tre personer, av vilka blott två blivit instämda. På fråga
vad målsäganden haft att förmäla hade Börjeson hänvisat till den korta
angivelsen, och då Lagergren märkt, att däri icke i någon mån själva forloppet
omnämnts, hade Börjeson anmärkt, att å baksidan funnes vidhäftad
en blyertsskriven lapp. Vid närmare efterseende hade denna befunnits
innehålla en till Börjeson ställd relation, dagtecknad den 3 mars 1927,
innehållande en synnerligen enkel och illa stavad berättelse. Med anled -

niiif'' av vad sålunda förekommit och då målsäganden varken liörts vid
polisförhöret eller fanns vid rätten tillstädes i vidare mån, än att vid an
givelsen bifogats en rättegångsfullmakt, hade Börjeson anmanats att
lämna närmare beskrivning i fråga om gårdens läge m. m. Det hade därvid
befunnits, att Börjeson alls icke tagit kännedom om de lokala förhållandena.
Då Börjeson därför börjat låta en av de tilltalade beskriva, var
de särskilda gårdarna lågo och hur den ifrågavarande gården var byggd
och inrättad, hade Lagergren, helt naturligt, blivit ur humör över att nödgas
vid rätten sitta som åhörare vid ett polisförhör, vilket enligt Lagergrens
förmenande bort vara klart för längesedan. Då därtill kommit, att
de båda tilltalade fullständigt förnekat all kännedom om vad som förelupit
och icke velat medgiva annat, än att de uppehållit sig i gården, hade
Lagergren sett sig nödsakad höra de tilltalade en och en, därvid de befunnits
hava stridande berättelser. Upprörd över vad som förekommit i
detta och ett annat åklagarmål samt under inflytande av en, som Lagergren
förmenade, fullt rättmätig harm över de grova kränkningar av såväl
den personliga friheten som friden å allmän väg och hemfriden, vilka
förekommit, hade Lagergren, då han tillika funnit uppenbart, att de tilltalade
icke kunde vara så helt oskyldiga, som de genom sitt trotsiga nekande
velat göra gällande, ävensom att målet bort av Börjeson behandlas
på helt annat sätt, och då Lagergren dessutom tänkt på den alltför stora
rädsla eller obenägenhet i fråga om att använda vissa straffprocessuella
tvångsmedel, som alltmera syntes bliva vanlig i fall, där i stället statens
straffanspråk borde med kraft göras gällande, icke kunnat avhålla sig
från att yttra, att en häktning borde verkat välgörande, eller såsom uttrycket
syntes hava fallit: Häkta dem, så bli de möra.” Lagergren måste
val erkänna, att uttrycket varit olämpligt, men det hade fällts i berättigad
harm och delvis för att i viss mån söka ”pigga upp” Börjeson och
ingiva vederbörande tillbörlig respekt för rätten. Lagergren framhöll slutligen,
att han vid tillfället ingalunda vare sig ställt till någon s. k. kalabalik
eller angripit Börjeson.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt den 25 juni 1927 avlåten skrivelse
anförde jag följande:

Såsom av det anförda framgår, förelåg vid den av mig verkställda inspektionen
en viss arbetsbalans i Inlands domsaga. Den konstaterade arbetsbalansen
omfattade emellertid, med undantag av den icke uppsatta
domboken för år 1926 i Håltamalet, endast sådana mål och ärenden, som
handlagts vid 1927 års vinterting. Arbetsbalansen i Inlandsdomsagan är
sålunda icke i någon mån att jämföra med den arbetsbalans, som tidigare

vid ett par tillfällen konstaterats annorstädes och som föranlett J. O. att
hos Kungl. Mai:t utverka, att särskilda arbetskrafter ställts till förfogande
för balansens avarbetande. Med hänsyn härtill och då arbetsbördan i Inlandsdomsagan,
som är en av de minsta domsagorna i riket, icke är större
än att enligt min tanke den nu förefintliga arbetsbalansen bort kunna
undvikas och, såsom häradshövdingen Lagergren också själv gjort gällande,
bör kunna avarhetas jämsides med det löpande arbetet med hjälp
av de normalt tillgängliga arbetskrafterna, har jag icke ansett skal föreligga
att nu hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av några extra åtgärder
för balansens avarbetande. Uppenbarligen är det emellertid av
vikt, att balansen avarbetas med största möjliga skyndsamhet. Givet är
också, att detta arbete måste bedrivas på ett sådant sätt, att färdigställandet
av expeditionerna från de senast hållna sommartingen icke därigenom
åsidosättes. Såsom mål för de åtgärder, som nu böra vidtagas, bör darfor
stå att alla expeditioner från redan hållna ting, jämväl 1927 års sommarting,
böra vara färdigställda i god tid före instundande höstting i domsagan.
.... o

Den i domsagan förefintliga arbetsbalansen synes mig icke i nagon man

försvarlig. Såsom jag nyss berört, är domsagan en av de minsta i riket
och, även om den i densamma hittills gällande tingslagsindelningen och
tingsordningen i viss mån kunnat vara hinderlig för arbetets jämna gång,
torde göromålen i domsagan tämligen lätt kunnat medhinnas av en fullt
arbetsför domare, i all synnerhet med den tillgång till biträden som statt
Lagergren till buds. Vad Lagergren anfört till försvar för arbetsbalansens
uppkomst torde därför knappast vara godtagbart. Den omständigheten, att
Lagergrens arbetsförmåga från och med mitten av april 1927 må hava
varit något nedsatt på grund av ovan omförmälda armskada, torde icke
kunna andragas till hans ursäkt, och detta så mycket mindre som ifrågavarande
ej uppsatta domböcker redan vid nämnda tid bort vara antingen
färdigställda eller till större delen uppsatta. För övrigt hade det ålegat
Lagergren att, om lian på grund av sjukdom var oförmögen att sköta domsagan,
begära tjänstledighet.

Beträffande till en början Håltamålet torde det förhållandet, att Lagergren
ännu den 16 maj 1927 däri icke uppsatt någon dombok för den 22
september, den 22 oktober och den 8 december 1926 samt den 19 januari
1927, icke kunna anses ursäktligt. Det har esomoftast klagats över långsambeten
i rättskipningen i vårt land, och det bar förvisso manga gånger
skett på goda skäl. Ofta har denna långsamhet berott på en tidens krav
icke motsvarande tingsordning. Dessbättre har den sällan haft sm grund
däri, att parterna icke kunnat utfå protokoll i målen i så god tid före de
rättegångstillfällen, till vilka målen uppskjutits, att de ej kunnat vid
dessa tillfällen utföra sin talan. Att så varit fallet i förevarande mål

tordo vara obestridligt, och det synes mig förvånansvärt, att parterna och
deras ombud låtit saken hava sin gång så länge som skett utan att genom
andra åtgärder än framställningar till Lagergren söka åstadkomma rättelse.
Lagergren har antytt, att parterna själva icke varit beredda att
utföra sin talan i målet, varför någon skada icke skulle uppkommit därav
att de icke haft protokoll tillgängliga. Detta förtjänar icke ringaste avse
ende. Uppenbart är väl för envar, att just avsaknaden av protokoll måste
antagas hava ej mindre hindrat parterna att vidare utföra sin talan i
målet an även omöjliggjort för Lagergren själv att på ett nöjaktigt sätt
handlägga detsamma. Genom sin underlåtenhet att uppsätta dombok i
målet för nyssberörda rättegångstillfällen har Lagergren med största säkerhet
fördröjt utredningen i och avgörandet av ifrågavarande mål, något
som är att så mycket mer beklaga som målets beskaffenhet sannolikt motiverat
en skyndsam handläggning. Givet är, att parterna i målet måste
hava tillskyndats skada genom att de nödgats gång efter annan iakttaga
inställelse vid rätten utan att de föregående protokollen, d. v. s. den nödvändiga
grundvalen för det fortsatta rättegångsförfarandet, varit tillfinnandes.

Genom \ad Lagergren sålunda låtit komma sig till last med avseende å
Håltamålet, i vilket för övrigt något av honom färdigställt protokoll
knappast ännu torde föreligga, finner jag Lagergren hava gjort sig skyldig
till sådant fel i domarämbetets utövning, att detsamma bör beivras.

Såsom av det anförda framgår är det emellertid icke endast i Håltamålet
som Lagergren försummat att i tid uppsätta dombok. Av de vid
Inlands Södre häradsrätts vinterting den 26 januari 1927 handlagda målen
voro ännu den 17 maj ej mindre än 10 icke uppsatta i dombok, och
samtliga dessa mål skulle den 18 maj ånyo förekomma vid häradsrätten.

Beträffande de vid vintertinget med Inlands Nordre härad den 19 och
den 20 januari 1927 handlagda målen var den 17 maj dombok ännu ouppsatt,
förutom i Håltamålet, i 18 mål. Av dessa hade ett flertal mål redan
ånyo handlagts vid sommartinget den 12 maj utan att parterna kunnat
erhålla några protokoll.

Ej ens vid avgivandet av det av mig infordrade yttrandet, som dagtecknats
den 15 juni 1927, synes Lagergren hava uppsatt dombok i berörda mål
från den 26 januari, beträffande vilka Lagergren endast meddelat, att
några ’ utan svårighet kunnat ånyo handläggas den 18 maj. Om svårigheter
uppstått vid handläggningen av de övriga eller om dessa icke alls
kunnat vinna handläggning den 18 maj, har Lagergren icke direkt upp
givit, men vilketdera än varit händelsen, torde det kunna antagas, att
parter och ombud förorsakats olägenhet. Detsamma torde hava varit förhållandet
i fråga om förenämnda till den 12 maj uppskjutna mål. Det

ligger i öppen dag, att parterna i dylika fall genom avsaknaden av protokoll
över vad senast i målen förekommit lätteligen kunna hava betagits
möjlighet att ordentligt utlöra sin talan, som kanske eljest kunnat slutföras.
Att inom en ordnad rättskipning sådant icke kan få förekomma är
uppenbart. Tydligt är ju icke blott att därigenom besvär och kostnader
kunna åsamkas parterna och deras ombud utan även att förtroendet för
rättskipningen löper fara att avsevärt minskas hos den rättssökande allmänheten.

Då Lagergren genom sin underlåtenhet jämväl i nu senast omförmälda
hänseenden måste anses hava gjort sig skyldig till betydande försummelser
i utövandet av sin tjänst och Lagergren icke kunnat därför andraga
någon giltig ursäkt, fann jag nämnda försummelser i likhet med
Lagergrens underlåtenhet att uppsätta dombok i Håltamålet böra beivras.
På grund därav och då jag, med hänsyn bland annat till vad Lagergren
i sin förklaring anfört, icke kunde förlita mig på att Lagergren fullt insåge
vikten av att protokoll i rätt tid bleve färdiga samt att Lagergren
utan tvingande föreläggande bringade förhållandena i domsagan i ett
normalt läge, ansåg jag mig böra omedelbart uppdraga åt advokatfiskalen
att för det tjänstefel, vartill Lagergren, enligt vad ovan berörts, i fråga
om domboks uppsättande gjort sig skyldig, ställa honom under åtal inföi
hovrätten samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Därvid borde advokatfiskalen hemställa, att hovrätten måtte förelägga
Lagergren att inom viss kort tid inkomma med bevis om att alla protokoll
från 1927 års vinterting och tidigare ting blivit färdigställda och
expedierade samt att hovrätten därvid måtte utsätta lämpligt äventyr för
underlåtenhet. I sistnämnda avseende hänvisade jag till ett rättsfall —
refererat i J. 0:s ämbetsberättelse till 1920 års riksdag sid. 243 o. f. — i vilket
en domare ålagts att färdigställa vissa protokoll vid äventyr, att annan
person av vederbörande hovrätt förordnades att pa hans bekostnad utföra
arbetet. Då det såsom jag redan förut berört var av vikt, att alla protokoll
bleve färdiga i god tid före 1927 års höstting, borde advokatfiskalen
hos hovrätten vidare hemställa, att det mål, som med anledning av min
skrivelse komme att anhängiggöras, måtte i hovrätten vinna särskilt
skyndsam handläggning. I detta sammanhang anmodade jag slutligen
advokatfiskalen att ägna uppmärksamhet jämväl däråt, att Lagergren
icke i samband med arbetsbalansens avarbetande försummade utarbetandet
av dombok och småprotokoll vid de senast hållna sommartingen i
domsagan.

Emellertid måste Lagergren även i ett annat hänseende anses hava gjort
sig skyldig till tjänstefel. Såsom sådant måste jag nämligen beteckna

Lagergrens beteende mot landsfiskalen Börjeeon och dennes motparter
under handläggningen den 12 maj 1927 av ovan omförmälda mål, däri
Börjcson uppträtt såsom allmän åklagare.

Av vad i ärendet förekommit syntes framgå, att Lagergren, som medgivit,
att lian vid det tillfälle, varom fråga var, kommit ur humör, därunder
låtit undfalla sig en del yttranden av mindre lämplig beskaffenhet.
Lagergren hade själv medgivit, att han vid tillfället med hänsyftning på
svarandena i målet till Börjeson yttrat: ”Häkta dem, så bli de möra.” Att
Lagergren fällt detta yttrande mera i misshumör än i akt och mening
att häktning borde ske syntes antagligt, i all synnerhet som häradsrätten,
därest häktningsskäl förelegat, haft möjlighet att själv besluta om häktning.
Enligt min mening hade Lagergren genom sitt beteende vid ifrågavarande
tillfälle — långt ifrån att, såsom Lagergren själv sagt sig hava
åsyftat, ingiva vederbörande tillbörlig respekt för rätten — på ett betänkligt
sätt åsidosatt den värdighet, en domare borde iakttaga i utövningen
av sitt ämbete, och därmed också äventyrat allmänhetens känsla av respekt
för domstolen.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att även för nu senast omförmälda
tjänstefel ställa Lagergren under åtal inför hovrätten.

Tillfälle borde, framhöll jag, beredas Glimstedt och parterna i Håltamålet
att bliva i hovrätten hörda, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den man de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

I hovrätten yrkade makarna Nilsson att, enär Lagergrens underlåtenhet
att tillhandahålla parterna protokoll i Håltamålet medfört, att målet
åtminstone vid tva i''ättegångstillfällen, nämligen den 20 januari och den
12 maj 1927, icke kunnat bliva föremål för ytterligare utredning, Lagergren
matte förpliktas att till makarna Nilsson utgiva ersättning med sammanlagt
305 kronor för deras egen och av dem anlitat biträdes inställelsei
vid sagda rättegångstillfällen. På enahanda grunder yrkades ersättning
av Skoglund med 36 kronor 4 öre samt av överläraren Lars Andersson,
redaktören Martin Andersson och barnmorskan Hedvig Johansson,
alla i Göteborg, vilka jämte Skoglund varit målsägande i Håltamålet,
med 200 kronor jämte det belopp, vartill kostnaderna uppgått för lösen av
häradsrättens protokoll i berörda mål för samma två rättegångstillfällen.

Från advokatfiskalen inkom sedermera, före målets avgörande i hovrätten,
till mig meddelande om den i domsagan uppkomna arbetsbalansens
avarhetande.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 16 januari 1928 följande:

Enär Lagergren vitsordat, att han, på sätt i advokatfiskalsämbetets memorial
angivits, underlåtit att fullgöra honom åliggande skyldighet att
uppsätta dombok uti de i samma memorial omförmälda mål, samt denna
underlåtenhet medfört, att Lagergren icke varit i stånd att inom tid, som
stadgades uti 16 § i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen, tillhandahålla parterna protokollen i sagda mål för
ifrågavarande rättegångstillfällen, alltså och då Lagergren därigenom
gjort sig förfallen till försummelse i utövningen av domarämbetet, prövade
hovrätten lagligt att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Lagergren, vilken
tidigare upprepade gånger fällts till ansvar för ämbetsfel, att för vad
han i förevarande avseende låtit komma sig till last höta 800 kronor.

Då i målet vidare vore utrett, att Lagergren såsom ordförande i Inlands
Nordre häradsrätt vid handläggning den 12 maj 1927 av omförmälda mål
emellan Börjeson samt H. Ottosson och O. Johansson gentemot parterna
uppträtt obehärskat och sålunda åsidosatt den värdighet, utövningen a\
domarämbetet krävde, samt Lagergren därigenom gjort sig skyldig till
oförstånd i sitt ämbete, bleve Lagergren jämlikt nyssnämnda lagrum av
hovrätten dömd att härför böta 100 kronor.

Vidkommande de mot Lagergren framställda ersättningsyrkanden, prövade
hovrätten rättvist på det sätt bifalla samma yrkanden, att hovrätten
förpliktade Lagergren att genast emot kvitto utgiva dels till makarna Nilsson
150 kronor för deras egen och av dem anlitat rättegångsbiträdes inställelse
vid Inlands Nordre häradsrätt den 12 maj 1927 och dels till Skoglund
18 kronor samt till Lars Andersson, Martin Andersson och Hedvig
Johansson gemensamt 100 kronor för deras inställelse vid samma rättegångstillfälle.

Då vid målets företagande till avgörande skiljaktiga meningar- förspordes,
ägde omröstning rum, därvid en ledamot utlät sig på sätt hovrättens
utslag sedermera avfattades.

Två ledamöter bestämde på de av förstnämnda ledamot anförda skäl
det straff, Lagergren förskyllt för underlåtenheten att uppsätta dombok
uti de av advokatfiskalsämbetet angivna mål, till böter 500 kronor, men
voro beträffande den mot Lagergren för övrigt i målet förda talan ense
med samma ledamot.

En ledamot, med vilken presidenten instämde, yttrade:

I fråga om den mot Lagergren förda talan om ansvar för underlåtenhet
att uppsätta dombok uti de i advokatfiskalsämbetets memorial omförmälda
mål prövade ledamoten på de av förstnämnda ledamot anförda skäl
lagligt bestämma det straff, Lagergren därutinnan förskyllt, till mistning

av häradshövdingämbetet under 2 månader. Beträffande Övriga mot Lagergren
framställda yrkanden vore ledamoten ense med förstnämnda
ledamot.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Underlåtenhet av allmän åklagare att beivra brott.

I en den 16 juni 1927 hit inkommen klagoskrift anförde hotellvaktmästaren
H. Höök i Arvika följande:

Söndagen den 8 maj 1927 hade läroverksadjunkten A. N. Engdahl befunnit
sig på hotell Central i Arvika i ett synnerligen onyktert tillstånd
och därvid gjort sig skyldig till ärekränkning emot klaganden genom att
anvanda missfirmande tillmålen. Samma dag hade Engdahl av polisen insatts
i förvaringsarresten för fyllerister. Andra personer, vilka nämnda
dag anhallits for fylleri, hade av allmänne åklagaren åtalats vid Jösse
domsagas häradsrätt samt bötfällts. Något åtal mot Engdahl hade emellertid
icke anhangiggjorts. Det vore dock av betydelse, att likställighet
inför lagen rådde. På grund av vad sålunda anförts anliölle klaganden
om undersökning, huruvida stadsfiskalen Anton Ohlson gjort sig skyldig
till tjänstefel genom sitt dröjsmål med att anställa åtal mot Engdahl.

I infordrat yttrande anförde Ohlson följande: Söndagen den 8 maj 1927
kk 6,15 e. m. hade till polisstationen i Arvika kommit telefonmeddelande
från hotell Central med begäran att polis måtte ditsändas för att anhålla
eu person, som därstädes uppträdde berusad. Två poliskonstaplar hade
ditsants, och de hade i hotellets hall anhållit den ifrågavarande personen,
■som befunnits vara läroverksadjunkten Engdahl. Då Engdahl otvetydigt
synts vara rörd av starka drycker, hade han blivit insatt i förvaringsarresten,
men han hade blivit utsläppt därifrån redan kl. 9 e. m. av polisöverkonstapeln
C. F. Lundgren, enär denne då funnit honom alldeles nykter.
Händelsen hade givetvis väckt ett visst uppseende inom staden bland
den del av allmänheten, som därom erhållit kännedom, och för realskolans
lararkår hade det inträffade varit synnerligen pinsamt. Ehuru Ohlson
icke personligen kände Engdahl, hade Ohlson i alla fall ansett, att Engdahl
icke borde tillskyndas onödigt lidande genom att schavottera å uppropslistan
vid det ordinarie tinget den 30 maj 1927, då stor publiktillströmning
vanligen ägde rum och realskolans vårtermin ännu påginge. Ohlson
hade i stället ämnat instämma Engdahl till tingssammanträdet med tremansnämnd
den 13 juni 1927, då ytterst få mål plägade förekomma och då
nagra åhörare sällan infunne sig. Dessutom hade realskolans avslutning

då ägt rum. Ohlsons beräkningar uti ifrågavarande hänseende hade emellertid
slagit fel, enär Engdahl, som erhållit stipendium för studier i Tyskland,
redan den 5 juni 1927 lämnat Arvika för att anträda resan till utlandet.
Om Engdahls tillämnade resa till utlandet hade Ohlson saknat
kännedom, men Engdahl komme givetvis att vid återkomsten delgivas
stämning för fylleri å sabbat till första sammanträdet under lio&ttinget

1927.

Vid yttrandet hade fogats ett den 27 juni 1927 av rektorn vid statens
realskola i Arvika utfärdat intyg, enligt vilket Engdahl omedelbart efter
vårterminens avslutande den 3 juni 1927 lämnat Arvika och anträtt en
studieresa till Tyskland.

Klaganden avgav påminnelser och anförde därvid: Ostridigt vore, att
förseelsen begåtts av Engdahl den 8 maj 1927. Tingssamman träden hade
hållits såväl den 16 som den 30 i samma månad, och då det ålegat Ohlson
att utan dröjsmål åtala Engdahl, vore det konstaterat, att Ohlson gjort
sig skyldig till försummelse genom att icke instämma Engdahl till något
av nämnda sammanträden. Fyra andra personer, vilka varit for fylleri
intagna i polisarresten samtidigt som Engdahl den 8 maj 1927, hade blivit
instämda till häradsrätten den 16 maj 1927 och hade av häradsrätten dömts
till böter.

Vid påminnelseskriften var fogad en den 10 maj 1927 dagteeknad anmälningsskrift
från klaganden till allmänne åklagaren i Arvika. I sistnämnda
skrift hade klaganden riktat en anmälan mot Engdahl for brott
mot 16 kap. 9 § strafflagen, begånget den 8 maj 1927 å hotell Central i
Arvika. I skriften liade klaganden vidare anfört: Engdahl hade namnda
dag kl. 5,35 e. m. befunnit sig i matsalen å hotellet. Han hade därvid varit
berusad samt fört oljud. På grund därav hade klaganden i egenskap av
vaktmästare å hotellet tillsagt Engdahl att förhålla sig tyst samt att avlägsna
sig. Engdahl hade då ”tagit ton” och kallat klaganden ”buse” samt
påstått, att klaganden vore berusad, ävensom lovat klaganden stryk medelst
en s. k. uppercut. Detta hade klaganden emellertid avvärjt, varjämte
klaganden tillsagt Engdahl att förhålla sig lugn och avlägsna sig, till dess
klaganden komme tillbaka från järnvägsstationen, dit klaganden skulle
begiva sig för att passa tåget kl. 5,50 e. m. Vid klagandens återkomst från
tåget kl. 6 e. m. liade Engdahl befunnits sittande i hotellets hall, fortfarande
skrålande och förande oljud, varför klaganden åter tillsagt Engdahl
att avlägsna sig. Engdahl hade då ånyo ”tagit ton” och kallat klaganden
”snorpojk” samt tagit klaganden i kragen, varvid handgemäng
uppstått. Detta hade dock i fortsättningen avvärjts dels genom klagandens
behärskning och dels genom att tre personer gått emellan. Klagan
den hade därefter telefonerat till polisen för att undvika våld och för att

i''å Engdahl avlägsnad. Engdalil hade därefter blivit avliämtad ungefär
kl. 6,15 e. m. Klaganden ville särskilt framhålla, att Engdahls föroläm -

pande av klaganden skett i hotellets matsal och hall i närvaro av tre
personer, varför förolämpningen väckt synnerlig uppmärksamhet. Såsom
vittnen åberopade klaganden handelsresanden S. Andersson, hotellvaktmästaren
H. Sjöberg och städerskan Karin Olsson.

Å nyss omförmälda anmälningsskrift fanns tecknad följande, med Ohlsons
namn underskrivna, den 12 maj 1927 daterade resolution: ”Enär brott
mot 16 kap. 9 § strafflagen icke få åtalas av annan än målsägare, föran
leder lörestående angivelse icke till någon undertecknads åtgärd.”

I en den 24 augusti 1927 hit inkommen skrivelse anförde Ohlson, att
Engdahl dåmera blivit ställd under åtal och dömd för ifrågavarande fyllerilörseelse.

Vid skrivelsen hade bilagts utdrag av Jösse domsagas häradsrätts dombok
för den 15 augusti 1927, utvisande att Engdahl på åtal av Ohlson, för
det han söndagen den 8 maj 1927 förekommit å allmän plats i Arvika i
av starka drycker överlastat tillstånd, jämlikt 18 kap. 15 § strafflagen, jämförd
med 7 kap. 4 § samma lag, dömts att böta 10 kronor.

Jag anmodade därefter Ohlson att inkomma med förnyat yttrande, varvid
jag å ovannämnda den 10 maj 1927 dagtecknade anmälningsskrift, vilken
åtföljde remisshandlingarna, verkställde anteckning om stadgandet i
19 § andra momentet i kungl. förordningen den 16 februari 1864 om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. I yttrande,
som i anledning därav avgivits, anförde Ohlson bland annat följande:
Anledningen till att Ohlson icke instämt Engdahl till något av tingssammanträdena
den 16 eller den 30 maj 1927 hade varit, att Ohlson ansett lämpligt
vänta, till dess skolterminen blivit avslutad. Visserligen hette det i
stadsfiskalsinstruktionen, att stadsfiskal skulle utan dröjsmål beivra begångna
förbrytelser och överträdelser av lag eller särskilda stadganden,
men Ohlson hade icke ansett, att denna föreskrift måste så rigoröst tilllämpas,
att det skulle anses såsom tjänstefel och såsom sådant bestraffas,
om man väntade en eller annan vecka med utskrivande av stämning fölen
begången förseelse. Beträffande anledningen till att de fyra andra fylleristerna,
som varit anhållna samma dag som Engdahl, blivit instämda
redan till nästa sammanträde förhölle det sig så, att i regel bleve personer,
vilka anhållits för vanlig fylleriförseelse, i synnerhet om de bodde
utom staden och icke vore så lätta att anträffa med stämning, vid frigivandet
tillfrågade, om de erkände den begångna förseelsen, i vilket fall
överkonstapeln eller vakthavande konstapeln lbrelade dem en ifylld stämningsblankett,
som de påtecknade. Sedan bleve de så att säga automatiskt

uppförda på målslistan för nästa ting, och detta hade varit förhållandet
med de fyra nämnda personerna, varför det ej gärna darvidlag kunde
bliva tal om någon klasskillnad. Då Ohlson sedermera instämt även Engdahl
för fylleri, hade Ohlson följt den å polisstationen förda rapportjournalen,
enligt vilken Engdahl endast varit rapporterad för fylleri. Vad
klaganden i angivelse några månader därförnt skrivit om Engdahls uppträdande
å hotell Central hade då antagligen fallit Ohlson ur minnet, och
för övrigt hade Ohlson beträffande klaganden på grund av forna mellanhavanden
fått den uppfattningen, att hans uppgifter icke borde tagas alltför
seriöst. Beträffande klagandens angivelse mot Engdahl for ärekränkning
hade Ohlson förbisett, att i fråga om detta brott 19 § andra momentet
i promulgationslagen till strafflagen kunde äga tillämpning. Till sin
ursäkt hade Ohlson endast att förebära, att bestämmelsen i fråga sa ytterst
sällan kunde tillämpas, att under den tid av snart 25 år, Ohlson varit
ordinarie åklagare, yrkande enligt densamma endast en gång av Ohlson
blivit framställt. Utredning hade numera hållits rörande uppträdet i fråga
på hotell Central. Enligt densamma syntes Engdahl hava missfirmat klaganden.
Engdahl hade emellertid i skrivelse till Ohlson bestritt vad som
uti ifrågavarande avseende lades honom till last. Av utredningen hade,
enligt Ohlsons förmenande, icke framgått, att vad Engdahl vid det lfrågakomna
tillfället skulle yttrat till klaganden åstadkommit allmän förargelse.
Yttrandena hade fällts inom ett så begränsat utrymme som hotellets
hall och de därvid närvarande personerna kunde icke anses hava varit
flera än två, nämligen handelsresanden Andersson och hotellvaktmästaren
Sjöberg. Städerskan Karin Olsson, vilken jämväl varit tillstädes, finge
anses obefintlig, enär hon bestämt förklarat, att hon ingenting hort av
yttrandena i fråga. På grund av vad sålunda förekommit och av Ohlson
blivit anfört anhölle Ohlson, att klagandens ifrågavarande anmälan icke
måtte föranleda någon min åtgärd.

Vid sistnämnda yttrande hade fogats en den 5 september 1927 dagtecknad
och av polisöverkonstapeln Lundgren undertecknad rapport. Enligt rapporten
hade den 5 september 1927 förhör hållits med bland andra städerskan
Karin Olsson, uppasserskan Signe Augusta Svensson och hotellvaktmästaren
Sjöberg.

Karin Olsson hade därvid berättat följande: Hon hade ifrågavarande
söndag, då hon befunnit sig i den utanför hotell Centrals matsal belagna
hallen, hört oväsen från matsalen, där Engdahl för tillfället ensam uppehållit
sig. Klaganden hade då gått in i matsalen och uppmanat Engdahl,
vilken suttit vid ett av borden, att vara tyst. Engdahl hade då höjt sin
ena arm mot klaganden och i sin tur bett klaganden vara tyst. Därefter
hade Karin Olsson sett Engdahl ute i hallen. Engdahl hade vant betydligt
berusad och fört oväsen och klagandens upprepade tillsägelser till

honom att vara tyst hade icke hörsammats. Kort därefter hade Engdahl
av tdfkaHad polis avförts från hotellet. Karin Olsson hade icke vid tillallet
hort Engdahl på något sätt misslirma eller ärekränka klaganden.

Signe Augusta Svensson hade vid förhöret anfört följande: Söndagen
den 8 maj 1927 vid 5-tiden på eftermiddagen hade Engdahl kommit till
hotellet och begärt att få iita middag. Sedan hon serverat Engdahl mat
och tagit betalt därför, hade hon avlägsnat sig. Engdahl hade vid tillfallet
varit ensam i matsalen. Han hade sett ut att vara så gott som
nykter och hade varit vid gott humör. Då hon kl. 8 på kvällen återkommit
till hotellet, hade hon fått veta, att Engdahl för fylleri anhållits av
polisen, vilket förvånat henne, då hon vid Engdahls ankomst till hotellet
fatt den uppfattningen att han var nykter.

Sjöberg hade vid förhöret berättat följande: Han hade söndagen den 8
maj 1927 haft vakttjänstgöring å hotell Central, där han då var anställd
sasom extra vaktmästare. Vid 5-tiden på eftermiddagen hade Engdahl
kommit till hotellet och begärt att få köpa middag. Enligt vad Sjöberg
kunde forstå, hade Engdahl vid tillfället varit betydligt berusad. Då Engdahl
uppehållit sig i matsalen ungefär 20 minuter, hade han börjat sjunga
studentsånger samt skräna och föra oväsen. Klaganden hade då gått in
1rvn^tf,ailen och 1 VtHnHSa ordalag tillsagt Engdahl att vara litet tystare.
f..a:h1111.hade Engdahl jast ingenting svarat, men han hade under en stund
ornallit sig nagot tystare. Något senare eller omkring kl. 5,30 hade klaganden
gått till järnvägsstationen. Då han efter en stund återkommit till
hotellet, hade Sjöberg för klaganden omtalat, att Engdahl under hela den
tid, klaganden varit ute, sjungit och fört oväsen i matsalen. Klaganden
hade da gatt in i matsalen för andra gången och uppmanat Engdahl att
vara tyst eller att gå från hotellet. Denne hade då höjt sin ena arm samt
sagt: Har skall du få en uppercut.” Klaganden hade då fattat tag i Engdahls
arm och brutit ned densamma. Därpå hade klaganden tillsagt Engcsahl
att omedelbart avlägsna sig, vartill Engdahl svarat: ”Det har du ej
med att gora, tig, annars skall du få stryk, din djävla buse.” Klaganden
mde därefter återigen gått ned till järnvägsstationen och hade återkommit
efter ungefär 10 minuter. Engdahl hade då begivit sig ut i hallen och
slagit sig ned i en stol sjungande ”studentsånger”. Klaganden hade åter
bett Engdahl avlägsna sig från hotellet, vilket Engdahl bestämt vägrat.
Klaganden hade då fattat tag i Engdahl för att föra ut honom, varvid
brottning uppstått mellan dem. Engdahl hade därunder bland annat kallat
klaganden ”snorpojke”. En resande från Göteborg vid namn Andersson
vilken vid tillfallet befunnit sig i hallen, hade åsett uppträdet. Sjöberg
hade därefter satt hatten på Engdahls huvud och bett honom avlägsna
sig, dock utan att bliva åtlydd. På tillsägelse av klaganden hade Sjöberg
telefonerat till polisstationen och begärt, att Engdahl måtte bliva omhän 3

Justitieombudsuiannens ämbetsberättelse till 1029 års riksdag.

dertagen. Strax därefter hade två polismän ankommit och uppmanat Engdahl
att medfölja till polisstationen, vilket denne även gjort. Under hela
den tid, Engdahl befunnit sig i matsalen, hade ingen annan gäst vistats
där.

Vid Ohlsons sist omförmälda yttrande hade vidare fogats ett den 12
september 1927 dagtecknat intyg av stadsfiskalen i Hedemora rörande förhör
med handelsresanden Andersson. Enligt detta intyg hade Andersson
vid ett telefonsamtal uppgivit, att han vid ifrågavarande tillfälle vant
närvarande å hotell Central i Arvika och hört Engdahl, som varit synbarligen
berusad av starka drycker, fälla ärekränkande tillmålen mot klaganden
och bland annat kalla honom ”buse” och ”snorpojk”. Såvitt stadsfiskalen
i Hedemora uppfattat Andersson rätt, skulle uppträdet hava börjat
inne i matsalen men de ärekränkande tillmälena skett i tamburen till
matsalen, varvid, såvitt Andersson kunnat erinra sig, endast Andersson
och städerskan å hotellet varit närvarande. Under sådana förhållanden
hade Andersson icke kunnat ”precis” säga, att Engdahls yttranden väckt
allmän förargelse.

Vid sitt senast avgivna yttrande hade Ohlson jämväl fogat ett den 11
september 1927 i Åmål dagtecknat brev från Engdahl till Ohlson, dån
Engdahl anfört, bland annat, att Engdahl icke trodde, att han givit klaganden
sådana tillmålen som buse och dylikt.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Värmlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Ohlson. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen anförde jag följande:

Enligt 2 § i instruktionen för stadsfiskalerna den 24 maj 1918 är stadsfiskal
allmän åklagare i stad i alla de fall. där icke åtalsrätten på grund
av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet
eller särskild åklagare blivit av vederbörande myndighet förordnad för
visst mål, och är stadsfiskal i denna egenskap skyldig att utan dröjsmål
beivra förbrytelser och överträdelser av lag eller särskilda stadganden.

I 18 kap. 15 § strafflagen föreskrives att, om någon överlaslar sig av
starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning
synbarligen kan märkas, att han är drucken, och träffas i sådant tillstånd
å ställe, varom i 11 kap. 15 § samma lag förmäles, han skall straffas för
fylleri med böter, högst 100 riksdaler.

I 11 kap. 15 § strafflagen stadgas, bland annat, att, om någon gör oljud
eller oväsende eller eljest kommer förargelse astad å rum, där offentligt
föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller där mat eller
dryck tillliandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor hållas

till salu för allmänheten, eller å annat ställe, som mot eller utan avgift
är för allmänheten upplåtet, han skall, där ej förbrytelsen förut i samma
kapitel är med straff belagd, straffas med böter, högst 100 riksdaler.

I 16 kap. 9 och 11 §§ strafflagen stadgas straff för förolämpande och
smädliga yttranden med mera dylikt; och stadgas därom i kapitlets 15 §,
att sådana brott icke må åtalas av annan än målsägande, där ej ärekränkningen
skett i eller för någons ämbete eller tjänst.

Enligt 19 § andra momentet i kung], förordningen den 16 februari 1864
om nya strafflagens infiirande och vad i avseende därå iakttagas skall
höra under allmänt åtal alla brott, som ej i lag uttryckligen finnas undantagna.
Innefattar, heter det vidare i samma lagrum, en handling ilera
brott, och hörer någotdera under allmänt åtal; då äge ock slikt åtal för
do övriga rum, ändå att de eljest därifrån undantagna iiro.

Den för stadsfiskal föreskrivna skyldigheten att beivra förbrytelser och
överträdelser av lag eller särskilda stadganden innefattar en plikt för honom
att föranstalta om erforderlig utredning och, där denna därtill ger
anledning, väcka åtal i fråga om alla under allmänt åtal hörande eller
av målsägande hos honom angivna brott, vilka icke äro av beskaffenhet
att kunna åtalas endast av målsägande, och denna skyldighet är åklagaren
pliktig att fullgöra utan dröjsmål. Berörda skyldighet gäller även
brott, vilka i regel kunna åtalas endast av målsägande, i sådana fall då
dylikt brott begåtts genom handling, som tillika konstituerar under ällmänt
åtal hörande brott. Ett exempel ur praxis på tillämpning av sist
anförda rätt, och naturligtvis jämväl plikt, att åtala lämnar ett rättsfall
refererat i N. J. A. 1913 sid. 585.

I förevarande fall hade Engdahl uppträtt drucken å allmän plats. Detta
faktum måste utan all fråga redan från början hava stått klart för Ohlson.
Till yttermera visso påpekades detsamma uttryckligen av klaganden i
hans den 10 maj 1927 dagtecknade angivelseskrift. I den sistnämnda omförmäldes
också, att Engdahl å samma plats fört oljud och jämväl i övrigt
betett sig opassande och förargelseväckande särskilt genom att bemöta
klaganden med smädligt tilltal. I denna del var angivelsens berättigande
måhända icke utan vidare klart. Men angivaren åberopade dock uttryckligen
såsom vittnen tre personer med tydligt utsatta namn och adresser
Ohlson utfärdade emellertid, tydligen utan all undersökning, redan den
12 maj 1927 en resolution, enligt vilken angivelsen icke skulle föranleda
någon Ohlsons åtgärd. Såsom skäl därför åberopade Ohlson i resolutionen
endast, att brott mot 16 kap. 9 § strafflagen icke finge åtalas av annan
än målsägande.

Nämnda den 12 maj 1927 meddelade resolution synes mig i vissa hänseenden
anmärkningsvärd. Jag fäster mindre avseende vid det förhållandet.
att fylleriförseelsen i resolutionen lämnades ur räkningen, ehuru

den i angivelsen var uttryckligen omnämnd och klaganden i sin egenskap
av hotellvaktmästare också kunde hava vissa skäl att påyrka denna iorseelses
beivrande. Ohlson kunde dock med ett visst fog saga sig, att fy -leriförseelsen såsom upptagen i rapportjournalen borde, oavsett angive -sen bliva föremål för beivrande. Mera svårförståelig ar den ställning,
som Ohlson i resolutionen intagit till angivelsen i övrigt. Såsom Ohlson
själv medgivit, har resolutionens motivering tillkommit pa grund av e
förbiseende av det ovan anförda stadgandet i promulgationslagen till
strafflagen. Denna felaktighet, ehuru uppenbar, förefaller mig dock
mindre betydelsefull i jämförelse med det vida egendomligare förhållandet,
att Ohlson icke synes hava fäst något avseende vid, att angivelsen,
under förutsättning av dess sanningsenlighet, uppenbarligen gav vid handen,
att Engdahl i flerfaldig måtto gjort sig skyldig till förargelseväckande
beteende å allmän plats, ett brott, om vars egenskap att hora under
allmänt åtal Ohlson omöjligen kan antagas hava svävat i okunnighet..

Rätteligen hade, synes det mig, Ohlson bort omedelbart efter angivelsens
mottagande underkasta Engdahl och de såsom vittnen åberopade personerna
förhör till utrönande, i vad mån angivelsen var vederhäftig. J n
givelsen bar nämligen, i betraktande av att Engdahl på hotellpersonalens
begäran av polisen omhändertagits i berusat tillstånd, långtifrån osannolikhetens
prägel. Genom att i stället, på sätt som skett, utan nagon som
helst åtgärd avfärda hela angivelsen finner jag Ohlson hava gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Sedan någon tid förgått, blev Engdahl emellertid atalad för fylleriforseelsen.
Att detta icke skedde förr än efter mottagandet av den forsta
remissen i förevarande ärende vill jag icke ovillkorligen giva den innebörden,
att åtal för fylleriförseelsen icke utan nämnda remiss skulle kommit
till stånd. Därmed är dock icke sagt, att jag obetingat gillar Ohlsons
skäl för dröjsmålet. Ett giltigt skäl för detsamma skulle liava varit, om
Ohlson omedelbart gått i författning om utredning beträffande angivelsen
i vad den avsåg förargelseväckande beteende samt ärekränkning, oc i
velat avvakta denna utrednings slutförande för att kunna på en gång
åtala Engdahl för samtliga hans förseelser. Men då något sådant icke
ingick i Ohlsons avsikter, förefaller mig uppskovet omotiverat, och de av
Ohlson åberopade skälen för detsamma lära icke vara hållbara. Visar en
åklagare i ett särskilt fall en hänsynsfullhet. som i allmänhet icke brukar
komma envar till del, väcker sådant lätt misstankar om bristande opartiskhet;
och rätt betraktad blir då hänsynsfullheten knappast ägnad att i
verklig mening avhjälpa eller ens mildra det pinsamma i en sådan situation
som den, vilken uppkommit genom den ifrågavarande tilldragelsen
på hotellet. Ensamt för sig skulle emellertid det förelupna dröjsmålet
måhända icke av mig beivrats såsom tjänstefel. Men såsom ett led i det

:S7

betydande undseende, som på det hela taget i detta fall visats Engdahl,
finner jag detsamma förtjänt av ett visst beaktande.

Föist sedan Ohlson i början av september 1927 andra gången av mig
anmodats att inkomma med yttrande, har Ohlson funnit tiden vara inne
att föranstalta om närmare utredning beträffande uppträdet på hotellet den
S maj 1927. Denna utredning synes mig giva vid handen, att klagandens
på sin tid till Ohlson avlämnade angivelse förmodligen icke saknade fog,
lty att Engdahl efter all sannolikhet vid det ifrågavarande tillfället gjort
sig skyldig till brott mot 11 kap. 15 § strafflagen genom ett beteende, som
jämväl varit att bedöma såsom ärekränkningsbrott mot klaganden. Bevisning
därom har visat sig stå till buds just genom de personer, vilka
klaganden i sin angivelse till Ohlson åberopat såsom vittnen. Icke desto
mindre synes Ohlson även nu hava ansett sig kunna underlåta att beivra
vad som förekommit. Därigenom har Ohlson enligt min mening ånyo förfarit
felaktigt. Ohlsons åsikt om åstadkommande av förargelse hos någon
större allmänhet såsom nödvändig förutsättning för bötfällande enligt
nyssnämnda lagrum torde icke vara riktig. Icke heller synes mig vad
Ohlson i övrigt till sitt försvar andragit vara förtjänt av något som helst
avseende.

På grund av vad sålunda anförts fann jag Ohlson liava genom hela det
sätt, varpå han utövat sin åklagar befattning med avseende å Engdahls
omförmälda uppträdande den 8 maj 1927, gjort sig skyldig till tjänstefel
av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Ohlson samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Josse domsagas häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 6 februari 1928 följande:

Häradsrätten funne i målet utrett, att Ohlson, oaktat angivelse till
honom ingivits,, uraktlåtit att anställa åtal mot Engdahl, ehuru denne å
Centralhotellet i Arvika den 8 maj 1927 uppträtt berusad samt åstadkommit
förargelse ävensom genom smädliga yttranden förfördelat klaganden,
alltså och då Ohlson genom ovannämnda uraktlåtenhet måste anses hava
gjort sig skyldig till oförstånd i sitt ämbete, prövade häradsrätten, vilken
icke funne skal vara för handen bifalla av klaganden i målet gjorda yrkanden
om skadestånd för av Ohlson i hans till mig ställda skrivelser gjorda
uttalanden angående klaganden, döma Ohlson att jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen böta 30 kronor.

Därjämte förpliktades Ohlson ersätta klaganden dennes kostnader i målet
med skäliga ansedda 100 kronor.

Svea hovrätt, där klaganden anförde besvär under yrkande, att Ohlson
måtte ådömas strängare straff samt att klagandens vid häradsrätten framställda
ersättningsanspråk måtte helt bifallas, fann i utslag den 22 maj
1928 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

Enligt mig lämnat meddelande instämde Ohlson till samma dag, det mot
honom anhängiggjorda målet först handlades inför häradsrätten, läroverksadjunkten
Engdahl med yrkande om ansvar å denne för det han
den 8 maj 1927 å ovanberörda hotell gjort sig skyldig till förargelseväckande
beteende och missfirmelse. Genom utslag den 6 februari 1928 domde
häradsrätten Engdahl till böter för berörda förseelsei.

10. Felaktigt förfarande vid restindrivning.

I eu hit inkommen klagoskrift anförde Nils Olof Lagerqvist i Fällfors
förutom annat, som jag fann icke kunna föranleda någon mm åtgärd,
följande:

Efter av landsfiskalen i Byske distrikt O. Jonsson-Gårding framställd
begäran om handräckning hade landsfiskalen i Kiruna distrikt den 10
september 1926 hos klaganden, som då befann sig i Kiruna, verkställt utmätning
för uttagande av kronoutskylder, 60 kronor 41 öre, som år 1925
påförts fastigheten V™ mantal nr 4 Fällfors i Byske socken, tillika med
indrivningsprovision 1 krona 80 öre samt arvode till vittne 1 krona, eller
sammanlagt 63 kronor 21 öre. Av denna fastighet ägde klaganden emellertid
allenast hälften eller 7/^ mantal litt dasa, under det att återstoden
eller 7Izm mantal litt das ägdes av G. Lundgren, vilken å exekutiv auktion
den 14 november 1925 inropat fastighetsdelen från P. Lundmark, varvid
stadgats skyldighet för Lundgren att från sistnämnda dag betala alla utskylder
för den inropade fastigheten. Då kronoskatten i regel skulle betalas
mellan den 25 november och den 5 december, hade Lundgren alltså
varit skyldig att betala den del av ovannämnda belopp, 63 kronor 21 ore,
som belöpte å hans fastighet. Med hänsyn därtill att i utskylderna ingående
brandstodsmedel åvilade Lundgrens hemmansdel hade denne av berörda
63 kronor 21 öre bort erlägga 38 kronor 92 öre, under det att klaganden
endast haft att betala 24 kronor 29 öre. Jonsson-Gårding hade säkerligen
haft kunskap om, att klaganden och Lundgren ägde vardera A*''

mantal av omförmälda 7/ioa mantal. Klaganden hade därför kunnat förvänta
att Jonsson-Gårding icke mot bättre vetande låtit utmäta klagan
den tillkommande avlöning för gäldande av annans utskylder. Klagan
den hade lör övrigt tidigare genom ombud erbjudit sig att till fjärdings
mannen K. Lundström i Fällfors erlägga sin andel i utskylderna, men
hade Lundström vägrat mottaga de erbjudna penningarna. Klaganden anhöll
nu, att jag matte tillrättaställa saken, så att klaganden bleve gottgjord
för den förlust, han lidit genom Jonsson-Gårdings förfarande.

Vid skriften funnos fogade bland annat:

1. Ett utdrag av restlängden å 1925 års kronoutskylder i By ske socken,
däri sasom skattskyldig angavs P. Lundmark med hemvist å hemmanet
/iss mantal nr 4 Fällfors och under nedannämnda uppbördstitlar uppto -

gos följande belopp:

mantalspenningar ............................................... 0:60

prästerskapets till statsverket indragna tionde .................... 2: 33

bevillning av jordbruksfastighet.................................. 0: 30

skogsvårdsavgift ................................................ 3.51

olycksfallsförsäkringsavgift ..................................... 3:78

landstingsmedel ................................................ g. 91

sjukvårdsavgift ................................................. 0: 75

vägskatt ........................................................ 30: 60

brandstodsmedel sockens.......................................... 14: 64

debetsedelslösen ...................... 0-19

summa 65:54;

% aiande beloppen 0: 60, 3: 78 och 0: 75 överstrukna med bläckstreck samt
summan av beloppen, 65: 54, ändrad till 60: 41.

Å utdraget, som var till riktigheten bestyrkt av Jonsson-Gårding å tjänstens
vägnar, fanns tecknat följande av Jonsson-Gårding den 9 augusti 1926
utfärdade bevis: ”Omstående kr. 60: 41, som helt avse fast egendom, skall
likvideras av Nils Olof Lagerkvist i Kiruna, som är fastighetens innehavare.
”

2. En av landsfiskalen i Kiruna distrikt C. A. Olsson utfärdad handling
av innehåll, att Olsson den 10 september 1926 verkställt utmätning bos
klaganden för uttagande av honom påförda 1925 års resterande kronoutskylder
i Byske socken, utgörande utskylder 60 kronor 41 öre, provision
1 krona 80 öre samt arvode till vittne 1 krona eller tillhopa 63 kronor 21 öre.

3. Klagandens kronodebetsedel för år 1925, utvisande att klaganden icke
däxi påförts någon bevillning av fast egendom samt att klaganden den 25
maj 1926 till landsfiskalen i Kiruna distrikt guldit de honom i debetsedeln
inom Byske södra taxeringsdistrikt påförda kronoutskylderna.

I infordrat yttrande anförde Jonsson-Gårding till en början bland annat
följande: Det medgåves, att klaganden i viss mån hade fog för sin talan,
ehuruväl Jonsson-Gårding bestrede, att detta berodde på någon medveten
oriktighet från Jonsson-Gårdings sida. Till ursäkt för eventuellt oriktigt
förfarande finge Jonsson-Gårding anföra, att klaganden vore fosterson till
Lundmark och ända till dess han reste till Kiruna tillhört Lundmarks
familj), vilken klaganden av alla omständigheter att döma fortfarande tillhörde.
När det tidigare gällt att uttaga utskylder hos de olika medlemmarna
av familjen, hade än den ene, än den andre guldit belopp, som påförts
annan familjemedlem. I känsla av att det förr eller senare skulle
bliva svårt att avgöra, vilka utskylder det ålåge den ene eller den andre
att gälda, hade Jonsson-Gårding liera gånger uppmanat såväl Lundmark
som klaganden att ordna mantalsskrivningen för sina respektive fastigheter,
men hade de dittills underlåtit detta, förmodligen därför, att de
tyckt det komma på ett ut, så länge de hade allt annat gemensamt. Innan
Jonsson-Gårding begärt handräckning hos landsfiskalen i Kiruna distrikt
för ifrågavarande 60 kronor 41 öre, hade Jonsson-Gårding likväl låtit a\-korta de utskylder, som Jonsson-Gårding då fått reda pa vara Lundmarks
personliga. Jonsson-Gårding hade visserligen insett, att därefter återstående
60 kronor 41 öre icke avså ge enbart klagandens Vzu mant al, men
hade Jonsson-Gårding trott, att klaganden det oaktat liksom sa mången
gång förut skulle gälda beloppet, helst som Jonsson-Gårding ej vetat, om
Lundmark själv eller den nye ägaren av Lundmark förut tillhöriga
mantal vore ansvarig för å det skattetalet belöpande utskylder, som enligt
Jonsson-Gårdings förmenande avsåge hemmanets avkastning år 1925 eller
möjligen år 1924, vilken avkastning helt disponerats av Lundmark och
klaganden gemensamt. I varje fall hade Jonsson-Gårding förutsatt, att
klaganden, därest han ej ansåge sig skyldig gälda summan, skulle vägra
betala och yrka på fördelning. Jonsson-Gårding hade utan tillräcklig eftertanke
och på grund av nyssnämnda omständigheter låtit sitt intyg å restlängdsutdraget
till landsfiskalen i Kiruna distrikt få en något vilseledande
avfattning, vilket Jonsson-Gårding vore den förste att beklaga. JonssonGårding
hade nu så gott sig göra låtit sökt utreda, huru ifrågavarande
utskylder rätteligen skulle hava fördelats. Denna utredning skulle Jonsson-Gårding
även hava verkställt, om klaganden, såsom andra personer
gjort i liknande fall, tillskrivit antingen Jonsson-Gårding eller länsstyrelsen.
I fråga om den sålunda verkställda utredningen hänvisade Jonsson-Gårding
till vissa yttrandet bifogade handlingar.

Vid yttrandet fanns fogad bland annat en av häradsskrivaren i Skellefteå
fögderi R. Svensson den 5 januari 1927 till Jonsson-Gårding avlåten
skrivelse, däri anförts: Såsom ägare till fastigheten 7/i»s mantal nr 4 Fällfors
hade för ett vart av åren 1922 till och med 1926 Lundmark varit man -

talsskriven. Vid senast förrättade mantalsskrivningen för år 11)27 hade i
mantalslängden antecknats såsom ägare: till 7ss» mantal nr 4 Fällfors (46)
Lundgren och till 7/3 allmänna fastighetstaxering hade 7m mantal nr 4 Fällfors (45 och 4°) åsatts
ett taxeringsvärde av 5,100 kronor. Taxeringsvärdet, sådant det fastställdes
vid 1922 års allmänna fastighetstaxering, hade sedermera kvarstått
oförändrat, och Lundmark vore sålunda i 1926 års fastighetstaxeringslängd
alltfort upptagen såsom skattskyldig för nämnda 7m mantal med åsätt
taxeringsvärde av 5,100 kronor. T fråga om de kronoutskylder — personella
in. 11. samt å 7m mantal nr 4 Fällfors belöpande - vilka år 1925 på
forts Lundmark, meddelades: att mantalspenningar, olycksfallsförsäkringsavgift,
sjukvårdsavgifter och debetsedelslösen borde gäldas av Lundmark;
att prasttionde, bevillning, landstingsmedel samt vägskatt helt belöpte å
fastigheten 7m mantal nr 4 Fällfors och vid fördelning mellan registerfastigheten
45 om 7a84 mantal och 4" om 7/3Si mantal borde gäldas efter
skattetal med hälften för vardera fastigheten; att skogsvårdsavgiften torde
hava påforts Lundmark i den av kommunalnämnden upprättade skogsvårdsavgiftslängd;
samt att brandstodsmedlen enligt vederbörande brandstodsbolags
å häradsskrivarekontoret förvarade debiteringslängd avsåge
av Lundmark tecknad försäkring för åbyggnader å 7m mantal nr 4 Fäll
fors till ett belopp av 7 kronor 80 öre och för lösören till ett belopp av 6
kronor 84 öre.

Enligt ett yttrandet jämväl bilagt utdrag av skogsvårdsavgiftslängd för
Byske socken år 1925 hade Lundmark sagda år påförts skogsvårdsavgift
med 3 kronor 51 öre.

Jonsson-Gårding anförde vidare i sitt yttrande:

De utskylder, som för år 1925 påförts 7m mantal nr 4 Fällfors hade utniknats
i förhållande till det skattetalet åsatta taxeringsvärdet. Då för
delning a.v dessa utskylder skulle äga rum, borde denna ske i förhållande
till taxeringsvärdena å båda hälfterna av ifrågavarande 7m mantal. Men
då sådana värden ännu icke åsatts fastighetsdelarna, måste annan fördelnmgsgrund
sökas. Häradsskrivaren hade uti sitt yttrande utgått ifrån
att fördelningen borde ske i förhållande till skattetalet. De av klaganden
till landsfiskalen i Kiruna distrikt erlagda 63 kronor 21 öre borde då fördelas
på det sätt, att på Lundmark belöpte 10 kronor 47 öre, på klaganden
22 kronor 97 öre och på Lundgren 29 kronor 77 öre. Klaganden borde därför
hava att återfå av Lundmark 10 kronor 47 öre och av Lundgren 29
kronor 77 öre.

Jonsson-Gårding skulle, anförde han vidare, redan hava gått i författning
om uttagande hos vederbörande och återställande till klaganden av
dessa belopp, om icke Jonsson-Gårding dels ansett det lämpligast att avvakta
min åsikt om fördelningens riktighet och dels funnit det böra under

4*2

sökas, huruvida klaganden verkligen önskade återlå de belopp, han utlagt
för Lundmark, trots det att klaganden och denne fortfarande hade så mycket
gemensamt och klaganden själv haft nytta såväl av den avverkade
skog, för vilken skogsvårdsavgiften vore debiterad, som av Lundmarks
lösören, för vilka brandstoden debiterats. Härtill komme, att Lundmark
vore utan tillgångar, varför ej annat återstode än att av vederbörande
verk eller inrättning återfordra de redan dit inlevererade beloppen, som
givetvis skulle hava avkortats, därest de ej utlagts av klaganden.

Bland de vid Jonsson-Gårdings yttrande fogade handlingarna fanns
vidare ett av fjärdingsmannen Lundström avgivet intyg, däri anfördes,
såvitt nu är i fråga: Lundström kunde ej påminna sig, att klaganden genom
ombud erbjudit sig betala 1925 års kronoutskylder. För de 1925 års
kronoutskylder, som påförts klaganden personligen, hade i början av mars
1926 begärts handräckning hos landsfiskalen i Kiruna distrikt och för de
1925 års kronoutskylder, som påförts Lundmark, hade, sedan Lundmarks
såsom rent personella kända utskylder avkortats, begärts handräckning
hos sagde landsfiskal i augusti 1926. Klart vore, att Lundström icke hade
avvisat erbjuden betalning.

I avgivna påminnelser yrkade klaganden, att Jonsson-Gårding måtte
åläggas ersätta klaganden för obehag och havda kostnader med 75 kronor.

Sedermera inkommo till mig en del från Jonsson-Gårding översända
handlingar, av vilka framgick, att Jonsson-Gårding, sedan dåmera respektive
hemmansdelar åsatts särskilda taxeringsvärden, a Lundmark, klaganden
och Lundgren verkställt ny fördelning av beloppet 60 kronor 41 öre
iämte indrivningsprovision och kostnader 2 kronor 80 öre, enligt vilken
fördelning borde belöpa å Lundmark 10 kronor 66 öre, å klaganden 19 kronor
39 öre och å Lundgren 33 kronor 16 öre. Jonsson-Gårding hade, efter
sålunda verkställd fördelning av ifrågavarande utskylder, erbjudit klaganden
33 kronor 16 öre, men hade denne tillsvidare vägrat mottaga beloppet.
De belopp, som klaganden kunde förklaras berättigad återfå, förklarade
Jonsson-Gårding sig villig att söka tillhandahålla honom.

Slutligen anförde Jonsson-Gårding i en till mig den 3 augusti 1927 in
kommen skrift, att klaganden numera bekommit 33 kronor 16 öre av de
63 kronor 21 öre, som utmätts ur hans avlöning av landsfiskalen i Kiruna
distrikt. Klaganden hade personligen hos Jonsson-Gårding hämtat beloppet.
Därvid hade han ej haft något att anföra mot fördelningens riktighet.
I fråga om de 10 kronor 66 öre, som klaganden lagt ut för Lundmark,
vilken klaganden fortfarande understödde, hade klaganden icke velat giva
något intyg om, att klaganden ej påkallade beloppets uttagande, ehuru

klaganden sagt sig ej bålla så styvt dårpå. Lundmark vore utan utmätningsbara
tillgångar. Jonsson-Gårding vore sålunda urståndsatt att ut
taga beloppet. På grund av dessa omständigheter och då klaganden återfått
något mera än klaganden begärt i klagoskriften, hemställde JonssonGårding,
att jag ville resolvera, att anmälan icke föranledde till någon
vidare åtgärd.

Vid skriften lanns fogat ett av klaganden utfärdat kvitto, däri klagan
den erkände sig hava den 30 juli 1927 bekommit hos ”G. A. Lundgren ut
tagna” 33 kronor 16 öre.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Västerbottens
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Jonsson-Gårding. I en för
åklagaren utfärdad instruktion anförde jag löljande:

För utgörande av bevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt verkställes
ärligen av taxeringsnämnder och prövningsnämnder taxering enligt
bestämmelserna i kungl. förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering den 28 oktober 1910. Ändring i nämndernas beslut
kan vinnas endast på sätt i förordningen stadgas.

Av uppbördsreglementet den 14 december 1917 inhämtas: Debitering av
kronoutskylder verkställes för landet av häradsskrivaren. Kronoutskylderna
påföras i regel de skattskyldiga i uppbördsbok och upptagas av
häradsskrivaren å debetsedel, vilken tillställes vederbörande skattskyldig.
Skattskyldig äger att, i händelse av missnöje med den verkställda debitej
ingen, däri söka rättelse genom besvär på sätt och inom tid i reglementet
sägs. Allmän uppbörd försiggår å landet under allmän uppbördstermin,
vilken äger rum å viss bestämd tid. Besvär över taxering eller debitering
befriar icke den skattskyldige från att i behörig ordning inbetala honom
påförda kronoutskylder. Över de under uppbördstermin förfallande kronoutskylder
å landet, vilka icke i behörig ordning inbetalats, låter landskontoret
i vederbörande län i två exemplar upprätta specifika förteckningar,
benämnda restlängder, särskilt för varje kommun eller kommundel
inom de skilda landsfiskalsdistrikten. Ena exemplaret av dessa längder
översändes efter uppbördsterminens slut för resternas indrivning till
vederbörande landsfiskal. Avkortning av kronoutskylder må i vissa fall
Jga rum, bland annat då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar
till utskyldernas gäldande och införsel i honom tillkommande avlöning,
pension eller livränta enligt gällande bestämmelser icke kan äga
lum. dock att avkortning icke må ske för belopp, som utgör fastighetsbevillning
eller'' annan utskyld eller avgift, för vilken fast egendom sva -

rar. K. B. tillkommer att pröva av landsfiskal gjord anmälan om avkortning.

Skyldig att erlägga kronoutskylder är i regel och med mycket begränsade
undantag endast den, vilken påförts desamma. Skyldighet att svara
för annan påförda utskylder förefinnes dock i vissa fall. I kungl. förordningen
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst den 28 oktober
1910, § 12 mom. 7, samt i kungl. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
samma dag, § 24 mom. 2, stadgas sålunda skyldighet för
stärbhus och delägare däri att intill visst belopp svara för bevillning, som
påförts för inkomst, vilken avliden person i livstiden åtnjutit, respektive
för inkomst- och förmögenhetsskatt, som påförts avliden persons inkomst
och förmögenhet.

Jämlikt 17 kap. 6 § handelsbalken och en del detta lagrum kompletterande
författningar svarar fast egendom, i vems hand den vara må, för
vissa avgifter, där ej dessa stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Bland dylika avgälder må nämnas prästerskapets till statsverket indragna

tionde och bevillning av fast egendom.

I förevarande fall har Lundmark, som för år 1925 mantalsskrivits såsom
ägare till 7/k>2 mantal nr 4 Fällfors och som vid taxering samma år
upptagits såsom skattskyldig för fastigheten, av vederbörande härads
skrivare därefter påförts omförmälda kronoutskylder, 65 kronor 54 öre.
Uti den sålunda verkställda taxeringen och debiteringen har, såvitt visats,
någon ändring ej skett. Lundmark har underlåtit att under uppbördsterminen
erlägga utskylderna samt i följd härav uppförts å restlängd. Det
har ålegat Jonsson-Gårding såsom utmätningsman att ombesörja restens
indrivning. Lundmark, som vid tiden för uppbörden icke till någon del
varit ägare av nämnda 7/i92 mantal nr 4 Fällfors, har, enligt vad handlingarna
giva vid handen, saknat utmätningsbara tillgångar föi utskyldernas
gäldande. Vid sådant förhållande lärer Jonsson-Gårding hava bort
ur nämnda fastighet uttaga den de! av utskylderna, för vilken fastigheten
svarade, oavsett att densamma icke vidare tillhörde Lundmark. "Vad åter
utskylderna i övrigt beträffar, synes Jonsson-Gårding, då någon annan
än Lundmark ej var lagligen förpliktad att svara för dessa, hava bort
undersöka, huruvida de kunde i vederbörlig ordning avkortas.

I stället för att förfara på dylikt sätt har Jonsson-Gårding — efter det
han ur restlängdsutdraget uteslutit vissa av de Lundmark påförda beloplen
— hos landsfiskalen i Kiruna distrikt begärt handräckning för uttagande
hos klaganden av återstående 60 kronor 41 öre. Därvid har JonssonGårding
uppgivit, att denna rest, som helt avsåge fast egendom, skulle
likvideras av klaganden, som vore fastighetens innehavare. Vid utmätning,
som verkställts i anledning av Jonsson-Gardings begäran, har resten
uttagits hos klaganden. Denne bär emellertid, såsom av det ovan sagda

4;'')

framgår, icke till någon del varit skyldig att i dylik ordning svara för
densamma,

Jonsson-Gårdings förfarande synes mig i hög grad vittna om bristande
insikt beträffande den befogenhet, som uti förevarande hänseende tillkommer
utmätningsman. Jonsson-Gårding har uppenbarligen ansett att, då
Lundmark icke längre var ägare till omförmälda fastighet. Jonsson-Gårding
såsom utmätningsman vore berättigad att uttaga de Lundmark såsom
fastighetens ägare påförda utskylderna hos ny ägare av densamma.
Något som helst stöd för en dylik uppfattning synes ej finnas i gällande
lag. överflyttning av skattskyldighet å annan person lärer kunna löretagas
endast i den ordning och av de myndigheter, som i skatteförfattningarna
sägs.

Men även om Jonsson-Gårdings uppfattning att ny ägare till Lundmarks
lastighet vore skyldig att personligen svara lör sagda rest, 60 kronor 41 öre,
varit riktig, hade Jonsson-Gårding likväl icke bort anse sig berättigad att
hos klaganden uttaga hela resten. Jonsson-Gårding har nämligen i ärendet
medgivit, att han vid handräckningens påkallande mot klaganden haft
vetskap om, att denne var ägare till allenast bW mantal av berörda 7/i„2
mantal nr 4 Fällfors. Trots denna sin kännedom har Jonsson-Gårding likväl
i sitt å restlängdsutdraget tecknade bevis uppgivit, att klaganden vore
innehavare av fastigheten i dess helhet. Man torde kunna antaga såsom
sannolikt att, därest sagda uppgift icke lämnats, landsfiskalen i Kiruna
distrikt skulle hava vägrat den begärda handräckningen. Jonsson-Gårdings
åtgärd att begagna sig av en medvetet oriktig uppgift — uppenbarligen
för att därigenom styrka befogenheten av sin begäran om handräckning
gentemot klaganden — synes mig synnerligen klandervärd.

Vad Jonsson-Gårding till försvar för sitt handlingssätt anfört fann jag
ej förtjäna avseende. Genom sin underlåtenhet att handlägga ärendet i
vederbörlig ordning i förening med de oriktiga åtgärder, Jonsson-Gårding
vidtagit, hade han gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att icke
kunna undgå min beivran.

Jag uppdrog därför åt aklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Jonsson-Gårding för berörda tjänstefel.
Åklagaren borde bereda klaganden tillfälle att yttra sig i målet samt
understödja de ersättningsanspråk, som av honom framställdes, i den mån
desamma funnes befogade.

Skellefteå tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i
utslag den 12 mars 1928 följande:

I målet vore utrett, att Jonsson-Gårding hos landsfiskalen i Kiruna distrikt
den 9 augusti 1926 begärt handräckning för uttagande hos klagan -

4(5

den av Lundmark för år 1925 påförda kronoutskylder till ett belopp av
60 kronor 41 öre, vilka utskylder åvilade 7/ib2 mantal Fålliors nr 1 i Byske
socken, samt att Jonsson-Gårding å det vid begäran om handräckningsåtgärden
fogade restlängdsutdrag tecknat intyg därom, att klaganden såsom
innehavare av nämnda fastighet vore betalningsskyldig för ifrågavarande
utskylder, oaktat Jonsson-Gårding vid intygets utfärdande avvetat, att
klaganden då varit ägare till endast hälften av fastigheten. På grund av
vad sålunda och i övrigt förekommit prövade häradsrätten, som icke funne
av omständigheterna i målet framgå, att Jonsson-Gårding vid sitt ifrågavarande
förfarande handlat i avsikt, som i 25 kap. 16 § strafflagen sades,
rättvist döma Jonsson-Gårding att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för oiör
stånd och vårdslöshet i tjänsten höta 200 kronor.

Tillika förpliktades Jonsson-Gårding ersätta klaganden för honom genom
Jonsson-Gårdings berörda förfarande vållade kostnader med fordrad© och
medgivna 50 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

11. Felaktig handläggning av ärende rörande disciplinär

bestraffning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av kontoristen vid Statens järnvägars
maskinavdelning i Kristinehamn Gustaf Eriksson Eldiorss härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

I skrivelse den 16 september 1919 till maskindirektören vid Statens järnvägars
andra distrikt hade klaganden, under åberopande av att han under
tjänstemannen vid maskinavdelningen G. Berner beviljad tjänstledighet
från och med den 19 juni till och med den 30 juli 1919 utfört dennes expeditionsgöromål,
gjort förfrågan, huruvida vikariatsersättning kunde erhållas
för r ämnda tid.

I ett å klagandens skrivelse den 19 september 1919 tecknat utlåtande
hade maskiningenjören E. Ericson yttrat följande: ”Kan ej tillstyrkas,
enär Eriksson icke utfört alla göromål som ålegat ksr Berner, icke erhållit
något förordnande och dessutom visat sig icke vara lämplig att upprätthålla
dylik befattning.” ...

Den 20 september 1919 hade därpå tjänstförrättande maskmdirektoren

K. A. Nilsson meddelat beslut av innehåll, att klagandens framställning ej

kunde beviljas. .

I en den 29 oktober 1922 till distriktsförvaltningen i samma distrikt inkommen,
till distriktschefen ställd skrivelse hade sedermera klag-nden anfört,
att som maskiningenjören Ericson i ovan intagna utlåtande i ett
ganska oförtäckt språk och utan grundad anledning fällt ett för klagan -

den synnerligen kränkande yttrande, distriktscliefen matte vidtaga åtgär
der mot Ericson lör det denne gjort sig skyldig till smädligt skrivsätt i
förening med olörstånd vid handhavandet av sin tjänst.

Den 9 november 1922 föredrogs sistnämnda ärende inför distriktsförvaltningen,
varvid såsom ledamöter i densamma närvoro distriktscliefen G.
Lof marek, maskindirektören D. O. Silfverstolpe, trafikdirektören E. Klingberg,
tjänstförrättande bandirektören C. Höjer och distriktssekreteraren
M. Lönnroth.

Vid ärendets föredragning anförde Löfmarck att, då han den 31 oktober
1922 besökt Kristinehamn, han för klaganden muntligen framhållit, att

et skrivsätt, klaganden i den till distriktscliefen avlåtna skrivelsen anvant
rörande Ericson, ej vore väl avvägt, men hade klaganden det oaktat
vidhållit sill anmälan i oförändrad form.

Efter överläggning meddelade distriktsförvaltningen beslut av innehåll
att distriktsförvaltningen funne det icke kunna läggas maskiningenjören
Ericson till last att genom sitt ovan omförmälda tjänsteutlåtande hava
förfarit felaktigt eller olämpligt, men att, då distriktsförvaltningen funne
kiaganden vara förvunnen att hava utan fog angivit sin bemälde förman
for tjänstefel, distriktsförvaltningen prövade rättvist att därför döma klaganden
till böter, motsvarande hans lön under 5 dagar.

Därjämte meddelades besvärshänvisning.

I en den 5 juli 1927 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden, att utmatningen
av straffet syntes stå i strid mot gällande föreskrifter i § 3
mom. 5 disciplinstadgan för personalen vid Statens järnvägar, där uttryckligen
förordnades, att högre straff än böter, motsvarande 3 dagars
lön, icke finge ådömas någon utan att saken behandlats vid förhör — s. k.
A-forhor — vid vilket han varit berättigad att medliava och anlita biträde,
eller utan att han haft sig öppet lämnat att få saken behandlad vid
sådant förhör. Då distriktsförvaltringen varken anordnat dylikt förhör
eller klaganden haft sig Öppet lämnat att i berörda ordning få saken behandlad,
ansåge klaganden distriktsförvaltningen hava missbrukat sin
befogenhet. Hade distriktsförvaltningen ådömt klaganden 3 dagars förlust
av lön, hade den varit i sin fulla rätt, och hade bestraffningen, som
antecknats i personalakten angående klaganden, i så fall varit ur laga
kraft efter 5 år, medan densamma nu skulle intill dess 10 år förflutit från
beslutets meddelande upptagas i utdrag av nämnda akt. Klaganden hemställde
om åtgärders vidtagande mot den eller dem inom distriktsförvaltningen,
som vore ansvariga för ifrågavarande bestraffningsbeslut.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat kungl.
järnvägsstyrelsen att elter vederbörandes hörande inkomma med utlåtan -

de i ärendet, överlämnade järnvägsstyrelsen med skrivelse den 19 augusti
1927 ett av ovanbemälda ledamöter av distriktsförvaltningen gemensamt
avgivet till styrelsen ställt yttrande. Ledamöterna aniörde däri iöljande:

På grund av den långa tid, som förflutit sedan ifrågavarande disciplinmål
handlades, hade minnet av därmed förknippade omständigheter fullständigt
förbleknat hos både ledamöterna själva och underlydande befäl,
som därmed haft befattning. Ledamöterna hade därlör intet att därom
meddela utöver vad som framginge av de förvarade handlingarna i målet.
Handlingarna utvisade, att A-lörhör icke liallits. De innehölle emellertid
ej någon upplysning om att klaganden avstått från rätten till A-förhör.
När tjänsteman gjort sig skyldig till förseelse, för vilken disciplinär bestraffning
med suspension eller böter, överstigande 3 dagars lön, kunde
ifrågakomma, samt distriktsiörvaltningen ansåge saken vara så utredd,
att den kunde avgöras utan att A-förhör hölles, vore det regel, att distriktsförvaltningen
läte infordra den skyldiges skriftliga förklaring,
huruvida han för sin del önskade sakens behandling vid A-förhör. Av
vilken anledning denna regel icke iakttagits i förevarande fall, kunde
ledamöterna numera icke uppgiva. Det kundo vara en möjlighet, att klaganden
vid den i distriktsförvaltningens protokoll den 9 november 1922
omnämnda undersökning, som Löfmarck vid besök i Kristinehamn den 31
oktober 1922 verkställt, muntligen förklarat sig avstå från A-förhör. I
varje fall hade likväl ett förbiseende blivit begånget, då det icke i handlingarna
funnes omnämnt, huruvida klaganden avstått från rätten till
sådant förhör. Klaganden hade emellertid icke överklagat distriktsförvaltningens
ifrågavarande beslut. Det måste antagas, att klaganden insett,
att han i själva verket icke skulle genom ett överklagande komma att
undgå bestraffning och ej heller vinna någon nedsättning i det straff, som
distriktsförvaltningen ådömt honom. Därest han besvärat sig hos järnvägsstyrelsen
över beslutet, hade styrelsen sannolikt på grund av förenämnda
formella felaktighet undanröjt beslutet och återförvisat målet till
distriktsförvaltningen för ny behandling. Distriktsförvaltningen hade då
formenligt låtit hålla A-förhör och därefter säkerligen vid målets förnyade
prövning kommit till samma beslut som förut. Det hade icke av
klaganden anförts och icke heller eljest yppats några skäl och omständigheter,
som ställde distriktsförvaltningens ifrågavarande beslut i ny dager,
eller som gåve vid handen, att bestraffningen varit orättvis eller oskäligt
hård. Den anmärkning, som framställts mot beslutet, gällde ett fel av uteslutande
formell natur, och detta fel torde för klaganden hava varit lika
bekant under närmaste tiden efter beslutets delgivning som det vore numera.
Bestraffningsmålet måste anses hava i sakligt avseende varit fullt
utrett vid beslutets meddelande. Hade straffet stannat vid böter, motsvarande
3 dagars lön, skulle, såsom klaganden själv framhållit, icke någon

anmärkning kunnat göras mot beslutet. Ett formellt fel syntes, såvitt av
handlingarna framginge, visserligen hava gjorts, men detta gällde icke
det ådomda bötesstraffet i dess helhet, utan endast den del därav, som
överstege 3 dagars lön. Ledamöterna ansåge det formfel, som kunde hava
begåtts, icke hava varit av den beskaffenhet, att det borde föranleda ansvarspåföljd
för dem.

•

För egen del anförde järnvägsstyrelsen, bland annat, att det vore uppenbart
och av vederbörande ledamöter medgivet att, såvitt tillgängliga handhngar
utvisade, ett formfel blivit begånget, i det att handlingarna ej ut™.
™e’ att klaganden, sedan distriktsförvaltningen för sin del funnit A
lorhor e3 påkallat, fått sig öppet lämnat att få saken behandlad vid dylikt
orhor men avstått därifrån. Den långa tid, som förflutit sedan bestraffningsbeslutet
meddelades, gjorde det givetvis svårt för att ej säga omöjligt
att utreda, huru i detta avseende verkligen förhölle sig. Men även om handlingarnas
negativa innehåll därvid tillmättes vitsord, syntes den underlåtenhet
som därigenom konstaterats, icke vara av den art och betydelse,
att nagot ingripande mot forvaltningsledamöterna i anledning därav kunde
anses påkallat. Styrelsen funne sig för den skull böra hemställa, att
klagomålen ej matte föranleda vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att han icke vid samtalet med
Lofmarck den 31 oktober 1922 dryftat sättet för den slutliga behandlingen
av hans anmalan och sålunda icke förklarat sig avstå från A-förhör i händelse
bestraffning skulle ådömas honom själv.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Göteborgs
och Bohus län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Löfmarck, Sill''
yerstolpe, Klingberg, Höjer och Lönnroth. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande:

Enligt § 130 mom. 3 i instruktionen den 21 december 1917 för järnvägsstyrelsen
med underlydande linjeförvaltningar må distriktsförvaltning
för tjänstefel eller klandervärt uppförande ådöma böter, motsvarande
högst en månads avlöning, eller mistning av tjänsten under högst eu
månad.

I den av järnvägsstyrelsen den 6 juli 1911 utfärdade disciplinstadgan
för personalen vid Statens järnvägar, sådan densamma i hithörande delar
lydde den 9 november 1922, hette det i § 3 mom. 5, att högre straff än böter,
motsvarande 3 dagars lön, icke finge ådömas någon utan att saken be 4

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1920 års riksdag.

handlats vid förhör, vid vilket lian varit berättigad att medhava och anlita
biträde — i stadgan benämnt A-förhör — eller utan att han haft sig
öppet lämnat att få saken behandlad vid sådant förhör.

I § 4 mom. 1 stadgades, att protokoll över hållet förhör ävensom rapport
eller liknande handling rörande begången förseelse eller inträffad händelse
skulle delgivas den, mot vilken anmälan gjorts eller rörande vilken
sådana omständigheter förekommit, att han syntes böra bestraffas; och
skulle därvid föreläggas viss lämplig tid, inom vilken han ägde att inkomma
med yttrande i anledning av handlingens innehåll. Hade vid delgivningen
bestyrkt avskrift av handlingen icke överlämnats, skulle, där
vederbörande inom 2 dagar efter delfåendet så begärde hos det tjänsteställe,
som ombesörjt delgivningen, dylik avskrift tillställas honom; och
skulle i sammanhang därmed ny tid för avgivande av yttrande föreläggas.

I § 4 mom. 2 för ordnades att, om distriktsförvaltning ansåge en sak, i
vilken icke hållits A-förhör, vara av den allvarliga art, att högre straff an
böter, motsvarande 3 dagars lön, borde ifrågakomma, skulle vid delgivning,
varom i mom. 1 stadgades, meddelas upplysning därom med underrättelse
tillika, att vederbörande, därest han ansåge sig hava anledning
därtill, ägde att inom den för rätt att avgiva yttrande bestiimda tiden begära
A-förhör i saken.

Såsom eu allmän regel vid rättskipningen i brottmål gäller, att ingen
bör dömas ohörd. De ovan anförda bestämmelserna i disciplinstadgans § 4
mom. 1 äro uppenbarligen ett uttryck just för denna regel. Med nämnda
moment har tydligen avsetts att tillförsäkra den, som synes böra bestraffas,
rätt att dessförinnan yttra sig över vad som lägges honom till last.
Delgivningen av protokoll över hållet förhör, rapport eller liknande handling
rörande begången förseelse jämte föreläggandet av tid för yttrande
skall för parten göra veterligt, att en anklagelse riktas mot honom, och

giva honom tillfälle att försvara sig.

Utöver den parten sålunda tillerkända rätten att yttra sig har i § 4 mom. 2
ytterligare tillerkänts honom rätt att, innan högre straff än böter, motsvarande
3 dagars lön, ådömes honom, få sin sak handlagd vid A-förhör.
För att säkerställa denna partens rätt har också distriktsförvaltningen
fått sig särskilt ålagt att vaka över, att denna partens rätt icke förhålles
honom. Det är sålunda distriktsförvaltningens plikt att i alla de fall, där
A-förhör icke hållits och förseelsen anses kunna medföra dylikt straff,
meddela underrättelse därom och tillkännagiva, att parten äger att begära
A-förhör.

I förevarande fall är upplyst att, sedan klaganden hos distriktsförvaltningen
i andra distriktet anmält maskiningenjören Ericson för tjänstefel,
distriktsförvaltningen i beslut den 9 november 1922 funnit Ericson icke
hava genom vad klaganden lagt honom till last förfarit felaktigt eller

olämpligt. J sammanhang därmed har distriktsförvaltningen funnit klaganden
förvunnen att hava utan fog anmält Ericson för tjänstefel och,
utan att dessförinnan, såvitt handlingarna visa, med klaganden hållits
A-förhör eller tillfälle lämnats honom att 1a saken behandlad vid dylikt
iörhör, dömt klaganden till böter, motsvarande hans lön under 5 dagar.

Den behandling, som distriktsförvaltningen ägnat ifrågavarande ärende,
synes mig anmärkningsvärd. Till en början må framhållas, att klaganden
icke, då det vid föredragningen av hans anmälan mot Ericson ifrågasattes,
att klaganden skulle dömas till straff för obefogad anmälan, synes hava
lämnats tillfälle att yttra sig i denna sak. Föreskrifterna i § 4 inom. 1 i
disciplinstadgan hade vid otvivelaktigt bort föranleda distriktsförvaltningen
att lämna klaganden dylikt tillfälle. Mot klaganden hade enligt
distriktsförvaltningens åsikt, såsom det heter i nämnda moment, förekom11111
sådana omständigheter, att han syntes böra bestraffas, och vid sådant
förhållande hade i momentet föreskriven delgivning bort verkställas. Genom
att så icke skett liar klaganden gått miste om eljest till buds stående
tillfälle att till försvar för sin anmälan andraga omständigheter, som möjligen
kunde stödja densamma eller i allt fall ställa anmälan i en för honom
gynnsammare dager.

Distriktsförvaltningens underlåtenhet att lämna klaganden tillfälle att
> ttia sig i frågan om ansvar för obefogad anmälan synes emellertid så
mycket allvarligare som, enligt vad protokollet för den 9 november 1922 utvisar,
distriktschefen Löfmarck vid ärendets föredragning inför distriktsförvaltningen
lämnat vissa upplysningar, till vilka tydligen hänsyn tagits
Aid klagandens fällande till straff. Om distriktsförvaltningen tänkt sig, att
klaganden icke skulle behöva yttra sig över sin egen anmälan, så hade åtminstone
den omständigheten, att Löfmarck därutinnan lämnat särskilda
upplysningar till klagandens nackdel, bort framstå såsom en uppenbaranledning
att i enlighet med bestämmelserna i § 4 mom. 1 i disciplinstadgan
besluta, att protokollet över ärendets föredragning och Löfmarcks aniörande
skulle delgivas klaganden och tillfälle lämnas honom att yttra sig
i saken. Vidare synes det enligt § 4 mom. 2 hava ålegat distriktsförvaltningen,
då den vid ärendets föredragning ansåg ifrågavarande sak, i vilken
icke hållits A-förhör, vara av den allvarliga art, att högre straff än
böter, motsvarande 3 dagars lön, borde ifrågakomma, att vid dylik delgivning
meddela klaganden upplysning om detta förhållande med underrättelse
tillika, att klaganden ägde att inom den för rätt att avgiva yttrande
bestämda tiden begära A-förhör i saken. Genom att med åsidosättande av
bestämmelserna i disciplinstadgans § 3 mom. 5 samt § 4 mom. 1 och 2 omedelbart
döma klaganden för obefogad anmälan till böter, motsvarande 5
dagars lön, har distriktsförvaltningen enligt mitt förmenande förfarit
uppenbart oriktigt.

Till försvar för ifrågavarande beslut hava ledamöterna av distriktsförvaltningen
anfört, bland annat, att möjlighet förefunnes, att klaganden
vid den i protokollet den 9 november 1922 omförmälda undersökning, som
Löfmarck vid besök i Kristinehamn den 31 oktober 1922 verkställt, muntligen
förklarat sig avstå från A-förhör, varigenom det begångna felet
skulle inskränka sig till att i handlingarna icke antecknats, huruvida klaganden
avstått från rätten till sådant förhör. Detta påstående förtjanar,
då handlingarna i bestraffningsärendet icke lämna minsta stöd för detsamma
och, såsom jag förut berört, ledamöterna helt synas hava försummat
att iakttaga föreskrifterna i § 4 i disciplinstadgan, uppenbarligen
intet avseende. Såsom också järnvägsstyrelsen antytt måste de i ärendet
förefintliga handlingarnas negativa innehåll beträffande denna fråga tillmätas
vitsord.

Distriktsförvaltningens ledamöter hava gjort gällande att, om också ett
formellt fel blivit begånget, detta berörde icke det ådömda bötesstraffet i
dess helhet utan endast den del därav, som överstege 3 dagars lön. I detta
avseende må först och främst framhållas, att icke någon som helst be
straffning synes hava bort förekomma utan att klaganden fått tillfälle
yttra sig. För bedömande av själva det fel, som begåtts, lärer för övrigt
i allt fall det av ledamöterna åberopade förhållandet vara av ringa betydelse.
Däremot torde just den omständigheten, att klaganden domts till
högre böter än 3 dagars lön, vara av ganska stor betydelse för klaganden.
Enligt § 8 mom. 1 i disciplinstadgan skola nämligen i de s. k. personalakterna
under rubriken ”bestraffningar” göras anteckningar rörande
ådömda disciplinära bestraffningar samt bestraffningar, som av domstol
må hava ådömts personalen för tjänstefel. Därest böter ådömts till visst
bestämt belopp, skall i anmärkningskolumnen vid straffbeslutets införande
angivas, huruvida bötesbeloppet överstiger eller icke överstiger den dömdes
lön för 3 dagar. I fråga om utdrag av berörda personalakter, avsedda
att biläggas ansökningar till lediga befattningar eller för annat ändamål,
skall, enligt § 8 mom. 2, iakttagas, att förseelse, för vilken ådömts varning
eller böter, icke överstigande 3 dagars lön, icke skall upptagas i dylikt utdra"
sedan 5 år förflutit från det slutligt beslut i ärendet meddelats,
medan däremot förseelse, för vilken ådömts böter, överstigande 3 men e3
10 dagars lön, skall upptagas i minst 10 år efter dagen för straffbeslutet.
Enligt ett bland distriktsförvaltningens handlingar förvarat utdrag av
personalakten angående klaganden fanns den 9 november 1922 angående
honom icke någon bestraffning antecknad i personalakten. I

I enlighet med vad jag sålunda anfört fann jag. att distriktsförvaltningen
genom att, på sätt som skett, i förevarande fall döma klaganden till
böter, motsvarande 5 dagars lön, förfarit felaktigt. Vid overvagande av

Iragan, om felet borde beivras genom åtal, syntes mig visserligen mot en
( ynk åtgärd i viss mån tala, att klaganden först nu aktat nödigt att göra
anmälan i saken; men då anmälan i allt fall kommit mig tillhanda inom
den for åtals anstallande i lag stadgade tid, ansåg jag mig förhindrad
:itt taga lmnsyn till nämnda omständighet, och detta så mycket mera som
det icko utan vidare kunde anses uteslutet, att klaganden på grund av personalaktens
innehåll alltjämt lede förfång genom den förelupna felaktigheten,
vilken do för densamma ansvariga dessutom visat sig mera benägna
att förringa än villiga att tillrättalägga. För distriktsförvaltningens
behandling av ifrågavarande ärende och det däri meddelade beslutet
voro distriktschefen Löfmarek, maskindirektören Silfverstolpe trafikdirektören
Klingberg, tjänstförrättande bandirektören Höjer och distriktssekreteraren
Lonnroth ansvariga. Jag uppdrog därför åt åklagaren att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Löfmarek, Silfverstolpe, Klingberg, Höjer och Lönnroth för tjänstefel.
Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd, och borde av
honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av
åklagaren understödjas.

Radhusratten i Göteborg, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 13 mars 1928 följande:

I målet vore upplyst, att i en till distriktsförvaltningen vid Statens
järnvägars andra distrikt den 29 oktober 1922 ingiven skrift klaganden,
som vid sagda tid var kontorsbiträde vid Statens järnvägars maskinavdelning
i Kristinehamn, hemställt, att distriktschefen inom distriktet måtte
företaga åtgärder mot en klagandens förman i tjänsten för det denne,
enligt klagandens förmenande, gjort sig skyldig till smädligt skrivsätt i
förening med oförstånd vid handhavandet av sin tjänst; att ärendet den 9
november 1922 föredragits hos distriktsförvaltningen, varvid såsom ledamöter
i densamma närvarit Löfmarek, Silfverstolpe, Klingberg, Höjer och
Lönnroth; att Löfmarek därvid andragit, att han vid sammanträffande
den 31 oktober 1922 i Kristinehamn med klaganden för honom muntligen
framhållit, att det skrivsätt, denne i sin ifrågavarande skrift använt, icke
vore vät avvägt, men att klaganden det oaktat vidhållit sin anmälan i
oforandrad form; att distriktsförvaltningen uti ett nyssnämnda den 9
november meddelat beslut — jämte det förvaltningen förklarat, att det
icke kunde läggas den av klaganden anmälde tjänstemannen till last att
hava förfarit felaktigt eller olämpligt — funnit klaganden vara förvunnen
att hava utan fog anmält bemälde tjänsteman för tjänstefel, på grund
varav distriktsförvaltningen prövat rättvist att därför döma klaganden
till böter, motsvarande hans lön under 5 dagar; samt att distriktsförvaltmngens
beslut icke blivit av klaganden överklagat.

Av § 3 mom. 5 samt § 4 mom. 1 och 2 i den av järnvägsstyrelsen utfärdade
disciplinstadgan för personalen vid Statens järnvägar, sådan denna
lydde vid tiden för ifrågavarande ärendes behandling hos distriktsförvaltningen,
finge anses framgå, att distriktsförvaltningen icke ägt att ådöma
klaganden högre straff än böter, motsvarande 3 dagars lön, utan att saken
behandlats vid förhör, vid vilket han varit berättigad att medhava och
anlita biträde — i stadgan benämnt A-förhör — eller utan att han haft
sig Öppet lämnat att få saken behandlad vid sådant förhör, samt att förvaltningen
icke varit befogad att ådöma klaganden något som helst straff
med mindre denne på föreskrivet sätt lämnats tillfälle att i saken jttra
sig. Vid handläggningen av ärendet hade, enligt vad i saken vore upplyst,
A-förhör icke ägt rum och yttrande från klaganden icke förelegat.
Omständigheterna i målet gåve icke stöd för antagande, att klaganden avstått
från att få saken behandlad vid A-förhör. Före ärendets behandling
hos distriktsförvaltningen hade väl, enligt vad utrett blivit, vid o\anomförmälda
sammanträffande den 31 oktober 1922 mellan klaganden och
Löfmarek förekommit förhandling, varvid den senare fällt yttranden, som
kunnat giva klaganden anledning att antaga, att fråga om att ådöma
honom disciplinstraff komme att upptagas hos distriktsförvaltningen, men
klaganden kunde icke anses hava därigenom på föreskrivet sätt erhållit
tillfälle att yttra sig i saken, och ostridigt hade icke heller på annat sätt
sådant tillfälle lämnats honom. Med hänsyn till vad sålunda förekommit
funne rådhusrätten, att Löfmarek, Silfverstolpe, Klingberg, Höjer och
Lönnrotli i sin egenskap av ledamöter i distriktsförvaltningen icke i föreskriven
ordning handlagt ifrågavarande ärende; och prövade rådhusrätten
förty lagligt jämlikt 25 kap. IT och 22 §§ strafflagen döma dem att för vad
de sålunda låtit komma sig till last böta, Löfmarek, Silfverstolpe, Klingberg
och Höjer vardera 25 kronor samt Lönnroth 50 kronor.

Som klaganden icke kunde anses hava visat fog för sina skadeståndsyrkanden,
lämnades desamma av rådhusrätten utan bifall. Löfmarek, Silfverstolpe,
Klingberg, Höjer och Lönnroth ålades att en för alla och alla
för en ersätta klaganden hans kostnader hos mig med 150 kronor och hos
rådhusrätten med 400 kronor jämte vad klaganden kunde visa sig hava
utgivit i lösen med stämpel för utdrag av domboken i målet.

Fn ledamot av rådhusrätten var såtillvida skiljaktig, att han provade
skäligt bestämma ersättningen till klaganden för kostnader hos rådhusrätten
till 100 kronor jämte vad klaganden kunde visa sig hava utgivit i
lösen med stämpel för utdrag av domboken i målet.

Göta hovrätt, där Löfmarek, Silfverstolpe, Klingberg, Höjer och Lönnroth
anförde besvär, fann i utslag den 2 juli 1928 ej skäl göra ändring i

rådhusrättens utslag och förpliktade Löfmarck, Silfverstolpe, Klingberg,
Höjei och Lönnroth, en lör alla och alla lör eu, att gottgöra klaganden
a ad han kunde visa sig hava utgivit för ett exemplar av hovrättens utslag
med expeditionen åtecknat belopp.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

12. Försummelse av domare i fråga om kungörande av beslut om
egendoms avträdande till konkurs.

I en den 12 mars 1927 till mig inkommen klagoskrift anförde Sigurd
Svensson i Nybro följande:

Under år 1922 hade K. B. i Kronobergs län hos domhavanden i Södra
Möre härads domsaga anhållit, att klaganden måtte försättas i konkurs.
Denna ansökning hade av domsagans häradsrätt, dit ärendet hänskjutits,
den 23 oktober 1922 avslagits, men det oaktat hade t. f. domhavanden E.
Bergenholtz, vilken fört ordet i häradsrätten nämnda dag, sedermera expedierat
protokoll av innehåll, att klaganden av häradsrätten försatts i konkurs,
samt utfärdat kungörelse därom. För att undgå anmälan för berörda
förfarande hade Bergenholtz till lantbrukaren Sven Svensson i Tingbyberg
utbetalat 6,000 kronor, avsedda att överlämnas till klagandens boskilda
hustru. Sven Svensson hade emellertid för egen räkning behållit
penningarna, vilka sålunda icke kommit klaganden till godo. Klaganden
anmälde därför Bergenholtz’ förfarande för den åtgärd, detsamma kunde
föranleda.

Vid å min expedition företagen undersökning befanns, att i Post- och
Inrikes Tidningar för den 19 december 1922, nr 295, var införd en av Bergenholtz
den 18 november 1922 utfärdad kungörelse om att klaganden den
23 oktober samma år försatts i konkurs vid Södra Möre häradsrätt.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Bergenholtz
att inkomma med yttrande, anförde Bergenholtz bland annat följande:

Bergenholtz bestrede på det bestämdaste, att det av häradsrätten muntligen
avkunnade beslutet uti ifragakomna konkursärende varit av annat
innehåll än den sedermera utskrivna domboksexpeditionen utvisade. Innan
beslutet avkunnats, hade enskild överläggning inom häradsrätten hållits.
Ingen nämndeman hade, då beslutet offentligen avkunnades, anmält
någon avvikande mening. Med anledning av klagandens uppgift, att Bergenholtz
till Sven Svensson utbetalat 6,000 kronor att tillställas klagandens
hustru, ville Bergenholtz framhålla att, sedan expeditionerna från
det av Bergenholtz hållna tingssammanträdet blivit av Bergenholtz av -

lämnade, Bergenholtz blivit av klagandens i ärendet befullmäktigade ombud,
advokaten A. Möller i Kalmar, vilken påstått sig hava av häradshövdingen
i Södra Möre härads domsaga N. Helling erhållit intyg därom,
att det i häradsrätten avkunnade beslutet icke överensstämde med det
i expeditionen angivna, hotad med anmälan hos J. O. för tjänstefel. Ehuru
Bergenholtz varit fullt medveten om att han icke gjort sig skyldig till det
fel, varför han beskylldes, hade Bergenholtz dock för undvikande av det
för honom pinsamma obehag, som kunde uppstå genom eu sådan anmälan,
förbundit sig att betala det lionom avfordrade, oskäliga beloppet av 6,000
kronor. Bergenholtz hade för den skull accepterat en växel å nämnda belopp.
Växeln hade av Bergenholtz avlämnats å advokaten Möllers kontor,
vid vilket tillfälle såväl Möller som klaganden och Sven Svensson varit
närvarande. Huru beloppet sedermera av dem disponerats vore Bergenholtz
obekant. Växeln hade emellertid blivit av Bergenholtz inlöst.

Sedan klaganden avgivit påminnelser, anmodade jag häradshövdingen
Helling att inkomma med upplysning, huru med de i handlingarna uppgivna
omständigheter förhölle sig.

Häradshövdingen Helling uppgav bland annat, att Bergenholtz offentligen
avsagt häradsrättens beslut att ogilla den gjorda ansökningen om
klagandens försättande i konkurs. Efter tingssammanträdets slut hade
landsfiskalen C. Fransén, som ingivit konkursansökningen, upprepade
gånger telefonerat till domsagans kansli med begäran att få protokoll i
konkursärendet för att besvär skulle kunna anföras mot beslutet. Dessa
Fransens påstötningar hade framförts till Bergenholtz, men hade det ej
varit möjligt att av honom få något papper. En dag ungefär vid besvärstidens
slut hade Helling varit ute ett slag på förmiddagen. Vid Hellings
återkomst till kansliet hade ett skrivbiträde, som hade sin plats i närheten
av telefonen, upplyst, att Bergenholtz varit uppe på kansliet och telefonerat
med Fransén samt därvid meddelat denne, att häradsrätten damera
ändrat sitt beslut och försatt klaganden i konkurs, i följd varav Fransén
ej behövde något protokoll. Helling hade funnit upplysningen synnerligen
märkvärdig och uppmanat Bergenholtz att avlämna åtminstone
sin första dombokstern, vari konkursärendet borde vara infört, men förgäves.
Först en tid efter det Bergenholtz lämnat staden hade Helling fått
konceptterner till domboken och funnit, att Bergenholtz däri skrivit, att
klaganden blivit den 23 oktober 1922 försatt i konkurs. Avfattningen tydde
på att Bergenholtz slarvat bort handlingarna i ärendet. Någon tid senare
hade Bergenholtz besökt Kalmar, troligen på anmodan av Möller, och torde
då hava lämnat omförmälda växel.

Bergenholtz avgav förnyat yttrande, varefter jag med skrivelse den 23
augusti 1927 överlämnade handlingarna i ärendet till K. 13. i Kalmar län
under anhållan, att K. 13. ville genom förhör med landsfiskalen Fransén
samt de vid ifrågavarande rättegångstillfälle tjänstgörande nämndemännen
ävensom övriga personer, vilka möjligen om saken ägde kännedom,
föranstalta om utredning beträffande frågan, vilket beslut häradsrätten
den 23 oktober 3922 offentligen avsagt angående ifrågavarande konkursansökning.

Den 7 september 1927 inkom K. B. med av landsfogden i länet verkställd
utredning i angivna hänseende. Denna utredning gav icke stöd för något
mera bestämt antagande, att av häradsrätten den 23 oktober 3922 avkunnät
beslut på ifrågavarande konkursansökning varit av annat innehåll än
den sedermera uppsatta domboken utvisade; dock att vid och omedelbart
efter tingssammanträdet uppfattningen om den utgång, ärendet fått, icke
synes hava varit samstämmig bland mimndemännen. Vid granskning av
landsfiskalens i Torsås distrikt brevdiarium hade befunnits, att vid ärendet
nr 152, inkommet från ”landsfiskalen i Elgliult” och avseende klagandens
försättande i konkurs, i den för vidtagna åtgärder avsedda kolumnen
bland annat följande anteckningar verkställts, nämligen dels med
landsfiskalen Franséns handstil ”akt. 23 utslag målet underkänt” dels ock
med annan handstil ”23/n försattes Svensson i konkurs” och ”3/12 översändes
handlingarna till t. f. landsf. Elghult”. Därom tillfrågad hade Fransén
förklarat, att han icke kunde erinra sig på vad sätt han först erhållit
vetskap om häradsrättens beslut över konkursansökningen.

Sedan jag därefter anhållit, att häradshövdingen Helling mätte dels inkomma
med meddelande, huruvida han vore beredd att på ed intyga, att
häradsrätten den 23 oktober 1922 under Bergenholtz’ ordförandeskap offentligen
avsagt beslut av innehåll, att ifrågavarande konkursansökning icke
bifallits, och dels till mig meddela alla för honom tillgängliga upplysningar
om tid och sätt för expedierandet av det beslut, enligt vilket klaganden
blivit försatt i konkurs, anförde Helling i ett den 17 september
1927 hit inkommet utlåtande följande:

Helling hade suttit i tingssalen ej blott under överläggningen med nämnden
utan även sedermera en avsevärd tid under de följande offentliga förhandlingarna,
därvid bland annat förekommit avkunnande av utslagen.
Då Helling väl känt till de få mål, i vilka utslag skulle meddelas, borde
det icke hava kunnat undgå Helling, om Bergenholtz underlåtit lämna
besked i något av dem. Emellertid litade Helling icke så på sitt minne,
att Helling nu efter 5 år och i saknad av skriftlig anteckning därom ansåge
sig beredd intyga, att Bergenholtz avsagt något beslut beträffande

konkursansökningen. Angående tid och sätt för expedierandet av kon
kursbeslutet hade Helling väsentligt stöd för sitt minne av vissa i avskrift
bifogade handlingar''. Den 5 december 1922 hade Bergenholtz ännu icke till
domarkansliet avlämnat några till domboken hörande handlingar, men
några dagar senare liade med post till kansliet inkommit konceptdombok,
underskriven av Bergenholtz. Helling erinrade sig ett därpå följande samtal
mellan Helling och vice häradshövdingen A. Arbman, vilken förordnats
att förvalta domsagan från och med den 19 november 1922 till årets
slut. Arbman hade — oaktat vad Bergenholtz skrivit i domboken — icke
ansett sig kunna vidtaga några åtgärder beträffande klagandens konkurs,
med mindre Bergenholtz utfärdade konkursstämning och införde konkursen
i konkursdagboken. Därom torde Arbman hava meddelat sig med
Bergenholtz. Att döma av i handlingarna omförmälda växels datering
hade Bergenholtz varit i Kalmar den 13 december, men först den IT i
samma månad torde han hava besökt kansliet, därvid han underskrivit
konkurskungörelsen med dagteckning sista dagen för hans förordnande
och infört konkursen i konkursdagboken ävensom underskrivit de emellertid
av Hellings skrivare uppsatta samt av Helling justerade och bokförda
lagfarts- och inteckningsprotokollen från oktobersammanträdet.
Arbman hade säkerligen omedelbart efter konkurskungörelsens underskrivande
expedierat densamma. Kungörelsen vore införd i ortstidningen Barometern
för den 18 december 1922. I konkursdagboken vore konkursen införd
under nr 30, klagandens namn och de sex första anteckningarna på
vänstra sidan med Bergenholtz’ handstil. I konkursdagboken hade Bergenholtz
under nr 26 infört en den 30 oktober 1922 börjad konkurs. Under
nr 27—29 hade Arbman infört tre konkurser, den sista börjad den 14
december.

Vid utlåtandet voro fogade:

1) bestyrkt utdrag av nr 214 i domboken, hållen vid lagtima hösttinget
med Södra Möre härad den 23 oktober 1922 och på häradsrättens vägnar
undertecknad av Bergenholtz, enligt vilket utdrag beslutet samma dag
rörande klagandens försättande i konkurs hade följande lydelse: ”Enär
Sigurd Svensson i Ljungbyholm vid utmätning befunnits sakna utmätningsbara
tillgångar prövar häradsrätten rättvist, Svensson jämlikt 2 ^ i
gällande konkurslag avträda sin egendom till konkurs.

2) i huvudskrift den av Bergenholtz för anslag å rättens dörr utfärdade
kungörelsen om klagandens försättande i konkurs, sa lydande:

”Kungörelse.

Förre lantbrukaren Sigurd Svensson i Ljungbyholm har på grund av en
den 20 juli 1922 ingiven ansökan den 23 oktober 1922 vid Södra Möre häradsrätt
försatts i konkurs. Första borgenärssammanträdet i konkursen,
å vilket sammanträde bland annat definitivt förvaltarval äger rum, hai

utsatts att hällas inför konkursdomaren i nämnda härads domsaga å tingsstället
i Vassmolösa tisdagen den t) januari 1923 klockan 12 på dagen. Bevakningar,
i två exemplar, böra vara ingivna eller med posten inkomna
till konkursdomaren senast den 31 januari 1923. Kungörelser om konkursen
skola införas i tidningarna Barometern och Kalmar. Kalmar den 18
november 1922. På domarämbetets vägnar: Elof Bergenlioltz.”

o) utdrag av Södra Möre häradsrätts dagbok rörande konkurser såvitt
angick klagandens konkurs, införd under nr 30 för år 1922, utvisande bland
annat att konkursen den 2(1 maj 1924 avskrivits enligt 186 § konkurslagen.

Sedan jag lämnat Bergenlioltz tillfälle att inkomma med ytterligare förklaring
i ärendet, anförde Bergenlioltz i ett den 28 september 1927 hit inkommet
yttrande, att det vore riktigt, att konkursen ej blivit i rätt tid
kungjord. Detta liade såsom av annonserna framginge skett först i medio
av december månad 1922 och vore således en försummelse från Bergenholtz’
sida, dock ej beroende på okunnighet om konkurslagens föreskrifter
utan av ren glömska. Bergenlioltz hade haft mycket arbete och därtill
varit orolig och nervös. Den 20 oktober 1922 hade Bergenlioltz ankommit
till Kalmar för att mot sin vilja emottaga förordnandet. Tinget hade börjat
den 23 oktober, och hade Bergenlioltz således haft endast kort tid för
utslag och förberedelser till detsamma. Därtill komme, att det varit Bergenholtz
första ting och på en plats, där Bergenholtz varit obekant med
saväl allmänheten som nämndemännen. Strax efter tinget hade förekommit
åtskilliga rannsakningar, vilka krävt mycket arbete. Allt detta i förening
hade gjort, att Bergenholtz försummat konkurskungörelsen. Någon
skada syntes ej hava förorsakats tredje man med anledning av dröjsmålet. I

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

Beträffande till en början klagandens påstående, att den av Bergenholtz
uti ifrågavarande konkursärende uppsatta domboken icke skulle stå i överensstämmelse
med häradsrättens den 23 oktober 1922 i ärendet meddelade
beslut, hava väl en del i saken förekomna omständigheter givit ett visst
sken av sannolikhet åt nämnda påstående. Den på mitt föranstaltande i
denna fråga verkställda utredningen har emellertid, såsom förut nämnts,
icke givit stöd för något mera bestämt antagande, att av häradsrätten avkunnat
beslut varit av annat innehåll än domboken utvisar. Vad i ärendet
förekommit beträffande klagandens berörda påstående finner jag därför
icke utgöra tillräcklig grund för ett yrkande om ansvar därutinnan.

Under ärendets behandling härstädes har emellertid visat sig, att Ber -

genholtz vid handläggningen av ifrågavarande konkursärende i annat
hänseende gjort sig skyldig till felaktigt förfarande.

Enligt 19 § konkurslagen skall, då beslut om egendomsavträde meddelats,
konkursdomaren genast utfärda kungörelse därom med uppgift om
dagen, då konkursansökningen ingivits.

I 20 § stadgas, att dylik kungörelse skall ofördröjligen anslås å rättens
dörr samt genast eller nästa postdag avsändas för att införas en gäng i
allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
kungörelsers införande.

Såsom av det ovan anförda framgår har, ehuru beslut om klagandens
försättande i konkurs får anses liava meddelats den 23 oktober 1922, kungörelse
om egendomsavträdet icke förrän långt senare utfärdats. Kungörelsen
har visserligen dagteeknats den 18 november 1922, då tiden för Bergenholtz’
förordnande att förvalta domarämbetet i Södra Möre härads
domsaga utgick, men kungörelsen har, såsom Bergenholtz och själv medgivit,
icke utfärdats och anslagits å rättens dörr förr än i mitten av påföljande
december månad. Kungörelsen har först den 18 december 1J22
blivit införd i ortstidningen Barometern och icke förr än den 19 i samma
månad i Post- och Inrikes Tidningar.

Genom att icke förr än i mitten av december månad 1922 utfärda ovan
omförmälda kungörelse — om vilken för övrigt jämväl må anmärkas, att
den saknat uppgift om konkursdomarens postadress — har Bergenholtz
gjort sig skyldig till eu allvarlig försummelse. Vad Bergenholtz anfört
till sitt försvar därutinnan kan jag icke godtaga. Sammanhanget mellan
berörda försummelse och klagandens uppfattning, att Bergenholtz ändrat
häradsrättens beslut, synes påtagligt. Klaganden torde, då konceptdomboken
ej heller till någon del synes hava varit av Bergenholtz å domsagans
kansli avlämnad förr än långt in i december månad, under nära 2
månader efter tingssammanträdet hava haft giltig anledning antaga, att
konkursansökningen avslagits, och för honom kan det hava tett sig såsom
en ändring av beslutet, när kungörelse sent omsider utfärdades. Genom
försummelsen torde också praktiskt taget klaganden hava blivit hindrad
att anföra besvär över häradsrättens beslut. Vid dessa förhållanden
finner jag mig icke kunna underlåta att beivra det tjänstefel, som genom
det försenade kungörelseförfarandet förelupit.

Bortsett från att i konkurslagen, såsom nyss berörts, uttryckligen föreskrivits,
att kungörelse om egendomsavträde skall utfärdas och anslås genast
efter beslutet därom och senast nästa postdag expedieras till vederbörande
tidningar för införande, hade det i allt fall bort stå klart för Beigenholtz
att vid behandlingen av konkursärenden skyndsamhet alltid är
av nöden. Detta framgår ju av ett flertal bestämmelser i konkurslagen
såsom exempelvis av bestämmelserna i 11, 12, 14 och 16 §§. Enligt sist -

nämnda lagrum må sålunda i mål angående egendomsavträde uppskov ej
av rätten beviljas part, med mindre synnerliga skäl därtill äro, och eventuellt
uppskov ej sättas liingre än som oundgängligen kräves.

I förevarande fall bär dröjsmålet med kungörelsens expedierande även
medfört, att vissa i konkurslagen meddelade tidsbestämmelser ej kunnat
iakttagas. Enligt 19 § skall första borgenärssammanträdet i regel hållas
senast inom 5 veckor från det beslutet om egendomsavtriide meddelades,
och tiden, inom vilken bevakningar böra ske, skall utgöra högst 10 veckor
från meddelandet av nämnda beslut. Då nu kungörelsen utfärdades, var
redan tiden, inom vilken första borgenärssammanträdet skolat hållas, för
länge sedan tilländalupen. Bergenholtz utsatte då detta sammanträde till
den 9 januari 1923 eller 11 veckor i stället för senast 5 veckor efter meddelandet
av beslutet om egendomsavträdet. En given följd blev också, att
tiden för bevakningarnas ingivande icke kunde utsättas i enlighet med
lagens bestämmelse. Nämnda tid bestämdes sålunda att utlöpa den 31
januari 1923 eller omkring en månad senare än vederbort.

Dröjsmålet med kungörelsens utfärdande torde även för andra än klaganden
kunna hava medfört skada. Enligt 22 § konkurslagen skulle klaganden
i förevarande fall rätteligen icke efter den 23 oktober 1922 hava
fått råda över egendom, som hörde till konkursboet. Då klagandens konkurstillstånd
i nära 2 månaders tid torde hava varit för tredje man obekant,
kan även skada hava uppkommit genom att tredje man med klaganden
inlett affärsförbindelser, från vilka han eljest skulle avhållit sig.

Jag uppdrog på grund av vad ovan anförts åt advokatfiskalen att för
vad Bergenholtz i fråga om försening med kungörandet av häradsrättens
beslut låtit komma sig till last ställa Bergenholtz under åtal inför hovrätten
för tjänstefel och å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd, och
borde av lionom framställda ersättningsanspråk, i den mån de icke funnes
obefogade, av advokatfiskalen understödjas. I

I till hovrätten ingivet memorial påstod advokatfiskalen ansvar å Bergenholtz
för vad han enligt min nämnda skrivelse låtit komma sig till last.
Klaganden biträdde i avgivet yttrande berörda talan, varjämte klaganden
— under vidhållande av vad han i sin klagoskrift till mig anfört —
dels yrkade, att Bergenholtz jämväl måtte ådömas ansvar för vad honom
enligt samma klagoskrift låge till last, dels ock fordrade skadestånd med
tillhopa 10,000 kronor och ersättning för sina kostnader å målet med tillhopa
1,720 kronor.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 29 mars 1928 följande:

Som klaganden lagligen icke ägde att själv föra talan om ansvar å Bcigenholtz
för ämbetsbrott, lämnade hovrätten klagandens framställda ansvarspåståenden
utan prövning.

Enär det blivit utrett, att Bergenholtz uti det av advokatfiskalen angivna
avseendet gjort sig skyldig till försummelse i utövningen av domarämbetet,
prövade hovrätten rättvist döma Bergenholtz att för vad han
sålunda låtit komma sig till last jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen böta 100
kronor.

Då emellertid, såvitt handlingarna utvisade, skada icke tillskyndats
klagauden genom Bergenholtz’ berörda försumlighet, bleve klagandens
yrkande om skadestånd av hovrätten ogillat. Däremot förpliktades Borgenholtz
att ersätta klaganden för honom åsamkade kostnader å målet
med 100 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

13. Felaktig tillämpning av bestämmelserna rörande sjöfynd.

I en hit inkommen skrift anförde H. Pedersen i Ängören, Båtskärsnäs,
såsom innehavare av Fortuna sågverk följande:

Under natten mellan den 25 och den 26 september 1925 hade eu av klaganden
förhyrd bogserångare, Oden, under färd i Nederkalix skärgård för -lorat större delen av en under bogsering varande, klaganden tillhörig sågtimmerflotte.
Av det förlorade timret hade Oden påföljande morgon tillvaratagit
allt utom 3 buntar, vilka av en händelse fastnat på bogserlinan
till eu likaledes under bogsering gående hogserhåt, Tisnaren, som vid tillfället
haft bogsering mot tidsersättning för kronans räkning. Oden hade
sökt återfå de 3 buntarna från Tisnaren, meu hade dess befälhavare vägrat
utlämna buntarna. Sedan klaganden den 27 september erhållit kännedom
om det passerade, hade klaganden den 28 september sänt Oden till
Nyborg med order att återhämta virket, vilket av Tisnaren förts till
nämnda plats. Till följd av ”bärgarnas” vägran och befälhavarens på
Oden flathet hade virket dock ej utbekommits. Enligt vad tullkammarens
i Haparanda sjöfyndsjournal 1925/6 utvisade, hade befälhavaren på Tisnaren
J. O. Hansson och maskinisten å densamma A. W. Jonsson den 29
september anmält ”bärgningen” hos tullkammaren, vilken tydligen därefter
utan någon slags undersökning om fyndets beskaffenhet eller omständigheterna
vid den s. k. bärgningen behandlat saken såsom sjöfynd.

Klaganden åberopade i detta sammanhang utdrag ur nämnda sjöfyndsjournal
av följande innehåll:

”Sept 29

Debet

John P. Hansson oeh A. W. Jonsson, bägge i Nyborg,
anmäla, att de på sjön utanför Lilla Fruktskär i
Kalix skärgård bärgat ett parti timmer, utgörande
enligt besiktningsinstrument cirka GOO st. timmer,
märkta med skogsmärke K och i ändarna r-O- värde
1,050 kr. C—

Okt 3 Fyndet kungjort i Post- och Inr. Tidn. den G/i» 25
(Tidn. N:o 231) Haparandabladet den 6/io 25 (Tidn.
N:o 115) oeh i Underrättelser för sjöfarande den 8/io
25 (Tidn. N:o 41).

21	Godset försålt å auktion för ....		775: —

		Summa	775:—’
	Kredit
”Okt 21	Från motstående auktionssumma avgå: Auktionsprovision ......
	Slagavgift ...........
	Kungörelsekostnad ........
	»
	Annonskostnad ......
	»		/IO. QB
26	Bargarelön y3 av Kr. 732: 61 . .
	244: 20
1926	Behållningen Kr. 488: 41 deponerat å postgiro
Mars 13	Utbetalt mot kvitto till bärgarne .		488: 41
		Summa	775: —"

Klaganden fortsatte: Med anledning av det skedda hade klaganden den
30 september 1925 — efter att i telefon samma dag hava meddelat tullför
yaltaren i Haparanda de närmare omständigheterna i saken — avlåtit följande
brev till tullkammaren: ”Åberopande dagens telefonsamtal bedja vi
få relatera händelsen med omnämnda timmerparti, som av en motorbåt,
inbogserats till Nyborg och kvarhålles där, åberopande sig tullförvaltarens
i Haparanda utlåtande, att ifrågavarande timmer bliver att betrakta
som sjöfynd. Natten till lördagen den 26 ds. bogserade ångaren Oden 33
stk. timmerbuntar från Vånafjärden, bestämt till vårt sågverk i Ängören.
Under natten lossnade 30 stk. buntar från bogserlinan, så att endast 3 stk.
voro kvar, då ångaren passerade Stora Trutskär. Dessa 3 buntar fastlanes
omedelbart i en vik och ångaren återvände för att fasttaga de förlorade
buntarna, men observerade då att motorbåten Tisnaren hade fasttagit

3 buntar. Kapt. Bergström å Oden fordrade att själv få ta hand om timret
men nekade kaptenen å motorbåten att utlämna detta och fortsatte
bogseringen till Nyborg. De övriga 27 buntarna bogserades av Oden till
vår timmerbom. Då det härav framgår, att bärgning i egentlig mening
icke förekommit, i synnerhet då det var vackert väder och vinden låg mot
land, och då timret är försett med vårt skogs- såväl som tumnmgsmärke,
kan efter vår förmening ej heller lagen om sjöfynd ifrågakomma, varför
vi anhålla om att tullkammaren vill utverka, att timret utlämnas till oss
utan bärgningskostnader.”

Klaganden fortsatte ytterligare: Av det ovan sagda framginge, att bärgarna
redan före anmälan till tullkammaren måste hava haft klart föi
sig vem, som vore ägare till virket. Detta hade de ock vid av landsfiskalen
i Nederkalix distrikt verkställd undersökning medgivit. Tullkammaren
kunde åtminstone vid tiden för fyndets kungörande, vilket enligt sjöfyndsjournalen
skett den 3 oktober, icke heller hava varit i okunnighet
härom. Huruvida i 3 § i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd — här nedan benämnd sjöfyndslagen — omförmäld besiktning
verkligen hållits, när detta skett och vad därvid förekommit framginge
ej av journalen. Auktion för virkets försäljning hade hållits i Nyborg
den 21 oktober 1925, varvid detsamma inropats av klaganden för 775 kronor,
vilket belopp klaganden kontant erlagt. Vid auktionen hade klaganden
nedlagt protest emot densamma, något som emellertid ej hindrat förrättningens
fortgång. I skrivelse den 26 oktober 1925 till tullkammaren
hade klaganden meddelat, att äganderätten till den surrkätting, som medföljt
virket och som vid flottläggning på viss kort tid utlånades av flottningsföreningen,
övergått till klaganden. Surrkättingarna hade varit t> dligt
märkta med K. Ä. F., betecknande Kalix älvs flottningsförening.

Sistnämnda skrivelse var i avskrift bilagd klagoskriften och lydde: Åberopande
vår skrivelse av 3% bedja vi härmed fa meddela, att jämte det
timmer som av motorbåten Tisnaren inbogserats till Nyboi g medföljde
även en del surrkättingar och bindlinor, utlånade från Kalix älvs flottningsförening,
men då vi ansvara för lånen har numera nämnda flottningsförening
överlämnat surrgodset till oss, varvid även detta blivit var
egendom, vilket vi härmed bedja få anmäla.

Då klaganden, anförde denne vidare, efter auktionen icke erhållit någon
redovisning för köpeskillingen, hade klaganden slutligen i brev den 24
augusti 1926 begärt sådan. Till svar å brevet hade klaganden från tullkammaren
erhållit en skrivelse, dagtecknad den 26 augusti 1926, samt berörda
utdrag ur sjöfyndsjournalen, varav framginge, att hela köpeskillingen,
efter avdrag för vissa kostnader, utbetalats till bärgarna Jonsson
och Hansson och att klaganden gått förlustig hela värdet av det ifrågavarande
virket. Sedan klaganden i brev den 31 augusti 1926 uttalat sin

i Öl våning över sakens behandling, hade klaganden från tullkammaren erhållit
följande den !3 september 192G dagtecknade skrivelse: Med anledning
av Eder skrivelse av den <31 sistlidne augusti meddelas härmed, att,
sedan anmälan från bärgarna rörande av Eder omnämnt sjöfynd hit ingått,
tullkammaren låtit kungöra nämnda fynd den G oktober 1925 i Ilaparanda-Bladet,
Post- och Inrikes Tidningar samt Underrättelser för sjöfarande.
I dessa kungörelser anmanades ägaren att inom 90 dagar anmäla
sig hos tullkammaren och visa sin rätt till godset. Som emellertid detta
ej skett, har fyndet behandlats efter § 4 andra stycket av sjöfyndslagen.

Slutligen anförde klaganden i sin anmälan: Enligt klagandens förmenande
hade uti förevarande fall någon egentlig bärgning icke förekommit.
Det bogserade \ irket hade under vid tillfället för den s. k. bärgningen rådande
väder och vind icke varit utsatt för någon som helst risk att skingi
as eller försiöras. Virket, som av en slump fastnat på Tisnarens bogserlina,
hade omedelbart återfordrats efter det dager inträtt och detta på ett
mycket ringa avstånd från bärgningsstället, långt innan virket kommit
i hamn. Till förtydligande av situationen vid bärgningstillfället och till
upplysning om sättet för virkestransporterna till virkesägarnas sågverk
och lastageplatser i skärgården ville klaganden meddela följande. Vid
llottningsföreningens skiljeställe, Wassliolmen, beläget 2 kilometer uppströms
i Kalix älv från Kalix municipalsamhälle, sorterades virket efter
de olika ägarnas registrerade märken och sammanfördes genom s. k. buntverk
i buntar om ungefär 200 stycken timmer. Strax nedom skiljestället
sammanfogades buntarna till flottar av lämplig storlek, vilka flottar sedan
genom virkesägarnas försorg bogserades ut till de i skärgården belägna
sågverken och lastageplatserna samt till vissa platser, där virkesägare
från andra orter läte omlägga småflottarna till s. k. liavsflottar, avsedda
för långbogsering. De från skiljestället utgående småflottarna växlade
avsevärt i storlek, beroende på bogserbåtarnas olika dragförmåga,
och vore flottarna givetvis, då de endast vore avsedda för bogsering inomskärs,
ej så kraftigt sammanfogade. På grund därav verkställdes sådan
bogsering endast under vackert väder och relativt svag vind. Det kunde
likväl hända, att under bogsering sammanfogningslinan mellan buntarna
bruste, såsom i förevarande fall skett. De flesta lastageplatserna vore belägna
längre in i skärgården, men vid bogsering till Vånafjärdens lastageplats
samt Axelsviks, Båtskärsnäs’ och Fortuna sågverk nödgades man gå
ut på mera öppet och mindre skyddat vatten. Den insynade flottleden i
Kalix älv sträckte sig efter en linje, dragen från Kisöudden till Båtön
och vidare till närmaste fastland vid Ytterbyn. Flottningsföreningens
styrelse hade emellertid hösten 1925 begärt flottledens insynande till eu
linje dragen från Halsöns södra udde — södra udden av Ytterstlandet —
Skagudden, bland annat för att i framtiden förebygga sådan okynnes ''>

— Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1929 års riksdag.

bärgning, som i detta iall lörekommit. Detta ärende vore ännu icke avgjort.
Vid bogsering från skiljestället förekoinme ofta, att flera virkesägare
anlitade samma bogserbåt för virkets ^bogsering till sågverk eller
lastageplatser. Bogserbåten kunde då i flotten medtaga virke för olika
ägare, varvid så tillginge, att båten i tur och ordning avlämnade det för
varje plats bestämda virket. Under det båten införde en sådan del till
vederbörandes bomplats lämnades den återstående delen av flotten åt sig
själv. Då alla dessa lastageplatser vore belägna utanför flottleden i dess
hittillsvarande utsträckning, bleve följden, att en båt, vilken som helst,
kunde ”bärga” den på öppet vatten kvarlämnade delen av flotten och
sedermera göra anspråk på bärgarlön. Det bestredes alltsa, att med hänsyn
till sätt och plats för den ifrågavarande bärgningen bestämmelserna i
1 § i sjöfyndslagen vore tillämpliga. Till stöd härför åberopades ytterligare
kungl. generaltullstyrelsens cirkulär den 11 april 1918, nr 148. Av ciikulärets
sista stycke syntes otvetydigt framgå, att flottgods med inregistrerat
märke, som påträffades strax utanför den reglerade flottleden, icke
i allmänhet fölle under lagens bestämmelser. Trots mörkret hade bärgarna
vid bärgningstillfället redan av buntarnas utseende med säkerhet kunnat
se, att desamma härrörde från flottningsföreningens skiljeställe. Vid inträdande
dager hade i alla händelser varje ovisshet därom måst försvinna,
liksom ock i fråga om vem som vore ägaren. Och detta så mycket mera,
som en förman från Sangis älvs flottningsförening medföljt Tisnaren, vilken
person ägt full kännedom om klagandens registrerade märke. Men
även om ifrågavarande virke verkligen fallit under sjöfyndslagen, hade
tullkammaren likväl förfarit oriktigt vid sakens fortsatta behandling. Enligt
3 § i sjöfyndslagen ålåge det tullförvaltning, sedan anmälan om fyndet
ingått, att föranstalta om besiktning av detsamma. Denna borde väl då närmast
gå ut på dels att utröna äganderätten och dels att värdera virket och
föreslå skälig bärgarlön. Oavsett att klaganden, såsom förut nämnts, dels
i telefon och dels i brev redan den 30 september 1925 hos tullkammaren
anmält sig såsom ägare till fyndet, hade vid besiktningen ägaren bort
bliva med säkerhet känd. Vid sådant förhållande hade kungörande icke
erfordrats, utan virket hade bort utlämnas till klaganden, eventuellt mot
erläggande av skälig bärgarlön och kostnad för vård enligt 4 <§ sjöfyndslagen.
Vid auktionen den 21 oktober 1925 hade klaganden ånyo tillkännagivit
sin äganderätt, vilken för övrigt aldrig satts i fråga, vare sig av bärgarna
eller av tullmyndigheterna. Att klaganden efter fyndets kungörande
icke formellt anmält och styrkt sin äganderätt till virket hade berott
på dels mindre noggrann kännedom om lagbestämmelserna i ärendet, dels
att klaganden naturligt nog icke hölle någon av de tidningar, i vilka kungörelsen
intagits, samt dels slutligen att klaganden under de förevarande
omständigheterna icke kunnat tänka sig, att en sådan anmälan vore er -

forderlig. Skulle tullförvaltningen vilja taga denna omständighet till försvav
för sin uraktlåtenhet att till klaganden redovisa åtminstone överskottet
av köpeskillingen, syntes sådant bära vittne om en formalism, som
i våra dagar dess bättre vore särdeles ovanlig. Ehuruväl klaganden ansäge
tull förvaltningen hava i flera avseenden förfarit felaktigt vid handläggningen
av ifrågavarande ärende, saknade klaganden likväl anledning
att framställa något ansvarsyrkande, under förutsättning att klaganden
erhölle full ersättning för förlust och kostnader, som klaganden åsamkats,
nämligen för Odens resa från Fortuna till Nyborg vid virkets avhämtande,
inberäknat tidsspillan, 50 kronor, för klagandens resa från Fortuna till
Nyborg vid auktion a virket 45 kronor, för hyra av bogserbåt för virkets
bogsering Nyborg b ortuna efter auktionen 50 kronor, för köpeskilling vid
auktionen 775 kronor samt för sakens utredning och anlitande av biträde
\id klagoskriftens uppsättande 150 kronor eller sammanlagt 1.070 kronor.
Därjämte fordrade klaganden ränta efter 6 procent å 775 kronor från den
21 oktober 1925, tills betalning skedde.

Vid klagoski iften fanns bland annat fogat ett av landsfiskalen i Nedorkalix
distrikt upprättat förhörsprotokoll, varur till en början må anmärkas
att, sedan klaganden i skrivelse, som kommit landsfiskalen till handa
den 9 oktober 1925, anhållit, att denne måtte ”utverka frigörelse” av ifrågavaiande
timmer, landsfiskalen den 15 i samma månad företagit besiktning
av ifrågavarande då i Nyborg liggande virke, därvid befunnits, att detta
utgjordes av 3 s. k. buntar av sådant utseende som de, vilka utgingo från
flottningsföreningens buntverk å Wassholmen, samt att varje bunt sammanhölls
av en kätting, som sannolikt tillhörde flottningsföreningen.

Vid i saken hållna förhör hade enligt nyssnämnda protokoll förekommit
bland annat följande:

1. Befälhavaren å bogserbåten Oden H. Y. Bergström i Bredviken hade
berättat, att Oden den 25 september 1925 påbörjat bogsering av en timmerflotte
om 32 buntar, liggande utanför Karlsborgs sågverk i Vånaf järden.
Det hade varit alldeles lugnt med någon dyning från söder. Då Oden vid
10-tiden på kvällen kommit i närheten av Lilla Trutskär hade man på
grund av den ökade hastigheten förstått, att en del av flotten förlorats.
Återstoden av flotten. — 2 buntar — hade fastgjorts i Kepskärssund, dit
Oden ankom vid 12-tiden på natten. På grund av rådande mörker och
tjocka hade Oden måst ligga kvar till kl. omkring 6 följande morgon,
då Oden gått tillbaka för att tillvarataga den förlorade delen av flotten.
På Vånafjärden hade man varseblivit Tisnaren, bogserande, förutom en
propsgrimma, 3 buntar av flotten. Tisnarens befälhavare Hansson hade
anmodats att återlämna virket, men denne hade vägrat detta under förklaiing
till en början, att han fordrade bra betalt, och senare, att han åtminstone
ville ha skälig ersättning. Hansson hade sagt sig skola i Nyborg

sätta sig i förbindelse med klaganden. Därest överenskommelse ej kunde
träffas med denne, skulle saken anmälas till tullen. Oden hade därefter
fortsatt för att taga reda på de återstående 27 buntarna, vilka vant synliga
på avstånd på Vånafjärden. Av dessa buntar hade endast en undernattens
lopp skilt sig från de övriga, och hade denna med lätthet sammanfogats
med flotten. Den 28 september hade Bergström av klaganden
beordrats att med Oden hegiva sig till Nyborg för att återtaga de av j isnaren
omhändertagna buntarna. Utanför Nyborg hade samma dag Hansson
och Jonsson anträffats. De hade hotat att göra anmalan till landsfiskalen,
om virket toges, och Jonsson hade påföljande dag sagt sig hava
talat i telefon med tullförvaltaren i Haparanda, vilken skulle hava förklarat,
att anmälan om saken skulle göras till tullkammaren, att virkesägaren
icke ägde rättighet att utan vidare taga virket om hand samt att en
tullbåt vid första tillfälle skulle anmodas verkställa besiktning a virket.
Bergström hade då icke ansett sig kunna återtaga virket. Det liade alltid
varit brukligt, att bogserbåtar vid inträffande missöden bistode varandra

i mån av förmåga och utan ersättning.

2. Däcksmannen å Oden N. S. Nilsson i Näsbyn hade berättat i likhet

med Bergström.

3. Tisnarens befälhavare Hansson hade uppgivit: På kvällen den 25 september
1925 hade Tisnaren varit på väg från Sangis till Haparanda revirs
upplagsplats å Båtön, bogserande en s. k. propsgrimma. Vid 11-tiden
på kvällen, sedan man passerat Repskärssundet och kommit under Lilla
Trutskär, hade Hansson, som stått vid ratten, på mycket nära håll forover
uppmärksammat något, som Hansson i rådande mörker och t3ocka forst
tagit för ett grund, men som sedan befunnits vara ifrågavarande 3 ortuna
sågverk tillhöriga timmerbuntar. Vid den gir, som vid mötet med
buntarna gjorts, hade dessa fastnat på bogserlman. Strax ef ter a ^ hade
Tisnaren kastat ankar för att invänta dagen. Mellan kl. 2 och 3 pa natten
hade det lättat något, så att båten kunnat fortsätta. Buntarna hade da
fortfarande suttit så fast i bogserlinan, att någon ytterligare atgard icke
behövt vidtagas för att de skulle följa med under den fortsatta bogseringen
Då båten hunnit ungefär mitt på Vånafjärden, hade den uppliunnits
av Oden, vars kapten beklagat sig över sin otur att hava under c.en
föregående natten förlorat ej mindre än 30 buntar. Hansson hade förstått,
att Bergström velat hava igen de 3 buntarna, men kunde Hansson e3 erinra
sig, att Bergström direkt påyrkat detta. Ej heller kunde Hansson erinra
sig’ hava svarat något därpå, utan man liade talat om andra saker. Tisnaren
liade hela tiden fortsatt sin färd, och om en stund hade Oden gatt
därifrån När Tisnaren kommit i lä vid Rossören, hade de 3 buntarna lossats
från bogserlinan och lämnats kvar, medan propsgrimman bogserats
vidare till Båtön. Omedelbart därefter hade buntarna hämtats och för -

töjt» vid den s. k. Vikströmskajen i Nyborg. Det omhändertagna virket
ha.de
Nagot anspråk på ersättning för bärgningskostnad eller bärgarlön hade
icke framställts hos sågverket. När Oden senare kommit till Nyborg för
att hämta virket, hade Hansson vägrat utlämna detsamma intill dess han
lätt klart för sig, huruvida skyldighet därtill förclåge. Det s. k. sjöfyndet
hade anmälts till Haparanda tullkammare den 2!) september 1925. Ej heller
då hade någon uppgift om bärgarlön lämnats. Tisnaren hade för somi
nar en arrenderats av Hansson och maskinisten Jonsson gemensamt.

4. Maskinisten Jonsson hade förklarat sig instämma i Hanssons berättelse
med följande ändringar och tillägg: När Oden på natten mellan den
25 och den 26 september hunnit upp Tisnaren på Vånafjärden, hade Jonsson
befunnit sig under däck och hade därför icke kunnat höra, om Bergström
bestämt påfordrat virkets utlämnande. När Jonsson strax därefter
kommit upp på däck, hade han likväl förstått, att så var fallet. Jonsson
hade då svarat, att man ej under ökande nordlig vind mitt ute på fjärden
kunde få loss buntarna, enär man i så fall riskerade att förlora det bogserade
propsvirket ur grimman. Jonsson hade tillagt, att det Fortuna sågverk
tillhöriga virket i varje fall skulle bogseras till Nyborg i och för
underhandling med ägaren om bärgarlön. Vid Odens besök i Nyborg för
hämtning av virket hade Jonsson sagt till Bergström, att han skulle få
taga virket mot erläggande av 10 öre per timmer, beräknat efter det antal,
som fanns antecknat å de olika buntarna.

5. Jägmästaren i Haparanda revir E. Elfvik hade upplyst, att Tisnaren
under resan haft ersättning av kronan, beräknad efter den för bogseringen
använda tiden, vadan sålunda dubbelt pris komme att utgå för den händelse
Fortuna sågverk jämväl skulle ersätta bärgningskostnaden. Sådan
bärgning som den ifrågavarande skulle komma att medföra synnerligen
betänkliga konsekvenser för virkesägare, som med flottgods behövde genomfara
skärgården. Det vore icke ovanligt, att en bogserbåt under samma
resa medförde virke för olika ägare. Vid vackert väder kunde då hända,
att större delen av flotten lämnades på en fjärd, medan återstoden fördes
in till vederbörandes bomplats, varefter det på fjärden lämnade virket
ånyo omhändertoges och fortskaffades vidare till respektive ägare. I sådana
fall kunde ju vilken båt som helst under det korta uppehållet komma
och bärga det på fjärden befintliga virket, oaktat detsamma ej vore
utsatt för någon som helst risk.

Efter det undersökningen avslutats hade landsfiskalen antecknat till
protokollet, att av densamma syntes framgå, att ifrågavarande Fortuna
sågverk tillhöriga och tydligt märkta timmerparti icke vore att hänföra
till sådant fynd, som omförmäldes i 1 § i sjöfyndslagen, men då enligt erhållna
upplysningar virket redan omhändertagits av tullverket och vore

under dess vård samt med detsamma förfarits i enlighet med bestämmelserna
i nämnda lag, ansåges likväl handräckning icke kunna meddelas
virkesägaren för virkets utfående.

I generaltullstyrelsens ovan omförmälda cirkulär den 11 april 1918, nr
148 vilket utfärdats i anledning av sjöfyndslagens promulgerande, har
det’av klaganden åberopade uttalandet följande lydelse: ”Liksom 1891 års
lag är den nya lagen till sitt innehåll begränsad att omfatta övergivet fartyg
eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods. Med hänsyn
härtill har riksdagens lagutskott beträffande lagens tillämpning gjort
ett sedermera av riksdagen godkänt uttalande av i huvudsak följande innehåll.
Av ifrågavarande begränsning framginge, att flottgods endast
för det fall. att det kunde anses hava hört till fartyg, fölle under lagens
bestämmelser. Emellertid syntes den förra lagen av vederbörande tullmyndigheter
hava tillämpats så, att ilandflutet eller kringdrivande flottgods
i regel behandlats som sjöfynd. Det hade sålunda ansetts föreligga
presumtion för att flottgodset hört till fartyg. Denna bevispresumtion
syntes i allmänhet icke motsvara det faktiska förhållandet, som — då
flottgodset sannolikt endast i undantagsfall hade kommit från fartyg —
snarare borde betinga en bevispresumtion av motsatt innebörd, och detta
i all synnerhet för det fall, att flottgodset bure inregistrerat föreningsmärke
och därtill påträffades strax nedanför den reglerade flottleden.”

Sedan jag anmodat tullkammaren i Haparanda att till mig inkomma
med yttrande från den eller de tjänstemän, som hos tullkammaren tagit
befattning med förevarande ärende, överlämnade tullkammaren yttranden
från tullförvaltaren A. B. E. Hallin och kustöveruppsyningsmannen J. Tli.
Johansson.

Hallin yttrade i sin förklaring: I egenskap av föreståndare för tullkammaren
i Haparanda hade Hallin mottagit en den 29 september 1925
daterad anmälan från Hansson och Jonsson, att de bärgat ett parti timmer,
flytande på vattnet utanför Lilla Trutskär i Kalix skärgård. Då det
varit Hallin bekant, att intet timmer finge lösflottas å Kalix älv nedanför
den på ungefär 17 kilometers avstånd från stället för bärgningen be
lägna Wassholmen och att till följd därav allt timmer måste bogseras
därifrån, hade det synts Hallin antagligt, att det ifrågavarande timret
vore sådant till fartyg hörande gods, varom förmäldes i 1 § i sjöfyndslagen,
och sålunda fallande under dess bestämmelser. Med anledning därav
och med stöd av stadgandet i § 123 tullstadgan hade Hallin förordnat kustöveruppsyningsmannen
Johansson att förrätta besiktning å godset. Denna
hade ägt rum den 30 september 1925. Vid besiktningen hade ock framkommit
sådana omständigheter, som bekräftat antagandet, att timret
bogserat. Sedan besiktningsinstrumentet inkommit till tullkammaren,

liado Hallin i Post- och Inrikes Tidningar, i Underrättelser för sjöfarande
och i den i Haparanda utkommande tidningen Haparandabladet låtit inlöra
annons om bärgningen, med angivande av å timret befintliga märken
och med föreläggande för ägaren till det bärgade godset att inom 90 dagar
irån kungörandet anmäla sig å tullkammaren och styrka iiganderätten.
Enär besiktningsmannen tillstyrkt godsets snara försäljning, hade Hallin
låtit utlysa auktion å detsamma till den 21 oktober. Hallin hade uppdragit
åt Johansson att förrätta auktionen. Sedan auktionsprotokollet, vid vilket
varit fogad en av klaganden avgiven protestskrivelse, inkommit, hade
Hallin utbetalat bärgarlön i enlighet med förslag i besiktningsinstrumentet
med en tredjedel av auktionssumman efter avdrag av annonskostnader
och andra i lag föreskrivna omkostnader. Återstoden hade insatts å
tullverkets postgiro i avvaktan på alt ägaren skulle inom den förelagda
tiden anmäla sig och visa sin rätt. Under tiden hade till tullkammaren
inkommit klagandens brev av den 30 september 1925, men hade Hallin
naturligtvis icke som bevis för äganderätten kunnat godtaga vare sig detsamma
eller piotesten vid auktionstillfället. Hå ägaren sålunda icke visat
sin rätt och då det bärgade godset icke utgjorts av strandfynd, hade
Hallin, dock först den 13 mars 1926, jämlikt 4 § andra styTcket sista delen
i sjöfyndslagen utbetalat den på postgiro insatta återstoden av auktionssumman
till bärgarna. — I § 123 tullstadgan vore föreskrivet vad vid besiktning
av sjöfynd skulle iakttagas, men däri omnämndes icke någon
skyldighet att utröna omständigheterna vid bärgningen, något som så
mycket mindre kunde ifrågasättas, som bärgare, vilken i sviklig avsikt
lämnade oriktiga uppgifter om bärgningen, enligt 8 § i sjöfyndslagen gjorde
sig föi fallen till bötesansvar. Denna bestämmelse hade ock med anledning
av klagandens brev den 30 september 1925 påpekats för honom i en
den 2 oktober 1925 dagtecknad skrivelse. Vid auktionstillfället hade klaganden
före auktionens början infunnit sig ombord å Johanssons tullbåt
och duivid a\ Johansson upplysts, att han borde till tullkammaren insända
bevis, att han vore ägare till virket. På klagandens invändning, att
det \oie svåi t för honom att anskaffa ett dylikt, hade Johansson svarat,
att klaganden lätteligen torde kunna anskaffa ett dylikt av Kalix älvs
flottningsförening. Vid samma tillfälle hade klaganden också erhållit en
av Johansson gjord avskrift av sjöfyndslagen, allt enligt vad Johansson
numera meddelat. Beträffande den av klaganden som stöd för hans uppfattning
att det bärgade icke fölle under sjöfyndslagens bestämmelser
åberopade del av generaltullstyrelsens cirkulär den 11 april 1918 torde en
missuppfattning föreligga. Det i cirkuläret omnämnda uttalandet av riksdagens
lagutskott inneliölle, att det av lagens begränsning framginge, att
flottgods endast för det fall, att det kunde anses hava hört till fartyg,
fölle under lagens bestämmelser. Då det ifrågavarande flottgodset fak -

tiskt hört till fartyg, något som ej heller av klaganden ifrågasatts, kunde
en bevispresumtion av motsatt innebörd helt enkelt icke ifrågakomma,
varför ock förutsättning för tillämpning av sista punkten av lagutskottets
nämnda yttrande, såsom baserat på en sådan presumtion, i det förevarande
fallet saknades. Med reglerad flottled syntes för övrigt icke kunna
förstås annat än den flottled, i vilken anordningar vidtagits för lösflottning
av virket. Kalix älv utgjorde allmän farled och vore fullt segelbar
även för rätt stora fartyg åtminstone upp till Nederkalix. I älven
hade inga som helst flottledsanordningar vidtagits nedanför Wassholmen,
belägen cirka 17 kilometer från bärgningsstället. Påståendet att detta senare
skulle ligga strax nedanför den reglerade flottleden förefölle, åtminstone
enligt gängse språkbruk, minst sagt egendomligt. Även om med
reglerad flottled skulle kunna avses den insynade flottleden, torde icke,
då avståndet mellan dennas slut och bärgningsstället vore 8 kilometer, eu
sådan terminologi kunna komma till användning. En ytterligare förutsättning
för att flottgodset icke skulle anses hava hört till fartyg vore
enligt lagutskottets yttrande, att det bure inregistrerat föreningsmärke,
varmed icke torde kunna förstås annat än flottningsföreningens märke.
Att så skulle hava varit förhållandet i det förevarande fallet hade icke av
klaganden påståtts, men väl att det varit försett med hans eget märke. —
Börande klagandens påstående att besiktningen närmast bort gå ut på att
utröna äganderätten, ville Hallin påpeka följande. I ingressen till kungörelsen
den 31 maj 1918 angående ändrad lydelse av 8 kap. i tullstadgan
sades uttryckligen, att ändringarna tillkommit sedan sjöfyndslagen utfärdats.
Det torde sålunda vara tydligt, att dessa två författningar stode
i sådant sammanhang, att de kunde sägas komplettera varandra. I sjöfyndslagen
föreskreves, att besiktning a sjöfynd skulle äga rum, och i
tullstadgan lämnades föreskrift om, huru en sådan besiktning skulle tillgå
och vad därvid skulle utrönas. Att någon utredning om äganderätten
skulle företagas föreskreves icke, utan i dylikt avseende stadgades endast,
att i besiktningsinstrumentet anteckning skulle göras om märken och
andra kännetecken, ”varigenom godset må kunna av ägaren igenkännas .
Härigenom torde det vara fullt tydligt, att det ålåge virkesägaren själv
att föranstalta om eu dylik utredning. Klaganden hade påstått, att ägaren
skulle varit känd för tullmyndigheterna, men fölle ett sådant påstående
på sin egen orimlighet. Intet hinder hade funnits för att virket skulle
kunna hava tillhört ett annat sågverk, allra helst klaganden själv uppgivit
i sin skrift, att det ofta förekomme, att flera virkesägare samtidigt
anlitade samma bogserbåt för virkets utbogsering till sågverk eller lastageplatser,
varav åtminstone ett funnes mellan Lilla Trutskär och loituna
sågverk. Virket kunde även hava varit försäkrat för resan och sålunda
hava tillhört försäkringsgivaren. För övrigt torde det kunna ifråga -

sättas, huruvida icke befälhavaren på den bogserande ångbåten kunde
som säkerhet för frakten i viss män huva rätt till virket framför virkes
ägaren. Det torde oek vara fullt tydligt, att klaganden icke, såsom i 4 $
i sjöfyndslagen föreskreves, visat sin rätt, då inga andra handlingar kommit
Hallin till handa än brevet av den 30 september 1925 och protesten
vid auktionen och dessa endast innehållit helt och hållet obestyrkta påståenden.
Klaganden hade oek erkänt, att han icke formellt styrkt sin
Äganderätt. Hade Hallin på så lösa grunder, som klaganden syntes hava
önskat, och utan det ringaste bevis för äganderätten till klaganden i stället
för till bärgarna utbetalat återstoden av försäljningssumman, hade
Hallin begått en olaglighet, och helt säkert hade icke skadeståndskrav från
bärgarna uteblivit. Att klaganden skulle hava ägt mindre kännedom om
lagbestämmelserna i hithörande ärenden jävades dels därav, att han såväl
skriftligen som muntligen fått anvisning på, hur han hade att förfara, dels
ock därav, att han syntes hava ägnat ett rätt ingående studium åt både sjöfyndslagen
och tullstadgan. För tillvägagångssättet vid själva bärgningen
kunde Hallin under inga förhållanden göras ansvarig. Vid det förhållandet
att ersättningskrav icke torde falla under min domvärjo, saknade Hallin
anledning att ingå på bemötande av klagandens anspråk därutinnan.
Då de av Hallin vidtagna tjänsteåtgärderna syntes stå i full överensstämmelse
med gällande författningar och sålunda icke kunde anses härröra
från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försumlighet och ej heller anses
hava berett eu allmän osäkerhet för medborgares rättigheter, anliölle
Hallin, att den gjorda anmälan icke måtte till någon min åtgärd föranleda.

Vid Hallins förklaring fanns bland annat fogad avskrift av den däri
omförmälda skrivelsen från Hallin till klaganden av den 2 oktober 1925,
så lydande: Till svar å Eder skrivelse av den 3% 1925 får tullkammaren
härmed meddela, att tullkammaren, enär anmälan om bärgning av ett
parti timmer å sjön utanför Lilla Trutskär hitkommit, enligt lagen om
sjöfynd är skyldig föranstalta om besiktning och kungörande därav med
föreläggande för ägaren till det bärgade godset att inom viss tid anmäla
sig hos tullkammaren. Styrker ägaren inom den förelagda tiden sin rätt,
må han taga sitt åter mot det att han till bärgaren utbetalar kostnaderna
för bärgningens kungörande och bärgarlön. Skulle bärgarna i sviklig avsikt
hava lämnat oriktig uppgift om omständigheterna vid bärgningen,
äro de hemfallna till ansvar därför, och torde Ni i så fall hava att anmäla
dem för allmänna åklagaren.

Johansson anförde i sin förklaring: Johansson hade tagit befattning
med ifrågavarande ärende såtillvida, att han efter tullkammarens förordnande
besiktigat fyndet vid Nyborg den 30 september 1925 och samma
dag avgivit besiktningsinstrument, i vilket Johansson på sätt tullstadgan

föreskreve uppgivit fyndets märken, stycketal ock värde samt föreslagit
det belopp, med vilket bärgarlön borde utgå, ävensom bemställt att, då
godset till följd av den långt framskridna årstiden icke utan fara för försämring
kunde vårdas å sin dåvarande förvaringsplats, godset måtte å
offentlig auktion försäljas. Vidare hade Johansson den 21 oktober 1925
efter tullkammarens uppdrag vid Nyborg förrättat auktion å timret. Vid
denna hade klaganden avlämnat en skriftlig protest. Johansson hade ej
ansett sig kunna fästa något avseende vid denna, då klaganden icke visat,
att någon uppgörelse kommit till stånd. Protesten hade jämte besiktningsinstrumentet
överlämnats till tullkammaren.

I härefter avgivna påminnelser anförde klaganden: Det ville synas som
om saken väsentligen berodde på olika uppfattning hos Hallin och klaganden,
huruvida ifrågavarande virkesparti vore att anse såsom till fartyg
hörande gods enligt sjöfyndslagens bestämmelser eller icke, samt om
tullkammarens eventuella skyldighet att, efter ingången anmälan, i första
hand verkställa prövning i detta hänseende och låta vidare åtgärd bliva
beroende på resultatet av densamma. Hallin ansåge sig uppenbarligen
icke hava någon sådan prövningsskyldighet, och det vore då lättare att
förstå förfaringssättet, ehuru klaganden allt fortfarande icke kunde gilla
detsamma. Bärgningen hade skett å plats, där inomskärsbögsering vanligen
förekomme under tiden för öppet vatten. Timret hade ock varit ordentligt
märkt med klagandens sedan 1910 hos Kalix älvs flottningsförening
registrerade såväl skogs- som tumningsmärke. Slutligen hade detsamma
icke varit löst flytande utan sammanfogat i inbördes förenade buntar,
sådana som dessa utginge från flottningsföreningens buntverk vid
skiljestället å Wassholmen. Det måste salunda hava stått klart, att virket
varit under bogsering några kilometer nedanför den reglerade flottleden
och att det icke kunde hava varit inlastat i fartyg. Angående de
för klaganden registrerade timmermärkena ville klaganden framhålla, att
varje stock varit försedd med såväl skogs- som tumningsmärke. Skogsmärket
inliögges redan vid avverkningen å stockens yta, under det att
tumningsmärken, ett eller flera, med stämpelyxa anbringades å stockens
ändar vid intumningen. Flottningschefen hos Kalix älvs flottningsförening
hade sagt sig bestämt vilja minnas, att han under år 1924, och i
varje fall före september 1925, på därom framställd begäran tillsänt tullkammaren
en karta, upptagande samtliga hos flottningsföreningen då registrerade
märken, sålunda även klagandens. Vore detta riktigt, skulle
därav följa, att tullkammaren redan vid ingången av anmälan haft tillgång
till märket och sålunda med ledning av enbart besiktningsinstrumentet
lätt kunnat identifiera ägaren och i varje fall kunnat kontrollera
dennes uppgifter om äganderätten. Hallin hade uppgivit, att klaganden

vid auktionstillfället på förfrågan erhållit upplysning, att klaganden hos
tullkammaren horde styrka sin äganderätt, att klaganden förklarat svårighet
härför möta samt att klaganden vid samma tillfälle erhållit avskrift
av sjöfyndslagen. Dessa upplysningar hade icke lämnats, och påståendet
om klagandens svar rörande förefintlig svårighet att styrka
äganderätten måste falla på sin egen orimlighet vid det förhållande, att
klaganden såsom mångårig styrelseledamot i flottningsföreningen ej kunde
hava varit okunnig om lättheten att styrka just den saken. Någon avskrift
av sjöfyndslagen hade klaganden icke erhållit av Johansson. Hallins
påstående, att flottningsföreningen icke vidtagit några anordningar
inom den reglerade flottleden nedanför skiljestället å Wassholmen, vore
icke heller riktigt. Under hela den tid av året, då flottning i älven och
bogsering av virke från skiljestället påginge, hade flottningsföreningen
dagligen, da sådant på grund av väder och vind kunde ske, båtar utsända
med uppgift att för intressenternas i flottningsföreningen räkning tilla
aiataga under bogsering från skiljestället förlorat virke, huvudsakligen
s. k. spillvirke, varmed förstodes sådant, som oaktat omsorgsfull buntning
likväl kunde krypa ut ur buntarna under bogsering till de olika sågverken
och lastageplatserna. Denna flottningsföreningens verksamhet sträckte
sig ej blott inom den nu reglerade flottledens område utan till och med
utanför här ifrågavarande bärgningsplats. Slutligen hade Hallin anfört,
att ”intet hinder funnes för att virket skulle kunna hava tillhört ett annat
sågverk”. Antagandet förefölle under föreliggande faktiska omständigheter
mycket djärvt, då det dock riktade sig mot en för Hallin ej okänd
man, som sedan lång tid drivit sågverksrörelse. Det förutsatte uppenbarligen
möjligheten av, att klaganden mot bättre vetande skulle gjort anspråk
på annan tillhörig egendom. Det syntes tvärtom, som om Hallin
horde hava haft anledning utgå ifrån, att klagandens i saken lämnade
uppgifter om äganderätten vore riktiga, och förty handlägga ärendet på
ett annat, mindre byråkratiskt sätt.

Vid påminnelseskriften fanns fogat ett av flottningschefen hos Kalix
älvs flottningsförening den 24 januari 1927 avgivet intyg, däri upplystes,
att Fortuna sågverk sedan år 1910 haft och fortfarande hade här nedan
återgivna skogs- och tumningsmärken registrerade hos flottningsföreningen: Skogsmärke:

k Tumningsmärke: |

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag generaltullstyrelsen
att till mig inkomma med yttrande; och anförde styrelsen följande:
Den omständigheten att gods, som anmälts såsom sjöfynd, icke bärgats
i sjölagens mening torde icke i och för sig utesluta tillämpning av
sjöfyndslagen, vilken lag ju vore tillämplig även då gods anträffades dri -

vet å strand. Av bestämmelserna i sjöfyndslagen framginge däremot enligt
styrelsens mening icke med tydlighet, huruvida tullmyndighet, som
mottagit anmälan om sjöfynd, vore skyldig utfärda kungörelse enligt sjöfyndslagen,
ehuru ägaren kunde antagas hava endast tillfälligtvis förlorat
besittningen av det bärgade godset och kunde med lätthet eller åtminstone
utan större svårighet anträffas. Det syntes visserligen styrelsen
som om den, som under nämnda förhållanden bärgat uppenbarligen tullfritt
gods, icke skulle göra sig förfallen till ansvar för underlåtenhet att
anmäla sjöfynd, därest han omedelbart utlämnade godset till ägaren. Därest
detta vore riktigt, borde under angivna omständigheter även tullmyndighet,
som mottagit anmälan om bärgningen, vara befogad att, i stället
för att utfärda kungörelse om bärgningen, hänvisa bärgaren att underrätta
ägaren och ställa godset till dennes förfogande mot skälig bärgarlön.
Någon skyldighet för tullverket att verkställa efterforskningar angående
äganderätten eller att vidtaga åtgärder för ägarens underrättande
på annat sätt än genom utfärdande av kungörelse vore emellertid icke
stadgad. På grund härav syntes det styrelsen icke vara stridande mot
bestämmelserna i sjöfyndslagen, ehuru måhända ej överensstämmande
med lagens grund, därest tullmyndighet, då anmälan om sjöfynd blivit
hos myndigheten gjord och vid besiktningen icke framkommit nagot, som
motsade riktigheten av bärgarens uppgifter om omständigheterna vid
bärgningen, utfärdade kungörelse enligt sjöfyndslagen, även om ägaren
skulle kunna utan vidlyftigare efterforskningar anträffas. Däremot torde
det väl få enligt allmänna rättsgrundsatser anses åligga bärgaren att såvitt
möjligt underrätta ägaren, oaktat anmälan om fyndet gjorts hos tullmyndighet.
Anmälningsskyldigheten torde nämligen vara påkallad även
av tullverkets intresse, att sjöfynd ej disponerades inom riket utan erläggande
av tull, där sådan avgift skulle utgå. Den till tullkammaren av
Hansson och Jonsson inlämnade anmälan om bärgning av omförmälda
parti timmer hade icke innehållit närmare uppgifter angaende omständigheterna
vid bärgningen och ej heller någon antydan om ägaie till godset.
Vid sådant förhållande torde någon befogad erinran icke kunna göras
mot tullkammarens åtgärd att jämlikt sjöfyndslagen föranstalta om besiktning
av godset. I det vid besiktningen upprättad© instrumentet hade
Fortuna sågverk uppgivits såsom ägare till godset. Vid sadant förhallande
och då godset varit tullfritt samt, såvitt det bland remissliandlingarna
befintliga utdraget av sjöfyndsjournalen utvisade, någon kostnad
icke föranletts av besiktningen, kunde det ifrågasättas, huruvida icke redan
på grund därav tullkammaren varit befogad att vägra taga vidare
befattning med godset samt hänvisa bärgarna att för utbekommande av
skälig ersättning vända sig mot ägaren. Därest de omständigheter, som
sedermera framkommit vid den i saken verkställda polisutredningen, varit

lör tullkammaren kända, syntes i allt fall tullkammaren haft foa för eu
dylik vägran. Då särskilt bärgarnas anmälan och även besiktningsin
struinentet innehölle ganska knapphändiga uppgifter, hade anledning föroiunnits
för tullkammaren att föranstalta om ytterligare utredning i saken.
Beträffande åter frågan, huruvida på grund av nämnda omständigheter
Hallin skulle kunna anses skadeståndsskyldig, ehuru sjöfyndslagens
bestämmelser i förevarande hänseenden icke torde vara tillräckligt tydliga,
torde det icke ankomma på styrelsen att uttala någon uppfattning.
Vad därefter anginge frågan, huruvida under förutsättning att godset
bort behandlas såsom sjöfynd tullkammarens vidare åtgöranden i saken
varit lagenliga, hade enligt styrelsens mening tullkammaren på grund av
besiktningsinstrumentets innehåll icke överskridit sin befogenhet genom
åtgärden att låta före kungörelsetidens utgång försälja godset. Då godsets
värde vid besiktningen befunnits överstiga 100 kronor, torde däremot tullkammarens
åtgärd att före kungörelsetidens utgång utbetala till bärgarna
eu tredjedel av auktionsbeliållningen ej vara förenlig med bestämmelserna
i § 126 tullstadgan. Emellertid hade tullkammaren sedermera efter kungörelsetidens
utgång utbetalat till bärgarna även återstoden av auktionsbeliållningen.
Den fråga, som nu hade betydelse, torde därför vara den,
huruvida klaganden varit i stället för bärgarna berättigad att utbekomma
auktionsbehållningen efter avdrag av överenskommen eller av domstol
bestämd bärgarlön samt kostnaderna för bärgningens kungörande och för
godsets vård och försäljning. Av handlingarna framginge visserligen, att
klaganden såväl hos tullkammaren före auktionen som ock till auktionsförrättaren
vid auktionen framställt anspråk å godset. Då emellertid, enligt
vad klaganden själv medgivit, han icke iöre utgången av kungörelsetiden
hos tullkammaren styrkt sin äganderätt, torde tullkammaren på
grund av 4 § sjöfyndslagen hava varit förhindrad att till klaganden utbetala
någon del av auktionsbehållningen.

Vid styrelsens yttrande voro i avskrift fogade:

dels Hanssons och Jonssons ovan omförmälda till tullkammaren gjorda,
den 29 september 1925 dagtecknade anmälan om fyndet, vilken hade följande
innehåll: Undertecknade få härmed anmäla, att vi bärgat ett parti
timmer drivande utanför Lilla Trutskär i Kalix skärgård, och hava vi
bogserat in detsamma till Kattgrundet i Nyborg, där det kvarligger till
besiktning;

dels ock det av kustöveruppsyningsmannen Johansson upprättade, den
30 september 1925 dagtecknade besiktningsinstrumentet av följande innehåll:
På tullkammarens order hade Johansson nämnda dag besiktigat och
värderat ett av Jonsson och Hansson till tullkammaren anmält sjöfynd.
Fyndet, som bestode av cirka 600 stycken timmer av furu och gran av olika
längder och dimensioner, märkta med skogsmärke K samt i ändarna med

r\ vore bärgat flytande på öppna sjön utanför Lilla Trutskär i Kalix
skärgård samt hade transporterats till Nyborg och förtöjts vid den s. k.
Vikströmskajen. Värdet av det bärgade timret uppskattades till 1,050 kronor.
Som timrets förvaringsställe vore synnerligen olämpligt för att kunna
bevara det någon längre tid, och något lämpligare icke utan avsevärda
kostnader kunde erhållas, föresloge Johansson att, såvida icke ägaien
Fortuna sågverk mot bärgarlön utlöste timret, detsamma omedelbart efter
kungörelsen försåldes. Bärgarlön och transportkostnader föresloges att
utgå enligt sjölagen, om icke överenskommelse kunde träffas.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Norrbottens
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Hallin. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen anförde jag följande:

I sjöfyndslagens 1 § stadgas, att var som i saltsjön inom svensk skärgård
eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller
kanaler bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande
redskap eller gods, evad sådant upptages från botten eller anträffas flytande
på vattnet eller drivet å strand, skall vara skyldig att anmäla fyndet
hos landsfiskal eller annan polisman eller hos tulltjänsteman; och skall
det åligga den, som mottagit sådan anmälan, att därom ofördröjligen meddela
distriktets tullförvaltning underrättelse,

I 3 § första stycket heter det bland annat, att tullförvaltning, som mottagit
underrättelse om bärgning enligt vad i 1 § sägs, skall vara skyldig
att föranstalta om besiktning av fyndet samt att därefter låta i allmänna
tidningarna samt i de av lotsstyrelsen utgivna Underrättelser för sjöfarande
ävensom i tidning inom orten införa kungörelse om bärgningen med
föreläggande för ägaren till det bärgade godset att anmäla sig hos tullförvaltningen
inom 90 dagar från kungörandet i allmänna tidningarna
eller inom den längre tid, ej överstigande ett år, från sagda kungörande,
som generaltullstyrelsen kan för särskilt fall finna skäligt bestämma.

I andra stycket av samma paragraf föreskrives att, därest det bärgade
godset ej kan vårdas utan fara för försämring, skall det försäljas å offentlig
auktion. De vid auktionen influtna medlen skola nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt stadgas för att, efter utgången av den i första stycket
sagda tid, vederbörande tillhandahållas.

I 4 § bestämmes att, om kungörande skett och ägaren kommer inom förelagd
tid samt visar sin rätt, han må taga sitt åter, mot det att han till bärgaren
utbetalar kostnaden för bärgningens kungörande och för fyndets
vård samt bärgarlön, vars belopp i händelse av tvist bestämmes av dom -

stol. Kommer ej ugaren, skall strandfyncl, där oj fall som i G eller 7 §
avses är för handen, tillfalla kronan, efter avdrag av bärgarlön och kostnad,
som nyss är nämnd, men annat fynd skall tillfalla bärgaren.

1 6 § stadgas att, om vid besiktning, som i 3 § omförmäles, sammanlagda
kostnaden för bärgningens kungörande samt för fyndets vård och försäljning
finnes böra beräknas till så högt belopp, att efter gäldande av
nämnda kostnad skälig bärgarlön ej kan ur fyndet utgå, skall tullförvaltningen
äga att, utan kungörande av bärgningen, omedelbart efter besiktningen
utlämna fyndet till bärgaren.

I 7 § föreskrives att, därest fynds värde ej överstiger 10 kronor, enligt
mtyg av landsfiskal eller av tulltjänsteman, vilken generaltullstyrelsen
bemyndigat att utfärda sådant intyg, må, där tullförvaltningen ej finner
särskild anledning föreligga för fyndets behandling i annan ordning, tullförvaltningen,
utan vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen,
utlämna fyndet till bärgaren.

8 § innehåller bland annat bestämmelser om påföljd för bärgare, som i
sviklig avsikt lämnar oriktig uppgift angående omständigheterna vid
bärgningen.

I § 123 i tullstadgan stadgas bland annat att, då enligt 3 § sjöfyndslagen
besiktning skall äga rum, det åligger vederbörande tullförvaltning att
därom föranstalta. Vid sådan förrättning hava besiktningsmännen tillika
att vardera fyndet samt, med tillämpning av de i sjölagen stadgade grun
der, föreslå beloppet av vad bärgaren skäligen bör erhålla i bärgarlön. I
besiktmngsmstrumentet skall anteckning göras om märken och andra kännetecken,
varigenom godset må kunna av ägaren igenkännas; och skall
uppgift om dessa märken och kännetecken jämväl intagas i den kungörelse
om bärgningen, som enligt 3 § sjöfyndslagen tullförvaltningen har
att utfärda.

I § 126 i tullstadgan föreskrives, att med bärgarlöns bestämmande samt
med gottgörande av särskilda kostnader för bärgat sjöfynd förhålles på
sätt i sjölagen och sjöfyndslagen stadgas. Dock äge tullförvaltningen att
sedan besiktning enligt § 123 hållits och såframt fyndet därvid funnits i’
värde ej överstiga 100 kronor, söka, där fyndet icke för visst fall skall
omedelbart efter besiktningen till bärgaren utlämnas, med bärgaren på
skäliga villkor ingå överenskommelse om hans bärgarlön och kostnadsersättning
ävensom att, om överenskommelse träffas, till bärgaren av under
händer varande medel genast utbetala beloppet, Om ägaren till fyndet
sedermera inom föreskriven tid anmäler sig, bör gottgörelse för denna
utgift honom avfordras; ägaren obetaget att, därest han ej nöjes åt den
med bärgaren träffade överenskommelse, påkalla domstols prövning av
frågan om bärgarlönens och kostnadsersättningens rätta belopp.

Då anmälan om sjöfynd inkommit till tullförvaltning, har denna till

en början att avgöra, huruvida det bärgade godset är av sådan beskaffenhet,
som uti 1 § sjöfyndslagen sägs. För vinnande av kännedom därom
lärer tullförvaltningen böra inhämta upplysning om godsets art, de närmare
omständigheterna vid bärgningen in. m. Därest undersökningen ger
vid handen, att det bärgade är av nyssnämnd beskaffenhet, har tullfor -valtningen, om godset är att betrakta som herrelöst samt för såvitt ej av
G och 7 i sagda lag annat föranledes, att föranstalta om den i 3 § föreskrivna
besiktning samt att därefter låta på sätt i detta lagrum stadgas
kungöra fyndet. För att tullförvaltning skall äga å bärgat gods tillampa
sjöfyndslagens bestämmelser lärer nämligen en förutsättning vara, att
fyndet utgöres av herrelöst gods. De i nämnda lag givna stadganden toide
endast avse de fall, då kunskap saknas om vem, som är ägare till det
funna. Enligt allmänna rättsregler lärer det bärgade godsets agare, da
denne är känd, vara berättigad att oberoende av gällande särskilda bestämmelser
om sjöfynd taga sitt igen mot skälig ersättning till bärgaren
för havda kostnader m. in. I detta sammanhang får jag hänvisa till ett
av generaltullstyrelsen avgivet, den 1 april 1926 dagtecknat underdånigt
utlåtande i anledning av besvär av aktiebolaget Mattlnessen & Son i fråga
om rätt att utbekomma behållen auktionssumma för ett parti bärgade
trävaror. I detta utlåtande, som i avskrift är bilagt handlingarna i forevarande
ärende, yttras bland annat: Möjligen skulle det kunna ifrågasättas,
huruvida de bärgade trävarorna över huvud bort behandlas såsom
sjöfynd. I sjöfyndslagen stadgades visserligen icke uttryckligen — i olikhet
mot i förordningen den 30 maj 1873 angående nedgraven skatt, bottenfynd
eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes — att ägare ej skulle finnas
till godset. Det torde emellertid ligga i begreppet fynd och i sakens
natur, att gods, som anträffades under sådana omständigheter, att ägaren
måste anses hava allenast tillfälligt förlorat besittningen av detsamma,
icke borde behandlas enligt bestämmelserna om fynd, för såvitt möjlighet
förefunnes att komma i förbindelse med ägaren.

Tullförvaltning, till vilken anmälan om sjöfynd gjorts, torde förty, därest
omständigheter föreligga, som giva vid handen, att fyndet icke är att
betrakta som herrelöst gods, vara skyldig att, innan det i sjöfyndslagen
föreskrivna förfarande tillgripes för ägarens efterforskande, vidtaga andra
åtgärder i sådant syfte. Härutinnan torde visserligen ej alltför stränga
krav kunna ställas på tullförvaltningen. Men har t. ex., innan kungörelse
ägt rum, en person med förebärande av sannolika skäl framställt anspråk
på äganderätt till godset, lärer tullförvaltningen ej böra underlåta att föranstalta
om den utredning, som må anses erforderlig för att befogenheten
av det framställda anspråket skall kunna prövas. Sakens egen natur torde
nämligen få anses förbjuda, att man alldeles onödigtvis anordnar ett kungörelseförfarande
med därav följande tidsutdräkt och kostnader.

I förevarande fall hava Hansson och Jonsson i skrivelse den 29 september
1925 hos tullkammaren i Haparanda anmält, att de bärgat ett parti
timmer drivande utanför Lilla Trutskär i Kalix skärgård. I anledning av
berörda anmälan har kustöveruppsyningsmannen Johansson på order av
tullkammaren påföljande dag besiktigat fyndet. Uti över besiktningen
upprättat, till tullkammaren överliimnat instrument har Johansson antecknat,
att lyndet bestode av cirka (100 stycken timmer, märkta med skogsmärke
k samt i ändarna med I instrumentet har timret av Jo hansson

reservationslöst betecknats såsom tillhörigt Fortuna sågverk. I
brev till tullkammaren den 30 september 1925 har klaganden — med angivande
av de närmare omständigheter, varunder den av klaganden förhyrda
bogserbåten Oden förlorat ifrågavarande parti timmer, samt under
påpekande att detsamma vore försett med klagandens skogs- och tumningsmärken
— anhållit, att tullkammaren ville utverka, att timret utlämnades
till klaganden utan bärgningskostnader. I skrivelse den 2 oktober
1925 har tullkammaren till svar å klagandens framställning meddelat
att, då anmälan om bärgning av timret gjorts, tullkammaren vore skyldig
föranstalta om besiktning och kungörande av fyndet i enlighet med sjöfyndslagens
föreskrifter. Den 6 och den 8 oktober 1925 har fyndet därefter
kungjorts i vederbörliga tidningar. Den 21 i samma månad har timret försålts
å auktion, varvid klaganden inlagt protest mot försäljningen. Den
26 oktober 1925 har tullkammaren till Hansson och Jonsson i bärgarlön
utbetalat en tredjedel av den behållna auktionssumman efter avdrag av
Provision och kostnader. I brev samma dag har klaganden för tullkammaien
anmält, att äganderätten till de kättingar och linor, varmed timret
varit surrat, dåmera övergått från flottningsföreningen till klaganden,
som för transporten lånat desamma av föreningen. Slutligen har tullkammaren
den 13 mars 1926 till bärgarna utbetalat återstoden av den behållna
auktionssumman.

På sätt Hallin såsom den för tullkammarens uti ärendet vidtagna åtgärder
ansvarige framhållit, lärer han på grund av innehållet i bärgarnas
anmälan icke saknat anledning antaga, att det bärgade timret vore
av sådan beskaffenhet, som i 1 § sjöfyndslagen sägs. Mot Hallins åtgärd
att föranstalta om besiktning av detsamma torde därför intet vara att erinra.
Däremot synes mig vad vid besiktningen och därefter i ärendet
förekommit hava bort föranleda Hallin att icke vidare behandla godset
enligt bestämmelserna i sagda lag. Vid besiktningen har, såsom nämnts,
utrönts, att virket var försett med vissa skogs- och tumningsmärken. Vidare
har i besiktningsinstrumentet besiktningsmannen angivit Fortuna
sågverk sasom ägare till timret. Och slutligen har klaganden i sitt brev
den 30 september — under åberopande av omständigheter, vilkas riktig ^

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

het väl knappast någon rimlig anledning funnits att betvivla gjort gällande
anspråk att såsom ägare utbekomma timret.

För den händelse Hallin, trots vad sålunda förekommit, likväl icke ansett
klagandens äganderätt till timret styrkt, torde Hallin i varje fall hava
haft grundad orsak att utreda befogenheten av klagandens anspråk. En
utredning bärutinnan lärer utan svårighet hava kunnat verkställas. Vid
en hänvändelse till Ilottningsföreningen hade uppgift kunnat erhållas om
vem, som var registrerad som innehavare av de å virket befintliga mäikena.
Vid förhör med bärgarna skulle, enligt vad det i ärendet åberopade
polisförhörsprotokollet ger vid handen, Hallin troligen hava erhållit den
upplysning, att de på grund av märkena igenkänt timret såsom tillhörigt
Fortuna sågverk. Förhör med Odens befälhavare och besättning skulle
antagligen också hava bringat omständigheter i dagen, som kunnat bestyrka
klagandens anspråk.

Genom sin åtgärd att utan att pröva klagandens påståenden kungöra
fyndet lärer förty Hallin enligt vad förut utvecklats hava gjort sig skyldig
till felaktigt förfarande vid ärendets handläggning.

Men även om Hallins nämnda åtgärd — med hänsyn därtill att Hallin
genom vidtagande av ovan berörda utredning måhända icke skulle hava
vunnit full visshet om klagandens äganderätt till timret icke skulle
kunna anses vara av beskaffenhet att för Hallin böra medföra ansvar och
ersättningsskyldighet, lärer i allt fall hans förfarande att efter kungörelsetidens
utgång till bärgarna utbetala återstoden av auktionssumman
böra ådraga honom sådan påföljd. Vid sistberörda tidpunkt hade utöver
de för Hallin vid kungörelsens utfärdande kända förhållanden —
tillkommit den omständigheten att ingen annan person än klaganden
framträtt med anspråk att vara ägare till timret. Härigenom synes under
för handen varande förhållanden varje tvivel om klagandens äganderätt
till detsamma hava bort anses såsom undanröjt.

Hallins till försvar för sitt handlingssätt att till bärgarna utbetala hela
behållna auktionssumman gjorda påstående, att klaganden icke på sätt i
4 § sjöfyndslagen sägs visat sin rätt, finner jag vittna om en långt driven
och därtill felriktad formalism samt bristande känsla för vikten av
den materiella rättens realiserande. Har ägaren anmält sig redan innan
kungörelsetiden börjar löpa, lärer det icke vara nödvändigt, att han sedan
upprepar sin anmälan, vilket klaganden emellertid i förevarande fall pa
sätt och vis synes hava gjort genom sitt brev den 26 oktober 1925. Kungörelseförfarandet
kan, även om någon redan förut anmält sig och gjort
sannolikt, att han är ägare, under vissa omständigheter tjäna det förnuftiga
syftet att få konstaterat, om någon annan gör anspråk på det
bärgade, men torde icke kunna åberopas sasom prekluderande det tidigait
framställda anspråket.

Genom att till bärgarna före kungörelsetidens utgång utbetala eu tredjedel
av auktionsbehållningen lärer Ilallin, såsom general tullstyrelsen påvisat,
jämväl hava förfarit felaktigt.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utlöra åtal mot Hallin för ovan berörda tjänstefel.
Åklagaren borde bereda klaganden tillfälle att yttra sig i målet samt
understödja de ersättningsanspråk, som av honom framställdes, i den mån
desamma funnes befogade.

Torneå tingslags häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 7 maj 1928 följande:

I målet vore utrett, att, sedan Hansson och Jonsson i skrivelse den 29
september 1925 hos tullkammaren i Haparanda anmält, det de bärgat ett
parti timmer, drivande utanför Lilla Trutskär i Kalix skärgård, samt
nämnda tullkammare i anledning därav jämlikt 3 § av lagen den 2 april
1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd låtit genom kustöveruppsyningsmannen
Johanssons försorg besiktiga nämnda timmerparti, Johansson i
sitt i anledning därav upprättade och till tullkammaren insända besiktningsinstrument
antecknat, att stockarna voro märkta med klagandens
sågverks skogs- och intumningsmärken och att timmerpartiet ägdes av
nämnda sågverk, att klaganden dels i telefon och dels i skrivelse den 30
september 1925 till tullkammaren — med angivande av de närmare omständigheter,
varunder klaganden förlorat timret, samt under påpekande,
det timret vore försett med klagandens timmermärke — anhållit, att tullkammaren
måtte utverka, det timret utlämnades till klaganden utan
bärgningskostnader, att Hallin i sin egenskap av tullförvaltare i Haparanda
utan att närmare efterforska, huru med ifrågavarande bärgning och
med klagandens nämnda uppgifter förhölle sig, låtit den 6 och den 8 oktober
1925 jämlikt nyssnämnda lagrum i tidningarna kungöra fyndet samt
därefter den 21 i samma månad trots protest från klaganden å offentlig
auktion försälja timret, ävensom att Hallin i sin nämnda egenskap, utan att
något krav å bärgarlön från Hansson och Jonsson till tullkammaren framställts,
till sistnämnda personer utbetalat dels den 26 oktober 1925 — och sålunda
före utgången av det i meranämnda lagrum angivna kungörelseförfarandet
— en tredjedel av den behållna auktionssumman och dels den 13
mars 1926 återstoden av den genom timrets försäljning influtna köpesumman;
och enär, i anledning av vad vid ovannämnda av Johansson verkställda
besiktning framkommit ävensom innehållet i klagandens ovananmärkta
brev av den 30 september 1925, det måste anses hava ålegat Hallin
såsom tullförvaltare att, innan ifrågavarande anmälan av Hallin upptogs
till behandling enligt lagen om sjöfynd, närmare undersöka, huruvida

icke klaganden rimligen kunde hava anspråk att utan vidare utfå timret,
samt Hallin genom sitt förfarande att utan sådan undersökning kungöra
fyndet och försälja timret ävensom att, ehuru annan än klaganden allt
fortfarande icke framställde anspråk på äganderätt till timret, till Hansson
och Jonsson utbetala dels före kungörelsetidens slut en tredjedel av den
behållna auktionssumman och dels därefter resten av vad vid auktionen för
timret influtit måste anses hava visat oförstånd i sin tjänsteutövning, prövade
häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, lagligt döma
Hallin att för vad han sålunda låtit komma sig till last höta 100 kronor.

Häradsrätten förpliktade Hallin att ersätta klaganden dels den skada,
denne finge anses hava lidit genom Hallins ifrågavarande förfarande, med
1,070 kronor jämte 5 procent ränta därå från stämningsdagen den 21
januari 1928 till dess betalning skedde, dels ock för klagandens utgifter å
rättegången med 160 kronor jämte vad klaganden visade sig hava erlagt
för häradsrättens protokoll i målet.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

14. Felaktigt fastställande av ordningsstadga för kommun.

Av handlingarna i ett genom klagomål av A. H. Engholm i Järna hos
mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Vid sammanträde den 12 juli 1924 hade kommunalfullmäktige i Hjorteds
socken heslutit att antaga uppgjort förslag till ordningsstadga för
nöjeslivet inom Hjorteds kommun.

I § 1 i förslaget hade föreskrivits dels att envar som inom kommunen
ville anordna nöjestillställningar, såsom biograf, cirkus, karusell, skjutbana,
sommarfester och hasarer samt dans a dansbana eller därmed jämförlig
nöjestillställning, vartill allmänheten ägde tillträde vare sig med
eller utan avgifts erläggande, skulle söka och avvakta kommunalnämndens
tillstånd därtill och dels att, då sådant tillstand beviljats, detsamma,
om omständigheterna därtill föranledde, kunde av kommunalnämnden
indragas.

Enligt § 4 i förslaget skulle överträdelse mot vad i §§ 1—3 i förslaget
funnes stadgat straffas med böter av lägst 10 kronor och högst 50 kronor
varje gång.

Sedan kommunalfullmäktiges ordförande därefter anhållit om K. B:s
i Kalmar län fastställelse av fullmäktiges beslut, förklarade K. B. genom
resolution den 23 september 1924 att, enär beslutet vunnit laga kraft samt
detsamma icke stode i strid med lag eller författning och ej heller däremot

vore något i övrigt att erinra, K. B. prövade skäligt fastställa ifrågava
rando ordningsstadga att därefter lända till efterrättelse.

Resolutionen var undertecknad av landshövdingen J. Falk och lands
sekreteraren E. T. Lidman.

I en den 12 februari 1927 till mig inkommen skrift anförde klaganden,
att han den 25 och den 26 augusti 1926 anordnat biografföreställningar i
Hjoi teds socken. Tillstånd därtill hade i god tid dessförinnan sökts hos såväl
polismyndigheten som kommunalnämnden därstädes. Den förra myndigheten
hade bifallit men den senare hade avslagit framställningen.

Vid skriften var fogad avskrift av en den 8 september 1926 dagtecknad
skrivelse till klaganden från ordföranden i socknens kommunalnämnd,
vari anfördes, att kommunalnämnden icke kunnat bevilja tillstånd till
förevisningarnas hållande, alldenstund kommunalfullmäktige uppdragit
åt nämnden att förvägra kringresande att uppträda. Då förevisningarna
det oaktat ägt rum, vore ordföranden skyldig utkräva böter enligt den
för kommunen fastställda ordningsstadgan. Därest klaganden utan stämning
erlade ett belopp av 25 kronor, skulle ordföranden å kommunens vägnar
vara nöjd därmed.

I sin skrift anförde klaganden vidare: Av kommunalnämndsor dförandens
skrivelse syntes framgå, att denne själv varit på det klara med att
ifrågavarande ordningsstadga icke berättigat honom att vägra tillstånd.
Skulle stadgan emellertid lämnat stöd för åtgärden, strede det bestämt
emot gällande författningar. I kungl. förordningen angående biografföreställningar
föreskreves sålunda att, där hinder ej ansåges möta för sökt
tillstånd, hade polismyndigheten att meddela tillståndsbevis. Detta innefattade
givetvis, att polismyndighet ej kunde giva kommunala förtroendemän
större befogenhet än de själva hade. I ovannämnda ordningsstadga
funnes ej heller på något ställe angiven någon rätt att vägra tillstånd, ej
ens om laga hinder mötte — vilket i detta fall ej påståtts långt mindre
visats — utan det låge fortfarande i polismyndigheternas händer att besluta
i fråga om det begärda tillståndet. Genom kommunalnämndens förfarande
hade det ekonomiska utbytet av ifrågavarande föreställningar''
blivit endast omkring hälften mot föregående år och så ringa, att det ej
ens täckt omkostnaderna. Det hade påståtts, att kommunalnämndens ordförande
rivit ned affischerna angående föreställningarna, vilket klaganden
dock icke fått bekräftat, men i varje fall hade kommunalnämndens
åtgörande inverkat mycket menligt på resultatet. Personer, som tidigare
velat giva föreställningar i kommunen, hade nämligen även blivit förbjudna
och avvisade, och beträffande klagandens föreställningar hade bestämt
förklarats, att så även denna gång skulle bliva fallet, vilket haft
till påföljd, att de flesta av dem, som tänkt bevista föreställningarna,

uteblivit. Dessutom hade ifrågavarande förbud blivit känt i omkrmgliggande
kommuner, och det förefölle, som om även andra kommuner hade
för avsikt att antaga ordningsstadgar av liknande innehåll som den ifrågavarande
för att därmed kunna förbjuda biografverksamheten. För den,
som hade biografverksamheten till sitt näringsfång, medförde ett djlikt
förfaringssätt ett djupt intrång på hans författningsenliga rätt och asamkade
honom stora ekonomiska förluster. Klaganden anhölle därför, att
jag måtte verkställa undersökning i saken samt förskaffa klaganden den
förvärvsrätt, som borde vara honom tillförsäkrad enligt lag.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anhallit, att K. B.
ville till mig inkomma med yttrande, inkom K. B. med det begärda yttrandet,
vilket undertecknats av landssekreteraren Lidman samt landskamreraren
A. Lilja, ävensom yttrande från ordföranden i kommunalnämnden
i Hjorteds socken.

K. B. anförde för sin del följande:

Enär det synts mindre lämpligt, att i en kommunal ordningsstadga funnes
intagna föreskrifter i fråga om anordnande av biografföreställningar
utöver dem, som härvidlag funnes meddelade i kung], förordningen den
22 juni 1911 angående biografföreställningar, hade K. B. i detta sammanhang
ansett sig böra föranstalta om ändring av den för Hjorteds kommun
gällande ordningsstadgan därhän, att dylika föreställningar lämnaLS utanför
de kommunala myndigheternas befogenhetsområde, varjämte i samband
därmed bötesmaximum funnits böra fixeras till 20 kronor jämlikt
bestämmelserna i 7 § av kungl. förordningen om kommunalstyrelse på
landet. I enlighet därmed hade kommunalfullmäktige vid sammantrade
den 17 mars 1927 antagit ny ordningsstadga för kommunen och hos K. B.
anhållit om fastställelse därå, vilken K. B., sedan besvärstiden utgått, vore
beredd att meddela.

Kommunalnämndens ordförande K. L. Berner anförde i sitt yttrande
bland annat följande:

Så länge ordningsstadgan för Hjorteds kommun icke förklarats ogiltig,
hade Bemer ansett sig såsom kommunens tjänsteman skyldig att följa densamma.
Stadgan föreskreve, att kommunalnämndens tillstånd skulle inhämtas
för hållande av i stadgan omnämnda föreställningar. I Hjorteds
kommunalnämnd funnes sex ledamöter jämte ordföranden. Ledamöterna
hade så långt till samlingsplatsen, att det vore alldeles omöjligt att på ett
par timmar kunna sammankalla kommunalnämnden, ej ens i tillräckligt
antal för lagligt beslut. Varken närmaste ledamot eller Berner hade kunnat
lämna tillstånd utan hade avstyrkt klagandens anhållan, vilken inkommit
ett par timmar före föreställningen. På fråga av den, som anordnat
förevisningarna för klagandens räkning, vad som skulle ske, om kla -

ganden trots avslaget anordnade förevisningar, hade svarats, att Berner
varken ville eller kunde hindra honom, men att Berner då såsom kommunens
tjänsteman måste följa ordningsstadgan och utkräva böter. Berner
hade varit närvarande vid båda förevisningarna. Varken närvarande polis
eller Berner hade företagit något med ord eller gärning för att hindra
föreställningen. Kommunalfullmäktige hade icke anmodat kommunalnämnden
att helt förbjuda kringfarande att uppträda utan att i största
möjliga mån göra det.

Sedan jag genom min expedition begärt viss utredning rörande den
år 1924 fastställda ordningsstadgans tillämpning, meddelade Berner, att
ifrågavarande ordningsstadga börjat tillämpas i kommunen den 1 januari
1925, att under år 1925 inkommit framställningar om tillstånd att anordna
biografförevisningar under sex olika tidsperioder, att av dessa framställningar
allenast en blivit avslagen, att detta avslagsbeslut meddelats
på inrådan av läkare och på grund därav, att difteriepidemi utbrutit på
platsen, att år 1926 inkommit dylika framställningar, avseende fem olika
tidsperioder, att av dessa framställningar två bifallits, att föreställningar
under do tre tidsperioder — var och en 2 dagar — för vilka tillstånd icke
lämnats, likväl ägt rum, att av de tre personer, bland dem klaganden,
vilka anordnat dessa föreställningar, två blivit avfordrade 10 kronor för
föreställningen första dagen och 15 kronor för föreställningen andra dagen
men underlåtit betala berörda belopp, att den tredje, T. H. Björnberg, sedan
han erhållit del av ordningsstadgan, själv erbjudit sig att gälda tillhopa
25 kronor för av honom under 2 dagar anordnade förevisningar,
samt att någon annan biografförevisning på grund av vägrat tillstånd
icke blivit inställd än den, till vars hållande tillstånd, på sätt ovan anförts^
till följd av difteriepidemi icke lämnats.

Sedan jag därefter berett landshövdingen Falk och landssekreteraren
Lidman tillfälle att avgiva yttranden i ärendet, inkom ett av dem gemensamt
avgivet yttrande, vari anfördes bland annat följande:

Enligt förordningen om kommunalstyrelse på landet ägde kommun att
till befrämjande av ordning och säkerhet inom kommunen antaga s. k.
ordningsstadgar, som för att få gällande kraft skulle av K. B. fastställas.
På senare tiden hade kommunerna i stor omfattning antagit dylika ordningsstadgar,
särskilt beträffande nöjeslivet i kommunen, och hade kommunerna
därvidlag enligt tillgängliga prejudikat ansetts äga en ganska
vidsträckt befogenhet. Huruvida denna befogenhet jämväl lagligen kunde
anses omfatta reglerandet av biograf föreställningar, för vilka särskild
kungl. förordning funnes utfärdad, torde vara tvivel underkastat, och
denna fråga torde ej heller blivit av Kungl. Maj:t prövad. Då det i varje
fall syntes mindre lämpligt, att tillstånd till biografföreställningar skulle

sökas både hos polis- och kommunalmyndighet, hade K. B. vanligen i de
fall, där dylika föreställningar inryckts hland de nöjestillställningar, som
ordningsstadgan omfattat, innan ärendet prövats, lämnat kommunerna
tillfälle att taga ärendet under förnyat övervägande. Att så ej skett i nu
förevarande fall liksom att det bestämda bötesmaximum ej bringats i
överensstämmelse med kommunalförordningen, hade uppenbarligen berott
på ett förbiseende. Såsom av remisshandlingarna framginge hade emellertid
kommunalfullmäktige i Hjorteds socken vid sammanträde den 17 mars
1927 med iakttagande av vad ovan anmärkts ändrat ordningsstadgan, vilken
i sålunda förändrat skick sedermera av K. B. genom beslut den 6 maj
1927 fastställts.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

I § 1 i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på
landet föreskrives, att varje socken på landet utgör för sig en särskild
kommun, vars medlemmar äga att själva, efter vad förordningen närmare
bestämmer, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke enligt gällande författningar det tillkommer offentlig
ämbetsmyndighet att dem handhava.

§ 7 andra stycket i samma förordning stadgar, att kommunalstämma
äger att för upprätthållande av de ordningsstadgar, som kommunalstämman
kan finna skäl att för kommunen uppgöra, bestämma viten, från och
med 1 till och med 20 riksdaler riksmynt, vilka dock, för att bliva gällande,
måste vara av K. B. prövade och godkända.

I § 38 föreskrives, att det tillhör kommunalnämnd, bland annat, att handhava
och tillämpa de av kommunen beslutade, vederbörligen fastställda
stadgar rörande sedlighet, säkerhet och ordning inom kommunen.

§ 39 i förordningen innehåller, att kommunalnämnden äger att för erkända
överträdelser av de särskilda ordningsstadgar, över vilkas efterlevnad
det tillkommer nämnden att vaka, ålägga de i samma stadgar utsatta
böter och viten; men om den tilltalade nekar till gärningen, må förhållandet
hos vederbörande åklagare till beivran inför domstol anmälas.

Enligt § 74 i förordningen erfordras K. B:s godkännande för att giva
gällande kraft åt, bland andra, sådana beslut, vilka äro ämnade att såsom
kommunalstadgar tillämpas till befrämjande av sedlighet, ordning och
säkerhet inom kommunen. Beslut, som sålunda K. B:s prövning underställes,
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

Enligt § 1 i kungl. förordningen den 22 juni 1911 angående biograf föreställningar
skall var och en, som vill offentligen förevisa rörliga foto -

8!)

grafiska bilder eller s. k. biografbilder, därom göra ansökan i stad hos
vederbörande polismyndighet och å landet hos landsfiskalen. Där binder
ej anses mota för det sökta tillståndet, har polismyndigheten att meddela
till stån dsbe vis. Innan sådant erhållits, är det förbjudet att utlämna inträdeskort,
fordra, begära eller mottaga avgift. Meddelat tillstånd må
återkallas, när helst skälig anledning därtill förekommer.

I § 24 i Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion den 1.2 april 1918 för
landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän
stadgas, att länsstyrelse tillkommer att i enlighet med gällande
bestämmelser upptaga och pröva besvär över kommunala myndigheters
beslut samt att i övrigt meddela den prövning och vidtaga de åtgärder,
som enligt kommunallagarna i förekommande frågor åligga länsstyrelsen.

Enligt § 49 i samma instruktion äger landshövdingen ensam beslutanderätt
i alla de ärenden, som föredragas inför honom. Föredraganden är
skyldig att uttala sin mening och, därest beslutet blir därifrån avvikande,
låta anteckna densamma till protokoll. Har sådan anteckning ej skett, anses
föredraganden hava biträtt beslutet.

Uti ifrågavarande ordningsstadga hade föreskrivits bland annat, att
tillstånd till anordnande av biografföreställning inom Hjorteds kommun
skulle sökas hos kommunalnämnden. Tillstånd till dylik föreställnings
anordnande skall emellertid, såsom framgår av ovan omförmälda stad
gande i § 1 i kungl. förordningen angående biografföreställningar, å landet
sökas hos landsfiskal. Till följd därav och med hänsyn till stadgandet
i § 1 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet att medlemmarna
i socken på landet äga att själva, efter vad förordningen närmare
bestämmer, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt det icke enligt gällande författningar tillkommer offentlig
myndighet att dem handhava, hade K. 13. enligt min mening ovillkorligen
boit vägra fastställelse av stadgan, och de tvivelsmål, som därutinnan
i de avgivna yttrandena kommit till synes, förefalla mig ogrundade.
Det lärer vara uppenbart, att det icke kan vara med god ordning överensstämmande,
att en dylik stadga och förordningen angående biografföreställningar
tillämpas vid sidan av varandra. Förutom det oegentliga
i att vederbörande skulle hava besväret och kostnaden att i en sådan sak
som denna söka tillstånd hos skilda myndigheter har man härvidlag att
taga i betraktande det orimliga förhållande, som lätt skulle kunna uppkomma
och som i förevarande fall också synes hava inträffat därigenom
att myndigheterna meddela skiljaktiga beslut. Jämlikt den fastställda
ordningsstadgan har nu klaganden, då ifrågavarande föreställningar ägt
rum utan kommunalnämndens tillstånd, gjort sig hemfallen till bötesansvar.
Men enligt vad i klagoskriften uppgivits hade klaganden också sökt
tillstånd till förevisningarnas hållande i den ordning, som lagligen före -

skrives, nämligen hos polismyndigheten, och även av denna myndighet
erhållit det begärda tillståndet.

I den år 1924 fastställda ordningsstadgan hade vidare föreskrivits, att
överträdelse av i stadgan meddelade föreskrifter skulle straffas med böter
lägst 10 kronor och högst 50 kronor varje gång. Denna bestämmelse står i
tydlig strid med § 7 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, enligt
vilken paragraf ifrågavarande böter fått fastställas till högst 20 kronor.
K. B. hade därför jämväl av denna anledning bort vägra fastställelse av
stadgan. En kommun har givetvis ingen laglig rätt att i sina ordningsföreskrifter
stadga högre viten än lagen medgiver, lika litet som en domstol
äger att för ett begånget brott ådöma böter till högre belopp än i
lagen föreskrives.

K. B:s åtgärd att meddela fastställelse å förevarande ordningsstadga,
vilkens felaktiga innehåll med stöd av fastställelsen vunnit viss tillämpning
och måhända också under de år, stadgan gällt, tett sig såsom ett avskräckande
hinder för yrkesutövare inom ifrågavarande näringsgren, fann
jag innefatta tjänstefel, som med hänsyn bland annat till innehållet i de
till mig avgivna yttrandena icke kunde undgå min beivran. Då landshövdingen
Falk och landssekreteraren Lidman, vilken icke uppgivit sig hava
anfört från beslutet avvikande mening, voro för beslutet ansvariga, uppdrog
jag åt advokatfiskalen att vid hovrätten anhängiggöra och utföra
åtal mot dem för berörda tjänstefel samt därvid yrka ansvar enligt lag
och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden ävensom ovan
omförmälde Björnberg att bliva i hovrätten hörda, och borde av dem framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen
understödjas.

Göta hovrätt, där klaganden och Björnberg erhöllo tillfälle att föra ersättningstalan,
vilket de emellertid underläto, yttrade i utslag den i juni
1928 följande:

Enär landshövdingen Falk och landssekreteraren Lidman genom ifråga
varande beslut gjort sig skyldiga till tjänstefel i de hänseenden, som omlörmäldes
i min till advokatfiskalen ställda skrivelse, prövade hovrätten,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, lagligt döma dem att härför böta 50 kronor
vardera.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

15. Lagstridigt beslag av tryckta skrifter och anhållande
utan laga skäl av skrifternas innehavare.

I tidningen Stormklockan för den 29 september—den 5 oktober 1927 var
under rubriken ”Du gamla, du ofria!” intagen en artikel, i vilken anfördes
bland annat följande:

Lördagen den 18 september 1927 hade två i Falun bosatta personer,
Sven Bergman och Martin Ekholm, sysselsatt sig med att på allmän landsväg
vid Rommehed utdela flygblad till militärpersoner, som de där mött.
Landsvägen tillhörde icke lorläggningsområdet. En del officerare hade
varit närvarande, men icke ansett sig själva kunna inskrida. Snart hade
emellertid t. f. landsfiskalen N. Holmberg samt två uniformsklädda polismän
anlänt i en automobil. Holmberg hade granskat ett av flygbladen,
varpå Bergman och Ekholm fått medfölja in på en fanjunkares rum. Där
hade följt visitation och förhör. Bergman och Ekholm hade fått uppgiva
namn ävensom födelseår m. m., och Holmberg hade givit uttryck åt sitt
ogillande av utdelningen av flygbladen. Icke blott dessa senare hade vid
visitationen fråntagits Bergman och Ekholm, utan man hade också omhändertagit
en del listor, avsedda att undertecknas av dem, som anslöte
sig till vissa angivna ”krav för militärmanskapet”, ävensom en del Bergmans
och Ekholms personliga tillhörigheter såsom brev, adresser, klubbmärken
o. s. v. Därpå hade Bergman och Ekholm fått avlämna livremmar
och hängslen in. m. samt insatts i var sin cell. Efter omkring en timmes
tid hade de av en detektiv med automobil transporterats till Borlänge,
varest de återigen insatts i var sin cell, där de fått kvarstanna under två
och en halv timme. Sedan hade de frigivits och fått befallning att lämna
Borlänge fortast möjligt. Utom flygbladen och listorna hade man emellertid
av deras tillhörigheter behållit ett cirkulär angående den antimilitära
propagandan, ett till Bergman ställt brev samt en lapp med vissa
namn och adresser.

Under hänvisning till innehållet i tidningsartikeln anhöll Sverges Kommunistiska
Ungdomsförbund i en den 28 september 1927 hit inkommen
skrift, att jag måtte föranstalta om undersökning beträffande de i artikeln
omförmälda händelserna samt beivra de olagligheter, som enligt klagandens
mening ägt rum. Klaganden anmärkte jämväl, att Holmberg
gentemot Bergman och Ekholm uppträtt med hånfullt språk och obalan.
serat tilltal, och hemställde, att jag måtte förhjälpa Bergman och Ekholm
till upprättelse.

Sedan jag anmodat t. f. landsfiskalen Holmberg att inkomma med yttrande,
anförde Holmberg följande:

Genom militärbefälet å Rommeheds förläggningsplats hade till Holmberg
i egenskap av t. f. landsliskal i Stora Tuna Utombrodels distrikt anmälts,
att å allmänna landsvägen Borlänge—Gustafs omedelbart utanför
förläggningsplatsen av två okända personer kringspredes skrifter av
sådant innehåll, att de eventuellt kunde anses straffbara. På grund därav
hade Holmberg omedelbart inställt sig å angiven ort, varest två för såväl
Holmberg som närvarande polismän och militärbefäl okända personer
uppehållit sig och utdelat flygblad, vilkas innehåll åtminstone åsyftade
att utplåna krigsmanskapets känsla av plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot vårt lands styrande män, dess lagar och samhällsordning.
Skriftens innehåll framginge av ett bifogat exemplar av densamma.
Då personerna i fråga varit okända samt dessutom icke kunnat lämna
tillförlitliga upplysningar om sig själva, sitt arbete eller sin bostad och då
de eventuellt kunnat antagas förfallna till straff, hade Holmberg låtit
anhålla dem. De hade underkastats ett första förhör å ett rum å förläggningsorten,
vilket rum dock icke kunnat av Holmberg mer än en kort
stund disponeras. De hade därför avvisiterats samt insatts i militärarrestlokalen
till dess automobil för transport till polisarresten i Borlänge hunnit
anlända. Det hade varit Holmbergs avsikt att förvara dem i militärarresten
å platsen, men detta hade icke låtit sig göra. Närmaste polisarrest
hade sålunda varit i Borlänge. Sedan de anhållna ordentligt utspisats
samt Holmberg genomgått polisunderrättelserna och skaffat sig
upplysningar om att de icke voro för brott efterlysta och att deras uppgifter
i övrigt voro sanna, hade de anhållna frigivits efter omkring två
timmar. Under kortare tid hade Holmberg icke lyckats förskaffa sig tillförlitliga
upplysningar och genomgå polisunderrättelserna. Det vore alldeles
riktigt, att Holmberg visiterat de båda anhållna. Det torde icke
enbart vara en praxis, att anhållna personer fullständigt avvisiterades,
utan det torde finnas gällande bestämmelser därom. Vid dylik visitering
plägade i allmänhet alla lösa persedlar såsom kragar, slipsar, livremmar,
hängslen, skoremmar m. m. dylikt samt fickornas innehåll fråntagas de
anhållna. Så hade skett även nu. De anhållnas samtliga tillhörigheter
hade lagts in i ett skåp, vilket låsts.

Vad anginge anhållandet av Bergman och Ekholm samt omhändertagandet
av flygbladen — anförde Holmberg vidare — hade Holmberg
handlat i enlighet med lagens föreskrifter. Även om den skrift, som av
Bergman och Ekholm kringspritts, skulle anses straffri, hade Holmberg
dock allenast följt den enklaste av lagens föreskrifter, nämligen anhållit
tvenne okända och tvivelaktiga personer, vilka kunde antagas vara efterlysta
för brott, lösdriveri eller annat. Men å andra sidan hade dessa båda
anhållna dock kringspritt skrifter, vilkas innehåll sannerligen verkat upp
manande till brott mot rikets myndigheter och till förräderi och för vilka

do kunde, därest åtal eventuellt komme att anställas, hållas i straffarbete
eller fängelse åtskilliga månader eller år. Holmberg hade ansett brott
mot strafflagens 8 kap. 3 ocli 8 §§ jämförda med 10 kap. 14 § föreligga.
Avgörandet, huruvida så verkligen vore, hade däremot icke legat i Holmbergs
hand, men att vidtaga åtgärder för anhållande, till dess Holmberg
inhämtat vederbörandes uppfattning i saken, hade Holmberg däremot
ansett vara sin absoluta skyldighet. Klaganden förmenade sannolikt, att
Holmberg icke bort insätta de anhållna i arrestlokalens celler. Då annat
lämpligt lörvaringsställe icke funnits och då cellerna enligt allmän uppfattning
vore avsedda för förvaring av anhållna personer, kunde Holmberg
ej heller anse sitt förfarande därutinnan felaktigt. Något beslag å annat
än flygbladen med överskrift ”Till kamraterna i ''lumpen’.” hade icke
av Holmberg verkställts. Beslag å flygbladen hade Holmberg däremot
verkställt, detta i avvaktan på chefens för justitiedepartementet ombuds
beslut angående beslaget. Något dylikt beslut hade Holmberg ännu icke
emottagit. Skulle någon åtgärd mot flygbladens utgivare icke komma att
vidtagas, funnes flygbladen att av ägarna avhämtas å landsfiskalskontoret
i Stora Tuna. Vad däremot i skriften omförmälda brev och adressförteckningar
beträffade, hade dessa kvarglömts av de anhållna själva.
Holmberg hade icke ens lagt märke till desamma förrän en god stund
efter det de anhållna avlägsnat sig. Dessa brev och adressförteckningar
de senare för övrigt endast blanka formulär, funnes fortfarande å landsfiskalskontoret
i Stora Tuna att av vederbörande avhämtas. Något olämpligt
uppträdande mot de anhållna hade icke förekommit. Holmberg hade
talat lugnt och sansat till dem, framställt frågor i vanlig ordning och på
vanligt sätt och behandlat dem så som alla andra åklagare numera behandlade
anhållna personer, nämligen hänsynsfullt.

Vid yttrandet voro fogade två exemplar av en å tryckeriaktiebolaget
Fram i Stockholm år 1927 tryckt skrift med titeln ”Till kamraterna i
''lumpen’.”

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat, att i ett yttrande,
som med anledning av en anmälan till M. O. mot militärbefälet vid
Dalregementet för de åtgärder, som från dess sida vid ifrågavarande tillfälle
vidtagits mot Bergman och Ekholm, avgivits av fanjunkaren G. Sjöberg
och sergeanten A. Pollack, upplysts, att Bergman och Ekholm vid
förhöret inför Holmberg fått plocka upp sina skrifter, bland vilka funnits
några listor, på vilka tre värnpliktiga tecknat sina namn, samt att Sjöberg
fått order av Holmberg att omedelbart överlämna dessa listor till
regementsexpeditionen. I

I ett senare avgivet yttrande uppgav Holmberg, att han vid ifråga -

varande tillfälle omhändertagit 66 exemplar av skriften ”Till kamraterna
i ''lumpen’.” De omförmälda listorna, vilka vore försedda med uppropet
"Bryt ner preusseriet inom armén och flottan”, utgjorde 14 stycken och
hade av Bergman och Ekholm kvarglömts vid frigivandet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kopparbergs
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Holmberg. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen anförde jag följande:

I § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen stadgas att, om vid trupp eller
ombord å flottans fartyg anträffas skrift, vilken uppenbarligen åsyftar
att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppvacka hat mot
befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, indragning må, evad skriften
synes straffbar eller icke, ske av de exemplar av skriften, som vid
truppen eller å fartyget anträffas. Den, som vid truppen eller å fartyget
högsta befälet utövar, äger omedelbart vidtaga nödig åtgärd för hindrande
av sådan skrifts spridande inom truppen eller å fartyget under tid,
som åtgår, till dess förordnande om indragning kan av honom utverkas.
Förordnande om indragningen meddelas å ort utom Stockholm av chefens
för justitiedepartementet ombud samt i Stockholm av den eller de personer,
som nämnde departementschef för detta ändamål tillsatt. Förordnandet
skall genast av befälet verkställas men ofördröjligen av den, som
meddelat det, anmälas hos tryckfrihetskommittén; och ankommer det på
kommittén att pröva, huruvida förordnandet skall äga bestånd..

Beträffande tillkomsten av detta stadgande, som före år 1909 icke ägde
någon motsvarighet i tryckfrihetsförordningen, må anföras följande.

I en till 1906 års riksdag avlåten proposition, nr 154, föreslog Kungl.
Maj-t riksdagen att såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga bland annat ett förslag till införande i § 4 tryckfrihetsförordningen
av ett tillagt mom. 12, som icke upptog samtliga ovan anförda bestämmelser,
utan vars första stycke lydde sålunda:

"Anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg skrift, vilken uppenbarligen
åsyftar att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, må, evad
skriften synes straffbar eller icke, indragning ske av de exemplar av skriften,
som vid truppen eller å fartyget anträffas. Förordnande härom meddelas
å ort utom Stockholm av chefens för justitiedepartementet ombud
samt i Stockholm av den eller de personer, som nämnde departementschef
för detta ändamål tillsatt. Förordnandet skall genast av befälet verkställas
men varde ofördröjligen av den, som meddelat det, anmält hos tryck -

frihetskommittén; och ankomme pa kommittén att pröva, huruvida förordnandet
skall iiga bestånd.”

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet
följande:

Möjligheten att verksamt ingripa mot den fosterlands- och försvars1''ientliga
agitation, som i senare tider genom tryckta upprop till krigsmanskapet
pågått i landet, försvårades i hög grad därav, att skrifterna, där
de ej rent av undandroges myndigheternas kännedom, icke nog tidigt
komme under chefens för justitiedepartementet eller hans ombuds ögon.
En åtgärd att med kvarstad belägga skrift av sådant slag, vilken ansåges
brottslig, vore till stor del förfelad, om den ej kunde verkställas med
snabbhet. Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om kvarstad vilade
otvivelaktigt på förutsättningen att, om ej i den ort, där en skrift utgivits,
densamma blivit med kvarstad belagd, skriftens vidare spridande ej kunde
förhindras. Däri låge, såsom lätt insåges, ett icke oviktigt hinder för att
å de andra platser, där krigsmanskap funnes samlat, kunna verksamt ingripa
mot skrifter av brottsligt innehåll. Den agitation, varom vore fråga,
lämnade inga medel obegagnade att, när så funnes nödigt, snabbast möjligt
befordra sina tryckalster till dem, för vilka de vore avsedda. Och det
mål, som därmed åsyftades, kunde redan vara vunnet, långt innan ett ingripande
från myndigheternas sida kunnat äga rum. En nära liggande
utväg till skydd mot denna agitation syntes då vara, om på sådana platser,
där krigsfolk vore samlat, kunde tillsättas särskilda ombud med uppgift
att vaka över skrifters allmängörande och med samma rätt att föranstalta
om kvarstad å brottsliga skrifter, som tillkomme chefens för
justitiedepartementet ombud i tryckningsorterna. Införandet i § 4 mom. 1
tryckfrihetsförordningen av eu bestämmelse i denna riktning ville departementschefen
alltså föreslå.

Om än åtskilligt, anförde departementschefen vidare, torde kunna vinnas
genom den sålunda ifrågasatta anordningen, vore det dock uppenbart,
att den ensam ej skulle vara tillräckligt verksam. Det hade på sista tiden
visat sig, att de, som bearbetade krigsmanskapets sinnen i försvarslientlig
riktning, ■\ ore väl medvetna om, huru de skulle nå sina syften, utan att
alltför mycket utsätta sig för faran av åtal. Direkta uppmaningar till
olydnad mot lag eller befäl sökte man merendels undvika. Så mycket
ivrigare arbetade man på att för okritiska sinnen framställa fosterlandet
såsom värdelöst för dem, vilka icke vore att räkna till de mera bemedlade,
att förringa betydelsen av det arv vi erhållit i ett fritt samhällsskick och
lagbundna förhållanden. Därigenom bildades en utgångspunkt för uppammande
av klasshat. Landets försvar gjordes liktydigt med försvaret av
do rikas ägodelar. Kärleken till fosterlandet framhölles icke längre såsom
en dygd. Lydnaden mot befälet bleve icke längre en plikt utan ett förhat -

ligt tvång. Vad verkan dylika, än tydligt utsagda, än mer eller mindre
förtäckta läror skulle öva på dem, vilka icke själva förmådde inse deras
samhällsupplösande syfte, torde ej vara svårt att finna. De dryga offer,
landet bringade för att sätta sina söner i stånd att, om och när olyckans
dagar komme, framgångsrikt upptaga kampen till försvar för landets
frihet, vore bortkastade, om under manskapets utbildningstid fosterlandskänslan
dödades och krigslydnaden undergrävdes. Faran vore stor, att nu
så verkligen skedde. Framställningar, som kunde medföra sådan verkan,
finge då ej tålas inom krigsmanskapets led. Om således vid trupp eller
ombord å flottans fartyg anträffades skrift, vilken uppenbarligen åsyftade
att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka
hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, torde indragning
böra få ske av de exemplar av skr il ten, som vid truppen eller å fartyget
kunde överkommas. Och detta även i det fall, att skriften ej syntes kunna
göras till föremål för åtal. Att genom en sådan av den anarkistiska propagandan
själv framkallad extra ordinär åtgärd tryckfriheten ej lede
något intrång syntes vara uppenbart. Rätten att öva kritik, lika nyttig
på det militära som på andra områden, vore ej inskränkt. För staten, som
toge de till stor del ännu omyndiga värnpliktiga från deras hem och inkallade
dem till sina skolor för att där uppfostras i försvarstjänsten, vore
det emellertid en plikt att tillse, att deras sinnen ej fördärvades genom att
utan skydd utsättas för verkningarna av en hänsynslös anarkistisk agitation.
Någon farhåga för att skrifter av annat än anarkistiskt innehåll
skulle kunna träffas av den ifrågasatta åtgärden borde med den föreslagna
formuleringen ej finnas. Förordnande om nu nämnda indragning
syntes, i nära anslutning till gällande bestämmelser om kvarstad, böra
meddelas av civil myndighet. På det att emellertid rättigheten att indraga
en skrift ej måtte komma till användning utan giltiga skäl, torde, i överensstämmelse
med ett för vissa i § 5 tryckfrihetsförordningen angivna
fall föreskrivet förfaringssätt, vara lämpligt stadga, att förordnande om
skrifts indragning skulle underställas tryckfrihetskommitténs prövning
och att på denna prövning skulle bero, huruvida förordnandet finge äga
bestånd.

Konstitutionsutskottet, som hade att avgiva utlåtande över förslaget,
gav § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen dess nuvarande lydelse. Utskottet
anförde beträffande detta moment i utlåtande nr 9 följande:

Vad anginge det föreslagna nya mom. 12 till § 4, hade utskottet icke ansett
sig kunna förorda detta med den avfattning, som det i propositionen
erhållit. I likhet med departementschefen vore utskottet av den mening,
att indragning borde kunna äga rum av sådan vid trupp eller ombord å
flottans fartyg anträffad skrift, varom i nämnda moment förmäldes, samt
att förordnande om indragningen borde meddelas av chefens för justitie -

departementet ombud eller av den eller de personer, som nämnde departementschef
lör detta ändamål tillsatt. 13å emellertid någon tid kunde komma
att förflyta, innan förordnandet om indragningen hunne meddelas _

något som säkerligen ganska ofta skulle inträffa med organisationen av
tryckta skrifters övervakande genom nämnda ombud — och skriften under
denna tid kunde komma att spridas, hade det, för att ieke ändamålet med
ifrågavarande stadgande skulle förfelas, synts utskottet vara nödvändigt,
att sådana bestämmelser gåves, att den, som vid truppen eller å fartyget
högsta befälet utövade, erhölle rätt att omedelbart vidtaga nödig åtgärd
för hindrande av sådan skrifts spridande inom truppen eller å fartyget
under tid, som åtgiuge, till dess förordnande om indragning kunde av
honom utverkas. I överensstämmelse därmed hade utskottet omformulerat
ifrågavarande moment i propositionen.

Utskottets förslag antogs av riksdagen nämnda år och sedermera jämväl
av 1909 års riksdag.

Till komplettering av bestämmelserna i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen
föreslogs i proposition nr 132 till 1908 års riksdag införande av
ytterligare två moment, f3 och 14, i samma paragraf. I mom. 14 stadgades
straff för den som, medan förordnande om indragning av skrift vore gällande,
med vetskap om förordnandet utsprede eller läte utsprida skriften
vid trupp eller å flottans fartyg. Vid avlåtande av denna proposition erinrade
chefen för justitiedepartementet om ovanberörda av 1906 års riksdag
såsom vilande antagna förslag till § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen
samt anförde därutöver bland annat att, om en kvarstadsåtgärd
gjorde utspridandet av en kvarstadsbelagd skrift till ett brott, låge den
tanken nära att tillmäta en liknande betydelse åt sådant förordnande om
indragning, som det vilande grundlagsförslaget ville införa i vår tryckfrihetsrätt.
I själva verket syntes ock synnerligen starka skäl tala för att
jämväl till indragningsförordnandet anknyta en straffsanktion. Antoges
det vilande förslaget utan ett dylikt tillägg, kunde en skrift, om vars indragning
vid truppen blivit förordnat, fortfarande ostraffat där utspridas.
Dag efter dag kunde utspridandet upprepas, kanske av någon bland krigsmanskapet,
i uppenbart trots mot befälet och i dess åsyn: befälet hade att
uppsamla de exemplar av skriften, som anträffades, men utspridaren
kundo ej åtkommas med straff. Det syntes departementschefen klart, att
ett sådant tillstånd maste lända till allvarligt men för disciplinen. Departementschefen
ville alltså föreslå, att straff stadgades för den som,
medan förordnande om indragning av skrift vore gällande, med vetskap
om förordnandet utsprede eller läte utsprida skriften vid trupp eller å
flottans fartyg. Utspridandet borde bliva straffbart, även om det skedde
vid annan avdelning av krigsmakten än den, som förordnandet avsåge, och
evad utspridaren lydde under strafflagen för krigsmakten eller ej. Brot 7

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

tets säregna beskaffenhet syntes dock här motivera, att tryckfrihetsförordningen
beträffande ansvaret för den, vilken lydde under nyssnämnda
lag, blott hänvisade dit, medan för annan utspridare tryckfrihetsföroidningen
själv utsatte straffet. Den tendens hos skriften, som enligt det
vilande förslaget förutsattes för indragningsbeslutet, samt den omständighet,
att beslutet gällde allenast skriftens spridning vid trupp eller å
flottans fartyg, alltid skulle av befälet verkställas och oftast syntes framstå
såsom en bekräftelse av åtgärder, vilka befälet förut vidtagit, måste,
syntes det departementschefen, giva utspridandet karaktären av eu militär
förbrytelse, så snart utspridaren lydde under strafflagen för krigsmakten.

Det framlagda förslaget till § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen antogs
av 1908 års riksdag såsom vilande och blev sedermera antaget jämväl
av 1909 års riksdag.

Av förarbetena till ovannämnda bestämmelser liksom också av desammas
egen ordalydelse torde sålunda framgå, att avsikten varit att hindra
spridningen vid trupp och å flottans fartyg av skrifter, vilkas innehåll,
oavsett om det är brottsligt, dock åsyftar att utplåna känslan av plikter
mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva
krigslydnaden. Tydligt synes vidare vara, att man vid införandet av § 4
mom. 12 i tryckfrihetsförordningen avsett, att det skulle ankomma på
befälet vid krigsmakten att tillse, att spridandet av dylika skrifter hindrades.
Detta framgår ytterligare av vad vederbörande departementschef
anfört vid avlåtandet av ovanberörda proposition till 1908 års riksdag.
Såväl av ordalagen i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen som av motiven
till lagrummet torde också framgå, att indragning får ske endast av
de exemplar, som anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg.

Att verkställigheten av förordnande om indragning liksom också hindrandet
av skrifts spridande dessförinnan överlämnats åt militärbefalet
torde vara helt naturligt i betraktande därav, att åtgärderna blott rikta
sig mot spridandet vid trupp eller å fartyg. Om befälet behöver anlita
biträde av polismyndighet för att hindra civila personer från att vid trupp
sprida skrifter av ifrågavarande art, torde polisens befogenhet i sådant
hänseende inskränka sig till vad som för ordningens upprätthållande kan
anses erforderligt. Polisen torde inom sitt verksamhetsområde utan tvivel
i dylikt fall, i den mån för berörda ändamål så erfordras, äga avvisa civila
utspridare av indragna skrifter från truppen eller fartyget. Tydligt lärer
däremot vara, att polisen icke kan hava någon omedelbart på tryckfrihetsförordningens
ifrågavarande stadgande grundad befogenhet att fråntaga
en sådan utspridare i hans besittning varande, för utspridning avsedda
skrifter, som äro varken belagda med kvarstad eller konfiskerade.
Anmärkas må även att, om en skrift på dylikt sätt omhändertagits utan

att hava anträffats vid trupp eller ombord å flottans fartyg, indragning
av densamma enligt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen, såsom ovan
borörts, icke torde kunna på grundvalen därav ske. Förordnande om indragning,
liksom verkställighet av beslut därom, förutsätter att skriften
anträffats vid trupp eller ombord å flottans fartyg.

I förevarande fall är upplyst, att t. f. landsfiskalen Holmberg, sedan till
honom genom militärbefälet vid Dalregementet den 18 september 1927
anmälts, att å allmänna landsvägen Borlänge—Gustafs omedelbart utanför
Rommeheds förläggningsplats av två okända personer utdelades skrifter
av sådant innehåll, att skrifterna eventuellt kunde anses straffbara,
infunnit sig å omförmälda plats och anträffat Bergman och Ekholm, vilka
utspiitt skrifter. Som Holmberg, enligt vad han förklarat, funnit innehållet
i en av skrifterna med rubrik ”Till kamraterna i ''lumpen’.” åsyfta att
utplåna krigsmanskapets känsla av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka
hat mot vårt lands styrande män, dess lagar och samhällsordning,
har Holmberg från Bergman och Ekholm omhändertagit av dem innehavda
66 exemplar av berörda skrift, varefter Holmberg synes hava anmält
saken till chefens för justitiedepartementet ombud i orten.

Av Holmbergs förklaring synes antagligt, att Holmberg för berörda
åtgärd velat finna stöd i bestämmelserna i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.
Av vad jag ovan anfört torde emellertid framgå, att dessa bestämmelser
icke medgivit den civila polismyndigheten att ingripa på sätt
i förevarande fall skett. Den ifrågavarande skriften hade visserligen
genom, ett av tryckfrihetskommittén tidigare fastställt beslut förklarats
skola indragas jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen, men den
var dock icke belagd med kvarstad eller konfiskerad. Vid sådant förhållande
var Holmberg icke befogad att lägga beslag på skriften. Verkställandet
av indragning vid truppen av skriften tillkom det militärbefälet
att ombesörja. I den mån skriften anträffades utom truppen hos civil person,
förelåg icke någon laglig befogenhet för polismyndigheten att beslaglägga
skriften. Även om militärbefälet på platsen anmodat Holmberg att
å landsvägen söka förhindra den ifrågavarande skriftens spridande hos
krigsmanskapet, fritager detta icke Holmberg från ansvar för den begångna
olagligheten. Holmberg hade nämligen att själv pröva och på
eget ansvar avgöra, huru långt hans befogenhet sträckte sig. Genom att
beslaglägga omförmälda skrift hos civila personer har Holmberg sålunda
enligt min mening gjort sig skyldig till felaktigt förfarande.

Skulle så vara, att Holmberg, såsom senare delen av hans till mig avgivna
förklaring synes giva anledning att misstänka, verkställt ifrågavarande
beslag jämväl i tanke att därmed inleda ett rättsligt beivrande
av skriftens enligt Holmbergs åsikt brottsliga innehåll med ty åtföljande
kvarstadsbeläggande av skriften, synes mig Holmbergs förfarande i ännu

100

mindre grad kunna rättfärdigas. Kvarstad å tryckt skrift får endast äga
rum under de förutsättningar och i den ordning, som i tryckfrihetsförordningen
stadgas. Uppenbarligen äger polismyndighet icke befogenhet att
på eget initiativ utan vederbörlig anmodan företaga åtgärd i sådant hänseende.
En dylik makt, lagd i polismyndighetens hand, skulle alldeles
strida mot tryckfrihetsförordningens anda och mening. I denna fråga vill
jag hänvisa till vad som i det den 20 december 1912 av särskilda sakkunniga
avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning i en översikt
angående övervakning, kvarstad och åtal anförts. Å sid. 89 i betänkandet
har framhållits såsom med goda verkningar förenat, att den gällande
tryckfrihetsförordningen undandragit övervaknings- och åtalsfunktionerna
från de lokala polis- och åklagarmyndigheterna och förlagt dem
till eu högt ställd centralmyndighet samt att till det nödiga biträdet i
orterna icke polismyndighet anlitats, utan särskilda omhud stående utom
den egentliga administrationen. Det synes mig otvivelaktigt hava hort stå
klart för Holmberg, att inskränkningarna i tryckfriheten och vad därtill
hör äro noggrant utstakade i grundlagen, att ingen kan i annan ordning
eller i annat fall, än tryckfrihetsförordningen stadgar, för tryckt skrifts
innehåll tilltalas eller straffas samt att det icke tillkommer landsfiskal att
utöva någon som helst censur över tryckta skrifter. Den av Holmberg
gjorda anmälan till chefens för justitiedepartementet omhud i orten lärer
väl icke heller hava föranlett någon åtgärd från ombudets sida i den nyss
antydda, av Holmberg möjligen åsyftade riktningen. I det särskilda hänseende,
varom förmäles i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen, kunde,
såsom jag förut berört, den anmälan med bifogande av vid trupp icke anträffat
exemplar av skriften, som Holmberg synes hava företagit, icke till
någon åtgärd föranleda.

Hur saken än skärskådas finner jag alltså, att Holmberg genom att på
sätt som skett beslagtaga de av Bergman och Ekholm innehavda exemplaren
av skriften ”Till kamraterna i ’lumpen’.” överskridit sin befogenhet
såsom t. f. landsfiskal och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel, som
jag icke kan lämna utan heivran.

I ärendet bär vidare lagts Holmberg till last, att han skulle ha\a avhänt
Bergman och Ekholm ett antal av dem innehavda listor för upptagande
av namn på personer, som ville ansluta sig till kommunistiska ungdomsförbundets
krav för militärmanskapet, ävensom andra handlingar. Enligt
vad jag inhämtat synas berörda listor hava utgjorts av en del exemplar
av en å tryckeriaktiebolaget Fram i Stockholm tryckt skrift med titeln
”Bryt ner preusseriet inom armén och flottan. Fram för militärmanskapets
krav och rättigheter.” Holmberg har gjort gällande, att 14 exemplar
av denna skrift av Bergman och Ekholm kvarglömts vid deras frigivande.
Huru härmed förhåller sig torde, med hänsyn hland annat till vad som

101

anförts i det av Sjöberg och Pollack avgivna här ovan berörda yttrandet,
böra göras till föremål för närmare utredning. Skulle det därvid visa sig,
att Holmberg genom att egenmäktigt kvarhålla några exemplar av denna
skrift eller genom att föranstalta om vissa exemplars överlämnande till
militärbefälet avhänt Bergman och Ekholm desamma, synes mig Holmberg
jämväl därigenom hava gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att böra beivras. I detta sammanhang vill jag — även om det icke kan
egentligen inverka på saken — framhålla, att tryckfrihetskommittén beträffande
sistnämnda skrift, vilken indragits av chefens för justitiedepartementet
ombud i Karlskrona, den 2(i oktober 1927 beslutat, att förordnandet
om indragning icke skulle äga bestånd. Skulle den fortsatta utredningen
visa, att Holmberg egenmäktigt berövat Bergman och Ekholm
jämväl andra handlingar än de omförmälda tryckta skrifterna, torde han
även därför böra ställas till ansvar.

Vad slutligen angår det av Holmberg företagna anhållandet av Bergman
och Ekholm samt dessas förvarande dels i militärarrest och dels i
polisarresten i Borlänge finner jag de skäl, som av Holmberg för berörda
åtgärder åberopats, icke vara av beskaffenhet att helt rättfärdiga Holmbergs
förfarande därutinnan. Det synes mig uppenbart, att den omständigheten,
att en person är okänd för polismyndigheten och ej kan lämna
upplysningar om sig själv, vilkas riktighet polismyndigheten är i stånd
att genast kontrollera, icke i och för sig kan motivera en sådan arrestering
som den i detta fall företagna. Detta torde bäst framgå av den omständigheten,
att Bergmans och Ekholms uppgifter, enligt vad Holmberg
själv synes hava funnit, sedermera visat sig vara riktiga. Vilka skäl
Holmberg haft att antaga, att Bergman och Ekholm vore efterlysta ”för
brott, lösdriveri eller annat”, framgår icke av Holmbergs i ärendet avgivna
förklaring. Om Holmberg tilläventyrs avsett, att Bergman och
Ekholm kunde misstänkas för att hava gjort sig skyldiga till brott mot
§ 4 inom. 9 tryckfrihetsförordningen, som handlar om utspridande av kvarstadsbelagd
eller konfiskerad skrift, så synes mig Holmberg därvid hava
befunnit sig på något fastare mark. Men Holmberg hade dock intet tillförlitligt
stöd för ett antagande, att någon av de ifrågavarande skrifterna
verkligen var belagd med kvarstad eller konfiskerad, och han hade dessutom
bort betänka, att det icke tillkom honom själv att avgöra, huruvida
ett brott mot nyssnämnda lagrum skulle anses vara för handen och såsom
sådant beivras. Även om Holmberg emellertid icke saknat fog för att
såsom eu förberedelse till en eventuell anmälan om brott mot § 4 mom. 9
tryckfrihetsförordningen förskaffa sig kunskap om Bergmans och Ekholms
namn och hemvist med mera dylikt samt att undersöka, huruvida
någon av skrifterna var belagd med kvarstad eller konfiskerad — en
undersökning som Holmberg dock måhända icke företagit — synes mig

102

Holmberg i allt fall hava saknat giltig anledning att gentemot Bergman
och Ekholm företaga så allvarliga ingrepp i deras frihet som den ifrågavarande
arresteringen. Jag finner Holmbergs förfarande även i denna del
böra beivras.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag'' åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Holmberg för ovan omförmälda tjänstefel samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden samt
Bergman och Ekholm att bliva i målet hörda, och borde av dem framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Falu domsagas södra tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes
samt Bergman och Ekholm iakttogo inställelse och yrkade ersättning
av Holmberg, en var för honom genom anhållandet tillskyndat lidande
med 100 kronor och för inställelsen vid häradsrätten med 50 kronor, yttrade
i utslag den 20 juli 1928 följande:

Enär de åtgärder, som lagts Holmberg till last, med hänsyn till vad upplyst
blivit angående de omständigheter, varunder desamma av honom vidtagits,
icke finge anses vara av beskaffenhet att böra för Holmberg medföra
ansvar i åtalade hänseenden, bleve åklagarens samt Bergmans och
Ekholms i målet förda talan av häradsrätten lämnad utan bifall.

Med anledning av denna utgång av målet uppdrog tjänstförrättande

J. O. åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att därstädes anföra besvär.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 26 november 1928 följande:

Enär vad Holmberg såsom skäl för sin åtgärd att anhålla Bergman och
Ekholm i målet anfört rörande deras förhållande vid ifrågavarande tillfälle
utmärkte, att Holmberg saknat fog för vidtagande av berörda åtgärd,
ty och som Holmberg, även om han ansett innehållet i ovanberörda
skrifter vara av brottslig beskaffenhet, icke vare sig i sin egenskap av
polisman i orten eller eljest ägt laglig befogenhet att, på sätt som skett,
fråntaga Bergman och Ekholm de av dem innehavda exemplaren av desamma,
alltså och då Holmberg genom sina berörda åtgärder visat oförstånd
i sin tjänst, funne hovrätten lagligt att, med ändring av häradsrättens
utslag, såvitt detsamma överklagats, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
jämförd med 22 § i samma kap., döma Holmberg att för vad han sålunda
låtit komma sig till last böta 25 kronor.

En av hovrättens ledamöter var av skiljaktig mening och anförde:

103

Ledamoten funne vid Holmberg hava i de hänseenden åtalet avsåge förfarit
oriktigt, men enär med hänsyn till vad i målet förekommit Holmbergs
förfarande enligt ledamotens mening icke innefattade straffbart
tjänstefel, prövade ledamoten lagligt fastställa det slut, häradsrättens utslag
innehölle.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

16. Vägran av skolråds ordförande att utfärda i behörig ordning
avfattat tjänstgöringsbetyg för lärare.

I en till mig inkommen klagoskrift anförde folkskolläraren B. D. E.
Gottfridsson i Skogsbygden, Nårunga, följande:

I september månad 1927 hade klaganden, vilken innehade befattning såsom
lärare vid Skogsbygdens folkskola, hos ordföranden i Nårunga-Skogsbygdens
skoldistrikts skolråd, kyrkoherden A. Marino, anhållit om tjänstgöringsbetyg.
Marino hade för utfärdande av det begärda betyget kallat
tre av skolrådets sex ordinarie ledamöter till sammanträde den 12 september
1927. Till detta sammanträde hade Marino medfört ett på förhand avfattat
tjänstgöringsbetyg med vitsorden ”med beröm godkänd” i alla avseenden
samt ”hedrande” i vandel. Detta betyg hade godkänts av de tre
skolråd sled amötema, enär Marino upplyst, att det vore det näst högsta
betyget och att klaganden ej kunde få högre betyg efter så kort tjänstgöring
som han haft. Med detta under sådana omständigheter tillkomna
tjänstgöringsbetyg hade klaganden ansett sig ej böra åtnöjas, utan hade
han hos Marino anmält sitt missnöje därmed samt begärt nytt tjänstgöringsbetyg.
Marino hade kallat till nytt sammanträde den 10 oktober 1927.
Vid sammanträdet hade endast Marino jämte ledamöterna H. Johansson
och S. Eriksson infunnit sig. De båda ledamöterna hade påyrkat, att klaganden
skulle tillerkännas högsta betyget i samtliga ämnen. Men även nu
hade Marino förklarat, att det kunde klaganden icke få. Något resultat
av detta sammanträue kände klaganden icke. Den 14 i samma månad
hade hållits nytt sammanträde. Till detta hade kallats sex ordinarie ledamöter
jämte en suppleant. Den 18 oktober hade klaganden bekommit en
avskrift av det vid sistnämnda sammanträde förda protokollet, så
lydande:

”Protokoll vid sammanträde med Nårunga-Skogsbygdens skolråd den
14 oktober 1927.

§ 1.

Läraren vid Skogsbygdens folkskola Emanuel Gottfridsson hade anmält

104

missnöje med det tjänstgöringsbetyg, som tilldelades honom den 12 sistl.
september. Han pretenderade på om ej högsta så doek näst högsta betyg,
vilken pretention sedermera höjts till det högsta betyget. Vid sammanträdet
den 12 september voro endast Skogsbygdens skolrådsledamöter
närvarande, och dessa gillade ordförandens förslag att meddela Gottfrids9on
betyget Med beröm godkänd i undervisningsskicklighet, förmåga och
nit samt hedrande i vandel. Detta vitsord kan enligt undertecknad ordförandes
mening anses vara mycket gott, i synnerhet om man tager hänsyn
till Gottfridssons såväl seminariebetyg som ock hans korta tjänstgöring.
Härom voro alla tre skolrådsledamöterna då ense med ordföranden.

Vid dagens sammanträde, vid vilket skolrådet var fulltaligt samlat,
föreslog ledamoten Henrik Johansson från Skogsbygden betyget ''Berömlig
i alla avseenden’. Selin Eriksson, även från Skogsbygden, instämde. Av
de övriga fem ville ingen göra något uttalande, då de ej kände till Gottfridssons
undervisning m. m. Ordföranden meddelade, att Henrik Johansson
varit närvarande vid examen sistl. juni och då hört Gottfridsson, och
att Selin Eriksson icke hört en enda lektion av honom. Vid framställd
proposition segrade Henrik Johanssons och Selin Erikssons förslag, enär
alla de andra avhöllo'' sig från att uttala sig.

Följande tjänstgöringsbetyg tillerkändes sålunda Gottfridsson:

i undervisningsskicklighet ........................... Berömlig;

i förmåga att i skolan upprätthålla ordning och i

övrigt leda ungdomens fostran..................... Berömlig;

i .................................................... Berömlig;

i vandel ............................................. Hedrande.

Häremot anmälde ordföranden sin reservation.

och

§ 2.

Att justera protokollet valdes W. L. Sahlstrand och J. L. Andersson.

som ovan
A. Marino
ordf.

Justerat: W. L. Sahlstrand J. L. Andersson
Avskriftens riktighet styrkes ex officio
A. Marino
kyrkoherde.

Reservation:

Anledningen till min reservation är den, att jag icke funnit den mognad
hos Gottfridsson, som kräves hos en undervisare, som gör anspråk på det
högsta betyget. Gottfridsson kom från seminarium med betyget Icke utan

beröm godkänd i undervisningsskicklighet, vilket betyg ingalunda saknar
skäl. Att efter tre terminers praktik i skolan begära det högsta betyget
anser jag vara att överskatta en förmåga, som ännu icke visat sig, men
som om ett eller annat år möjligen kan finnas, därest lektionerna lör
beredas. Jag har noga följt såväl lektioner i Vardagslag’ av Gottfridsson
som ock på examen, och därvid har jag funnit, att han — något som är
helt naturligt — visar omogenhet och bristande logik, brister som utan
tvivel gå bort med tiden. Att han bättre än mången har ''barnen i sill
band’, vill jag ej bestrida, men håller på, att betyget Med beröm godkänd
är ett mycket gott vitsord. Att personer, som ej ha hört honom undervisa
en enda timma, äro färdiga att tillerkänna honom det högsta betyget, är
en sak som näppeligen håller inför det sunda förnuftet. Att Gottfridsson,
som det yttrats av en skolrådsledamot, är ''trevlig och angenäm’ är en sak
för sig, men är intet skäl att belöna med högsta betyget, då det ej är motiverat
i övrigt. De fem skolrådsledamöter, som undanbådo sig varje bedömande
i ärendet och av vilka jag träffat ett par efter sammanträdet, äro
av samma, åsikt som jag. Varför bestämde Gottfridsson ej sina betyg också
vid seminarium?

A. Marino
skolrådets ordf.”

I klagoskriften anförde klaganden vidare att, då protokollsavskriften
upptagit den av Marino avgivna reservationen samt intet lagenligt tjänstgöringsbetyg
avhörts, hade klaganden den 29 oktober 1927 hos Marino
gjort en skriftlig förfrågan, huruvida något tjänstgöringsbetyg komme att
utfärdas eller protokollsavskriften vore avsedd att gälla såsom sådant. På
denna förfrågan hade Marino svarat följande: "Vad tjänstgöringsbetyget
angår, bör det väl vara bra, då det är det bästa som finns, och det var ju
det Hr G. ville ha. Min reservation kommer att i alla fall finnas kvar.
Det vore mycket bättre att ta det betyg, som alla voro ense om i sept;
ty Hr G. får aldrig något förslag på det högsta betyget med reservation.”
Av såväl protokollet som reservationen finge man den föreställningen,
att klaganden skulle hava begärt det högsta betyget. Detta vore dock ej
med verkliga förhållandet överensstämmande. Då klaganden den 23 september
begärt tjänstgöringsbetyg, hade Marino frågat, vilket betyg klaganden
ville hava, vartill klaganden i två skolrådsledamöters närvaro svarat,
att någon särskild betygsgrad icke begärdes utan endast ett tjänstgöringsbetyg,
om vars innehåll skolrådet hade att besluta.

Klaganden anhöll, att Marino måtte förständigas att utfärda och tillställa
klaganden ett lagenligt tjänstgöringsbetyg.

Vid klagoskriften var fogat, förutom avskrift av ifrågakomna skolrådsprotokoll
med därå tecknad reservation, ett av skolrådsledamöterna Jo -

106

hansson och Eriksson i november 1927 avgivet intyg, däri anfördes
följande:

Johansson och Eriksson hade samtidigt varit närvarande ocli åhört samtalet
mellan Marino och klaganden, då klaganden begärt tjänstgöringsbetyg.
Då Marino frågat klaganden, vilket betyg han skulle hava, hade
klaganden tydligt svarat, att han icke begärde något särskilt betyg utan
endast ett tjänstgöringsbetyg. I övrigt vore av klaganden avfattad klagoskrift
till mig riktig.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat kyrkoherden
Marino att inkomma med yttrande, anförde Marino följande:

Klaganden hade vid avslutningen av 1927 års vårtermin vid Skogsbygdens
folkskola anhållit om tjänstgöringsbetyg. Vid det därom mellan klaganden
och Marino förda samtalet hade eu närvarande skolrådsledamot,
Johansson, inflikat, att klaganden skulle hava ett bra betyg, det högsta
som funnes, vartill Marino genmält, att så ej kunde ske. Klaganden hade
genast anmält, att han under sådana förhållanden ej ville hava något
betyg alls. Detta var en i Marinos tycke både flink och bra lösning av
frågan. Den hade också då förfallit, ty den hade ej kunnat behandlas, då
blott en skolrådsledamot var närvarande. På hösten 1927 hade klaganden
åter begärt tjänstgöringsbetyg. Skolrådet hade av Marino sammankallats,
och Marino hade på förhand gjort i ordning ett betyg, som innehållit de
högsta vitsord, Marino med rent samvete ansett sig kunna giva för den
korta tid, tre terminer, som klaganden tjänstgjort och under vilken tid
klaganden visat, att hans seminariebetyg i undervisningsskicklighet varit
fullt motiverat. Detta tjänstgöringsbetyg hade gillats av skolrådet, som
ansett, att det vore ett gott betyg, och även undertecknats av två ledamöter
jämte Marino. Någon dag senare hade klaganden kommit hem till
Marino och förklarat sig missnöjd med betyget, som vore för lågt. Ett nytt
skolrådssammanträde hade hållits, till vilket Marino kallat hela skoldistriktets
skolråd. Då ledamöterna från Nårunga församling förklarat sig
förhindrade att rösta, då de ej hade en aning om klagandens förmåga som
skollärare, hade resultatet blivit det, att Johansson och Eriksson bestämt
betyget. Marino hade då ej haft annat att göra än reservera sig. För att
klaganden skulle få det utförligaste vitsord hade Marino lämnat lionom
en avskrift av protokollet jämte reservation. Frågan för Marino ställde
sig sfi: skulle en skolrådsordförande i ett fall som det förevarande icke
hava någon möjlighet att reservera sig mot utfärdande av ett tjänstgöringsbetyg,
som enligt hans mening vore för högt och vilket han skulle
nolens volens med sitt namn underskriva och bekräfta? Marino hade intet
emot att utfärda ett betyg sådant det förekomme i protokollet för den
14 oktober, blott Marino finge tillfälle att anmäla sin reservation, och

107

dot på betyget. Marino vore den mest kompetente av de tre att uttala sig
om lektioner. Johansson hade vid tiden för betygets utfärdande hört eu
lektionstimma av klaganden, men Eriksson icke en enda. Marinos enda
önskan vore att få möjlighet till reservation för att undslippa mindre
angenäma omdömen av annan skolrådsordförande, i händelse av reservationslöst
tjänstgöringsbetyg. Marino anhöll, att intet avseende måtte fästas
vid klagomålen.

Klaganden avgav påminnelser och fogade därvid ett av skolrådsledamöterna
J. L. Andersson, W. L. Sahlstrand och O. Alfredsson den 24
januari 1928 utfärdat intyg, att de vid skolrådssammanträdet den 14 oktober
1927 icke förklarat sig förhindrade att rösta.

Med den förklaring Marino avgivit fann jag mig icke kunna åtnöjas,
och i följd därav blev åtal anställt mot Marino inför domkapitlet i Skara.
I den skrivelse, varigenom åtalet anhängiggjordes, anförde jag följande:

Enligt § 8 mom. 2 i stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket åligger det skolrådet att åt lärare, senast inom 15 dagar
efter det skriftlig begäran därom framställts, utfärda tjänstgöringsbetyg.
Detta skall innehålla dels uppgift om tjänstgöringens art och tjänstgöringstiden,
dels ock vitsord över lärarens ådagalagda undervisningsskicklighet,
över hans förmåga att i skolan upprätthålla ordning och att i
övrigt leda ungdomens uppfostran, över hans nit samt över hans vandel.

I § 8 mom. 3 i samma stadga heter det, att vid bedömande av undervisningsskicklighet,
av förmåga att i skolan upprätthålla ordning och att
i övrigt leda ungdomens uppfostran samt av nit skola användas vitsorden:
berömlig, med utmärkt beröm godkänd, med beröm godkänd, med
nöje godkänd, godkänd och försvarlig, samt vid bedömande av vandel
vitsorden: hedrande och mindre hedrande.

Av de anförda bestämmelserna torde framgå, att lärare vid folkskola
har en ovillkorlig rätt att erhålla tjänstgöringsbetyg av skolrådet i det
skoldistrikt, där han är anställd. Likaledes torde samma bestämmelser
giva vid handen, att sådant tjänstgöringsbetyg skall avfattas på visst sätt.
Då i folkskolestadgan noggrant angivits såväl vilka uppgifter, som skola
lämnas i dylikt betyg, som ock de ordalag, i vilka bedömandet av lärarens
undervisningsskicklighet m. in. skall uttryckas, torde därmed hava avsetts,
att andra än de angivna uppgifterna och ordalagen icke få komma
till användning. Om bestämmelserna angående innehållet i lärares tjänstgöringsbetyg
sålunda torde vara ovillkorliga och lärare alltså är berättigad
att erhålla betyg av den avfattning, som därav föranledes, torde det
också vara tydligt, att skolråd icke kan vara berättigat att genom tillägg

108

å ett tjänstgöringsbetyg med riktig avfattning förändra betygets innehåll
i ett eller annat hänseende. Lika litet torde ordförande eller ledamot i
skolrådet äga rätt att genom reservationer å ett i överensstämmelse med
ovannämnda stadganden utfärdat tjänstgöringsbetyg giva detta annat innehåll
än det av skolrådet beslutade. Enligt antagna former kan minoiitetens
åsikt i dylika fall icke bliva synlig annat än i skolrådets protokoll,
där det uppenbarligen står envar av de i beslutet deltagande fritt att få
sin reservation antecknad. Att det av majoriteten beslutade tjänstgöringsbetyget
emellertid skall fristående expedieras såsom av skolrådet utfärdat
betyg torde såväl ligga i sakens natur som oek framgå av det förut
anförda.

Uppfattningen att lärare icke är skyldig att atnöjas med utdrag av skolrådsprotokoll
rörande meddelande av tjänstgöringsbetyg åt honom, da
däri gjorts andra uttalanden än sådana, som överensstämma med folkskolestadgans
föreskrifter om innehållet i dylikt betyg, synes även vinna
stöd av ett rättsfall, däri förekommit följande: Sedan en folkskollärare A.
hos Härnösands församlings skolråd anhållit om tjänstgöringsbetyg, liado
skolrådet utfärdat sådant i form av utdrag av skolrådets protokoll den 11
mars 1907, däri förmäldes bland annat: Enär A. hos skolrådet anhållit om
tjänstgöringsbetyg, men hos skolrådet för det dåvarande förelåge undei
behandling av vederbörande folkskolinspektör framställda anmärkningar
mot det sätt, varpå A. utövat sin lärarbefattning, beslöt skolrådet att för
A. utfärda tjänstgöringsbetyg av den lydelse, som ett honom den 18 november
1903 meddelat betyg hade. Sedan dettas innehåll därefter blivit
upptaget i protokollet, tillädes: Dock med förbehåll om det förändrade
betyg, varav A. kunde bliva förtjänt, efter det ovannämnda disciplinära
mål blivit av skolrådet slutligen prövat. A. ingav med anledning därav
till domkapitlet i Härnösand en skrift, däri A., enär ifrågavarande tjänstgöringsbetyg
utöver det innehåll, som gällande folkskolestadga angåve,
tillika innehölle ett tillägg och ett förbehåll, samt skolrådet förty överskridit
sin befogenhet, yrkade, att domkapitlet måtte förelägga skolrådet
att för A. omedelbart utfärda nytt lagenligt tjänstgöringsbetyg, ävensom
mot skolrådets ordförande vidtaga de åtgärder, domkapitlet kunde finna
befogade med anledning av hans förseelse i tjänsten. Domkapitlet yttrade
i beslut den 8 juni 1907, att domkapitlet, som ansåge ifrågavarande tjänstgöringsbetyg
vara i lagenlig form avfattat, funne skäligt avsla A:s anhållan.
På besvär av A. yttrade Kungl. Maj: t i utslag den 28 september 1907
att, enär ifrågavarande tjänstgöringsbetyg icke vore avfattat i överensstämmelse
med föreskrifterna i § 8 mom. 2 av gällande folkskolestadga,
funne Kungl. Maj:t skäligt att, med ändring av domkapitlets beslut, föreskriva,
att skolrådet skulle på anmälan åt A. utfärda nytt, med nämnda
föreskrifter överensstämmande tjänstgöringsbetyg.

109

i förevarande fall liar, sedan skolrådet i Nårunga-Skogsbygdens .skol
distrikt den 14 oktober 1927 fattat beslut angående av klaganden begärt
tjänstgöringsbetyg, Marino i egenskap av skolrådets ordförande till klaganden
utfärdat detta betyg i form av avskrift av skolrådets protokoll,
varå Marino jämväl tecknat en av honom mot beslutet avgiven reservation.
På av klaganden den 29 oktober skriftligen gjord förfrågan, om särskilt
tjänstgöringsbetyg komme att utfärdas, har Marino lämnat ett undvikande
svar men förklarat, att lians reservation i alla fall komme att
finnas kvar å betyget.

I sitt till mig avgivna yttrande har Marino förklarat sig icke hava något
emot att utfärda ett betyg sådant det förekomme i protokollet för den 14
oktober 1927, blott Marino finge tillfälle att på betyget anmäla sin reservation.
Marino har sålunda alltjämt vägrat att till klaganden utfärda
ett tjänstgöringsbetyg, som står i överensstämmelse med föreskrifterna i
folkskolestadgan.

Då emellertid i enlighet med vad jag ovan anfört klaganden varit berättigad
att av skolrådet erhålla tjänstgöringsbetyg av det i nyssnämnda
föreskrifter angivna innehåll samt utfärdandet av sådant betyg jämväl
av skolrådet beslutats, måste det anses hava ålegat Marino, vilken enligt
§ 31 i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i egenskap av skolrådets ordförande varit ansvarig för
förandet av skolrådets protokoll och ombesörjandet av dess skriftväxling,
att gå i författning om utfärdande åt klaganden av tjänstgöringsbetyg
av det av skolrådet beslutade innehållet utan upptagande av den av Marino
avgivna reservationen.

Genom sin vägran att utfärda dylikt betyg, anförde jag vidare, hade
Marino enligt min mening förfarit felaktigt. Det av Marino i form av protokollsavskrift
utfärdade tjänstgöringsbetyget syntes hava varit av så
mycket mindre värde för klaganden, som redan avfattningen av protokollet
varit av beskaffenhet att förringa betygets värde. Därtill komme,
att Marino givit innehållet i den av honom avgivna reservationen en avfattning,
som måste anses särskilt oförmånlig för klaganden på grund av
dess aggressiva och polemiska form. Det vore därför icke uteslutet, att
klaganden genom Marinos berörda förfarande kunde hava tillskyndats
skada. Enligt min mening hade Marino genom sitt ovan omförmälda förfarande
visat sådant oförstånd i tjänstens utövning, att detsamma icke
kunde undgå beivran. Jag ställde därför Marino under åtal inför domkapitlet
för ämbetsfel och yrkade, att domkapitlet måtte jämlikt 5 § i
lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol
i sådana mål för vad Marino i förevarande hänseende låtit komma sig
till last döma honom till det ansvar, som i nämnda lagrum vore stadgat

och domkapitlet funne hans fel förskylla. Därjämte borde Marino förpliktas
dels att ofördröjligen foga anstalt därom, att klaganden erhölle ett
i laga ordning utfärdat tjänstgöringsbetyg, och dels att ersätta klaganden
för den skada denne, i målet hörd, kunde visa sig hava lidit genom Marinos
förvållande och för alla därav härflytande kostnader.

Angående tidigare fall av liknande beskaffenhet hänvisade jag till J. 0:s
ämbetsberättelse 1896 sid. 74 o. f.

Domkapitlet i Skara yttrade i utslag den 19 september 1928 följande.

Då Marino genom att, på sätt som skett, i strid med bestämmelsei na i
§ 8 mom. 2 och 3 i stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket vägra utfärda det av klaganden begärda tjänstgöringsbetyget
visat oförstånd i sitt ämbete, prövade domkapitlet jämlikt 5 § i
lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål
den 8 mars 1889 lagligt döma Marino till varning.

Vidare förständigades Marino att ofördröjligen foga anstalt därom, att
klaganden erhölle ett i laga ordning utfärdat tjänstgöringsbetj g.

Domkapitlets utslag har vunnit laga kraft mot saväl mig som Mai ino.

17. Obehörigt kvarhållande i polishäkte av anhållen person.

I en hit inkommen klagoskrift anförde skogsarbetaren A. T. Olsson i
Gäsjö följande:

Den 4 oktober 1927 omkring kl. 3 på eftermiddagen hade klaganden
i sitt hem i Gäsjö blivit anhållen av biträdande landsfiskalen i Norbergs
distrikt E. A. Källström samt avförd först till jägmästarbostaden i Gäsjö,
där han fått kvarstanna till omkring kl. 9 på aftonen samma dag, samt
därefter till Norbergs by, varest han insatts i den där befintliga arrest1
okalen för att icke frigivas förr än omkring kl. 2 på dagen den 6 i
samma månad. Anledningen till anhållandet hade varit, att klaganden
jämte annan person idkat olaga jakt å älg. Under den tid, klaganden
varit anhållen, hade han av Källström genom hot och slag avtvingats
bekännelse. Då enligt klagandens förmenande Källström icke ägt rätt att
för ifrågavarande brott anhålla klaganden och under ej mindre än 2 dagars
tid beröva klaganden friheten, anhölle klaganden, att jag måtte föranstalta
om Källströms ställande under åtal för vad han sålunda låtit
komma sig till last. Klaganden begärde tillika skadestånd.

Sedan jag i anledning av klagomålen infordrat yttrande från Källström,
avgav denne förklaring samt fogade vid densamma det av honom i saken
förda polisförhörsprotokollet.

Av innehållet i nämnda protokoll inå följande omnämnas:

Efter det skogsförvaltaren under Surahammars bruks aktiebolag, jägmästaion
G. Viman i Gäsjö, anmält, att en älgränta i slutet av juli manad
1927 anträffats ilytande i en å nämnda bolags marker belägen skogsIjärn,
benämnd Högtjärn, och att klaganden skäligen kunde misstänkas för
att liava olovligen jagat och dödat älg, hade Källström, åtföljd av Viman
och två andra personer, den 4 oktober 1927 inställt sig i klagandens bostad
samt där anställt förhör med klaganden. Henne hade därvid förnekat
all vetskap om att älg under den förflutna sommaren skjutits å bolagets
skog. Pa fråga, om ej klaganden innehade ett räfflat remingtongevär
för kulskott, hade han förklarat, att ett dylikt visserligen en gång funnits
i hans ägo men ej längre funnes kvar samt att han ej ägde något annat
skjutvapen. Enär rykte gått i orten, att klaganden -— vilken genom
Gamla Norbergs och Vagnsbro tingslags häradsrätts utslag den 28 oktober
1924 dömts att böta 350 kronor för lönnbränning, vilket straff han efter
bötesstraffets förvandling avtjänat — ånyo gjort sig skyldig till olovlig
befattning med spritdrycker, hade klaganden hörts jämväl härom men
förnekat, att han sedan tiden för nämnda utslag tagit någon som helst
befattning med olovligen tillverkade dylika drycker. Sedan husrannsakan
efter olovligen tillverkat brännvin företagits, varvid dock intet misstänkt
kunnat iakttagas, hade klaganden ytterligare tillhållits att avlägga bekännelse
och erinrats om, att han i annat fall finge underkasta sig ett
anhållande. Klaganden hade emellertid hårdnackat nekat och under
sådana förhållanden omkring kl. 4 e. m. av Källström förklarats tillsvidare
anhållen samt avförts till skogsförvaltarkontoret i Gäsjö. Källström
hade rest till Hedemora socken samt där anställt förhör med en
skogsarbetare A. Hedström. Hedström hade därvid förmält, att han i september
1927 av klaganden bjudits på brännvin, som måhända varit hembränt,
samt dessutom lämnat eu del uppgifter av för klaganden besvärande
beskaffenhet rörande älgjakten. Vid Källströms återkomst till Gäsjö
omkring kl. A 9 på kvällen hade klaganden underkastats ett nytt, kortare
förhör. Då klaganden därvid sagt sig ingenting hava att erkänna
eller berätta, hade Källström sett sig nödsakad att, till förhindrande av
undanröjande av bevis i saken och för fortsatta förhör, anhålla och till
arrestlokalen i Norbergs by avföra klaganden. Dagen därpå, den 5 oktober,
på morgonen hade förhöret med klaganden återupptagits. Därvid
hade klaganden hörts dels huruvida han tagit olovlig befattning med rusdrycker,
vilket klaganden emellertid förnekat, och dels rörande tiden för
lians innehav av remingtongeväret. I sistnämnda hänseende hade klaganden
uppgi\it, att han tidigt på försommaren 1927 anordnat ett s. k. amerikanskt
lotteri med geväret som vinstföremål och att geväret efter lottdragning
tillfallit en person i Norberg. Därjämte hade han vidhållit, att

112

han aldrig haft annat gevär än det sistnämnda. Sedan det emellertid konstaterats,
att klaganden i en järnhandel i Norbergs by inköpt ett Huskvarna
skolgevär, och sedan klaganden, ånyo hörd, förnekat, att han innehade
något skjutvapen, hade klaganden emellertid efter timslanga förhör
till sist vidgått, att han hösten 1926 inköpt ett Huskvarna skolgevär,
som han gömt i en foderbod i hemmet. Att geväret varit avsett för olovlig
jakt på skogsfågel under vintern samt under vårens fågelspel hade klaganden
bestämt förnekat, men han hade dock vidgått, att geväret mycket
väl kunnat användas därtill. Han hade emellertid alltjämt förnekat all
delaktighet i eller vetskap om älgjakten under sommaren 1927. Källström
hade därefter begivit sig till klagandens bostad, där skolgeväret framtagits
av klagandens hustru, vilken därjämte, underkastad förhör, vidgått,
att klaganden någon gång i juni månad 1927 varit med om att olovligen
jaga och med det förutnämnda remingtongeväret nedlägga en älg, att
han haft köttet förvarat i en tunna på norra sidan av en sjö benämnd
Dammsjön samt att klaganden ibland en, stundom två gånger i veckan
kommit hem från skogen med kött, tills detsamma någon av de sista dagarna
i augusti tagit slut. Därefter hade vidare förhör anställts i Månsbo
med skogsarbetaren A. G. Jansson, vilken, enligt vad hustrun Olssons uppgifter
givit vid handen, varit delaktig i jakten. Jansson hade därvid erkänt,
att han, lockad av klaganden, någon dag troligen i första lialften
av juni månad 1927 medföljt klaganden till trakten av Högtjärn, att klaganden
där skjutit en älgtjur, att klaganden och Jansson efter ett kortare
besök i sina hem återvänt till jaktplatsen, där de styckat djuret samt
burit köttet till norra stranden av Dammsjön och lagt det i en där av
klaganden förvarad tunna, att klaganden sänkt ränta, fötter och huvud i
Högtjärn, att de sökt dölja slaktplatsen genom att strö mossa över blodet
på marken, att envar av dem sedermera vid olika tillfällen hämtat kött ur
tunnan, till dess det visat sig vara skämt, samt att klaganden sedermera
för Jansson uppgivit, att han burit bort tunnan, men ej omtalat, vart han
fört den. Som tiden vid Källströms återkomst från förhöret med Jansson
till Norbergs by varit långt framskriden, hade klaganden i närvaro av en
polisman blott tagits i ett kortare förhör. Därvid hade Källström låtit
klaganden förstå, att Källström nu ägt fullständig kännedom om den av
honom bedrivna jakten, varjämte meddelats klaganden, att Jansson avlagt
fullständig bekännelse. Klaganden liade upprepade gånger uppmanats
att erkänna brottet men fortfarit att neka samt sagt sig först vilja
få del av de bevis rörande hans skuld, som kunnat mot honom hopbringas.
Under sådana förhållanden hade klaganden fått kvarbliva i arresten för
nya förhör påföljande dag. Den 6 oktober hade förhöret foitsatts,
klaganden till en början envist nekat. Efter att upprepade gånger allvarligen
hava tillhållits att yppa sanningen och ej längre söka draga sig

113

undan, liade klaganden dock omsider förmåtts att avlägga bekännelse av
innehåll, att han eller övertalning av Jansson, vilken varit anstiftare och
ledare, samt i sällskap med denne deltagit i ifrågavarande jakt, därvid
mediörande förutnämnda remingtongevär, vilket klaganden då visserligen
redan utlottat men ännu ej utlämnat till vinnaren, att klaganden i
den av Jansson angivna trakten skjutit en älg, att de efter det av Jansson
omförmälda besöket i sina hem jiimte en Janssons son återvänt till jaktplatsen
och där styckat älgen samt gömt köttet under några låga granbuskar
vid kanten av en myr några hundra meter från slaktplatsen, varemoi
huvudet gömts under en stubbrot på slaktplatsen och räntan sänkts
i Högtjärn, att de under följande dagar gemensamt fört tunnan ävensom
köttet till stranden av Dammsjön och där verkställt nedsaltningen, att
klaganden dagen efter jakten burit hem bössan och tillsagt hustrun att
utlämna densamma till vinnaren, att han upprepade gånger från förvaringsstället
vid Dammsjön hemfört älgkött, tills detsamma i slutet av juli
eller början av augusti tagit slut, samt att han då hade kastat tunnan i
sjön. Källström hade därefter jämte vittnen fört klaganden till de av
denne uppgivna platserna. Klaganden hade utpekat desamma, och hade
där anträffats rester av älgen ävensom tunnan. Vid förhöret hade klaganden
vidare, tillfrågad om han ej med förutnämnda skolgevär bedrivit
olaga jakt, medgivit, att syftemålet med detta vapens anskaffande varit
att använda det vid fågelskytte, ävensom erkänt, att han våren 1927 nedlagt
tre tjädertuppar, som skjutits under spel. Ytterligare hade klaganden
vidgått, att han en gång i september månad 1927 köpt en liter hembränt
brännvin av en skogsarbetare, av vilken liter han dock kort därpå
sålt hälften till Hedström. Efter besöket vid Dammsjön hade klaganden
frigivits.

I den av Källström avgivna förklaringen anförde denne:

Av innehållet i polisförhörsprotokollet torde med all tydlighet framgå
de närmare omständigheter, vilka motiverat Källströms handlingssätt beträffande
klagandens anhållande och insättande i polisarrest. Enligt Källströms
förmenande vore klaganden själv vållande till de mot honom vidtagna
åtgärderna. Hade han vid med honom anställt första förhör öppet
och ärligt vidgått sina lörseelser, vartill han av Källström upprepade
gånger uppmanats, hade givetvis hans anhållande och insättande i arresten
kunnat undvikas, men just därför att klaganden lämnat lögnaktiga
uppgifter och vägrat uppgiva för sakens utredning viktiga omständigheter,
såsom exempelvis vilka personer som deltagit i älgjakten, hade
Källström ansett sig a tjänstens vägnar ovillkorligen böra anhålla honom
och hålla honom i förvar för sakens vidare utredning. Beträffande den
olovliga älgjakten vore det tydligt, att klaganden, om han lämnats på fri

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse Ull 1929 års riksdag.

114

fot, säkerligen skulle så skyndsamt som möjligt undanröjt alla bevis härför
genom att undanskaffa kvarvarande älgkött och dylikt. En ytterligare
omständighet, som motiverat klagandens kvarhållande i arresten,
vore, att han förut varit straffad för hembränning och antagas kunnat,
att han i sin hostad eller trakten däromkring haft för framställning av
brännvin erforderliga apparater eller färdigtillverkad vara gömda. Hade
han lämnats på fri fot, skulle undersökningen otvetydigt förryckts. Det
torde väl dagligen hända, att spritpolisen försäkrade sig om för brott mot
gällande rusdryckslagstiftning misstänkta personer och kvarhölle dem i
avvaktan på utredningens resultat, På grund av vad Källström sålunda
anfört och då något våld eller hot mot klaganden icke övats, bestrede han,
att han begått något fel i tjänsten, samt hemställde förty, att den emot
honom gjorda anmälan icke måtte föranleda någon min vidare åtgärd.

Källström fogade vid sin förklaring, förutom polisförhörsprotokollet,
avskrifter av två av Källström å klaganden utfärdade stämningar, enligt
vilka klaganden instämts till andra sammanträdet av 1927 års höstting
med Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslag med yrkande
om ansvar å klaganden för det han dels skjutit i polisförhörsprotokollet
omförmälda älg och tjädertuppar, dels utan tillstånd anordnat lotteri,
varvid remingtongeväret bortlottats, dels utan tillstånd till annan överlåtit
sagda gevär samt dels inköpt den omförmälda litern hembränt brännvin
ävensom försålt en del därav till annan person.

Sedan Källström anmodats att lämna meddelande angående utgången
av de mål, som av Källström genom förenämnda stämningar anhängiggjorts
mot klaganden, meddelade Källström i skrivelse den 1 januari 1928,
att klaganden genom häradsrättens den 1 november 1927 meddelade utslag,
varöver besvär i hovrätten icke inom laga tid blivit anförda, dömts
att böta för olovligt anordnande av lotteri 10 kronor, för olovlig befattning
med rusdrycker 30 kronor, för olovlig vapenförsäljning 15 kronor,
för olovlig jakt å annans mark 100 kronor samt för jakt å förbjuden tid
350 kronor, varjämte Källström upplyste, att klaganden efter stämning,
som den 1 november 1927 delgivits honom, vid samma rättegångstillfälle
blivit dömd att böta 10 kronor för underlåtenhet att deklarera skjutvapen
och att därmed avsetts det i polisrapporten omförmälda vapen, varmed
klaganden bedrivit olaga jakt å fågel.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Väst
manlands län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Källström. I den för
åklagaren utfärdade instruktionen anförde jag följande:

Gällande rätt innehåller icke några i lag uttryckta bestämmelser ro -

115

rande polismyndighets befogenhet att utan häktning anhålla och under
bevakning kvarhålla en för brott misstänkt person. I ett i min till 1927
års riksdag avgivna ämbetsberättelse refererat ärende bär jag (sid. 150)
efter eu redogörelse för vissa förberedelser till en lagstiftning på området
såsom min mening uttalat, att med utgångspunkt från nuvarande bestämmelser
i ämnet torde för kvarhållande av en misstänkt person la anses
i allmänhet vara en förutsättning, att förhållandena äro sådana, att
brottet kan tänkas skola leda till häktning. Därvid har jag särskilt framhållit,
att häktning är utesluten, om å brottet icke kan följa strängare
straff än fängelse samt den misstänkte antingen är bofast eller i allt fall
icke kan befaras avvika. Utan att för egen del avstå från nämnda uppfattning
om häktningen såsom den naturliga avslutningen på ett kvarhållande
har jag tillika betonat att, därest man skulle vilja gå ännu längre
och anse gällande rätt medgiva polismyndighet befogenhet att, där häktning
icke kunde tänkas ifrågakomma, likväl kvarhålla någon, vilken vore
misstänkt för brott, varå fängelse kunde följa, allenast av den anledningen,
att kvarhållandet funnes erforderligt för polisundersökningens behöriga
fortgång, det i allt fall måste med all skärpa hävdas såsom en yttersta
gräns för ingreppen i den personliga friheten, att dylika ingrepp
under inga förhållanden finge ske i oträngt mål.

I förevarande fall har mot klaganden uppkommit misstanke, att han å
annans jaktmark och å förbjuden tid bedrivit olaga jakt å älg, och den
polisundersökning, som i anledning därav verkställts, har till huvudsaklig
del haft till ändamål att få utrett, huruvida klaganden gjort sig skyldig
till nämnda brott. Enligt 24 kap. 13 § första stycket strafflagen har
straffet för olovlig jakt å annans jaktområde, som ej till jaktpark eller
djurgård inhägnat är, bestämts till böter högst 200 riksdaler, varjämte i
andra stycket av nämnda paragraf stadgats att, om därvid fällts, sårats
eller fångats djur, som i 12 § 2 mom. sägs — i sistnämnda lagrum uppräknas
bland annat älg — bötesstraffet ej får sättas under 20 riksdaler.

I 13 § i den numera upphävda kungl. jaktstadgan den 8 november 1912
stadgades bland annat att, om någon jagade villebråd under tid, då sådant
vore förbjudet, skulle han böta från och med 10 till och med 500 kronor,
så vida, det ej vore älg, som under förbjuden tid dödats, sårats eller
fångats, i vilket fall böterna ej finge sättas lägre än 200 kronor. I 14 § i
nämnda stadga föreskrevs att, där överträdelse, varom i 13 § vore sagt,
skedde under utövning av olovlig jakt å annans jaktområde, utom straff
för sistnämnda förseelse särskilt ansvar för överträdelse av stadgan skulle
den felande ådömas. De straff, vartill klaganden kunnat dömas för den
olaga älgjakt, varför han misstänkts — och som det också visat sig. att
han förövat — har sålunda kunnat utgöras blott av böter, och frihetsstraff
har icke kunnat komma i fråga. Källström har därför enligt min

116

mening saknat allt fog för sin åtgärd att i anledning av misstanken mot
klaganden för olaga jakt å älg, på sätt som skett, förklara klaganden tillsvidare
anhållen” och avföra honom från hans hostad först till skogsförvaltarkontoret
i Gäsjö och därefter till arrestlokalen i Norbergs by och
där kvarhålla honom. Vad Källström till sitt fredande anfört, eller att
klaganden, om han lämnades på fri fot, kunde befaras undanröja bevis
för sitt deltagande i jakten, torde icke förtjäna avseende. När själva hrottet,
om det är bevisat, icke förskyller frihetsstraff, vore det ju också oegentligt,
om polismyndigheten på hlotta misstanken, att nagon begått ett d> -likt brott, skulle äga beröva honom friheten.

Vid läsning av polisförhörsprotokollet kan man icke värja sig för den
uppfattningen, att för Källström älgjakten varit den egentliga anledningen
till arresteringen. Och någon mera giltig grund för denna åtgäid
synes icke heller hava förelegat. Källström har visserligen till försvar
för sitt handlingssätt jämväl åberopat, att klaganden, vilken förut varit
straffad för hembränning, nu också varit misstänkt för brott mot rusdryckslagstiftningen.
Även om frihetsstraff under vissa förutsättningar
kan följa på dylika förseelser, synes det mig uppenbart, att vad som nu i
berörda avseende förekommit mot klaganden omöjligen kan hava utgjort
laglig orsak att kvarhålla klaganden i polishäkte. Att eu person en gång
för länge sedan varit straffad för olovlig brännvinstillverkning kan naturligtvis
icke av polismyndigheten få tagas till anledning att på de mest
lösa misstankar om återfall behandla honom såsom en grov brottsling.
Ett rykte i orten, att klaganden ånyo gjort sig skyldig till olovlig befattning
med spritdrycker, kan därför icke hava innefattat tilli äckligt skäl
för arresteringen; och icke heller vad som förekommit om den liter brännvin,
som klaganden köpt och delvis avyttrat. För övrigt hade ju, strax innan
klaganden anhölls, husundersökning hos honom verkställts med negativt
resultat. Man får, som sagt, vid läsningen av polisförhörsprotokollet
ovillkorligen den uppfattningen, att det var utredningen om älgjakten,
som framstod såsom huvudsaken och tog i anspråk det mesta a\ den tid,
under vilken klaganden satt anhallen, samt att det närmaste målet för
Källströms ansträngningar var att, icke utan en viss hjälp av arresteringen,
framtvinga bekännelse därutinnan. Att så varit förhållandet synes
mig jämväl ganska tydligt framgå av Källströms egen förklaring,
däri han yttrar, att han, just därför att klaganden lämnat lögnaktiga
uppgifter och vägrat att uppgiva för sakens utredning viktiga omständigheter,
såsom exempelvis vilka personer som deltagit i älgjakten, ansett
sig ovillkorligen höra anhålla klaganden och hålla honom i förvar.
I detta sammanhang hör även framhållas, att Källström redan den 5 oktober
såväl genom de upplysningar, vilka lämnats av klagandens hustru,
som också genom den bekännelse, vilken avlagts av klagandens medbrotts -

117

ling Jansson, erhållit — såsom Källström i det av honom uppsatta polisförhörsprotokollet
uttryckt sig — fullständig kännedom om den av klaganden
bedrivna jakten samt att, då klaganden, eliuru underrättad om
att Jansson erkänt, vägrat att bekänna och sagt sig först vilja få del av
de bevis rörande hans skuld, som kunnat hopbringas mot honom, Källström
för nya förhör låtit klaganden kvarbliva i arresten till påföljande
dag, efter vad det vill synas utan att lämna klaganden de begärda upplysningarna,
vilka dock måhända kunde hava förmått klaganden att genast
vidgå sin skuld.

Säl skilt på sistberörda punkt giver polisförhörsprotokollets avfattning
ett påtagligt belägg för att, om klaganden blott vidgått sin del i älgjakten,
han omedelbart skulle hava blivit frigiven på aftonen den 5 oktober;
och även hans kvarhållande under den första natten synes hava berott av
hans nekande. Visserligen är det i och för sig berömvärt, att polismyndigheten
inlägger energi i sitt spaningsarbete, men det är dock knappast
mindre viktigt, att ingreppen i den personliga friheten hållas inom tillbörliga
gränser. Hellre får ett eller annat ringare brott lämnas obeivrat
i brist på bekännelse eller annan bevisning än att nämnda frihet skall
prisgivas i den utsträckning, som en allmän tillämpning av Källströms
nu anmärkta förfarande skulle föranleda.

Jag fann alltså, art Källström genom sin åtgärd att under den angivna
tiden av omkring 2 dygn hålla klaganden i förvar överskridit sin befogenhet
på ett sätt, som icke borde undgå beivran. Jag uppdrog därför åt
åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning anliängiggöra och
utföra åtal mot Källström samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd,
och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de ansåges
befogade, av åklagaren understödjas.

Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslags häradsrätt.
varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den 30 oktober 1928 följande:

Enär i målet vore utrett, att klaganden såsom misstänkt att hava å annans
jaktmark och å förbjuden tid bedrivit olaga älgjakt blivit av
Källström den 4 oktober 1927 omkring kl. 3 på dagen anhållen och avförd
till arrestlokalen i Norbergs by, där han insatts och kvarhållits till
den 6 i samma månad och åx* kl. 2 på dagen, men, även om fara förelegat,
att klaganden, därest han lämnats på fri fot, kunnat undanröja bevis
för sin brottslighet, Källström likväl icke på grund därav ellei'' av
annan anledning ägt befogenhet att för nämnda brott, varå icke kunnat
följa högre straff än böter, anhålla klaganden och insätta honom i arrestlokalen,
samt vad Källström till sitt fredande anfört om, att klaganden

118

jämväl varit misstänkt för lönnbränning, icke förtjänade avseende, alltså
prövade häradsrätten lagligt döma Källström att höta jämlikt 15 kap.
22 § strafflagen för det han utan laga rätt anhållit och kvarhållit klaganden
40 kronor och jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ samma lag för det oförstånd
i tjänsten, han låtit komma sig till last, 40 kronor eller tillhopa 80
kronor; och ålade häradsrätten Källström att till klaganden utgiva gottgörelse
för honom åsamkat lidande, mistad arbetsförtjänst ävensom för
kostnaderna å saken hos mig med tillhopa 100 kronor.

Över häradsrättens utslag har Källström anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är heroende på hovrättens prövning.

18. Dröjsmål av landsfogde med beivrande av brott.

I en till mig den 28 oktober 1927 inkommen klagoskrift anförde Svenska
Skogs- och Flottningsarbetareförbundet:

Under år 1925 hade klaganden utanordnat vissa understödsbelopp till
sina lokala avdelningar, däribland till avdelningen nr 377 i Pilgrimsstad
omkring 1,200 kronor. Penningarna hade sänts till avdelningens korresponderande
ledamot P. Lindström, vilken i sin ordning haft att överlämna
medlen till avdelningens kassör. Medlen hade enligt av klaganden lämnade
direktiv efter avdelningsstyrelsens förslag skolat utdelas i mindre
poster till avdelningens medlemmar, varefter redovisning och redogörelse
skolat insändas till klaganden. När redovisning från avdelningen inkommit
till klaganden, hade fästs uppmärksamheten å att från avdelningen
genom Lindström insänd fördelningslista upptagit allenast cirka 500 kronor,
och från annat håll inom avdelningen hade anförts klagomål övei,
att man från klaganden icke erhållit högre understöd än sistnämnda belopp.
Då det icke lyckats klaganden att erhålla nöjaktigt besked från Lindström
angående resterande 700 kronor, hade anmälan i saken gjorts till
landsfiskalen i orten, vilken tillsammans med landsfogden i Jämtlands
län anställt förhör med Lindström, som därvid erkänt, att han behållit
700 kronor för egen räkning, men påstått, att han ägt rätt därtill, da han
behövt detta understöd. Landsfogden hade emellertid ansett, att ärendet
rätteligen hörde under forum inom Västernorrlands län, varför detsamma
överlämnats till landsfogden därstädes S. Påhlman. Påhlman hade remitterat
saken till stadsfiskalen i Sollefteå för utredning. Sådan hade ock
verkställts genom denne, varefter handlingarna återställts till Påhlman.
Under utredningen hade framkommit, att Lindström beträffande på listan
upptagna cirka 500 kronor uppenbarligen förfarit så, att han utan lov i
medlemmars namn utkvitterat understödsbelopp utan att lämna vederbö -

119

lande det utkvitterade beloppet. Då några åtgiirder mot Lindström från
I ahlmans sida emellertid icke företagits, badc klaganden den 15 septem
bei 1926 till Påblman avlatit en skrivelse, dåri klaganden — med erinran
att klaganden anmält Lindström för förskingring och förfalskning -_an hållit

om upplysning, huruvida några åtgärder i anledning av berörda
anmälan vore att förvänta. Då svar härpå icke ingått, hade klaganden i
skrivelse den 1 (lecember 1926 till K. B. i Västernorrlands län anhållit om
nödiga åtgärder för ärendets fortsatta handläggning. Svar hade uteblivit
även nu, och hade en av klaganden till Påhlman den 21 maj 1927 avlåten
skrivelse med begäran om nödiga åtgärders skyndsamma vidtagande ej
heller lett till något av klaganden känt resultat. Frånsett att klaganden i
själva sakfrågan ansåge sig hava haft laga fog för sin anmälan mot Lindström
och förmenade, att densamma bort föranleda åtal, syntes det klaganden,
att Påhlmans förfarande kunde göras till föremål för klander.
Klaganden hade på begäran utlämnat alla handlingar i målet. Medan
klaganden sålunda vore avhänd möjligheten att själv företaga direkta åtgärder,
lämnade Påhlman på klagandens upprepade skrivelser icke ens
ett enkelt svar. Om det av ett eller annat skäl ansetts, att klagandens
anmälan icke kunde föranleda åtal av allmänne åklagaren, torde denne
dock hava bort för länge sedan därom underrätta klaganden och återställa
de av klaganden tillhandahållna handlingarna. Sådan situationen förelåge,
hade klaganden ansett sig nödsakad att till mig inberätta vad som
förekommit, och hemställde klaganden, att jag måtte lämna nödig medverkan
till fullföljd av ärendet samt i övrigt företaga de åtgärder, saken
kunde föranleda.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anhållit, att K. B.
i Västernorrlands län ville till mig inkomma med upplysning, huru med
de i handlingarna uppgivna omständigheter förhölle sig, inkom K. B. med
det begärda yttrandet ävensom yttrande från Påhlman.

Påhlman anförde i sitt yttrande följande: Sedan den förberedande undersökningen
i ärendet slutförts och därav framgått, att Lindström mot
falskt kvitto uppburit och behållit olika understödsbelopp, avsedda för
andra klagandens medlemmar, hade Påhlman vidtagit åtgärder för dessa
medlemmars hörande. Detta hade icke kunnat ske utan långt dröjsmål,
då nämnda målsägare befunnit sig på skilda och i flera fall på till en
början okända orter. Det vore Påhlmans avsikt att till andra sammanträdet
med Sollefteå tingslags häradsrätt under hösttinget 1927 instämma
Lindström. Denne hade fast bostad, och skäl för hans häktande hade icke
synts Påhlman föreligga. Påhlman medgåve, att han på grund av anhopning
av göromål låtit ifrågavarande ärende vila, men det hade alltid
varit och det vore Påhlmans avsikt att utföra åtalet mot Lindström. Påhl -

120

man beklagade sin försummelse att icke hava besvarat klagandens förfrågan
den 21 maj 1927 — någon annan förfrågan hade Påhlman ej från
detta håll emottagit — men med den arbetsbörda, som åvilade Påhlman,
och med de tidsödande tjänsteresor, som ålåge honom — Påhlman hade
under år 1926 rest 278 dagar — vore Påhlmans försummelse betingad av
bristande tid. Samma orsak hade vållat, att Påhlman icke skriftligen besvarat
K. B:s remissresolution med infordrande av förklaring över klagandens
hos K. B. mot Påhlman gjorda anmälan. Under åberopande av
att Påhlmans försummelse icke förorsakat någon som helst skada och att
tiden för åtals anställande icke utlupit, uttalade Påhlman den förhoppningen,
att försummelsen måtte befinnas vara förklarlig.

K. B. anförde för sin del följande: Den 2 december 1926 hade till K. B.
från klaganden inkommit en skrift med begäran om K. B:s åtgärd för erhållande
av svar å till Påhlman avlåten skrivelse angående Lindström.
Med remisskrivelse den 6 samma december hade K. B. överlämnat skriften
till Påhlman med anmodan att i ärendet avgiva yttrande, därå emellertid
svar ännu icke ingått till K. B. Såsom förklaring till det diöjsmål,
som förekommit i handläggningen av förevarande ärende, hade Påhlman
åberopat den omfattande arbetsbörda, som åvilade honom. K. B. ansåge
sig jämväl böra vitsorda Påhlmans därom lämnade uppgifter, i samband
varmed K. B. tillika finge meddela, att K. B. på Påhlmans begäran
hade under övervägande frågan om vidtagande av lämpliga åtgärder för
åstadkommande av någon lättnad i landsfogdens arbetsuppgifter, bland
annat genom att åt annan uppdraga att i landsfogdens ställe veikställa
vissa av de tidsödande undersökningarna, huru landsfiskalerna i länet
förvaltade sina tjänster. Under åberopande av vad sålunda anförts och
under framhållande av att K. B. skulle låta sig angeläget vara att övervaka,
att Påhlman uti omförmälda ärende med det snaraste vidtoge vederbörliga
åtgärder, hemställde K. B., att jag ville låta bero vid vad i ärendet
förekommit.

Med skrivelse den 25 november 1927 översände K. B. till mig avskrift
av stämning, utvisande att Lindström blivit av Påhlman stämd att den
28 i samma månad inställa sig inför Sollefteå tingslags häradsrätt för
att svara å Påhlmans tjänstetalan om ansvar å honom för förfalskning.

Sedermera mottog jag från Påhlman Sollefteå tingslags häradsrätts protokoll
och den 29 december 1927 meddelade utslag i mål mellan Påhlman,
å tjänstens vägnar, ävensom klaganden, å ena, samt Lindström, å andia
sidan, angående ansvar för förfalskning m. m. Av dessa handlingar inhämtas
bland annat: I skrivelse den 26 november 1927 till domliavanden i
Sollefteå tingslag meddelade Påhlman, att han låtit häkta Lindström och
införpassa honom till tingsstället i Sollefteå, enär Påhlman genom lands -

fiskalen i Revsunds distrikt underrättats, att Lindström — under förebärande
att han saknade medel för resa till Sollefteå — eljest icke komme
att inställa sig vid häradsrätten. Vid första rannsakningstillfället yrkade
Påhlman ansvar å Lindström för, bland annat, mot klaganden begångna
förfalsknings- och förskingringsbrott, varjämte klaganden fordrade skadestånd.
Häradsrätten, som den 12 december 1927 förordnade om Lindströms
försättande å fri fot, dömde i sitt utslag den 29 i samma månad Lindström,
jämlikt 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § samma
lag, att för förskingringsbrott i förening med bedrägeri hållas i fängelse
2 månader samt förpliktade honom att i skadestånd till klaganden utgiva
520 kronor.

I en till advokatfiskalen vid Svea bovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

I gällande instruktioner för landsfogdarna, landsfiskalerna och stadsliskalerna
förutsättes att, innan åtal för brott sker, erforderlig förberedande
undersökning skall i anledning av brottet verkställas. Det framgår
av instruktionerna — vad väl för övrigt följer av sakens egen natur —
att undersökningen skall, i synnerhet när det gäller grövre brott, igångsättas
och bedrivas med den största skyndsamhet. Så snart vid undersökningen
sådan utredning vunnits, att det för- åklagaren framstår såsom
tillräckligt sannolikt, att brottet förövats av viss person, torde åklagaren
vara pliktig att vidtaga på honom ankommande åtgärder för den misstänktes
lagförande. Enligt instruktionen för landsfogdarna åligger det
landsfogde att, om icke skyldigheten för särskilt fall genom länsstyrel
sens förordnande överflyttas på annan person, själv beivra brott, varå
efter lag kan följa straffarbete i 4 år eller därutöver, därvid dock undantagna
brott, som avses i 20 kap. strafflagen. I straffsatsen för brott, varom
förmäles i 12 kap. 4 § nämnda lag, ingår straffarbete till och med 4 år.

I förevarande fall har — sedan klaganden under år 1925 hos allmän
åklagare inom Jämtlands län anmält Lindström för förfalskningsbrott
m. m. — genom åklagarens försorg verkställts polisförhör med åtskilliga
personer, däribland Lindström. Efter förhörens avslutande har landsfogden
i nyssnämnda län med skrivelse den 28 oktober 1925 — under förmälan
att de förfalskningsbrott, för vilka Lindström anmälts, måste anses
begångna i Sollefteå — översänt angivelsehandlingarna jämte protokoll
över de hållna förhören till Påhlman för vidtagande av de åtgärder, som
ankomme på honom såsom allmän åklagare. Trots påminnelser från klagandens
sida har Påhlman först i november 1927, sedan anmälan i saken
gjorts till mig, anställt åtal mot Lindström.

Till försvar för sitt dröjsmål med åtalets anställande har Påhlman an -

122

fört, att han, som för utrednings vinnande ansett sig böra låta höra vissa
personer, icke utan långt dröjsmål kunnat få förhören till stand, enär
ifrågavarande personer befunnit sig på skilda och i flera fall på till en
början okända orter. Handlingarna i rannsakningsmålet och i förevarande
ärende synas mig icke lämna stöd för riktigheten av dessa Påhlmans
uppgifter. Något av Påhlman föranstaltat polisförhör med de åsyftade
personerna synes icke hava ägt rnm, och handlingarna lämna inga som
helst närmare upplysningar om de fruktlösa ansträngningar att anträffa
samma personer, om vilka Påhlman väl avsett att i sin förklaring giva
en antydan. Såvitt protokollen giva vid handen, har den förberedande utredning,
som av Påhlman till stöd för åtalet åberopats vid häradsrätten,
allenast utgjorts av — förutom handlingar, vilka dagtecknats tidigare än
skrivelsen den 28 oktober 1925, med vilken polisförhörsprotokoll m. m.
överlämnats till Påhlman av landsfogden i Jämtlands län eu av stadsfiskalen
i Sollefteå den 18 december sistnämnda år avgiven rapport angående
av honom hållet förhör med en klagandens kassör ävensom en
tämligen kortfattad icke undertecknad och icke dagtecknad promemoria,
innehållande utsagor, som i vissa hänseenden skulle lämnats av skilda
personer. Vid närmare granskning finner man emellertid, att denna promemoria
innefattar ett sammandrag av de polisförhörsprotokoll och övriga
handlingar, som synas hava redan med skrivelsen i oktober 1925 kommit
Påhlman tillhanda. Jag kan därför icke tillmäta Påhlmans nyssberörda
uppgift om anledningen till det ifrågavarande dröjsmålet den av honom
avsedda betydelsen.

Påhlman har väl som ursäkt för sitt handlingssätt därjämte uppgivit
den honom i tjänsten åvilande stora arbetsbördan, som bland annat nödgat
honom att vidtaga omfattande resor. Härvid kan dock intet avseende
fästas. Ty så betungande och tidsödande lärer det med Påhlmans tjänst
förenade arbetet icke vara, att inemot 2 år behövt förflyta, innan Påhlman
kommit i tillfälle att fatta beslut om åtals anställande. Men även
om Påhlman av brådskande tjänstegöromål varit förhindrad ägna förevarande
ärende den handläggning, som vederbort, hade han dock icke ägt
att, som skett, låta ärendet vila. Jämlikt § 7 i instruktionen för landsfogdarna
hade det i sådant fall varit lians skyldighet att genast göra anmälan
därom till K. B. för vederbörlig åtgärd.

Påhlmans anmärkta handlingssätt synes mig i hög grad vittna om bristande
uppfattning av de betydelsefulla och grannlaga uppgifter, som tillkomma
en åklagare. Särskilt av en åklagare i landsfogdes tjänsteställning
bör man kunna fordra, att lian icke själv åsidosätter de föreskrifter,
vilkas iakttagande av honom underlydande åklagare han är satt att övervaka.
I detta fall gällde det brott, som till och med befunnits föranleda
häktning. Den vårdslöshet, vartill Påhlman gjort sig skyldig, synes mig

123

sa mycket mera betänklig, som Påhlman genom klagandens upprepade
framställningar, vilka han icke ens ansett nödigt att besvara, erinrats om
sin plikt som åklagare. Jag finner alltså Påhlmans handlingssätt icke
kunna undgå beivran.

För den försummelse i tjänsten, vartill Påhlman, enligt vad ovan anmärkts,
gjort sig skyldig, uppdrog jag därför åt advokatfiskalen att vid
hovrätten i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Påhlman
samt därvid såväl å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet
som även i mån av befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som
klaganden, på advokatfiskalens föranstaltande i målet hörd, kunde komma
att däri framställa.

I två till advokatfiskalen insända, till hovrätten sedermera överlämnade
skrifter, anförde klaganden, att klaganden intill den 1 oktober 1926 haft
sin expedition och styrelse förlagda till Sollefteå men efter sistsagda dag
fatt sitt säte i Gävle. Det syntes klaganden, att Påhlman efter handlingarnas
mottagande från landsfogden i Jämtlands län kunnat vidtaga nödiga
åtgärder mot Lindström, innan klaganden avflyttat från Sollefteå.
Då så icke blivit fallet, hade klaganden fått vidkännas utgifter för inställelse
vid det mot Lindström sedermera anhängiggjorda målets handläggning
inför häradsrätten den 28 november och den 12 december 1927. Dessa
utgifter utgjorde för inställelsen den 28 november, då ombud måst sändas
från Gävle, rese- och dagtraktamentsersättning med tillhopa 73 kronor
60 öre samt för inställelsen den 12 december, då klaganden kunnat anlita
ombud bosatt i Sollefteå, 20 kronor, med vilket belopp enligt klagandens
beslut tillfälliga uppdrag i klagandens tjänst skulle ersättas. Då Lindström
vore medellös, hade klaganden ansett ändamålslöst att av honom söka återfå
berörda kostnader. Ytterligare hade klaganden fått vidkännas utgifter
för skrivelserna till Påhlman och K. B. samt för hjälp med uppsättandet
av klagoskriften till mig, vilka kostnader sammanlagt utgjorde 50 kronor.
Klaganden ansåge sig förty berättigad att av Påhlman utfå ersättning
med tillhopa 143 kronor 60 öre.

Advokatfiskalen förklarade sig understödja klagandens yrkande allenast
i fråga om ersättning med 50 kronor för kostnader i anledning av de
utav klaganden omförmälda skrivelserna,

Svea hovrätt yttrade i utslag den It november 1928 följande:

Fnär i målet vore utrett att, sedan Påhlman i det till honom i oktober
1925 från landsfogden i Jämtlands län överlämnade ärende angående klagandens
anmälan mot Lindström beordrat stadsfiskalen i Sollefteå att
verkställa fortsatt utredning samt stadsfiskalen till åtlydnad därav den

124

18 december sistsagda år hållit polisförhör i saken, Pahlman icke därefter,
oaktat klagandens och K. B:s påminnelser i ärendet, vidtagit ytterligare
åtgärd, förrän efter det jag i november 1927 mot Påhlman ingripit, alltså
och då vad Påhlman till ursäkt för dröjsmålet anfört icke kunde förtjäna
avseende, prövade hovrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen fälla
Påhlman att för den försumlighet i tjänsten, som han sålunda låtit komma
sig till last, böta 300 kronor.

Genom sitt ovannämnda dröjsmål måste Påhlman anses hava ådragit
sig skyldighet att gottgöra klagandeu de kostnader, klaganden på grund
därav fått vidkännas, och funne hovrätten skäligt på det sätt bifalla klagandens
i målet framställda ersättningspåståenden, att Påhlman förpliktades
ersätta klaganden ej mindre för inställelsen vid häradsrätten den
28 november 1927 med fordrade 73 kronor 60 öre och för inställelsen den
12 december samma år med 10 kronor än även för uppsättande av de till
Påhlman och K. B. avlåtna skrivelserna samt för klagoskriften till mig
med i sådant avseende fordrade 50 kronor eller således med tillhopa 133
kronor 60 öre.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

19. Dröjsmål med utmätning och försäljning av utmätt gods.

I en hit inkommen klagoskrift anförde bokhandlaren O. Erikson i
Strängnäs följande:

Genom utslag den 18 juli 1927 hade överexekutor i Västervik på grund
av skuldebrev förpliktat handlanden C. Åström med firma Åström & Johansson
därstädes att till klaganden utgiva 1,035 kronor 65 öre jämte ränta
och 31 kronor 50 öre i lagsökningskostnader. Den 8 augusti 1927 hade landsfiskalen
A. Wellde å klagandens vägnar för verkställighet ingivit berörda
utslag och fordringsbevis till stadsfogden i Västervik C. Westrell. Denne
hade emellertid först den 30 i samma månad hos Åström verkställt utmätning
för klagandens fordran. Westrell hade därefter låtit utmätningsärendet
vila och utan att därtill vara anmodad försökt att under hand få
till stånd uppgörelse med Åström genom betalning. Den 29 september 1927
hade Åström emellertid på grund av en samma dag ingiven ansökning
försatts i konkurs utan att några ytterligare åtgärder i utmätningsärendet
dessförinnan vidtagits av Westrell. Därigenom hade utmätningen förfallit,
och klaganden hade nödgats på vanligt sätt bevaka sin fordran i
Åströms konkurs, vilket klaganden skulle hava undgått, om utmätningen
verkställts tidigare och auktion å det utmätta godset hållits inom stadgad
tid. Då det ålåge stadsfogde att inom en månad från det utslag ingivits

125

verkställa utmätning samt förrätta auktion ä utmätt lös egendom, syntes
det klaganden, som om Westrell underlåtit att iakttaga ut sökningslagens
bestämmelser och därigenom tillskyndat klaganden förlust. Klaganden anmälde
saken till den åtgärd, densamma kunde föranleda.

I ett med anledning av innehållet i klagoskriften infordrat yttrande
anförde Westrell följande:

De av klaganden lämnado uppgifterna angående tiden för ansökningens
inlämnande till Westrell, utmätningens verkställande och inlämnandet av
konkursansökningen vore riktiga. Orsaken till det förelupna dröjsmålet
vore följande: Under loppet av år 1927 hade förut ett stort antal utslag
inlämnats till Westrell för verkställighet mot firman Åström & Johansson.
Firmans ekonomiska ställning hade sedan lång tid tillbaka varit
svag, och firmans innehavare, handlanden Åström, och hans befullmäktigade
ombud, rådmannen H. Andersson, med vilka Westrell förhandlat,
hade beträffande varje särskilt utmätningsärende framhållit, att Åström
under alla omständigheter komme att genom ansökan om att bliva försatt
i konkurs förhindra, att genom utmätning och försäljning av hans egendom
för eu borgenärs räkning de övriga borgenärernas rätt förnärmades.
På grund därav hade i alla föregående fall anstånd lämnats av sökandena,
så att Åström fatt tid att genom avbetalningar fullgöra sin betalningsskyldighet.
På samma sätt hade Westrell i här ifrågakomna ärende tänkt,
att Åström efter anstånd skulle beredas tillfälle att betala. Att Westrell
icke i tid erhållit anståndsbevis hade berott dels på att Westrell varit
övertygad, att klagandens ombud skulle inse, att det icke funnes någon
annan utsikt att erhålla betalning än att bevilja anstånd, och dels på att
klagandens ombud i Västervik, landsfiskalen Wellde, vistats borta från
staden på semester. Att emellertid såväl klaganden som Wellde önskat
bevilja anstånd framginge av brev från klagandens huvudombud, landsfiskalen
B. Lundberg i Strängnäs, till rådmannen Andersson samt av ett
intyg av landsfiskalsbiträdet J. Nordstrand. Av vad ovan anförts — fortfor
Westrell — torde framgå, att Westrell gjort sig skyldig till försummelse
i så måtto, att Westrell uppskjutit med försäljningen av det utmätta
utan att hava erhållit skriftligt anståndsbevis. Dock ansåge Westrell,
att berörda försummelse borde bedömas från den synpunkten, att
Westrell haft all anledning antaga, att klaganden önskade bevilja anstånd,
då han icke på annat sätt kunde utfå betalning. Därtill komme, att
Westrell varit och fortfarande vore övertygad, att den enda möjlighet
klaganden haft att erhålla betalning legat i att genom beviljande av anstånd
lämna Åström tillfälle att göra avbetalningar eller att utmätningen
finge vinna laga kraft.

Däremot — anförde Westrell vidare — bestrede Westrell, att klaganden

126

lidit någon skada genom att försäljning icke kommit till stånd. Som ovan
nämnts hade Åström varit besluten att förebygga, att genom utmätning
och försäljning för en borgenärs räkning de andra borgenärernas rätt
förnärmades. Detta styrktes av såväl intyg av i saken insatta personer
som ordalagen i firmans konkursansökan. Därtill komme att, om det utmätta
försålts, konkursboet givetvis, då utmätningen skett den 30 augusti
och konkursbeslutet meddelats den 29 september, med stöd av 31 § konkurslagen
sökt och erhållit återvinning. Då utmätningen icke skett senare än
att försäljning av det utmätta och redovisning av ärendet kunnat äga
rum inom laga tid, ansåge Westrell ådagalagt, att klaganden icke tillfogats
någon förlust genom dröjsmålet. Enär alltså Westrells försummelse
borde anses såsom ringa och klaganden icke lidit någon skada genom densamma,
hemställde Westrell, att klagomålen icke måtte föranleda någon
min vidare åtgärd.

Vid yttrandet voro fogade:

1) Avskrift av ett av Lundberg den 26 september 1927 till rådmannen
Andersson avlåtet brev, däri anfördes följande: I anledning av ett Anderssons
brev till klaganden meddelade Lundberg, att av Andersson framställd
begäran om återkallande av utmätningen mot Åström icke kunde
bifallas. Däremot liade klaganden icke något emot att bevilja anstånd
under 14 dagar med vidare verkställighet av utmätningen. Under denna
tid skulle dock det utmätta godset stå som säkerhet för eventuell uppgörelse.
Därest detta förslag godtoges av Andersson, emotsåge Lundberg
ett meddelande för att bliva i tillfälle att underrätta klagandens ombud i
Västervik om förhållandet.

2) Ett av Nordstrand den 7 december 1927 utfärdat intyg, som innehöll
följande:

Någon dag i september 1927, troligen den 19, medan landsfiskalen Wellde
varit tjänstledig, liade Westrell telefonledes å Welldes landsfiskalskontor
förfrågat sig, huruvida det mötte något binder att med försäljningen
av det hos Åström den 30 augusti 1927 utmätta gods finge anstå tillsvidare
och till dess utmätningen vunnit laga kraft, därvid ställts i utsikt
att, om Åström försattes i konkurs, förmånsrätt därigenom bleve tryggad.
Skulle däremot åtgärder angående försäljningens kungörande omedelbart
vidtagas — hade Westrell förmenat — komme helt visst åtskilliga andra
fordringsägare att göra sina anspråk gällande, vilket allt skulle påskynda
avträdandet av Åströms egendom till konkurs med påföljd, att förmånsrätten
för klaganden äventyrades. Under sådana förhållanden hade Wellde,
vilken Nordstrand troligen den 19 september på aftonen meddelat vad
Westrell yttrat, för sin del icke motsatt sig en anhållan om anstånd med
försäljningen i enlighet med Westrells förslag, som förefallit att vara
gagneligt för klaganden, då därigenom större säkerhet syntes kunna be -

127

redas lionora att utlå hela sin fordran. Härom hade Nordstrand påföljande
dag underrättat Westrell.

3) Ett av Åström den 6 december 1927 utfärdat intyg av följande lydelse:

”På begäran får undertecknad, sedan den 1 mars 1927 ensam innehavare
av lirman Åström & Johansson i Västervik, härmed intyga, att jag
alltsedan firmans ekonomiska ställning sedan början av år 1927 försvagats,
varit fast besluten att genom ansökan om firmans försättande i konkurs
förhindra, att genom utmätning och försäljning för en borgenärs
räkning övriga borgenärers rätt förnärmades, samt att jag vid samtal
med stadsfogden C. Westrell såväl angående det av bokhandlanden Oskar
Eriksson i Strängnäs den 8 augusti 1927 mot firman anhängiggjorda utsökningsärendet
som ock beträffande föregående utsökningsärenden mot
firman under 1927 uttryckligen tillkännagivit mitt ovan berörda beslut.”

4) Ett av advokaten A. Lindskog och juris kandidaten H. Qvarnström
den 7 december 1927 utfärdat intyg, så lydande:

”Undertecknade, som i egenskap av ombud för flertal av handlanden
Carl Åströms med firma Äström & Johansson borgenärer under tiden från
slutet av juli intill konkursens utbrott flerfaldiga gånger underhandlat
med bemälde Åström, få härmed intyga, att Åström av oss upplystes om
och själv insåg nödvändigheten av, att han begärde sig i konkurs, därest
han skulle ådraga sig någon utmätning. Det är sålunda vår övertygelse,
att herr Oskar Erikssons i Strängnäs rätt icke trätts för nära genom att
utmätning icke omedelbart skedde efter det fordringsbeviset inlämnats till
stadsfogden, enär Åström i varje fall skulle begärt sig i konkurs för att
förhindra, att Eriksson på grund av utmätningen förskaffat sig förmånsrätt
för sin fordran. Det är sålunda vår absoluta åsikt, att Erikssons ställning
i konkursen på intet sätt skulle förändrats, om utmätningen skett
eller försäljning annonserats t. ex. den 12 sistlidne augusti i stället för den
30 i samma månad.”

5) Avskrift av en så lydande konkursansökning:

Till Konkursdomaren i Västervik. Som utmätning å min egendom blivit
sökt och jag befarar, att genom dess verkställighet övriga borgenärers
rätt kan förnärmas, nödgas jag härmed anhålla att få avträda min och
min firmas, Åström & Johansson, egendom till konkurs. Västervik den 29A>
1927. Carl Åström.”

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

På anmodan inkom Westrell sedermera med utdrag av stadsfogdens i
\ ästervik dagbok i utsökningsmal för år 1927 rörande ifrågakomna utmätningsärende.
Enligt utdraget hade ärendet anhiingiggjorts hos stads -

128

fogden den 8 augusti 1927. I kolumn 9 förekommo följande anteckningar:
”«/, underrättelse. 30/8 utmättes 23 st. damsommarkappor, 7 st. damdräkter,
20 st. filtar, 4 st. lierröverrockar och 3 st. damvinterkappor, tillhopa v.
2,100:— kronor. 3% återställdes handlingarna med förmälan att Carl
Åström med firma Åström & Johansson den 29 september 1927 försatts i
konkurs.”

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kalmar
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Westrell. I den för åklagaren utfärdade
instruktionen anförde jag följande:

Enligt 54 § utsökningslagen har den, som på grand av dom eller utslag,
varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, vill erhålla utmätning
hos denne, att till utmätningsmannen ingiva domen eller utslaget
samt, då fordran är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringshevis,
fordringsbeviset i huvudskrift.

1162 § samma lag stadgas bland annat att, om utmätning ej är förrättad
och, där lös egendom av annat slag, än i 163 och 165 §§ sägs, tagits i mät,
försäljning därav ej är verkställd inom en månad, sedan stadsfogde emottagit
de i 54 § nämnda handlingarna, stadsfogden själv skall svara för det
belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada
av dröjsmålet icke uppkommit. Styrker utmätningsmannen, att borgenär
lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för utmätning eller
försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma,
skall han vara från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder, bör det, vid
äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dag
bok, som skall av utmätningsmannen hållas.

Såsom av nämnda lagrum torde framgå, är utmätningsman, till vilken
för verkställighet ingivits dom eller utslag, varigenom betalningsskyldighet
blivit gäldenär ålagd, pliktig att så skyndsamt och omsorgsfullt som
möjligt vidtaga de åtgärder, som på honom ankomma. I stad bör stadsfogde
ovillkorligen, så framt ej anstånd lämnats eller verkligt hinder mött,
hava förrättat utmätning och i allmänhet även försäljning av utmätt lös
egendom sist inom en månad, sedan han mottagit vederbörliga handlingar.

I förevarande fall har överexekutors utslag den 18 juli 1927, varigenom
Åström förpliktats att till klaganden utgiva 1,035 kronor 65 öre jämte
ränta och lagsökningskostnader, den 8 augusti 1927 blivit för verkställighet
överlämnat till Westrell. Den 30 i samma månad har Westrell verkställt
utmätning lios Åström och därvid tagit i mät handelsvaror till ett
värde av 2,100 kronor. Med hänsyn till beskaffenheten av det utmätta godset
har det, i enlighet med vad jag ovan anfört, ålegat Westrell att mom

129

on månad efter den 8 augusti verkställa jämväl försäljning av detsamma.
Nagon försäljning har emellertid icke skett inom sagda tid och ej heller
därefter. Den 29 september 1927 har Åströin försatts i konkurs, och därmed
har jämlikt 17 kap. 8 § handelsbalken utmätningen förlorat sin förmåga
att bereda klaganden förmånsrätt; och enligt 24 § konkurslagen har
Westrells befattning med den utmätta egendomen upphört. Utmätningen
har med andra ord förfallit och egendomen ingått i Åströms konkursbo,
för utfående av betalning för sin fordran bär klaganden därefter måst
bevaka densamma i Åströms konkurs och nöja sig med den utdelning, som
däri kunde ernås.

Till försvar för sin underlåtenhet att inom behörig tid verkställa försäljning
av det utmätta godset har Westrell, som ansett sig hava verkställt
utmatningen inom sådan tid, att försäljningen kunnat äga rum inom
en månad efter den 8 augusti 1927, åberopat, att han haft anledning antaga,
att klaganden vore villig att bevilja anstånd med försäljningen för
att Åström därigenom skulle bliva satt i tillfälle att under tiden betala
gälden. Enligt Westrells uppfattning har nämligen enda sättet för klaganden
att utfå betalning för sin fordran varit att bevilja dylikt anstånd,
enär Åström haft för avsikt att, om utmätningsärendet fullföljdes, begära
sig i konkurs.

Vad Westrell sålunda anfört till sitt försvar kan jag icke godtaga. Till
en början må anmärkas, att Westrell redan med avseende å själva utmätningens
förrättande synes hava gjort sig skyldig till ett dröjsmål, som under
alla förhållanden skulle hava omöjliggjort försäljningens verkställande
mom laga tid. Enligt 90 § utsökningslagen skall tid och ställe för
auktion å utmätt lös egendom i regel kungöras i kyrkan för den församling.
där försäljningen sker, samt under vissa förutsättningar jämväl i
tidning inom orten och i kyrkorna för angränsande församlingar. I lagrummet
stadgas därjämte att, om för viss stad finnes förordnat, att auktion
skall kungöras på annat sätt än där är sagt, det skall lända till efterrättelsa
Enligt 91 § samma lag skall utom i vissa undantagsfall kungörelse
om auktion å lösören ske minst 8 dagar innan auktionen hålles. Denna
bestämmelse är för därmed avsedda fall ovillkorlig, och man äger icke
på grund av sist omförmälda föreskrift i 90 § medgiva någon förkortning
i den sålunda stadgade kungörelse-tiden. Detta uttalas även av Trygger i
hans kommentar till utsökningslagen, Uppsala 1904, sid. 287. Då ifrågavarande
utmätningsärende anhängiggjordes den 8 augusti 1927 samt enligt
vunnen upplysning några särskilda bestämmelser för Västerviks stad icke
finnas utfärdade rörande kungörande av auktion å utmätt lös egendom,
synes kungörelse enligt 90 § utsökningslagen om auktion å ifrågavarande
den 30 i nyssnämnda månad utmätta lösören icke hava kunnat ske i sådan
tid, att auktionen därefter kunnat hållas inom en månad från den 8

9 Justitieombudsmannens ämbetsberiittelsc till 1929 års riksdag.

130

augusti. Den 30 augusti 1927 inlöll nämligen å en tisdag, och kungörandet
i stadens kyrka har sålunda icke kunnat ske förrän påföljande söndag,
den 4 september. Då vidare enligt 91 § utsökningslagen auktionen icke
kunnat hållas tidigare än 8 dagar därefter, torde vara tydligt, att försäljningen
icke kunnat ske inom lagstadgad tid. Orsaken till detta förhållande
ligger uppenbarligen däri, att utmätningen verkställts för sent efter
ärendets anhängiggörande, och Westrell måste alltså därutinnan anses
hava låtit ett obehörigt dröjsmål komma sig till last. Hade Westrell verkställt
utmätningen så tidigt, att auktion skulle hava kunnat kungöras
och förrättas i vederbörlig tid, hade tydligen klagandens förmånsrätt på
grund av utmätningen icke behövt gå förlorad till följd av konkurs, som
grundats på en den 29 september 1927 gjord ansökning. Invändningen att
Åström nog skulle i så fall hava begärt sig i konkurs tidigare synes mig
icke förtjäna avseende.

Men icke ens om, såsom Westrell gjort gällande, utmätningen kunde
anses hava skett så tidigt, att försäljning av det utmätta skulle hava medhunnits
inom laga tid, synes Westrell kunna undgå att anses skyldig
till försummelse, nämligen med avseende å egendomens försäljning. Da
Westrell icke erhållit klagandens medgivande till försäljningens uppskjutande,
har Westrell ej ägt befogenhet att, på sätt som skett,
uppskjuta densamma. Även om Westrell haft anledning antaga, att
klaganden icke hade något att erinra mot ett uppskov med försäljningen,
torde Westrell icke därför kunna undgå att själv få bära ansvaret
för det han, utan uttryckligt medgivande, underlåtit att inom stadgad
tid bringa verkställigheten av utslaget till slut. Denna underlåtenhet kunde
man möjligen vara benägen att finna så mycket mera anmärkningsvärd,
som Westrell ägt kännedom om Åströms dåliga affärsställning samt
denna kännedom snarare bort göra det angeläget för Westrell, att intet
eftersattes till iakttagande av klagandens rätt, än föranleda honom att
visa Åström tillmötesgående på sätt som skett. Emellertid lärer man helst
böra fastliålla den grundsatsen, att en utmätningsman över huvud taget
utan varje biavsikt att gynna vare sig gäldenären eller den ena eller andra
gruppen av borgenärer bör under ett strängt iakttagande av lagens föreskrifter
sköta sin tjänst. Jag kan därför icke heller i någon mån räkna
Westrell till ursäkt, om i stället hans avsikt med det förelupna dröjsmålet
varit att söka tillförsäkra klaganden betalning.

På grund av vad jag sålunda anfört och då skada kan hava tillskyndats
klaganden genom det dröjsmål, som Westrell låtit komma sig till last vid
handläggningen av ifrågavarande utmätningsärende, finner jag Westrells
därigenom ådagalagda försummelse icke kunna undgå beivran.

Utöver den allmänna skadeståndsskyldighet, som är förenad med begåendet
av tjänstefel, gäller för utmätningsman den särskilda ansvarighet

13]

lor hela det belopp, därför utmätning bort ske, varom stadgas i 162 § utsökningslagen.
Bestämmelserna om denna ansvarighet förekommo tidi
gare i 139 §, däri föreskrevs, att sådan ansvarighet inträdde, om utmätningsmannen
ej visade, att borgenär lämnat gäldenären anstånd med betalningen
eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma. I sin till 1911 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse sid. 275 o. f. föreslog J. O. sådan ändring av stadgandet,
att betalningsskyldighet för utmätningsmannen icke skulle inträda, i den
man han förmådde visa, att skada av hans dröjsmål ej uppkommit. J. O.
åberopade, hurusom uppenbarligen den påföljd, varom här vore fråga,
kunde komma att verka såsom ett rent straff, och kunde det, särskilt om
man toge hänsyn till det ansvar, försumliga tjänstemän i allmänhet ådroge
sig, icke förnekas, att ett dylikt straff understundom kunde te sig såsom
oskäligt. Jag hänvisar i övrigt till J. 0:s ämbetsberättelse.

Lagutskottet tillstyrkte förslagets antagande och erinrade, hurusom

J. 0:s framställning avsåge lindring i visst avseende i det ansvar, som
enligt då gällande utsökningslag ålåge utmätningsman, vilken gjort sig
skyldig till försummelse, varom förmäldes i 139 och 140 §§ nämnda lag.
Enligt allmänna rättsgrundsatser skulle detta ansvar ej sträcka sig längre
än till skyldighet för utmätningsmannen att svara för skada, som kunde
uppkomma av fel eller försummelse i hans tjänst. Denna regel hade uppehållits
för det fall, att utmätningsmannen låtit försummelse, som här avsåges,
komma sig till last i fråga om försäljning av utmätt fast egendom.
Beträffande åter utmätning ävensom försäljning av utmätt lös egendom
stadgades i 139 och 140 §§ att, om utmätning och försäljning icke i vederbörlig
ordning verkställts inom där föreskriven tid, fogden skulle ansvara
icke blott for uppkommen skada utan ända därhän, att — därest ej för
utmätningen eller försäljningen mött hinder, som han ej kunnat förekomma
— han själv bleve ansvarig för det belopp, varför utmätning bort
ske. Lika med J. O. funne även utskottet berörda i 139 och 140 §§ utsökningslagen
uttalade regel innefatta en hårdhet mot vederbörande tjänsteman,
vilken icke kunde anses tillfredsställande motiverad. Av vad J. O.
i amnet anfört framginge fastmer, att densamma kunde leda till resultat,
vilka maste betecknas såsom för den allmänna rättskänslan stötande. En
borgenär, vars ratt blivit, på sätt här åsyftades, åsidosatt, kunde i allt fall
icke hava grundat anspråk att av den inträffade försummelsen njuta en
vinst, vilken utan densamma icke tillkommit honom.

Sedan förslaget antagits av riksdagen, erhöll 139 § genom lagen den 15
december 1911 den lydelse, varom J. O. hemställt. Stadgandena i 139 §
överflyttades genom lagen den 11 oktober 1912 till 162 §.

Genom den försummelse Westrell låtit komma sig till last vid handläggningen
av ifragavarande utmätningsärende torde i enlighet med det nyss

132

anförda Westrell liava ådragit sig — utöver den allmänna skadeståndsskyldighet,
som följer av varje tjänstefel och för vilken bevisbördan vilar
på klaganden — personlig betalningsskyldighet för klagandens fordran, i
den mån den ej blivit betald genom utdelning i Åströms konkurs eller annorledes.
Denna betalningsskyldighet synes Westrell kunna undgå endast
om han kan fullgöra den bevisning, som enligt 162 § utsöknmgslagen åligger
honom. Såsom förut berörts torde anstånd med betalningen icke hava
lämnats av klaganden. Den förfrågan i sådant hänseende, som lios klaganden
gjorts av rådmannen Andersson, synes icke hava ägt rum förrän lång
tid efter det försäljningen av den utmätta egendomen redan borde hava
skett. Den av Westrell gjorda hänvändelsen till landsfiskalen Wellde torde
hava ägt rum först den 19 september 1927, och sannolikheten talar för, att
Anderssons förfrågan hos klaganden skett först efter narnnda hanvan
delse. Jag erinrar om, att det svarsbrev, Andersson erhållit, är dagtecknat
den 26 september 1927. Att för utmätningen eller försäljningen av den
utmätta egendomen mött hinder, som Westrell ej kunnat förekomma, har
Westrell icke ens påstått. Ej heller finnes i utsökningsdagboken sådan
anteckning, som enligt 162 § utsökningslagen utgör förutsättning for att
hinder må räknas vederbörande till ursäkt för det förelupna dröjsmålet.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Westrell samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Rådhusrätten i Västervik, varest åtalet anhängiggjordes och klaganden,
ehuru upplyst blivit, att fyrmästaren C. E. Lundgren, Spårö, vilken
jämte klaganden tecknat borgen å det skuldebrev, som låg till grund for
överexekutors utslag den 18 juli 1927, till klaganden inbetalt 250 kronor,
yrkade ersättning av Westrell med hela det klaganden genom overexekutors
utslag tilldömda beloppet, 1,035 kronor 65 öre, jämte ränta och kostnader,
yttrade i utslag den 26 november 1928 följande.

Westrell hade erkänt, att han visat försumlighet i sin tjänst som stadsfogde
dels därigenom, att han — sedan han den 8 augusti 1927 för verkställighet
emottagit överexekutors i Västervik den 18 juli samma år meddelade
utslag, varigenom firman Äström & Johansson och dess innehavare
C. Åström ålagts att till klaganden utgiva 1,035 kronor 65 öre jämte
ränta och kostnader — ej förrän den 30 samma augusti verkställt utmätning
eller så sent, att försäljning av det utmätta ej kunnat ske inom lagstadgad
tid, dels ock därigenom att han vid gäldenärens och hans firmas
den 29 september 1927 inträffade konkurs ännu ej medhunnit försälja det

133

utmätta. På grund därav och då Westrell ej lormått styrka, att skada
genom dröjsmålet ej tillskyndats klaganden, men denne, på grund av vad
som i målet upplysts, ej ägde föra målsägandetalan beträffande till lionom
av Lundgren inbetalta 250 kronor, prövade rådhusrätten, jämlikt 25 kap.
17 § och 4 kap. 3 § strafflagen, rättvist döma Westrell att för försummelse
i tjänsten höta 50 kronor; och skulle Westrell utgiva till klaganden ej
mindie mot kvitto och skuldebrevet i huvudskrift 785 kronor 65 öre jämte
a ''A procent ränta därå från den 21 januari 1927, tills betalning skedde, än
även rättegångskostnader hos överexekutor ävensom exekutionskostnader
med tillsammans 36 kronor, dock med rätt för Westrell att i Åströms och
hans firmas konkurs åtnjuta klagandens rätt till utdelning för nu nämnda
belopp jämte ränta, i den mån de bevakats. Westrell förpliktades därjämte
att gottgöra klaganden dennes kostnader å målet med 40 kronor jämte
vad klaganden kunde visa sig hava utgivit i lösen och stämpel för rådhusrättens
protokoll och utslag.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

20. Fråga om lagstridig indragning av tryckta skrifter.

I en artikel i tidningen Stormklockan för den 17 september 1927 med
rubrik ”Örebropolisen på krigsstigen!” berördes vissa händelser, som ägt
rum i samband med höstinryckningen vid Livregementets grenadjärer;
och anfördes därvid bland annat följande:

Några personer hade vid berörda tillfälle fattat posto utanför kasernportarna
och delat ut Stormklockan, Manskapsbladet och ett av Sverges
Kommunistiska Ungdomsförbund utgivet flygblad, riktat ”till kamraterna
i lumpen”. När ungefär hälften av tidningarna utdelats, hade tre detektiver
kommit tillstädes och bett att få se på tidningarna och flygbladen.
Sedan detektiverna fått taga del av skrifterna, hade två av dem begivit
sig till polisstationen för att hämta vidare order. Den tredje hade bevakat
de ifrågavarande personerna, vilka på ett- kafé fått avvakta de andra detektivernas
återkomst. Efter en stund hade detektiverna återkommit i
sällskap med stadsfiskalen i staden och beslagtagit samtliga Manskaps
blad och flygblad. En av de personer, som utdelat skrifterna, hade fått
följa med till detektivavdelningen och sitta där rätt länge. Till sist hade
han fått den upplysningen, att samtliga tidningar och flygblad voro belagda
med kvarstad på order av ”J. 0:s ombud i Örebro”. Vid järnvägsstationen
hade samma historia upprepats. Där hade också en person fattat
posto och delat ut tidningar och flygblad till värnpliktiga, som kommit
med tåget. Även där hade samtliga skrifter omhändertagits av polisen.

I en hit ingiven klagoskrift hemställde Sverges Kommunistiska Ung -

134

domsförbund, under hänvisning till tidningsartikeln, att jag måtte föranstalta
om undersökning beträffande de i artikeln omförmälda händelserna.
I skriften anförde klaganden vidare, att klaganden icke kunde föreställa
sig att de åtgärder, man företagit mot utdelarna av Manskapsbladet
och flygbladet, kunde hava stöd i gällande lagar och förordningar. Tvärtom
syntes det klart, att ett flagrant övergrepp förelåge. Polismännen hade
i strid mot gällande författning förhindrat utdelningen av fullt legala
skrifter på offentlig plats. Stadsfiskalen hade i strid mot tryckfrihetsförordningens
bestämmelser belagt de ovan nämnda skrifterna med kvarstad,
trots att intet åtal genom allmän åklagare anställts.

I infordrat yttrande anförde t. f. stadsfiskalen i Örebro O. Karlsson
följande:

Enligt beslut av vederbörlig myndighet vore stadsfiskalen i örehro skild
från befattning med polisväsendet i staden, men efter uppkommen vakans
uppehölle Karlsson stadsfiskalstjänsten på förordnande jämsides med ordinarie
tjänst som kommissarie och föreståndare för kriminalpolisavdelningen.
I denna sistnämnda egenskap vore Karlsson underställd stadens
poliskammare. Med dessa, upplysningar hade Karlsson redan från början
ansett sig böra framhålla, att han vid av klaganden påtalad åtgärd icke
vidtagit sådan i annan egenskap än som underställd poliskammaren samt
efter av denna myndighet given order.

Beträffande själva saken anförde Karlsson: Fredagen den 9 september
1927 hade till Karlsson remitterats en skrivelse av följande lydelse:

”Res.

Överlämnas till krim. kom. för vederbörlig åtgärd. Örebro den % 1927.

Polismästaren.

Kungl. Livregementets grenadierer.

Regementsexpeditionen. Avd. I. N:r 648.

Till Polismästaren i Örebro.

Då det kan förväntas att i likhet med föregående år en tillfälligt skärpt
kommunistisk propaganda kommer att bedrivas vid inryckningen till arets
repetitionsövning, får jag äran anhålla om erforderligt bistånd från Eder
sida för omedelbart vidtagande av nödiga åtgärder jämlikt 4 § 12 moft.
tryckfrihetsförordningen för det sannolika fall att skrifter av i detta mom.
herörd natur kommer att spridas vid den inryckande truppen. Ett inskridande
även gent emot utanför kasernområdet verksamma agitatorer är
nämligen nödvändigt för hindrande av åtminstone den öppet skeende utdelningen
av sagda skrifter till de inryckande. Örebro den 9 september

1927. Hj. Evers.

Tf. Sekundchef.

E. G. Erici.”

135

Av till skrivelsen iogat meddelande, anförde Karlsson vidare, hade fram
gatt, att den inryckande värnpliktskontingenten uppginge till 992 man,
därav 329 skulle samlas direkt vid kasernen kl. 11 f. m. den 10 september
samt övriga truppvis under militärbefäl anlända med tåg till centralstalionen
å olika tider samma dag. För att övervaka inryckningen hade fyra
kriminalpolismän beordrats att närvara, varjämte Karlsson varit tillstädes.
Vid inryckningen av de värnpliktiga, som haft att samlas direkt vid
kasernen, hade två kommunistagitatorer uppträtt i omedelbar närhet av
kaserningången, båda medhavande för spridning tydligen avsedda skrifter,
nämligen: ”Manskapsbladet. Årgång 2. Organ för militärmanskapet.
N:r 3. 1927.” samt ”Till kamraterna i ''lumpen’.” Båda skrifterna hade varit
av sådant innehåll, att de uppenbarligen åsyftade att undergräva krigslydnaden
och uppväcka hat mot befälet samt att utplåna känslan av plikter
mot fosterlandet. Da, såvitt det varit känt. ingendera av skrifterna
varit belagd med kvarstad men Karlsson ansett nödigt underrätta chefens
för justitiedepartementet t. f. ombud, länsassessorn H. Bergelin,
samt poliskammaren rörande skrifterna, hade, efter därom framställd förfrågan,
den ene av agitatorerna, ombudsmannen David Johansson, förklarat
sig villig att medfölja till poliskammaren. Efter ett uppehåll där
under högst 10 minuter hade han avlägsnat sig för att senare återkomma
och erhålla besked om skrifterna, som han utan invändning tillåtit under
tiden förbliva hos poliskammaren. Chefens för justitiedepartementet t. f.
ombud hade omedelbart förordnat om indragning av skrifterna i fråga.
Då Karlsson därefter kl. 1,29 e. m. uppehållit sig vid centralstationen, därifrån
då omkring 300 värnpliktiga varit på utmarsch i trupp under befäl av
kaptenen I. af Sillén, hade vid truppen infunnit sig en annan kommunistagitator,
skofabriksarbetaren A. Hjalmarsson, försedd med en större mängd
skrifter av samma slag, och ämnat hegynna spridning. Karlsson hade då
ingripit samt meddelat om indragningsåtgärden och omhändertagit skrifterna,
vilka sedan avlämnats i poliskammaren jämte rapport om åtgärden.
Enligt meddelande från chefens för justitiedepartementet t, f. ombud hade
tryckfrihetskommittén den 13 september 1927 beslutat, att det av ombudet
givna förordnandet skulle äga bestånd. Under anförda omständigheter
anhölle Karlsson, att de mot honom riktade klagomålen icke måtte till
någon min vidare åtgärd föranleda. I

I ett a Karlssons yttrande tecknat tillägg förklarade sig polismästaren
N. Ericson bestyrka riktigheten av de av Karlsson lämnade uppgifterna
angående omhändertagandet av ifrågakomna tryckalster samt vitsorda,
att Karlsson i de avseenden, varom vore fråga, handlat i sin egenskap av
kriminalkommissarie och på order av Ericson.

136

Vid yttrandet var i avskrift fogad en skrivelse av bland annat följande
lydelse:

”Till Sekundchefen för Kungl. Livregementets grenadjärer.

Uti särskilda skrivelser, som denna dag hit inkommit, har Ni, med bifo
gande av dels ett flygblad, benämnt ”Till kamraterna i ''lumpen’.”, tryckt
hos Aktiebolaget Fram, Stockholm 1927, och dels n:r 2 och n:r 3 av ”Manskapsbladet”
1927, tryckt å samma förlag, samt under förmälan, att skrifterna
påträffats inom regementets kasemetablissement, anhållit om indragning
av dem. Med anledning härav får jag äran meddela, att jag
denna dag, med stöd av bestämmelserna i 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen,
ansett mig böra förordna om indragning av de exemplar utav

skrifterna, vilka kunna vid regementet anträffas,---------

---—-----Örebro den 10 september 1927.

H. Bergelin.

Chefens för Kungl. Justitiedepartementet t. f. ombud.”

Av tryckfrihetskommitténs registratur inhämtades, att kommittén den
13 september 1927 beslutat, att det av Bergelin givna förordnandet skulle
äga bestånd.

Sedan jag därefter anmodat poliskammaren i Örebro att inkomma med
yttrande i ärendet, inkom polismästaren Ericson med yttrande å poliskammarens
vägnar, varefter Ericson i ytterligare två hit inkomna skrivelser
lämnade upplysningar i saken.

Ericson anförde och åberopade i huvudsak följande:

Den 10 september 1927 vid 10-tiden på morgonen hade regementskvartermästaren
kaptenen E. G. Erici telefonledes meddelat poliskammaren, att
t. f. sekundchefen vid ovannämnda regemente tillsvidare vidtagit åtgärder
för indragning av skrifterna ”Manskapsbladet. Årgång 2. Organ för
militärmanskapet. N:o 3. 1927.” och ”Till kamraterna i ''lumpen. Erici
hade samma dag med Ericson avhandlat de åtgärder, som borde vidtagas
till förhindrande av spridningen av dylika tryckalster. Försök att utdela
skrifterna hade sedan gjorts dels å Venavägen i omedelbar närhet av ingången
till regementets kaserner till värnpliktiga, som i skaror, inom loppet
av omkring en halv timma, strömmade dit, dels ock vid centralstationen
till en under befäl av en officer på marsch till kasernerna varande
trupp värnpliktiga. Försöken att utdela skrifterna hade alltså, enligt poliskammarens
mening, i båda fallen skett under sådana omständigheter, att
de måste anses hava gjorts vid regementet. Skrifterna hade då av polisen
omhändertagits å Venavägen kl. 10,30 f. m. och å planen utanför centralstationen
kl. 1,29 e. m. Å Venavägen hade sålunda från ombudsmannen
David Johansson tagits 263 exemplar av ”Manskapsbladet. Årgång 2. Or

137

j;un för militärmanskapet. N:r 3. 1927.” och 418 exemplar av skriften "Till
kamraterna i ''lumpen’.” Innan dessa skrifter omhändertagits hade, enligt
av polismannen E. Liedfeldt till kriminalpolismännen H. Widén och E.
Larsson lämnat meddelande, David Johansson och eu hans medhjälpare,
Knut Johansson, å Veuavägen utdelat exemplar av samma skrifter till de
värnpliktiga. Till polismännen hade också meddelats, att eu hel dej exemplai
av skrifterna spritts inom kasernerna. De utanför centralstationen
omhändertagna skrifterna hade utgjort 52 exemplar av "Manskapsbladet.
Argång 2. Organ för militärmanskapet. N:r 3. 1927.”, vilka fråntagits sko
fabi iksarbetaren Hjalmarsson. Denne hade dessförinnan av poliskommissarien
Kailsson iakttagits stående intill den på avmarsch till kasernerna
stadda truppen och hade just sträckt ut en av skrifterna till en man i
truppen, då Karlsson ingripit och omhändertagit de av Hjalmarsson innehavda
skrifterna. Truppbefälhavaren, kaptenen af Sillén, hade meddelat
Karlsson, att en mängd av samma skrifter under järnvägstransporten till
staden blivit spridda inom truppen men att de utdelade exemplaren uppsamlats
av honom och avlämnats i kasernerna. Klagandens påstående att
förhindrandet av utdelningen skett på offentlig plats vore riktigt. Att
skrifterna vore fullt legala vore emellertid icke sant. Enligt poliskammarens
mening, vilken mening syntes liava delats av chefens för justitiedepartementet
t. f. ombud och därefter av tryckfrihetskommittén, vore
skiifterna i hög grad illegala, i det de innehölle oförtäckta uppmaningar
till brott. Att omhändertagandet skett a ovanberörda platser och ej inom
själva kasernområdet och att det verkställts av polispersonal torde ej betaga
do företagna åtgärderna deras laglighet. En motsatt uppfattning
syntes nämligen leda därhän, att stadgandet i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen
om hindrandet av spridning vid trupp av dylika skrifter
skulle så gott som helt förlora den lilla praktiska betydelse, det fortfa
rande kunde hava. Omhändertagandet hade ägt rum först efter det Bergelin
meddelat förordnande om skrifternas indragning. Vid verkställigheten
av förordnandet hade polismännen uppträtt endast som medhjälpare
åt t. f. sekundchefen och honom underordnad personal, vilka en dag som
den ifrågavarande säkerligen varit fullt upptagna av sitt ordinarie arbete,
vartill kommit den viktiga uppgiften att i görligaste mån lägga hinder i
vägen för landsfientlig propaganda. Ett avböjande av den gjorda framställningen
om bistånd från polisen torde ej hava kunnat betecknas annorlunda
än som ett betänkligt avsteg från den goda i regeringsformens
§ 47 utsagda regeln, att myndigheter skulle lämna varandra bistånd och
hjälp i sin verksamhet. Därtill hade poliskammaren ej velat göra sig skyl
dig utan hade tvärt om med beredvillighet tillmötesgått kravet på polishjälp
i denna sak.

Beträffande de omhändertagna skrifterna anförde Ericson, att till honom

138

i poliskammaren eller annorledes icke gjorts någon framställning om utbekommande
av desamma. Karlsson hade för Ericson rapporterat, att vid
ett tillfälle en person infunnit sig på hans tjänsterum inom kriminalpolisens
lokaler och begärt att få de omhändertagna skrifterna till sig utlämnade.
Denna begäran hade av Karlsson besvarats sålunda, att den besökande
hänvisats att i sagda angelägenhet vända sig till poliskammaren,
som hade att därutinnan besluta. Någon dylik hänvändelse hade emellertid,
som ovan nämnts, ej skett. Skrifterna i fråga hade sedermera överlämnats
till regementsexpeditionen vid Livregementets grenadjärer, på
vars anmodan omhändertagandet ägt rum. Att skrifterna icke blivit belagda
med kvarstad torde framgå av vad förut av Karlsson och poliskammaren
anförts.

Ericson uppgav slutligen, att de till förhindrande av skrifternas spridning
vidtagna åtgärderna av polismännen företagits på order från poliskammaren,
som ensam borde bära konsekvenserna av desamma.

Klaganden avgav påminnelser, däri klaganden bland annat framhöll,
att ett indragningsbeslut icke kunde giva polismyndigheterna rätt att beröva
civila personer, som uppehölle sig på allmänna platser, skrifter, som
av dem innehades. Poliskammarens åtgärd att överlämna skrifterna till
sekundchefen för regementet måste också anses oriktig. Klaganden anhöll,
att jag måtte ställa Karlsson och Ericson under åtal för tjänstefel samt
förhjälpa David Johansson och Hjalmarsson till återbekommande av de
dem frånhända skrifterna.

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till advokatfiskalen
vid Svea hovrätt en skrivelse, i vilken jag redogjorde för innehållet i och
tillkomsten av stadgandena i § 4 mom. 12 och 14 tryckfrihetsförordningen
ävensom gjorde vissa uttalanden om dessa stadgandens allmänna innebörd.
I fråga därom hänvisas till vad i denna berättelse å sid. 94—99 anlörts i
ett ärende av liknande beskaffenhet. I min skrivelse i nu ifrågavarande
ärende till advokatfiskalen anförde jag därefter följande:

I förevarande fall är upplyst att, sedan t.f. sekundchefen för Livregementets
grenadjärer i skrivelse den 9 september 1927 till polismästaren i
Örebro anhållit om erforderligt bistånd från dennes sida för vidtagande
av nödiga åtgärder jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen för det
fall, att skrifter av i lagrummet omförmälda natur komme att spridas vid
den till 1927 års repetitionsövning inryckande truppen, samt framhållit,
att ett inskridande även gentemot utanför kasernområdet verksamma agitatorer
vore nödvändigt för hindrande av utdelningen av sagda skrifter,
polismästaren genom resolution samma dag överlämnat skrivelsen till kri -

minalkornmissarien Karlsson ”för vederbörlig åtgärd”. Med anledning
därav har Karlsson beordrat fyra kriminalpolismän att den 10 september
1927 närvara vid berörda inryckning och även själv varit tillstädes vid
densamma.

Till de inryckande värnpliktiga hava av civila personer utanför kasernområdet
utdelats exemplar av en skrift med titeln ”Manskapsbladet. Årgång
2. Organ för militärmanskapet. N:r 3. 1927.” och av en annan skrift
med titeln Till kamraterna i ''lumpen’.” Ingendera av dessa skrifter synes
hava varit belagd med kvarstad eller konfiskerad. Enligt polismästaren
Ericsons uppgift hade dock kl. omkring 10 på morgonen ifrågavarande
dag telefonledes från regementskvartermästaren Erici meddelats Ericson,
att sekundchefen tillsvidare vidtagit åtgärder till förhindrande av spridandet
av samma skrifter vid Livregementets grenadjärer.

I enlighet med polismästarens order hava till förhindrande av skrifternas
spridning bland de värnpliktiga av Karlsson och polismännen vidtagits
åtgärder, i huvudsak bestående däri, att skrifterna omhändertagits
av dem. Å Venavägen, vid vilken regementets kaserner äro belägna, hava
sålunda, sedan två civila personer, David Johansson och Knut Johansson,
till inryckande värnpliktiga utdelat exemplar av "Manskapsbladet. Årgång
2. Organ för militärmanskapet. N:r 3. 1927.” och "Till kamraterna i
''lumpen''.”, från David Johansson omhändertagits 263 exemplar av den
förra och 418 exemplar av den senare skriften. Vidare har Karlsson vid
centralstationen i staden från en annan civil person, Hjalmarsson, omhändertagit
52 exemplar av "Manskapsbladet. Årgång 2. Organ för militärmanskapet.
N:r 3. 1927.”

Samtliga de omhändertagna skrifterna hava sedermera av poliskammaren
överlämnats till regementsexpeditionen vid Livregementets grenadjärer.

Såsom av det anförda framgår hava i båda fallen skrifterna omhändertagits
i enlighet med polismästaren Ericsons order. Med hänsyn till Karlssons
och kriminalpolisernas tjänsteställning under poliskammaren, däri
polismästaren ensam utövar beslutanderätten, synes mig polismästaren
Ericson böra anses ensam ansvarig för de med avseende å skrifterna vidtagna
åtgärderna, i följd varav klagomålen icke föranleda någon min åtgärd
mot Karlsson eller polismännen.

Vad Ericson anfört till försvar för ovanberörda åtgärder kan jag icke
godtaga. I enlighet med vad jag ovan anfört ägde polismyndigheten icke.
på sätt som skett, lägga beslag på skrifterna. Polismyndigheten kan icke
hava varit befogad fråntaga de ifrågavarande civila personerna utanför
kasernområdet de av dem innehavda skrifterna. Poliskammaren har dock
sedermera, oaktat Karlsson för polismästaren Ericson omförmält, att be -

140

gäran om skrifternas återlämnande hos honom framställts, överlämnat
desamma till regementsexpeditionen,

På grund av vad jag ovan anfört fann jag, att polismyndigheten genom
att avhända David Johansson och Hjalmarsson ifrågakomna skrifter överskridit
sin befogenhet på ett sätt, som stod i bestämd strid mot tryckfrihetsförordningens
grundsatser och därför icke kunde undgå min beivran.
Såsom jag ovan berört, borde polismästaren Ericson, som vidgått, att åtgärderna
vidtagits på order av honom, ensam bära ansvaret för desamma
liksom för den senare vidtagna åtgärden att överlämna skrifterna till regementsexpeditionen,
vilken åtgärd syntes böra betraktas sasom en fortsättning
av det genom skrifternas omhändertagande begångna felet. Jag Tippdrog
därför åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Ericson under
åtal samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Beträffande frågan om rätt forum för åtalets anställande hänvisade jag
till innehållet i J. 0:s ämbetsberättelse till 1922 års riksdag sid. 100 o. i.

Tilllälle borde beredas klaganden samt David Johansson och H jalmarsson
att bliva i målet hörda, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 3 december 1928 följande:

Hovrätten funne det vara upplyst, att t.f. sekundchefen för Livregementets
grenadjärer i skrivelse den 9 september 1927 till polismästaren i Örebro
anhållit om erforderligt bistånd från dennes sida för vidtagande av
nödiga åtgärder jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen för det fall,
att skrifter av den i lagrummet omförmälda natur komme att spridas vid
den till 1927 års repetitionsövning inryckande truppen, att det av chefen
för justitiedepartementet antagna ombud för tillsyn över tryckta skrifters
allmängörande i Örebro den 10 i samma månad, efter anmälan från t.f.
sekundchefen att exemplar av ovan angivna skrifter påträffats inom regementets
förläggning, förordnat om indragning av de exemplar av skrifterna,
vilka kunde vid regementet anträffas, att därefter polismyndigheterna
omhändertagit dels från David Johansson ovanangivna antal
exemplar av ifrågavarande skrifter och dels, senare på dagen, då en trupp
inryckande värnpliktiga under militärbefäl varit på utmarsch från centralstationen,
från Hjalmarsson av honom innehavda exemplar av ”Manskapshladet.
Årgång 2. Organ för militärmanskapet. N:r 3. 1927.”, och enär
den i förenämnda lagrum innefattade bestämmelsen, att förordnande om
indragning av skrift, som där avsåges, skulle verkställas av militärbefäl,
icke, på sätt åklagaren syntes förmena, uteslöte befogenhet för befälet att
för verkställigheten anlita bistånd av polismyndighet eller skyldighet för
polismyndighet att efterkomma en av befälet i sådant hänseende fram -

141

stiilkl anmodan; ty och som, i betraktande av att Johansson vid det mot
honom skedda ingripandet befunnit sig invid kasernområdet och där varit
i färd med ifrågavarande skrifters utdelande till det inryckande manskapet,
do honom fråntagna skriftexemplaren måste anses hava, på sätt i
samma lagrum förutsattes, anträffats vid trupp; och även i fråga om de
från Hjalmarsson omhändertagna skriftexemplaren gällde, att de blivit
vid trupp anträffade; alltså och då Ericson varit pliktig att till militärmyndighet,
på vars anmodan Ericson omhändertagit skrifterna, överlämna
desamma, prövade hovrätten rättvist ogilla åklagarens i målet förda talan.
Av klaganden, Johansson och Hjalmarsson framställda ersättningsyrkanden
lämnades av hovrätten utan avseende.

Över hovrättens utslag anförde jag besvär under yrkande, att åtalet
måtte bifallas. I besvären anförde jag följande:

Huvudfrågan —- vilken hade principiell betydelse bland annat för tryckfrihetskommitténs
verksamhetsutövning — vore, huruvida de ifrågavarande
i beslag tagna skriftexemplaren varit att anse såsom anträffade
vid trupp, vilket varit ett villkor för att indragning i egentlig mening med
laga fog kunnat ske. Då skriftexemplaren icke anträffats å militärt område
utan vid tiden för beslagsåtgärderna varit i civila personers besittning
under sådana förhållanden, att någon trupp icke haft tillgång till
desamma, vågade jag fortfarande hävda den uppfattningen, att § 4 mom.
12 tryckfrihetsförordningen, i vad lagrummet avsåge indragning, icke
varit å dem tillämpligt och att militärbefälet därför saknat rätt att indraga
dessa exemplar, vare sig med eller utan hjälp av polismyndigheten.
Den omständigheten att innehavarna av skriftexemplaren haft för avsikt
att utdela desamma till trupp ansåge jag icke kunna, i den mån avsikten
icke blivit utförd, inverka på berörda fråga. Med denna uppfattning hade
jag i olikhet med hovrätten saknat anledning att i detta fall närmare ingå
på spörsmålet, huruvida det tillkomme polismyndighet att bistå militärbefäl
med indragning av skriftexemplar vid trupp, ett spörsmål som också
i allmänhet med den snävare tolkningen av orden ”vid trupp” torde sakna
större praktisk betydelse. Då jag betonat, att beslut om indragning skulle
verkställas genom militärbefälet, hade jag därmed velat framhålla, hurusom
detta i viss män stödde den uppfattningen, att lagstiftaren knappast
tänkt sig indragningen skola drabba andra personer än sådana, mot vilka
militärbefälet hade att ingripa utan hjälp av den civila polisen.

Däremot, anförde jag vidare, torde det framgå av min skrivelse till advokatfiskalen,
att jag ingenting haft att erinra mot ett inskridande i och för
sig från den civila polisens sida i syfte att hindra skrifters obehöriga utdelande
till trupp. Likgiltigt torde därvid vara, om den militäre befälhavaren
efter eller — med anledning av § 4 mom. 12 — före förordnande

142

om indragning påkallat sådant biträde. Men jag hade funnit de ifrågavarande
beslagen innefatta alltför radikala och mot grundlagen stridande
medel att förhindra spridningen. I § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen
stadgades under vissa villkor bötesstraff för utspridare, men någon sådan
påföljd som förverkande av den innehavda skriftupplagan omtalades därstädes
icke. I stället för att med tillgängliga maktmedel hålla utspridarnn
borta från truppen samt, genom att upplysa dem om indragningsbeslutet,
förbereda ett eventuellt åtal av vederbörande aktor enligt sistnämnda lagrum
hade Ericson emellertid valt att taga skriftupplagorna i beslag. Det
vore detta förfarande, som syntes mig sakna stöd i tryckfrihetsförordningen
och därför också innefatta ett brott mot dess grundregler.

Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. Felaktig tillämpning av lagen den 19 juni 1919 om

fri rättegång.

I en hit inkommen klagoskrift anförde advokaten S. Hultman i Visby i
huvudsak följande:

Klaganden anhölle att få till mig rikta eu förfrågan, huruvida domstol
förfore i överensstämmelse med lag, då densamma i mål, däri fri rättegång
varit part beviljad samt advokat förordnats att biträda parten i målet,
tillerkände biträdet endast ersättning för hans inställelser vid rätten
men däremot icke för övrigt sysslande med målet, såsom t. ex. detsammas
anhängiggörande, vittnens instämmande och dylikt, vilket biträdet utfört
i sin dubbla egenskap av förordnat biträde och befullmäktigat ombud.
Ett sådant förfarande tillämpades av Gotlands södra häradsrätt, då
häradshövdingen H. Krok fungerade såsom ordförande, men däremot ej
då annan ordförande tjänstgjorde i häradsrätten. Ej heller tillämpades
lagen om fri rättegång på sätt nu nämnts av Gotlands norra häradsrätt
eller rådhusrätten i Visby. Såsom exempel ville klaganden anföra följande
fall: Genom utslag den 3 maj 1927 i mål mellan änkan Anna Björnlund,
kärande, samt Josef O. Löwenberg och hans hustru Ester Löwenberg,
svarande, angående fordran, hade Gotlands södra häradsrätt bifallit
käromålet samt tillerkänt kärandens enligt lagen om fri rättegång förordnade
biträde 40 kronor för eu inställelse vid rätten. Utöver detta belopp
hade biträdet yrkat ersättning med 14 kronor för besvär med målets
anhängiggörande. Denna summa hade häradsrätten ålagt svaranden att
såsom rättegångsersättning utbetala till käranden, detta ehuru ur domstolens
kassa före utslagets avkunnande till biträdet utbetalats 3 kronor
94 öre, vilket belopp biträdet utlagt för målets anhängiggörande. Här

143

syntes klaganden eu viss inkonsekvens hava Hjort sin gällande. Genom
utslag den 2G september 1927 i mål mellan Ellen Seigerlund ävensom Stina
Lundgren, den senare i egenskap av barnavårdsman, kärande, samt A.
Virgin, svarande, angående barnuppfostringsbidrag, hade häradsrätten
bifallit käiomalet samt tillerkänt kärandens biträde för sex inställelser
vid rätten 240 kronor. Därjämte hade häradsrätten ålagt svaranden att
till käranden utgiva sammanlagt 153 kronor i ersättning för eu del utlägg
oeh annat hiträdets sysslande i målet, bland annat med målets anhängiggöiande,
instämmande av vittnen vid tre olika tillfällen, anskaffande av
handlingar för edgång m. m. Även i detta mål hade biträdet yrkat ersättning
av allmänna medel för nämnda besvär och utlägg. Ersättning för
utlägg för delgivning av stämningar med svaranden och vittnen hade
dock biträdet föro utslagets meddelande erhållit ur domstolens kassa. Genom
utslag slutligen samma den 26 september i mål mellan Ester Taxén,
kärande, och hennes man G. Taxén, svarande, angående hemskillnad, hade
häradsrätten bifallit käromålet samt tillerkänt kärandens biträde av allmänna
medel SO kronor lör två inställelser. Däremot hade biträdet icke
erhållit ersättning — ehuru sådan yrkats — för besvär med målets anhängiggörande,
för instämmande av vittne m. m. Härför hade emellertid
svaranden ålagts att ersätta käranden med 25 kronor.

Då klaganden, anförde denne vidare, av domstol förordnades att biträda
part i rättegång, fattade klaganden detta förordnande så, att klaganden
skulle vara skyldig att mot ersättning av allmänna medel biträda parten
med rättegångens förande i alla avseenden, där parten icke själv förmådde
utföra vad som erfordrades. Häradsrätten hade däremot i de anförda
fallen tydligen ansett, att klaganden såsom rättegångsbiträde endast
varit skyldig att inför rätta stå vid huvudmannens sida. I varje fall
hade häradsrätten icke ansett klaganden berättigad till ersättning av allmänna
medel för annat biträde i rättegången. Då det i vissa fall inträffade,
att klaganden såsom biträde sålunda komme att utföra arbete, varför
ersättning icke kunde erhållas -— i det anförda hemskillnadsmålet
t. ex. vore båda parterna fullkomligt medellösa — komme klaganden naturligtvis
att med större tvekan än hittills mottaga förordnanden såsom
biträde i fri rättegång. Detta i sin tur komme att inverka på klagandens
klienters utsikt att erhålla biträde med de processuella formaliteterna och
utreaningen i mål, där fri rättegång beviljats dem och de icke själva ägde
tillräckliga insikter och icke heller tillgångar till advokathjälp. Nu vore
det visserligen sant, att ett biträde i fri rättegång, som även vore partens
rättegångsombud, ägde att å sin huvudmans vägnar anhålla om domarens
föranstaltande för delgivning av stämning med motpart eller vittnen.
Funne biträdet, att han icke kunde få ersättning av allmänna medel
iör besvär med dylika ärenden, komme naturligtvis domaren att anlitas

144

därför. Dock återstode alltid frågan, huruvida biträdet ägde åtnjuta ersättning
av allmänna medel för annat ”utförande av partens talan” än
själva biträdandet vid handläggning inför rätta.

I eu senare till mig inkommen skrift meddelade klaganden, att från
lians sida häradsrättens beslut, i vad avsåge ersättning för anhängiggörande
och utförande av vederbörande parters talan i ovanberörda mål,
icke blivit överklagade.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat häradshövdingen
Krok att inkomma med yttrande, anförde Krok följande:

Det anmärktes till en början, att klaganden refererat utslagen oriktigt.

I utslagen hade klaganden tillerkänts ersättning för sitt besvär och icke
endast för inställelsen. Emellertid hade klaganden rätt däri, att särskild
ersättning icke tilldelats honom utom för inställelse. Den vanliga taxan
för inställelse av advokat från Visby hade häradsrätten för närvarande
bestämt till 40 kronor, allt för en dag utan nattlogi. Detta gällde alla mål.
Beträffande fria rättegångsmål ansåge Krok, att ersättningen för inställelsebesväret
kunde betäcka alla de andra utgifter, som lagen ej särskilt
föreskreve skola gäldas av staten, enär dessa utgifter i de flesta fall vore
obetydliga. Fordrades därför särskild ersättning för dessa utgifter, utdömdes
de direkt av svarande. Detta vore tillämpningen i allmänhet i
vanliga mål. Av de omnämnda målen hade endast målet mellan Ellen
Seigerlund och Virgin varit något vidlyftigare, enär däri hållits vittnesförhör
tre gånger. Från allmän synpunkt torde måhända en viss återhållsamhet
böra iakttagas med statens medel. Krok ville slutligen beklaga,
om klaganden, som visat sig kunna i högsta grad nitiskt stå på sin huvudmans
bästa, av ifrågakomna anledning skulle vägra mottaga vidare för
ordnande. Emellertid trodde Krok nog, att klaganden betänkte sig, då
klaganden säkerligen visste, att samtliga landsfiskaler utan tvekan åtoge
sig alla dylika mål mot vida mindre ersättning för sitt besvär. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande:

Vid avgörandet av målet mellan Anna Björnlund och makarna Löwenberg,
däri utslag meddelats i omedelbar anslutning till handläggningen
och utan föregående enskild överläggning, hade Krok å häradsrättens
vägnar förklarat, att biträde åt part, som åtnjöte fri rättegång, enligt
lagens mening icke ägde erhålla ersättning för annat än själva inställelsebesväret.
Detta hade förvånat klaganden, då Krok tidigare fungerat såsom
ordförande vid avdömandet av många, mål, däri biträde tillerkänts ersättning
för allt sitt arbete för ett behörigt anhängiggörande och utförande
av parts talan. Kroks uppgift, att man avsett att tillerkänna ersättning
för allt sysslande men ansett inställelsearvodet böra räcka till

145

durlör, vore alltså oriktig. J de flesta fall, då klaganden uppvaktat inför
häradsrätten, hade klaganden nödgats tillbringa natten å tingsstället. Förutom
därav föranledd utgift hade klaganden måst vidkännas kostnad för
resa till och från tingsstället ävensom ersättning för kost under uppehållet
diirstädes, vartill komrne förlusten av nära en och en halv arbetsdag.
Med hänsyn därtill torde det liitt inses, att ett inställelsearvode av 40 kronor
ieke lämnade något överskott utöver inställelsebesvären. Någon högre
inställelseersättning än 40 kronor hade klaganden trots utgift för nattlogi
aldrig tillerkänts. Då häradsrätten ansett sig i målet mellan Ellen
Seigerlund och Virgin böra döma den senare att till motparten erlägga
153 kronor i utredningsarvode, torde detta belopp omfatta just de besvär,
som Krok enligt hans i rätten avgivna förklaring ansåge icke få
ersättas av allmänna medel. Virgin saknade för närvarande utmätningsbara
tillgångar; han vistades nämligen hos sin fader utan lön. Ej heller
kunde klaganden utfå beloppet av huvudmannen. Det vore frågan, huruvida
detta belopp bort utgivas av allmänna medel, som av klaganden
uppställts.

Av häradsrättens protokoll och utslag i ovannämnda tre mål inhämtade
jag, att kärandena före respektive måls anhängiggörande beviljats förmånen
av fri rättegång, varvid klaganden samtidigt förordnats att biträda
dem i rättegången, samt att häradsrätten i samtliga målen meddelat
utslag under ordförandeskap av häradshövdingen Krok och därvid
helt eller delvis bifallit käromålen i huvudsaken ävensom förpliktat svarandena
att återgälda statsverket, vad detsamma i anledning av den fria
rättegången måst förskjuta. Målet mellan Anna Björnlund och makarna
Löwenberg handlades vid endast ett rättegångstillfälle, I stämningen
fordrades ersättning för rättegångskostnaderna med följande belopp: för
uppsättning och avskrift av stämningsansökan 10 kronor, för lösen av
stämningsresolution 3 kronor, för resolutionens uttagande genom kommissionär
2 kronor, för stämningens delgivning enligt kvitto, upptagande
ett belopp av 3 kronor 94 öre, för korrespondens och porton 2 kronor samt
lör inställelsen 40 kronor. Därjämte yrkades ersättning för expeditionslösen
och vittneslöner. I utslag den 3 maj 1927 ålade häradsrätten makarna
Löwenberg att ersätta Anna Björnlunds rättegångskostnader med
14 kronor samt tillerkände klaganden ersättning med 40 kronor för den
hjälp, han lämnat Anna Björnlund i rättegången, vilken ersättning skulle
förskjutas av allmänna medel. I målet mellan Ellen Seigerlund och Virgin
fordrade klaganden ersättning för rättegångskostnaderna med följande
belopp: för besvär med målets anhängiggörande 15 kronor, för besvär
med två vittnesstämningar 30 kronor, för utredningsarvode 100 kronor,
för kommissionärsarvode 8 kronor samt för en var av sex inställelser

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 ärs riksdag.

146

40 kronor. I sitt utslag den 26 september 1927 tillerkände häradsrätten
klaganden ersättning jämlikt lagen om fri rättegång med 240 kronor, varjämte
svaranden ålades att gälda kärandens rättegångskostnad med 156
kronor. I målet mellan makarna Taxén yrkade klaganden ersättning med
25 kronor för målets anhängiggörande samt med 40 kronor för en var av
två inställelser. Genom utslag den 26 september 1927 tillerkände häradsrätten
klaganden ersättning jämlikt omförmälda lag med 80 kronor samt
ålade mannen Taxén att gälda hustruns rättegångskostnad med 25 kronor.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt den 10 maj 1928 avlåten skrivelse
anförde jag följande:

Enligt 1 § i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång må vid allmän underrätt
på de villkor och i den omfattning, som i lagen vidare stadgas, fri
rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande
av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller efter deras ut
givande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet.

Part, som beviljats fri rättegång, skall, enligt 2 §, vara befriad från
erläggande av stämpelavgift i målet och tillika njuta den förmån att av
allmänna medel skola gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av
stämning och sådant rättens beslut, av vilket motparten skall erhålla del,
samt för inkallelse av och ersättning till sådana av parten åberopade vittnen,
vilkas hörande rätten prövar för målets utredning erforderligt, sa
ock ersättning till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens
vägnar förskjuten kostnad.

Där så finnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande
av partens talan, må ock enligt sistnämnda lagrum lämplig person förordnas
att mot ersättning av allmänna medel biträda parten i rättegången.

I 5 § stadgas, att rättegångsbiträde skall förordnas av rätten eller, då
rätten ej sitter, av dess ordförande.

I 8 § föreskrives att, när rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång
varit part beviljad, skall rätten, där parten sedermera förklarats förlustig
sagda förmån, förplikta honom ersätta statsverket kostnad, som en
ligt 2 § skolat gäldas av allmänna medel. Är ej, heter det vidare i samma
lagrum, sådant fall för handen, men tappar motparten, varde dylik ersättningsskyldighet
denne ålagd, där han enligt lag är pliktig gälda vinnande
parts rättegångskostnad.

I 14 § stadgas, att rättegångsbiträde, som enligt lagen är berättigad till
ersättning av allmänna medel, skall efter rättens prövning åtnjuta skäligt
arvode för det arbete, biträdet nedlagt å rättegången för dess förbere -

147

dando och utförande, så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan.
Vidare stadgas i samma paragraf, att biträde, som förordnats av
rätten eller dess ordförande, ej må av parten förbehålla sig ytterligare
ersättning samt att, där sådant förbehåll skett, detsamma skall vara utan
verkan.

Genom beviljandet av fri rättegång kommer, såsom av de anförda lagrummen
framgår, den obemedlade parten i åtnjutande av befrielse från
eu del med processen förenade direkta utgifter samt erhåller i vissa fall
kostnadsfri biträdeshjälp i rättegången. De kostnader och utgifter åter,
från vilka parten icke befrias, får parten själv vidkiinnas, i den mån icke
ersättningsskyldighet för desamma kan varda ålagd vederparten enligt
allmänna rättsregler. Den, som förordnats att biträda part, vilken beviljats
fri rättegång, är berättigad erhålla icke blott skäligt arvode för det
arbete, som av honom nedlagts å rättegången för dess förberedande och
utförande, utan även ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan.
Biträde lärer förty av domstol kunna tillerkännas vad som enligt gängse
språkbruk benämnes advokatarvode ävensom ersättning för inställelse inför
rätta, uppsättande och avskrift av stämningsansökan, kommissionärsarvode
m. m. De belopp, som av domstolen tillerkännas biträde för sysslande
med målet, skola utgå av allmänna medel. Av parten äger biträdet
ej förbehålla sig någon gottgörelse.

Till ytterligare belysande av rättegångsbiträdes rätt till ersättning må
hänvisas till det av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
den 31 december 1917 avgivna betänkande, vilket i huvudsakliga delar ligger
till grund för gällande lag om fri rättegång. De sakkunniga anförde,
bland annat, hurusom ett år 1916 utarbetat utkast stadgat, att rättegångsbiträde!
skulle av allmänna medel åtnjuta, förutom gottgörelse för de
nödvändiga utgifter, biträdet haft för målets utredning, ersättning för
inställelsen efter av Konungen fastställda grunder ävensom särskilt arvode,
där rätten med hänsyn till målets vidlyftiga och invecklade beskaffenhet
funne sådant böra tillerkännas lionom. Mot dessa bestämmelser
hade emellertid från advokathåll gjorts gällande, att ersättningen för
inställelsen borde gäldas efter den vid underrätterna i andra mål vanliga
praxis och att arvode för målets utredning borde tillerkännas ombudet
även i mål, som ej vore av mera invecklad beskaffenhet. Då en ändring i
den sålunda angivna riktningen väl överensstämde med den princip om
full gottgörelse till i processen medverkande personer, som av de sakkunniga
förordats, hade i förslaget ersättningsföreskrifterna omarbetats i
huvudsaklig överensstämmelse med de sålunda från advokaternas sida
uttalade önskemålen. För att undvika den gängse formella beräkningsgrunden
för ersättningsbeloppets bestämmande efter antalet inställelser
hade i lagförslaget ordet ”inställelse” utbytts mot ordet ”tidsspillan”. Då

148

det stadgades, att rättegångsbiträde! skulle åtnjuta dels arvode för nedlagt
arbete, dels ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan, hade
de sakkunniga genom denna avfattning bland annat också åsyftat att uppnå,
att dessa belopp i utslaget skulle utsättas vart för sig. Då epitetet
”nödvändiga” jämväl hänförde sig till ”tidsspillan”, låge däri, att ersättning
ej borde beräknas för inställelse vid rättegångstillfälle, till vilket
målet på biträdets yrkande uppskjutits, när uppskovet sedermera visade
sig liava varit onödigt. I syfte att skydda den fattiga parten liade i
förslaget intagits den bestämmelsen, att biträdet och parten ej finge vid
sidan om lagen överenskomma om ytterligare ersättning.

Att döma av vad i ärendet förekommit, synes Krok omfatta den meningen,
att den, som förordnats som biträde åt part i fri rättegång, icke
är berättigad att av allmänna medel erhålla ersättning för annat än sin
inställelse inför rätten. Väl synes Krok i sin förklaring vilja göra gällande,
att häradsrätten åtminstone i målen mellan Anna Björnlund och
makarna Löwenberg samt mellan makarna Taxén skulle hava avsett att
med den klaganden tillerkända ersättningen gottgöra lionom även för annat
än själva inställelserna. Redan en jämförelse mellan, å ena sidan, de
belopp, vilka såsom ersättning för rättegångskostnad tilldömts dels klaganden
och dels kärandeparterna, samt, å andra sidan, de helopp, vilka yrkats
såsom ersättning i berörda hänseende, lärer emellertid ådagalägga, att
det icke förhåller sig så, att häradsrätten ansett de hegärda beloppen i
och för sig oskäliga och funnit vad som utdömts såsom inställelsekostnad
kunna förslå såsom gottgörelse för det hela, utan att häradsrätten i stället
i samtliga målen avsett att tillerkänna klaganden ersättning allenast
för inställelse inför häradsrätten. Att Kroks ovannämnda mening, under
förutsättning att biträdet utfört annat erforderligt arbete än tingsuppvaktning
och haft andra nödvändiga utgifter än de därav föranledda, icke
låter sig förena med bestämmelserna i 14 § i förenämnda lag torde vara
uppenbart.

De utgifter, för vilka häradsrätten ansett någon gottgörelse av allmänna
medel icke kunna lämnas åt klaganden, har häradsrätten ålagt
de i huvudsaken förlorande svarandena att ersätta kärandena. Någon giltig
grund för ett dylikt förfarande i de föreliggande fallen lärer icke hava
förefunnits.

Den av ifrågavarande lag omfattade principen, att rättegångsbitiädet
skall erhålla full gottgörelse för sin medverkan i processen, rubbas i betänklig
grad, därest domstol tillämpar ett förfaringssätt som det nu anmärkta.
Ty bortsett från den omständigheten att någon säkerhet icke finnes
för att part, som ålagts betalningsskyldighet, jämväl äger förmåga
att fullgöra densamma, saknar biträdet i allt fall laglig rätt att av sin
huvudman uttaga vad denne eventuellt kan hava uppburit av den för -

149

loiande motparten. Och i de i all, då den fattiga parten förlorar sin i må
let förda talan, är för övrigt det av häradsrätten tillämpade förfarandet
uteslutet. Finge detta förfarande opåtalat fortsättas, skulle för visso inom
kort kunna uppstå svårigheter att erhålla lämpliga rättegångsbiträde!!
åt obemedlade personer, med påföljd att dessa komme att gå miste om de
fördelar, som man med den ifrågavarande lagstiftningen avsett att bereda
dem.

Det felaktiga förfarande, vilket Krok, enligt vad jag ovan anfört, såsom
häradsrättens ordlörande låtit komma sig till last, var av den beskaffenhet,
att detsamma icke kunde undgå min beivran. Jag uppdrog
därför åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Krok under åtal för
lel i domarämbetets utövning samt å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet. Genom advokatfiskalens försorg borde tillfälle beredas
klaganden att bliva i målet hörd. och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen
understödjas.

Den 12 maj 1928 inkom till mig från klaganden eu skrift, därvid klaganden
fogat utdrag av Gotlands södra häradsrätts dombok i ett genom
utslag den 30 april 1928 av häradsrätten avgjort mål mellan hustrun Lydia
Sjögren. Kysings, Vall, kärande, samt hennes man lantbrukaren Teodor
Oskar Sjögren därstädes, svarande, om hemskillnad. I detta mål hade käranden
före målets anhängiggörande beviljats förmånen av fri rättegång,
därvid samtidigt klaganden förordnats att biträda henne i rättegången.
Sedan klaganden till häradsrättens prövning överlämnat målet under
yrkande, bland annat, om ersättning för besvär med målets anhängiggörande
och ombesörjande av medling med 15 kronor, för besvär med instämmande
av vittnen med tillhopa 30 kronor och för varje av tre inställelser,
vilka skett genom klaganden, med 50 kronor, hade häradsrätten,
under ordförandeskap av Krok, genom sitt ovanberörda utslag dels tillerkänt
klaganden för det han biträtt käranden ersättning av allmänna
medel jämlikt lagen om fri rättegång med 120 kronor, dels ock förpliktat
svaianden att utgiva rättegångskostnad till käranden med 30 kronor.

Under hänvisning till min ovan omförmälda skrivelse till advokatfiskalen
överlämnade jag med skrivelse samma den 12 maj jämväl sistberörda
handlingar till advokatfiskalen för att tagas i beaktande vid utförandet
av åtalet mot Krok.

Svea hovratt, varest klaganden icke förde någon ersättningstalan mot
Krok, yttrade i utslag den 11 december 1928 följande:

Enär utrett vore, att genom utslagen uti ifrågavarande fyra mål, däri

150

fri rättegång beviljats kärandeparterna och klaganden förordnats till
deras biträde, häradsrätten — jämte det kärandeparternas talan i huvudsaken
helt eller delvis bifallits — på klagandens yrkande om ersättning för
inställelserna i målen samt för rättegångarnas anhängiggörande och utförande
i övrigt ävensom gottgörelse för de genom rättegångarna åsamkade
utgifter dels tillerkänt klaganden ersättning av allmänna medel allenast
med de belopp, som av klaganden fordrats såsom gottgörelse för hans
inställelser vid häradsrätten, dels ock förpliktat svarandeparterna att till
kärandepartema utgiva ersättning med belopp, helt eller i det närmaste
motsvarande vad klaganden i övriga hänseenden yrkat, ty och som berörda
utslag vore felaktiga dels därutinnan att häradsrätten, som uppenbarligen
funnit de av klaganden fordrade ersättningar i huvudsak skäliga,
underlåtit att tillerkänna klaganden ersättning av allmänna medel
i samtliga de hänseenden, som omförmäldes i 14 § 2 stycket i lagen den
19 juni 1919 om fri rättegång, dels ock därutinnan att svarandeparterna
förpliktats att till kärandeparterna, av vilka klaganden jämlikt stadgande
i nyssberörda lagrum saknat rätt att utfa gottgörelse för sitt sysslande
med målen, utgiva ersättning, som, enligt vad ovan sagts, rätteligen bort
av allmänna medel tillerkännas klaganden, alltså och då Krok, vilken i
egenskap av häradsrättens ordförande vore för anmärkta felaktigheterna
ansvarig, genom desamma gjort sig skyldig till fel i sitt ämbete, prövade
hovrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen lagligt döma Krok att härför
böta 100 kronor.

151

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

Under denna avdelning har jag, i likhet med vad som skett de närmast
föregående åren, av utrymmesskäl intagit redogörelse för allenast ett tiotal
under år 1928 behandlade ärenden.

1. Klagomål över att domstol i slutligt utslag prövat yrkande,
som dessförinnan återkallats.

Av handlingarna i ett genom klagomål av konsuln G. Algård i Stockholm
hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 13 november 1926 häktades innehavaren av firman Arndtz Skinnbeklädnadsaffär
handlanden J. P. Petersson och ställdes av t. f. polio
assessorn S. Åkerblad under åtal vid Stockholms rådhusrätt för ett flertal
bedrägeribrott. Det lades Petersson till last, att han, oaktat han vetat sig
vara på obestånd, för att hålla sin rörelse uppe från olika firmor rekvirerat
skinn- och pälsvaror under bedrägliga uppgifter samt omedelbart pantsatt
varorna hos olika personer i Stockholm. Petersson hade sedermera icke
förmått till fullo likvidera varorna.

Målet angående Petersson handlades vid rådhusrättens sjunde avdelning
första gången den 18 november 1926. Klaganden inställde sig därvid
i egenskap av målsägande.

Klaganden, som gjorde gällande, att genom uppsåtlig förskingring samt
bedrägligt förfarande av Petersson frånhänts klaganden pälsvaror till ett
värde av 13,300 kronor, vilka varor av Petersson sedermera med tillhjälp
av köpmannen P. F. F. Sjölander belånats på olika håll, förklarade, att
han, som till åklagaren överlämnade att föra ansvarstalan efter befogenhet,
i målet yrkade förpliktande för Petersson att till klaganden utgiva
de varor, som avsåges i fyra vid polisrapporten i målet fogade fakturor.

Åklagaren förde talan mot Petersson för bedrägeri.

För vidare utrednings förebringande uppsköts målet till den 25 november
1926 och handlades nämnda dag samt den 2 och den 9 december 1926.
Sedan jämväl Sjölander den 13 december 1926 häktats, rannsakades denne
gemensamt med Petersson den 16 december. Åklagaren, jämväl i detta
fall Åkerblad, yrkade ansvar å Sjölander för delaktighet i Peterssons bedrägerier
ävensom för av Sjölander begånget bedrägeri. Genom beslut
samma dag förordnade rådhusrätten, att Sjölander icke vidare skulle i
och för ifrågavarande mål hållas häktad, varpå rådhusrätten uppsköt
målet till den 23 december 1926.

152

Därefter handlades målet angående Petersson och Sjölander den 23 och
den 30 december 1926, den 4 januari 1927 samt, efter att hava varit förklarat
vilande, den 10 februari 1927.

Vid rättegångstillfället den 10 februari överlämnades målet å ömse
sidor till rådhusrättens prövning, i anledning varav tillsades, att rådhusrätten
ville, därest laga hinder icke mötte, i målet meddela utslag den 17
i samma månad.

Klaganden iakttog icke inställelse i målet vid något av dessa rättegångstillfällen
efter den 18 november 1926.

Vid upprop av målet den 17 februari 1927 blev, i närvaro av åklagaren,
Petersson från häktet förehämtad. Såsom biträde åt Petersson tillstädeskom
advokaten G. Wallberg, vilken jämväl tidigare biträtt Petersson i
målet. Sjölander tillstädeskom personligen. Förutom en del ombud för
andra målsägande inställde sig vid detta rättegångstillfälle advokaten
H. Richter såsom ombud för klaganden på grund av fullmakt, innefattande
jämväl bemyndigande att antaga förlikning.

Enligt rådhusrättens dombok i målet förklarade därvid Richter, att
klaganden ”förbehölle sig rätt att i särskild rättegång mot Petersson
framställa de yrkanden om ersättning i penningar, vartill fog kunde förefinnas”.

Därefter avkunnades ett av rådhusrätten den 14 februari 1927 fattat beslut
angående ersättning till Wallberg för biträde åt Petersson i målet
samt vidare rådhusrättens slutliga utslag i målet, jämväl detta beslutat
den 14 februari.

I sagda utslag dömde rådhusrätten Petersson för åtskilliga mot bland
andra klaganden begångna bedrägeribrott att i en bot hallas till straffarbete
1 år 11 månader.

Vidare dömde rådhusrätten Sjölander för bedrägeri och efterföljande
delaktighet i bedrägeri att undergå straffarbete 5 månader.

Efter att hava ålagt Petersson och Sjölander att till statsverket återgälda
vad av allmänna medel tillerkänts deras rättegångsbiträde^ fann
rådhusrätten i utslaget klagandens yrkande om förpliktande för Petersson
att till klaganden utgiva vissa angivna varor, med hänsyn till vad i
målet blivit upplyst, icke förtjäna avseende.

över rådhusrättens utslag i sistnämnda del anförde klaganden besvär
i Svea hovrätt med yrkande att, enär klagandens i målet förda talan
blivit före utslagets meddelande återkallad och sålunda icke bort till prövning
upptagas, utslaget måtte av hovrätten i nämnda del undanröjas.

I en i detta besvärsmål av Richter å klagandens vägnar ingiven skrift
anförde Richter bland annat följande:

Uppdraget att föra klagandens talan i målet vid rådhusrätten hade
Richter erhållit först den 15 februari 1927. Med sin hänvändelse till Rich -

lor Ii ad o klaganden, som icke innehaft några protokoll i mulet, åsyftat
att få utrönt, huruvida han hade möjlighet att utan lösen utfå sin egen
dom från de personer, hos vilka Petersson belånat varorna. Frågan hade
av Richter besvarats jakande under förutsättning, att långivarna kunde
anses hava svikligen belånat varorna. På klaganden å ena sidan icke
kunnat lämna någon klar framställning om utredningen i målet mot
Petersson och å andra sidan meddelat, att han i detta mål yrkat återbckommande
från Petersson av varorna, hade Richter erinrat att, da
Petersson ej syntes vara i besittning av varorna, ett sådant yrkande icke
kunde bilallas. Å andra sidan hade en dom på frånvaron av klagandens
rätt mot Petersson synts Richter vara av beskaffenhet att försvaga klagandens
ställning gentemot långivarna. Alltså hade Richter tillrått klaganden
att antingen förändra sin talan till ett ersättningsanspråk eller
ock återkalla sin talan under förbehåll att i särskild rättegång få göra
sina anspråk gällande. Klaganden hade då lämnat Richter i uppdrag att
i denna riktning företräda honom vid rådhusrätten den 17 februari 1927.
Richtei hade alltså sagda dag inställt sig i målet såsom ombud för klaganden.
Rättens ordförande hade varit rådmannen A. Nordlöf. Till en
början hade Richter anhållit att få bekräftat, att klaganden fört talan om
varornas utbekommande och, sedan så skett, hade Richter muntligen återkallat
detta yrkande under påpekande, att bifall därtill ej vore att förvänta,
då varorna ej funnes i behåll hos Petersson. Därefter hade Richter
sokt få utrönt, i vad mån bevisning om klagandens skada förelåge. Då
rättens ordförande visat sig obenägen att tillmötesgå Richter med upplysningar
i detta avseende, hade Richter framställt det yrkandet, att
rätten måtte tillerkänna klaganden ersättning med de belopp, som kunde
anses pa grund av i målet föreliggande bevisning motsvara klagandens
skada. För såvitt sådan bevisning ej förelåge, hade Richter anhållit att
få återkalla klagandens yrkande. Därom hade rådhusrätten tagit överläggning.
Under denna hade Richter efter samråd med klaganden, vilken
varit närvarande i domssalen, beslutat återkalla hela klagandens talan
med förbehåll om särskild rättegång. Richter hade då på ett visitkort
skiivit följande text: ”Målsäg. återkallar sin talan och förbehåller sig
att i särskild rättegång framställa ersättningsanspråk.” Sedan detta med
en vaktmästare insänts till rådhusrätten, hade överläggningen avbrutits
och utslaget avkunnats. Till Richters förvåning hade rådhusrätten i allt
fall yttrat sig om klagandens anspråk.

Sedermera ingav Richter till hovrätten ett så lydande bevis:

Att sedan uti ett den 17 februari 3927 å denna avdelning handlagt
mål angående häktade handlanden Johan (John) Peter Petersson och å
fri fot varande köpmannen Petrus Fredrik Frans Sjölander advokaten
Helge Richter inställt sig sasom ombud lör en av målsägandena i målet.

154

konsuln Gustaf Adolf Fredrik Algård, och framställt åtskilliga yrkanden
å Algårds vägnar — en av de å avdelningen tjänstgörande stadstjänama,
under det enskild överläggning pågick i anledning av dessa yrkanden, till
rättens ordförande överlämnade ett visitkort, å vars ena sida fanns tryckt
''Helge Richter Advokat Stockholm’ och å vars baksida med bläck var
skrivet följande: ''Målsäg. återkallar sin talan och förbehåller sig att i
särskild rättegång framställa ersättningsanspråk’, intygas härmed. Stockholms
rådhusrätts sjunde avdelning den 22 april 1927. Ex officio: Carl
Rundquist.”

Sedan hovrätten genom beslut den 25 april 1927 anmodat rådhusrättens
sjunde avdelning att avgiva utlåtande över klagandens besvär, anförde
rådmannen Nordlöf samt rådmannen F. Trotzig och t. f. kriminalassessorn
C. Rundquist, vilka tjänstgjort såsom ledamöter å avdelningen vid utslagets
avkunnande den 17 februari 1927, i ett den 12 maj 1927 avgivet
utlåtande följande:

Utslaget i målet hade beslutats av Nordlöf och Rundquist jämte t. f.
rådmannen B. Kjerrman. På sätt av protokollen i målet framginge hade
klaganden vid första rannsakningstillfället den 18 november 1926 i målet
yrkat förpliktande för Petersson att till klaganden utgiva vissa varor,
varefter klaganden icke iakttagit inställelse i målet de åtta nästdarpaföljande
rannsakningstillfällena utan först den dag, målet utsatts for
utslag eller den 17 februari 1927, då klaganden tillstädeskommit genom
Richter. Denne hade vid tillfället framställt åtskilliga ersättningsyrkanden
å klagandens vägnar, vilka yrkanden antagligen skulle föranlett, att
avkunnandet av utslaget, som redan var beslutat av andra ledamöter än
de å utslagsdagen tjänstgörande, måst uppskjutas ytterligare en vecka,
något som ledamöterna givetvis för den häktades skull ogärna sett. Under
det enskild överläggning pågått i anledning därav, hade en av de å avdelningen
tjänstgörande stadstjänarna inkommit och överlämnat det i ärendet
omförmälda visitkortet. Sedan målets handläggning därefter återupptagits,
hade Richter på fråga förklarat, att klaganden återkallade sina
då framställda yrkanden men förbehölle sig att i särskild rättegång fa
framställa sina ersättningsanspråk. Någon anmärkning mot protokollet,
som följaktligen återgåve så att säga slutresultatet av vad i förevarande
hänseende förekommit, syntes därför icke med fog kunna göras. Vad anginge
omförmälda visitkort, ville ledamöterna erinra, att detsamma icke
till domstolen ingivits av klaganden eller befullmäktigat ombud för denne
utan att detsamma endast innefattade ett rätten under hand lämnat meddelande,
såsom ledamöterna fattat det, lämnat allenast i avsikt att bespara
rätten tidsutdräkt med överläggning angående yrkanden, som
Richter icke ämnade fullfölja, samt att detsamma följaktligen saknade
den betydelse Richter syntes vilja tillmäta detsamma.

I eu till hovrätten ingiven skrift bemötte Richter å klagandens vägnar
innehållet i det av rådhusrättens ledamöter avgivna utlåtandet samt yrkade,
att handlingarna i målet måtte överlämnas till advokatfiskalen vid
hovrätten i oeh för fiskalisk aktion mot ledamöterna för den behandling,
som ägnats klagandens talan. Vid skriften var fogat ett av advokaten Wall
berg den 19 maj 1927 utfärdat intyg av följande lydelse:

”Pa begäran av advokat Helge Richter får jag härmed intyga följande:
i egenskap av rättegångsbiträde åt häktade handlanden John Petersson
övervar jag sessionen i det av åklagaren mot denne förda målet den 17 nästlidne
februari. Sedan advokat Richter, medan överläggning till utslag pågick,
å ett visitkort nedskrivit ett meddelande till rätten och bett en vaktmästare
framlämna detsamma, hörde jag, sedan målet ånyo påropats, att
advokat Richter återkallade sin huvudmans, konsul Algårds, i målet förda
civila talan. Efter utslagets meddelande uttalade jag i rättens förmak till
advokat Richter min förvåning över, att Algårds civila talan i utslaget
upptagits till prövning, då han ju återkallat densamma.”

Därefter anmodade hovrätten i skrivelse den 27 maj 1927 rådhusrätten
att avgiva utlåtande över klagandens påstående att han, innan rådhusrättens
utslag i målet avkunnats, återkallat sitt i målet framställda yrkande
om åläggande för Petersson att till klaganden utgiva vissa varor.

I anledning därav meddelade Nordlöf, Trotzig och Rundquist i skrivelse
den 10 juni 1927, att någon dylik återkallelse, dem veterligen, icke
gjorts.

Hovrätten yttrade, såvitt nu är i fråga, i utslag den 2 augusti 1927 att,
enär utrett blivit, att klaganden, innan rådhusrättens utslag meddelats,
återkallat sitt i målet framställda yrkande, samt rådhusrätten förty icke
bort till prövning upptaga samma yrkande, bleve rådhusrättens utslag,
såvitt detta yrkande kommit under bedömande, av hovrätten undanröjt.
Klaganden, som fordrat gottgörelse för sina kostnader å målet i hovrätten,
skulle själv vidkännas samma kostnader. Mot hovrättens utslag ägde
klaganden icke fullfölja talan. I

I en den 28 oktober 1927 till mig ingiven skrift anförde klaganden därefter
klagomal över rådhusrättens förfarande att till prövning upptaga
det av klaganden den 18 november 1926 framställda yrkandet, ehuru detsamma,
såsom hovrätten funnit, återkallats före utslagets meddelande.
Efter att hava redogjort för vad som tilldragit sig inför rådhusrätten vid
rättegångstillfället den 17 februari 1927 intill dess rådhusrättens överläggning
i anledning av Richters meddelande å visitkortet avbrutits, uppgav
klaganden vidare att, då parterna därpå fått ånyo företräda, Nordlöf
hållit omförmälda visitkort i handen. Richter hade uttryckt sitt beklagande
över, att han besvärat rätten med de olika yrkandena, samt därefter

156

ytterligare muntligen återkallat klagandens talan under förbehåll, att
klaganden skulle få föra ersättningstalan i särskild rättegång. I sitt till
hovrätten avgivna utlåtande — anförde klaganden vidare — hade rådhusrättens
ledamöter bestritt, att visitkortet utgjorde processmaterial. Denna
uppfattning rörande värdet av en skriftlig handling, som av vid domstolen
närvarande partsombud för besparande av domstolens tid ingivits
medelst anlitande av en utav rådhusrättens egna vaktmästare — den på
grund av gällande förhandlingsregler enda möjliga formen -— syntes förtjänt
av min uppmärksamhet. Klaganden hade svårt att tro, att det
skulle vara en domare medgivet att beträffande en sådan handling, vilken
han vid målets handläggning hölle i handen och studerade, påstå, att den
icke utgjorde processmaterial, om ej besked därom gåves vid handläggningen.
De upprepade muntliga återkallelserna, som ägt rum utan att
beaktas, syntes i och för sig framkalla frågan om vårdslöshet i domarämbetets
utövning, även om detta misstag, isolerat från vad i övrigt förekommit,
icke skulle föranlett någon anmälan. Rådhusrättens förfarande
hade emellertid medfört, att klaganden för att erhålla rättelse genom besvär
i hovrätten nödgats lösa samtliga protokoll i målet, vilket åsamkat
klaganden en kostnad av 262 kronor 50 öre. Det syntes upprörande, att
rättelse av en sålunda begången felaktighet skulle till förmån för statsverket
och Stockholms stad, vilken erhållit den del av nämnda belopp,
som utgjorde expeditionslösen, drabba part i målet. Klaganden anhölle
om mitt bistånd för rättelses vinnande, och vare sig åtal följde eller ej,
ansåge klaganden fallet förtjänt av uppmärksamhet.

Såsom infordrat yttrande i ärendet åberopade Nordlöf, Trotzig och
Rundquist innehållet i ovan omförmälda utlåtanden till Svea hovrätt. 1

1 avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande:

Rådhusrättens ledamöter hade upplyst, att majoriteten av dem jämte
annan person beslutat ifrågavarande utslag. Det vore med andra ord Trotzigs
inträde i rätten i stället för Kjerrman, som vore orsaken till den begångna
felaktigheten. Klaganden ville dock bestrida, att det mött någon
som helst svårighet för Nordlöf, Trotzig och Rundquist att förklara, att
som klaganden återkallat sin talan, rådhusrätten läte därvid bero. Därefter
hade det i övrigt av Nordlöf, Rundquist och Kjerrman beslutade utslaget
kunnat avkunnas, om Trotzig ej velat bära ansvaret därför. Om
rådhusrätten under inga förhållanden ville inblanda andra domare i utslagets
avkunnande än dem, som beslutat detsamma, syntes det vara sistnämnda
domares plikt att närvara å utslagsdagen. Sådant ansåges självklart
i en häradsrätt, Klaganden hade, anförde han vidare, väntat sig, att
rådhusrättens ledamöter skulle åberopa det redan inför hovrätten efter -

lysta memorialprotokollet för den 17 februari 1927. Då så ej vore förhållandet,
misstänkte klaganden starkt, att detta antingen ingenting inneliölle
om den påstådda återkallelse!! ”av då framställda yrkanden” eller
oek innehölle en anteckning, som överensstämde med klagandens uppgifter.
Dessa klagandens misstankar vore så mycket starkare, som ju jämväl
protokollet innehölle förbehåll om särskild talan, ett förbehåll, som varit
alldeles meningslöst, om återkallelsen ej avsett alla klagandens yrkanden.
Klaganden anhölle, att memorialprotokollet måtte infordras.

Efter framställd förfrågan meddelade därefter Rundquist i skrivelse
den 10 mars 1928, att Rundquist icke kunnat återfinna sina memorialan
teckningar lör den 17 februari 1927 uti ifrågavarande mål, att Rundquist
icke kunde bestämt erinra sig, huruvida rättens ordförande, sedan ifrågakomna
visitkort överlämnats till honom och innan utslaget avkunnats,
uppläst kortet för rättens övriga ledamöter eller för dem företett detsamma,
att Rundquist emellertid hölle för troligt att så icke skett, men
att, såvitt Rundquist ville minnas, rättens ordförande, sedan han mottagit
kortet och läst igenom detsamma, i största korthet redogjort för dess innehåll,
varefter målet påropats och utslaget avkunnats. I

I en till rådhusrättens sjunde avdelning avlåten skrivelse anförde jag
följande:

Att rådhusrätten förfarit i sak oriktigt genom att till prövning upptaga
klagandens vid första rättegångstillfället framställda yrkande om åläggande
för Petersson att till klaganden återställa de varor, Petersson förmått
klaganden att utborga till Petersson, har redan uttalats av hovrätten,
som i denna del undanröjt rådhusrättens utslag, därvid hovrätten
såsom skäl åberopat, hurusom det blivit utrett, att klaganden, innan rådhusrättens
utslag meddelats, återkallat nämnda yrkande. Att denna hovrättens
uppfattning varit väl grundad synes mig tydligt. Lika klart är
emellertid, att därav icke utan vidare får dragas den slutsatsen, att ämbetsfel
kan läggas rådhusrättens ledamöter till last. Frågan därom är
nämligen helt beroende av de särskilda omständigheter, under vilka felet
blivit begånget.

Vid ärendets prövning har för mig därutinnan framstått såsom avgörande
dels att rådhusrättens ledamöter, vilka icke påstått klaganden
hava saknat rätt att vid ifrågavarande tidpunkt ändra eller återkalla sin
talan, samstämmigt förklarat, att dem veterligen ingen återkallelse avnyssnämnda
yrkande gjorts, och dels att den villfarelse, vari ledamöterna
enligt denna förklaring måste hava befunnit sig, icke synts mig hava,

158

såvitt i ärendet kunnat utrönas, uppkommit under sådana förhållanden,
att desamma kunna rättfärdiga ett påstående om vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i ämbetets utövning av beskaffenhet att
hemfalla under 25 kap. 17 § strafflagen. Därmed är emellertid icke sagt
vare sig att jag funnit rådhusrätten hava i det ifrågavarande hänseendet
handlat med all tillbörlig omsorg eller att jag kan i allo dela den uppfattning,
varåt rådhusrättens ledamöter givit uttryck i de avgivna föiklaringarna.

I sist berörda avseende måste jag särskilt vända mig mot det egendomligt
formalistiska betraktelsesätt hos rådhusrättens ledamöter, som
kommit till synes i fråga om det i ärendet omförmälda visitkortet med den
därå av klagandens omhud, advokaten Richter, gjorda påskriften. Under
åberopande av att kortet till domstolen överlämnats icke av Richter själv
utan genom förmedling av en hos rådhusrätten anställd vaktmästare, som
Richter för sådant ändamål anlitat, hava ledamöterna sökt göra gällande,
att rådhusrätten haft att taga hänsyn till kortet endast i den mån det
varit ägnat att bespara rådhusrätten tidsutdräkt med en onödig överläggning,
men att kortet i övrigt icke utgjort processmaterial i vanlig
mening. Denna gränsdragning synes dock vara fullständigt godtycklig;
och jag anser mig böra Öppet uttala att, såframt omständigheterna skulle
hava utpekat densamma såsom den enda förklaringsgrunden till rådhusrättens
förfarande och såsom det skäl, på vilket ledamöterna vid det ifrågavarande
tillfället medvetet grundat sitt handlingssätt, jag för min del
icke skulle hava tvekat att föranstalta om åtal. Då ledamöterna i allt fall
togo sådan hänsyn till kortet, att den enskilda överläggning, som pågick,
ansågs höra avbrytas, måste det nämligen förutsättas, att ledamöterna
också gjort klart för sig vad som stod skrivet på kortet. Att sedan handla
som om kortet och det därå tecknade meddelandet icke existerat kan enligt
min tanke omöjligen vara riktigt.

Nu synas emellertid de särskilda omständigheterna i det förevarande
fallet giva vid handen, att, även om ledamöterna ansett sig höra taga
hänsyn till visitkortet jämväl i den mån detsamma kunde innefatta ett
uttryck för det slutliga preciserandet av klagandens talan, händelseförloppet
likväl icke skulle hava kommit att därav röna någon nämnvärd
inverkan. Av handlingarna framgår, att Peterssons rättegångsbiträde,
advokaten Wallberg, med bestämdhet erinrat sig. hurusom Richter, efter
det att den enskilda överläggningen avbrutits och målet ånyo påropats,
muntligen återkallat klagandens ”i målet förda civila talan’. En sålunda
formulerad återkallelse har haft samma vidd som den å kortet tecknade.
Det lärer därför saknas tillräcklig anledning till det antagandet, att rådhusrättens
ledamöter, om de än betraktat visitkortet såsom i allo giltigt

processmaterial, skulle hava kommit till en annan uppfattning iin de nu
gjort i fråga om återkallelse^ innebörd.

Då jag, trots att enligt handlingarnas vittnesbörd klagandens talan såväl
genom visitkortets inlämnande som muntligen inför domstolen blivit
återkallad, icke lunnit rådhusrättens missuppfattning därutinnan böra
föranleda åtal mot domstolens ledamöter, beror detta, enligt vad redan antytts,
pa förhållandena i detta särskilda fall. I synnerhet måste klagandens
sätt att sköta sin talan inverka på bedömandet. Att i ett mål som det
förevarande, där rannsakning pågått vid ett flertal rättegångstillfällen,
till det ögonblick, då domstolen står i begrepp att avsäga det slutliga
utslaget, uppskjuta preciserandet av sin talan, måste, om icke fullt giltiga
ursäkter kunna andragas, betecknas såsom ett anmärkningsvärt
bristande i hänsyn i förhållande till såväl domstolen som övriga parter
i målet. Då nu å den för utslaget utsatta dagen Richter, som endast kort
tid därförut erhållit klagandens uppdrag, kom tillstädes och framförde eu
ändring i fråga om det tidigare av klaganden personligen framförda yrkandet
med påföljd att domstolen tog enskild överläggning, vilken sedan
avbröts genom visitkortets inlämnande, så kan det knappast förnekas, att
ur en viss synpunkt det antagandet i hastigheten lätt kunde uppkomma,
att återkallelsen avsåge det samma dag gjorda preciserandet av klagandens
yrkande och sålunda innebure ett återgående till den situation, som
förelegat, då dagen för utslaget tillkännagivits. Att detta antagande
emellertid innebar en missuppfattning har redan framhållits; och jag vill
i detta sammanhang ytterligare betona, att denna missuppfattning enligt
min tanke ingalunda kan anses fullt försvarlig. Tvärtom finner jag, att
en tillbörlig noggrannhet bort leda till att rådhusrätten gjort sig säkrare
underrättad, i vad mån klagandens yrkanden kvarstodo eller blivit återkallade.
Till en dylik försiktighetsåtgärd synas hava givits åtminstone
två anledningar, nämligen dels avfattningen av meddelandet å visitkortet
och dels de ordalag, Richter använde, då han muntligen framförde återkallelsen.
I och för sig synas ju dessa uttryck för återkallandet av klagandens
talan i hela dess vidd hava varit så klart formulerade, att de under
vanliga förhållanden icke kunnat giva anledning till tvekan. Och även
om man tager hänsyn till de säregna omständigheterna i det förevarande
fallet, kan man enligt min tanke icke undgå den uppfattningen, att ett
tillräckligt aktgivande på yrkandenas formulering hade bort hos rådhusrättens
ledamöter uppväcka tvivel, huruvida utslagets avfattning icke
ginge utöver vad som yrkats, och fördenskull också bort föranleda närmare
utredning om återkallelse^ innebörd.

Med detta uttalande avskrev jag ärendet såsom från min sida slutbehandlat.

160

2. Olämpliga yttranden av ordförande i häradsrätt.

Av handlingarna i ett genom klagomål av nämndemannen Claus Johansson
i Slungsås härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Till Östbo häradsrätts sammanträde den 9 januari 1928 hade Anna P.
erhållit stämning å lantbrukaren Yngve J. med yrkande, att han måtte
förklaras vara fader till ett hennes den 6 november 1927 födda barn, att
detta barn måtte förklaras såsom trolovningsbarn samt att Yngve J.
måtte förpliktas att utgiva visst bidrag till barnets underhåll ävensom att
gottgöra Anna P:s kostnader för förlossningen.

Då målet den 9 januari under ordförandeskap av biträdande domaren
P. Landén företogs till handläggning, inställde sig parterna genom ombud.
Därjämte inställde sig folkskolläraren O. S. och förklarade, att han
i egenskap av barnavårdsman gjorde ett med käranden.

I en till häradsrätten ingiven skrift bestred svaranden käromålet och
förklarade sig beredd att med ed betyga, att han icke med käranden haft
samlag flera gånger än vid ett uppgivet tillfälle i januari 1927 samt att
han aldrig lovat käranden äktenskap. Tillika anhöll svaranden att, därest
edgång i målet skulle ifrågakomma, få före käranden gå dylik ed.

Till stöd för sistnämnda yrkande ingav och åberopade svarandeombudet
ett så lydande intyg:

Intyg.

Undertecknade få härmed på begäran på heder och samvete intyga, att
vi väl känna lantbrukaren Yngve J. såsom en sanningsenlig och trovärdig
man av den bästa vandel, varför vi kunna intyga, att en edgång i mål av
vad beskaffenhet som helst med tillförlit kan åt J. anförtros.

Hillerstorp i januari 1928.

Claus Johansson Edv. Petersson

ordf. i kommunalnämnden ordf. i kommunalstämman

Thure Alexandersson E. Åstrand

folkskollärare stationskarl

P. Svanberg J. E. Johansson

Hillerstorp ledamot i taxeringen.

Kärandeombudet bestred avseende vid detta intyg.

Beträffande vad närmast därefter förekom i målet innehåller domboken
följande:

”Nämndemannen Claus Johansson i Slungsås, i rätten närvarande, anhöll,
att hans namn måtte strykas å intyget. Förekallad och tillfrågad av
rättens ordförande om anledningen därtill förklarade nämndemannen
Johansson, att han icke trott, att intyget skulle användas i förevarande
mål, samt uppgav angående intygets tillkomst följande: På kvällen den 6
innevarande januari hade svaranden kommit hem till nämndeman Jo -

161

liansson och bott honom underteckna intyget, å vilket Edv. Pettersson då
redan tecknat sitt namn. Svaranden hade icke sagt, vartill han skulle använda
intyget, utan endast nämnt, att han velat hava det. Med den kännedom,
nämndeman Johansson hade om svaranden, hade nämndeman Johansson
ansett sig kunna underteckna intyget. På ytterligare fråga om
anledningen till återtagandet av intyget lämnade nämndeman Johansson
icke något svar men förklarade, att ’det får vilt stå som det står då’.”

Efter ytterligare förhandlingar i målet blev detsamma på begäran av
svarandens ombud uppskjutet till den 5 mars 1928.

I en den 19 januari 1928 hit inkommen skrift anförde klaganden därefter
att, då klaganden vid ovanberörda rättegångstillfälle anhållit, att hans
namn å omförmälda intyg måtte strykas, Landén, som fört ordet i rätten,
nedkallat klaganden till dombordet och tilltalat klaganden i en så frän
och kränkande ton, att klaganden ej med jämnmod kunde finna sig däri.
Landén hade vägrat klaganden att återtaga intyget under motivering, att
en nämndeman ej kunde tillåtas något dylikt, som att återtaga ett intyg”
och att en nämndeman borde veta vad han gjorde. Landén hade ej ens
dragit sig för att inför sittande rätt och en talrikt församlad tingsmenighet
kalla klaganden för skojare m. m. dylikt. Det språk Landén i övrigt
fört ansåge klaganden i hög grad kränkande för sin person. Bland den
församlade tingsmenigheten hade Landéns obalanserade uppträdande
också väckt uppmärksamhet. Efter nämnda uppträde hade klaganden åter
intagit sin plats i nämnden, men klaganden hade, medan målet pågick,
anyo blivit framkallad till dombordet, varvid Landén återigen i brysk
ton givit klaganden förebråelser för intyget och till slut yttrat: ”Jag
ämnar icke tåla något skoj av nämndemännen, gå och sätt Er.” Klaganden
ansåge, att han, därest förhållandena så påkallade, hade full rätt att
ej lämna vitsord åt ett förut avgivet intyg. Då klaganden icke på något
sätt genom detta åtgörande kränkt vare sig häradsrätten eller annan samt
Landén offentligt fällt för klaganden ärekränkande yttranden och i övrigt
uppträtt på ett för en domare föga lämpligt sätt, hemställde klaganden,
att jag måtte vidtaga de åtgärder mot Landén, som av saken kunde föranledas.
I 11

I infordrat yttrande anförde Landén följande:

Sedan Landén under handläggningen av ifrågavarande mål uppläst det
från svarandesidan ingivna, av klaganden jämte fem andra personer
undertecknade intyget, hade klaganden rest sig från sin plats i nämnden
och anhållit, att hans namn måtte strykas från intyget. Som intyget varit
åberopat i ett offentligen handlagt mål och klaganden alltså intagit ställning
av intygsgivare, hade Landén anmodat klaganden att träda fram

11 Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1929 års riksdag.

162

inför dombordet och förklara, varför han ville hava sitt namn struket från
intyget. Klaganden hade då uppgivit, att han icke trott, att ”intyget
skulle användas i detta mål”. Då Landén begärt närmare förklaring, hade
klaganden icke kunnat avgiva sådan. Landén hade då i sträng ton yttrat,
att den som skreve under intyg, och i synnerhet en nämndeman, borde
noga taga reda på vad han tänkte skriva under och dessförinnan noga
läsa igenom och övertänka det. Sedan klaganden fått intaga sin plats i
nämnden, hade Landén erinrat sig, att han på morgonen samma dag före
förhandlingarnas början med posten emottagit två skrifter, innefattande
enahanda begäran från, förutom klaganden, två andra intygsgivare därom
att deras namn måtte strykas. Efter det Landén refererat innehållet i
skrifterna, hade Landén i sträng ton yttrat: Vad är detta för skoj; inte
duger det att handskas med intyg på detta sätt.” Då icke samtliga, som
undertecknat intyget, återtagit sina namn, hade Landén tillfrågat kärandens
ombud, om ombudet bestrede riktigheten av innehållet i intyget, vilket
ombudet förklarat sig göra. Efter att hava anmodat klaganden att
åter träda fram till dombordet, hade Landén förnyat sin fråga om anledningen
till återtagandet men ej fått något svar. Landén hade då tillfrågat
klaganden, hur det skulle bliva med intyget, vartill klaganden svarat:
”Det får väl stå som det står då.” Därefter hade Landén än en gång i
sträng ton yttrat, att han icke tänkte tillåta något slags skoj med intyg
samt, vänd mot klaganden, tillagt: ”Gå och sätt Er.” Landén förnekade
på det bestämdaste, att han kallat klaganden skojare eller dylikt. Ej heller
hade Landén i övrigt använt några kränkande omdömen om klaganden,
lika litet som han förklarat, att en nämndeman icke skulle kunna tillåtas
återtaga ett intyg.

I lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, anförde Landén
vidare, stadgades bland annat dels att rätten skulle sörja för fullständig
utredning och dels att, därest anledning förekomme därtill, att svaranden
haft samlag med modern å tid, då barnet kunde hava avlats, rätten ägde
förelägga antingen modern att med ed bekräfta eller den foregivne fadern
att med ed förneka, att sådant samlag ägt rum. Eden skulle givas den, åt
vilken densamma med hänsyn till samtliga omständigheter i målet funnes
med största trygghet kunna anförtros. Lagen ålade sålunda rätten att.
sedan den sörjt för att samtliga de omständigheter, som kunde inverka på
målets utgång, blivit fullständigt utredda och belysta, på grundval a^
vad sålunda förekommit avgöra, vilkendera av parterna eden borde anförtros.
Vid avgörandet av denna ofta synnerligen svårlösta och ömtåliga
fråga hade rätten, förutom den större eller mindre sannolikheten
för att det uppgivna samlaget verkligen ägt rum, huvudsakligen att
grunda sitt beslut dels på den uppfattning, rätten under målets handläggning
kunnat förskaffa sig angående parternas personliga kvalifikationer,

och dels på utsagor av personer, som kommit i närmare beröring med parterna
eller eljest kunde antagas äga kännedom om deras personliga egen
skaper. Då den kännedom, rätten under några få rättegångstilliällen
kundo förskalfa sig om parterna, deras sanningsenlighet, utveckling, ansvarskänsla
m. in., givetvis måste bliva ganska ytlig, särskilt med hänsyn
till att parterna, under känslan av att vara iakttagna, helt säkert strävade
efter att för rätten framstå i förmånligaste dager, måste största vikt
fästas vid utsagor av trovärdiga, med parternas förhållanden förtrogna
personer. Dessa synpunkter syntes Landén vara av stor betydelse för ett
rätt bedömande av hans handlingssätt vid handläggningen av ilrågavarande
mål. I det å svarandesidan åberopade intyget, undertecknat av
sex personer, däribland klaganden, uttalades just att svaranden vore
lämplig anförtros ed i vad mål som helst. Å kärandesidan hade åberopats
ett liknande intyg beträffande käranden, undertecknat av en enda person.
På grund av dessa intyg hade Landén således haft grundad anledning antaga,
att svaranden vore synnerligen väl kvalificerad att anförtros värjemålsed.
Då klaganden vid intygets företeende begärt att få sitt namn
struket, hade det givetvis varit icke blott Landéns rättighet utan fast mer
hans skyldighet såsom ordförande i rätten att söka utröna anledningen
därtill, för att på grundval av sålunda inhämtade upplysningar kunna
bilda sig ett omdöme om, vad vitsord intyget därefter kunde tillerkännas
i fråga om svarandens lämplighet för edgång. Någon som helst anledningantaga,
att klaganden efter intygets utfärdande erhållit kännedom om
förhallanden av sådan art, att de motiverade en helt ny värdesättning av
svarandens person, hade Landén icke haft, detta så mycket mindre som
klaganden icke ens gjort nagon antydan om något sådant samt intyget
utfärdats endast 3 dagar före målets handläggning. Den enda för Landén
tänkbara förklaringsgrund till klagandens begäran att få sitt namn stru
ket å intyget hade alltså varit, att han vid intygets utfärdande icke för
sig tillräckligt klargjort dess innehåll och moget övervägt riktigheten av
däri om svarandens person fällda omdömen. Då ett dylikt förfaringssätt
måste anses synnerligen olämpligt och ägnat att leda till äventyrliga konsekvenser
för rättskipningen, hade Landén ansett sig, med hänsyn jämväl
till sin föregående erfarenhet angående det sätt, på vilket intyg ofta utfärdades,
böra såväl i allmänhet som i detta särskilda fall allvarligen
framhålla det oriktiga i att utgiva intyg utan att hava moget övervägt
innehållet däri. Med anledning av vad han sålunda anfört hemställde
Landén, att klagomålen icke måtte föranleda någon min vidare åtgärd. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att han icke fällt yttrandet
”det får väl stå som det står då” samt att, då han vid framträdandet andra
gången till dombordet förklarat sig anse det olämpligt, att intyget an -

164

vändes i det förevarande målet, Landén svarat: ”Vad är detta för skoj.
Inte duger det att utfärda ett intyg den ena dagen och återtaga det den
andra, särskilt av en nämndeman.” Då Landén i frän ton och under häftiga
och obehärskade åtbörder velat göra gällande, att klaganden dreve
skoj med intyg — någon annan intygsgivare hade ej varit närvarande —
vore väl detta detsamma som att kalla klaganden för skojare.

Vid påminnelserna var fogat ett av nämndemännen C. J. Jonsson, G.
Sandwall, K. Lignell, V. Karlsson, M. D. Erséen, Edvard Johansson, Emil
Johansson och E. Åkerman avgivet intyg, däri anfördes följande:

Vid handläggningen av ovanberörda mål hade förekommit ett mycket
uppseendeväckande intermezzo därigenom, att Landén mot klaganden använt
sådant tilltal och sådana åtbörder, att det såväl inom häradsnämnden
som även bland allmänheten väckt förvåning, för att ej säga ren förargelse.
Landén hade på klagandens ovan omlörmälda anhållan att få
sitt namn struket å ifrågakomna intyg i vredgad ton tilltalat klaganden
med, enligt nämndemännens åsikt, ovederhäftiga uttryck eller tilltal, som
t. ex. ”vad är detta för skoj? inte duger detta för en nämndeman att föra
sådant skoj” m. m., som nämndemännen på grund av bristande minne ej
kunde återgiva. Landén hade vid tillfället visat sa häftigt mod, att icke
allenast orden uttalats i en skarp och vresig ton utan även de papper, som
Landén handskats med, kastats hit och dit på dombordet. I

I eu till Landén avlåten skrivelse anförde jag följande:

I de så kallade domarreglerna, tryckta första gången 1635 i eu upplaga
av landslagen och sedermera intagna i editionerna av 1734 års lag, förekomma
de visserligen rätt ofta citerade men det oaktat, enligt vad en och
annan gång förspörjes, icke alltid tillräckligt beaktade orden att domaren
skall tala saktmodeligen med dem, som komma för rätten, förty man kommer
icke för domaren i den akt, att man skall bannad bliva eller illa
tilltalad.

Dessa ord bygga uppenbarligen på det förhållandet, att det är domaren,
som vid rättegångsförliandlingar sitter inne med makten och utövar ledningen.
Men ingenting neddrager så makten som dess missbruk. En
domare måste därför städse i uppträdande och tal iakttaga lugn och behärskning.
Därmed är dock ingalunda sagt, att domaren måste avhålla
sig från all kritik under själva handläggningen. Sådan kan helt visst
mången gång vara av nöden. Men den måste vara väl övervägd och, med
hänsyn till såväl ordval som ton, väl framförd, så att den icke sårar i
stället för att medföra åsyftad verkan.

I förevarande fall har Landén, då klaganden, vilken i egenskap av

165

nämndemän tjänstgjort i häradsrätten den 9 januari 3928, vid handlägg
ningen av ovanberörda mål anhållit att iå sitt namn struket å ett i målet
ingivet, av bland andra klaganden undertecknat intyg, förekallat klaganden
inlör dombordet och tillsport honom om anledningen till att klagan
den frånträdde sin i intyget uttalade uppfattning. Då Landén funnit klaganden
icke kunna avgiva någon tillfredsställande förklaring, har Landén
— enligt vad han själv uppgivit i ”sträng” ton — anmärkt, att den
som skreve under intyg, i synnerhet eu nämndeman, borde noga taga reda
På vad han intygade. Efter att hava tagit del av två till Landén förut
samma dag inkomna skriiter, den ena undertecknad jämväl av klaganden,
med anhållan om strykande av namn å omförmälda intyg har Landén —
såsom han själv uppgivit fortfarande i ”sträng” ton — yttrat: ”Vad är
detta for skoj, inte duger det att handskas med intyg på detta sätt.” Sedan
klaganden ånyo fått framträda till dombordet samt vissa frågor rörande
intyget av Landén riktats till klaganden, har Landén i samma ton som
förut förklarat, att han icke tänkte tillåta något slags skoj med intyg,
varefter Landén till klaganden yttrat: ”Gå och sätt Er.”

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit har jag visserligen icke
kunnat undgå att finna det förklarligt, att Landén ansett sig böra vid
ifrågavarande tillialle framhålla vikten av att större varsamhet och noggrannhet
iakttoges vid intygs utfärdande. Såsom Landén själv i sitt till
mig avgivna yttrande framhållit, kunde ett intyg av ifrågavarande innehåll
vara av icke oväsentlig betydelse för bedömande av frågan, åt vilken
part i ett barnuppfostringsmål eventuell edgång borde anförtros. Dylika
intyg böra uppenbarligen utfärdas endast efter moget övervägande. Att
ifrågakomna intyg var avsett att användas i ett mål, däri den i detsamma
omtalade personen var eller väntades bliva part, torde hava varit tydligt
redan av intygets innehåll; och klaganden synes mig å sin sida alltför
litet hava beaktat sin ställning som nämndeman, då han underskrivit ett
mtyg i en omdömesfråga, som han lätt kunde få att taga befattning med
såsom domare.

Det sätt, på vilket Landén gjort nyssnämnda uttalanden inför eu församlad
tingsmenighet, synes mig emellertid icke kunna lämnas utan anmärkning.
Då klaganden vid tillfället själv hade intagit en intygsgivares
ställning, torde väl Landéns anmodan till honom att träda fram till dombordet
icke hava varit omotiverad. Men däremot synes Landén vid framställandet
av frågor till klaganden och vid framförandet av sina anmärkningar
till honom icke i tillräcklig grad hava beaktat den ovan omförmälda
grundsatsen, att en domare bör tala saktmodeligen med dem, som
komma för rätten. Landén har själv uppgivit, att han därvid till klaganden
anvant en ”sträng” ton. Detta medgivande från Landéns sida, jämfört
med det uppseende saken synes hava väckt, förefaller mig giva stöd

166

för det antagandet, att Landén därutinnan använt större ”stränghet” än
som varit av nöden.

Ett ytterligare stöd för sådant antagande giva de av Landén använda
ordalagen. Även om Landén med uttrycket ”Vad är detta för skoj ej
velat beteckna klaganden såsom ”skojare”, synes uttrycket dock illa valt,
då ju tydligen misslörstånd därutinnan lätt kunde uppstå. Detsamma kan
sägas om Landéns sista yttrande till klaganden. Vad särskilt angår Landéns
uppmaning till klaganden att ånyo intaga sin plats i nämnden, sj det använda uttrycket ”Gå och sätt Er”, i synnerhet om det uttalas i
sträng ton, icke stå i överensstämmelse med den fordran på taktfullhet,
som man äger uppställa på en domstolsordförande, vare sig yttrandet riktas
till en rättssökande eller ett vittne eller, såsom här, till en ledamot av
häradsnämnden. Det subordinationsförhållande, som uttrycket förutsätter,
kan nämligen i sådant fall icke anses vara för handen.

Med dessa erinringar avskrev jag ärendet ur mitt diarium.

3. Frågor rörande tillämpning av lagen om handräckning för
fordrans utfående, särskilt huruvida en och samma ansökan
kan riktas mot mer än en gäldenär.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Y. Lyttkens i
Stockholm hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

I en den 1 juni 1927 till K. B. i Malmöhus län i två exemplar ingiven
ansökning anhöll Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö,
under åberopande av räkning, om handräckning för utfående hos lantbrukaren
H. J. M. Petersén i öja av i räkningen uppgivet belopp jämte
ränta, varförutom begärdes ersättning för handräckningskostnaderna.

K. B. tecknade samma dag å ena exemplaret av ansökningen följande föreläggande
för Petersén: ”Jämlikt 5 § i lagen om handräckning för fordrans
utfående den 26 april 1907 varder lantbrukaren H. J. M. Petersén i Öja
härigenom förelagd att, så framt han bestrider ansökningen, inom 14 dagar,
efter det denna resolution jämte inneliggande handlingar blivit till
honom överlämnad, skriftligen hos K. B. anmäla sitt jäv vid äventyr, om
det försummas, att utmätning för gälden må ske. I ansökningen äskad
ersättning för handräckningskostnaden skall, därest jäv ej göres, gäldas
med 25 kronor. Sökanden har att uttaga och till förenämnde IL J. M.
Petersén överlämna denna resolution jämte tillhörande handlingar samt
att därefter hit inkomma med sådant bevis, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken
sägs, rörande delgivningen och tiden därför. Delgivning må icke
äga rum utom riket. Avlämnas ej sådant bevis inom 6 månader från

107

denna dag eller göres inom här ovan förelagd tid jäv, som ej angår allenast
handräckningskostnaden, vare ansökningen förfallen.”

Därefter lät bolaget hos K. B. uttaga det exemplar av ansökningen,
varå berörda föreläggande tecknats.

Den 20 november 11)27 lät bolaget i ändamål, som i 7 § ovan omförmälda
lag sägs, till K. B. ingiva samma exemplar av ansökningen i huvudskrift,
och åberopades därvid följande å ansökningen tecknade delgivningsbevis:

Bn bestyrkt avskrift av omstaende ansökan och K. B:s i Malmöhus län
resolution jämte vidfogade handlingar har jag denna dag emottagit; erkännes.
Ystad den 28 oktober 1927. J. Mundt Petersén Bevittnas: Jok.
Lindhe stämningsman.”

Sedan antecknats, att Petersén icke låtit sig med något jäv avhöra, yttrade
K. B. genom beslut den 3 december 1927 att, enär bolaget icke, på sätt
jämlikt lag och i K. B:s ovan åberopade föreläggande meddelad föreskrift
bort ske, styrkt det bolaget till Petersén överlämnat ansökningen med
därå tecknade föreläggande, funne K. B. sig lagligen förhindrad att utfärda
sådant bevis, som avsåges i 7 § i handräckningslagen.

I eu den 16 december 1927 hit inkommen skrift anförde Lyttkens, som i
egenskap av ombud för försäkringsbolaget låtit ingiva ovanberörda ansökning
om handräckning till K. B., klagomål över K. B:s beslut i handräckningsärendet.
Klaganden anförde att, efter vad han kunde finna,
K. B. i sitt beslut stödde sig å resolutionens ordalydelse, vilken i sin tur
funne stöd av 6 § i lagen om handräckning för fordrans utfående. Enligt
klagandens förmenande måste man emellertid vid närmare eftertanke
komma till den slutsatsen, att lagrummets avfattning berodde på en
önskan från lagstiftarens sida att på ett enkelt sätt för borgenären göra
en fordran av ifrågavarande slag utmätningsbar. Då det emellertid i
många fall visat sig, att vederbörande stämningsman, på grund av att
desamma icke ägde en praktisk erfarenhet av delgivningar i handräckningsärenden,
på eget initiativ låtit verkställa avskrifter av såväl handi
äckningsresolutionen som därvid fogade handlingar för delgivningsändamål,
syntes detta åtgörande icke utgöra något hinder för en överexekutor
att utfärda slutbevis i ett handräckningsärende. Därtill torde även komma,
att stämningsmännen, särskilt å landsbygden, i ett flertal fall icke
ansåge sig kunna formulera ett delgivningsbevis, som kunde godtagas.
Vederbörande ansåge det därför mera tillförlitligt att till gäldenären
överlämna en bestyrkt avskrift av handlingarna. Då vid delgivning i
besvärsmål och lagsökningsmål delgivning genom överlämnande av bestyrkt
avskrift ansåges till fyllest, förefölle det fullständigt otänkbart,
att lagstiftaren velat uppställa strängare bestämmelser för handräckningsmål.
På grund därav anhölle klaganden, att jag måtte vidtaga de

168

åtgärder, som kunde befinnas lämpliga, men ville klaganden samtidigt
framhålla, att klagomålen icke föranleddes därav, att bolaget genom
ifrågavarande beslut ådragits en förlust av 25 kronor, utan framför allt
därav, att beslutet syntes bära vittne om stor formalism.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anhållit, att K. B.
måtte inkomma med yttrande, anförde K. B., att bestämmelserna i förevarande
lag icke syntes lämna rum för tvekan, att det vore huvudskriften
av de hos överexekutor uttagna handlingarna med därå tecknat föreläggande,
som skulle tillställas gäldenären. Förarbetena till lagen gåve
ock vid handen, att lagstiftaren haft för avsikt att stadga ett dylikt förfarande
såsom obligatoriskt. Såvitt K. B. kände, tillämpades ock hithörande
bestämmelser enligt obruten praxis på ett sätt, som överensstämde
med K. B:s beslut.

Å klagandens vägnar avgav advokaten K. Hagenow i Stockholm påminnelser,
däri bland annat anfördes, att 1907 ars lag om handräckning
avsetts skola, ehuru på ett betydligt smidigare och mera summariskt sätt.
tjäna precis samma syfte som tredskoförfarandet vid domstol. Enligt 12
kap. 3 § rättegångsbalken kunde ju instämmas flera gemensamt ansvariga
gäldenärer. Det syntes icke finnas nagot skäl att antaga, att lagstiftaren
skulle hava avsett, att handräckningslagen ej skulle vara tillämplig gentemot
en kollektivitet av solidariskt ansvariga gäldenärer. Tolkades nu
6 § i handräckningslagen så, att resolutionsexemplaret i huvudskrift
måste överlämnas till gäldenären, bleve emellertid ett förfarande enligt
handräckningslagen emot flera gemensamt förpliktade gäldenärer logiskt
omöjligt. Detta sakförhållande förefölle i själva verket vara avgörande
för besvarandet av frågan, huru ifrågavarande stadgande i 6 § borde, ur
teoretiskt riktig synpunkt, tolkas.

I ytterligare påminnelser framhöll klaganden själv att, då handräckningslagen
direkt vore en avläggare av 12 kap. 3 § rättegångsbalken och
avsedd att, såsom av lagens premisser framginge, på ett praktiskt sätt i
viss del helt och hållet fylla dess mission, något bärande skäl ej syntes
kunna anföras därför, att icke i likhet med vad enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken
vore fallet, ansökningen skulle kunna avse solidariskt förpliktade
gäldenärer. Enligt naturliga rättsprinciper måste nämligen eu
solidarisk förbindelse kunna och böra göras gällande in toto och i ett sam
manhang. Ur praktisk synpunkt skulle dessutom beträffande nu nämnda
gäldenärsförhållanden säransökningar med särdelgivningar och tj förorsakade
merkostnader praktiskt sett förtaga lagen all användbarhet,
enär i dessa handräckningsärenden i regel endast vore fråga om relativt
små belopp. Det skulle nämligen under sådant förhållande, med hänsyn

till jävsrisken, ej löna sig att i någon störro utsträckning anlita hand
räckningsförfarandet. Lagens bestämmelse ”överlämna det exemplar” otc.
syntes endast kunna vara dikterad av lagstiltarens avsikt att vid detta
summariska förfarande befria sökanden lrån besväret att låta verkställa
avskrift av resolutionshandlingarna i och för delgivningen. Enligt den
gamla regeln ”maius ineludit minus” syntes emellertid det mera omständliga
förfarandet att låta verkställa avskrift icke i och för sig böra stämplas
som en olaglighet, då överexekutor därigenom på ett mera betryggande
sätt än genom ett enkelt kanske ofta ganska ofullständigt, av stäm
ningsman avfattat bevis om originalresolutionens överlämnande måste
kunna känna sig förvissad om, att med ansökningshandlingarna verkligen
identiska handlingar blivit överlämnade till vederbörande gäldenär. Även
om klagandens uppfattning därutinnan skulle vara felaktig, hade emellertid
en allmänt utbredd praxis, som uppenbart främjade handräckningslagens
syfte, skapat lag i förevarande avseende. I en mängd fall
hade nämligen, såsom framginge av vissa av klaganden bifogade handlingar,
överexekutorer meddelat resolution beträffande solidariskt förpliktade
gäldenärer. Vederbörande myndigheter hade uppenbarligen varit
av den uppfattningen, att delgivning finge ske genom överlämnande av
avskrift, enär originalet givetvis ej kunde överlämnas till mer än eu
person.

Vid påminnelserna fogade klaganden handlingarna i vissa hos Ö. Ä. och
K. B. i Jönköpings län samt överexekutorerna i Göteborg, Hälsingborg.
Örebro och Hedemora handlagda ärenden rörande handräckning för fordrans
utfående hos handelsbolag och delägare i sådana bolag.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit fann jag det kunna ifrågasättas,
om ett förfarande, varigenom av överexekutor till prövning upptoges
ansökningar om handräckning för fordrans utfående i sådana fall,
då en och samma ansökning riktades mot två eller flera gäldenärer, läte
sig i allo väl förenas med de i handräckningslagen givna stadganden.
Sålunda syntes svårt att säga, hur delgivning i behörig ordning skulle
kunna ske med två eller flera personer under iakttagande av bestämmel
serna i 6 § i lagen, enligt vilka originalhandlingarna skulle överlämnas
till den, med vilken delgivning skedde. Vidare kunde uppstå fråga, hur
delgivningskostnaderna borde beräknas och om gäldenärerna skulle svara
solidariskt för varandras delgivningskostnader. Även i övrigt fann jag
svårigheter kunna uppstå vid verkställigheten och bland annat fråga
kunna uppstå, hur 8 § skulle tillämpas, om någon gäldenär, men icke alla.
gjorde jäv.

Med anledning därav avlät jag särskilda skrivelser till K. B. i Malmöhus
län samt Ö. Ä., K. B. i Jönköpings län och övriga ovannämnda

170

överexekutorer ävensom till överexekutor i Jönköping med anhållan om
upplysning, huruvida till prövning brukade upptagas ansökningar om
handräckning för fordrans utfående i sådana fall, då en och samma ansökning
riktades mot två eller flera gäldenärer. Tillika anhöll jag, att
överexekutorerna ville meddela mig sin uppfattning och tilläventyrs
gjorda erfarenhetsrön i fråga om ett dylikt förfarandes förenlighet med
handräckningslagens föreskrifter.

I avgivna utlåtanden anförde:

K. B. i Malmöhus län:

Under den tid, länsassessorn T. Kinnman, vilken jämte länsassessorn
A. Adler på länsstyrelsens vägnar undertecknat utlåtandet, varit föredragande
i överexekutorsmål hos K. B., hade det endast i ett fåtal fall förekommit,
att genom en och samma ansökning begärts handräckning för
utfående av fordran hos två eller flera personer. I intet fall syntes sådan
ansökning hava upptagits till prövning. Däremot hade genom underhandsbesked
meddelats, att ansökningen ej kunnat upptagas, vilket föranlett
dess återtagande. Såvitt utrönas kunnat, hade K. B. icke meddelat
något formligt beslut, varigenom dylik ansökan förklarats ej kunna upptagas.
Det syntes uppenbart, att ett upptagande av en ansökan om handräckning
för fordrans utfående, som riktade sig mot mera än en person,
icke läte sig förenas med 6 § i 1907 års lag, vars bestämmelser innebure,
att originalhandlingarna skulle överlämnas till den, med vilken delgivning
skedde. Då det icke vore tillräckligt, att vid delgivningen bestyrkt
avskrift av handlingarna överlämnades, torde det vara en omöjlighet att
verkställa behörig delgivning av liandräckningsansökan med mera än en
enda person. Förelåge ej detta hinder, skulle det knappast föreligga skäl
att vägra upptaga en dylik handräckningsansökan. Med hänsyn till bestämmelserna
i lagens 3 § borde därvid tillses, att ansökningen bestämt
angåve, huruvida solidariskt betalningsansvar utkrävdes samt, om så ej
vore fallet, för huru stor andel i gälden varje gäldenär hade att svara.
Iakttoges detta, fölle det sig naturligt att, om en av flera gäldenärer, vare
sig av dem utkrävts solidariskt eller delat betalningsansvar, anförde jäv,
bevis om obestridd lämnad ansökan enligt 7 § borde kunna lämnas, såvitt
anginge den eller de övriga gäldenärerna, med angivande därvid, att ansökningen,
i vad den avsåge den gäldenär, som gjort jäv, förfallit. Delgivningskostnaderna
borde lämpligen bestämmas skola utgå solidariskt. Erfarenheten
dittills torde knappast hava givit vid handen, att det förelåge
något behov att skapa utväg att genom en och samma ansökan kunna i
den ordning, som 1907 års lag medgåve, erhålla handräckning för utfående
hos flera gäldenärer av sådan penningfordran, som avsåges i nämnda lag.
Redan nu förefunnes möjlighet att genom skilda ansökningar, en var rik -

171

tande sig mot allenast en gäldenär, vinna förutsättningar för tillämpning
av 1907 års lag. Så förfores ock i praxis. Riktades handräckningsansökan
mot gift man jämväl i hans egenskap av målsman för hustrun, upptoges
givetvis en sådan ansökan. Om däremot å makarnas förmögenhetsförhållanden
vore tillämplig nya giftermålshalken, kunde ansökan, som
riktade sig mot båda makarna, ej upptagas, utan skilda ansökningar
måsto göras. I ett nyligen hos K. B. förekommet fall hade en advokat, som
i rättegång företrätt parter, som fört gemensam talan, sökt handräckning
för utfående hos dem av fordran å advokatarvode m. m., därvid solidariskt
betalningsansvar yrkats. Enligt under hand given anvisning hade
ansökningen återtagits, varefter skilda ansökningar, en var riktande sig
mot allenast en gäldenär, inkommit. Dessa ansökningar hade upptagits.
Några olägenheter av den sålunda tillämpade ordningen hade icke lörsports.
Skulle det emellertid anses föreligga behov av en lagändring för
tillgodoseende av ovan angivet ändamål, syntes denna, om K. B:s tolkning
av hithörande bestämmelser vore riktig, böra gå ut på ett lättande
av föreskriften, att originalhandlingarna skulle överlämnas till den, med
vilken delgivning skedde. Därvid borde beaktas, att denna föreskrift torde
tjäna rättssäkerhetens intresse till skydd för gäldenären. Vore det tillräckligt,
att vid delgivningen allenast bestyrkt avskrift av originalhandlingarna
överlämnades till gäldenären, skulle det icke föreligga någon
fullt betryggande garanti för att den avskrift, som gäldenären erliölle,
överensstämde med de handlingar, som avskrivits, och vidare de originalhandlingar,
som innelåge hos överexekutor. Om eu illvillig borgenär läte
ombestyra en avskrift av handlingarna, däri fordringsbeloppet angåves
till exempelvis 50 kronor i stället för till 100 kronor såsom i originalhandlingarna,
samt två mindre nogräknade personer bestyrkte riktigheten av
en dylik avskrift, skulle gäldenären, som icke hade något att invända mot
fordringen å 50 kronor och därför ej gjorde jäv, stå inför utsikten att bliva
avkrävd ett belopp av 100 kronor och att sedermera, om detta ej godvilligt
erlades, nödgas underkasta sig utmätning för uttagande av nämnda
belopp. Det vore icke säkert, att i ett dylikt fall rättelse kunde vinnas
genom besvär över utmätningen, då till grund för denna låge vederbörligt
bevis enligt 7 § i 1907 års lag. Återvinningsvägen syntes visserligen i
varje fall stå gäldenären öppen, men denna väg vore omständlig och
kunde leda till rättsförlust för gäldenären, därest borgenären — den som
sökt handräckningen — saknade betalningsförmåga. Även om man icke
behövde räkna med någon brottslig avsikt hos vederbörande borgenär,
kunde dock icke bortses från möjligheten av misskrivning. På grund därav
syntes det möta betänklighet att utan vidare godtaga en ordning, enligt
vilken delgivning finge ske genom handlingarnas överlämnande i bestyrkt
avskrift. Den fordran syntes åtminstone böra uppställas, att avskriften

172

skulle vara officiellt bestyrkt av myndighet. En annan lösning, som ock
torde vara förtjänt av övervägande, vore införande av föreskrift därom,
att delgivning finge ske genom överlämnande av handlingarna i bestyrkt
avskrift men med samtidigt uppvisande av originalhandlingarna.

Överståthållar ämbetet:

I enstaka fall hade till prövning upptagits ansökningar om handräckning
för fordrans utfående, då en och samma ansökning riktats mot två
eller flera gäldenärer, vilka på någon i ansökningshandlingarna angiven
grund varit solidariskt ansvariga för fordringen och vilka var för sig
kunnat sökas hos Ö. Ä. Därvid hade Ö. Ä. ansett sig kunna åtnöjas med
att vid delgivningen en av gäldenärerna fått mottaga handlingarna i original
och en var av de övriga styrkt avskrift av ansökningshandlingarna
jämte resolutionen. För handräckningskostnaderna, som av Ö. Ä. i föreläggandet
bestämdes till ett visst belopp, därvid hänsyn toges till delgivningskostnadens
storlek i normala fall eller en kostnad beräknad till 1
krona för gäldenär, finge gäldenärerna svara solidariskt, så vida ej sökanden
yrkat åläggande av endast gemensam betalningsskyldighet. Därest
jäv gjordes av allenast någon av gäldenärerna, ett fall, som dock Ö. Ä.
veterligen icke hos ö. Ä. inträffat, syntes ansökningen få anses i avseende
å samtliga gäldenärer förfallen. Mot det av Ö. Ä. begagnade, av praktiska
skäl föranledda förfaringssättet hade någon anmärkning icke riktats
till Ö. Ä. Om emellertid enligt min åsikt förfaringssättet vore oförenligt
med lagen, skulle Ö. Ä. vidtaga därav påkallad ändring vid behandlingen
av ifrågavarande slags ärenden.

K. B. i Jönköpings län:

Ansökningar av ifrågavarande slag, riktade mot flera än en person,
hade av K. B. upptagits till prövning endast i undantagsfall. Gäldenärer
hade därvid varit personer, som i ett eller annat hänseende haft ett gemensamt
intresse, såsom äkta makar, bröder eller andra personer, som
tillsammans ägt eller brukat fast egendom, innehavare av handels- eller
affärsrörelse, ledamöter i brandstodsnämnd och dylikt. Teoretiskt sett
stötte ju onekligen vid ett dylikt förfarande uppfyllandet av vissa bestämmelser
i 1907 års lag om handräckning på svårigheter. Föreskriften
i 6 §, enligt vilken delgivning av ansökningen skulle ske medelst överlämnande
till gäldenären av originalhandlingarna, syntes svårligen kunna
efterlevas. I de fall, då ansökningar, riktade mot två eller flera personer,
upptagits till prövning, torde handlingarnas överlämnande till någon av
de av samma intresse förenade gäldenärerna hava ansetts innebära, att
samtliga erhållit behörig del av desamma. I det handräckningsärende,
däri ett remisshandlingarna åtföljande jävsbevis utfärdats, hade hand -

1715

lingaina tillställts budu gäldenärerna. Givetvis liade originalhandlingarna
icke kunnat överlämnas till mer än den ene av dem, men vid det 1 erhållandet,
att gäldenärerua gemensamt drevo eu rörelse, liade båda ansetts
hava erhållit behörig del av handlingarna. Jämväl i andra hänseenden
syntes upptagande till prövning av handräclcningsansökningar, riktade
mot Hera än eu person, oförenligt med lagens stadganden. Vad beträffade
kostnaderna borde ju dessa i dylika fall beräknas till högre belopp, än då
ansökningen riktades mot endast en person. I de fall, då K. 13. till prövning
upptagit ansökningarna, liade emellertid kostnaderna beräknats efter
enahanda gi under som vid ansökningar, riktade mot endast en person.
Vid sådant lörhållande torde gäldenärerna böra svara solidariskt för kostnadernas
gäldande. För det fall att någon av de gäldenärer, mot vilka en
och samma handräckningsansökan riktades, skulle göra jäv, kunde viss
tveksamhet angående ärendets fortsatta behandling tänkas uppstå dels
vid utfärdandet av jävsbeviset och dels vid ärendets fullföljd för verkställighet.
Därest jävsbeviset angave, att någon av gäldenärerna inom
behörig tid bestritt ansökningen, uppkomme då frågan, vilken rättskraft
ett dylikt jävsbevis besutte gentemot de gäldenärer, som lämnat ansökningen
obestridd. På sätt ovan antytts gåve alltså vissa stadganden i
handräckningslagen vid handen, att en mot flera än en gäldenär riktad
handräckningsansökan för fordrans utfående icke borde upptagas till
prövning. I de fall, da K. B. på sätt ovan nämnts så förfarit, hade emellertid,
såvitt till K. B:s kännedom kommit, icke uppstått någon olägenhet.

överexekutor i Göteborg, t. f. handels- och politiborgmästaren E. Frick:

Såväl under den tid av omkring 3 år, under vilken Frick tjänstgjort
såsom överexekutor i Göteborg, som även dessförinnan hade det ej sällan
hos överexekutor förekommit, att en borgenär i en ansökan begärt handräckning
för utfående hos två eller flera gäldenärer av fordran, för vilken
gäldenärerna uppgåves vara solidariskt betalningsskyldiga. Såvitt
Frick hade sig bekant, hade det i alla dessa fall varit fråga om delägare i
ett handelsbolag, därvid ansökningen riktats stundom endast mot delägarna
och stundom även mot bolaget. I dessa fall hade alltid Frick och,
enligt vad Frick av överexekutors diarier inhämtat, även förut tjänstgörande
överexekutorer i Göteborg brukat upptaga ansökningen. För egen
del kunde Frick icke finna, att i dessa fall förelåge någon sådan omständighet,
som enligt 4 § i lagen om handräckning för fordrans utfående
borde föranleda därtill, att ansökningen ej av överexekutor upptoges.
Frick kunde så mycket mindre anse sig berättigad att i sådana fall påfordra
särskild ansökan beträffande varje gäldenär, som detta skulle medföra
ökade kostnader för borgenären. Något fall, då ansökning om hand -

174

räckning för fordrans utfående riktats mot tva ellei fleia utan angivande,
att gäldenärerna vore solidariskt betalningsskyldiga, liade däremot Frick
veterligen icke förekommit, och överexekutor hade fördenskull dittills
saknat anledning att taga ställning till frågan i dylikt fall, men syntes
det Frick tvivelaktigt, om ansökningen i sådant fall borde upptagas. Vad
anginge delgivning av en ansökan, som riktats mot två eller flera enligt
ansökningen solidariskt betalningsskyldiga gäldenärer, kunde svårighet
uppstå med hänsyn till bestämmelsen i 6 § i omförmälda lag, enligt vilken
originalhandlingarna skulle överlämnas till gäldenären. Då det i ifrågavarande
fall gällde delägare i ett handelsbolag, hade emellertid, så långt
Fricks erfarenhet sträckte sig, det i allmänhet varit möjligt för stämningsmännen
att överlämna handlingarna till gäldenärerna gemensamt,
varigenom enligt Fricks förmenande behörig delgivning ägt rum. Beträffande
sex ärenden, rörande vilka handlingar bifogats min skrivelse
till överexekutor, hade originalhandlingarnas överlämnande till gäldenärerna
gemensamt ägt rum i fem ärenden, varemot i det sjätte ärendet
handlingarna tillställts allenast en gäldenär, i följd varav ärendet endast
mot denne gäldenär fullföljts. Om ett överlämnande av originalliaudlingarna
till gäldenärerna gemensamt av någon anledning icke kunde äga
rum, syntes detta medföra den olägenheten, att sökanden icke utan ny ansökan
kunde erhålla handräckning mot den gäldenär, vilken icke tillställts
samma handlingar. Med denna olägenhet hade alltså sökanden, som valt
att vända sig mot gäldenärerna i en gemensam ansökan, att räkna; och
ehuru denna olägenhet enligt Fricks erfarenhet endast jämförelsevis sällan
torde framträda, syntes det dock önskligt, att genom förändrade bestämmelser
om delgivning möjliggjordes, att en mot flera gäldenärer riktad
handräckningsansökan kunde delgivas varje gäldenär för sig. I fråga
om beräkning av handräckningskostnaden i omförmälda ärenden hade
Frick för sin del brukat förfara sålunda, att det belopp, vartill denna i
resolution på ansökan om handräckning för fordrans utfående hos en
gäldenär brukade upptagas, ökades med beloppet av delgivningskostnaden,
1 krona 50 öre, för varje gäldenär utöver en; och då gäldenärerna
vore solidariskt betalningsskyldiga för den fordran, för vars utfående
handräckning söktes, hade Frick ansett dem skola solidariskt svara för
hela handräckningskostnaden. Vad slutligen anginge frågan, huru 8 § i
handräckningslagen skulle tillämpas, därest någon, men icke alla av de
gäldenärer, mot vilka ansökan riktats, gjorde jäv, hade detta ännu icke
inträffat i något av de ärenden, som Frick handlagt eller varom Frick
eljest ägde kännedom. För sin del ansåge Frick emellertid, att jämlikt
7 § i ett dylikt fall handräckning borde meddelas emot den eller de gäldenärer,
som icke gjort jäv.

17.r>

överexekutor i Hälsingborg, rådmannen H. Sandell:

Under tiden irån oktober 1!)23 hade överexekutor i tolv fall upptagit
ansökningar om handräckning, då en och samma ansökning riktats mot
två eller ilera gäldenärer. Gäldenärerna hade i sex fall varit äkta makar,
i två fall delägare i handelsbolag, i ett fall innehavare av ett pensionat
och i ett fall innehavare av ett kafé. Vid bestämmandet av kostnaderna
hade hänsyn ej tagits till att ansökningarna avsett mera än en gäldenär.
En av ansökningarna hade förfallit på grund av underlåten fullföljd. De
övriga ansökningarna hade däremot fullföljts, en dock allenast mot en av
gäldenärerna. Av delgivningsbevisen framginge, att gäldenärerna själva
i sex fall förklarat sig hava emottagit överexekutors resolution jämte därvid
fogade handlingar, att stämningsmän i ett fall intygat sig hava tillställt
gäldenärerna, äkta makar, resolution och handlingar, att i två fall
delgivningen skett genom överlämnande av resolution och handlingar i
bestyrkta avskrifter, samt att i ett fall huvudskriften överlämnats till den
ene gäldenären och en bestyrkt avskrift till den andre. Samtliga dessa
delgivningsbevis hade godkänts. I tre fall hade jäv anförts av en gäldenär,
varför i dessa fall liksom i det fall, då ansökningen ej fullföljts beträffande
den ene gäldenären, bevis utfärdats allenast beträffande de
Övriga. I de fall, där Sandell själv handlagt ärendena, hade Sandell med
hänsyn till stadgandena angående sättet för handräckningsansökans delgivande
varit tveksam, huruvida en dylik ansökan, som riktats mot mera
än en gäldenär, bort upptagas till prövning. Att Sandell ändock gjort
detta hade berott dels därpå att något uttryckligt förbud mot ansökningens
upptagande i dylikt fall icke funnes angivet i lagen och dels av
praktiska skäl. Det hade synts Sandell knappast kunna vara lagstiftarens
mening, att i de fall, då flera personer vore solidariskt ansvariga lör en
skuld, eu sökande skulle inlämna särskild handräckningsansökan för
en var av gäldenärerna. Detta hade Sandell ansett för omständligt vid ett
handräckningsförfarande, som ju vore avsett att, ehuru på ett betydligt
enklare sätt, tjäna samma syfte som tredskoförfarandet inför domstol.
För sin del funne Sandell det ur praktisk synpunkt synnerligen lämpligt,
att handräckningsansökan finge upptagas, även om den riktades mot två
eller flera gäldenärer, vare sig dessa vore solidariskt ansvariga för skulden
eller icke. Vad delgivningssättet anginge, så vore det väl sant, att
enligt bestämmelserna i 6 § i handräckningslagen originalhandlingarna
skulle överlämnas till den, med vilken delgivning skedde. Detta stadgande
syntes emellertid hava tillkommit i sökandens och icke i gäldenärens intresse.
Då i alla övriga fall stämningar och kommunikationsresolutioner
finge delgivas även i bestyrkt avskrift, syntes gäldenären icke hava något
berättigat krav att i detta fall få huvudskriften sig tillställd. För borgenären
vore det ju en fördel att slippa återställa handlingarna i huvud -

176

skrift eller bestyrkt avskrift samt därför kunna överlämna liuvudskriften
till gäldenären och lios överexekutor förete endast ett separat bevis om
delgivningen. För egen del ansåge Sandell det lämpligt och, då ansökningen
riktats mot flera gäldenär^-, nödvändigt, att handlingarna finge
delgivas i bestyrkt avskrift. Därest högre delgivningsersättning ansåges
böra utgå, då gäldenärerna vore flera, syntes gäldenärerna böra solidariskt
gälda dessa. I fråga om innehållet i överexekutors slutliga bevis, då
en gäldenär, men ej alla, gjort jäv, torde hinder icke böra möta mot utfärdande
av bevis att de övriga gäldenärerna ej gjort jäv.

Överexekutor i Örebro, borgmästaren V. Schneider:

Ifrågavarande lag hade tillkommit för att medelst ett snabbt och billigt
förfarande göra exigibla fordringar, som ej grundade sig på skriftligt
fordringsbevis. Den motivering, varpå lagen vore byggd, syntes innebära,
att förfarandet borde komma till användning jämväl i de fall, då ett och
samma fordringsanspråk kunde riktas emot mera än en gäldenär; åtminstone
uteslöte den ej en sådan uppfattning. Men vid lagens utarbetande
hade tanken ej sträckts så långt, och reglerna för förfarandet vore i
själva verket så avfattade, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej lagens
tillämplighet vore inskränkt till handräckningsförfarande mot allenast
eu, fysisk eller juridisk, person. Vid sådant förhållande kunde man förväntat,
att lagstiftaren jämväl i lagen stadgat förbud emot att tillämpa
densamma i andra fall, vilket stadgande haft sin givna plats i den paragraf,
som omförmälde de fall, då ansökning ej finge av överexekutor upptagas.
Emellertid funnes i lagen ej intaget något dylikt direkt förbud.
Ej heller kunde man av den omständigheten att överallt i lagen endast
nämndes ”gäldenären” — singularis — vindicera fram avsikten att inskränka
lagens tillämplighet till ansökning emot allenast en enda gäldenär.
I vår lagtext förekomme ofta singularis, utan att därmed avsåges
allenast en person. Det skulle då vara reglerna för förfarandet, som hänvisade
till att lagen ej borde tillämpas, då fordringsanspråket riktades
emot flera än en gäldenär. Överexekutor i Örebro brukade ej upptaga ansökningar
om handräckning i sådana fall, då en och samma ansökning
riktats emot två eller flera gäldenärer. Själv hade Schneider olika gånger
under hand avvisat sådana ansökningar, utan att besked påkallats. Hade
så skett, skulle Schneider varit mycket tveksam, om han ägt laglig rätt
att avvisa ansökningen. Emellertid funne Schneider, vid genomgående av
sitt diarium allt från lagens ikraftträdande, summa fyra fall, då Schneider
upptagit dylika ansökningar emot två delägare i handelsbolag. Därmed
förhölle sig så, att Schneider även i andra fall fått in dylika ansökningar,
vilka emellertid på Schneiders begäran före kommunikationen
rättats att avse endast bolaget, men att i berörda fyra fall, där ansök -

177

mngarna inkommit till kommissionur, sådan rättelse ej skett. Å dessa
sistnämnda ansökningar hade Schneider tecknat resolution för båda delagarna
i bolaget, och i do inkomna delgivningsbevisen hade stämningsmannen
intygat, att handlingen blivit överlämnad till båda delägarna
darmed stamningsmännen, enligt uppgift, avsett att båda varit närvarande
vid handlingens överlämnande. Praktiskt taget syntes därmed lagens
oreskrift om originalhandlingens överlämnande vara fyllt, så att Schneier
ansett sig kunna utlärda bevis enligt 7 §, utom i ett fall år 1926, däri
anso -ningen ej fullföljts och däri för övrigt den delägare, som ensam tecknade
lirman, anfört jäv. I de andra ärendena hade sedermera utmätning
skett och borgenären fått ut sin fordran, vadan förfarandet, ehuru ej
strängt överensstämmande med lagens bestämmelser, syntes hava tillgodosett
lagens grund. I själva verket hade Schneider kunnat anse anS°
^in®arna galla handelsbolaget, då ansökningarna varit riktade mot
galdenarerna såsom innehavare av bolaget utan att i ansökningarna åberopats
att gäldenärerna söktes på grund av sin personliga ansvarighet
enligt bolagslagen for bolagets förbindelser, därutinnan det i de vid min
skrivelse fogade ansökningar intagna uttrycket ”vilkendera bäst gälda
gitter syntes mera slentrianmässigt intaget än avsett att manifestera
sadan grund for ansökningarna. Vilken mening man emellertid kunde
hysa om innebörden i dessa ansökningar, torde det ej kunna vara lagstiftarens
mening, att handräckningen skulle begärts i två särskilda ansökningar,
vilket ju skulle förorsaka onödiga kostnader, i rak strid emot lagstiftarens
ovan angivna tanke att med lagen åstadkomma ett billigt förärande.
Har förelåge antagligen en lapsus, beroende därpå att lagstiftaren
ej tänkt pa denna kombination. Därest ansökning emot två eller
era gäldenärer upptoges och en av dem gjorde jäv, skulle Schneider för

tTT’ Gm0t denne vore förfallen, men att bevis

enligt 7 § kunde meddelas beträffande Övriga gäldenärer. Det bleve sålunda
utmätningsmannens sak att med ledning av ansökningen uttaga
fordringen hos dessa senare, helt eller delvis, beroende på om solidariskt
ansvar påståtts eller icke. Därest flera personer söktes såsom delägare i
handelsbolag, utan att för dessa påståtts personligt ansvar enligt bolagslagen,
syntes det Schneider dock ligga närmast till hands att anse ansökningen
riktad emot bolaget och att alltså, därest en av delägarna, som
tillika vore firmatecknare, framställde anmärkning, finna, att ansök lordSe

d l d6SS f n fÖrfaUit VM kommunikation av dylik ansökning
torde det da mahanda vara rattast att kommunicera med handelsbolaget

och ej, såsom overexekutor gjort, med delägarna, därmed också lagens
stadgande om överlämnande av originalhandlingen bokstavligen kunde

^Tr,Frågan’ hUFU ddgiVning 1 andl''a fal1’ då gäldenärer
söktes, skulle kunna aga rum med iakttagande av lagens bestämmelse om

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1020 års riksdan.

178

överlämnande av originalhandlingen, syntes Schneider ej möjlig att ful
tillfredsställande besvara. Vore det lagens mening att flera gäldenär^
skulle kunna sökas i samma ansökning, hade regler för tillvagaga g
sättet i sådana fall blivit uteglömda. Som ovan sagts hade Schneider a
visat dylika ansökningar. Beträffande ansvaret för delgivningskostnaden
då flera gäldenärer söktes, syntes det ej omöjligt att vid bestammande a
ersättningen utsätta särskilda ersättningsbelopp för kostnaden för g
ning med vardera av de sökta gäldenärerna, varefter det torde tillkomma
utmätningsmannen att uttaga sådan kostnad endast hos den gäldenär
rörande vilken bevis enligt 7 § utfärdades. Om man utgmge ifrån, åt
med lagstiftningen om handräckning för fordrans utfående avsetts att
bereda borgenär tillfälle att i samma ärende for samma fordran so a
mera än eu gäldenär, syntes reglerna för förfarandet böra ändras. Vore
detta ej avsikten, torde ett bestämt förbud emot lagens tiHampmng å an
sökning avseende mera än en gäldenär böra i lagen inforas. Intill dess
sådana bestämmelser i den ena eller andra riktningen lämna s, vore
Schneider mest böjd att icke upptaga ansökningar, riktade mot flera a
eu gäldenär, hädanefter även om dessa gäldenärer söktes sasom innehavare
av ett handelsbolag. För ledning darutmnan hemställde Schneide
om mitt yttrande.

Överexekutor i Hedemora, magistraten därstädes.

D& utom i det tall, som omtörmoldes i de vid min skrivelse lögade handlingarna,
magistraten endast i ett fall upptagit ansökning om lmndrackning
mot två eller flera gäldenärer, saknade magistraten egentlig er a
renhet därom. Som magistraten vid närmare eftertanke funnit förfarandet
icke låta sig väl förenas med gällande stadganden om handräckning
för fordrans utfående, funne magistraten sig liava oriktigt forfarit och
ämnade för framtiden i liknande fall icke upptaga ansökningen ti

prövning.

Överexekutor i Jönköping, borgmästaren O. Dahlback:

Enligt Dalilbäcks uppfattning uppfordrades man av innehållet i lagens
4 § att icke i andra fall än där uttryckligen angåves vägra att upptaga
ansökning. Ett motsatt förfarande torde, även om åtskilliga skal darfor
kunde åberopas, medföra vissa risker för överexekutor, skadeståndssky -dighet och dylikt. I överensstämmelse därmed hade Dahlbäck icke, allenast
av den grund att ansökningen avsåge flera än en person, vagrat att
upptaga densamma. En annan fråga, som finge bliva sökandens sak, vore
om delgivning med flera faktiskt kunde verkställas. Kunde delgivning
icke verkställas, finge ärendet uppenbarligen förfalla eller återkallas oc i
sökanden tvingas att gå domstolsvägen. Kunde sökanden förete delgiv -

179

ningsbevis, som avsåge blott en do! av de sökta, vore överexekutor givetvis
ur stånd att utfärda något bevis alls — ens för do verkligen delgivnas
vidkommande och resultatet bleve detsamma som i föregående fall. Vidkommande
beräkningen av handräckningskostnaden måste denna givetvis
vara approximativ med hänsyn till respektive gäldenärs i handlingarna
angivna hemvist eller uppehållsort. Regeln bleve sålunda, att hänsyn
borde tagas till överexekutors jurisdiktionsområde. Befunnes det senare,
att de verkliga delgivningskostnaderna dragit oproportionerligt höga belopp,
vore ju däråt intet att göra, så mycket mer som det måste anses gå
På sökandens eget äventyr att använda den i vissa fall gina, men ur andra
synpunkter så mycket vanskligare handräckningsvägen. Då det enligt
Dahlbäcks tanke vore faktiskt omöjligt att delgiva två gäldenärer, som
uppehölle sig på skilda orter, en och samma handling i huvudskrift, med
mindre den ene kunde förmås resa till den andres vistelseort och där gemensamt
med denne mottaga densamma, bleve ju kostnaderna för själva
elgivningen lika för dem båda. Att gäldenärerna icke förty vore pliktiga
att solidariskt gälda delgivningskostnaderna ansåge Dahlbäck följa
av allmänna rättsgrundsatser. Rent begreppsmässigt syntes också en person,
som jämte en annan åtagit sig förpliktelser på sådant sätt, att han
jamte denne kunde bliva föremål för gemensamt utsökningsförfarande
uppenbarHgen hava redan från början utgått från, att han löpte risken
att få vidkannas därmed förenade kostnader även för medkontrahentens
del Om av flera någon gjorde jäv, vore i vart fall jäv anfört, och överexekutor
syntes vara förhindrad att giva bevis därom, att ansökningen
lämnats obestridd.

Att den av K. B. i Malmöhus län intagna ståndpunkten, enligt vilken
det ar huvudskriften av de hos överexekutor uttagna handlingarna med
dara tecknat föreläggande, som skall tillställas gäldenären, är med lagen
överensstämmande lärer vara otvivelaktigt. Och vid sådant förhållande
synes mgen befogad anmärkning kunna riktas mot K. B:s i klagomålen
omförmälda, den 3 december 1927 meddelade beslut, varigenom K B förklarat
sig lagligen förhindrad att utfärda sådant bevis, som avses i 7 §
handrackningslagen. Däremot skulle man möjligen mot den av K. B. den
1 juni 1927 å ena exemplaret av den ingivna ansökningen tecknade resolutionen
kunna anmärka, att det för vederbörande stämningsman hade
vant till bättre ledning, om i resolutionen använts ett med lagen mera
överensstämmande uttryckssätt beträffande delgivningen, så tillvida att
sökanden hanvisats att till gäldenären överlämna ”detta exemplar av an
sökningen” i stället för ”denna resolution”.

Då jag, på sätt ovan anförts, ägnat frågan eu viss uppmärksamhet, har

180

detta emellertid skett ur andra synpunkter. Det syntes mig nämligen
vara av intresse att undersöka dels huruvida lagens rätta innebörd i allmänhet
beaktades och, i den mån så icke vore fallet, orsakerna därtill och
dels huruvida lagens föreskrift om sättet för delgivningen tilläventyrs
kunde anses medföra olägenheter, som vägde tyngre än den okade säkerhet
i förfarandet, som lagstiftaren med det föreskrivna delgivningssättet

torde hava åsyftat.

I det förstnämnda hänseendet visar utredningen bland annat, att man
icke allestädes trott sig behöva fatta lagens uttryckliga föreskrift om delgivningssättet
alldeles efter bokstaven. Mot en dylik praxis resa sig likväl
allvarliga betänkligheter. Visserligen har lagstiftaren avsett att pa
allt sätt underlätta och förenkla förfarandet. Dock hava, såsom rimligt
är, vissa betryggande former ansetts ofrånkomliga. Att sedan vid lagens
tillämpning, i syfte att uppnå ytterligare förenkling, lossa på dessa, torde,
även om det gäller en föreskrift, vars berättigande man själv anser tvivelaktigt,
icke kunna anses medgivet. Fordran på rättssäkerhet synes mig
sålunda förbjuda, att annat delgivningssätt än det i lagen stadgade godtages
av överexekutor. Den gäldenär, med vilken delgivning skett på
annat sätt, har uppenbarligen ur formell synpunkt — och frågan om behörig
delgivning är och måste vara av strängt formell natur — de allra
giltigaste anspråk på att en dylik delgivning frånkännes all rättsverkan.

Vad därefter angår frågan, huruvida det överensstämmer med lagens
mening, att handräckning för fordrans utfående påkallas mot två eller
flera personer genom en och samma ansökan, ligger för min del svaret
på denna fråga på sätt och vis klart redan genom det ovan anförda. Ty
då delgivningen förutsätter handlingarnas överlämnande i huvudskrift,
innebär ju detta ett hinder för hehörig delgivning med mera än en person.
Därtill kommer emellertid, att enligt min mening jämväl ett närmare
övervägande av lagens stadganden i övrigt leder till den slutsatsen, att
lagstiftaren knappast kan anses hava åsyftat, att en och samma ansökan
må avse mera än en gäldenär.

Till en början må anmärkas, att frånvaron av uttryckligt förbud mot
ansökan riktad mot två eller flera gäldenärer, icke utan vidare lärer få
tolkas som ett medgivande. Lagens tystnad i detta hänseende bör måhända
snarare ses mot bakgrunden av det förhållandet, att man beträffande
rättegången vid domstolarna aktat nödigt att i 11 kap. 2 § rättegångsbalken
uttryckligen för vissa fall medgiva målets anhängiggörande genom
en stämning, där på endera sidan äro två eller flera parter, samt att någon
analogisk tillämpning av sistnämnda stadgande här knappast torde kunna
ifrågakomma, då handräckningsförfarandet icke är någon process i vanlig
mening. Om då därtill kommer, att handräckningslagens bestämmelser
äro mindre förenliga med ett förfarande, där två eller flera gäldenä -

181

xer avses med samma ansökan, kan det förefalla frestande att i uttrycket
gäldenären” i lagens 3 § inlägga en begränsning, som detta uttryckssätt
i annat sammanhang icke alltid brukar innebära.

Handräckningsförfarandet enligt ifrågavarande lag är, såsom nämnts,
ingen process i vanlig mening. Någon prövning i sak av det framställda
anspråket förekommer icke, och förfarandet avslutas icke genom meddelande
av något beslut, vari överexekutor fastslår betalningsskyldigheten
och dess omfattning. Verkställigheten kommer i stället att grundas på
ansökningens innehåll. Skall det nu anses tillåtet, att i ansökningen två
eller flera gäldenärer nämnas, och utfärdas på grundvalen av en dylik
ansökning bevis, att jäv däremot icke anförts, så blir det utmätningsmannen
som skall pröva, i vad mån solidarisk betalningsskyldighet må anses
föieligga. För ett uppställande av dylik betalningsskyldighet såsom villkor
för ansökan mot två eller flera gäldenärer synes, om sådan ansökan
anses i något fall böra godtagas, saknas stöd i lagen. Att utmätningsmannens
prövningsrätt skulle sträcka sig längre än till ansökningens ordalag
— och innebära en tillämpning från hans sida t. ex. av lagens om handelsbolag
stadgande rörande bolagsmäns solidariska betalningsskyldighet
— torde val ingen vilja göra gällande. Men det ligger i öppen dag, att
redan en sålunda begränsad prövning kan bliva ganska vansklig. Ansökningar
formuleras icke alltid med önskvärd klarhet; och särskilt där betalning
fordras för flera skilda belopp, skall det lätt kunna inträffa, att
den som läser en ansökning måste stanna i tvekan, huruvida yrkande om
solidarisk betalningsskyldighet har avseende å alla poster eller blott å en
eller annan post. Det förefaller knappast troligt, att lagstiftaren velat
anförtro eu sådan tolkning, som här icke avser myndigheters klart avfattade
beslut utan enskilda personers skrifter, åt utmätningsmännen.

Det synes mig också kunna befaras, att en än större osäkerhet skulle
komma att göra sig gällande i fråga om handräckningskostnaden. Redan
overexekutors uppgift att på grundvalen av en förhandsuträkning bestamma
visst belopp, som, i händelse jäv ej göres, skall i sådant hänseende
gäldas, förefaller svår. Överexekutor kan ju icke veta, om delgivning
kommer att ske med samtliga gäldenärer, och på landsbygden kan delgivningskostnaden
för varje gäldenär spela en avsevärd roll. Att utsätta
särskilt belopp för varje gäldenär kan knappast vara riktigt, eftersom
vissa kostnader äro för gäldenärerna gemensamma. Utsättes således en
summa, i vilken samtliga gäldenärers delgivningskostnader inräknas, kan
tvekan lätt uppstå med avseende å sättet för verkställigheten. Att utan
vidare forutsätta solidarisk betalningsskyldighet lärer väl icke böra

ifrågakomma. Och en uppdelning efter huvudtalet kan icke heller alltid
anses rättvis.

Med avseende å frågan, huruvida ansökningen skulle anses helt eller

182

delvis förfallen, om jäv gjorts av någon, men icke av alla gäldenärer,
utvisa de av myndigheterna avgivna yttrandena, att med nuvarande avfattning
av lagen olika uppfattningar därutinnan lätt kunna göra sig
gällande. För min del skulle jag vara mest benägen att betrakta ansökningen
såsom helt förfallen, och detta såväl på grund av bestämmelsernas
ordalag som också med tanke därpå, att jäv kan hänföra sig icke blott
till själva betalningsskyldigheten utan även t. ex. till det förhållandet att
fordringen i verkligheten avser skadestånd eller är grundad på skriftligt
fordringsbevis och därför icke må göras till föremal för handräckning
enligt förevarande lag.

Allt som allt synes mig det ovan anförda giva vid handen, att haudräckningslagen
i sin nuvarande gestaltning icke är väl avpassad för annat
förfarande än sådant, där varje ansökan avser allenast en gäldenär, och
att det för att åstadkomma en ändring därutinnan skulle i olika avseenden
erfordras ganska genomgripande bestämmelser, vilka löpte fara att
te sig alltför invecklade för det högst förenklade förfarande, som man
med nämnda lag åsyftat. Det synes mig därför — även om man kan ställa
sig i viss mån tvivlande gentemot nyttan av det egenartade delgivningssätt,
som föreskrivits — åtminstone för närvarande knappast hava ådagalagts
tillräckliga skäl att föreslå någon ändring av handräckningslagens
delgivningsbestämmelser.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till K. B. i Malmöhus län
avlåten skrivelse, avskrev jag förevarande ärende såsom från min sida
slutbehandlat.

4. Myndigheternas officiella annonsering.

I en hit inkommen klagoskrift anförde redaktören J. Jaensson i Karlskrona
i egenskap av ansvarig utgivare av Blekinge Läns Tidning följande:

Enligt officiella siffror hade Blekinge Läns Tidning, vilken utgåves i
Karlskrona, en postupplaga, som betydligt överstege två andra i staden
utgivna tidningars postupplagor tillsammans. Trots detta förhållande
infördes länsstyrelsens i Blekinge län officiella annonser i en av sistberörda
tidningar, Karlskrona-Tidningen. Då länsstyrelsernas officiella
annonsering syntes böra ske i den på orten mest spridda tidningen, hade
från Blekinge Läns Tidnings sida upprepade gånger gjorts försök att få
länsstyrelsens i nämnda län annonsering överflyttad till denna tidning.
De skedda påstötningarna hade emellertid icke medfört något resultat.
Länsstyrelsens annonser infördes alltjämt i Karlskrona-Tidningen. Såsom
exempel kunde anföras, att i nr 47 för den 25 februari 1928 av sistnämnda

183

tidning iunnes införda två annonser om exekutiva auktioner inför läns
styrelsen ä fastigheter i Rödeby socken. A Rödeby poststation hade Blekinge
Läns Tidning 175 och Karlskrona-Tidningen 40 postprenumeranter.
Därav framginge tydligt, att ett fullständigt oefterrättligt förhållande
rådde beträffande annonseringen. På grund av en dylik annonsering kommo
;ju inga spekulanter. Enligt klagandens förmenande kunde det icke
vara förenligt med statens intresse, att vid officiell annonsering den mest
spridda tidningen förbiginges. Klaganden ville därför draga frågan om
berörda annonsering under min prövning.

Vid klagoskriften var fogat ett exemplar av nr 47 för den 25 februari 1928
av Karlskrona-Tidningen, däri funnos införda två av länsstyrelsen den IG
februari 1928 utfärdade kungörelser, den ena angående exekutiv auktion
a. den från 1 mantal Hålan nr 1, Johannesberg kallat, i Rödeby socken avsöndrade
lägenheten Hästhagen och den andra angående dylik auktion å
den från nyssnämnda lägenhet avsöndrade lägenheten Björka.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat länsstyrelsen
att inkomma med yttrande, anförde länsstyrelsen bland annat
följande:

Rörande sättet för offentliggörandet av länsstyrelsens kungörelser genom
tidningarna vore länsstyrelsen i de flesta fall på visst sätt bunden av
föreskrifter i vederbörliga författningar. Avsikten med kungörelsers intagande
i ortstidningarna vore givetvis, att kungörelsernas innehåll skulle
på ett säkrare sätt än som kunde ske enbart genom länskungörelserna
samt Post- och Inrikes Tidningar komma till den intresserade allmänhetens
kännedom. Det vore därför av vikt, att vid annonseringen denna
avsikt icke förbisåges. Bestämmelserna om tidningskungörandet vore
något varierande i de olika författningarna. Stundom föreskreves kungörande
i en eller flera ortstidningar och stundom allenast i en tidning i
orten, och beträffande sistnämnda fall tillädes exempelvis i 4 § i lagen den
13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura att, om flera tidningar
utgåves i den stad, där vederbörande myndighet hade sitt säte,
kungörelsen skulle införas i den av dessa tidningar, vari allmänna påbud
för staden vanligen meddelades. Meningen därmed vore tydligtvis att, i
analogi med de offentliga kungörelsernas intagande i Post- och Inrikes
Tidningar, allmänheten skulle veta, i vilken tidning den säkert hade att
återfinna myndigheternas kungörelser, en mening som länsstyrelsen ansåge
vara av så stor betydelse, att ett frångående av principen endast borde
ske undantagsvis och då på grund av synnerligen talande skäl.

Beträffande offentliggörandet av kungörelser, varom i ärendet närmast
vore fråga, nämligen kungörelser om exekutiva auktioner å fastigheter —
anförde länsstyrelsen vidare — stadgades i 101 § utsökningslagen, att kun -

184

görelse skulle, där så ske kunde, införas en gång i tidning inom orten. I
konsekvens med länsstyrelsens ovan uttalade uppfattning hade länsstyrelsen
därvid valt Karlskrona-Tidningen, som vore den äldsta på platsen
och i vilken tidning ortsmyndigheternas officiella kungörelser sedan gammalt
plägade införas, vadan allmänheten vore van att i denna återfinna
alla dylika kungörelser. Därest länsstyrelsen skulle frångå den dittills i
regel tillämpade principen och införa exempelvis auktionskungörelserna
den ena gången i en och den andra gången i en annan tidning, skulle detta
tillvägagångssätt säkerligen verka förvillande för allmänheten. Samma
princip att i viss tidning införa officiella meddelanden syntes — frånsett
vad som gällde beträffande Post- och Inrikes Tidningar — enligt vad
länsstyrelsen kunnat finna, omfattas av ortsmyndigheter på flera håll,
exempelvis i Stockholm. Huruvida denna tidning hade den största prenumerantstocken
eller ej betydde mindre; huvudsaken vore, att allmänheten
med bestämdhet visste, var den skulle återfinna de officiella meddelandena.
Att avgöra vilken tidning, som hade den största läsekretsen, kunde såsom
av länsstyrelsens tidigare erfarenhet framginge vara synnerligen vanskligt.
Uppgifterna från en tidning strede i de flesta fall mot uppgifterna
från en annan, beroende säkerligen på olika beräkning av bland annat
självprenumeration, lösnummerförsäljning m. m. Länsstyrelsen hade på
den tiden, när ännu sparbankernas revisionsberättelser skulle kungöras i
ortspressen, låtit respektive sparbankers egna styrelser föreslå lämplig
tidning för kungörandet, varigenom man trott sig tillgodose ortsintresset,
men icke ens denna anordning hade varit tidningarna till belåtenhet. Mot
länsstyrelsens princip att kungörandet skulle ske på sätt, som för allmänheten
vore det lämpligaste och bekvämaste, syntes stå tidningarnas ekonomiska
intresse. Då detta intresse icke i någon mån ansetts böra inverka
på länsstyrelsens åtgörande, hade länsstyrelsen icke ansett sig äga anledning
frångå sin, som länsstyrelsen trodde sig hava funnit, för den stora
allmänheten mest lämpliga princip. I

I avgivna påminnelser framhöll klaganden bland annat, att klaganden
ville instämma i länsstyrelsens uttalande att det icke borde förbises, att
avsikten med kungörelsernas intagande i ortstidningarna vore, att kungörelsernas
innehåll skulle på ett säkrare sätt än som kunde ske enbart
genom länskungörelserna och Post- och Inrikes Tidningar komma till den
intresserade allmänhetens kännedom. Genom detta uttalande hade länsstyrelsen,
enligt klagandens mening, själv förebragt ett verkligt bärande
skäl för att de ifrågavarande annonserna skulle införas i den mest spridda
ortstidningen. Ty med uttrycket att kungörelsernas innehåll skulle på ett
säkrare sätt än som kunde ske enbart genom länskungörelserna och Postoch
Inrikes Tidningar komma till den intresserade allmänhetens känne -

185

dom kundo väl icke avses annat än att ifrågavarande kungörelser och
meddelanden skulle träffa största möjliga antal personer. Och det sade
sig självt, att eu dylik kungörelse träffade en större allmänhet, om den
annonserades i en tidning, som hade den största spridningen, än om den
annonserades i en mindre spridd tidning. Det måste anses vara ett statsintresse
och därför också en bjudande plikt för de myndigheter, som vore
skyldiga att annonsledes lämna allmänheten meddelanden, att tillse, att
dessa meddelanden kungjordes på det för allmänheten lämpligaste sättet,
och det lämpligaste sättet vore otvivelaktigt det, som läte största möjliga
antal medborgare få dessa kungörelser under ögonen. Blekinge Läns Tidning
vore länets avgjort mest spridda tidning och mest anlitade annonsorgan.

Frågan om myndigheternas officiella annonsering berör ett ämne av så
pass vidsträckt omfattning och skiftande karaktär, att några på en gång
allmängiltiga och fullt enhetliga regler därför icke torde kunna uppställas.
Såsom länsstyrelsen i Blekinge län framhållit, finnas bestämmelser
rörande dylik annonsering i ett flertal författningar. Dessa bestämmelser
äro icke ensartade utan, såsom naturligt är, av växlande beskaffenhet.

Ofta är ändamålet med den officiella annonseringen att bringa till den
stora allmänhetens kännedom något, som denna allmänhet behöver veta
föi att kunna i vederbörlig ordning fullgöra sina medborgerliga skyldigheter.
. Exempel härpå erbjuda annonser om värnpliktstjänstgöring, beskattningsmyndigheternas
mottagningstider m. m. I dessa fall sker annonseringen
direkt i det allmännas intresse, och detta intresse går där ut på,
att meddelandet skall nå så stora befolkningslager som möjligt. Det kan
då icke vara annat än riktigt, att vederbörande myndighet låter sig angeläget
vara att, så långt respektive författningar det medgiva och tillgängliga
medel förslå, bedriva annonseringen på sådant sätt — genom anlitande
av den mest spridda tidningen eller två eller flera sådana tidningar —
att syftet med annonseringen fullt ut tillgodoses. (Jfr J. 0:s ämbetsberättelse
1917 sid. 140 och M. 0:s ämbetsberättelse 1918 sid. 334, 346 och 349.)

De förevarande klagomålen avse emellertid närmast annonser av annan
art, nämligen annonser rörande exekutiv auktion å fast egendom. Min
prövning, huruvida gällande föreskrifter rörande annonsering trätts för
nära, måste därför, i brist på kännedom om andra konkreta fall, inskränka
sig till annonser av sist omförmälda slag.

Beträffande exekutiv auktion å fast egendom stadgas i 101 § utsökningslagen,
att kungörelse om auktion skall, där så ske kan, införas i tidning
inom orten. Införes utan särskild begäran därom annons i mer än en ortstidning,
torde auktionsförrättaren under vissa förhållanden kunna utsätta

186

sig för risken att själv få vidkännas den därav föranledda merkostnaden.

I 198 § utsökningslagen stadgas nämligen, att endast nödig kostnad får
uttagas ur köpeskillingen för den försålda egendomen eller utkrävas av
exekutionssökanden. När det då gäller för auktionsförrättaren att avgöra,
i vilken ortstidning auktionen bör kungöras, synes mig visserligen icke
lagens tystnad i detta hänseende i och för sig innebära en anvisning om
frihet för honom att godtyckligt förbigå den mest spridda tidningen. Men
å andra sidan finner jag i fråga om detta slag av annonser det icke utan
vidare kunna tagas för alldeles givet, att en tidning, endast därför att den
allt som allt har den största upplagan, bör i förevarande avseende tillmätas
ett ovillkorligt företräde. Här som annars får man taga i betraktande
annonseringens syfte, vilket i de nu omhandlade fallen är att bland
största möjliga antalet tänkbara spekulanter sprida kännedom om auktionen.
Det är borgenärernas och gäldenärens intresse det framför allt gäller.
Några klagomål från dem hava emellertid icke försports. Och det är
icke under alla omständigheter säkert, att deras intresse bäst tillgodoses
genom annons i den tidning, som har den största totalupplagan. Den stora
allmänheten är ofta likgiltig för annonser av detta slag. En tidnings
spridning kan för övrigt, geografiskt sett, vara ojämn, och det lärer mången
gång kunna falla sig svårt att för varje auktion tillförlitligen utreda tidningarnas
relativa spridning i den särskilda ort, där fastigheten är helägen.
Det kan vidare möta svårigheter att i varje särskilt fall avgöra,
inom vilken tidnings läsekrets de tänkbara spekulanterna på den fastighet,
vars försäljning är förestående, äro talrikast företrädda. Slutligen
torde man icke kunna förneka betydelsen -— för den med annonseringen
åsyftade effekten — av att den del av allmänheten, som intresserar sig för
fastighetsaffärer, har klart för sig, i vilken tidning annonser av förevarande
slag bruka förekomma; och mot ett plötsligt ombyte av annonsorgan,
allrahelst om det företages utan att vederbörande rättsägare gjort
framställning därom, torde nog kunna anföras vissa betänkligheter med
hänsyn till dess möjliga inverkan på auktionens resultat.

Vad jag nu anfört upptog jag i en till länsstyrelsen i Blekinge län avlåten
skrivelse; och var ärendet därmed från min sida slutbehandlat.

5. Fråga angående handläggning och redovisning av ärende rörande
restindrivning av utskylder, som påförts inom annan kommun.

I en hit inkommen klagoskrift anförde drätselkammaren i Oskarshamn
i huvudsak följande:

Sedan klaganden genom magistraten i Oskarshamn hos Ö. Ä. för uppbördsärenden
sökt handräckning för uttagande av chauffören A. G. Örn -

187

berg påförda kommunalutskylder i Oskarshamn för år 1926, uppgående till
185 kronor 45 öre, hade uppbördskommissarien N. Moberg den 28 februari
1928 i ärendet utfärdat bevis, att örnberg saknade känd utmätnings- eller
inlörselbar tillgång. Vid undersökning hade klaganden emellertid inhämtat,
att örnberg vore fast anställd hos Svensk Engelska Mineraloljeaktiebolaget
i Stockholm med en årsinkomst av mellan 3,000 och 4,000 kronor
samt att han vore gift med en tandläkare, som deklarerade för en inkomst
av över 22,000 kronor. Den enda förklaring, klaganden kunde finna till att
bevis av ovan angivna innehåll kunnat i ärendet utfärdas, vore, att Örnberg
— såsom denne även uppgivit — icke blivit anmodad av exekutionsmyndigheterna
att betala ifrågavarande utskylder. Det vore emellertid
av största betydelse för städerna att få oguldna utskylder indrivna på ett
tillfredsställande sätt, och framför allt borde man kunna förlita sig på,
att bevis angående bristande tillgång utfärdades efter noggrann undersökning.
Klaganden hade på grund därav velat bringa det förevarande
fallet till min kännedom för vidtagande av de åtgärder, som kunde anses
erforderliga.

Det av Moberg utfärdade beviset hade enligt vid klagoskriften fogad
avskrift av den i handräekningsärendet åberopade debetsedeln följande
lydelse:

”Att i denna handling omförmälda restskyldiga person, som här i staden
saknar känd utmätnings- eller införselbar tillgång och som ej anträffats,
flyttat till okänd ort, betygar, Stockholm i 4 uppbördsdistriktet den 2a/s
1928. Nils Moberg. Uppbördskommissarie och stadsfogde.” I

I anledning därav anhöll jag, att Ö. Ä. för uppbördsärenden ville efter
vederbörandes hörande till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde därefter Moberg bland annat följande:

Omförmälda debetsedel hade varit försedd med anteckning dels av pastorsämbetet
i Oskarshamn, att Örnberg den 8 juli 1926 inflyttat i Matteus
församling i Stockholm, dels ock av mantalskontoret i Stockholm, att Örnberg
bodde i huset Birger Jarlsgatan nr 16, 2 tr. Med anledning därav
hade örnberg sökts å nämnda adress men icke kunnat anträffas, och hade
där icke heller kunnat erhållas någon upplysning om hans bostad. Under
sådana förhållanden hade örnberg måst redovisas såsom ”okänd”. Då
Örnberg icke anträffats, hade naturligtvis icke heller någon upplysning
kunnat erhållas om hans ekonomiska förhållanden eller hans familjeförhållanden.

I yttrandet åberopade Moberg vidare ett därvid fogat, i mantalskontoret
i Stockholm den 28 april 1928 utfärdat intyg, enligt vilket å ifrågavarande
debetsedel såsom Örnbergs bostadsadress å mantalskontoret felaktigt antecknats
Birger Jarlsgatan 16 i stället för Birger Jarlsgatan 66.

188

I eget utlåtande anförde ö. Ä. för uppbördsärenden följande:

Någon försummelse kunde icke i ärendet läggas Moberg till last. Någon
adress å den restskyldige hade icke uppgivits av handräckningssökanden,
och Moberg hade låtit söka den restskyldige å den från mantalskontoret
erhållna adressen, vilken emellertid senare visat sig vara felaktig. Då den
restskyldige helt naturligt icke kunnat där anträffas, hade ärendet av Moberg
redovisats med bevis, att varken den restskyldige eller honom tillhörig
egendom kunnat anträffas.

Klaganden avgav påminnelser, däri klaganden anförde, jämte annat,
följande:

Det torde få anses tillräckligt, om man, såsom i förevarande fall skett,
uppgåve den församling, till vilken den restskyldige utflyttat. Hade vederbörande
utmätningsman erhållit dylik uppgift, torde det åligga honom att
inom församlingen söka rätt på den skattskyldige, vilket enklast skedde
genom inhämtande av upplysningar å pastorsexpeditionen eller å mantalskontoret.
Hade man å ena stället erhållit felaktig adress, borde man icke
omedelbart utfärda hindersbevis utan genom förnyad efterfrågan söka
utforska den rätta adressen. Om den skattskyldige avflyttat från församlingen,
borde å beviset lämnas uppgift om, varthän den skattskyldige avflyttat.
Med ledning enbart av det av Moberg utfärdade beviset skulle
örnberg icke kunnat sökas någonstädes.

Klaganden framhöll slutligen, att klaganden icke lidit skada genom bevisets
utfärdande, enär möjlighet funnes att genom förnyad handräckning
utfå skattebeloppet. I

I en till Ö. Ä. för uppbördsärenden avlåten skrivelse anförde jag följande: I

§ 20 uti gällande reglemente för uppbördsverket i Stockholms stad
stadgas, att inkomna framställningar om handräckning för uttagande av
utskylder och avgifter, påförda å ort utom Stockholm, skola överlämnas
till revisorn å Ö. Ä:s avdelning för uppbördsärenden, som i de fall, då upplysning
om de restskyldigas adresser icke kunnat erhållas, återsänder restlängdsutdragen
med bevis därom och mellan uppbördskontoren fördelar
övriga restlängdsutdrag. Därvid skall tillika meddelas upplysning om den
myndighet, av vilken handräckning hegärts. Sedan uppbördskommissarien
låtit i dagbok införa utdragen och stadgad indrivningsavgift, överlämnas
desamma jämte förteckning därå till vederbörande uppbördsman,
som har att vidare förfara, bland annat på sätt i § 16 mom. 3 samma reglemente
är stadgat. Enligt berörda moment andra stycket åligger det uppbördsmannen
att varje vecka till uppbördskommissarien överlämna för -

teckningar å sådana restantieposter, vilka därför att den restskyldige begivit
sig till annan känd ort icke kunnat uttagas, ävensom å de resterande
utskylder, för vilkas uttagande hinder av annan laga orsak mött. Vidare
föreskrives, att förteckningarna skola innehålla upplysning om hindret
för restantieposternas uttagande samt uppgift angående den restskyldiges
vistelseort, om den är känd. Uppbördskommissarien åligger det därefter
— jämlikt förberörda § 20 — att lämna redovisning direkt till den myndighet,
varifrån anhållan om handräckning utgått.

Av det anförda torde framgå, att vederbörande uppbördskommissarie
har att vid utfärdande av hindersbevis i ärenden av förevarande art, där
så är påkallat, pröva, huruvida laga hinder mött för uttagande av de resterande
utskylderna. Skulle därvid finnas skäl till misstanke, att oriktig
adressuppgift omöjliggjort den restskyldiges anträffande, torde det visserligen
vara lämpligt, att uppbördskommissarien vidtager åtgärder för
hindrets undanröjande genom kontrollerande av förut inhämtad uppgift.
Om t. ex. vid den restskyldiges eftersökande å uppgiven adress erhållits
upplysning, att han aldrig bott därstädes, synes mig skäl för dylik misstanke
vara för handen. I det nu föreliggande fallet har dock måhända icke
nagon sadan omständighet förekommit, som givit uppbördskommissarien
anledning antaga, att den från mantalskontoret uppgivna adressen varit
oriktig. Vid sådant förhållande kan det, enligt min mening, icke läggas
Moberg till last såsom tjänstefel, att han utfärdat hindersbevis efter det
anmält blivit, att örnberg ej kunnat anträffas å den uppgivna adressen.
Däremot finner jag sagda bevis vara såtillvida felaktigt, att Moberg däri
uppgivit, att den restskyldige flyttat till okänd ort, en uppgift som varit
ägnad att giva upphov åt det antagandet, att man verkligen sökt den restskyldige
under rätt adress, men att han befunnits avflyttad till okänd ort.
Den omständigheten att beviset, på sätt framgår av den hos mig jämväl i
huvudskrift företedda debetsedeln, anbringats med stämpel föranleder visserligen
till antagande, att berörda avfattning tillkommit av förbiseende,
och någon skada lär väl därav ej hava tillskyndats klaganden. Då det
emellertid för möjliggörande av förnyade handräckningsansökningar är
av vikt, att meddelade hindersbevis icke innehålla missvisande eller oriktiga
uppgifter, anser jag mig med anledning av vad i ärendet förekommit
böra erinra om nödvändigheten av att större varsamhet iakttages vid utfärdandet
av dylika bevis.

Med anhållan, att Moberg matte genom ö. Ä:s försorg underrättas om
innehållet i min skrivelse, avskrev jag ärendet ur mitt diarium.

190

6. Fråga rörande tillämpningen av 13 § i lagen den 19 juni
1919 om fri rättegång.

I en till mig inkommen skrift anförde J. Boquist i Herrljunga under
åberopande av vederbörandes uppdrag klagomål däröver att — sedan
Kullings häradsrätt, vid vilken Ellen Larsson i Eggvena Stensgården åtnjutit
fri rättegång i visst mål, genom utslag den 5 augusti 1925 förklarat,
att de av den fria rättegången föranledda kostnaderna skulle stanna å
statsverket — landsfiskalen E. A. Hellstrand låtit genom fjärdingsmannen
G. Svensson utkräva nämnda kostnader, uppgående till sammanlagt
40 kronor 40 öre, hos en Ellen Larssons syster, Amanda Larsson. Svensson
hade, anförde klaganden, den 15 januari 1926 sökt Ellen Larsson i hennes
föräldrahem i Eggvena Stensgården. Då Ellen Larsson vid tillfället vistats
å annan ort, där hon hade tjänst, hade Amanda Larsson, vilken mottagit
Svensson, tillfrågat denne om orsaken till systerns eftersökande,
varvid Svensson, som trott, att det vore honom ålagt att uppbära medlen,
uppgivit, att hon skulle betala kostnader i ovanberörda rättegång. Då
Amanda Larsson haft vetskap om, att Ellen Larsson icke hade några penningar
till nämnda kostnader, och dessutom önskat förskona Ellen Larsson
från eftersökning å den ort, där hon hade tjänst, hade Amanda Larsson,
ehuru hon haft knappt om penningmedel, till Svensson utbetalt det
omförmälda beloppet. Klaganden anhöll, att det måtte åläggas Hell
strand att till Amanda Larsson återbetala samma belopp. I

I infordrat yttrande anförde landsfiskalen Hellstrand, att han den 10 januari
1926 från länsstyrelsen i Älvsborgs län för vederbörlig åtgärd enligt
13 § i lagen om fri rättegång den 19 juni 1919 mottagit eu förteckning
över av häradsrätten under år 1925 avgjorda mål, i vilka fri rättegång
åtnjutits. I förteckningen hade för Ellen Larsson upptagits ett kostnads
belopp av 40 kronor 40 öre. Med anledning därav hade Hellstrand samma
dag beordrat fjärdingsmannen Svensson att avfordra Ellen Larsson
nämnda belopp. Den 18 januari 1926 hade från Svensson inkommit redovisning
i ärendet med kontant 40 kronor 40 öre, vilket belopp Hellstrand
den 19 i samma månad insänt till länsstyrelsen. Enligt Hellstrand tillhandakommet
meddelande från länsstyrelsen hade beloppet upptagits såsom
redovisat i månadsräkningen för januari 1926. Under åberopande av
§ 14 i kungl. förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas skall
vid tillämpning av lagen om fri rättegång hemställde Hellstrand, att
klagandens framställning måtte lämnas utan avseende.

Vid yttrandet var fogad eu av fjärdingsmannen Svensson avgiven förklaring,
däri anfördes följande:

Då Svensson någon av dagarna mellan den 10 och den 18 januari 1926,

I!)l

enligt order, inställt sig i Kilen Larssons föräldrahem för att avfordra
henne ifrågavarande rättegångskostnad, hade Kilen Larsson icke varit
hemma. Det hade upplysts, att hon kade plats i trakten av Alingsås.
Svensson hade emellertid träffat hennes fader samt hennes syster Amanda
Larsson. Då Svensson begärt att få uppgift om Kilen Larssons adress för
att, som Svensson tänkt, låta transportera handlingarna till den ort, där
hon vistades, hade fadern och systern hett att få veta, vad Svensson ville
Ellen Larsson. Svensson hade eljest icke tänkt att tala om det. Då Svensson
upplyst dem om vad saken gällde, hade Amanda Larsson utan den
ringaste påstötning därom från Svenssons sida sagt, att hon skulle betala
kostnaderna, samt tagit fram penningar och betalat. Svensson hade varken
krävt betalning eller tänkt, att han då skulle få några penningar. Beträffande
Ellen Larssons ekonomiska förhållanden och huruvida hon kunde
äga förmåga att, utan intrång i de medel, som vore nödiga för hennes eget
uppehälle och för fullgörande av henne åliggande underhållsskyldighet,
gälda ifrågavarande rättegångskostnad kunde Svensson icke yttra sig,
då Ellen Larsson sedan ett par års tid icke vistats i Eggvena.

Sedan jag under hänvisning dels till innehållet i 13 § i lagen om fri
rättegång och dels till den omständigheten, att Svensson syntes hava utan
vidare erhållit uppdrag att avfordra Ellen Larsson det ifrågavarande beloppet
och jämväl utan all undersökning i fråga om förhandenvaron av
i lagen omnämnda förutsättningar uppburit och redovisat beloppet, anmodat
Hellstrand att inkomma med förnyat yttrande, anförde Hellstrand
följande:

Innehållet i 13 § i lagen om fri rättegång, jämfört med § 14 fjärde stycket
i förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas skall vid tillämpning
av nämnda lag, däri det bland annat hette, att kronans ombudsman
hade att vidtaga de åtgärder för tillvaratagande av statsverkets rätt till
ersättningens återbekommande, som för varje fall kunde finnas erforderliga.
hade Hellstrand fattat så att, därest den, som åtnjutit fri rättegång,
frivilligt erlade av staten utbetalta rättegångskostnader, någon undersökning
icke erfordrades för utrönande, huruvida han funnes utan intrång
i de medel, som vore nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet, kunna gälda sådan
kostnad. Sådan undersökning hade Hellstrand ansett böra verkställas
endast för bedömande av huruvida talan skulle i laga ordning väckas om
kostnadens ersättande. Uppdraget till Svensson att avfordra Ellen Larsson
det ifrågavarande beloppet hade icke innehållit särskild föreskrift om
undersökning, då Svensson liksom distriktets övriga tolv fjärdingsmän
vore fullt medveten om samt kunde bedöma, under vilka förutsättningar
och efter vilka undersökningar allmänna medel av olika slag borde av -

192

fordras eller indrivas. Då Svensson omkring 8 dagar efter erhållet uppdrag
till Hellstrand insänt ifrågavarande 40 kronor 40 öre, hade Hellstrand
varit förvissad om, att Ellen Larsson frivilligt erlagt penningarna,
vilka också av Hellstrand omedelbart därefter redovisats till länsstyrelsen.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att ifrågakomna 40 kronor
40 öre ingalunda, såsom Hellstrand sökt göra gällande, erlagts frivilligt.
Amanda Larsson hade icke förstått vad saken gällt utan trott, att Ellen
Larsson, i händelse beloppet icke erlades, kunde bliva utsatt för något
obehag.

Sedan jag därefter anhållit, att K. B. i Älvsborgs län måtte inkomma
med utlåtande, anförde K. B., att K. B. på grund av vad i ärendet förekommit
låtit verkställa undersökning för utrönande, huruvida Ellen
Larsson kunde anses hava vid tiden för beloppets gäldande till Svensson
förmått gälda detsamma utan intrång i de medel, som varit nödvändiga
för hennes eget uppehälle och för fullgörande av henne åliggande underhållsskyldighet.
Den verkställda utredningen hade givit vid handen, att
Ellen Larssons ekonomiska ställning vid ifrågavarande tidpunkt icke
varit sådan, att hon enligt 13 § i lagen om fri rättegång kunnat förpliktas
ersätta statsverket nämnda kostnad. På grund därav hade K. B. den 10
mars 1928 å andra huvudtitelns anslag ”kostnader, som enligt lagen om
fri rättegång skola gäldas av allmänna medel” utanordnat och i postanvisning
översänt 40 kronor 40 öre till Amanda Larsson. Någon förseelse
vid utövningen av ifrågavarande tjänsteuppdrag syntes icke kunna läggas
Svensson till last. I

I 2 § i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång stadgas, att part, som
beviljats fri rättegång, skall vara befriad från erläggande av stämpelavgift
i målet och tillika njuta den förmån att av allmänna medel skola
gäldas vissa kostnader i rättegången.

I 8 § heter det att, när rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång
varit part beviljad, skall rätten, där parten jämlikt 7 § i lagen förklarats
förlustig sagda förmån, förplikta honom ersätta statsverket kostnad,
som enligt 2 § skolat gäldas av allmänna medel. Är ej sådant fall för
handen, men tappar motparten, skall dylik ersättningsskyldighet åläggas
denne, där han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

I 13 -§ stadgas, att part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter
rättegångens avslutande finnes utan intrång i de medel, som äro nödiga

193

löi liuns eget uppehälle oeh för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kunna gålda rättegångskostnad, som enligt ifrågavarande
lag av allmänna medel gnidits, på yrkande av kronans ombudsman i
den ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas ersätta statsverket sådan
kostnad, såframt motparten ej i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet.
Talan därom må dock ej väckas senare än 5 år efter rättegångens
avslutande.

hn allmän princip är sålunda, att de kostnader, som åsamkats statsverket
därigenom, att part åtnjutit fri rättegång, böra gottgöras statsverket
antingen av nämnda part, om han förklarats förlustig förmånen av fri
rättegång, eller av hans motpart, om denne tappar målet och enligt allmänna
rättsregler hör gälda den vinnandes rättegångskostnader. Gemensamt
för båda dessa fall är, att domstolen skall i det slutliga utslaget i
målet förplikta vederbörande part att till statsverket återgälda kostnaderna.
I § 13 i kungl. förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas
skall vid tillämpning av lagen om fri rättegång hava meddelats vissa bestämmelser,
som avse kostnadernas uttagande i de fall, då domstol i det
slutliga utslaget ålagt part att till statsverket återgälda dem. Enligt dessa
bestämmelser skall i dylikt fall inom en månad efter utslagets dag transumt
därav översändas till K. B. i länet för utslagets verkställande i
nämnda avseende. Genom K. B:s försorg bringas utslaget då till verkställighet
i vanlig ordning.

I Övriga fall, d. v. s. då ingendera parten fått sig ålagt att till statsverket
återgälda nämnda kostnader, är den allmänna principen den, att
statsverket får vidkännas desamma utom för den händelse att part, ’som
åtnjutit fri rättegång, sedermera finnes utan intrång i de medel, som äro
nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet, kunna gälda samma kostnader.

Av 13 § i lagen framgår, att i där avsedda fall för uttagande tvångsvis
etter målets slutbehandling lios part, som åtnjutit fri rättegång, av de
darav föranledda och av allmänna medel betalade kostnaderna förutsatts,
att yrkande därom framställes i särskild rättegång mot parten. Först
sedan i en sålunda anhängiggjord rättegång parten blivit ålagt att till
statsverket återgälda berörda kostnader, kunna de av honom exekutivt
uttagas.

For att möjliggöra bevakande av denna statsverkets rätt till återbekommande
av sagda kostnader hava vissa därtill syftande bestämmelser givits
i § 14 i tillämpningsförordningen. Sålunda stadgas där, att vederbörande
expeditionshavande vid domstol för varje kalenderår skall upprätta
förteckning över alla under året slutligen avgjorda mål, däri skyldighet
att till statsverket återgälda de av allmänna medel guldna rättegångskostnader
ej blivit någondera parten ålagd, med angivande av namn

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1S20 års riksdoff.

194

och adress å den, som i målet åtnjutit fri rättegång, sammanlagda kostnaden,
som av allmänna medel gnidits eller skall gäldas, samt utslagets
dag. Denna förteckning skall inom 3 månader efter årets utgång översändas
till K. B. i det län, där den domstol, som i första instans domt i
målet, har sin domvärjo.

De sålunda översända förteckningarna skola enligt samma lagrum a\
K. B. överlämnas till kronans ombudsman i orten, som har att i enlighet
med stadgandet i 13 § i lagen om fri rättegång vidtaga de åtgärder för
tillvaratagande av statsverkets rätt till ersättningens utbekommande, som
för varje fall må finnas erforderliga.

Kronans ombudsman i orten är å landet vederbörande landsfiskal.
Denne har alltså att efter mottagandet av förteckning, som nyss nämnts,
i första rummet undersöka, om däri upptagen part, som åtnjutit fri rättegång,
kan utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, gälda
rättegångskostnaderna. Först sedan visshet därom vunnits, kan landsfiskalen
vidtaga ytterligare åtgärder för kostnadernas uttagande. Härför
står honom icke annat tvångsförfarande till huds än att vid dom
stol anhängiggöra talan mot parten med yrkande om åläggande för denne
att utgiva kostnadsbeloppet. Vill parten frivilligt erlägga beloppet, bör
naturligtvis detsamma mottagas.

I förevarande fall har K. B. i Älvsborgs län för vederbörlig åtgärd enligt
13 § i ovannämnda lag till Hellstrand överlämnat en förteckning över
vid Kullings häradsrätt under år 1925 avgjorda mål, däri fri rättegång
åtnjutits och ingendera parten ålagts att återgälda av statsverket utgivna
kostnadsbelopp. Enligt denna förteckning har i dylikt mål, däri Ellen
Larsson åtnjutit fri rättegång, de av statsverket i anledning därav gäldade
kostnader uppgått till ett belopp av 40 kronor 40 öre, På grund därav
har Hellstrand beordrat fjärdingsmannen Svensson att avfordra Ellen
Larsson beloppet. Då Svensson därefter den 15 januari 1926 inställt sig i
Ellen Larssons föräldrahem för att avfordra henne beloppet men icke anträffat
henne, har beloppet erlagts till Svensson av hennes syster Amanda
Larsson, varpå Svensson översänt detsamma till Hellstrand. Därefter hav
Hellstrand redovisat beloppet till K. B.

I enlighet med vad jag ovan anfört lärer Hellstrands åtgärd att, på sätt
som skett, beordra Svensson att avfordra Ellen Larsson sagda belopp icke
stå i överensstämmelse med innehållet i 13 § i lagen om fri rättegång. Då
i häradsrättens ovanberörda utslag, varemot talan icke synes hava blivit
fullföljd, ingendera parten ålagts att till statsverket återgälda ifrågavarande
belopp, kan någon skyldighet för Ellen Larsson att gälda beloppet
icke hava förefunnits under andra förutsättningar än de i nyssnämnda
lagrum angivna. Vad departementschefen anfört vid remiss till

195

lagrådet av ett år 1918 framlagt lagförslag i ämnet synes också utvisa,
att det varit avsett, att man vid tilliimpningen av bestämmelserna om
återbäringsskyldighet i fall som det förevarande skulle framgå med försiktighet.
överlämnandet till Hellstrand av den omförmälda förteckningen
synes i första band hava bort föranleda honom att verkställa eller
låta verkställa en undersökning, huruvida Ellen Larsson utan intrång i
do medel, som voro nödiga för hennes eget uppehälle och för fullgörande
av henne åliggande underhållsskyldighet, kunde erlägga ett belopp av
40 kronor 40 öre. Först om det vid sådan undersökning visat sig, att be
loppet kunde av Ellen Larsson erläggas utan dylikt intrång, hade Hell
strand bort tillfråga benne, huruvida hon vore villig att utan stämning
erlägga detsamma, samt, om hon vägrat betala, uttaga stämning med yrkande
om åläggande för henne att utgiva beloppet. Om den företagna undersökningen
däremot givit ett motsatt resultat, hade Hellstrand bort låta
ärendet vila i avbidan på om beloppet sedermera inom den i ovannämnda
lagrum stadgade tiden kunde utkrävas.

Att beordra fjärdingsmannen att utan vidare kräva vederbörande på
kostnad sbeloppet kan däremot icke anses överensstämma vare sig med
lagens anda eller dess bokstav. Det får nämligen icke förbises, att den
stora allmänheten säkerligen icke kan rätt skilja mellan, å ena sidan, ett
dylikt av kronobetjäningen med företeende av ett slags restlängd framställt
krav och, å andra sidan, eu exekution i vanlig mening. Detta belyses
på ett träffande sätt av förevarande fall. Hellstrands tro att betalningen
erlagts frivilligt har tydligen saknat grund i verkligheten; och enligt
min mening har Hellstrand icke varit berättigad att invagga sig i
en dylik föreställning. Vad Hellstrand anfört till försvar för sin underlåtenhet
att anmoda Svensson att, innan beloppet avfordrades Ellen Larsson,
verkställa undersökning av ovan omförmälda slag eller att överhuvud
giva Svensson nödiga instruktioner synes mig nämligen icke förtjäna avseende.
Att Svensson icke varit underkunnig om förutsättningarna för beloppets
utkrävande torde framgå såväl av själva händelseförloppet vid utförandet
av det honom lämnade uppdraget som av vad Svensson anfört i
sin förklaring.

Den med anledning av min remiss till K. B. verkställda utredningen
hade visat, att Ellen Larsson icke kunde utan sådant intrång, som ovan
nämnts, återgälda beloppet. På grund därav hade genom K. B:s försorg
det av hennes syster Amanda Larsson erlagda beloppet till Amanda Larsson
återbetalats.

Med hänsyn därtill och då någon skada sålunda icke uppkommit genom
Hellstrands förfarande, fann jag klagomålen icke föranleda annan
åtgärd än att jag i skrivelse till Hellstrand delgav honom ovanberörda

196

synpunkter under förväntan, att han i framdeles förekommande fall av
liknande beskaffenhet måtte hava dem i minnet.

7. Vissa frågor angående tillämpningen av lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Av handlingarna i ett genom klagomål av banktjänstemannen K. G.
Svensson i Visby härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Enligt en mellan klaganden och hans hustru Ebba Engström i anledning
av tillämnad hemskillnad träffad överenskommelse skulle Ebba Engström
såväl under hemskillnadstiden som framgent hava vårdnaden om
makarnas barn Karl Erik, född den 21 december 1920, och Ebba Margareta,
född den 22 mars 1923, samt klaganden utgiva bidrag till Ebba Engströms
underhåll med 75 kronor i månaden, så länge hon levde ogift, och
till vartdera barnets underhåll med 50 kronor i månaden till barnets sextonde
år.

Genom utslag den 27 juli 1925 dömde rådhusrätten i Visby till hemskillnad
mellan klaganden och Ebba Engström. Sedan Ebba Engström därefter
instämt klaganden till rådhusrätten med yrkande om äktenskapsskillnad
och om åläggande för klaganden att jämte ovanberörda underhållsbidrag
utgiva sjukbidrag till parternas barn, dömde rådhusrätten i
utslag den 30 augusti 1926 till äktenskapsskillnad mellan parterna, varjämte
rådhusrätten, som tillerkände Ebba Engström vårdnaden om barnen,
förpliktade klaganden att till Ebba Engström månadsvis i förskott
utgiva såsom bidrag till hennes eget underhåll, så länge hon levde ogift,
75 kronor och till vartdera barnet, för tiden intill dess det fyllt 16 år, likaledes
75 kronor, dock med rätt för klaganden att vid ändrade förhållanden
hos domstol anhängiggöra talan om jämkning i fråga om underhållets
storlek. Efter besvär av klaganden — dock ej i fråga om själva äktenskapsskillnaden
— fann Svea hovrätt genom utslag den 14 mars 1927 ej
skäl göra ändring i rådhusrättens utslag. Hovrättens utslag vann laga
kraft.

På ansökan av Ebba Engström meddelade stadsfogden i Visby K. Widin
genom beslut den 21 oktober 1927 till gäldande av underhållsbidrag enligt
hovrättens utslag införsel i klaganden tillkommande avlöning hos Aktiebolaget
Svenska Handelsbanken i Visby, varvid Widin förordnade, att vid
varje månadsavlöning skulle innehållas ett belopp av 250 kronor samt den
1 december 1927 därutöver 200 kronor, dock att klaganden varje månad
skulle förbehållas ett belopp av 145 kronor.

Genom beslut den 12 november 1927 meddelade Widin vidare till gäldande
av ännu ogulden del, 407 kronor 83 öre, av klaganden påförda krono -

197

och kommunalutskylder lör år 1926 jämte pensionsavgift för år 1927 tilllika
med indrivningsavgift införsel i klaganden tillkommande avlöning
hos Visby stads lärlings- och yrkesskolor. I detta beslut förordnade Widin,
att till galdande av nyssnämnda summa skulle av avlöningen, i den mån
deu förfölle till betalning, vid varje avlöningstillfälle innehållas ett belopp
av 80 kronor.

Sedan klaganden, som ingått nytt äktenskap, anfört besvär över de av
Widin sålunda meddelade besluten under yrkande om nedsättning av det
genom beslutet den 21 oktober 1927 bestämda införselbeloppet och undanröjande
av beslutet den 12 november 1927, fann överexekutor i Visby i utslag
den 28 januari 1928 ej skäl att göra annan ändring i överklagade besluten
än att, enär det med avseende å vad i målet blivit upplyst skäligen
finge antagas, att för underhåll åt klaganden och hans nuvarande hustru
åtginge omkring 185 kronor i månaden, klaganden för sådant ändamål
skulle förbehållas samma belopp, så att innehållande finge ske endast i
den mån klagandens sammanlagda avlöning hos ovannämnda båda arbetsgi\are
översköte detta belopp. Mot överexekutors utslag blevo besvär icke
anförda.

I eu den 16 februari 1928 hit inkommen skrift anförde klaganden klagomål
däröver, att genom ovanberörda införselbeslut så stor del av klagandens
avlöning inneliölles, att han icke på sin återstående inkomst kunde
nödtorftigt forsörja sig själv och sin hustru i andra giftet. Klaganden
framhöll bland annat, att i det belopp, för vilket införsel beviljats den 21
oktober 1927, inginge även sådan skuld, som uppkommit därigenom, att
klaganden under tiden till dess hovrätten fastställt rådhusrättens utslag
den 30 augusti 1926, varigenom klaganden ålagts att utgiva tillhopa 225
Jtionor i månaden, erlagt endast det i ovanberörda överenskommelse mellan
makarna bestämda beloppet, 175 kronor i månaden. Den sålunda uppkomna
skulden hade uppgått till 400 kronor, som alltså skulle erläggas
jämsides med de månatligen förfallande underhållsbidragen om 225 kronor.

I anledning av klagomålen anmodade jag med tanke på stadgandet i 6 §
i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
stadsfogden Widin att till mig inkomma med yttrande och därvid upplysa
å vilka tider de bidragsbelopp förfallit till betalning, vilka avsåges i beslutet
den 21 oktober 1927, samt vilka belopp vid varje särskild tidpunkt
innehållits i de förevaran de införselärendena. I

I den 16 mars 1928 avgivet yttrande anförde Widin bland annat följande:
Ärendet angående införsel till gäldande av underhållsbidrag åt klagandens
frånskilda hustru samt hennes och klagandens barn hade anhängig -

198

gjorts hos Widin den 1 juni 1927. Därvid hade begärts uttagande av följande
dittills förfallna belopp, nämligen åtta poster om tillhopa 400 kronor,
som förfallit till betalning med 50 kronor respektive den 1 september,
den 1 oktober, den 1 november och den 1 december 1926 samt den 1 januari,
den 1 februari, den 1 mars och den 1 april 1927 samt därefter 225 kronor i
förskott för varje månad från och med den 1 juli 1927. Till Widin hade
utan införsel guldits 225 kronor respektive den 1 juli, den 1 augusti och
den 1 september 1927. Därefter hade på grund av det av Widin den 21
oktober 1927 meddelade införselbeslutet av arbetsgivaren till Widin levererats
den 2 november 1927 162 kronor 34 öre, den 2 december 1927 450 kronor,
den 3 januari 1928 250 kronor samt samma belopp såväl den 2 februari
som den 2 mars 1928. När införselbeslutet den 21 oktober 1927 utfärdats,
hade sålunda av förfallna 1,300 kronor allenast 675 kronor varit
guldna, varemot såsom oguldna återstått 625 kronor. I ärendet rörande
införsel till gäldande av utskylder hade från Visby stads lärlings- och
yrkesskolor levererats den 15 december 1927 120 kronor samt den 7 mars
1928 40 kronor. Underhållsbidragets storlek vore bestämt till 225 kronor i
månaden genom rådhusrättens av Svea bovrätt fastställda utslag den 30
augusti 1926. Enligt vad klaganden själv uppgivit hade han inlett ny
rättegång för att söka åstadkomma en sänkning av underhållsbidraget.
Någon ändring torde dock icke hava skett i av Stockholms rådhusrätt den
29 november 1927 meddelat utslag i målet. Klagandens förmåga att fullgöra
underhållsbidraget torde sålunda vara ingående prövad; och syntes
det egendomligt, att klaganden därefter kunde påfordra, att en domsverkställare
skulle meddela befrielse från fullgörande av underhållsskyldigheten.

Beträffande till en början själva klagomålen, vilka gmgo ut på att klaganden
genom införselbesluten månatligen frånhändes ett alltför stort belopp
i förhållande till klagandens inkomster och levnadsbehov, fann jag
desamma icke påkalla något ingripande från min sida. Genom Överexekutors
utslag hade med hänsyn till vad därstädes blivit upplyst ett ökat
belopp av månadsavlöningen blivit klaganden förbehållet, så att innehållande
skulle ske först sedan nämnda belopp utgått till klaganden. Som
klaganden icke i föreskriven ordning överklagat detta utslag, hade väl
därigenom för den närmaste tiden därefter blivit bestämt, att införsel
skulle äga rum på sätt i utslaget angavs. Därmed var emellertid icke definitivt
fastställt, att införsel skulle ske i samma utsträckning allt framgent.
Enligt 8 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller
livränta äger nämligen, om, efter det förordnande om införsel givits, anledning
yppas till jämkning i de därvid meddelade bestämmelser, utmät -

ningsmannen utan hinder av det förra beslutet förordna om sådan
jämkning.

I motiven till införsellagen (förslag till lag om barn utom äktenskap
in. in. den 30 november 1915) bar lagberedningen beträffande sistnämnda
stadgande yttrat, att anledning emellanåt kunde förekomma till jämkning
i de bestämmelser, som meddelats i förordnande om införsel. Hade den
underhållsskyldiges avlöning nedgått, eller hade hans utgifter för annan
försörjning, som ålåge honom, ökats, kunde det bliva nödvändigt att minska
det belopp, som skulle innehållas. Av motsatta skäl kunde höjning av
detta belopp bliva påkallad. Ändring kunde ock påkallas därav att resterande
bidragsbelopp guldits genom införseln och denna därefter blott
skulle avse det löpande underhållet, att innehållning under någon tid icke
kunnat äga rum och därför i det följande även måste avse från nämnda
tid resterande bidragsbelopp, eller att själva underhållsbidraget vore bestämt
till olika belopp för särskilda delar av underhållstiden. Att utmätningsmannen
ägde vidtaga dylika jämkningar syntes önskvärt.

Såsom av lagberedningens anförande framgår, kan anledning till jämkning
föreligga, då den underhållsskyldiges utgifter ökats för annan försörjning,
som åligger honom, liksom ock då resterande bidragsbelopp guldits
genom införseln. Vad angår nu förevarande fall utgjorde sålunda det
av överexekutor den 28 januari 1928 meddelade utslaget icke binder för
Widin att, när anledning till jämkning yppades, verkställa densamma.

Vad i saken förekommit gav mig emellertid anledning att göra en
erinran jämväl beträffande själva införselbeslutet den 21 oktober 1927.
I ärendet var upplyst att, sedan Ebba Engström hos Widin den 1 juni 1927
anhållit om verkställighet av hovrättens ifrågavarande utslag genom införsel
i klaganden tillkommande avlöningsmedel, klaganden den 1 i envar
av nästföljande 3 månader utan införsel erlagt ett belopp av 225 kronor,
varigenom enligt Widins beräkning syntes hava guldits dels resterande
delar av underhållsbidrag om 50 kronor i månaden, som förfallit till betalning
från och med den 1 september 1926 till och med den 1 april 1927, dels
det bidrag om 225 kronor, som förfallit den 1 juli 1927, dels ock 50 kronor
av det underhållsbidrag, som förfallit till betalning den 1 augusti samma
år. Därefter hade Widin den 21 oktober 1927 meddelat införsel i klagandens
avlöning hos Aktiebolaget Svenska Handelsbanken. Såsom vid denna
tid förfallna men ännu icke guldna torde Widin därvid hava betraktat
dels av det underhållsbidrag, som bort utgivas den 1 augusti 1927, ett belopp
av 175 kronor och dels de bidragsbelopp om vartdera 225 kronor, som
förfallit till betalning den 1 september och den 1 oktober 1927, eller tillhopa
625 kronor. Uti införselbeslutet syntes Widin emellertid icke hava
närmare ingått på frågan, i vad mån på grund av hovrättens utslag förfallna
bidragsbelopp voro oguldna.

200

I 6 § i införsellagen stadgas, att införsel ej må beviljas till gäldande av
bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare än ett år, innan beslutet
meddelas. Denna bestämmelse synes böra föranleda därtill, att i beslut om
införsel för periodvis förfallande underhållsbidrag klargöres, vilka bidragsbelopp
som med beslutet avses och när dessa belopp förfallit eller
komma att förfalla till betalning. Av beslutets avfattning synes sålunda
böra utan vidare framgå, till huru stor del redan förfallna bidragsbelopp
omfattas av den beviljade införseln. Ej minst för den underhållsskyldige
torde det vara av vikt att utan svårighet kunna kontrollera beträffande
vilka bidragsbelopp hans underhållsskyldighet vid varje särskild tidpunkt
fullgöres genom införselförfarandet; och ett liknande intresse av att klart
kunna överskåda förfarandets verkningar torde få förutsättas hos den
underhållsberättigade. För utmätningsmannen själv och i ännu högre
grad för eu kanske sedermera tillträdande vikarie å hans tjänst torde det
också vara till gagn, att det redan från början noga fastslås, för vilka
bidragsbelopp införsel beviljas. Förr eller senare lärer nämligen ofta ett
nytt beslut i ärendet kunna bliva erforderligt för åstadkommande av
jämkning. Därvid torde det utan tvivel vara av vikt att lätt kunna konstatera
på saken inverkande fakta. Ett beslut om jämkning lärer t. ex.
få betraktas såsom ett nytt införselbeslut, såtillvida som 6 § därvid torde
vara att tillämpa beträffande resterande underhållsbidrag. Införsel får
sålunda enligt förarbetena till införsellagen vid jämkningen icke beviljas
för uttagande av bidrag, som förfallit till betalning tidigare än ett år före
jämkningsbeslutet. Vidare må framhållas, hurusom det stundom, om icke
förhållandena äro från början klarlagda, kan möta svårigheter att avgöra,
när jämkning måste ske på den grund att resterande bidragsbelopp äro
guldna. Såsom exempel därpå kan anföras, att det icke syntes av handlingarna
i förevarande ärende fullt tydligt framgå, huruvida, möjligen
till följd av klagandens medgivande, det var riktigt att låta 50 kronor av
de utan införsel inbetalda beloppen gälla såsom likvid för bidragsbelopp,
som beräknats hava förfallit den 1 september 1926, ehuru rådhusrättens
utslag i fråga om själva äktenskapsskillnaden då ännu icke hade vunnit
laga kraft.

I det förevarande fallet omfattade väl ansökningen bidrag, som förfallit
till betalning tidigare än ett år före beslutets meddelande, men beslutet
syntes icke hava omfattat några dylika bidrag. Införselbeslutet
hade emellertid, i enlighet med vad jag ovan anfört, bort avfattas på
sådant sätt, att därav kunnat omedelbart vinnas kännedom om den omfattning,
beslutet hade.

Vad jag nu anfört upptog jag i en till Widin avlåten skrivelse, och var
ärendet därmed av mig slutbehandlat.

201

8. Nämndeman, som deltagit i vägsyn och efterbesiktning å väg,
har anmodats utföra väglagningsarbete till pris, som
fastställts vid besiktningen.

I en den 21 juli 1927 hit inkommen klagoskrift anförde E. L:son Berger
i Halmstad följande:

Vid ordinarie vägsyn under hösten 1926, som förrättats av landsfiskalen
i Ilarplinge distrikt H. Benzel med biträde av nämndemännen Ilj. Carls
son och P. Johansson, hade vissa brister åsatts de klaganden såsom ägare
till visst mantal nr 1 Drared i Slättåkra socken till underhåll tilldelade
väglotterna nr 102 å Hundsvägen samt nr 1 å vägen från Nissastigen till
Oskarströms bro. Det hade sålunda bestämts, att å förstnämnda väglott
skulle påföras 1,700 hektoliter finslagen sten, varjämte kanterna skulle
bortskyfflas. I fråga om väglotten nr 1 å vägen från Nissastigen till
Oskarströms bro hade bestämts, att 120 hektoliter finslagen sten skulle påföras
och kanterna bortskyfflas. Den 11 november 1926 hade av samma
personer, som förrättat vägsynen, förrättats formlig efterbesiktning å
ifrågavarande väglotter. Genom ett förbiseende hade klaganden icke gjort
sig underrättad om vilka brister, som åsatts klagandens väglotter, och dä
klaganden vetat, att hans väglotter vore bland de bäst underhållna i trakten,
hade klaganden icke haft anledning antaga, att några väsentliga brister
skulle åsättas lotterna. Klaganden hade icke heller gjort sig underrattad
om tiden för efterbesiktningen. Emellertid hade klaganden låtit
förvaltaren H. Häägg i Nissaström, vilken biträdde klaganden i hithörande
ärenden, den 8 november 1926 sätta sig i förbindelse med landsfiskalskontoret
i Harplinge distrikt för att taga del av de handlingar, som rörde
vägsynen. Det hade då svarats, att dessa handlingar icke funnes tillgängliga
å kontoret, enär Benzel hade dem med sig å en förrättning. Den 11
november, då Häägg ånyo satt sig i förbindelse med landsfiskalskontoret,
hade meddelats, att Benzel icke vore hemma och att handlingarna beträffande
vägsynen icke heller då funnes tillgängliga. Samma besked hade
erhållits påföljande dag, den 12 november, men hade då av ett kvinnligt
biträde å kontoret meddelats, att Benzel träffades i vägärenden på kontoret
nästa dag. Emellertid hade under tiden efterbesiktning ägt rum den
11 november 1926, därvid fastställts, att å de klaganden tilldelade lotterna
de vid vägsynen åsatta bristerna alltjämt kvarstode.

Korande avhjälpandet av de vid vägsynen åsatta bristerna och efterbesiktningen,
anförde klaganden vidare, hade i tidningen Halland för den
1 november 1926 varit införd en så lydande kungörelse:

”Väghållare.

Veckan 1 till och med 8 november skola vägarna lagas i enlighet med
vägsynenämndens beslut. Efterbesiktningar den 9, 10 och 11 november,

202

Den 12 november bortleges allt olagat till redan vidtalade entreprenörer.
Harplinge i november 1926.

Landsfiskal Benzel.”

Av denna kungörelse framginge — fortsatte klaganden — att de brister,
som icke vore avhjälpta vid efterbesiktningen, komme att den 12 november
bortlegas ”till redan vidtalade entreprenörer”. I protokollet för efterbesiktningen
hade bestämts, att påförandet av 1 hektoliter finslagen sten
skulle åsättas ett pris av 1 krona 50 öre samt att kanternas avskyfflande
skulle åsättas ett pris av 50 öre per meter och sida. De bestämmelser rörande
vägsyn och efterbesiktning, som återfunnes i 35 § i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, torde
förutsätta, för att giltig syn eller efterbesiktning skulle kunna anses föreligga,
att de i synen deltagande personerna vore ojäviga. Så kunde emellertid
icke anses hava varit förhållandet i förevarande fall. Det hade nämligen
visat sig, att Benzel till den ene av de i synen deltagande nämndemännen,
Carlsson, bortlegt arbetet med bristernas botande. Såsom framginge
av kungörelsen rörande efterbesiktningen, hade Benzel redan före
efterbesiktningens förrättande vidtalat entreprenörer, som skulle utföra
arbetet med botandet av de brister, som fastställts vid efterbesiktningen.
Den i synen och efterbesiktningen deltagande nämndemannen Carlsson
hade varit en av dessa entreprenörer, och torde det med hänsyn därtill
vara uppenbart, att Carlsson varit jävig att deltaga i efterbesiktningen
samt att förty efterbesiktningen i fråga icke kunde anses vara i laga ordning
förrättad. Därtill komme, att de brister, som åsatts väglotterna, vore
i hög grad överdrivna. Några få lass makadam hade varit tillräckliga för
att sätta väglotterna i ett fullgott skick. De priser, som vid efterbesiktningen
bestämts för bristernas avhjälpande, vore dessutom fullständigt
oskäliga. Klaganden hade kunnat få ifrågavarande arbeten utförda för
väsentligt mindre än hälften av det pris, till vilket Benzel bortlegt arbetena.
De i efterbesiktningen deltagande förrättningsmännen måste ovillkorligen
hava insett, att Carlsson såsom en av de entreprenörer, till vilka
botandet av de vid efterbesiktningen fastställda bristerna bortlegts, varit
jävig att deltaga i efterbesiktningen. Förrättningsmännen hade uppenbarligen
genom att låta Carlsson deltaga i eftei''besiktningen gjort sig
skyldiga till tjänstefel, och då klaganden ansåge sig hava genom förrättningen
tillskyndats skada, anmälde klaganden till den åtgärd, saken kunde
föranleda, såväl Benzel som också Carlsson och Johansson såsom i efterbesiktningen
deltagande förrättningsmän.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften K. B. i Hallands län
anmodats att låta verkställa utredning i ärendet, överlämnade K. B. med
skrivelse den 3 september 1927, däri bland annat tillkännagavs, att lands -

203

fiskalen Benzel på grund av sjukdom vore ur stånd att avgiva yttrande,
ett av nämndemännen Carlsson och Johansson gemensamt avgivet ytt
rande.

Carlsson och Johansson anförde, att Carlssons avtal med Benzel rörande
lagning av klagandens väglotter skett först efter det synen hållits å
desamma. Formuleringen i den av Benzel utfärdade kungörelsen att ”allt
olagat bortleges till redan vidtalade personer” hade enligt Carlssons och
Johanssons förmenande tillkommit allenast i avsikt att därigenom få
städse försumliga väghållare att fullgöra sin plikt.

I eget utlåtande anförde K. B. följande:

Om, såsom klaganden påstode, Benzel redan före efterbesiktningen vidtalat
Carlsson att åtaga sig botandet av de brister, som vid efterbesiktningen
kunde befinnas kvarstå, så torde Carlsson hava varit jävig att
såsom nämndeman biträda vid förrättningen, och hade det för den skull
i sådant fall ålegat Benzel att tillkalla annan nämndeman i Carlssons
ställe. Nu hade emellertid både Carlsson och Johansson bestritt, att en
sådan förhandsuppgörelse som den av klaganden påstådda ägt rum mellan
Benzel och Carlsson. Då gentemot detta bestridande det icke torde
hava visats sannolika skäl för det antagande, att Benzel före efterbesiktningen
vidtalat Carlsson att åtaga sig botandet av de ifrågakomna bristerna,
syntes tillräcklig anledning saknas att förordna om åtals anställande
mot Benzel för det tjänstefel, som klaganden förmenade hava bestått
däri, att Benzel tillåtit Carlsson att, ehuru jävig, deltaga i efterbesiktningen.
Än mindre anledning syntes vara till anställande av åtal mot
Carlsson för det han icke avhållit sig från att deltaga i förrättningen eller
mot den andre därvid tjänstgörande nämndemannen Johansson för det
han jämte Benzel tillåtit Carlsson att deltaga i samma förrättning. Det
vore emellertid uppenbarligen högst olämpligt att, såsom här skett, arbetet
med botandet av vid efterbesiktning kvarstående brister bortlegdes
till någon, som deltagit i det vid efterbesiktningen meddelade beslut, varigenom
väghållaren förklarats icke hava ställt sig till efterrättelse
honom vid vägsynen meddelat föreläggande att bota bristerna samt kostnaden
för de kvarstående bristernas avhjälpande uppskattats. Genom
ett sådant förfarande kunde tydligen vägsynenämnden lätt utsättas för
misstanke att icke handla fullt opartiskt. Då något förbud mot anmärkta
förfarandet emellertid icke funnes i lagen uttalat, torde detsamma icke
kunna betraktas som tjänstefel. Till förekommande av ett upprepande av
det skedda hade emellertid K. B. för avsikt att för landsfiskalerna i länet
påpeka förfarandets olämplighet. I

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att Carlsson förklarat, att
lians avtal med Benzel rörande lagning av de klaganden tilldelade väg -

204

lotterna skett först efter det ”synen” hållits å desamma. Genom den i tidningen
Halland för den 1 november 1926 införda kungörelsen hade meddelande
lämnats dels om tiden för formlig efterbesiktning, som skulle äga
rum den 9, den 10 och den 11 november, och dels därom, att brister, som
icke vore avhjälpta vid efterhesiktningen, skulle den 12 november bortlegas
till ”redan vidtalade entreprenörer”. Därmed måste tydligen avses
redan vid tidpunkten för annonseringen den 1 november 1926 vidtalade
entreprenörer. Därest Carlsson med ”synen” avsåge den i slutet av oktober
1926 avhållna vägsynen, hade klaganden icke någon anledning betvivla
hans uppgift. Om Carlsson däremot med ”synen” avsåge den formliga
efterhesiktningen, som förrättats den 9, den 10 och den 11 november
1926, kunde tilltro icke sättas till påståendet, att Carlssons avtal med Benzel
om lagning av vägen träffats först efter efterhesiktningen. Att tvärtom
avtalet träffats före den formliga efterhesiktningen syntes vara till
fullo styrkt genom den utredning, som förehragts. Klaganden förmodade
också, att ett skriftligt avtal träffats mellan Carlsson och Benzel rörande
arbetenas utförande, och hemställde klaganden därför, att detta avtal
måtte infordras.

Sedan jag därefter anmodat K. B. att efter vederhörandes börande inkomma
med förnyat utlåtande, lät K. B. genom t. f. landsfiskalen i Harplinge
distrikt G. Börjeson verkställa ytterligare utredning i ärendet.

Vid av Börjeson hållet förhör upplyste Johansson, att Benzel icke före
efterhesiktningen å ifrågavarande väglotter vidtalat Carlsson att åtaga
sig bristernas hotande samt att något skriftligt avtal mellan Benzel och
Carlsson icke, såvitt Johansson visste, upprättats.

Carlsson uppgav vid förhör, att något skriftligt avtal icke upprättats
mellan honom och Benzel rörande ifrågavarande väglagning, vilken Carlsson
åtagit sig först någon dag efter efterhesiktningen.

I till K. B. avgivet särskilt yttrande anförde Carlsson vidare, att Benzel
före ifrågavarande efterbesiktning yttrat att, därest klaganden nu åter
underlåtit att fullgöra sin skyldighet i fråga om väglagningen, lagningen
av vägen genast skulle legas bort. Då det senare befunnits, att vägen ej
lagats, hade Benzel förfrågat sig om lämpligaste sättet att genast få arbetet
utfört. Carlsson hade icke kunnat lämna några råd, enär Carlsson
vetat, hur svårt det vore att genast skaffa krossad sten. Efter en stund
hade Benzel frågat Carlsson, om han kunde laga vägen, varpå Carlsson
svarat nekande under upplysning, att han icke kunde skaffa sten. Benzel
hade flera gånger efter efterhesiktningen telefonerat till Carlsson och enträget
anhållit, att Carlsson skulle laga vägen, enär det, enligt Benzels
uppgift, bleve mycket dyrt att låta viss annan person utföra arbetet. Då

20;'')

Carlsson slutligen fått löfte av eu vägbyggare att få köpa sten av denne,
hade Carlsson åtagit sig uppdraget allenast för att göra Benzel en tjänst.

I eget den 12 oktober 1927 avgivet utlåtande framhöll K. 13., att den
senast verkställda utredningen syntes utgöra ett ytterligare stöd för det
av K. B. tidigare gjorda uttalandet, att mot framställda bestridanden det
icke torde hava visats sannolika skäl för det antagande, att Benzel före
efterbesiktningen vidtalat Carlsson att åtaga sig botandet av de brister,
som vid elterbesiktningen befunnits kvarstå. K. B. funne sig därför böra
såsom förnyat utlåtande allenast åberopa vad K. B. i sitt tidigare yttrande
anfört.

Sedan landsfiskalen Benzel till hälsan återställts, anförde Benzel i in
fordrat yttrande, att nämndemannen Carlsson icke före efterbesiktningen
å de klaganden tilldelade väglotterna av Benzel vidtalats att åtaga sig
botandet av de brister, som vid efterbesiktningen kunde befinnas kvarstå.
Ett dylikt påstående fölle på sin egen orimlighet. Benzel misstänkte, att
klagandens påstående härledde sig därav att, sedan Carlsson efter efterbesiktningen
lagat vägen, Benzel anmodat nämndemannen Johansson att
medfölja för att kontrollera, att Carlsson fullgjort arbetet i fråga. Vid
detta tillfälle hade Carlsson varit med för att få besked, huruvida lagningen
godkändes av Benzel eller ej. Det torde vara denna besiktning,
som föresvävat klaganden.

_ Av handlingarna i ärendet framgick vidare, att klaganden i en den
5 februari 1927 till K. B. ingiven skrift, under åberopande av i huvudsak
samma skäl som klaganden anfört till stöd för förevarande klagomål,
yrkat, att ovanberörda vid vägsynen och efterbesiktningen meddelade beslut
måtte undanröjas.

Sedan yttrande däröver avgivits av nämndemännen Carlsson och Johansson,
yttrade K. B. i utslag den 18 maj 1927 att, enär klaganden icke i
vederbörlig ordning jämlikt 80 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet fört klagan vare sig över anmärkta besluten vid vägsynen
hösten 1926 eller över anmärkta besluten vid efterbesiktningen den
9—den 11 november 1926, samt angivna beslut alltså mot honom vunnit
laga kraft, ty och som vad klaganden anfört därom, att anmärkta besluten
vid efterbesiktningen icke skulle vara i laga ordning tillkomna och att
desamma förty skulle, oaktat besvär icke vederbörligen anförts, vara att
såsom ogiltiga anse, innefattade ett ämne, varmed K. B. icke hade att taga
befattning, funne K. B. klagandens framställning icke föranleda vidare
åtgärd.

Efter besvär av klaganden fann Kungl. Maj:t genom utslag den 29

206

februari 1928 på ovan upptagna av K. B. först anförda grund ej skäl att
göra ändring i det slut, vartill K. B. i målet kommit.

Som klaganden icke kunde anses hava styrkt sitt påstående, att nämndemannen
Carlsson på grund av avtal med Benzel om det ifrågavarande
väglagningsarbetets utförande varit jävig att deltaga i efterbesiktningen,
kunde klagomålen, såvitt de åsyftade mitt ingripande av dylik anledning,
icke föranleda vidare åtgärd.

I en till Benzel avlåten skrivelse anförde jag att, då jag därför avskreve
ärendet, jag emellertid ville för honom framhålla, att jag delade den av
K. B. uttalade uppfattningen om det olämpliga i att en och samma person
dels tjänstgjorde såsom förrättningsman vid sådan efterbesiktning som
den nu ifrågavarande och dels under hand åtoge sig väglagningsarbetet
för det vid efterbesiktningen beräknade priset. Därigenom kunde otvivelaktigt,
såsom K. B. framhållit, den misstanken lätt uppstå, att vägsynenämnden
icke handlade fullt opartiskt. Det låge nämligen alltför nära
till hands, att den förrättningsman, som så handlade — även om före förrättningen
intet avtal träffats om arbetets utförande — i allt fall kunde
låta sig vid förrättningen påverkas av den möjligheten, att det måhända
bleve han själv, som till det av nämnden utsatta priset komme att ombesörja
de påsynade bristernas avhjälpande.

9. Skyldighet för skolrådsordförande att i skolrådet föredraga till
honom ingiven framställning till skolrådet.

I en hit inkommen klagoskrift anförde folkskolläraren E. G. Frödmg.
att han till komministern M. Lagerlöf i egenskap av ordförande i Sunnemo
församlings skolråd överlämnat en till skolrådet ställd skrift, däri fiamställts
vissa anmärkningar mot det sätt, varpå tillsyningsmannen vid Viljainsbols
skola utövade sin befattning, samt föreslagits vissa åtgärder för
ordnande av städningen i skolan. I stället för att föredraga klagandens
skrift inför skolrådet hade Lagerlöf emellertid muntligen meddelat klaganden,
att skriften icke komme att av honom överlämnas till skolrådet.
I samråd med tillsyningsmannen hade Lagerlöf också sedermera hållit ett
skolrådssammanträde utan att anmäla, att klagandens skrift inkommit.
En följd därav hade blivit, att klaganden inför skolrådet framstått i ofördelaktig
dager och ej ens fått försvara sig inför skolrådet mot Lagerlöf
och tillsyningsmannen. Klaganden anhöll, att jag måtte förhjälpa honom
till rättelse och i övrigt vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas lämpliga. I

I infordrat yttrande anförde Lagerlöf följande:

Av cn kontrovers mellan klaganden och tillsyningsmannen vid ovannämnda
skola, eu klok och erfaren man, hade klaganden tagit sig anledning
att uppsätta och till Lagerlöf såsom skolrådets ordförande överlämna
den i klagomålen avsedda skriften, som innehölle så hänsynslösa insinuationer
mot tillsyningsmannen, att Lagerlöf strax förklarat för klaganden,
att han icke komme att med anledning av denna skrift sammankalla
skolrådet. Om minst halva antalet skolrådsledamöter begärde sammanträdes
utlysande, vore Lagerlöf pliktig hålla sådant. Lagerlöf hade dock
ej trott, att så skulle bliva händelsen. Ej heller hade någon sådan anhållan
sedermera avhörts. Vad anginge städningen i skolan, beträffande vilken
klaganden begärt vissa föreskrifter, ville Lagerlöf meddela, att skolrådet
nyligen beslutat, att tillsyningsmannen vid skolan skulle triiffa uppgörelse
om städning av skollokalerna. Sådan uppgörelse vore träffad av
tillsyningsmannen och nödiga föreskrifter lämnade. Då det ej kunnat uppvisas,
att Lagerlöf i detta fall gjort sig skyldig till tjänstefel, hemställde
Lagerlöf, att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

I avgivna påminnelser anhöll klaganden, att jag måtte från Lagerlöf
infordra den av klaganden till honom överlämnade skriften, samt anförde
vidare: Klagandens anmälan mot Lagerlöf hade icke tillkommit därför,
att Lagerlöf icke velat sammankalla skolrådet till extra sammanträde, utan
därför, att Lagerlöf uraktlåtit att vid sltolrådssammanträde föredraga klagandens
till skolrådet ställda skrift och sålunda icke lämnat skolrådet tillfälle
att besluta om den. Klaganden ansåge det vara Lagerlöfs ämbetsskyldighet
att, da han för ett anmält ärende icke ville kalla till extra
sammanträde, anmäla den ankomna skriften vid nästa sammankomst.
Skulle medveten försummelse av ifrågavarande art tolereras, vore det
omöjligt för både lärare och målsmän att nå fram till den lokala styrelsen
med framställningar angaende förhållanden vid skolan. Lagerlöfs yttrande
i ärendet föranledde icke till någon ändring i klagandens uppfattning, att
Lagerlöf begått tjänstefel.

På anmodan översände därefter Lagerlöf till mig en avskrift av den av
klaganden till honom överlämnade skriften, som var av följande lydelse:

”Till Sunnemo skolråd!

Undertecknad anhåller vördsamt att nedanstående frågor upptagas till
behandling av skolrådet. Då det ett flertal gånger visat sig att tillsyningsmannen
för Viljamsbols skola herr Axel Bäckman ej har förmåga att uppfylla
de plikter vilka åligger en tillsyningsman utan ställer till oreda och
tråkigheter genom utspridande av osanna rykten samt söker skapa egna
lagar till förfång för lärarnas av staten bestämda naturaförmåner samt
envisas med att ej verkställa stämmobeslut till följd av egna intressen an -

208

ser jag lierr Bäckman olämplig för sin befattning och vore det bäst för
Viljamsbols skola, dess lärare och kommunen att en ny tillsyningsman
förordnades från och med instundande läsår. Som efterträdare ville jag
rekommendera herr Helmer Johansson Trappåsen såsom intresserad och
framåtsträvande. Samtidigt ber jag skolrådet ordna med vaktmästaretjänsten
vid Viljamsbols skola. Nuvarande vaktmästare Karl Björklund
har nämligen yttrat att han ej längre vill fortsätta med sin befattning.
Skolan har ej blivit städad sedan skurningen till examen och behöver i
sommar en grundlig rengöring. Då några ordningsregler ej synas ha’ funnits
för nuvarande vaktmästare vore det behövligt att sådana sattes av
skolrådet under medverkan av läraren. Som efterträdare rekommenderas
fru Ida Olsson (Nord) Halla, vilken jag tror är villig åtaga sig befattningen.
Sunnemo den 6 juli 1928.

E. G. Fröd in g.”

I 31 § i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd stadgas, att skolrådets ordförande skall vid skolrådets
sammanträden föra protokoll eller ansvara för dess ordentliga förande.
Ordföranden skall enligt samma paragraf ombesörja skolrådets
skriftväxling, emottaga alla till skolrådet ställda skrivelser och framställningar
samt tillse, att räkenskaperna över de medel, som skolrådet omhänderhar,
ordentligen föras i enlighet med de föreskrifter, kyrkostämma meddelat.
Ordföranden är slutligen skyldig att vårda skolrådets handlingar
samt över dem hålla register.

Såsom av det anförda framgår har skolrådets ordförande fått sig särskilt
ålagt att emottaga alla till skolrådet ställda skrivelser och framställningar.
Om en skriftlig framställning överlämnas till honom, är det sålunda
hans tjänsteplikt att anmäla framställningen vid något därefter hållet
skolrådssammanträde. Är en framställning, av vad innehåll som helst,
ställd till skolrådet, tillkommer det endast detta att besluta i anledning
av densamma. Att skolrådets ordförande icke har någon befogenhet att
själv företaga prövning av en till honom inkommen framställning till skolrådet
torde ligga i öppen dag.

I förevarande fall hade klaganden till Lagerlöf i egenskap av ordförande
i Sunnemo församlings skolråd överlämnat en den 6 juli 1928 dagtecknad,
till skolrådet ställd skrift av ovan angivna lydelse. Som skriften var ställd
till skolrådet, hade det i enlighet med vad jag förut anfört varit Lagerlöfs
ovillkorliga skyldighet att inför skolrådet föredraga densamma. Skriftens
innehåll syntes också hava berört ämnen, som föllo inom skolrådets verksamhetsområde.
Den omständigheten, att vissa anmärkningar i densamma
riktades mot tillsyningsmannen vid en församlingens skola, kunde inga -

209

lunda hava berättigat Lagerlöf att vägra att föredraga skriften inför skolrådet.
Huruvida skriften kunde föranleda till någon skolrådets åtgärd tillkom
det nämligen icke Lagerlöf utan skolrådet att pröva. Lagerlöf hade
i Öl jaktligen, för att lämna skolrådet tillfälle till sådan prövning, hort giva
skolrådet del av skriftens innehåll.

Jag fann sålunda, att Lagerlöf förfarit felaktigt genom att icke i skollådet
föredraga och till dess avgörande hänskjuta klagandens ifrågakomna
framställning. Som jag dock ansåg mig hava anledning antaga, att Lagerlöf
därvid felat av ovarsamhet, utan vrång avsikt, fann jag mig i första
hand kunna lämna Lagerlöf tillfälle att vidtaga rättelse av det begångna
felet genom att underställa skolrådet klagandens skrift för vederbörlig
prövning. Jag upptog därför i en till Lagerlöf den 30 oktober 1928 avlåten
skrivelse vad jag ovan anfört och meddelade Lagerlöf att, därest han
till mig inkomme med besked, att han vore villig att vid närmast infallande
sammanträde med skolrådet föredraga skriften, jag komme att, med
stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion, låta därvid bero och avskriva
ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd från min sida.

Sedan Lagerlöf den 7 november 1928 till mig inkommit med besked, att
han skulle vid närmast infallande sammanträde med skolrådet föredraga
klagandens ifrågakomna skrift, lät jag därvid bero och avskrev ärendet
såsom ej föranledande vidare åtgärd.

10. Fråga huruvida oberättigat villkor uppställts för meddelande
av tillstånd till begravning utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning. I

I en hit inkommen skrift anförde Frikyrkliga Samarbetskommittén
klagomål mot kontraktsprosten L. A. Gustafsson med anledning av vad
som förefallit vid överlämnande till honom av en framställning om begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning.

Klagomålen grundade sig på en från pastorn i Mora baptistförsamling

J. A. Åhgren till klaganden avlaten skrift av bland annat följande innehåll.
Den 28 februari 1927 hade banmästaren J. Lindholm infunnit sig hos
Åhgren och meddelat, att hans hustru Anna Stina Lindholm avlidit den 26
februari. Då såväl Lindholm som hans hustru tillhört nyssnämnda baptistförsamling,
för vilken Åhgren vore föreståndare, hade Lindholm begärt,
att Åhgren skulle förrätta jordfästningen, vilket Åhgren lovat göra.
Av Åhgren hade Lindholm erhållit en från de frikyrkliga förlagen utgiven
blankett, vilken han ifyllt, varefter han gått till pastorsexpeditio 14

— /wtitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1929 års riksdag.

210

nen i Mora för att avlämna densamma. Där hade han träffat Gustafsson.
Efter att hava sett på anmälan hade Gustafsson på ett för Lindholm
sårande sätt absolut vägrat att taga någon befattning med anmälan, förr
än den avfattats på den blankett, som utgivits på svenska kyrkans diakonistyrelses
bokförlag, av vilken blankett Lindholm samtidigt erhållit ett
exemplar. Lindholm hade därefter återvänt till Åhgren och naturligtvis
känt sig obehagligt berörd av behandlingen. Åhgren hade då rått Lindholm
att underteckna den å pastorsexpeditionen tillhandahållna blanketten
för att undvika ytterligare obehag. Den nya blanketten, vederbörligen
ifylld, hade den 2 mars inlämnats på pastorsexpeditionen, och jordfästningen
hade utsatts att förrättas av Åhgren den 4 mars. Vid personligt
samtal, som Åhgren sedermera haft med Gustafsson, hade Gustafsson
framhållit, att han icke komme att mottaga anmälan om begravning på
annan blankett än den av diakonistyrelsen utgivna. Gustafsson hade sagt
sig icke hava rättighet att mottaga anmälan på blankett av det slag, som
av Lindholm först inlämnats.

Vid klagomålen voro fogade dels den av Lindholm till Gustafsson först
ingivna framställningen dels ock ett exemplar av den å diakonistyrelsens
bokförlag utkomna blankett, som sedermera använts; och hade dessa handlingar
följande lydelse:

”Framställning om frikyrklig begravning.

Till Pastorsämbetet i Mora.

Härmed meddelas, att Anna Stina Lindholm född i Torsåker den 15 maj
år 1862 och senast bosatt i Mora avled i vårt hem den 26 februari 1927.

Undertecknad, som i egenskap av den avlidnes1 man bär ansvaret för
hennes jordande, anhåller härmed, att begravningen, som är avsedd att
verkställas utan jordfästning i Svenska kyrkans ordning (frikyrklig begravning),
må få äga rum å Nya begravningsplatsen fredagen den 4 mars
1927 kl. 3 em., att klockringning i vanlig ordning därvid må förekomma.2

Mora Noret den 28 februari 1927.

Johan Lindholm
Namnteckningen bevittnas;3

1 Man, hustru, broder, vårdare under hans sista sjukdom etc.

2 Om klockringning icke önskas, överstrykes denna rad.

3 Därest framställningen icke ingives av undertecknaren.”

”Framställning om begravning utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning.

Undertecknade, som äro*...........................

till avlidne......................................

211

som stått avlidne.............

....................................................nära,

begara härmed att ^ må begravas utan jordfästning i svenska kyrkans

ordning. Oss veterligt har den avlidne icke förordnat om jordfästning i
svenska kyrkans ordning.

................den..........19

Egenhändiga underskrifterna bevittna:

Här angives släktskapets art, såsom föräldrar, bröder, systrar.”

För egen del anförde klaganden följande:

Under den ganska korta tid, som förflutit, sedan lagen den 5 november
1926, innefattande ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 maj
1894 angående jordfästning, trätt i kraft, hade begravningar utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning förekommit i stor utsträckning i skilda
delar av landet. Såvitt klaganden hade sig bekant, hade dessa begravningar
uteslutande varit s. k. frikyrkliga begravningar, d. v. s. de hade
forrattats av pastorer inom de olika frikyrkosamfunden och i den ordning,
som vore vanlig inom dessa samfund. I allmänhet syntes sådana begravningar
hava kunnat äga rum utan några störande konflikter med statskyrkans
prästerskap, men i några fall hade dock vederbörande präster ansett
sig berättigade att giva föreskrifter i fråga om sättet för framställning
om begravningen, vilka möjligen saknade stöd i gällande lag. Det
\ ore sant, att lagen endast kände två slags begravningar, nämligen ”jordfästning”
och ”begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning”.
Men då med den senare benämningen avsåges åtminstone två skilda begravningssätt,
nämligen ”frikyrklig begravning”, som skedde under kristliga
former, och sådana begravningar, vid vilka inga dylika former förekomme,
hade det synts klaganden, som om det icke skulle vara utan all
betydelse för den präst, vilken skulle pröva framställningen, att veta, hur
begravningen skulle verkställas, och detta så mycket mer som lagen stadgade,
. att vid begravningen intet finge förekomma, som strede mot förrättningens
helgd och allvarliga innebörd. Att en begravning skedde
under former, som vore brukliga inom de frikyrkliga samfunden, borde
anses utgöra en tillräcklig garanti för att det antydda kravet komme att
fyllas. Det vore därför som klaganden ansett det vara lämpligt att å den
ifrågavarande blanketten angiva detta sakförhållande medelst orden ”frikyrklig
begravning”. Det kunde icke råda det ringaste tvivel om vad det
vore för begravningssätt, som åsyftats med den nu ifrågavarande framställningen,
vilken Gustafsson vägrat godkänna. Under sådana förhållan -

212

den och då lagen intet stadgade om sättet eller formen för framställning
av förevarande slag, kunde icke gärna en vägran att mottaga Lindholms
första framställning i den form, denna hade, anses motiverad, Att satta
som villkor för framställningens beviljande, att den skulle vara skriven
på en från ett visst bokförlag utsänd blankett, syntes sakna stöd i gällande
lag. Att Lindholm fogat sig i de villkor, som uppställts, vore rätt naturligt,
emedan han i annat fall icke kunnat få sin hustru begravd på satt
han själv önskat. Ett Överklagande av Gustafssons åtgärd hade helt naturligt
icke kunnat ske före begravningen. Det vore beklagligt, att ett ovänligt
behandlingssätt från vederbörande prästers sida skulle komma dem
till del, som ville begagna sig av eu rättighet, vilken Sveriges lag tillerkände
svenska medborgare, och det låge i allas intresse, att trakasseriei
av detta slag icke finge förekomma. Det relaterade fallet vore tyvärr icke
det enda. Även på andra håll syntes liknande fall hava förekommit. Man
hade anledning att befara, att begagnandet av den rättighet, som lagen
gåve de frikyrkliga och andra medborgare i fråga om sättet för de dödas
jordande, skulle väsentligen försvåras, om vederbörande i framtiden forfore
på det sätt, som i detta fall kommit till synes.

I avgiven förklaring tillbakavisade kontraktsprosten Gustafsson beskyllningen,
att lian uppträtt på ett för Lindholm sårande sätt, samt anförde
därjämte huvudsakligen följande:

Gustafsson hade icke vägrat begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning. I jordfästningslagen vore inga blanketter föreskrivna
för begäran om dylik begravning. Präst hade skyldighet att pröva även
muntlig framställning i ärendet. Dock vore det för alla parter lämpligast,
att skriftlig framställning gjordes. Såsom villkor för beviljandet av den
ifrågavarande begravningen hade Gustafsson aldrig uppställt användandet
av viss blankett. Att Lindholms begäran skulle bifallas hade varit
självklart för såväl Gustafsson som Lindholm. Det hade endast varit
fråga om att för arkivet få en riktigt avfattad skrivelse. Gustafsson vore
angelägen om att sköta pastorsexpeditionens angelägenheter enligt lag
och förordning. Skrivelse, som föranledde anteckning i kyrkobok, skulle
förvaras och borde därför vara i laga skick. Då Gustafsson hemställt om
utbyte av blankett, hade han tillhandahållit den å diakonistyrelsens förlag
utgivna. Formulär från vilket förlag som helst eller ansökning skriven
för hand utan blankett kunde emellertid också godkännas. Det gällde
endast, att en ansökning vore i sådan form, att den motsvarade lagens
bestämmelser. Blanketten från de frikyrkliga förlagen vore först och
främst ofullständig. I 8 § 1 mom. jordfästningslagen stadgades undantag
från rätten att påkalla begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning för det fall, att den avlidne efter uppnådd ålder av 18 år skrift -

213

ligen förordnat om jordfästning i svenska kyrkans ordning. Frånvaron av
sådant förordnande utgjorde städse en förutsättning för erhållande av
begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Därom funnes
dock icke någon uppgift i nyssnämnda blankett. Redan på grund av denna
ofullständighet hade Gustafsson ansett sig hava rätt att hemställa om
komplettering. Enklast kunde detta ske genom att använda en riktig blankett.
I så gott som vartenda fall tillhandahölle pastorsexpeditionen till allmänhetens
tjänst blanketter för allehanda ändamål. Att detta skulle innebära
något slags ”trakasseri” vore omöjligt att förstå. Det vore obegripligt,
att detta i sådana fall som det förevarande skulle kunna anses innebära
något försök att ”väsentligen försvåra” begagnandet av den nya
begravningsformen. Gustafsson hade vägrat godkänna en skrivelse med
rubrik ”Framställning om frikyrklig begravning”, emedan Gustafsson icke
haft att göra med, hur begravningen skulle anordnas. Lagen kände icke
mer än två former av jordande, nämligen begravning antingen med eller
ock utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Om till en i övrigt lagligt
formulerad begäran inom parentes tillädes, att fråga vore om frikyrklig
begravning, så kunde ju dock en dylik upplysning om hur man
ämnade ordna begravningen hava ett visst värde.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande:

Klaganden ville anmärka, att klagomålen icke gällde vägran att bevilja
begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, utan Gustafssons
vägran att godkänna formen för framställningen därom, ehuru denna
icke på minsta sätt brustit i tydlighet rörande vad slags begravning, som
avsetts. Klaganden ville konstatera, att Gustafsson i sin förklaring erkänt
sig hava vägrat godkänna anmälan, som tecknats å omförmälda blankett
från de frikyrkliga förlagen, och att Gustafsson av allt att döma ämnade
fortfara att så göra. Prästerna använde mycket ofta beteckningen ”borgerlig
begravning” om de frikyrkliga samfundens begravningsakter, och
det funnes exempel på att man förklarat sig kunna godkänna den ifrågavarande
blanketten, om ordet ”frikyrklig” utbyttes mot ordet ”borgerlig”.
Bakom detta försök dolde sig en strävan att som icke religiösa eller kyrkliga
handlingar beteckna alla de akter, vid vilka icke präst i svenska kyrkan
medverkade. De frikyrkliga vore av den meningen, att deras kyrkliga
och religiösa handlingar vore av lika allvarlig och betydelsefull innebörd
som de av statskyrkans präster utförda. Vad beträffade anmärkningen
att blanketten från de frikyrkliga förlagen icke innehölle någon försäkran,
att den avlidne icke gjort skriftligt förordnande om sättet för sin
begravning, ville klaganden framhålla, att två rader efter blankettens
text vore lämnade för att sådan förklaring, om vederbörande präst fordrade
det, skulle kunna ditskrivas. Formen för denna förklaring kunde

214

tänkas böra vara olika i olika fall, och därför vore nämnda anordning den
lämpligaste.

Vid påminnelserna fanns fogad en av Lindholm till klaganden avgiven
redogörelse angående Lindholms besök hos Gustafsson den 28 februari
1927, vilken redogörelse var av följande innehåll: Vid Lindholms anmälan
om dödsfallet hade Gustafsson framtagit kyrkoboken och frågat, när dödsfallet
inträffat, vilken dag och tid begravningen skulle ske o. s. v., samt
börjat göra anteckningar. Lindholm hade då sagt, att frikyrklig begraA -ning önskades, och framlämnat sin ansökan. Gustafsson hade då sett på
blanketten och sagt: ”Den där tar jag ej emot.” Därtill hade Lindholm
genmält, att han trodde sig hava laglig rätt att framlämna densamma.
Gustafsson hade då hastigt rest sig och framtagit den å diakonistyrelsens
bokförlag utkomna blanketten. Lindholm hade ånyo framhållit, att det
vore hans fulla övertygelse, att den av honom framlämnade blanketten
vore laglig. Gustafsson hade då blivit ganska häftig och sagt, att han
förstode lagen bättre än Lindholm och ej ville diskutera den saken med
honom. Under tiden hade komministern E. Hillerström inkommit på expeditionen
och åhört senare delen av samtalet. Hillerström hade då av
Gustafsson blivit anmodad att göra nödiga anteckningar om dödsfallet,
varefter Gustafsson avlägsnat sig. Hillerström hade vid tillfället bett
Lindholm ursäkta Gustafssons häftighet. Lindholm hade medtagit den av
Gustafsson framlämnade blanketten, vilken sedan en annan dag ifylld
överlämnats till Gustafsson.

Vidare fanns vid påminnelserna fogad eu av Åhgren till klaganden avlåten
skrivelse, i vilken Åhgren anfört bland annat följande: Till Lindholm
hade Gustafsson bestämt sagt, att han icke kunde taga emot anmälan
på annan blankett än den av diakonistyrelsen utgivna, och Gustafsson
hade 2 dagar senare till Åhgren personligen, i det han visat Åhgren diakonistyrelsens
blankett, ordagrant sagt: ”Vi ha inte rätt att ta emot anmälan
på någon annan blankett än den här.” I

I anledning av därom framställd begäran lämnade jag Gustafsson tillfälle
att inkomma med förnyat yttrande i ärendet. Samtidigt lät jag
genom Gustafsson anmoda komministern Hillerström att efter tagen del
av handlingarna inkomma med fullständiga upplysningar om vad han
hade sig bekant beträffande de yttranden, som fällts vid de ifrågavarande
samtalen mellan Gustafsson samt Lindholm och Åhgren, ävensom händelseförloppet
i övrigt vid dessa samtal. I anledning därav anförde
Gustafsson i förnyat yttrande bland annat följande:

Ingen hade kunnat anföra ett enda personligt sårande ord, som Gustafsson
skulle hava riktat till Lindholm. Gustafsson och Lindholm hade skilts
fridsamt och mötts dagen efter samtalet, då Lindholm lämnat den av

Gustafsson tillhandahållna blanketten ifylld. Kärnan i saken vore klagandens
krav, att den frikyrkliga funktionärens kulthandling skulle erkännas
såsom kyrklig. Gustafsson kunde icke såsom präst i svenska kyrkan
vara försvarad med att såsom kyrklig erkänna en kulthandling, som
den svenska kyrkans lag och handbok icke erkände utan tvärtom i av riksdag
och kyrkomöte gemensamt stiftad lag betecknats som ”begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning”. Kyrklig i legal mening
vore nämligen i detta land dess folkkyrkas ordning. Den svenska kyrkans
ordning kände icke eu ”frikyrklig begravning”. Ingenting vore därmed
utsagt om eu sådan akts religiösa värde. Det låge utanför den föreliggande
frågan.

Från Hillerström inkom en redogörelse av bland annat följande innehåll:
Ifrågavarande dag hade Hillerström i något ärende infunnit sig å
pastorsexpeditionen i Mora och där funnit Gustafsson och Lindholm avhandlande
en av den senare framställd begäran om begravning av hans
hustru utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Huru länge samtalet
då pågått, visste icke Hillerström med bestämdhet. Då Gustafsson enligt
gällande arbetsfördelning skulle hava tillsyn över expeditionsarbetet och
komministrarna skulle biträda i expeditionen var sin vecka samt sådan
skyldighet icke vid tillfället ålegat Hillerström, hade denne ansett sig böra
i väntrummet avvakta ärendets avveckling. Sedan Hillerström på Gustafssons
anmodan framtagit en diakonistyrelsens blankett för anhållan om
begravning, hade Hillerström gått ut i det yttre rummet. Därifrån hade
han med full tydlighet uppfattat allenast två yttranden. Dels hade Lindholm
bestämt vidhållit sin mening, att lagen gåve honom rätt att, på
grundvalen av den anhållan, till vilken han fått formulär av Åhgren, få
hustrun jordad efter önskan. Dels hade Gustafsson därtill i upprörd och
höjd ton svarat: ”Jag måtte väl känna till den lagen bättre än Ni.” Gustafsson
hade därpå åt Hillerström överlåtit att lämna Lindholm ett av
denne begärt vanligt utdrag ur dödboken samt avlägsnat sig. Något samtal
i ärendet mellan Gustafsson och Åhgren hade Hillerström icke åhört.

Vad först angår de i klagomålen framförda påståendena att Gustafsson
vid Lindholms besök å pastorsexpeditionen uppträtt på ett för denne personligen
sårande sätt, så synes visserligen vad i ärendet upplysts giva vid
handen, att lugnet och behärskningen möjligen i någon mån svikit Gustafsson;
men jag kan icke finna styrkt, att Gustafsson bemött Lindholm
kränkande eller att eljest i berörda hänseende någonting förekommit, som
påkallar mitt vidare ingripande.

216

Klagomålen i övrigt synas mig däremot giva berättigad anledning till
vissa erinringar.

I lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning med de ändringar i densamma,
som innefattas i lagen den 5 november 1926, stadgas, att avliden
person skall begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, där
det begäres av den avlidnes närmaste anhöriga eller av dem, som eljest
stått den avlidne nära. Såsom Gustafsson själv i sin förklaring framhållit
finnes uti ifrågavarande lag icke någon särskild form för dylik framställning
föreskriven. Yad som kan fordras synes vid sådant förhållande
endast vara, att av framställningen, den må vara muntlig eller skriftlig,
tydligt skall framgå vad som med densamma avses. I Lindholms ifrågavarande
först gjorda skriftliga framställning fanns tydligt angivet, att
hans hustrus begravning var avsedd att verkställas utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning. Någon som helst otydlighet i fråga om vad
som med framställningen avsågs förelåg följaktligen icke.

Gustafssons invändningar mot nyssnämnda framställning inbegripa ej
heller, att någon otydlighet i fråga om själva syftet skulle vidlått densamma.
Däremot har Gustafsson gjort gällande, att framställningen var
ofullständig, ity att däri ingen upplysning fanns, huruvida den avlidna
skriftligen förordnat om jordfästning i svenska kyrkans ordning, samt att
Gustafsson på den grund haft rätt att hemställa om komplettering. Förutsatt
att Gustafsson icke därmed avsett någon ovillkorlig rätt för honom
att om berörda förhållande fordra skriftlig uppgift, kan jag dela Gustafssons
uppfattning att han ägt begära besked i nämnda avseende. Då emellertid
framställningen överlämnades av Lindholm personligen, hade Gustafsson
ju haft tillfälle att, därest han så önskat, få densamma kompletterad
genom muntliga upplysningar, vilket väl varit det enklaste, eller, om
så av Gustafsson ansetts erforderligt och Lindholm varit därtill villig,
genom skriftligt tillägg å ansökningshandlingen, för vilket ändamål särskilt
utrymme fanns lämnat å den för framställningen använda blanketten.

Gustafssons huvudsakliga anmärkning mot den av Lindholm först använda
blanketten riktar sig emellertid mot ett annat förhållande, det nämligen
att blanketten bar rubriken ”Framställning om frikyrklig begravning”.
Gustafsson har ansett sig icke vara skyldig att mottaga en framställning,
skriven å dylik blankett, alldenstund han därigenom skulle nödgas
att såsom kyrklig erkänna en kulthandling, som den svenska kyrkans lag
och handbok icke erkänna. Enligt min mening bär Gustafsson farit fullkomligt
vilse, då han i ett upptagande till prövning av en sålunda avfattad
framställning inlagt denna innebörd. Jag lämnar därvid den kyrkohistoriska
terminologin helt ur räkningen. Det torde vara fullt tillräckligt att
erinra, hurusom ingenting är vanligare än att dömande och administrativa
myndigheter få mottaga enskilda personers framställningar och yr -

217

kanden, som på det mest uppenbara sätt i större eller mindre omfattning
strida mot vad lag lör varje fall stadgar. Dess bättre brukar det dock icke
inträffa, att dessa myndigheter vägra att taga notis om sådana framställningar
och yrkanden, intill dess desamma ändrats till full överensstämmelse
med gällande lag. I stiillet låter vederbörande myndighet sin uppfattning
komma till synes i det beslut, som meddelas, och det är tydligen
endast för beslutets innehåll, som myndigheten juridiskt och moraliskt
ansvarar. Så bör enligt min mening också präst förfara i sådana fall som
det förevarande. Hur än ansökningen är avfattad, behöver naturligtvis
icke tillståndet gå ut på annat än ”begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning”. Att orden ”frikyrklig begravning” förekomma i ansökningshandlingens
rubrik och text kan icke vara ägnat att fördunkla
syftet med en i övrigt tydlig framställning. Orden innebära ju blott en
närmare upplysning angående det begravningssätt, som är avsett att
komma till användning. Även om en dylik upplysning strängt taget icke
är nödvändig för framställningens prövning, lärer den dock icke under
några förhållanden kunna åberopas såsom hinder därför.

Vad jag här ovan anfört har närmast avseende å den ståndpunkt, som
Gustafsson i de till mig avgivna yttrandena intagit. Svårare var det för
mig, då jag företog ärendet till avgörande, att bilda mig någon klar uppfattning
om vad som verkligen förefallit mellan Gustafsson och Lindholm
vid dennes ifrågavarande besök å pastorsexpeditionen. Så mycket var
dock tydligt, att Gustafsson till följd av Lindholms tillmötesgående av
Gustafssons önskan icke tvingats att taga ståndpunkt till den yttersta konsekvensen
av sin i yttrandena tillkännagivna åsikt. Men redan om blott
ett uttryckligt och definitivt tillkännagivande om vägran att pröva Lindholms
första framställning från Gustafssons sida förekommit, syntes mig
detta hava inneburit ett tjänstefel, som, under förutsättning bland annat
att det varit bevisbart, kunnat föranleda åtal. Att Gustafsson gentemot
Lindholm med en viss bestämdhet hävdat sin enligt min mening icke hållbara
åsikt syntes visserligen framgå av handlingarna. Hur orden fallit
kunde dock näppeligen fastslås; och själv hade Gustafsson antytt, att han
blott i all vänlighet hemställt att erhålla en enligt hans åsikt riktigt avfattad
framställning samt att det från början framstått såsom självklart
i Öl honom, att Lindholms begäran skulle bifallas. Jag såg mig därför,
oaktat jag icke kunde gilla Gustafssons förfarande, för denna gång förhindrad
att, såsom eljest kunnat ifrågasättas, genom ett åtal hänskjuta
saken till dömande myndighet. Jag nöjde mig därför med att i en till
Gustafsson avlåten skrivelse upptaga ovan anförda synpunkter; därvid
jag tillika uttryckte den förhoppningen, att den föreliggande frågan icke
heller framdeles skulle behöva giva anledning till åtals anställande.

218

III. Framställningar till Konungen.

1. Utlåtande angående omreglering av domsagorna i
Västerbottens län.

Den 31 mars 1928 skrev jag till Konungen följande:

”Genom resolution den 29 november 1927 har Eders Kungl. Maj:t lämnat
mig tillfälle att avgiva utlåtande över en av K. B. i Västerbottens län
gjord framställning angående omreglering av domsagorna i nämnda län.

Med anledning därav får jag i underdånighet anföra följande:

Västerbottens södra domsaga omfattade före år 1921 tre tingslag, nämligen
Nordmalings och Bjurholms tingslag med tingsställe i Nyåker, Umeå
tingslag med tingsställe i Umeå och Degerfors tingslag med tingsställe i
Degerfors. Västerbottens västra domsaga, som genom Kungl. Maj:ts beslut
den 29 juni 1883 utbröts ur Västerbottens södra domsaga, bestod vid
samma tid av två tingslag, Lycksele lappmarks tingslag med tingsställe i
Lycksele och Åsele lappmarks tingslag med tingsställe i Åsele. De inom
dessa domsagor varande långa avstånden till tingsställena, långsamheten
i rättskipningen samt den under årens lopp allt mer ökade arbetsbördan
föranledde vid upprepade tillfällen framställningar till Kungl. Maj:t om
omreglering av domsagorna eller ändring av där tillämpad tingsordning.
I en den 17 maj 1902 avlåten framställning hemställde J. O., att Kungl.
Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas
för åstadkommande av en delning av Västerbottens södra domsaga,
vilken delning syntes lämpligast kunna verkställas på det sätt, att den ena
domsagan komme att omfatta Umeå tingslag samt den andra domsagan
komme att bestå av Degerfors samt Nordmalings och Bjurholms tingslag.
Genom beslut den 6 mars 1903 fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla framställningen.
Beträffande Västerbottens västra domsaga anförde J. O. i en den
6 december 1912 avlåten framställning, att åtgärder borde vidtagas för
åstadkommande av en delning av domsagan i två domsagor, därav den ena
domsagan skulle bestå av två tingslag, omfattande det ena Vilhelmina och
Dorotea socknar och det andra Åsele och Fredrika socknar, samt den andra
domsagan skulle utgöras av tre tingslag, omfattande ett Lycksele och örträsks
socknar, ett Stensele och Tärna socknar samt det tredje Sorsele
socken. Kungl. Maj:t förordnade den 2 mars 1917, att Västerbottens västra
domsaga skulle indelas i tre tingslag sålunda, att Lycksele lappmarks
tingslag bibehölles såsom särskilt tingslag under benämningen Lycksele
tingslag med tingsställe i Lycksele och Åsele lappmarks tingslag uppdelades
i två tingslag, nämligen Åsele tingslag, bestående av Åsele och Fred -

219

rika socknar, med tingsställe i Åsele samt Vilhelmina tingslag, omfattande
Vilhelmina och Dorotea socknar, med tingsställe i Vilhelmina. Denna indelning
trädde i kraft den 1 januari 1922. I en den 31 december 1917 avlåten
iramställning väckte J. O., med framhållande bland annat att
frågan om södra domsagans samt västra domsagans uppdelning i tre
domsagor vore förtjänt av att framdeles komma under omprövning
och bliva föremål för närmare utredning, förslag att med tillämpning av
stadgandet i 11 § i kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting i Umeå tingslag skulle
införas tingsordning med 5 allmänna tingssammanträden om året. Genom
Kungl. Maj:ts beslut den 25 oktober 1918 blev framställningen bifallen.

Umeå och Degerfors tingslag gränsa i norr till Västerbottens mellersta
domsaga, som består av två tingslag, Nysätra tingslag, omfattande Bygdeå,
Nysätra och Lövångers socknar, med tingsställe i Nysätra samt Burträsks
tingslag, omfattande Burträsks socken, med tingsställe i Burträsk.

I en den 4 oktober 1919 avlåten underdånig framställning, intagen i

J. 0:s årsberättelse till 1920 års riksdag sid. 492 o. f„ föreslog J. O., efter
att hava redogjort för den omfattning domargöromålen enligt arbetsredogörelserna
nått i omförmälda domsagor, vissa åtgärder för lindrande av
häradshövdingens arbetsbörda i Västerbottens södra domsaga. I framställningen
anförde J. O. bland annat, att lösningen av denna fråga måhända
kunde vara att finna i en överföring av Degerfors tingslag till Västerbottens
mellersta domsaga. I och för sig borde folkmängden och arbetsbördan
i sistnämnda domsaga icke lägga hinder i vägen för en sådan anordning.
På anförda skäl fann emellertid J. O. densamma mindre lämplig,
och uttalade sig J. O. i stället, ehuru med en viss tvekan, för en uppdelning
av södra domsagan i två domsagor, varav den ena skulle bestå av
Umeå tingslag och den andra av Nordmalings och Bjurholms samt Degerfors
tingslag. I proposition nr 334 till 1920 års riksdag föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen bland annat att, för möjliggörande av delning av Västerbottens
dåvarande södra domsaga sålunda, att Umeå tingslag med undantag
av den del av Hörnefors socken, som hörde till detta tingslag, skulle
bilda en domsaga, benämnd Umeå domsaga, samt återstående delen av
domsagan skulle bilda en domsaga med bibehållande av den dåvarande
domsagans namn, i 1921 års riksstat höja det under andra huvudtiteln uppförda
ordinarie anslaget till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat
med angivet belopp m. m.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet
bland annat, att man, då praktiska skäl i särskilda fall syntes tala för en
delning, icke av principiella betänkligheter med hänsyn till framtiden
borde avhålla sig från utvägen att genom en delning bereda häradshövdingarna
lättnad i arbetet och därmed även tillgodose rättskipningen.

220

Sådana skäl för delning ansåge departementschefen föreligga i ifrågavarande
fall. Under de senare åren hade rått en kännbar brist på rättsbildade
biträden i domsagorna, och denna brist hade i särskilt hög grad
gjort sig gällande i de nordligare delarna av riket. Det syntes knappast
kunna förväntas, att det under den närmaste tiden komme att förefinnas
någon större tillgång på personer, som lämpligen kunde ifrågakomma att
erhålla förordnande såsom biträdande domare. Vid sådant förhållande
kunde det medföra uppenbara vådor att särskilt i fråga om de nordligare
domsagorna för rättskipningens liandhavande i alltför hög grad lita till
biträdande domare eller andra biträden. I allt fall måste det med hänsyn
till möjligheten att behörigen upprätthålla rättskipningen innebära eu
mycket avsevärd fördel, att domsagorna icke bleve större, än att den ordinarie
häradshövdingen personligen kunde utföra en betydande del av de
förefallande göromålen. Och då vart och ett av tingslagen även efter delningens
genomförande kunde begagna sitt dåvarande tingshus, syntes
några särskilda kostnader icke komma att förorsakas tingslagen genom
delningen.

I en i första kammaren väckt motion hemställdes, att riksdagen ville avslå
Kungl. Maj:ts begäran om anslag för delningen av domsagan, och
statsutskottet, som hade att avgiva utlåtande i ämnet, hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till berörda motion avslå propositionen i vad densamma
avsåge delning av Västerbottens södra domsaga.

Vid gemensam omröstning i kamrarna segrade Kungl. Maj:ts förslag.
Genom beslut den 22 juni 1920 förordnade Kungl. Maj:t, att Västerbottens
södra domsaga från och med den 1 januari 1921 skulle vara delad i två
domsagor på sätt i propositionen angivits. Därjämte bestämde Kungl.
Maj:t, att Umeå domsaga skulle utgöra ett tingslag samt den nybildade
Västerbottens södra domsaga två tingslag, nämligen Nordmalings och
Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag.

I en den 6 december 1924 till Kungl. Maj:t avlåten framställning upptog
sedermera J. O. frågan om en reglering av Västerbottens södra, Umeå och
Västerbottens mellersta domsagor genom en uppdelning av den södra domsagan
på de båda andra domsagorna. J. O. yttrade i framställningen, att
han funne sig därvid ånyo böra väcka den av honom i framställningen år
1919 framförda tanken på ett införlivande av Degerfors tingslag med Västerbottens
mellersta domsaga. Återstoden av den södra domsagan, d. v. s.
Nordmalings och Bjurholms tingslag, borde i sådant fall sammanslås med
Umeå domsaga. I fråga om tingslagsindelningen i den nya mellersta domsagan
anförde J. O., att denna syntes kunna lösas på det sätt, att den västliga,
omkring stambanan liggande delen av Burträsks tingslag, begränsad
från Umeå tingslags nordligaste hörn av en linje, som utgjorde en fortsättning
av Degerfors tingslags nuvarande sydöstra gräns vidare i nord -

221

nordostlig riktning upp till grunsen av Västerbottens norra domsaga, över
fördes till Degeriors tingslag, under det att den östra delen av Burträsks
tingslag överfördes till Nysätra tingslag. Tingsställena för de nya Nysätra
och Degeriors tingslag skulle bliva i Nysätra och Degeriors med 5 allmänna
tiiigssannnanträden i vartdera tingslaget förutom slutsammanträden.
Därest det skulle befinnas erforderligt, kunde ett par sammanträden om
året med tremansnämnd hållas i Burträsk. 1 länets nya södra domsaga eller
Umeådomsagan syntes icke några svårigheter möta beträffande tingslagsmdelningen.
Nordmalings och Bjurholms tingslag borde alltjämt bilda eget
tingslag med tingsställe i Nyåker. Eu förening av tingslaget med Umeå
domsaga till ett tingslag skulle medföra, att det gemensamma tingsstället
skulle bliva i Umeå. Då emellertid Nyåker vore beläget ungefär mitt i
Nordmalings och Bjurholms tingslag med relativt goda förbindelser från
tingslagets olika delar, skulle ett utbyte av tingsställe därstädes mot ett
i Umeå sannolikt uppväcka motstånd från tingslagsbornas sida. Tingslaget
borde därför bestå för sig, och i detsamma skulle såsom dittills hållas
5 allmänna sammanträden. Den nuvarande Umeå domsaga borde utgöra
den nya domsagans andra tingslag med tingsställe i Umeå.

över denna framställning hördes vederbörande myndigheter och tingslagsbor.
Framställningen tillstyrktes av häradshövdingarna, tingslagsborna
och häradsrätterna i Umeå och Västerbottens södra domsagor. Domhavanden
samt tingslagsborna och häradsrätterna i mellersta domsagan,
kommunalfullmäktige i Burträsks socken, K. B. i länet, Svea hovrätt och
processkommissionen avstyrkte däremot den ifrågasatta regleringen av
berörda domsagor.

K. B. anförde i sitt utlåtande:

Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att en omreglering av de
ifrågavarande domsagorna kunde vara av förhållandena påkallad. K. B.
ville emellertid samtidigt framhålla att, då en undersökning företoges i
fråga om behovet av omreglering av domsagorna inom länet, denna undersökning
icke borde inskränkas till de nu ifrågavarande tre domsagorna
utan borde omfatta jämväl Västerbottens norra och Västerbottens västra
domsagor. Ett förbiseende av de skäl, som kunde tala för en omreglering
även av dessa domsagor, skulle utan tvivel föranleda, att de beslut, som
nu kunde komma att fattas, skulle visa sig i behov av snar revidering.

K. B., som alltså ansåge lämpligast, att frågan om reglering av länets
samtliga domsagor nu upptoges till prövning, hyste nämligen den uppfattningen,
att vid en ofrånkomlig uppdelning av Västerbottens västra domsaga
nuvarande Degerfors tingslag borde ingå i ett blivande tingslag, omfattande
bland annat Lycksele socken med tingsställe i Lycksele. K. B.
funne sig därför förhindrad tillstyrka det föreliggande förslaget till uppdelning
av Västerbottens södra domsaga och densammas uppdelning på

222

nuvarande Umeå domsaga och Västerbottens mellersta domsaga. Därest
emellertid en reglering av de tre nu ifrågavarande domsagorna ansåges
böra äga rum, ville K. B. bestämt avstyrka förslaget om uppdelning av
nuvarande Burträsks tingslag genom överförande till Degerfors tingslag
av Kalvträsks kapellförsamling. På sätt tingslagsborna i sina yttranden
framhållit skulle därigenom icke blott delar av två byar komma att tillhöra
olika tingslag utan även nuvarande Burträsks landsfiskalsdistrikt
komma att omfatta områden inom två olika tingslag. En sådan anordning
skulle medföra avsevärda svårigheter och kostnader ur administrativ synpunkt
och vålla mycken oreda. Vid ifrågasatt omreglering av landsfiskalsdistrikten
hade också den principen varit vägledande, att landsfiskalsdistrikt
icke borde vara uppdelat mellan olika domsagor eller tingslag.
Något hinder kunde icke heller anses möta mot bibehållande — vid eventuell
reglering av ifrågavarande tre domsagor särskilt — av Burträsks
tingslag med tingsställe i Burträsk, där nytt tidsenligt tingshus funnes.
Under åberopande av vad sålunda anförts finge K. B. för sin del avstyrka
åtgärder för reglering av ifrågavarande tre domsagor annat än i samband
med en reglering av samtliga domsagor inom länet.

Genom beslut den 21 november 1925 fann Kungl. Maj:t J. 0:s framställning
icke föranleda vidare åtgärd. I

I den remitterade framställningen har K. B. nu anfört följande:

Då häradshövdingämbetet i Västerbottens västra domsaga numera vore
ledigt, syntes tidpunkten vara lämplig för upptagande ånyo av frågan om
en reglering av samtliga domsagor i länet och detta sa mycket mer som,
på sätt framginge av J. 0:s ämbetsberättelser åren 1913 och 1917, uppmärksamheten
tidigare varit riktad på önskvärdheten av att åstadkomma
en snabbare och lättare tillgänglig rättskipning i Västerbottens västra
domsaga. De utvägar, som därvid undersökts, hade varit dels uppdelande
av domsagan i två domsagor och dels förenande av någon del av domsagan
med dåvarande södra domsagan. Sedan denna tid hade kommunikationsförhållandena
inom länet undergått en högst väsentlig förändring. Arbetet
med inlandsbanan hade fortskridit så långt, att regelbunden trafik påginge
till Storuman och provisorisk trafik torde kunna under vintern 1927

_1928 komma till stånd mellan Storuman och Vindelälven. Inom en snar

framtid torde banan vara fullt färdigställd till Sorsele. Banan Hällnäs
Lycksele hade varit öppnad för allmän trafik ett par år, och arbetet med
dess fortsättande till Storuman vore i full gång. Den snabba utvecklingen
av automobiltrafiken hade medfört, att regelbundna turer med omnibusar
och personautomobiler uppehölles såväl sommar som vinter å de mer betydelsefulla
vägsträckorna. Samfärdseln mellan olika trakter hade därför
numera undergått sådan förändring, att domsage- och tingslagsindelning -

223

eu i lanet, som tillkommit under helt andra förutsättningar i nämnda hänseende
än de nu rådande, icke längre anpassade sig elter det nutida kommunikationsväsendet.
Det syntes därför vara väl motiverat, om ny undersökning
anställdes till utrönande av huruvida icke med annan domsageoch
tmgslagsindelning eu snabbare rättskipning kunde erhållas. Länet vore,
anlorde K. B. vidare, för närvarande indelat i fem domsagor. I Umeå domsaga,
som utgjorde ett tingslag med en folkmängd av omkring 28,000 invånare,
liölles 10 sammanträden årligen. I Västerbottens södra domsaga
med Nordmalings och Bjurholms tingslag, 17,970 invånare, och Degerfors
tingslag, 9,224 invånare, samt i Västerbottens mellersta domsaga med Nysätra
tingslag, 8,425 invånare, och Burträsks tingslag, 9,990 invånare, hölles
5 sammanträden årligen i varje tingslag. I Skellefteå tingslag, 43,805
invånare, av Västerbottens norra domsaga hölles 7 sammanträden. I Malå
och Norsjö tingslag, 10,450 invånare, hölles 3 ting. I vart och ett av de tre
tingslagen i västra domsagan med en folkmängd av Lycksele tingslag
24,689 invånare, Åsele tingslag 7,425 invånare och Vilhelmina tingslag
15,059 invånare hölles likaledes 3 ting. Därav framginge, att i fyra tingslag
med en sammanlagd befolkning av 57,623 invånare hölles årligen allenast
3 ting, att i fyra tingslag med en sammanlagd befolkning av 53,577
invånare hölles årligen 5 allmänna sammanträden, att i ett tingslag med
43,805 invånare hölles 7 allmänna sammanträden och att i ett tingslag med
omkring 28,000 invånare hölles 10 sammanträden.

En omreglering av länets indelning i domsagor borde — yttrade K. B.
vidare — hava till mål åstadkommande för största möjliga invånarantal
förmånen av största möjliga antal sammanträden utan ändring av redan
befintliga tingsställen i den mån så lämpligen kunde ske. I enlighet därmed
syntes länet kunna indelas i fyra domsagor på följande sätt.

I. Södra domsagan skulle omfatta Umeå domsaga med en folkmängd av
omkring 28,000 invånare

Nordmalings och Bjurholms tingslag .................... 17,970 invånare

Bygdeå socken........................ 7 qaq

eller tillsammans 55,235 invånare.

Denna domsaga kunde bilda ett tingslag med tingsställe i Umeå. Bjurholms
socken hade lätt förbindelse med Umeå medelst järnväg. Nordmalings
socken stode i synnerlig god förbindelse med Umeå förmedelst dels den
omnibustrafik, som uppehölles av postverket och av två enskilda företag,
och dels s. k. turbilar. Bygdeå socken stode likaledes i god förbindelse med
Umeå genom trafik med omnibus och personvagnar i regelbundna turer.
Då en sammanslagning till ett tingslag möjligen kunde väcka motstånd
inom Nordmalings och Bjurholms tingslag, kunde detta fortfarande utgöra
ett tingslag med tingsställe liksom för närvarande i Nyåker med 5
sammanträden.

224

II. Norra domsagan skulle omfatta nuvarande Skellefteå tingslag med

undantag av Jörns socken med en folkmängd av........ 37,861 invånare

Nysätra tingslag med undantag av Bygdeå socken...... 8,425

Burträsks tingslag ...................................... 9,990

eller tillsammans 56,276 invånare.

Även denna domsaga syntes rätteligen böra utgöra allenast ett tingslag.
Avståndet från tingsstället i Burträsk, Gammelbyn, till Skellefteå vore
endast 4 mil, och avståndet från tingsstället i Nysätra, Ånäset, till Skellefteå
vore 8 mil. Å kustlandsvägen mellan Ånäset och Skellefteå förekomme
daglig trafik sommar och vinter med omnibus av såväl postverket
som enskilda företagare och därjämte s. k. tur bilar; mellan Burträsk och
Skellefteå vore ock daglig trafik ordnad med omnibus och andra automobiler.
Därest eu dylik sammanslagning komme att röna motstånd, kunde
möjligen vidtagas den nyligen inom Piteå domsaga införda anordningen
med bitingsställe, som i så fall borde förläggas till Nysätra. På så sätt
skulle 10 sammanträden kunna hållas i Skellefteå och 5 i Nysätra.

III. En domsaga, möjligen benämnd mellersta domsagan, skulle omfatta
Degerfors tingslag med en folkmängd av.......... 9,224 invånare

Lycksele socken ........................................ 10,631

örträsks » 1,237

Jörns » 5,944

Malå och Norsjö tingslag .............................. 1Q’450 »

eller tillsammans 37,486 invånare.

Denna domsaga syntes böra utgöra två tingslag, det ena omfattande
Lycksele, Örträsks och Degerfors socknar med tingsställe i Lycksele, möjligen
ock bitingsställe i Vindeln, samt det andra omfattande Malå, Norsjö
och Jörns socknar med tingsställe vid Bastuträsks järnvägsstation. Degerfors
socken genomskures av bibanan mellan Hällnäs och Lycksele, vadan
bekväm förbindelse förefunnes mellan dessa platser. Övre delen av Degerfors
hade betydligt kortare avstånd till Lycksele än till Vindeln.

IV. Västra domsagan skulle omfatta nuvarande västra domsagan med
undantag av Lycksele och Örträsks socknar och sålunda erhålla en folkmängd
av 35,305 invånare. Denna domsaga syntes tillsvidare kunna indelas
i två tingslag omfattande det ena nuvarande Åsele tingslag och det
andra nuvarande Vilhelmina tingslag ävensom Stensele, Tärna och Sorsele
socknar med tingsställe i Vilhelmina. Sedan inlandsbanan blivit färdigbyggd
till Sorsele kyrkby, erhölle sistnämnda tre socknar i stort sett
lika god förbindelse med Vilhelmina som med Lycksele.

Genom en omreglering av domsagorna på nu angivet sätt — fortfor
K. B. — skulle vinnas, att deras antal minskades från fem till fyra. Vidare

225

skulle eu betydligt snabbare rättskipning komma att beredas en väsentlig
del av länets befolkning, som framginge av följande uppställning:

10 sammanträden
7
5

3 ting.......

för närv.

28,000 invånare
43,805 »

53,577
57,623 »

enl. förslaget

111,511 invånare
72,791

Då, anförde K. 13. slutligen, genom en omreglering av samtliga domsagor
i länet, aven om därvid icke följdes nu uppdragna linjer, uppenbarligen
skulle ernås väsentliga fördelar för större delen av länets befolkning
utan att därigenom uppkomme svårigheter för genomförande av en framtida
processreform, hemställde K. B., att närmare undersökning måtte
verkställas rörande lämpligaste sättet för en dylik omreglering.

Av vad som förekommit vid behandlingen av ovan omförmälda framställningar
av J. O. har framgått, att en omreglering av jurisdiktionsområdena
inom Västerbottens län är önskvärd. Detta har nu ytterligare
understrukits genom den av K. B. i länet gjorda framställningen. Att de
tidigare framställningarna ej lett till något tillfredsställande resultat
torde i hög grad hava berott därpå, att för vinnande därav en tämligen
genomgripande omreglering, vari samtliga domsagorna i länet borde ingå,
ansetts erforderlig. För en sådan omreglering hava emellertid förut svårigheter
av skilda slag stått hindrande. Ej minst torde stora avstånd och
dåliga kommunikationer härvid hava inverkat. Härutinnan torde emellertid
nu, såsom ock framgår av K. B:s framställning, stora förändringar
hava inträtt. Att dessa kunna medgiva en helt annan domsageindelning
än den nuvarande, som till stor del torde hava bestämts med hänsyn just
till de tidigare dåliga kommunikationerna, torde vara uppenbart. Ett icke
oväsentligt hinder för genomförande av en allmän omreglering av ifrågavarande
domsagor torde emellertid också hava varit det förhållandet, att
häradshövdingen i Västerbottens norra domsaga, som utnämnts år 1899,
icke torde vara skyldig att tåla någon förändring i denna domsagas jurisdiktionsområde.
Då det nu emellertid är att förvänta, att denna domsaga
inom en ej avlägsen framtid genom häradshövdingens inträde i pensionsåldern
blir vakant, synes det icke opåkallat att redan nu vidtaga åtgärder
för en allmän omreglering av ifrågavarande domsagor. Den därför erforderliga
utredningen, som kan antagas bliva synnerligen vidlyftig, torde
nämligen böra ske i så god tid, att ett avgörande i frågan kan träffas till
den tid, då vakansen i norra domsagan kan beräknas inträda.

15 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

226

Vad angår det av K. B. framlagda förslaget till omreglering av ifrågavarande
domsagor har såsom ett av de starkaste skälen därför framhållits,
att snabbare rättskipning därigenom skulle ernås för en större del av
länets invånare, i sammanhang varmed K. B. angivit det antal tmgssammanträden,
som årligen skulle komma att stå till huds för invånarna i de
olika tingslagen. Detta skäl försvagas i viss mån därav, att K. B. vid beräkningen
av antalet tingssammanträden i tre av tingslagen synes hava
förbisett, att Eders Kungl. Maj:t under år 1927 beslutat en ökning av
dessa från och med den 1 januari 1928. Genom kungl. kungörelsen den 7
oktober 1927, nr 373, angående tingsordningen i vissa domsagor har nämligen
förordnats dels att i Västerbottens västra domsaga beträffande vartdera
av Lycksele tingslag och Vilhelmina tingslag skall tillämpas den första
av de i 3 § av kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i
vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting angivna sammanträdesturer,
med iakttagande av att tingen först skola börjas i Lycksele tingslag,
samt i Åsele tingslag årligen skola förrättas 3 lagtima ting å tider, som
angivas i 2 kap. 1 § rättegångsbalken, dels ock att i Västerbottens norra
domsaga årligen skola, med bibehållande av gällande tingsordning i Skellefteå
tingslag, i Malå och Norsjö tingslag hållas allmänna sammanträden
under vartdera av vår- och hösttinget andra måndagen efter början av
första allmänna sammanträdet i Skellefteå tingslag och sedan var åttonde
måndag, som före tingstidens slut inträffar. På grund av dessa bestämmelser,
som trätt i kraft den 1 januari 1928, hava invånarna i Lycksele och
Vilhelmina tingslag alltså redan för närvarande 5 tingssammanträden om
året. Malå och Norsjö tingslagsbor hava likaledes erhållit tingssammanträdenas
antal ökat till 5 om året. Till vad nu anförts kommer, att tingssammanträden
med tremansnämnd numera hållas i länets samtliga tingslag
med undantag av Malå och Norsjö tingslag. Den av K. B. framlagda
tablån över invånarnas i länet möjligheter att få sina rättegångssaker
handlagda vid domstol torde sålunda tarva rättelse i enlighet med det nyss
sagda. Endast invånarna i Åsele tingslag, till antalet 7,425, hava för närvarande
mindre än 5 allmänna tingssammanträden om året.

I den mån en ytterligare snabbhet i rättskipningen kan vinnas genom
K. B:s ifrågavarande förslag, torde detta i allt fall vara värt beaktande.
Det synes mig dock, som om det av K. B. förespeglade resultatet av omregleringen,
att genom densamma 111,511 av länets invånare mot för närvarande
28,000 skulle erhålla tillgång till 10 allmänna sammanträden om
året, näppeligen torde kunna uppnås. Förutsättningen härför, nämligen
att två av domsagorna skulle vardera bilda ett enda tingslag, lärer knappast
vara lämplig att genomföra. Av de alternativa förslagen därutmnan
att döma synes även K. B. själv på denna punkt ställt sig i viss mån

tvivlande.

227

Mot en reglering på det av K. B. föreslagna sättet torde emellertid kunna
a,I!“arkf’ att därigenom två av de fyra nya domsagorna komme att bliva
alltför stora. Den nya södra domsagan skulle, då invånarantalet i Umeå

ooTvag\!"hgt statistiska centralbyråns senaste uppgifter uppgår till
29,317, erhålla en folkmängd av icke mindre än 55,235 personer, och den
norra domsagan skulle erhålla ett ännu större invånarantal, 56,296 personer.
I motsats härtill skulle de båda övriga domsagorna ej erhålla mer än
omkring respektive 35,000 och 37,000 invånare.

Beträffande arbetsbördan i de olika domsagorna framgår av arbetsredogorelserna
for år 1926, att under nämnda år handlagts:

i Umeå domsaga:

tvistemål och brottmål....................

konkurser och konkursärenden ...............

lagfarts- och inteckningsärenden..............

andra ärenden, slutligt handlagda.............

i Deg er fors tingslag:

tvistemål och brottmål.....................''

konkurser och konkursärenden................

lagfarts- och inteckningsärenden..............

andra ärenden, slutligt handlagda.............

i Nordmalings och Bjurholms tingslag:

tvistemål och brottmål....................

konkurser och konkursärenden................

lagfarts- och inteckningsärenden..............

andra ärenden, slutligt handlagda.................

i Lycksele tingslag:

tvistemål och brottmål......................

konkurser och konkursärenden................

lagfarts- och inteckningsärenden..............

andra ärenden, slutligt handlagda................* ’ ’* ’ i

i Asele tingslag:

tvistemål och brottmål....................

konkurser och konkursärenden................

lagfarts- och inteckningsärenden................

andra ärenden, slutligt handlagda.............

. 428

. 1,536
. 513

“ 2,512

. 164

14
370
110
658

213

738

286

“1,258

365

1,000

318

1JÖ9

122

363

144

~643

228

i Vilhelmina tingslag:

tvistemål och brottmål.........................

konkurser och konkursärenden................

lagfarts- och inteckningsärenden..............

andra ärenden, slutligt handlagda .............

i Nysätra tingslag:

tvistemål och brottmål........................

konkurser och konkursärenden................

lagfarts- och inteckningsärenden..............

andra ärenden, slutligt handlagda.............

i Burträsks tingslag:

tvistemål och brottmål........................

konkurser och konkursärenden................

lagfarts- och inteckningsärenden..............

andra ärenden, slutligt handlagda.............

363

713

359

1^82

127

678

298

1Ö18

160
13
429
145
~747

i Skellefteå tingslag:

tvistemål och brottmål............................

konkurser och konkursärenden....................

lagfarts- och inteckningsärenden..................

andra ärenden, slutligt handlagda.................

i Malå och Norsjö tingslag:

tvistemål och brottmål...........................

konkurser och konkursärenden...................

lagfarts- och inteckningsärenden.................

andra ärenden, slutligt handlagda................

299

1,763

753

2^71

517

154

781

Därest domsagorna redan förut varit uppdelade på det av K. B. föreslagna
sättet, skulle, om antalet mål, konkurser och ärenden, som belöpa
å ovan omförmälda i regleringen ingående socknar, beräknas efter deras
folkmängd i förhållande till vederbörande hela tingslags — ett berakningssätt,
som dock enligt sakens natur icke kan lämna ett fullt tillförlitligt
resultat — sammanlagda antalet mål, konkurser och ärenden under
år 1926 hava utgjort i södra domsagan omkring 4,300, i norra domsagan
omkring 3,750, i mellersta domsagan omkring 2,700 och i västra domsagan
omkring 3,000.

De anförda siffrorna torde giva vid handen, att med en dylik indelning

229

av jurisdiktionsområdena arbetsbördan i de två största domsagorna skulle
bliva jämförelsevis mycket betungande.

Då fråga senast var om sammanslagning av Umeå domsaga med Nordmalings
och Bjurholms tingslag gjordes från såväl processkommissionens
som Svea hovrätts sida gällande, att hinder mot en dylik sammanslagning
förelåge däri, att den nya domsagan skulle bliva alltför stor. Processkommissionen
anlörde sålunda, att vid ett bifall till den föreslagna omregleringen
göromålen i den nya södra domsagan syntes skola bliva av den omfattning,
att de svårligen kunde utlöras utan att häradshövdingen i betydande
grad måste överlämna dem åt extra ordinarie personal. Ändringen
skulle alltså icke för nämnda domsagas del vara att tillråda. Svea hovrätt
framhöll i sitt utlåtande, att i en av Umeå domsaga samt Nordmalings och
Bjurholms tingslag sammansatt domsaga antalet slutligt handlagda mål
och inskrivningsärenden enligt rättsstatistiken för år 1924 skulle uppgå
till siffror, som motsvarade eller överstege dem, som lämnats från vissa
notoriskt svårskötta domsagor, bland annat från två, där biträdande domare
funnes anställd. Folkmängden, anförde hovrätten vidare, skulle, om
man hölle sig till senaste siffror, uppgå till inemot 46,500, en siffra, som
med hänsyn till de senare årens folkökning i de båda tingslagen kunde antagas
snart växa till 50,000. Med full insikt om att statistiska uppgifter av
nu angivna art icke lämnade säker ledning för beräknande av arbetsbördan
i en domsaga, måste hovrätten ställa sig tvivlande i avseende å möjligheten
för en häradshövding i den förstorade domsaga, som vore i fråga,
att i längden på fullt nöjaktigt sätt fullgöra de uppgifter, som enligt hovrättens
mening borde åligga en ordinarie domliavande; och skulle, såsom
låge nära till hands, sammanslagningen förr eller senare medföra anställande
av en biträdande domare, kunde hovrätten icke i omorganisationen
se någon fördel för rättskipningen.

Utan tvivel skulle den av K. B. föreslagna regleringen medföra, att biträdande
domare måste anställas i de båda största domsagorna. I den nuvarande
norra domsagan finnes redan nu biträdande domare anställd. Ur
besparingssynpunkt skulle vid sådant förhållande icke mycket stå att
vinna genom regleringen. Den vinst, som skulle bestå i skillnaden mellan
en häradshövdinglön och arvodet till en biträdande domare samt möjligen
en inbesparad förste notarielön, synes mig näppeligen kunna uppväga de
nackdelar för rättskipningen, som föranledas av ett utbyte av en ordinarie
domare mot en extra ordinarie befattningshavare.

Enligt K. B:s förslag skulle tingsstället i det ena av den nya mellersta
domsagans tingslag förläggas till en ny plats, Bastuträsks järnvägsstation.
Detta innebär, att tingshus måste uppföras därstädes. Då det i huvuddelen
av berörda tingslag, nämligen i nuvarande Malå och Norsjö tingslag, befintliga
tingshuset, som jag besett vid en av mig år 1926 företagen inspek -

230

tionsresa, torde vara för sitt ändamål tillräckligt och i gott stånd, kan det
måhända vara obilligt, att invånarna i sistnämnda tingslag nödgas deltaga
i byggandet av ett nytt tingshus å annan ort. Icke utan tvingande
skäl synes därför en förflyttning av tingsstället, som torde påkallas endast
av Jörns sockens införlivande med tingslaget, böra ske.

En omreglering av domsagorna i Västerbottens län torde emellertid
kunna ske även på annat sätt än det av K. B. ifrågasatta. Vissa skäl synas
tala för en omreglering, även om därmed icke antalet domsagor i länet
skulle minskas.

Vill man emellertid nedbringa domsagornas antal till fyra, torde detta
kunna ske även på det sätt, att med nuvarande Skellefteå tingslag förenas
Nysätra och Lövångers socknar till en norra domsaga med 52,250 invånare.
Domsagan skulle bilda ett tingslag med tingsställe i Skellefteå. Antalet
mål, konkurser och ärenden i en dylik domsaga torde för år 1926 kunna
beräknas hava uppgått till omkring 3,400. En mellersta domsaga skulle
kunna bildas genom sammanslagning av Malå och Norsjö tingslag, Lycksele
och örträsks socknar, Degerfors tingslag samt Burträsks tingslag.
Denna domsaga skulle erhålla ett invånarantal av 41,532 personer och bestå
av två tingslag. Burträsks tingslag skulle därvid bestå såsom sådant
med tingsställe i Burträsk samt återstoden av domsagan bilda ett tingslag
med tingsställe i Lycksele. I en sålunda sammansatt domsaga skulle antalet
mål, konkurser och ärenden under år 1926 hava utgjort omkring 3,050.
De nya södra och västra domsagorna skulle bildas i full överensstämmelse
med K. B:s förslag. Detta alternativ skulle, om än ej i tillräcklig grad,
nedbringa invånarantalet och arbetsbördan i norra domsagan i jämförelse
med K. B:s förslag och i någon mån utjämna skillnaden mellan invånarantal
och arbetsbörda i den mellersta och de övriga domsagorna. Kvar
står dock alltid olägenheten, att två domsagor och särskilt den södra domsagan
skulle bliva alltför stora.

Ett tredje tänkbart alternativ är att, med bibehållande av norra domsagan
i sitt nuvarande skick, omreglera de övriga domsagorna så, att dessa
komme att bilda en södra och en västra domsaga i enlighet med K. B:s förslag
samt en mellersta domsaga, bestående av Burträsks tingslag i förening
med Nysätra och Lövångers socknar, utgörande ett tingslag med
tingsställe i Burträsk, samt Degerfors tingslag jämte Lycksele och Örträsks
socknar, utgörande ett tingslag med tingsställe i Lycksele. Sistnämnda
domsaga skulle därvid erhålla ett invånarantal av 39,527 personer.
Även mot detta alternativ kunna emellertid riktas samma anmärkningar
som mot det närmast förut antydda.

En omreglering av ifrågavarande domsagor synes mig visserligen,
såsom nämnts, önskvärd men bör enligt mitt förmenande ske efter andra
linjer än de hittills omförmälda, vilka gå ut på en minskning av dom -

231

sagornas antal. Såsom jag redan förut berört, skulle genom en dylik minskning
knappast någon besparing kunna uppkomma, och i varje fall bleve
denna helt obetydlig. Någon mera avsevärd utjämning av domsagornas
inbördes storleksförhållande synes det ieke heller vara lätt att i förening
med en minskning ernå. Vidare bör man iekc förbise, att snabbheten i
rättskipningen i hög grad beror även av andra faktorer än det nominella
antalet rättegångstilliallen. Förstorade jurisdiktionsområden medföra ju
i regel möjlighet att inom varje område hålla ökat antal tingssammanträden,
men fördelen därav kan i icke ringa mån äventyras, om förändringen
samtidigt föranleder, att långa avstånd göra det obekvämt för befolkningen
att alltför ofta besöka tingsställena samt domsagornas omfång
och arbetsbörda försvåra domarens uppgift att ägna varje mål och ärende
det intresse och den omsorg, som först och främst krävas för en god och
snabb handläggning. Västerbottens län hör till de delar av vårt land, där
utvecklingen länge hämmats av en särskilt med hänsyn till de vidsträckta
arealerna kännbar brist på kommunikationsmedel. Om nu våra dagars
framsteg på detta område därutinnan berett en lättnad, synes det mig tvivelaktigt,
huruvida det verkligen kan vara välbetänkt att genast med åberopande
därav avsevärt förstora tingslagen i stället för att låta förbättringen
i kommunikationerna komma befolkningen till godo i form av mindre
tidskrävande tingsresor. Mig synes snarare en omreglering av domsagorna
böra åsyfta att med bibehållande av domsagornas antal göra dem
mera jämnstora med avseende på såväl folkmängd som arbetsbörda. I
fråga om snabbheten i rättskipningen skulle en dylik reglering sannolikt
medföra ett gott resultat såväl genom ökat antal rättegångstillfällen i
vissa tingslag som genom att arbetsbördan i de största domsagorna ej
komme att överstiga domhavandens arbetskrafter. Arbetsbördan skulle
dock i samtliga domsagor bliva tillräckligt stor för att giva full sysselsättning
åt domaren. Ur besparingssynpunkt skulle detta alternativ giva
ungefär lika gott resultat som K. B:s förslag, då därigenom den i nuvarande
norra domsagan anställde biträdande domaren bleve överflödig. Och i
betraktande av att tingsställena bleve lättare tillgängliga för tingslagens
invånare skulle förvisso en icke obetydlig vinst uppstå genom minskade
utgifter av allmänna medel till reseersättning åt vittnen i brottmål och
i mål, däri fri rättegång beviljats part.

Jag vill därför ifrågasätta, huruvida icke eu omreglering av domsagorna
lämpligast bör ske på följande sätt.

En domsaga, benämnd Umeå domsaga, bildas av nuvarande Umeå domsaga
och Bygdeå socken. Denna domsaga skulle erhålla en folkmängd av
37,265 invånare och bilda ett tingslag med tingsställe och kansli i Umeå.
Om nämnda socken under år 1926 varit införlivad med Umeå domsaga,

232

skulle efter ungefärlig beräkning antalet mål, konkurser och ärenden i den
utvidgade domsagan hava uppgått till 3,050.

En domsaga, den södra, bildas av nuvarande södra domsagan samt Lycksele
och Örträsks socknar med en sammanlagd folkmängd av 39,062 invånare.
Domsagan torde böra bilda två tingslag sålunda, att det nuvarande
Nordmalings och Bjurholms tingslag bibehålies såsom självständigt
tingslag med tingsställe i Nyåker samt Degerfors tingslag jämte omförmälda
båda socknar förenas till ett tingslag. Sistnämnda tingslag synes
lämpligen böra erhålla tingsställe i Lycksele, dit jämväl kansliet torde
kunna förläggas, så framt icke den nuvarande anordningen med kansli i
Umeå befinnes vara att föredraga. Sammanträden med tremansnämnd
skulle lämpligen kunna hållas i Vindeln. Antalet mål, konkurser och ärenden
i en på detta sätt sammansatt domsaga skulle under år 1926 hava uppgått
till omkring 2,750.

Återstoden av den nuvarande västra domsagan kunde bilda en domsaga,
benämnd Västerbottens västra domsaga, och erhålla tingslagsindelning
och tingsställen i full överensstämmelse med K. B:s förslag. Såsom förut
berörts skulle invånarantalet i en sådan domsaga komma att uppgå till
35,305 personer. Antalet mål, konkurser och ärenden skulle för år 1926 beräknat
hava uppgått till omkring 2,950.

En domsaga, benämnd Västerbottens mellersta domsaga, skulle bestå av
nuvarande Malå och Norsjö tingslag, Burträsks tingslag samt Nysätra
och Lövångers socknar av Nysätra tingslag. Domsagan, som komme att
erhålla ett invånarantal av 28,885 personer, kunde bilda två tingslag sålunda,
att Malå och Norsjö tingslag förbleve oförändrat samt återstoden
av domsagan bildade ett tingslag med tingsställe i Burträsk. För tingslagsborna
i Nysätra och Lövångers socknar torde en förläggning av tingsstället
till Burträsk icke innebära någon alltför allvarlig olägenhet. Kansliet
synes lämpligast böra förläggas till Skellefteå, där Malå och Norsjö
tingslag redan nu har kansli. Härigenom skulle även vinnas den fördelen,
att den nu i Ånäset bosatte domhavanden bereddes möjlighet att bosätta
sig å ort med livligare samfärdsel. I avseende på arbetsbördan märkes,
att det ungefärliga antalet mål, konkurser och ärenden i eu dylik domsaga
skulle under år 1926 utgjort omkring 2,100.

Västerbottens norra domsaga slutligen skulle komma att bestå av det
nuvarande Skellefteå tingslag med, såsom förut nämnts, ett invånarantal
av 43,805 personer. Antalet mål, konkurser och ärenden under år 1926 utgjorde
i tingslaget 2,871. Den nuvarande norra domsagan skulle härigenom
komma att minskas i sådan mån, att den där nu anställde biträdande
domaren kunde undvaras. Regleringen skulle jämväl medföra, att
antalet tingssammanträden skulle ökas till 10 om året.

En reglering på sätt av mig nu senast angivits skulle medföra eu ökning

233

av antalet allmänna tingssammanträden för invånarna i Bygdeå socken
från 5 till 10 allmänna sammanträden, för invånarna i Åsele tingslag från
3 till 5 allmänna sammanträden och för invånarna i Skellefteå tingslag
från 7 till 10 allmänna sammanträden om året. I mån av behov kunde därutöver
såsom nu hållas sammanträden med tremansnämnd.

Såsom av det anförda framgår håller jag före, att en omreglering av
domsagorna i Västerbottens län kommer att giva ett ur rättskipningens
synpunkt bättre resultat, om den företages efter de av mig nu senast angivna
riktlinjerna än om K. B:s förslag därvid följes. Såsom utlåtande i
ärendet har jag därför velat framlägga ovanberörda synpunkter till den
åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna desamma föranleda.”

Ärendet har remitterats till Svea hovrätt för avgivande av utlåtande
efter vederbörandes hörande.

2. Framställning rörande ändring i visst hänseende av 9 § i lagen
den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och

fängelsestraff.

Den 23 juni 1928 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 9 § i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff stadgas att, om någon blivit i straffanstalt insatt till
undergående av straffarbete på viss tid eller fängelsestraff, varom förmäles
i 3 §, och, innan han från straffanstalten frigivits, till verkställighet
förekommer honom ytterligare ålagt straffarbete eller dylikt fängelsestraff,
då skall i fråga om verkställigheten så förfaras, som vore straffen
ett sammanhängande straff, vars undergående tagit sin början, då det i
stadgandet först omnämnda straffet började avtjänas.

Enligt förarbetena till nämnda stadgande har detsamma med avsikt
givits en så vid avfattning, att därunder faller ej blott frågan om enrumsstraff
eller gemensamhetsstraff utan även andra verkställighetsåtgärder,
som skola gestaltas annorlunda vid början än vid slutet av ett
straff.

Genom vad som förekommit i ett ärende, vilket jag haft att pröva, har
min uppmärksamhet blivit riktad pa att stadgandet i ett visst hänseende
torde få anses hava erhållit en alltför stor omfattning, nämligen såtillvida
som undantag icke i någon mån är gjort för det fall, att den dömde
själv genom rymning vållar avbrott i verkställigheten av straffet.

I det av mig åsyftade fallet förhöll det sig så, att en person vid namn
J. R. M. Björlund, som den 2 maj 1922 hade börjat avtjäna 3 års straffarbete
för tredje resan stöld, den 17 juni 1924, då av strafftiden återstodo 10
månader 15 dagar, rymde från straffanstalten. Efter att sedan hava be -

234

gått ett flertal nya brott blev Björlund, som ånyo anhölls den 20 mars
1925, slutligen den 23 september 1925 för dessa dömd på sådant sätt, att,
inberäknat nyssnämnda återstod av det förra straffet, han hade att i en
bot undergå straffarbete i något över 6 år. Sistnämnda straff började
Björlund avtjäna den 24 september 1925. Vid strafftidens början befann
sig Björlund å centralfängelset i Mariestad, varest han berörda den 24
september för rymningen ådömdes förlust av sysselsättning jämte hårt
nattläger under 5 dagar. Sedan den extra judiciella bestraffningen slutat,
förflyttades Björlund den 30 september 1925 till centralfängelset å Härlanda
samt den 14 oktober 1925 därifrån till centralfängelset å Långholmen.

I en till mig i oktober 1927 från sistnämnda fängelse översänd klagoskrift
anförde Björlund — förutom annat, som jag funnit icke förtjäna
avseende — att han under 10 månader 15 dagar av den från den 24 september
1925 löpande strafftiden icke kommit i åtnjutande av föreskriven
kostförstärkning, därmed tydligen åsyftande den i gällande utspisningsstat
för statens fångvårdsanstalter, fastställd genom kungl. brev den 23
maj 1924, givna bestämmelsen att, utöver eljest bestämda ransoner, fånge
i gemensamhet, så ock fånge, dömd till straffarbete över 1 år, sedan han
avtjänat 1 år av straffet, skall erhålla, för vecka räknat, tilldelning av
skummad mjölk 2,45 liter samt margarin, för man 175 gram och för
kvinna 105 gram. Björlund, vilken framhöll, att hans straff börjat redan
år 1922, hemställde om mitt uttalande, huruvida han kunde göra anspråk
antingen på kontant ersättning för vad han i berörda avseende gått miste
om eller ock på dubbel kostförstärkning under 10 månader 15 dagar
framåt eller om något tjänstefel kunde läggas vederbörande till last.

Av utredning, som i anledning av klagomålen anställdes, framgick, att
Björlund från det senast ådömda straffets början till dess han den 9
augusti 1926 uttogs ur cell för att undergå återstoden av straffet i gemensamhet
icke erhållit den extra tilldelningen av mjölk och margarin.

Samtidigt som direktören vid centralfängelset å Långholmen P. Harling
till mig översände Björlunds klagoskrift, gjorde Harling gällande
att, vid det förhållande att Björlund efter rymningen begått nya brott,
det nya straffet icke kunde betraktas såsom en fortsättning av det tidigare
endast därför, att en jämförelsevis ringa återstod av det tidigare
straffet sammanlagts med det nya. I ett senare avgivet yttrande anförde
Harling vidare, att det icke varit Harling själv utan en Harlings vikarie,
som den 9 augusti 1926 låtit Björlund övergå till gemensamhetsstraff.
Harling hade emellertid vid sitt återinträde i tjänst låtit bero vid den
sålunda vidtagna åtgärden, helst som endast något mera än 1 månad återstått
till dess Björlund kunnat på grund av 5 § andra stycket verkställighetslagen
sammanföras med andra fångar i gemensamt arbete, en anord -

235

ning som vid centralfängelset å Långholmen på grund av därstädes rådande
lokala förhållanden innebure enahanda förmåner som dem, vilka
tillkomme fångar i gemensamhet. Lärling ville emellertid, uppenbarligen
med tanke på andra stycket i !) § verkställighetslagen, framhålla
såsom för rättskänslan föga tillfredsställande, att en fånge, som olovligen
försatt sig i frihet och därefter begått en rad grova brott, skulle komma
i en gynnsammare ställning än den, vilken på grund av gott uppförande
villkorligt frigivits och sedermera nödgats återvända till fängelset.

Fångvårdsstyrelsen anförde i avgivet utlåtande, att på grund av 9 §
första stycket verkställighetslagen och ovanberörda föreskrift i den av
Kungl. Maj:t den 23 maj 1924 fastställda utspisningsstaten Björlund, som
den 2 maj 1923 undergått 1 år av det honom tidigare ådömda straffet,
varit berättigad att från och med den 24 september 1925, då han såsom enrumsfånge
började avtjäna det honom sedermera ådömda straffet, erhålla
kost förstärkning med 0,35 liter skummad mjölk och 25 gram margarin om
dagen. Beträffande enrumsfånge hade ifrågavarande kostförstärkning
tillkommit för att vid den tid, då straffet bleve mera pressande, giva
fången en kraftigare näring. Det syntes styrelsen uppenbart, att Björlund,
som under tiden den 17 juni 1924—den 19 mars 1925 vistats på fri
fot och därefter intill den 24 september 1925 åtnjutit en häktad persons
förmaner, icke, då han sistnämnda dag börjat avtjäna det honom senast
ådömda straffet, varit i behov av den kostförstärkning, vartill han formellt
varit berättigad. För övrigt syntes det kunna ifrågasättas, huruvida stadgandet
i 9 § första stycket verkställighetslagen erhållit en så vid avfattning,
som skett, därest uppmärksamheten fästs vid den omständigheten, att
en fånge kunde, såsom i förevarande fall, genom rymning vålla ett så
långt avbrott i straffets verkställighet, att förhållandena vid hans återintiäde
i straffanstalten i själva verket närmast vore sådana, som då någon
efter att hava utstått hela sitt straff därefter på grund av ny straffdom
intoges i fängelse.

Vid prövning av nämnda ärende har jag, i likhet med fångvårdsstyrelsen,
väl funnit, att Björlund enligt hithörande författningar, tolkade efter
ordalydelsen, varit berättigad att från och med den 24 september 1925 åtnjuta
den ifrågavarande kostförstärkningen, men samtidigt icke kunnat
undgå att gilla den uppfattning, enligt vilken denna rättighet ingalunda
varit grundad i vad de faktiska omständigheterna bort föranleda och den
allmänna rättskänslan bjuder. Det resultat, vartill en tolkning efter bokstaven
leder, synes också strida mot den anda, som i övrigt genomgår
verkställighetslagen, i det att detsamma t. ex. förefaller att stå i rak
strid mot andra stycket i 9 § i lagen, vilket i fråga om villkorligt frigivna
uttryckligen förebyggt en för vederbörande fånge lika gynnsam
tolkning. Ehuru en viss inkonsekvens gjort sig gällande vid Björlunds

236

behandling, då han å ena sidan från och med den 9 augusti 1926 överförts
till gemensamhetsfängelse — en åtgärd som synes överensstämma med
verkställighetslagen — men å andra sidan i fråga om kostförstärkningen
i strid mot författningens ordalydelse betraktats såsom ådömd nytt straff,
har jag med hänsyn till den inre oklarhet, som vidlåder gällande föreskrifter,
ansett uteslutet att vidtaga några åtgärder mot de för Björlunds
behandling ansvariga fängelsedirektörerna. Icke heller har jag ansett tillräckliga
skäl föreligga att i annan ordning söka utverka någon gottgörelse
åt Björlund.

Däremot Arill jag ifrågasätta, om icke en författningsändring måste anses
motiverad. Vad som förekommit lärer utvisa, att nuvarande stadganden
på området icke lämna en tillräcklig och betryggande ledning för
fångars likformiga behandling i förevarande avseende. Enligt de grunder,
på vilka stadgandet i 9 § andra stycket verkställighetslagen beträffande
villkorligt frigivna bygger, kan det icke heller anses välbetänkt, att
lagen i fråga om rymmare bokstavligen föreskriver ett mildare behandlingssätt
än det för villkorligt frigivna stadgade. På frågan, huru bland
annat till undvikande av den påpekade inkonsekvensen en författningsändring
lämpligen bör genomföras, skall jag icke närmare ingå. Dock må
framhållas, att det enligt min tanke vore ändamålsenligt, om, även där
nytt straff ej tillkommit och möjligen även i fråga om livstidsfångar, skillnad
gjordes på sådana fall, då rymningen vållat allenast ett kortare avbrott,
och sådana, då avbrottet blivit av längre varaktighet, samt att hänsyn
måhända också bör tagas till, huruvida det nya straffet, där sådant
tillkommit, hänför sig till brott begånget före eller efter rymningen. Om
det skulle anses lämpligt att stadga, att avbrott under viss kortare tid i
motsats till längre sådant icke skall öva inverkan på den fortsatta verkställigheten,
torde det nämligen kunna ifrågasättas, om därutinnan undantag
icke bör göras för sådana fall, då rymmaren begagnar friheten till
att begå nytt brott, vilket för skyller straff, som tilläventyrs vida överstiger
återstoden av det tidigare ådömda straffet. Ty det måste under alla
förhållanden anses oegentligt, att den dömde endast av den orsaken, att
han lyckats rymma ifrån en kanske oväsentlig del av det tidigare ådömda
straffet, skall i nu ifrågakomna hänseende befinna sig i ett bättre läge,
än den gör, vilken begått det nya brottet först sedan han tillfullo avtjänat
nämnda straff. Att vid brottslighetens bedömande en olikhet av sådan
anledning kan uppstå i fråga om återfallsbrotten torde knappast i detta
sammanhang kunna åberopas till stöd för en motsatt uppfattning. En synpunkt,
som också synes kunna förtjäna ett visst beaktande just beträffande
den särskilda del av frågan, som har avseende å kostförstärkningen, är
att, praktiskt taget, en åtskillnad gör sig gällande mellan, å ena sidan,
sådana fall då den förrymde under vistelsen i frihet haft tillfälle att göra

237

livet behagligt lör sig, och, å andra sidan, sådana då, såsom lätt kan inträffa,
rymmaren haft att utstå stora umbäranden. Kanske kan man dock
i sistberörda avseende nöja sig med den garanti mot obillighet, som ligger
i behandlingen av sjuka fångar.

Skulle modifikationer av ovan antydda art anses böra ifrågakomma
beträffande straffs fortsatta verkställighet efter rymning, synes det böra
övervägas, i vad mån de böra göras tillämpliga jämväl i fråga om villkorligt
frigivna.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden
och synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.”

Framställningen har remitterats till fångvårdsstyrelsen för avgivande
av utlåtande.

3. Framställning rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl. förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Den 5 juli 1928 skrev jag till Konungen följande:

”Enligt 34 § i kungl. förordningen den 14 juni 1917 angående försäljningav
rusdrycker är förbjudet att utminutera sådana drycker till bland andra
den, som under de senaste två åren mer än en gång blivit sakfälld för fylleri
eller som under de senaste tre åren dömts till ansvar för brott, som i
allmänna strafflagen är belagt med straff, om rätten funnit brottet hava
begåtts under inflytande av starka drycker. Ej heller må rusdrycker utminuteras
till den, som under de senaste tre åren undergått straffarbete
eller fängelse, som i sistberörda fall blivit honom annorledes än som förvandlingsstraff
i stället för ådömda böter ålagt.

För att säkerställa upprätthållandet av nämnda förbud hava i 37 §
meddelats bestämmelser angående skyldighet för vissa myndigheter att
om ådömda straff m. m. underrätta vederbörandes hemortsbolag för utminutering
av rusdrycker. Sålunda stadgas bland annat att, om underrätt
sakfällt någon för fylleri eller fällt någon till ansvar för brott, som i allmänna
strafflagen är belagt med straff, och i sistberörda fall funnit
brottet hava begåtts under inflytande av starka drycker, skall från rätten
inom eu vecka efter utslagets meddelande avsändas uppgift till hemortsbolaget
för den, som uppgiften avser. Enahanda skyldighet stadgas för
vissa fall, då ansvar ådömes av högre rätt och uppgift ej bort från lägre
rätt avsändas, varjämte underrättelseplikt ålagts fängelsedirektör i fråga
om den, som frigives från straffanstalt efter undergånget straffarbete eller

238

fängelse, som honom annorledes än som förvandlingsstraff i stället för
ådömda böter ålagts genom utslag, varom uppgift i enlighet med vad ovan
anförts skolat lämnas.

I § 41 mom. 2 i kungl. förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon har
sedermera stadgats att, om den, som är synbarligen berörd av starka drycker,
förer motorfordon av vissa slag eller traktortåg, han skall straffas
med böter från och med 25 till och med 1.000 kronor. I mom. 3 i samma
paragraf förordnas hland annat att, om förare vid förseelse, varom i mom.

2 sägs, ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom, han må dömas till fängelse i högst

3 månader.

I en till mig den 22 december 1926 inkommen skrivelse anförde rådmannen
i Södertälje W. Schmidt att, då i § 41 mom. 2 och 3 i motorfordonsförordningen
stadgades ansvar för det fall, att någon, som vore ''synbarligen
berörd av starka drycker’, förde motorfordon, detta innehure, att
även en mindre grad av berusning än den, som enligt avfattningen av 18
kap. 15 § strafflagen föranledde ansvar för fylleri, inrymdes under sagda
bestämmelse, något som ju även måste anses fullt riktigt, då grunden för
straffbestämmelsen i de båda fallen vore helt olika. Om emellertid beträffande
en förare av motorfordon även brottsrekvisitet i 18 kap. 15 §
strafflagen skulle föreligga, uppstode frågan, huruvida i sådant fall särskilt
ansvar kunde ådömas såväl för fylleri som för förseelse mot motorfordonsförordningen.
Formellt uteslöte ju vederbörande lagbestämmelser
icke en sådan tolkning, men densamma syntes onekligen ur rättssynpunkt
mindre tilltalande. Det riktigaste syntes vara, att straff utdömdes endast
enligt motorfordonsförordningen och att detta straff utan vidare ansåges
omfatta förseelsen i dess helhet. Ett stöd för riktigheten av denna
uppfattning erhölles bland annat av lagrådets utlåtande över Kungl.
Maj:ts ursprungliga förslag till den genom lag den 6 juni 1925 ändrade
lydelsen av 18 kap. 15 § strafflagen. I nämnda förslag hade i ett särskilt
mom. 2 upptagits straff för den, som under utövning av yrke eller tjänst,
varav annans säkerhet till liv eller hälsa berodde, vore överlastad av
starka drycker. Lagrådet hade bland annat uttalat, att det uppenbarligen
icke vore avsett, att de båda momenten i paragrafen i något fall skulle
komma till tillämpning jämte varandra, varav följde, att, därest den under
mom. 2 beskrivna förseelsen beginges å allmän plats, det där stadgade
straffet skulle omfatta jämväl förseelsens brottslighet ur den synpunkt,
från vilken den vid annat fylleri straffades enligt mom. 1. Svea hovrätt
hade även enligt utslag den 17 december 1926, efter besvär av vederbörande
allmänna åklagare, fastställt ett av rådhusrätten i Södertälje meddelat
utslag, varigenom en person, som under framförande av motorcykel varit
överlastad av starka drycker, bötfällts endast enligt förordningen om mo -

239

torfordon och icke, i trots av åklagarens därom framställda yrkande,
jämväl enligt strafflagen för fylleri.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts — yttrade Sckmidt vidare
— föranleddes Schmidt till följande anmärkning. Enligt 34 § rusdrycksförordningen
finge utminutering av rusdrycker icke äga rum till den,
som under de senaste två åren mer än en gång blivit sakfälld för fylleri
eller som under de senaste tre åren dömts till ansvar för brott, som i allmänna
strafflagen vore belagt med straff, om rätten funnit brottet hava
begåtts under inflytande av starka drycker. I anslutning därtill hade i
37 § i samma förordning stadgats skyldighet för domstolarna att bland
annat i de fall, då någon fällts till ansvar för fylleri eller brott av beskaffenhet,
som ovan sagts, lämna uppgift därom till svarandens hemortsbolag
för utminutering av rusdrycker. Någon sådan underrättelseskyldighet
eller påföljd vore däremot icke stadgad för det fall, att en person fälldes
till ansvar för det han i onyktert tillstånd fört motorfordon. Av det
ovanstående följde, att en dylik förseelse ej medförde någon som helst
lagstadgad inskränkning i vederbörandes rättighet att i utminuteringsväg
inköpa rusdrycker, icke ens då han varit så berusad, att han under
vanliga förhållanden skulle hava ådömts ansvar för fylleri. Att detta icke
kunde anses tillfredsställande syntes vara uppenbart.

Medan Schmidts skrivelse var på min prövning beroende hade inom
justitiedepartementet utarbetats ett förslag till lag med vissa bestämmelser
mot fylleri. I detta lagförslag hade i 1 § införts ett stadgande motsvarande
18 kap. 15 § strafflagen och i 2 § stadgats straff för den, som vid
utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg
eller besinning vid utövningen fara lätteligen uppstode för person eller
för egendom av betydande värde, vore av starka drycker så påverkad, att
han ej kunde antagas äga nödigt herravälde över sina handlingar.

Vid remiss till lagrådet den 16 december 1927 av berörda lagförslag anförde
chefen för justitiedepartementet beträffande 2 § i förslaget, efter
att hava erinrat därom att, i händelse den föreslagna bestämmelsen i 2 §
antoges, en därav betingad ändring torde böra vidtagas i förordningen
om motorfordon, bland annat följande: Upptagandet i 2 § av ansvarsbestämmelse
för nu berörda fall av fylleri erhölle betydelse i visst avseende,
där i annan lagstiftning hänvisning skett till stadgande om straff för dylikt
brott. Sålunda inträdde därigenom en utsträckt tillämpning av föreskriften
i 37 § rusdrycksförordningen angående skyldighet för domstol att
insända utslag, varigenom någon sakfällts för fylleri, till hans liemortsbolag.
Denna utvidgning tillgodosåge utan vidare det syfte, som avsetts,
då i ett par yttranden hemställts om åläggande för domstolarna att underrätta
bolaget jämväl då motorförare ådömts ansvar jämlikt § 41 motorfordonsförordningen.

240

Sedan jag tagit del av vad departementschefen sålunda anfört och då
anledning alltså förefanns till antagande, att det i Schmidts skrivelse omförmälda
missförhållandet snarast skulle bliva undanröjt, fann jag genom
beslut den 31 december 1927 skrivelsens innehåll icke föranleda vidare åtgärd
från min sida.

Vid lagförslagets behandling inom lagrådet framhöll eu ledamot, vilken
mot förslaget riktade vissa anmärkningar, att i 1 § i lagen borde angivas,
att vad där bestraffades vore fylleri, samt att därav möjligen också borde
föranledas en sådan ändring i 37 § rusdrycksförordningen, att, liksom enligt
det remitterade förslaget, även sakfällande enligt 2 § skulle föranleda
anmälan till den sakfälldes hemortsbolag.

I proposition nr 32 till 1928 års riksdag föreläde Eders Kungl. Maj:t
riksdagen förslag till lag angående fylleri m. m., i vilket de ovan omför -mälda bestämmelserna i 2 § i det till lagrådet remitterade förslaget efter
viss omarbetning upptagits.

Ifrågavarande proposition blev emellertid icke av riksdagen bifallen.

Vid sistnämnda förhållande har det synts mig lämpligt att till förnyad
behandling upptaga frågan, om icke sådan ändring bör vidtagas i 34 och
37 §§ rusdrycksförordningen, att brott mot § 41 mom. 2 eller mom. 3 jämfört
med mom. 2 i motorfordonsförordningen böra medföra avstängande
från rätten att utminuteringsvis inköpa rusdrycker och föranleda anmälan
till den sakfälldes hemortsbolag om ådömda straff. Utan att förbise
den möjligheten, att frågan kan erhålla sin lösning t. ex. genom nytt
förslag om ändring i lagstiftningen rörande fylleri, vill jag i denna min
framställning behandla densamma endast med utgångspunkt från den nu
gällande lagstiftningen.

Det ifrågavarande spörsmålet har även förelagts mig i en den 25 maj
1928 hit inkommen skrivelse från häradshövdingen i Vemmenhögs, Ljunits
och Herrestads härads domsaga, f. d. hovrättsrådet B. Petrén, vilken
framhållit, att det gång efter annan vid tillämpning av § 41 mom. 2 i motorfordonsförordningen
framstått såsom olägligt, att restriktion i motbokshänseende
icke kunnat föranledas av ett straffällande efter nämnda
stadgande, ibland till rätt så högt belopp.

Såsom av det ovan anförda torde framgå, drabbas icke den, som dömes
till ansvar enligt § 41 mom. 2 och 3 i motorfordonsförordningen, oaktat
där avsedda brott äga ett uppenbart samband med påverkan av starka
drycker, av den i 34 § rusdrycksförordningen stadgade påföljden av förlust
av rätten att inköpa rusdrycker. Detta förhållande synes knappast
stå i överensstämmelse med den tanke, som kommit till uttryck i sistnämnda
lagrum. Utan tvivel föreligger därutinnan en lucka i lagstiftningen,
och detta framstår ännu tydligare, om en person, som fört motorfordon
under inflytande av sådant rus, att han under vanliga förhållanden kun -

241

nät döinas till ansvar för fylleri, endast dömes till ansvar enligt ovan
nämnda paragraf i motorfordonsförordningen. Dömes han för fylleri till
ett mindre bötesbelopp, kan detta inverka på lians rätt att inköpa rusdrycker,
men om lian, där han under ruset fört motorfordon, dömes endast
enligt § 41 motorfordonsförordningen till ett vida strängare straff,
utövar detta icke någon inverkan på lians nämnda rätt. De brott av ifrågavarande
slag, som bestraffas i § 41 motorfordonsförordningen, torde
emellertid otvivelaktigt vara av den art, att liänsyn bör tagas till desamma
vid bedömande av frågan om den sakfälldes rätt att inköpa rusdrycker.
Härutinnan vill jag hänvisa till vad nykterhetskommittén anfört
i sitt år 1914 avgivna betänkande med förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker m. in. I fråga om grunderna för avstängning från
hemköp av rusdrycker anförde kommittén, bland annat, att det enligt kommitténs
mening icke vore tillräckligt att från rätten att utminuteringsvis
inköpa dylika drycker avstänga allenast dem, som ådömts fängelse
eller straffarbete på grund av brott, begånget under rusets inflytande.
I flera av de brottsarter, där brottet ofta stode i samband med berusning,
såsom våldsbrott, brott mot egendom och djurplågeri, utgjorde böter påföljden
för ringare förbrytelser. Omfattningen av den genom den brottsliga
handlingen uppkomna skadan eller den av lagen stadgade påföljden
vore dock ur den här ifrågavarande synpunkten en omständighet, som
hade mindre betydelse, under det att däremot huvudsaken vore, att den
brottslige visat sig icke kunna med varsamhet förtära rusdrycker och
efter intagandet av dylika drycker ådagalagt samhällsfarliga tendenser.

Det synes mig därför som om en sådan ändring borde vidtagas i 34 §
rusdrycksförordningen, att från rätten att utminuteringsvis inköpa rusdrycker
avstänges jämväl den, som dömts till ansvar jämlikt § 41 mom. 2
eller mom. 3 jämfört med mom. 2 i motorfordonsförordningen.

Sker en sådan ändring i 34 § rusdrycksförordningen, torde bestämmelserna
i 37 § samma förordning om skyldighet för domstol att till bolag lör
utminutering av rusdrycker insända uppgifter böra kompletteras sålunda,
att domstol ålägges att till den dömdes hemortsbolag expediera meddelande
jämväl om utslag, varigenom dömts till ansvar enligt nyssnämnda
moment i motorfordonsförordningen.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden
och synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.”

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 19S9 års riksdag.

242

4. Framställning angående ändring av 8 § i lagen den 17 oktober

1900 om straffregister.

Den 3 oktober 1928 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 en till mig inkommen klagoskrift anförde J. T. Backlund, att han
den 30 september 1927, då han vistats i Tunis i Afrika, i brev till landsfiskalen
i Gnarps distrikt anhållit, att denne måtte åt klaganden utfärda
ett intyg att klaganden icke vore straffad för brott. Klaganden hade begärt
intyget i avsikt att förete detsamma hos Nordamerikas förenta staters
konsul i Tunis för erhållande av visering för resa till förenta staterna.
Först den 10 november 1927 hade det begärda intyget, som efter påstötningar
hos landsfiskalen utfärdats den 4 i samma månad, kommit klaganden
tillhanda. Visering hade då icke kunnat äga rum för den tilltänkta
resan. I en till K. B. i Gävleborgs län insänd skrift hade klaganden sedermera
påtalat det timade dröjsmålet med intygets utfärdande. K. B. hade
endast hänvisat klaganden till vad landsfiskalen i Gnarps distrikt E. Englund
anfört i ett av honom i anledning av klagandens anmälan avgivet
yttrande. I detta yttrande hade Englund såsom ursäkt för dröjsmålet
anfört, att klaganden varit för Englund okänd, emedan klaganden vistats
utomlands under den tid, Englund varit landsfiskal i Gnarps distrikt, samt
att klaganden icke i brevet till landsfiskalen uppgivit sitt hemvist i Gnarp.
Vidare hade Englund anfört, att dröjsmålet med intygets utfärdande icke
kunde anses särskilt långt, om hänsyn toges till den omständigheten, att
det gällt att om en okänd person under tjänstemannaansvar utfärda ett
så viktigt intyg som det ifrågavarande. Gentemot vad Englund sålunda
i första hand åberopat ville klaganden anmärka, att det funnes ett straffregister,
varur Englund kunnat erhålla för intygets utfärdande nödiga
upplysningar.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat landsfiskalen
Englund att inkomma med yttrande, anförde Englund, att klagandens
relation av vad som i saken förekommit vore riktig. Fråga vore, om
Englund gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Eftersom Englund
utfärdat det omskrivna intyget på tjänstens vägnar, svarade Englund såsom
tjänsteman för riktigheten av dess innehåll. Däremot ville Englund
bestrida, att skyldighet förelåge för Englund att utfärda ett s. k. strafflöshetsintyg
eller att på annat sätt i egenskap av landsfiskal taga någon
befattning med en begäran om dylikt intyg.

Klaganden avgav påminnelser och uppgav därvid, att han av egen erfarenhet
visste och jämväl genom upplysningar av vederbörande tjänstemän
fått bekräftat, att s. k. strafflöshetsintyg på landet utfärdades av
landsfiskalerna.

243

Enligt 1 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister skall bos fångvårdsstyrelsen
finnas ett straffregister, innehållande uppgifter, som i samma
lag stadgas, angående dem, som genom utslag av domstol eller myndighet
i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras
talan inför rätta, eller

3. erhållit villkorlig straffdom, eller

4. blivit för brott ställda under framtiden, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

I 8 § 1 mom. stadgas, att fullständigt utdrag av registret skall meddelas,
då framställning därom göres av domstol, K. B. eller allmän åklagare
eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning,
eller av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till
annan myndighet än nu är sagt, så ock till enskild, vars rätt må vara beroende
på annan upplysning ur registret än som framgår av i 2 mom. eller
3 mom'' omsmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas,
där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

I 2 mom. i samma paragraf förordnas, att utdrag av registret, innehållande
allenast upplysning, huruvida viss person blivit dömd till förlust av
medborgerligt förtroende eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller
ställts under framtiden för brott, som kan medföra sistnämnda påföljd,
ävensom, där så skett, vissa därav föranledda ytterligare upplysningar,
skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar allmän
befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida någon
på grund av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning
utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.

Sadant utdrag skall ock, enligt sista stycket i samma moment, meddelas
enskild, vilken med intyg av K. B. eller underrätt eller häradshövding
eller borgmästare styrker, att hans rätt kan vara beroende därav, att utredning
av honom förebringas i avseende å omständighet, varom sådant
utdrag skall innehålla upplysning.

I 8 § 3 mom. stadgas slutligen, att utdrag av registret, innehållande bevis
därom att viss person ej förekommer i straffregistret, må på begäran
av denne meddelas, där lian med intyg av myndighet, som i 2 mom. sista
stycket sägs, styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Enligt § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen må utdrag av det i riket
inrattade.straff register ej meddelas i vidsträcktare mån än som föranledes
av lag, stiftad i den ordning § 87 regeringsformen stadgar. De fall, då ut -

244

drag av straffregistret kunna erhållas, äro de i lagen om straffregister angivna.
I övrigt är straffregistret att anse såsom hemligt. Enskild person
äger icke ens att beträffande sig själv erhålla utdrag därur i annan ordning
än lagen om straffregister stadgar. Då detta centralregister över straffade
personer upprättats, har man sålunda så långt sig göra låter velat
förhindra missbruk av detsamma.

Ur straff registret äger såsom av det anförda framgår landsfiskal i egenskap
av allmän åklagare å landet erhålla utdrag rörande viss person. Men
tydligt torde vara, att landsfiskal icke äger begagna sig av denna rätt för
att åt enskild person, som önskar erhålla bevis att han icke blivit straffad,
kunna utfärda dylikt bevis. Utan att vara grundade på straffregistret
lära emellertid dylika bevis få anses tämligen otillförlitliga. Och även med
tillgång till utdrag av straffregistret torde det för en landsfiskal vara
svårt att utfärda sådant bevis, då ju i regel brott, för vilka straffet stannar
vid böter, icke äro upptagna i ett dylikt utdrag och landsfiskal näppe
ligen kan äga säker kännedom om alla inom hans distrikt bosatta personers
tidigare vandel. I fråga om personer, som flytta från ort till ort,
torde i allmänhet knappast förefinnas möjlighet till dylik kännedom.

Men — oavsett den bristande tillförlitligheten och även om en landsfiskal
på grund av personkännedom skulle i ett och annat fall vara i stånd
att utfärda ett bevis, att viss person icke blivit dömd för brott synes
lämpligheten av att dylika bevis vid sidan av de i fråga om straffregistret
utfärdade föreskrifterna utfärdas av landsfiskalerna kunna ifråga
sättas. Här göra sig i viss mån gällande enahanda synpunkter som de,
vilka tidigare i annat sammanhang kommit till uttryck i lagstiftningen.
Då straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende borttogs ur vår
strafflag och ersattes med den i 2 kap. 1» § strafflagen omförmälda påföljden
av förlust av vissa rättigheter, betonades, att enskilda personei
icke borde lämnas tillfälle att förskaffa sig bevis om att de icke vore
ådömda dylik påföljd. I sammanhang med sist berörda lagstiftning avskaffades
de tidigare brukliga s. k. frejdbetygen och vidtogs en ändring i
§ 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen, avseende förbud mot att meddela
eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården
och kyrkodisciplinen rörande handlingar, i vad de innehålla upplysning,
huruvida enskild person ådragit sig straffpåföljd, vilken utestänger från
behörighet eller rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.

I motiveringen till denna ändring yttrade de sakkunniga, som utarbetat
förslag i ämnet, att det borde tillses, att icke plägseden att av arbetssö
kände fordra frejdbetyg ledde därtill, att i frejdbetygens ställe trädde
andra av prästerskapet utfärdade intyg, av vilka framginge, huruvida
den arbetssökande ådragit sig förlust av medborgerligt förtroende eller
den nya straffpåföljden. Kedan funnes i § 2, 4:o, nionde stycket tryckfri -

245

hetsförordningen stadgat förbud att i andra fall, iin allmänna lagen och
gällande författningar utstakade, meddela eller till tryck utlämna utdrag
ur kyrkoböcker eller av andra själavården eller kyrkodisciplinen rörande
handlingar i avseende på enskilda personers leverne och seder, såvitt de
lände dom till skada eller förklenande. Från nyss omförmälda synpunkt
sett voro det emellertid lika viktigt, att intyg ej finge lämnas, att vederbörande
icke ådragit sig ovan nämnd straffpåföljd. T annat fall skulle ju
för den arbetssökande på grund av omöjligheten att förete sådant intyg
inträda samma verkan, som följt av anteckningen i frejdbetyget, att han
vore vanfrejdad. De sakkunniga hade därför föreslagit, att skillnad gjordes
mellan upplysning om ådragen eller icke ådragen straffpåföljd, vilken
utestängde från behörighet och rättigheter, som omförmäldes i 2 kap. 19 §
strafflagen, å ena sidan, samt om personens leverne och seder i övrigt, å
den andra. I förra avseendet finge meddelad eller till tryck utlämnad
handling ej innehålla någon som helst upplysning, i det senare fallet vore
bestämmelsen densamma som förut, d. v. s. upplysning finge lämnas om
personens leverne och seder, såvitt de ej lände honom till skada eller förklenande.
Uttrycket ''straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet och
rättigheter, som oraförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen’ omfattade både förlust
av medborgerligt förtroende och den nya påföljden, då ju straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende till sina verkningar vore identisk
med innehållet i den nya straffpåföljden.

Om det sålunda är pastor betaget att — i andra fall än de som i författningarna
uttryckligen angivas — utfärda intyg om att en person icke blivit
dömd till straffpåföljd enligt 2 kap. 39 § strafflagen, torde det knappast
kunna anföras skäl, varför detsamma icke bör gälla polis- och åklagarmyndigheterna.
Att uttryckligt förbud därutinnan icke förefinnes torde
äga sin naturliga förklaring i det förhållandet, att dessa myndigheter icke
äro i besittning av handlingar, på vilka dylika intyg med anspråk på tillförlitlighet
kunna grundas. Klart torde emellertid vara, att samma skäl
som de, vilka anförts för att bevis av nyssnämnda slag icke böra av prästerskapet
utfärdas, kunna anföras såsom stöd för att polis- och åklagarmyndighet
icke bör åt enskild person utfärda bevis om att denne ej är
dömd för brott. Såsom ovan framhållits, kan härtill läggas, att ett dylikt
bevis, utfärdat av sådan myndighet, knappast kan äga någon fullt tillförlitlig
grundval och därför lätt blir antingen till sitt sanningsvärde tvivelaktigt
eller också, om intyget formuleras med tillbörlig försiktighet,
tämligen intetsägande.

Redan på grund av vad jag sålunda anfört har jag — oavsett omständigheterna
i övrigt — funnit de av Backlund anförda klagomålen icke
föranleda något mitt ingripande mot Englund för dröjsmål med utfärdande
av det begärda intyget.

246

Vad i saken förekommit liar emellertid givit mig anledning att upptaga
frågan, huruvida icke möjligheten för å utrikes ort vistande svenska medborgare
att erhålla utdrag av straffregistret för företeende inför utländsk
myndighet skulle kunna i någon mån underlättas. Det torde icke så sällan
förekomma, att sådan svensk medborgare kommer i behov av bevis
att han icke förekommer i straffregistret. Såsom jag förut berört kan utdrag
av straffregistret, innefattande dylikt bevis, erhållas endast under
förutsättning att personen i fråga med intyg av K. B. eller underrätt eller
häradshövding eller borgmästare styrker, att hans rätt kan vara beroende
av sådant bevis. Det torde vara uppenbart, att det mången gång kan vara
svårt för en svensk, som vistas utomlands, att utan omgång anskaffa ett
intyg, som sålunda styrker hans rätt att erhålla utdrag av straffregistret.
Om eu svensk för behandlingen av ett ärende hos utländsk myndighet
avfordras bevis att han icke blivit straffad — bevis att han icke förekommer
i straffregistret — torde det nämligen ofta vara förenat med stora
svårigheter för ovannämnda svenska myndigheter att utfärda intyg för
honom, att hans rätt kan vara beroende av ett sådant bevis.

Enligt vad jag erfarit torde framställningar från utlandssvenskar om
bevis att de ej förekomma i straffregistret understundom genom förmedling
av svenska konsuler insändas till utrikesdepartementet och därifrån
vidarebefordras till fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret. Vanligen
torde dessa framställningar hava bifallits.

Att på dylika framställningar utfärda utdrag av straffregistret torde
väl knappast stå i överensstämmelse med innehållet i 8 § i lagen om straffregister.
Icke heller lärer det kunna antagas att, i brist på lagstadgande
därom, berörda utväg att erhålla utdrag kan komma till användning i alla
de fall, då behov därav är för handen. Utan tvivel torde det emellertid
just hava varit den ovan berörda svårigheten för de i sistnämnda lagrum
angivna myndigheterna att utfärda intyg om sökandens behov, som åstadkommit
berörda praxis vid sidan av lagen.

Av det sagda torde framgå, att behov av föreskrifter för underlättande
för svenskar i utlandet att erhålla utdrag av straffregistret förefinnes.
Detta behov synes mig utan svårighet kunna tillgodoses på det sätt, att
Sveriges beskickningar och konsuler i utlandet upptagas bland de i 8 §
2 och 8 mom. i lagen om straffregister angivna myndigheter, på vilkas intyg
utdrag av straffregistret kan lämnas enskild person. Uppenbarligen
besitta rikets officiella representanter i utlandet stora betingelser för att
utfärda dylika intyg, såvitt angår straffregisterutdrag, som äro avsedda
att företes inför myndigheter i vederbörande främmande land. Den svenske
beskickningschef eller konsul, hos vilken intyg av nu ifrågavarande
beskaffenhet begäres, torde utan svårighet kunna hos den utländska myndigheten
inhämta upplysningar, huruvida sökandens rätt kan vara be -

247

roende av att han företer utdrag av straffregistret. Om besldckningscheion
eller konsuln därvid erhåller sådana upplysningar, att han anser sig
i stånd att utfärda ett intyg om att sökandens rätt kan vara beroende av
att han företer utdrag av det i Sverige förda straffregistret, torde alla skäl
tala för att tillmäta ett dylikt intyg sådant vitsord, att sökanden på grund
av detsamma bör kunna erhålla det äskade straffregisterutdraget. Då man
lärer kunna förutsätta, att synnerlig noggrannhet skall komma att iakttagas
vid intygens utfärdande, synes något men för straffregistrets sekretess
icke vara att befara. Även om man skulle stanna vid att endast
medgiva enskild person att på dylikt av beskickning eller konsul utfärdat
intyg erhålla sådant utdrag av straffregistret, som avses i 8 § 3 mom.
straffregisterlagen, skulle mycket därmed vara vunnet, då uppenbarligen
de flesta av de framställningar om utdrag av straffregistret, varom nu
är fråga, torde avse utdrag, innefattande bevis att vederbörande icke förekommer
i straffregistret.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden och synpunkter
till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.”

I infordrat utlåtande över framställningen har fångvårdsstyrelsen uttalat,
att styrelsen, som ansåge en åtgärd i det av mig angivna syftet vara
av behovet påkallad, icke funnit något att erinra emot det av mig angivna
sättet för frågans lösning.

5. Framställning angående behov av tidsenliga bestämmelser i vissa
avseenden rörande häradsrätternas sessionstider
och tingens kungörande m. m.

I detta ämne avlät jag den 29 oktober 1928 till Konungen följande framställning: ”1

en till mig ingiven skrift anförde Sveriges advokatsamfund följande:

Vid ett stort antal häradsrätter tillämpades alltjämt mycket otillfredsställande
principer i fråga om tingssammanträdenas början. Något visst
klockslag för sessionens början kungjordes icke. Vid de flesta häradsrätter
tillämpades visserligen en någorlunda fast praxis, men denna vore
ofta godtycklig och för den rättssökande allmänheten obekväm, vartill
komme, att kännedom om densamma endast kunde erhållas genom privata
förfrågningar. Då dessa betydande olägenheter vore särskilt kännbara för
advokatkåren, ville advokatsamfundet fästa min uppmärksamhet vid frågan.
Missförhållandena möjliggjordes av gällande bristfälliga bestäm -

248

melser. I 2 kap. 3 § rättegångsbalken stadgades, att å tingstimma skulle
häradshövding och nämnd tideligen vid tingsstad vara och sist kl. 9 om
morgonen. Emellertid torde endast ett fatal domare i detta stadgande inlägga
en föreskrift om att häradsrättens förhandlingar skulle börja kl. 9.
Detta lagrum hade visserligen sedermera kompletterats genom ett kungl.
brev den 27 maj 1801, vari föreskreves, att rättens session borde varje dag
begynnas i god tid på förmiddagen, men detta stadgande torde åtminstone
av en del domare tolkas så, att det skulle ligga i domarens skön att bestämma
tiden för sessionens början, blott den skedde ’i god tid på förmiddagen’,
d. v. s. någon stund före kl. 12. I flertalet domsagor torde dook
numera vara praxis att börja förhandlingarna kl. 10. Något lagligt stöd
för att välja just detta klockslag funnes icke, utan torde denna praxis
hava uppkommit i analogi med stadgandet i 6 kap. 3 § rättegångsbalken,
som gällde rådhusrätt. Förutom den av några domare tillämpade tiden
kl. 9, hade skilda domstolar olika praxis. Somliga började sessionerna å
tid, som bestämts med hänsyn till tingsställets kommunikationer, ett
system som naturligtvis vore det mest tillfredsställande. I en domsaga.
Askimsdomsagan, tillämpades en så modern ordning, att varje mål i regel
utsattes till en viss tid på dagen. Där så skedde, bleve givetvis frågan om
tiden för sessionens början för allmänheten av underordnad betydelse. De
påpekade missförhållandena syntes icke kunna hävas på annat sätt än genom
lagändring. Att därvid bestämma ett visst klockslag för början av sessionen
vid alla häradsrätter torde emellertid icke vara lämpligt. Bäst syntes
saken ordnas på så sätt, att domliavandena ålades att för varje särskild
häradsrätt och tingsställe i förväg fastställa viss tid med hänsyn till rådande
kommunikationer och allmänhetens bekvämlighet. Uppgift om sålunda
bestämd tid borde av domaren i och för offentliggörande meddelas
vederbörande kungörelsemyndighet samtidigt med ingivande a\ Övriga
uppgifter rörande tingssammanträden. Det vore vidare önskvärt, om samtidigt
kunde stadgas, att domliavandens beslut om tiden kunde diagas
under hovrätts prövning.

Emellertid skulle, anförde advokatsamfundet vidare, icke enbart genom
dylik lagstiftning en fullt tillfredsställande ordning vinnas. I en del domsagor
började nämligen i regel tingsförhandlingarna med att domaren vid
själva dombordet läte parter i mål och ansökningsärenden, som behandlats
vid föregående ting, lösa sina expeditioner. Detta upptoge ofta hä
radshövdingens tid i timtal på förmiddagen, under det parter, ombud och
vittnen i de mål, som skulle vara före under dagen, finge vänta. Att dessa
enkla expeditionsåtgärder understundom toge så lång tid vore beroende
på att i en del domsagor utdelandet av expeditionerna skedde efter upprop,
ja, det förekomme till och med att domhavanden egenhändigt fastklistrade
stämplarna å varje expedition först sedan någon anmält sig

249

vilja lösa don. Därjämte förspilldes ofta tiden genom att domaren började
förhandlingarna med att mottaga lagfarter, inteckningar, bouppteckningar
rn. fl. handlingar samt omedelbart uträknade den stämpel, som skulle
åsätta» dom. Visserligen hade i många domsagor dessa göromål helt eller
delvis överflyttats till domarekansliet, men förfarandet, som ju för övrigt
stodo i full överensstämmelse med de antikverade stadgandena i 2 kap. 3 §
rättegångsbalken, torde tillämpas i det stora flertalet domsagor. Det torde
vara uppenbart, att sådana göromål som tillhandahållande av expeditioner
samt mottagande av handlingar i ansökningsärenden och därmed
eventuellt förenad stämpeluträkning lämpligen icke hörde hemma vid
dombordet under den tid, som i främsta rummet vore avsedd för hand
läggning av rättegångsmål. Föreskrifter syntes fördenskull böra meddelas,
varigenom nyssnämnda angelägenheter hänvisades till domarekansliet
eller, där tingssammanträde liölles å annan ort, därstädes tillfälligt anordnad
kanslimottagning. Befaras kunde eljest, att den fördel, som fixerandet
av visst klockslag för sessionens början skulle innebära, bleve
illusorisk.

I sammanhang därmed — fortfor advokatsamfundet — borde jämväl
bestämmelserna i 2 kap. 3 § rättegångsbalken angående den ordningsföljd,
vari mål skulle företagas till behandling, upphävas. Dessa regler, som för
övrigt endast tillämpades i ett fåtal domsagor, vore ägnade att förhindra
domaren att rationellt förlägga malen till olika tider på dagen med hänsyn
till parternas, ombudens eller vittnenas bekvämlighet, målens art och
övriga omständigheter. Vidare kunde framhållas önskvärdheten av att
till handläggning å viss tingsdag ej utsättas flera mål, än som med sannolikhet
kunna beräknas hinna bliva å samma dag behandlade. Angelägenheten
därav låge visserligen i öppen dag men torde — med hänsyn
till även därutinnan nu förekommande missförhållanden — böra i samband
med eventuell lagändring särskilt beaktas. Beträffande den nuvarande
ordningen i avseende å kungörande av tingssammanträden ville
advokatsamfundet hänvisa till en av advokaten A. Hemming-Sjöberg författad,
i korrektur bifogad uppsats ''Tings t erm i ner nas kungörande’, som
vore avsedd att inflyta i Svensk Juristtidning. I denna uppsats hade uppvisats
de betänkliga brister, som vidlådde den nuvarande ordningen, och
angivits botemedlet, nämligen ändring i vissa närmare angivna avseenden
av lagen den 7 maj 1918 om kungörande av tiden för tings början
och avslutande m. m. Utöver i anförda uppsats påyrkade lagändringar
syntes i nämnda lag lämpligen böra införas ett stadgande därom, att i
sammanhang med kungörandet av tingsterminerna också skulle lämnas
uppgift å adresser på domsagornas kanslilokaler samt tiden för deras
öppethållande, vilket enligt § 11 i domsagostadgan endast offentliggjordes
i länskungörelsern a och genom anslag å rättens dörr. Under hän vis -

250

ning till vad sålunda anförts hemställde advokatsamfundet, att jag måtte
hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning om vidtagande av erforderliga
lagstiftningsåtgärder i ovan angivna syften.

Vid skriften var i korrektur fogad berörda av advokaten HemmingSjöberg
författade uppsats, däri anfördes följande:

För att den rättssökande allmänheten skulle hava möjlighet att utan
alltför mycket besvär få kännedom om tiden för häradsrätternas sammanträden,
stadgades i lagen den 7 maj 1918 om kungörande av tiden för
tings början och avslutande m. m., att det ålåge K. B. att beträffande samtliga
domsagor i länet i Post- och Inrikes Tidningar den 1 december varje
år låta införa uppgifter dels om dagen för början av varje allmänt tingssammanträde
och lagtima ting, dels om tid och ort för sammanträden med
tremansnämnd. K. B. erhölle de uppgifter, som sålunda skulle publiceras,
från vederbörande häradshövdingar, vilka vore skyldiga att till K. B. insända
dessa uppgifter före den 1 november varje år. Detta sätt för kungörande
av tingsterminerna hade emellertid visat sig ej fullt tillfredsställande
såväl på grund av vissa brister i själva lagen, som ock på grund av
den ringa omsorg, som från vederbörande myndigheters sida understundom
visades vid författningens tillämpning. Enligt lagstadgandet i fråga
skulle kungörelserna beträffande allmänna tingssammanträden och lagtima
ting endast innehålla uppgift om dagen för sammanträdets och tingets
början, under det att beträffande sammanträde med tremansting uppgift
skulle lämnas om såväl tid som ort. När i lagen beträffande sammanträde
med tremansting talades om ’tid’ för sammanträdet, låge närmast
till hands att däri inlägga den meningen, att såväl dag som klockslag på
dagen skulle angivas. För denna tolkning, som bäst överensstämde med
allmänna språkbruket och med den betydelse, uttrycket otvivelaktigt hade
i andra lagrum (t. ex. 176 § konkurslagen, där det talades om Tid och
ställe’ för borgenärssammanträde), talade ock, att i lagrummet beträffande
ordinarie tingssammanträde endast talades om ’dagen’ för sammanträdet,
och det vore väl befogat att förutsätta att, när ordet ’tid’ därefter användes
för sammanträden med tremansnämnd, därmed åsyftades en utförligare
tidsbestämning än angivande av datum. Att även praktiska skäl
talade för denna tolkning vore uppenbart; sammanträden med tremansnämnd
hölles icke sällan å annan tidpunkt på dagen än de ordinarie sammanträdena.
Å andra sidan kunde till stöd för den meningen, att med
ordet ’tid’ icke menades något annat än datum, åberopas, att i 1 och 2 §§
av kungl. kungörelsen den 15 oktober 1926 angående tingssammanträden
med tremansnämnd talades om de Tider’, då dylika sammanträden skulle
hållas, varmed i dessa lagrum uttryckligen endast avsåges vissa dagar.
Att stadgandet av olika domhavande tolkats på ovan nämnda olika sätt
framginge av vad nedan sades om tillämpningen av författningen, men

251

man syntes val böra antaga (lön först angivna tolkningen såsom den rätta.
Givetvis skulle det vara av synnerlig nytta för allmänheten om uppgiftsskyldighoten
utsträcktes att omfatta både tid, d. v. s. dag och klockslag,
och ort jämväl lör de allmänna tingssammanträdena och de lagtima
tingen. Erfarenheten hade visat, att de lagstadganden, som funnes rörande
den tid på dagen, då tingssammanträde skulle taga sin början,
lämnade rum för olika tolkningar och att till följd därav i olika domsagor
utbildat sig olika praxis i ifrågavarande avseende. Då det icke förekomme
något som helst offentliggörande av den tid på dagen, då tingsförhandlingarna
började, kunde upplysning därom endast vinnas genom privata
förfrågningar. Om nu i lagen infördes en bestämmelse därom, att icke
blott dagen utan jämväl tiden på dagen skulle angivas, skulle denna brist
botas, varjämte ett dylikt kungörande säkerligen mången gång skulle innebara
en nyttig erinran till vederbörande domare om att det icke låge i
hans skön att bestämma denna tid, blott han iakttoge stadgandet i kungl.
brevet den 27 maj 1801, att rättens session skulle ''begynnas i god tid på förmiddagen
. (Det förtjänade påpekas, att i kungörelserna för år 1928 tiden
på dagen för de ordinarie tingssammanträdenas början angivits för två
domsagor, Uppsala läns södra och Uppsala läns norra domsagor.)

Vad beträffade angivandet, anfördes vidare i uppsatsen, jämväl av den
ort, där allmänt tingssammanträde eller lagtima ting hölles, hade väl en
dylik uppgift förr varit tämligen överflödig, då häradsrätternas tingsställen
varit allmänt kända och erforderliga uppgifter kunnat vinnas såväl
i handelskalendrar och andra dylika publikationer som i de vanliga
lageditionerna. Men sedan numera sådana lagstadganden tillkommit, som
att i en domsaga (Sydöstra Hälsinglands domsaga) alla sammanträden
under vårtinget ägde rum å ett tingsställe (Enånger) och alla sammanträden
under hösttinget å ett annat tingsställe (Lugnet), eller, som i en
annan domsaga (Inlands domsaga) vore fallet, alla tingssammanträden
under år med jamnt tal skulle hållas å ett tingsställe (Smedserud) och
under år med udda tal å ett annat tingsställe (Grohed), framstode behovet
av att de årliga kungörelserna jämväl omfattade angivandet av den ort,
dar tingen hölles, såsom uppenbart. Vad beträffade sammanträdena med
tremansnämnd framstode numera såsom en uppenbar brist, att kungörelserna
icke skulle omfatta uppgift å den inskränkning i dylika sammanträdens
befogenhet, som i vissa fall funnes stadgad. I 5 § av kungl. kungörelsen
den 15 oktober 1926 angående tingssammanträden med tremansnämnd
stadgades sålunda, att å sådant sammanträde i vissa tingslag allenast
finge upptagas ärenden, som avsåges i 1 § 5 mom. av lagen den 7 maj
1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och
ärenden, d. v. s. lagfarts- och inteckningsärenden, ingivandet av äktenskapsförord,
bouppteckningar och lösöreköpsavhandlingar, bevakning av

252

testamente samt med vissa undantag ärenden angående förmynderskap
och godmanskap. Då under år 1928 tingssammanträden med dylik inskränkt
befogenhet liölles i icke mindre än 18 olika tingslag, vore det
uppenbart, att det vore en allvarlig brist, att icke jämväl dessa undantags -stadganden skulle angivas i kungörelserna. Det förtjänade påpekas, att
några domhavande tydligen insett behovet av att dylika undantagsstadganden
kungjordes och därför angivit dem i sina uppgifter till K. B., som
därefter intagit dem i kungörelseannonsen. Så hade t. ex. i 1928 års kungörelse
för Norrbottens län angivits, att nämnda inskränkning gällde för
sammanträden med tremansnämnd i vissa tingslag i Piteå, Luleå och Gällivare
domsagor. Men denna förståndiga åtgärd medförde tyvärr, att de
i samma annons förekommande uppgifterna beträffande Kalix och Torneå
domsagor, där liknande inskränkningar också förekomme men icke i
annonsen angåves, framstode såsom direkt missvisande. Den bristande
formella överensstämmelse, som rådde mellan de olika länsstyrelsernas
kungörelser, syntes ock böra påpekas. Knappast två hade följt samma
system vid kungörelsens uppställning. Av typografiska skäl vore en del
tryckta på bredden av tidningsbladet, andra hade icke kunnat beredas
plats på detta sätt, utan måst tryckas på längden. Till följd därav hade
icke heller länen kunnat upptagas i någon viss ordningsföljd, vilket tillsammans
med den typografiska villervallan gjorde det tämligen besvärligt
att finna sig till rätta, om man i kungörelserna ville taga reda på en
uppgift. (För att göra kungörelserna mera, överskådliga hade justitiedepartementet
i en cirkulärskrivelse den IT december 1918 till samtliga länsstyrelser
uttalat önskvärdheten av att kungörelserna avfattades i tabellarisk
form i huvudsaklig överensstämmelse med den av K. B. i Malmöhus
län samma år utfärdade kungörelsen. Då emellertid på giund av de
i olika län förekommande olika tingsordningarna full överensstämmelse
mellan dylika länsvis upprättade tabeller icke kunde vinnas, hade denna
cirkulärskrivelse icke medfört nagon ordning i den typografiska villervalla,
som präglade kungörelsenumret av Post- och Inrikes Tidningar.)
Säkerligen skulle nämnda brist botas genom att bestyret med kungörelserna
överflyttades från länsstyrelserna till hovrätterna. Dessa torde ock
vara vida lämpligare för detta bestyr än länsstyrelserna, som väl knappast
kunde förväntas utarbeta sina kungörelser på annat sätt än genom en
kompilation utan kritisk granskning av de från häradshövdingarna inkommande
uppgifterna. Ägnade man därefter någon uppmärksamhet åt
det sätt, varpå ifrågavarande lagföreskrifter tillämpades, och valdes såsom
exempel den senaste kungörelsesamlingen, avseende ar 1928, märktes
följande. Endast av 8 domhavande (i Uppsala läns södra, Hedemora,
Piteå, Gällivare, Kalix, Torneå, Norra Möre och Stranda samt Västra
Göinge domsagor) hade beträffande sammanträden med tremansnämnd

253

angivits den tid pa dagen, då sammanträdet börjades. Beträffande de
ytterligare 307 tingslag och domsagor, där sådana sammanträden hölles,
saknades dylik uppgift. Av större betydelse och innebärande ett uppenbart
åsidosättande av lagens föreskrifter vore den underlåtenhet att angiva
orten för sammanträden med tremansnämnd, vartill en de! kungörelsemyndigheter
gjort sig skyldiga. Sådana uppgifter saknades sålunda
för icke mindre än 30 tingslag och domsagor. Särskilt allvarlig bleve
denna brist, då sammanträde hölles å annat ställe än det ordinarie tingsstället.
Av do 11 sammanträden med tremansnämnd, som under året förekomme
i Frösakers tingslag, hölles sålunda endast 5 å det ordinarie tingsstället
Östhammar, under det att övriga 6 hölles i öregrund, utan att detta
angåves i kungörelsen för Stockholms län; de sammanträden med tremansnämnd,
som förekomme i Åsele och Vilhelmina bägge tingslag, hölles
icke å de ordinarie tingsställena utan i Lycksele, varom likaledes uppgift
saknades i kungörelsen för Västerbottens län; i kungörelsen för Gävleborgs
län saknades uppgift å ort beträffande det sammanträde med tremansnämnd,
som hölles i Enångers tingslag, vilket tingslag ägde två ordinarie
tingsställen. En oriktig uppgift, som syntes kunna föranleda åtskilligt
obehag för den rättssökande allmänheten, förekomme i kungörelsen
för Kopparbergs län. Där nppgåves nämligen, att för samtliga häradsrätter
inom Ovan-Siljans domsaga den 30 augusti 1928 hölles sammanträde
med tremansnämnd å tingsstället i Morastrand för handläggande
av sådana ärenden, som avsåges i 1 § 5 mom. av lagen den 7 maj 1918 om
särskilda tingssammanträden. Enligt nu gällande lydelse av 5 § i kungörelsen
den 15 oktober 1926 gällde emellertid den i kungörelsen angivna
inskränkningen i sammanträdets befogenheter endast tre av domsagans
fyra tingslag, nämligen Orsa tingslag, Älvdals tingslag samt Särna och
Idre tingslag, under det att vid sammanträdet finge beträffande Mora
tingslag handläggas alla ärenden av beskaffenhet att kunna handläggas på
sammanträde med tremansnämnd. Det torde väl av ingen kunna bestridas,
att den nu stadgade ordningen för kungörandet av tingssammanträdena
vore synnerligen bristfällig. Allmänheten, för vilken den vore avsedd,
ägde rätt att fordra, att kungörelserna vore både överskådliga och
fullständiga och att upprättandet av desamma skedde under sådana garantier,
att ofullständigheter, missvisande uppgifter och oriktigheter icke
förekomme. Ändrades nu gällande författning så, att kungörelserna jämväl
skulle innehålla dels fullständiga uppgifter om tid (d. v. s. dag och
klockslag) samt ort (med tillägg av adress i fall, där så vore behövligt)
för alla tingssammanträden, dels uppgifter om de inskränkningar i befogenhet,
som kunde vara föreskrivna för vissa sammanträden, och anförtroddes
det därjämte åt hovrätterna att ombesörja kungörandet, skulle
säkerligen en tillfredsställande ordning vinnas.

254

Sedan jag i anledning av innehållet i berörda handlingar anhållit, att
styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar måtte inkomma med
yttrande, anförde nämnda styrelse följande:

Då advokatsamfnndet anmärkte, att tiden för tingssammanträdes början
ofta vore godtycklig och för den rättssökande allmänheten obekväm,
kunde till en början erinras därom, att det icke alltid vore möjligt att bestämma
en tid därför, som tillfredsställde alla. En tid, som passade ortsbefolkningen
väl — och den borde väl i första rummet tillgodoses — kunde
måhända vara obekväm för advokat från främmande håll. Bristen på
tidsenlig författningsbestämmelse i detta avseende hade medfört, att
praxis utvecklat sig i någon mån olika i skilda domsagor, men i regel
torde sessionens början vara bestämd till kl. 10 f. m. Att tiden på dagen
för sessionens början liksom även platsen för tingssammanträdet och övriga
i vissa anmärkta fall nödiga upplysningar borde utsättas i kungörelserna
om sammanträdena funne styrelsen vara fullt riktigt. Advokatsamfundet
ville dock ej förorda lagbestämmelse angående viss tid på dagen,
då sessionen allmänt skulle börja, men ansåge det önskvärt, att domliavandens
bestämmande av sådan tid kunde dragas under hovrätts prövning.
Styrelsen betvivlade lämpligheten av en sådan anordning men hade
icke något att erinra mot ett allmänt stadgande, att tingssammanträde
skulle börja ej före kl. 9 och ej senare än kl. 10 f. m. med rätt dock för
domhavanden att med hänsyn till kommunikationsförhållandena i orten
därutinnan göra någon mindre ändring. Därjämte borde vara tillåtet att
med hovrättens medgivande utsätta annan tid, där särskilda förhållanden
sådant påkallade. Det kunde nämligen inträffa, att särskilt vid korta
sammanträden med tremansnämnd det vore önskvärt att bestämma tiden
annorlunda med hänsyn till rådande kommunikationer. Med avseende å
anmärkningen om obekväm tid för sammanträdes början ville styrelsen
framhålla en utväg, som alltför litet begagnades, nämligen att hemställan
gjordes i god tid före uppropslistans uppsättande om tiden för visst måls
handläggning. Givetvis skulle en sådan hemställan i möjligaste mån
vinna beaktande med förbehåll dock för ordningen mellan målen enligt
uppropslistan. Att bestämma viss tid för varje måls handläggning vore
icke möjligt annat än i de fall, att endast ett fåtal mål förekomme på
dagen och att handlingarna i ansökningsärenden i allmänhet ingåves till
kansliet å annan tid än vid tingssammanträdena. Det vore i allmänhet
omöjligt att på förhand med säkerhet bedöma, huru lång tid förhandlingarna
i ett mål kunde taga. Om för varje mål skulle utsättas viss tid
på dagen och det t. ex. beräknades en timme för ett visst mål, men å den
utsatta tiden målet anmäldes förlikt eller av någon anledning handläggningen
bleve helt kort, måste en timmes uppehåll göras i tingsförhandlingarna.
Sådant kunde utan olägenhet gå för sig i en rådhusrätt, där

255

ledamöterna i domstolen kunde sysselsätta sig under tiden för uppehållet,
men för en häradsrätt ställde sig förhållandet helt olika. För nämndens
del bleve det förslösad tid, och i de iall, där tingssammanträdet oj
hölles å kanslistället, bleve ett dylikt uppehåll i förhandlingarna olägligt
även för domare och notarier. Följden skulle också säkerligen bliva förlängning
av tingssammanträdena, missnöje bland nämndens ledamöter
och ökad svårighet att rekrytera nämnden.

Beträffande ordningen för måls och ärendens handläggning vid tingssammanträde,
anförde styrelsen vidare, kunde det ofta icke undvikas, att
sysslandet med expeditionernas utlämnande inkräktade på tiden för tingsförhandlingarnas
början. Att därvid, såsom advokatsamfundet påpekade,
ett opraktiskt tillvägagångssätt på något håll ökade försenandet vore visserligen
beklagligt. Ännu mer skedde ett dylikt försenande, utom på grund
av överläggning med nämnden angående utslag, därigenom att man vore
nödsakad att mottaga och granska handlingarna i ansökningsärenden, men
detta kunde ej alltid under nuvarande förhållanden helt undvikas, ty de,
som anmälde dylika ärenden, kunde ej avvisas och hänvisas att vänta till
en obestämd tid på dagen, då handläggningen av rättegångsmålen slutat.
En lagändring i sådant syfte måste styrelsen också bestämt avstyrka, så
länge ansökningsärendena i allmänhet skulle behandlas av rätten. I viss
mån kunde det anmärkta försenandet undvikas, om man, såsom på flera
håll vore brukligt, läte nämndemän och landsfiskaler, som alltid måste
stanna till rättegångstimmans slut, anmäla sina ärenden efter målens
handläggning. På de ställen, där allmänheten brukade ingiva sina liandlingar
på kansliet mellan tingssainmanträdena, förekomme knappast något
sådant försenande av betydenhet. För att eljest hindra rättegångsförliandlingarnas
försenande genom mottagande av handlingar i ansökningsärenden
måste förutsättas, att på tingsstället funnes två tjänstgörande notarier,
eu för protokollets förande och en för att samtidigt med målens
handläggning mottaga handlingar. Om således staten sörjde för att i
varje domsaga funnes minst två notarier och även lämnade ersättning
för kostnaden för notariers resa till och från tingsställe samt uppehälle
därstädes, där det vore förlagt till annan ort än kansliet, kunde överallt
i huvudsak undvikas det överklagade försenandet av rättegångsförhandlingarna,
men icke eljest. Att ej flera mål utsattes till samma dag än
som kunde med sannolikhet då medhinnas funne styrelsen riktigt, men
att med säkerhet kunna beräkna detta på förhand vore ej alltid möjligt.
En säkrare grund för beräkningen torde kunna vinnas därigenom, att på
förhand till domsagans kansli lämnades ett exemplar av stämningsansökningen
i nyinstämda mål ävensom meddelande angående den väntade
handläggningen, t. ex. om svaranden kunde väntas utebliva och tredsko -

256

dom sannolikt kunde komma att meddelas, om vittnesförhör komme att
begäras, huru många personer avsåges att höras såsom vittnen och dylikt.

I avgivna påminnelser anförde advokatsamfundet, att det till en början
borde anmärkas, att samfundet icke i sin framställning avsett, att
tiden för tingssammanträdes början skulle utsättas enbart med hänsyn
till avlägset boende rättssökande. Givetvis borde vid fastställandet av
tiden hänsyn tagas till ortsbefolkningens behov. Men då den del av ortsbefolkningen,
som vore boende närmast omkring tingsstället, i allmänhet
torde använda sig av annat fortskaffningsmedel än järnväg, torde den
mera avlägset inom domsagan boende befolkningens behov böra vara avgörande,
och denna befolknings intresse torde i stort sett sammanfalla
med de utom domsagan boendes. För övrigt ville samfundet erinra därom,
att det ingalunda endast vore för advokater från annan ort de nuvarande
olägenheterna vore kännbara, utan dessa drabbade givetvis även
på ett lika kännbart sätt ett stort antal inom eller utom domsagan boende
parter och vittnen. Styrelsen för häradshövdingeföreningen föresloge
införande av ett allmänt stadgande, att tingssammanträde skulle
börja ej före kl. 9 och ej senare än kl. 10 f. in. med rätt dock för domhavanden
att med hänsyn till kommunikationsförhållandena i orten därutinnan
göra någon mindre ändring, varjämte det skulle tillåtas att med
hovrättens medgivande utsätta annan tid, där särskilda förhållanden sådant
medgåve. Samfundet ville för sin del bestämt avstyrka ett dylikt
förslag. Genom detsamma skulle med all sannolikhet den nuvarande ordningen
i stort sett bibehållas och olägenheterna kvarstå, utan att från den
rättssökande allmänhetens sida något kunde åtgöras för att få genomförda
förbättrade förhållanden. Det väsentliga syntes nämligen samfundet
vara ett såvitt möjligt konsekvent genomförande av den principen,
att tingssammanträdes början skulle bestämmas med hänsyn till rådande
kommunikationer och allmänhetens bekvämlighet, liksom ock att, därest
det skulle anförtros åt vederbörande domare själv att fastställa tiden, möjlighet
bereddes allmänheten att draga fragan under hovrätts prövning.
Ville man icke använda denna sistnämnda ordning, kunde man dock
tänka sig, att till hovrätten överlämnades att bestämma tiden, givetvis
efter förslag från vederbörande häradshövding.

Advokatsamfundet anförde vidare, att samfundet med tacksamhet antecknade
styrelsens för häradshövdingeföreningen rekommendation till
advokaterna att i fall av behov i god tid iöre uppropslistans uppsättande
göra framställning om tiden för visst måls handläggning och styrelsens
uttalande, att eu sådan hemställan i möjligaste mån borde vinna beaktande.
Samfundet måste dock påpeka, att — även om detta säkerligen
gåve uttryck för den praxis, som tillämpades av ett flertal domare

257

beklagligtvis andra domare funnes, som icke välvilligt upptoge dylika
framställningar Iran advokaternas sida. Att bestämma viss tid för varje
måls handläggning syntes med nuvarande rättegångsförfarande i regel
vara praktiskt ogenomförbart, och samfundet hade icke heller i sin framställning
syftat så långt. I anledning av vad styrelsen i denna fråga anfört,
ville emellertid samfundet erinra därom, att det mången gång kunde
vara lämpligt att uppdela målen i grupper, som utsattes till olika tider på
dagen. Detta tillvägagångssätt tillämpades vid en del rådhusrätter och
innebure givetvis alltid någon förmån. Det kunde vara riktigt, att knappheten
på personal i vissa domsagor försvårade ett rationellt ordnande av
ansökningshandlingars mottagande. Men samfundet hade framförallt
åsyftat de talrika fall, där sådana svårigheter icke förelåge men likväl
för närvarande det anmärkta förfarandet regelmässigt förekomme.

Att beaktansvärda missförhållanden, som tarva rättelse, för närvarande
föreligga i ifrågavarande hänseenden, lärer knappast kunna bestridas.
Därmed är dock ingalunda sagt, att vägen till dylik rättelse är i allo klar
och oomtvistlig. I synnerhet gäller detta den åstundan, som alla rättssökande
hysa. att icke vid tingsbesöken behöva underkasta sig en alltför
tidsödande väntan. Ett flertal skilda intressen stå här emot varandra,
och målet måste bliva att söka en lösning, vilken, om den också icke kan
fullt tillfredsställa allas önskningar, dock är så rättvist avvägd som möjligt.
I tanke att spörsmålet icke torde böra företagas till avgörande utan
att först grundligt dryftas och beredas av på området sakkunniga personer,
finner jag det icke möjligt att nu framlägga några bestämda förslag.
Efterföljande kortfattade reilexioner torde därför få gälla mera såsom
inlägg i den diskussion i ämnet, vilken jag anser i ena eller andra formen
böra komma till stånd.

Frågan i vilken ordningsföljd mal och ärenden skola förekomma vid
tinget regleras huvudsakligen i 2 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt
nämnda stadgande skola först företagas ärenden angående inteckning och
uppbud (lagfart); sedan kronans och allmänna ärenden; därnäst missgärningsmål;
och så deras tvister, som långt ifrån tingsstad bo; sedan var
sak, som häradshövdingen finner nödtorften fordra. Vidlyftiga saker
skola sist företagas.

Dessa bestämmelser kunna i väsentliga avseenden betraktas såsom föråldrade.
Hänsyn torde nog t. ex. få tagas till ''nödtorften’, även då det
gäller rannsakningsmålen, vilkas företagande säkerligen ofta bestämmes
av tiderna för den häktades transport till och från tingsstället. Men så
tillvida torde berörda föreskrifter alltjämt i stor utsträckning spela en betydelsefull
roll, som man icke anser sig emot lagens föreskrift kunna

I7 —• Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

258

vägra företräde framför de egentliga målen åt intecknings- och lagfartsärenden,
vilket drager med sig företräde för de s. k. småprotokollsärendena
i allmänhet. Rimligheten däri synes mig, med hänsyn till numera
rådande förhållanden, kunna betvivlas. Enligt 38 och 39 §§ i stadgan den
12 juni 1925 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning
äger ju allmänheten nu rätt att i nyssnämnda ärenden, om så önskas
genom förmedling av den i varje domsaga anställde kommissionären, a“\ -lämna sina ansökningshandlingar hos domaren med skyldighet för denne
att föredraga dem inför rätten. Önskvärdheten av att denna utväg i
största möjliga mån utnyttjas synes mig ganska påtaglig. Den ofta tidsödande
granskningen av de ingivna handlingarna och stämpelberäkningen
vinna i och för sig ingenting på att utföras i närvaro av den samlade
nämnden och tingsmenigheten. Att helt förlägga dessa arbetsuppgifter
till domarekansliet, vare sig det ordinarie kansliet eller ett sådant
vid tingsstället för tillfallet anordnat, låter sig naturligtvis icke göra
utan eu mera genomgripande förändring av ifrågavarande ärendens processuella
behandling. Men lämpliga åtgärder, som åsyfta att desamma
icke onödigtvis belasta tiden till förfång för de egentliga tingsförhandlingarna,
torde vara både försvarliga och välbehövliga. Även om denna
angelägenhet för närvarande flerstädes i godo ordnas på ett tämligen tillfredsställande
sätt, lärer detta icke böra tagas till anledning att undan
draga strävandena i dylik riktning det stöd, som genom lagstiftningen kan
lämnas. Det synes mig icke osannolikt, att det ovillkorliga företräde i
tid, som nu gällande lag förlänar vissa inskrivningsärenden, är ägnat att
skapa likgiltighet hos allmänheten för den möjlighet, som dock står öppen,
att i förväg ingiva handlingar till domaren. Om däremot nämnda lagstadgade
företräde får bortfalla och det överlämnas åt domaren att även
i detta avseende handla efter ''nödtorften’, kan måhända en mera genomgående
förbättring vara att förvänta. Genom ett klokt och taktfullt förfarande
kan domaren då sannolikt åstadkomma, att de rättssökande, för vilka sadant
icke innebär någon nämnvärd olägenhet, låta ingiva sina handlingar
antingen i förväg eller ock genom personer, vilka i alla händelser måste
avvakta slutet av tingsförhandlingarna; och domaren kan utan att träda
lagen för nära vägra företräde i andra fall än där sådant är fullt rimligt
och av behovet påkallat. Befinnas dessa synpunkter böra tillmätas betydelse,
torde den i ovannämnda lagrum föreskrivna ordningsföljden kunna
ersättas med ett helt allmänt stadgande, att målen och ärendena skola
företagas i den ordning, som i varje fall finnes bäst befrämja förhandlingarnas
jämna gång och tillfredsställa tingsbesökarnas befogade önskemål.

Eu annan omständighet, som ofta brukar försena de egentliga tingsförhandlingarnas
påbörjande, särskilt å den första dagen av ett samman -

259

trade, är överläggningen med nämnden angående de utslag, som vid sammanträdet
skola avkunnas. Man kan, synes det mig, med skiil ifrågasätta,
om det icke utan skada med avseende å målens ordentliga avgörande och
till båtnad för allmänheten skulle vara möjligt att företaga denna överläggning
vid slutet av sammanträdets första rättegångsdag. De ämnen,
som överläggningen avser, äro ju av ordföranden på förhand noga genomtänkta,
och det synes emot en dylik anordning icke kunna med fog invändas,
att de friska krafter, som man vid arbetsdagens början förfogar över,
behövas bättre för denna överläggning än för den offentliga handläggningen
av rättegångsmålen.

Vidare brukar också expeditionernas utlämnande inkräkta på tiden för
tingsföi handlingarnas början. Att detta utlämnande äger rum senast vid
sammanträdets begynnelse torde i allmänhet vara oundvikligt. Dock böra
sådana olämpliga former därför som de av advokatsamfundet beskrivna
kunna undvikas. Åtminstone där kansli finnes å tingsplatsen, synes det
lika onödigt som det är olämpligt, att berörda sysslande får inkräkta på
den åt förhandlingarna anslagna tiden. Att anordna ett allmänt utlösande
av expeditionerna vid själva dombordet förefaller, även och kanske framförallt
ur andra synpunkter än de här närmast avhandlade, mycket litet
tilltalande. Enligt vad jag själv av erfarenhet vet och även från annat
hall hört bekräftas, kan arbetet med expeditionernas utlämnande i hög
grad underlättas och påskyndas därigenom, att de färdiga expeditionerna
på förhand ordnas i buntar, en för varje person, som har att lösa expeditioner,
med påskrift om det sammanlagda belopp, som skall för varje bunt
erläggas.

Vad däi efter angår frågan, å vilket klockslag på dagen förhandlingarna
böra taga sin början, saknas, såsom ovan framhållits, i gällande lag ovillkorlig
bestämmelse om visst klockslag. Enligt 1801 års kungl. brev skall
tingssession begynnas varje dag ’i god tid på förmiddagen’ och i 2 kap. 3 §
rättegångsbalken föreskrives, att häradshövding och nämnd skola tideligen
vid tingsstad vara, och sist kl. 9 om morgonen. Om man också därmed
avsett att bestämma ett visst klockslag, då förhandlingarna senast
måste taga sin början — stadgandet att hela häradsrätten skall vara samlad
blir eljest svårförklarligt — så lärer berörda föreskrift numera i all
mänhet icke så uppfattas.

Uppenbart torde vara, att det möter hart när oövervinneliga svårigheter
att fastslå ett klockslag för förhandlingarnas början, vilket kan antagas
vara lämpligt lör alla. Detta gäller icke blott ett generellt fastställande
av visst klockslag utan även ett utsättande av viss timme särskilt
för varje oit. Icke endast olika kommunikationsförhållanden utan även
andra omständigheter kunna här spela in. Viktigare än att välja mellan
en generellt bestämd tid och särskild tidsbestämning i varje fall synes det

260

mig därför vara att undersöka, om det icke låter sig göra att, vare sig
den ena eller den andra av dessa utvägar väljes, jämna vägen för ett hänsynstagande
till den enskilde rättssökandens individuella behov och önskningar.
Givet torde dock vara, att endast de önskningar i förevarande
avseende, som grundas på fullt giltiga och rimliga skäl, kunna vinna beaktande
liksom också att hänsynen till desamma icke kan få otillborligen
inkräkta på det allmännas och övriga tingsbesökares berättigade intressen.
Men även med iakttagande av dessa inskränkningar skall det mahända
icke visa sig ogörligt att tillförsäkra den enskilde en viss rätt att
få sina önskemål beaktade. Det finnes visserligen ingen anledning betvivla,
att vårt lands domare vanligen äro benägna att visa allt möjligt
tillmötesgående, men detta bör enligt min mening icke avhålla från att,
i den mån så lämpligen kan ske, giva författningens allmängiltiga stöd
åt befogade krav. Utrymme för välvilligt tillmötesgående kommer under
alla förhållanden att kvarstå. Näppeligen kan det emellertid ifrågakomma
att stadga rätt att få ett måls handläggning utsatt till visst klockslag.
Men däremot synes det mig kunna ifrågasättas, om det icke är möjligt att
medgiva rätt under vissa förhållanden att få utsatt ett visst klockslag,
före vilket ett mål icke må i parts utevaro kunna påropas. Beslutet härom
kan ju med ett par ord utmärkas å uppropslistan. Kommer målet i
tur före det utsatta klockslaget, uppropas det icke utan först så snart
ske kan efter nämnda klockslag. Rättssökande i andra mål kunna knappast
bliva lidande på ett sådant förfarande. Vad domstolen själv angår,
gäller det blott att tillse, att klockslaget icke sättes så, att risk uppstår
för att domstolen under någon mellanstund får sitta sysslolös. Detta, att
förhandlingarnas jämna gång icke äventyras, synes böra vara det framsta
villkoret. Såsom ett andra villkor, avsett att förekomma missbruk, torde
böra uppställas, att giltigt skäl för framställd begäran kan andragas. Måhända
måste av hänsyn till motparten såsom ett tredje villkor stadgas,
att antingen det begärda klockslaget, även utan motpartens hörande, kan
antagas vara för denne icke olägligt eller också att invändning, som han
däremot framställt, befinnes icke kunna tillmätas avgörande betydelse.
Ofta komma väl parternas ombud att förena sig i begäran om visst klockslag.
Lämpligt sätt för meddelande av beslut, varom nu är fråga, torde
vara. att det inryckes i stämningsresolution eller i uppskovsbeslut. I annat
fall lärer särskild underrättelse till motparten erfordras.

Kan en sådan anordning som den nu skisserade genomföras, synes densamma
vara ägnad att i viss grad för den enskilde minska betydelsen av,
till vilket klockslag förhandlingarnas början utsättes. Kvar står dock alltid
vikten dels av att denna början icke sker för sent med hänsyn till de
mera anlitade transportmedlens ankomsttider och dels av att förhandlingarna
börja i så god tid, att icke en alltid oläglig förskjutning in på

261

kvällens timmar behöver äga rum. Såsom allmän regel torde kunna uppställas,
att förhandlingarna — frånsett korta sammanträden med tremansnämnd
m. m. — böra börja så tidigt som är förenligt med ortens sed
och kommunikationsmöjligheter. Med iakttagande därav synes, det kunna
överlåtas åt domhavanden att bestämma tiden. Någon besvärsrätt i egentlig
mening i fråga om domhavandens därutinnan fattade beslut torde av
praktiska skäl knappast vara tillrådlig, men hovriitten torde böra tillerkännas
befogenhet att, om så visar sig nödvändigt, av eget initiativ eller
på grund av därom gjord framställning bestämma annat klockslag än
det av domhavanden till kungörande föreslagna.

Vad advokatsamfundet anfört i fråga om behovet av lämpliga och tidsenliga
bestämmelser rörande kungörelsemyndighet och kungörelsernas innehåll
synes mig värt allt beaktande.

Detsamma gäller om den av samfundet påpekade önskvärdheten av att
till handläggning å viss tingsdag ej utsättas flera mål än som sannolikt då
kunna medhinnas, även om i sistnämnda hänseende den reflexionen svårligen
kan undvikas, att det icke torde vara lätt att genom lagstiftning på
ett fullt effektivt sätt förebygga dylika felberäkningar. Något skulle dock
måhända kunna vinnas genom att, såsom styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar förordat, förhandsupplysningar till domaren lämnades
rörande den handläggning, som i varje särskilt mål kan vara att
förvänta.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga nu berörda förhållanden och spörsmål till
den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda,”

Framställningen har remitterats till samtliga hovrätter för avgivande
av utlåtanden, varjämte tillfälle beretts styrelserna för föreningen Sveriges
häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund att över densamma
avgiva yttranden.

6. Framställning angående omreglering av Nätra och Nordingrå
domsaga ävensom Själevads och Arnäs samt
Ångermanlands södra domsagor.

Den 20 november .1928 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Efter framställning av J. O. föreslog Eders Kungl. Maj:t i den till 1926
års riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov
för budgetåret 192&—1927 riksdagen att besluta, att Uppsala läns södra
och mellersta domsagor skulle från och med den 1 januari 1927 förenas
till en domsaga.

262

Vid propositionens avlåtande anförde cliefen för justitiedepartementet
i denna fråga bland annat, att starka skäl talade för att göra domsagorna
så stora, att häradshövdingen erhölle tillräcklig sysselsättning med domargöromål
av mera kvalificerad art. Då domsagornas antal genom införande
av en dylik grundsats för domsagoförvaltningens ordnande kunde väsentligt
nedbringas, bleve det möjligt att hålla häradshövdingens lön på en
nivå, som garanterade, att staten vid dessa viktiga sysslors besättande
kunde påräkna sökande med de högsta juridiska kvalifikationer. Därest
en rättegångsreform över huvud taget skulle uppbyggas på grundvalarna
av vårt nuvarande domstolsväsende, syntes det knappast kunna råda något
tvivel därom, att reformen måste gå i riktning mot större domsagor.

Beträffande principfrågan, huruvida man borde redan nu, i avvaktan
på förestående reform av rättegångsväsendet, verkställa en reglering av
de judiciella enheterna i riktning mot större domsagor, uttalade departementschefen,
att enligt hans mening en successiv domsagoreglering vore
i hög grad ägnad att förbereda en rättegångsreform av det slag, processkommissionen
i skrivelse den 25 februari 1922 skisserat. Den medförde föidelen
av ekonomisk besparing genom undvikande av övergångskostnader
för befattningshavare på indragningsstat, och det vore givetvis av stor
vikt ur statslinansiell synpunkt, att icke väl avlönad arbetskraft användes
på poster, som icke gåve tillräcklig möjlighet till utnyttjande av vedeihörandes
kapacitet. Då en successiv omreglering av domsagorna till stöne
enheter verkade till undanröjande av nuvarande missförhållanden i detta
avseende, vore detta ur nämnda synpunkt att anbeialla.

Riksdagen, som biföll propositionen i ovan nämnda del, anförde i skrivelse
nr 317 i fråga om departementschefens sist berörda uttalande, att
riksdagen anslöte sig till den av departementschefen uttalade meningen i
omförmälda principfråga.

Sedan häradshövdingen i Västmanlands norra domsaga C. Nordenström
beviljats avsked från häradshövdingämbetet från och med den 1 september
1927, hemställde jag i en den 2 september 1927 till Eders Kungl. Maj:t
avlåten framställning — under erinran om ovannämnda principuttalande
— att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke vid
den sålunda inträffade vakansen i häradshövdingämbetet i nämnda domsaga
åtgärder borde vidtagas för sammanslagning på lämpligt sätt a\
sagda domsaga samt Västmanlands västra och Västmanlands södra domsagor
till två domsagor.

I proposition nr 137 till 1928 års riksdag föreslog Eders Kungl. Maj:t, i
anslutning till mitt förslag, att Västmanlands södra, västra och norra domsagor
skulle från och med den 1 januari 1929 sammanslås till två domsagor,
bestående den ena av nuvarande västra domsagan och Snevringe

263

härads tingslag samt den andra av nuvarande norra domsagan ävensom
Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads tingslag.

T samma proposition föreslog Eders Kungl. Maj:t i anledning av upp
kommen vakans i häradshövdingämbetet i Vadsbo södra domsaga, att
denna domsaga, som vid 1926 års slut hade eu folkmängd av 28,393 personer,
måtte från och med den 1 januari 1929 förenas med Vadsbo norra
domsaga, vars invånarantal vid samma tid uppgick till 25,596. Vid pro
positionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet —- efter
att förut hava anmärkt att, om berörda domsagor redan under år 1926
varit förenade, invånarantalet vid årets slut skulle hava utgjort 53,989
personer och arbetsbördan under året uppgått till 3,687 mål och ärenden —
att, då han ginge att taga ställning till sistnämnda regleringsfråga, han
till en början ville erinra om den numera av statsmakterna antagna grund
sats, enligt vilken till underlättande av den förestående reformen av rättegångsväsendet
borde eftersträvas eu successiv omreglering av de mindre
domsagorna till större enheter. Att denna grundsats borde komma i tilllämpning
i fråga om Vadsbo södra domsaga syntes ställt utom tvivel.
Verkställd utredning gåve otvetydigt vid handen, att nämnda domsaga på
grund av sin ringa folkmängd och jämförelsevis obetydliga arbetsbörda
icke kunde tänkas vid en blivande domkretsindelning i enlighet med de
av processkommissionen angivna principerna bestå såsom självständig
domsaga. Med anledning av under den föregående utredningen framställd
anmärkning om att den nybildade domsagan bleve för stor, i varje
fall i förhållande till övriga domsagor inom länet, samt att det på grund
därav kunde bliva nödvändigt att där anställa en biträdande domare, vilket
icke vore till fördel för rättsvården, anförde departementschefen, bland
annat, att den nya domsagan väl skulle bliva eu av de folkrikaste i landet,
men att dess befolkningssiffra dock ej komme att i avsevärd grad avvika
från motsvarande tal i de enligt 1926 års riksdagsbeslut nybildade Uppsala
läns södra domsaga med 49,728 invånare vid 1926 års utgång samt Bråbygdens
och Finspånga läns domsaga med 56,117 invånare vid samma tid.
Ej heller i förhållande till länets övriga domsagor syntes departementschefen
den nya Vadsbodomsagan komma att i anseende till invånarantal
avvika alltför mycket från vad som iinge anses normalt. Det borde nämligen
beaktas, att jämväl de övriga domsagorna inom kort torde bliva
föremål för omreglering till större domkretsar, vilka säkerligen, vare sig
slutresultatet för länet bleve fem eller fyra domsagor, komme att i medeltal
få en folkmängd av uppåt 50,000 invånare.

Statsutskottet, som hade att avgiva utlåtande över propositionen, tillstyrkte
i utlåtande nr lo2 bifall till densamma. I fråga om regleringen av
Vadsbo södra domsaga anförde utskottet, att utskottet delade departementschefens
mening därom, att med hänsyn till domsagans jämförelse -

•264

vis obetydliga arbetsbörda och dess ringa folkmängd skäl talade för att
en omreglering av denna domsaga verkställdes. Visserligen komme en pa
det föreslagna sättet bildad domsaga att innehålla en relativt stor folkmängd,
cirka 54 000 personer, men utskottet ville erinra om, att dess befolkningssiffra
dock ej komme att i nämnvärd grad avvika från motsvarande
tal i de enligt 1926 års riksdagsbeslut nybildade Uppsala läns södra
domsaga samt Bråbygdens och Finspånga läns domsaga. Ej heller i förhållande
till länets övriga domsagor skulle den nya Vadshodomsagan
komma att i anseende till invånarantalet avvika alltför mycket från vad
som finge anses normalt.

Propositionen blev av riksdagen antagen.

Genom häradshövdingen i Nätra och Nordingrå. domsaga G. A. Skottes
nyligen timade frånfälle har häradshövdingämbetet i nämnda domsaga
blivit vakant.

Med anledning av, bland annat, såväl riksdagens principuttalande vid
behandlingen av propositionen om sammanslagning av Uppsala läns södra
och mellersta domsagor som vad som förekommit vid behandlingen av 1 rågan
om reglering av Västmanlands- och Vadsbodomsagorna synes det mig,
på grund av Nätra och Nordingrå domsagas jämförelsevis ringa folkmängd
och arbetsbörda, lämpligt, att en undersökning göres, huruvida
sistnämnda domsaga bör och utan större olägenhet kan genom regleiing
på ett eller annat sätt införlivas med en eller flera av angränsande domsagor.

Nätra och Nordingrå domsaga har såsom självständig enhet icke bestått
längre än sedan år 1900. Den bildades nämnda ar genom att den dåvarande
Norra Ångermanlands domsaga, som bestod av Själevads, Arnäs,
Nätra och Nordingrå fyra tingslag, delades sålunda, att Själevads och
Arnäs tingslag sammanfördes till en domsaga samt Nätra och Nordingrå
tingslag till en domsaga. Vid tiden för denna delning hade Norra Ångermanlands
domsaga en folkmängd av omkring o0,000 invånare, därav omkring
26,000 invånare i Själevads och Arnäs tingslag och omkring 24,000
invånare i Nätra och Nordingrå tingslag.

Nätra och Nordingrå domsaga, som alltjämt består av två tingslag,
gränsar intill Själevads och Arnäs domsaga, vilken numera bildar ett
tingslag. I hela sin sträckning från norr till söder ligger Nätra tingslag
omedelbart väster och söder om den vid kusten belägna Själevads och Arnäs
domsaga och sträcker sig söder om denna domsagas område ända ut
till kusten. Söder om Nätra tingslag, närmast utmed kusten, ligger Nordingrå
tingslag. Sistnämnda tingslag gränsar i sin tur i söder till Ångermanlands
södra domsaga.

■265

Enligt statistiska centralbyråns senaste uppgifter utgjorde folkmängden
den 31 december 1927 i Nätra och Nordingrå domsaga 25,792 personer,
därav i Nätra tingslag 18,246 personer och i Nordingrå tingslag 7,546 personer.
Folkmängden i Själevads och Arnäs domsaga utgjorde vid samma
tid 27,676 personer. Invånarantalet i Ångermanlands södra domsaga uppgick
till 38,013 personer.

• Beträffande arbetsbördan i de olika domsagorna framgår av arbetsredogörelserna
för år 1927, att under nämnda år handlagts:

i Nätra tingslag:

tvistemål och brottmål............................................. 202

konkurser och konkursärenden..................................... 10

lagfarts- och inteckningsärenden................................... 648

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 316

1,176

i Nordingrå tingslag:

tvistemål och brottmål............................................. 172

konkurser och konkursärenden..................................... 3

lagfarts- och inteckningsärenden................................... 246

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 182

603

i Själevads och Arnäs domsaga:

tvistemål och brottmål............................................. 377

konkurser och konkursärenden..................................... 25

lagfarts- och inteckningsärenden................................... 1,075

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 631

2,108

i Ångermanlands södra domsaga:

tvistemål och brottmål............................................. 729

konkurser och konkursärenden..................................... 21

lagfarts- och inteckningsärenden................................... 1;646

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 687

3,083

I fråga om målens beskaffenhet vill jag hänvisa till följande med ledning
av rättsstatistiken uppgjorda tabell rörande genom slutligt utslag
under år 1927 prövade och avgjorda mål.

266

Domsaga	Tvistemål	Brottmål
tredskovis avdömda eller ome-delbart medgivna	övriga (d. v. s. tvis-tiga)	däri någon hållits häktad	övriga
Nätra och Nordingrå domsaga. . . .	20	39	3	213
därav i Nätra tingslag......	16	27	2	86
i Nordingrå tingslag ....	4	12	1	127
Själevads och Arnäs domsaga . . .	25	63	5	98
Ångermanlands södra domsaga . . .	no	88	7	311

Såsom av de anförda siffrorna torde framgå måste Nätra och Nordingrå
domsaga såväl till arbetsbörda som invånarantal anses tillhöra de mindre
domsagorna i riket. Då flera andra domsagor med ungefär lika stor folkmängd
och arbetsbörda ansetts för små att bestå såsom särskilda jurisdiktionsområden,
talar detta i och för sig för att även Nätra och Nordingrå
domsaga bör sammanslås med angränsande domsagor. Ingen av
dessa lärer heller för närvarande kunna anses för stor att mottaga ännu
någon ökning i arbetsbördan.

Skulle en reglering anses böra komma till stånd, synes den närmast till
hands liggande utvägen vara en uppdelning av Nätra och Nordingrå domsaga
på det sätt, att Nätra tingslag överflyttas till Själevads och Arnäs
domsaga samt Nordingrå tingslag sammanslås med Ångermanlands södra
domsaga.

Genom en dylik uppdelning skulle folkmängden i den utvidgade Själevads
och Arnäs domsaga, som lämpligen skulle kunna benämnas Ångermanlands
norra domsaga, komma att uppgå till omkring 46,000 personer,
och den utvidgade södra domsagan skulle erhålla omkring 45,500 invånare.

Om en uppdelning på angivna sätt redan ägt rum, skulle det sammanlagda
antalet mål, konkurser och ärenden under år 1927 hava utgjort i
den nybildade norra domsagan 3,284 och i den nybildade södra domsagan
3,686. Antalet under samma år genom slutligt utslag avgjorda tvistiga
civilmål, vilka i Själevads och Arnäs domsaga uppgick till 63 och i Ångermanlands
södra domsaga till 88, skulle endast hava ökats i den förra domsagan
med 27 från Nätra tingslag och i den senare domsagan med 12 från
Nordingrå tingslag. Då antalet mål, konkurser och ärenden i de nybildade
Uppsala läns södra domsaga och Vadsho domsaga beräknades till respektive
4,205 och 3,687, synes arbetsbördan i de nu ifrågasatta utvidgade domsagorna
icke i jämförelse därmed bliva för stor. Det torde icke utan vidare
behöva förutsättas såsom nödvändigt att i någondera av dessa domsagor
anställa biträdande domare.

Tanken på en reglering av ifrågavarande domsagor på nu angivna siitt
år icke ny. I sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning ifrågasatte nya lagberedningen, att dåvarande Gudmund
rå, Säbrå och Nora tre tingslag, vilka redan då bildade en domsaga, identisk
med den nuvarande södra domsagan, skulle sammanslås med Nor
dingrå tingslag, som då tillsammans med Nätra, Själevads och Arnäs
tingslag sedan gammalt ingick i Norra Ångermanlands domsaga, till eu
ny domsaga under benämning Härnösands domsaga. Enligt nya lagberedningens
förslag skulle Nätra, Själevads och Arnäs tingslag, d. v. s.
återstoden av den dåvarande norra domsagan, bilda en domsaga, benämnd
Örnsköldsviks domsaga. I fråga om Härnösands domsaga anförde nya
lagberedningen, att de dåvarande fyra tingslagen skulle, med hänsyn till
belägenheten och göromålen, lämpligen kunna sammanläggas till en domkrets
med tingsställe och rannsakningshäkte i Härnösand, dit endast de
av domsagans invånare, som bodde i en mindre del av Nordingrå tingslag,
hade över 4 mil, utan att dock avståndet för dem överstege omkring
5 mil. Beträffande den ifrågasatta Örnsköldsviks domsaga anförde nya
lagberedningen, att de i densamma ingående tre tingslagen hade tingsställen.
Nätra tingslag i Hämra, Själevads tingslag i Billa och Arnäs tingslag
i Må. Alla tre tingslagen skulle utan synnerlig olägenhet kunna sammanläggas
till en domkrets med tingsställe och rannsakningshäkte i Örnsköldsvik,
som vore en av domsagans invånare för köpenskap och andra
angelägenheter mycket besökt ort. Under det avståndet till Örnsköldsvik
för invånarna i allmänhet icke överstege 4 mil, skulle för dem, som bodde
mest avlägset därifrån, vägen komma att, i förhållande till avståndet till
de dåvarande tingsställena, förlängas, i Nätra tingslag från 9,6 mil till
11,/ mil, i Själevads tingslag från /,5 mil till 9 mil och i Arnäs tingslag
från 8 mil till 8,5 mil.

Samma tanke, som kommit till uttryck i nya lagberedningens betänkande,
har nu även framförts i det den 29 augusti 1928 av särskilt tillkallade
sakkunniga avgivna betänkandet angående ordnande av vissa ekonomiska
och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta
rättegångsreformen. I detta betänkande, som i fråga om jurisdiktionsområden
för de nya lagmansrätterna bygger på ett inom processkommissionen
uppgjort förberedande utkast till landets indelning i domsagor
och tingslag m. m., hava de sakkunniga yttrat, att Västernorrlands län
innefattade enligt gällande indelning sju domsagor samt tre städer med
egen rättskipning. Domsagorna vore Medelpads västra och östra, Ångermanlands
västra, mellersta och södra ävensom Nätra och Nordingrå domsaga
samt Själevads och Arnäs domsaga. Under egen jurisdiktion stode
städerna Härnösand, Sundsvall och Örnsköldsvik. Den uppgjorda indelningsplanen
räknade med fem domsagor i länet. Av de nuvarande dom -

268

sagorna skulle två delas mellan angränsande domsagor. Så skulle ske med
Ångermanlands mellersta domsaga, vars norra del — Sollefteå tingslag —
tänktes förenad med Ångermanlands västra domsaga till en ny domsaga,
benämnd Ådalens domsaga. Den södra delen av mellersta domsagan, Boteå
tingslag, skulle tillföras Ångermanlands södra domsaga, som ytterligare
skulle utvidgas med det i nordost belägna Nordingrå tingslag, vilket nu
utgjorde en del av Nätra och Nordingrå domsaga. Återstående delen av
sistnämnda domsaga, Nätra tingslag, skulle läggas till Själevads och Arnäs
domsaga, i förslaget benämnd Nordanskogs domsaga. Med sistnämnda
domsaga skulle också förenas Örnsköldsvik. Härnösand skulle ingå i Södra
Ångermanlands domsaga.

Det förhållandet att vid den tilltänkta rättegångsreformen Nätra och
Nordingrå domsaga avsetts att uppdelas och sammanslås med Själevads
och Arnäs domsaga satnt Ångermanlands södra domsaga synes mig i sin
mån tala för att redan nu. när häradshövdingämbetet i förstnämnda domsaga
är vakant, taga under övervägande en dylik reglering.

I fråga om tingslagsindelningen må erinras om, att det sedan gammalt
varit ett önskemål, att varje domsaga skulle bestå av ett tingslag. En dylik
anordning medgiver i allmänhet en större snabbhet i rättskipningen
och synes därför, såframt icke orimligt långa avstånd eller andra särskilda
omständigheter tala däremot, önskvärd. Väl hava på senare tid genom
ökning i olika domsagor av antalet allmänna tingssammanträden de mest
framträdande nackdelarna av anordningen med två eller flera tingslag i
icke ringa mån blivit borteliminerade, men icke desto mindre torde det i
regel få anses för rättskipningen bäst, om en domsaga kan bilda ett
tingslag.

Beträffande de nu ifrågasatta nybildade domsagorna synas med hänsyn
till avstånd och kommunikationsmöjligheter icke möta några hinder mot
att låta envar av dem bilda ett tingslag. Den av Själevads och Arnäs domsaga
samt Nätra tingslag nybildade domsagan skulle då erhålla tingsställe
och kansli i Örnsköldsvik. Om detta, såsom förut berörts, redan år 1884
ansågs möjligt, torde med nuvarande kommunikationer några hinder därför
icke förefinnas. Norra stambanan genomlöper den nedre delen av
Nätra tingslag från väster till öster och är från Mellansels station, där
tingslaget för närvarande har sitt tingsställe, genom en 29 km. lång järnväg
förenad med Örnsköldsvik. För dem av tingslagets invanare, som äio
bosatta utefter stambanan och i den norra delen av tingslaget, vilken sistnämnda
del torde vara tämligen glest befolkad, synes det vara utan större
betydelse, om de nödgas vid sina tingsbesök ytterligare resa vägen fiån
Mellansel till Örnsköldsvik. Med järnväg kan resan mellan dessa platser
företagas på mindre än en timma. Den ökade användningen av motorfordon
torde i ännu högre grad minska betydelsen av den eventuellt ökade

våglängden till tingsstället. För invånarna i den södra delen av Nätra
tingslag lärer det till oeh med i stor utsträckning vara lörenat med mindre
besvär att resa till Örnsköldsvik, dit man torde hava förbindelse genom
ett ilertal omnibuslinjer, än till Mellansel. Framhållas bör, att Nätra
tingslag redan nu bär kansli i Örnsköldsvik, där häradshövdingen i domsagan
varit bosatt.

Om sålunda ur nyss berörda synpunkter hinder icke möta mot att låta
den nybildade norra domsagan bilda ett tingslag, så torde dock en omständighet
måhända komma att åberopas för att Nätra tingslag bör få bestå
såsom särskilt tingslag. Tingslaget har nämligen så sent som år 1918 låtit
uppföra ett nytt tingshus i Mellansel. Då, enligt vad jag erfarit, detta
tingshus möjligen icke kan utan förlust för de tingshusbyggnadsskyldiga
avyttras, kan det tilläventyrs synas obilligt, om tingslaget mot sin vilja
tvingas att omedelbart bilda ett tingslag med Själevads och Arnäs domsaga
och därigenom nödgas inlösa sig i denna domsagas tingshus. Enligt
den ovan omförmälda i 1928 års betänkande intagna indelningsplanen
skulle dessutom lagmansrätten i den tilltänkta Nordanskogs domsaga hava
bitingsställe i Mellansel, vilken omständighet synes i och för sig i viss
mån motivera ett bibehållande tillsvidare av tingsställe där. Om alltså
hänsyn anses böra tagas till senast omförmälda förhållanden, torde den
norra domsagan få bilda två tingslag sålunda, att Själevads och Amäs
domsaga bildar ett tingslag och Nätra tingslag bibehålies såsom sådant.
Uppenbarligen får en sådan anordning dock icke leda till en minskning av
antalet rättegångstillfällen i Själevads och Arnäs domsaga, där nu årligen
hållas 10 allmänna tingssammanträden. I Nätra tingslag hållas för närvarande
5 allmänna tingssammanträden om året. Därest genom domsagoregleringen
den nybildade domsagan kunde bilda ett tingslag, skulle
detta för Nätra tingslags del medföra en ökning av antalet tingssammanträden
från 5 till 10 om året. Därest Nätra tingslag emellertid kommer
att bestå såsom eget tingslag, torde kunna övervägas, om icke i den nya
domsagan kan genomföras en sådan tingsordning, som redan nu gäller i
några domsagor, nämligen med årligen 10 allmänna tingssammanträden
i vartdera tingslaget. Skulle däremot en ökning av antalet tingssammanträden
i Nätra tingslag visa sig obehövlig, torde hinder icke möta för en
anordning med 10 allmänna tingssammanträden i det av Själevads och
Arnäs domsaga bestående tingslaget och 5 allmänna tingssammanträden
i Nätra tingslag.

Vad angår den nybildade södra domsagan, torde denna utan tvivel
kunna bilda ett tingslag med tingsställe och kansli i Härnösand, där nuvarande
Ångermanlands södra domsaga har tingsställe och kansli. En
sådan anordning var, såsom förut nämnts, avsedd i det av nya lagberedningen
år 1884 framlagda förslaget, och i den förutnämnda i 1928 års be -

270

tänkande intagna indelningsplanen har Södra Ångermanlands domsaga,
dit enligt nämnda plan Nordingrå tingslag skulle hänföras, avsetts skola
utgöra en domkrets med kansli och tingsställe i Härnösand jämte bitingsställen
i Skidsta och Nyland. Enligt vad jag erfarit torde Härnösand
också betraktas såsom den egentliga utfartsorten för invånarna i Nordingrå
tingslag. I 1884 års betänkande framhölls, såsom ovan nämnts, att
endast de av tingslagets invånare, som bodde i en mindre del av tingslaget,
hade så lång väg som 4—5 mil till Härnösand, en väglängd som med
nulida samfärdsmedel får anses tämligen obetydlig. Ett förhållande, som
också måste antagas vara ägnat att göra dem, vilkas intressen därav beröras,
benägna för ett införlivande av Nordingrå tingslag med nuvarande
södra domsagan till ett tingslag, är, att nämnda tingslag icke har något
eget tingshus i Skidsta, tingslagets nuvarande tingsställe. De tingshusbyggnadsskyldiga
i Nordingrå tingslag erhöllo den 17 april 1917 av K. B.
i Västernorrlands lön föreläggande att, enligt eget åtagande, i enlighet
med samtidigt fastställda ritningar i närheten av Sundbron i Ullångers
socken uppföra ett nytt tingshus. De tingshusbyggnadsskyldiga hava därefter
vid flera tillfällen av Kungl. Maj:t beviljats anstånd med tingshusets
uppförande. Av de yttranden, som avgivits med anledning av ansökningar
om dylikt anstånd, synes ett av processkommissionen den 23 maj
1923 avgivet underdånigt utlåtande vara av beskaffenhet att här böra särskilt
anmärkas. Processkommissionen yttrade nämligen i sitt utlåtande,
att det med säkerhet kunde antagas, att vid en blivande domkretsindelning
i enlighet med de principer, processkommissionen tänkt sig, Nordingrå
tingslag icke komme att utgöra eget tingslag och att tingsställe ej
heller komme att vara förlagt inom det nuvarande tingslagets område.
Därest hänsynen till processreformen skulle tillmätas avgörande betydelse,
syntes det, yttrade processkommissionen vidare, således ej vara lämpligt
att inom tingslaget uppföra ett nytt dyrbart tingshus. Genom beslut den
19 januari 1924 medgav Kungl. Maj:t, att med färdigställandet av tingshus
för Nordingrå tingslag å den därför bestämda platsen finge anstå
tillsvidare till den 1 september 1928.

På ansökan av tingslagets tingshusbyggnadskommitté har Eders Kungl.
Maj:t den 6 juli 1928 medgivit anstånd med tingshusets uppförande tillsvidare
till utgången av år 1933.

En förening av Nordingrå tingslag med Ångermanlands södra domsaga
till ett tingslag skulle sålunda på ett enkelt sätt lösa förstnämnda tingslags
tingshusfråga, då nämnda domsaga nu har tingshus i Härnösand, vilket
i 1928 års betänkande antagits bliva användbart för den i betänkandet
ifrågasatta Södra Ångermanlands domsaga. Dessutom skulle en sådan
anordning för invånarna i Nordingrå tingslag medföra en ökning av an -

271

talet allmänna tingssammanträden från 5 till 10 om året, vilket ur rättskipningens
synpunkt ju är en icke oväsentlig lormån.

På grund av vad jag sålunda anfört och under framhållande av att eu
sammanslagning på det sätt, jag nu antytt, synes stå i överensstämmelse
med den framtida reglering av ifrågavarande domkretsar, som möjligen
kan lörväntas framgå ur en blivande rättegångsrelorm, får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,
huruvida icke vid nu inträffad vakans i häradshövdingämbetet i Nätra
och Nordingrå domsaga åtgärder böra vidtagas lör de ifrågavarande tre
domsagornas sammanslagning på lämpligt sätt till två domsagor.”

= Framställningen har remitterats till Svea hovrätt för avgivande av utlåtande
efter vederbörandes hörande.

7. Framställning angående ändring i gällande föreskrifter
rörande stämpelavgift och lösen för vissa expeditioner
hos Ö. Ä. för polisärenden.

I detta ämne avlät jag den 15 december 1928 till Konungen följande
framställning:

”Enligt § 3 i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expedi
tionslösen skall hos Ö. Ä. för polisärenden, som i förordningens avgiftstariff
hänförts till första avdelningen, kommunikationsresolution betinga
75 öre i lösen; för resolution, innefattande huvudsakligt beslut, tecknad
å företedd handling, skall i lösen erläggas 2 kronor, och för utslag med
rubrik, vilket utgives till part, som enligt förordningen är skyldig att utan
särskild begäran lösa detsamma, utgår lösen med 3 kronor för första arket
och lägre belopp för övriga ark. Hos länsstyrelserna, vilka i tariffen hänförts
till tredje avdelningen, äro däremot nu nämnda expeditioner fria
från lösen.

I § 15 expeditionslösenförordningen stadgas emellertid, att i fattigvårds
mai, som handläggas hos Ö. Ä:s avdelning för polisärenden, skola kommunikationsresolution
ävensom utslag med rubrik, som utgives till part

vilken utan särskild begäran är skyldig att lösa detsamma, utfärdas utan
lösen.

Enligt 3 § i 1 kap. i kungl. förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften skall hos de i förordningen till första avdelningen
hänförda myndigheter, däribland Ö. Ä. för polisärenden, kommunikationsresolution
vara fri från stämpelavgift. Hos de till tredje avdelningen hänförda
myndigheterna, däribland länsstyrelserna, skall för kommunikationsresolution
erläggas stämpel med 2 kronor. För resolution, innetat -

272

tande huvudsakligt beslut, tecknad å företedd handling, skall stämpelavgift
utgå hos till första avdelningen hänförd myndighet med 3 kronor
och hos myndighet, hänförd till tredje avdelningen, med 5 kronor. Slutligen
skall för utslag under rubrik, som utgives till part, vilken, utan särskild
begäran, författningsenligt är skyldig att lösa detsamma, erläggas
stämpelavgift hos myndighet under första avdelningen med 4 kronor och
hos myndighet under tredje avdelningen med 6 kronor, allt för första arket.

I 7 § stämpelförordningen, sådan paragrafen lyder enligt kungl. förordning
den 11 juni 1926, stadgas, att från stämpelavgift enligt 1 kap. i stämpelförordningen
äro befriade, bland andra, dels barnavårdsnämnder, dock
att stämpelfrihet icke äger rum i sådana fall, då barnavårdsnämnd för
talan för kommun i mål mot annan kommun eller mot allmän anstalt ellei
inrättning angående tillämpning av lagen om samhällets barnavård, dels
fattigvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar, dock att stämpelfrihet
icke äger rum i mål mellan fattigvårdssamhällen eller mellan allmän anstalt
eller inrättning och fattigvårdssamhälle angående tillämpning av
lagen om fattigvården, dels ock kommuner i mål och ärenden angående
tillämpning av lagen om samhällets barnavård; dock att stämpelfrihet icke
äger rum i mål mellan kommuner eller mellan allmän anstalt eller inrättning
och kommun.

I en till mig ingiven skrift anförde Lidingö stads fattigvårdsstyrelse
klagomål däröver, att, i strid med ovanberörda stadgande i § 15 expeditionslösenförordningen,
ö. Ä. för polisärenden av klaganden uttoge expeditionslösen
för kommunikationsresolutioner och utslag med rubrik i fattigvårdsmål,
däri klaganden förde talan, med respektive 75 öre och 3 kronor.
Klaganden framhöll tillika, att barnavårdsnämnden i Lidingö nödgades
hos Ö. Ä. för polisärenden erlägga lösen, och åberopade såsom exempel
därpå en av ämbetet den 20 april 1928 dagtecknad resolution, i vilken
barnavårdsnämnden avfordrats lösen- och stämpelavgift 2 kronor för en
kommunikationsresolution.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat ö. Ä. för
polisärenden att inkomma med yttrande, anförde ö. Ä., bland annat, att
Eders Kungl. Maj:t den 11 juni 1926 förordnat om sådan ändring av 7 §
stämpelförordningen, att tidigare medgiven stämpelfrihet icke längre ägde
rum i mål mellan fattigvårdssamhällen eller mellan allmän anstalt eller
inrättning och fattigvårdssamhälle angående tillämpning av lagen om
fattigvården. Motsvarande bestämmelse gällde jämväl för vissa mål enligt
lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård. I enlighet med ovan
anförda bestämmelser hade länsstyrelse sålunda att belägga kommunikationsresolution
i dylika fattigvårds- och barnavårdsmål med stämpel 2

273

kronor, resolution, innefattande huvudsakligt beslut, tecknad å företedd
handling, med stämpel 5 kronor samt utslag med stämpel 6 kronor. Hos
ö. Ä. handlades dylika mål å ämbetets uvdelning för polisärenden, vilken
i fråga om avgifter till expedition vore att hänlöra till första avdelningen
i de i expeditionslösen- och stämpelförordningarna intagna avgiftstarifferna.
Avgiften för lösen till kommunikationsresolution i ärende, som
handlades hos ämbetsverk, tillhörande berörda första avdelning, vore 75
öre, för lösen till resolution, innefattande huvudsakligt beslut, tecknad å
företedd handling, 2 kronor samt för lösen till utslag 3 kronor. Avgift för
stämpel till kommunikationsresolution i ärende, som handlades hos ämbetsverk,
tillhörande samma avdelning, funnes ej upptagen. Dock syntes
detta vara ett förbiseende i fråga om ovan omförmälda fattigvårds- och
barnavårdsmål. Med hänsyn till den avgift, vilken utginge för kommunikationsresolution
i mål, vilka handlades av ämbetsverk, tillhörande tredje
avdelningen, beläde ö. Ä. därför kommunikationsresolution uti berörda
mål med stämpel till ett värde av 1 krona 25 öre. De mål, varom här vore
fråga, lösen- och stämpelbelade Ö. Ä. sålunda till följande belopp, nämligen
första kommunikationsresolutionen lösen 75 öre och stämpel 1 krona
25 öre, resolution, innefattande huvudsakligt beslut, lösen 2 kronor och
stämpel 3 kronor samt utslag lösen 3 kronor och stämpel 4 kronor. Samtliga
lösenbelopp redovisades till Stockholms stad. Nämnda lösenbeläggning
stode i strid med bestämmelsen uti § 15 i expeditionslösenförordningen,
att kommunikationsresolution och utslag med rubrik i vissa fall
skulle vara avgiftsfria. Denna bestämmelse borde väl emellertid hava
varit upphävd från och med dagen för ikraftträdandet av de ändrade bestämmelserna
i 7 § stämpelförordningen. Syftet med nyssherörda författningsändring
hade varit att nedbringa antalet fattigvårdsmål, och fasthöHe
man därvid, syntes stämpelbeläggning av den första kommunikationsresolutionen
uti dessa mål vara ofrånkomlig. På grund av vad sålunda
blivit anfört hemställde Ö. Ä., att klagomålen icke måtte föranleda
till någon åtgärd gentemot ämbetet.

I en sedermera till mig ingiven skrift anförde klaganden, att klaganden
icke med förevarande anmälan avsett att erhålla ersättning för kostnader,
som genom ö. Ä:s förfarande åsamkats klaganden.

Före den genom kungl. förordningen den 11 juni 1926 vidtagna ändringen
i 7 § stämpelförordningen voro enligt denna paragraf från stämpelavgift
enligt 1 kap. samma förordning befriade, bland andra, barnavårdsnämnder,
fattigvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar samt fosterbarns 18

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse titt 1929 drs riksdag.

274

nämnder ävensom, i ärenden angående tillämpning av lagen om fosterbarns
vård, hälsovårdsnämnder och kommunalnämnder.

Stämpelfriheten i fattigvårdsmål torde ursprungligen hava uppstått såsom
eu utvidgning av den sedan lång tid tillhaka gällande stämpelfriheten
för barmhärtighetsinrättningar. Bestämmelsen om stampelfnhet för
fattigvårdsinrättningar, som infördes först genom stämpelpappersforordningen
den 27 september 1810, formulerades då så, att från charta-sigillata
befriades ''fattigvårdsinrättningar och alla andra fromma stiftelser.

Föreskriften om stämpelfrihet för hland andra harnavårdsnämnder infördes
i stämpelförordningen genom kungl. förordning den 19 juni 1917.
Den härför erforderliga ändringen av 7 § i förstnämnda förordning torde
hava haft sin grund i hänsynen till det rent humanitära syfte, som barnavårdsnämndernas
verksamhet avsåg att främja, och till de samhalleliga
uppgifter, som anförtrotts dem såsom av staten auktoriserade organ.

I proposition nr 201 till 1926 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
om sådan ändring av 7 § i stämpelförordningen, att stämpelfrihet skulle
åtnjutas av harnavårdsnämnder i sådana fall, då de ej forde talan för
kommuner i mål och ärenden, som avsåges i 84 § 1 mom. punkterna a) i lagen om samhällets barnavård, av fattigvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar
i andra mål och ärenden än sådana, som avsåges i 81 § 4 mom.
i lagen om fattigvården, och av kommuner i andra mål och ärenden angående
tillämpning av lagen om samhällets barnavård än sådana, som avsåges
i 84 § 1 mom. punkterna a)—c) i nämnda lag.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för finansdepartementet,
hland annat, följande: På föredragning av chefen för socialdepartementet
hade Kungl. Maj:t i en den 12 februari 1926 dagtecknad proposition, nr 106,
beslutat föreslå riksdagen att antaga förslag till lag om andrad lydelse
av vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården m. m. i huvudsakligt
syfte att nedbringa antalet processer i fattigvårdsärenden, särskilt
målen mellan fattigvårdssamhällen. Därvid hade föreslagits, bland annat,
att i fattigvårdslagen införa uttrycklig bestämmelse om, att rättegångsbalkens
stadganden angående rättegångskostnad skulle äga tillämpning i
tvister, som avsåges i 8 kap. fattigvårdslagen. I en inom socialdepartementet
utarbetad promemoria i ämnet hade anförts, bland annat, att yrkande
om ersättning för rättegångskostnad ofta avslagits med den motivering
att det icke visats, att någon kostnad förekommit. Ett lämpligt
medel till frammanande av någon eftertanke, huruvida det lönade sig att
låta en viss sak gå till process, syntes därför kunna finnas i borttagande
av den gällande stämpelfriheten för fattigvårdssamhällen. I den mån fattigvårdsprocesserna
utvecklats till att huvudsakligen röra kommunernas
privatekonomiska intressen horde en sådan åtgärd även ur principiell synpunkt
vara befogad.

Efter att hava redogjort för innehållet i vissa myndigheters yttranden
över herörda promemoria anförde departementschefen, att en ny promemoria
i ämnet upprättats jämte förslag till erforderlig ändring i stämpelförordningen,
vilken promemoria innehölle hland annat följande: De
skäl, som föranlett, att fattigvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar
samt barnavårdsnämnder befriats från skyldighet att erlägga stämpel,
gällde otvivelaktigt alltjämt i vad anginge deras verksamhet i rent socialt
och humanitärt syfte. Det syntes dock tveksamt, om stämpelfriheten borde
gälla jämväl deras verksamhet för tillvaratagande av fattigvårdssamhällenas
och kommunernas ekonomiska intressen på dem berörande områden
eller således i mål, som avsåges i 81 § 1 mom. fattigvårdslagen, ävensom
motsvarande mål i lagen om samhällets barnavård, i all synnerhet om —
såsom antagligt vore — borttagandet av stämpelfriheten i dylika mål
skulle kunna verksamt bidraga till att minska det stora antalet processer
i fattigvårdsmålen och att från början begränsa antalet mål enligt barnavårdslagen.

Vidare anförde departementschefen, att, enligt vad omförmälda proposition
nr 106 gåve vid handen, åsyftades i detta sammanhang i första hand
sådana mål, som omtalades i 81 § 4 mom. i fattigvårdslagen. Därjämte
avsåges de i 84 § 1 mom. punkterna a)—c) i lagen om samhällets barnavård
angivna mål. I förslaget innefattades sålunda bland annat icke ärenden
angående gottgörelse av staten. Såsom framginge av förutnämnda
proposition hade en mera allmän tillämpning i fattigvårdsmålen och därmed
jämförliga mål av de regler, som enligt rättegångsbalken gällde för
utdömande av rättegångskostnadsersättning, ansetts utgöra ett medel till
stävjande av processlystnaden i dylika mål, och det torde förhålla sig så,
att borttagandet av den nu förefintliga stämpelfriheten, såvitt anginge de
egentliga fattigvårdsmålen och vissa mål enligt lagen om samhällets barnavård,
skulle komma att bidraga till nämnda medels effektivitet. Då
borttagandet av stämpelfriheten i berörda mål icke träffade fattigvårdssamliällena
och kommunerna i deras utövande av rent social och humanitär
verksamhet, torde hinder icke kunna anses föreligga för den föreslagna
ändringens genomförande. Departementschefen förordade därför
en för upphävande av stämpelfriheten i förevarande fall erforderlig ändring
i 7 § i stämpelförordningen. Därvid syntes ock böra vidtagas viss av
tillkomsten av barnavårdslagen och upphävandet av lagen om fosterbarns
vård betingad omformulering av samma paragraf. Enligt inom socialdepartementet
verkställd utredning skulle stämpelavgiften i mål av före^
varande slag kunna beräknas årligen komma att uppgå till ett sammanlagt
belopp av minst 100,000 kronor.

Bevillningsutskottet anförde i ett över ifrågavarande proposition avgivet
betänkande, nr 42, följande:

276

Den stämpelavgift, om vilken i propositionen i främsta rummet vore
fråga, vore den som avsåge utslag i mål av ifrågavarande slag. Denna
stämpelavgift utgjorde hos länsstyrelserna 6 kronor och hos kammarratten
20 kronor för första arket. Föreliggande förslag utgjorde ett led i strävandena
att nedbringa antalet fattigvårdsmål och mål angående samhällets
barnavård, och hade utskottet, som funne nämnda strävanden synnerligen
beaktansvärda och som ansåge sig hava grundad anledning att antaga,
att den ifrågasatta begränsningen av stämpelfriheten skulle bidraga
till att nedbringa antalet processer, varom här vore fråga, icke funnit anledning
till annan erinran mot förslaget i nu avhandlade del än att stämpelfriheten
icke syntes böra begränsas fullt i den utsträckning, som förslaget
innebure. Införandet av en stämpelavgift i nu förevarande slag av
processer hade motiverats främst av en önskan att motverka s. k. okynnesprocesser.
Sådana torde — med särskilt avseende fästat å det förhållandet,
att fattigvårdssamhällen understundom framtvingade processer
enbart i syfte att erhålla verifikationer till sina räkenskaper — vara att
söka särskilt inom de grupper av processer, som fördes, med tillämpning
av fattigvårdslagen, mellan fattigvårdssamhällen inbördes eller mellan
sådan anstalt eller inrättning, som avsåges i 58 § fattigvårdslagen, och
fattigvårdssamhälle, eller ock, med tillämpning av lagen om samhällets
barnavård, mellan kommuner inbördes eller mellan allmän anstalt eller
inrättning och kommun. Beträffande samtliga nu nämnda slag av processer
syntes stämpelplikt böra införas. Däremot syntes det utskottet mindre
lämpligt att ålägga fattigvårdssamhällen, respektive kommuner stämpelplikt
i vidare utsträckning än nyss sagts eller i mål mot enskild person,
understödstagare eller försörjningspliktig, eller mot landsting. Stämpelplikt
syntes ej heller höra åläggas sådan förklarande part, vanligen enskild
person, som enligt stämpelförordningen vore befriad från stämpelavgift.
Mot de föreslagna omformuleringar av ifrågavarande 7 §, som
föranletts av tillkomsten av barnavårdslagen och upphävandet av lagen
om fosterbarns vård, hade utskottet icke funnit anledning till erinran. I
det förslag, som utskottet ginge att framlägga, hade den av Kungl. Maj:t
föreslagna lydelsen av 7 § omarbetats med iakttagande av den jämkning
i fråga om stämpelpliktens omfattning, som utskottet på sätt nyss sagts
ansett önskvärd.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte antaga ett förslag till förordning
om ändring i vissa delar av stämpelförordningen, i vilket 7 § i hithörande
delar hade sin nuvarande lydelse. Utskottets hemställan blev i
denna del av riksdagen bifallen.

Ö. Ä. har i anledning av de ovan omförmälda, av Lidingö stads fattigvårdsstyrelse
anförda klagomålen medgivit, att ämbetet, mot bestämmelsen
uti § 15 expeditionslösenförordningen att kommunikationsresolution

277

ävensom utslag med rubrik, som utgives till part, vilken utan begäran är
skyldig att lösa detsamma, i fattigvårdsmål skola utfärdas utan lösen,
för dylika resolutioner och utslag uttagit lösen. ö. Ä. har dessutom upplyst,
att ämbetet, ehuru stämpelavgift icke är upptagen för kommunikationsresolution
lxos till första avdelningen hänförliga ämbetsverk, stämpelbelagt
sådana i mål, varom nu är fråga.

Till försvar för dessa åtgärder har ö. Ä. anfört, att desamma vidtagits i
det syfte, som avsetts med 1926 års ändring i 7 § stämpelförordningen. Enligt
Ö. Ä:s förmenande hade den i § 15 expeditionslösenförordningen stadgade
friheten från erläggande av expeditionslösen för kommunikationsresolutioner
och utslag i fattigvårdsmål hos Ö. Ä. för polisärenden bort
upphävas i samband med ovanberörda ändring i stämpelförordningen.

Vid prövning av ärendet har jag funnit det av Ö. Ä. för polisärenden
tillämpade förfarandet beträffande lösenbeläggningen av ifrågakomna
kommunikationsresolutioner och utslag med rubrik, i vad angår fattigvårdsmål,
vara felaktigt. Mot det uttryckliga stadgandet i § 15 expeditionslösenförordningen
äger uppenbarligen Ö. Ä. icke uttaga lösenavgift för
berörda kommunikationsresolutioner och utslag. Vad angår stämpelbeläggningen
av kommunikationsresolutioner i ovan omförmälda mål och ärenden,
har jag funnit Ö. Ä:s förfarande jämväl i denna del felaktigt. Då
stämpelavgift för dylika resolutioner i mål och ärenden hos Ö. Ä:s avdelning
för polisärenden icke finnes i 3 § stämpelförordningen upptagen,
torde Ö. Ä. nämligen sakna rätt att belägga dylika resolutioner med stämpel.
Med hänsyn till det syfte, i vilket berörda lösen- och stämpelbeläggning
ägt rum, och då jag funnit det kunna ifrågasättas, om icke i de i
ämnet gällande bestämmelserna bör företagas ändring i den riktning, som
av Ö. Ä. följts, har jag emellertid funnit de förevarande klagomålen icke
föranleda annan åtgärd från min sida mot den eller dem, som för förfarandet
bära ansvaret, än en erinran, att detsamma strider mot gällande
författning.

Vad i ärendet förekommit har emellertid, såsom jag nyss berört, utvisat,
att de i förevarande ämne gällande bestämmelserna möjligen böra
göras till föremål för revision. Med hänsyn till syftet med ovanberörda
ändring i 7 § stämpelförordningen synes det kunna ifrågasättas, om icke
större likformighet i ifrågavarande hänseende borde förefinnas. Uppenbarligen
föreligga samma skäl för begränsning av antalet fattigvårdsmål
hos Ö. Ä. som hos länsstyrelserna. Av vad Ö. Ä. anfört i förevarande ärende
har ju också framgått, att ö. Ä. ansett något böra åtgöras för att jämväl
hos ö. Ä. motverka anhängiggörandet av s. k. okynnesprocesser i fattigvårdsmål.

De åtgärder, som kunna anses erforderliga för sådant ändamål, böra
emellertid uppenbarligen icke vidtagas, på sätt som skett, mot eller vid

278

sidan av gällande bestämmelser i expeditionslösen- och stämpelförordningarna.

Utgår man sålunda ifrån, att en större likformighet i fråga om avgifterna
för resolutioner och utslag med rubrik i fattigvårdsmål och mål
och ärenden enligt lagen om samhällets barnavård i vissa fall kan tjäna
förutnämnda syfte och därför anses önskvärd, torde en sådan likformighet
kunna ernås exempelvis genom ändring av förut omförmälda stadgande
i § 15 expeditionslösenförordningen och införande av bestämmelse
om stämpelavgift för kommunikationsresolutioner i dylika mål och ärenden
hos Ö. Å. för polisärenden. Att nu framlägga något bestämt förslag
i ämnet anser jag så mycket mindre lämpligt som frågans lösning uppenbarligen
kan tänkas röna inverkan av den omorganisation av ö. Ä., som
är å bane och varom förslag avgivits i ett av särskilt tillkallade sakkunniga
den 15 maj 1928 avgivet betänkande med förslag angående omorganisation
av Ö. Ä. samt ändrad fördelning mellan staten och Stockholms
stad av kostnaderna för dess verksamhet.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden
och synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.”

IV. Inspektionsresor under år 1928.

Mina ämbetsresor under år 1928 hava ägt rum inom Uppsala, Jönköpings
och Gävleborgs län, varjämte inspektion ägt rum å statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö samt statens vårdanstalt för alkoholister därstädes.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen har tillika företagit inspektion
hos vissa myndigheter inom Gävleborgs län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder
förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur
kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.

279

V. Under år 1928 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1928 — däri inbegripna
29 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 604.

Vid 1928 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot
tjänstemän anbängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning

härstädes .......................................................... 55

Under år 1928 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal
anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.............. 410

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fång -

förteckningar eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av---- 55

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 520

Av herörda 520 ärenden hava under år 1928:

1) såsom återkallade avskrivits.................................. 1

2) till annan myndighet överlämnats ............................ 9

3) efter vederhörandes hörande fått förfalla...................... 107

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits .............. 145

5) utan åtgärd avskrivits ........................................ 120

6) till åtal hänvisats............................................. 15

7) föranlett annan åtgärd än åtal................................ 74

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t...................... 3

och äro vid 1928 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande............................................ 38

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande......... 1

11) på prövning beroende......................................... 7

Summa 520

Under år 1928 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 15 ärenden,
varav 2 ärenden avsett en och samma person, beslutits anställande av

åtal mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan mot...................................... 11

av annan anledning mot .......................................... 3

Summa 14

280

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) landsfogde för dröjsmål med beivrande av brott (sid. 118 o. f.);

2) polismästare för lagstridig indragning av tryckta skrifter (sid. 183
o. f.);

3) t. f. landsfiskal för lagstridigt beslag av tryckta skrifter och anhållande
utan laga skäl av skrifternas innehavare (sid. 91 o. f.);

4) landsfiskal för obehörigt beläggande med handbojor;

5) häradshövding för felaktig tillämpning av lagen om fri rättegång
(sid. 142 o. f.);

6) biträdande landsfiskal för obehörigt kvarhållande i polishäkte av anhållen
person (sid. 110 o. f.);

7) kyrkoherde för vägran att såsom skolråds ordförande utfärda i behörig
ordning avfattat tjänstgöringsbetyg för lärare (sid. 103 o. f.);

8) stadsfogde för dröjsmål med utmätning och försäljning av utmätt
gods (sid. 124 o. f.);

9) landsfiskal för meddelande av handräckning utan att överexekutor
därom beslutat;

10) advokatfiskal vid hovrätt för underlåtenhet att vidtaga åtgärder i
anledning av vid stämpelgranskning uppdagade felaktigheter m. m.;

11) stadsfiskal för anställande av åtal för tjuvnadsbrott utan erforderlig
förberedande undersökning m. m.;

12) kyrkoherde för förrättande av jordfästning i strid med jordfästningslagen; 13)

poliskommissarie för obehörigt kvarhållande i polisarrest av barn
under 15 år m. m.; och

14) rådman för dröjsmål med uppsättande av dombok m. m.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1928 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1928 års bör -

281

jan voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1928,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1928 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som bos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1928 och vari under år 1928 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1929.

ERIK GEIJER.

Gösta Stenlund.

282

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1929.

Till. RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1928 haft att pröva 28 från chefens för justitiedepartementet
omhud inkomna anmälningar om tryckta skrifters mdragniDg
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden om indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Manskapsbladet. Årgång 3. Organ för militärmanskapet.
N:o 1. 1928” (indragen 2 gånger), ”Manskapsbladet. Årgång
3. Organ för militärmanskapet. N:o 2. 1928” (indragen 8 gånger), Manskapsbladet.
Årgång 3. Organ för militärmanskapet. N:o 3. 1928” (indragen
4 gånger), ”Manskapsbladet. Årgång 3. Organ för militärmanskapet. N:o 4.
1928”, ”Den fosterlandslöse. N:o 1. Utgiven av Stockholms anarkistiska
förenings antimilitära kommitté. 1927”, ”Röda Flaggans Dag , Till kamraterna
i ''lumpen’.”, ”Till Alla unga arbetare i arbetsblus, vapenrock och
blåkrage!” (indragen 3 gånger), ”Kamp mot borgarsamhällets förtryck
över militärmanskapet” (indragen 6 gånger), ”Till Sverges arbetarungdom!”,
”Om kriget bröt ut i morgon,” (indragen 7 gånger), ”Om I stiften
denna lag så svära vi att aldrig lyda den!”, ”Skola vi offra mera åt arbetarklassens
bödel militarismen Ett inlägg i försvarsfrågan,av Emil Manus”,
”Till alla utryckande unga arbetare och småbönder!” (indragen 2
gånger), ”Brand”, nr 35 för den 1 september 1928, samt ”Stormklockan”,
nr 37 för den 13—den 19 september 1928 (indragen 2 gånger) och nr 40 för
den 3—den 11 oktober 1928.

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Svea livgarde, Göta
livgardes fästningsbataljon, Livregementets grenadjärer, Jämtlands fältjägarregemente,
Upplands regemente, Skaraborgs regemente, Södermanlands
regemente, Kronobergs regemente, Dalregementet, Hälsinge regemente,
Hallands regemente, Värmlands regemente, Livregementet till häst,
Svea artilleriregemente, flottans station i Stockholm samt Vaxholms kustartilleriregemente.

283

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena har kommittén,
efter prövning av de insända handlingarna, med ett undantag funnit böra
äga bestånd, varom kommittén genom skrivelser meddelat ombuden underrättelse.

Med berörda undantag förhöll sig på följande sätt:

Chefens för justitiedepartementet ombud i Vaxholm hade anmält, att
ombudet på framställning av chefen för Göta livgardes fästningsbataljon
förordnat om indragning av tre skrifter, därav en med titeln: ”Om I stiften
denna lag så svära vi att aldrig lyda den!”

Vid prövning av ärendet den 25 september 1928 beslöt kommittén, att
förordnandet beträffande nämnda skrift icke skulle äga bestånd.

Sedan hans excellens ministern för utrikes ärendena Trygger i anledning
av sin utnämning till minister för utrikes ärendena avsagt sig uppdraget
att vara en av de kommitterade, företog kommittén den 26 oktober
1928 i överensstämmelse med § 70 riksdagsordningen, jämförd med § 108
regeringsformen, val av kommitterad i det lediga rummet.

Därvid beslöt kommittén enhälligt att till ledamot av kommittén välja
förutvarande ministern för utrikes ärendena, advokaten Eliel Löfgren, till
vilken särskild kallelse avläts.

Stockholm i januari 1929.

— • EEIK geijer.

E. A. KARLFELDT. HENRIK SCHtlCK. ELIEL LÖFGREN.

NILS STJERNBERG. TORSTEN NOTHIN. ODAL OTTELIN

Gösta Stenlund.

284

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1928 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1		235	18	120	47	218	76	69	104	297	133	234
2 A		16	19 121. 211	48	219	77	221	105	298	134	15
2 B		41	20	212	49	48, 220	78 50, 222,	106	172	135	13
3 A		52	21	161	50	342		404	107	173	136	14
3 B		54	22	162	51	343	79 51, 405	108	174	137	80
4 A		62	23	163	52	123	80	223	109	175	138	182
4 B		115	24	399	53	167	81	224	no	176	139	183
5 A		129	25	213	54	7	82	406	in	299	140	184
5 B		155	26	‘)	55	60	83	70	112	300	141	185
6 A		169	27	*)	56	344	84	71	113	177	142	81
6 B		206	28	8)	57	402	85	72	114	230, 301	143	82
7 A		236	29	3	58	403	86	293	115	125	144	83
7 B		279	30	4)	59	168	87	346	116	126	145	84
8 A		314	31	4)	60	345	88	347	117	127	146	85
8 B		336	32	4	61	49	89	226	118	178	147	86
9 A		351	33	4)	62	8	90	73	119	128	148	130
9 B		392	34	4)	63	9	91	74	120	227	149	131
10 A		410	35	5	64	10	92	75	121	228	150	237
10B		418	36	289	65	11	93	225	122	229	151	238
11 A	ad	164,	37	122	66	12	94	170	123	408	152	302
	216,	290,	38	400	67	292	95	407	124	179	153	303
	401	39	214	68	61	96	294	125	180	154	17
11 B		260	40	215	69	63	97	295	126	181	155	18
12		47	41	6	70	64	98	296	127	231	156	186
13		209	42	165	71	65	99	171	128	348	157	19
14		210	43	59	72	66	100	76	129	349	158	20
15		288	44	217	73	124	101	77	130	350	159	308
16		1	45	291	74	67	102	78	131	232	160	87
17	2	341	46	166	75	68	103	79	132	233	161	88

i) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
— 3) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

285

162	309	199	245	238	101
163	89	200	192	239	100
164	310	201	246	240	137
165	311	202	247	241	138
166	187	203	248	242	412
167	304	204	249	243	139
168	305	205	134	244	252
169	306	206	135	245	4)
170	307	207	193	246	4)
171	188	208	194	247	253
172	352	209	317	248	4)
173	90	210	195, 316	249	4)
174	189	211	361	250	53
175	91	212	362	251	140
176	92	213	363	252	141
177	353	214	364	253	28
178	354	215	365	254	142
179	355	216	366	255	373
180	21	217	367	256	261
181	356	218	368	257	374
182	357	219	318	258	375
183	358	220	411	259	376
184 239,	359	221	369	260	377
185	243	222	370	261	378
186	132	223	371	262	379
187	360	224	94	263	380
188	190	225	95	264	381
189	312	226	96	265	382
190 93,	191,	227	97	266	102
244,	315,	228	25	267	257
	409	229	26	268	321
191	22	230	136	269	322
192	133	231	27	270	254
193	240	232	372	271	255
194	241	233	319	272	414
195	23	234	250	273	198
196	24	235	251	274	323
197	242	236	98	275	258
198	313	237	99	276	259

103	316		30	352	113, 153,
144	317		55		203, 276,
324	318		56		334, 389,
325	319		145		417
326	320	29,	143,	353	204, 277,
327		196,	320,		390
262			413	354	39, 114,
146	321		31		154, 205,
263	322		32		278, 335,
328	323		197		391
147	324		415	355	116
104	325		33	356	338
256	326		34	357	207
329	327		393	358	40
330	328		385	359	208
331	329		386	360	282
35	330		151	361	339
105	331		387	362	117
199	332	280,	394	363	118
416	333	42, 395	364	43
106	334		396	365	44
107	335		281	366	156
108	336		397	367	283
332	337		337	368	340
36	338		267	369	157
148	339		268	370	158
264	340		269	371	119
149	341		270	372	284
109	342		271	373	45
no	343		272	374	159
111	314		273	375	398
112,150	345		333	376	46, 160
200	346		202	377	285
201	347		152	378	286
265	348		38	379	287
383	349		388	380	s)
37	350		274
384	361	57,	275
266					1

277

278

279

280

281

282

283

284

285

286

287

288

289

290

291

292

293

294

295

296

297

298

299

300

301

302

303

304

305

306

307

308

309

310

311

312

313

314

315

286

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1928 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta sifiertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1928, i anledning av Kungl. Majtts proposition med
förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926
om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län. (16.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 februari 1928 (sv. f. nr 22).

2. samma dag, i anledning av väckt motion angående lagstiftning om
inskränkning av tiden för skörd av lingon. (17.)

Ärendet har överlämnats till jordbruksdepartementet.

3. den 24 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (29.)

Den 9 mars 1928 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

4. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (32.)

Den 9 mars 1928 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

5. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning åt nämndemän
för nämndemansuppdragets fullgörande. (35.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från domstolar, statskontoret och länsstyrelserna,
har förnyat utlåtande infordrats från statskontoret. Dylikt utlåtande

har ännu ej inkommit.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar
av Kopparbergs län. (41.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 mars 1928 (sv. f. nr 31).

287

7. den 9 mars, i anledning av väckt motion om åtgärder i syfte att göra
vissa handlingar i vattenmål lättare tillgängliga. (54.)

Sedan vattenöverdomstolen efter vattenrättsdomarnas hörande avgivit infordrat

utlåtande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 13 mars, i anledning av väckt motion angående utsträckning av
tiden för hållande av tillträdessyn å vissa arrenden. (62.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1928 (sv. f. nr 44).

9. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914
om krigsdomstolar och rättegången därstädes. (63.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1928 (sv. f. nr 43).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram. (64.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1928 (sv. f. nr 42).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken
m. m. (65.)

Lagar i ämnet utfärdade den 23 mars 1928 (sv. f. nr 50 och 51).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar. (66.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1928 (sv. f. nr 4l).

13. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillägg till 5 § i lagen den 17 oktober 1900 om straff0
register. (135.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 april 1928 (sv. f. nr 92).

14. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln i
statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag till hörsal och
verkstadslokal m. m. vid centralfängelset i Härnösand. (136.)

Den 4 maj 1928 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

15. den 24 april, angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen
varning, i vad angår statens befattningshavare. (134.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 27 april, angående vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1928—1929
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

Den 11 maj 1928 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

17. den 4 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
om arv m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (154.)

Lagar i ämnet utfärdade den 8 juni 1928 (sv. f. nr 279—288).

288

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fylleri m. m. (155.)

Den 11 maj 1928 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 10 och 11 §§ i förordningen den 16 maj
1884 angående patent. (157.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 maj 1928 (sv. f. nr 99).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 10 mars 1923 med vissa
bestämmelser rörande hyra. (158.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 maj 1928 (sv. f. nr 100).

21. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den
27 juni 1896 om rätt till fiske m. m. (180.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 132).

22. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för fortsatt
uppehållande av Dalautredningens verksamhet. (191.)

Den 1 juni 1928 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (195.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 161).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. (196.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 131).

25. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 17 riksdagsordningen. (228.)

Den 1 juni 1928 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

26. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
statsdepartementen. (229.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.
(231.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juli 1928 (sv. f. nr 312).

28. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen m. m. (253.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1928 (sv. f. nr 256).

29. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m. (320.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1928 (sv. f. nr 181 och 182). Ärendet

är i övrigt beroende på Kungl. Majrts prövning.

289

30. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen. (316.)

Oen 14 juni 1928 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till
verk av bildande konst. (321.)

Oen 8 juni 1928 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m. (322.)

Oen 8 juni 1928 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

33. samma dag, i anledning av väckt motion angående förbättrad lagstiftning
mot ocker. (325.)

Sedan länsstyrelserna avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin. (326.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 juni 1928 (sv. f. nr 150).

35. den 1 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under andra huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag
till hovrätterna samt till bidrag till domsagornas förvaltning. (293.)

Oen 14 juni 1928 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till
nedre justitierevisionen och tillfällig förstärkning av arbetskrafterna i
nedre justitierevisionen. (301.)

Den 8 juni 1928 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 3 i lagen den 27 juni 1896 om rätt till
fiske m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (313.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1928 (sv. f. nr 183). Ärendet är i övrigt

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 242 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken
m. m. (348.)

Lagar i ämnet utfärdade den 28 september 1928 (sv. f. nr 406—409).

39. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
(354.)

Den 6 juli 1928 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

40. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående handel med utsädesvaror, dels ock i ämnet väckta
motioner. (358.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 289).

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

290

41. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 B.)

Den 22 juni 1928 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

42. samma dag, i anledning av väckt motion angående anslaget till regeringsrätten
m. m. (333.)

Den 11 juni 1928 överlämnad till jordbruksdepartementet.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen (364.)

Den 14 juni 1928 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tryckningskostnader. (365.)

Den 22 juni 1928 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av vissa domsagor under Svea och Göta hovrätter. (373.)

Den 14 juni 1928 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

46. den 8 juni, angående vidtagande av lättnader i passtvånget. (376.)

Den 20 oktober 1928 överlämnad till socialdepartementet.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

47. den 18 januari 1928, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 20 januari 1928.

48. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och de Socialistiska Rådsrepublikernas
Union avslutat avtal, med tillhörande slutprotokoll, angående ryska
handelsdelegationens i Stockholm rättigheter och skyldigheter. (49.)

Anmäld den 31 mars 1928, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda avtal jämte slutprotokoll.

49. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
inköp och iordningställande av beskickningshus i Bryssel. (61.)

Anmäld den 16 mars 1928, varvid Kungl. Maj:t beslöt att bemyndiga sändebudet
i Bryssel att för nämnda ändamål träffa avtal om inköp av viss fastighet.

50. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Finland avslutat handelsavtal.
(78.)

Anmäld den 31 mars 1928, varvid Kungl. Maj:t beslöt att for Sveriges del

ratificera nämnda avtal.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Turkiet avslutat handels- och sjöfartsavtal.
(79.)

Föredragen den 31 mars 1928, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda handels- och sjöfartsavtal.

291

52. den 5 maj, angående vissa anslag för budgetåret 1928—1929 under
riksstatens tredje huvudtitel jämte i ämnet väckta motioner. (3 A.)
Anmäld den 11 maj 1928, varvid Kungl. Maj:t meddelade erforderliga föreskrifter.

o3. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln gjorda framställning rörande utrikesdepartementets
anslag till tryckningskostnader. (250.)

Föredragen den 8 juni 1928, varvid Kungl. Maj:t meddelade erforderliga föreskrifter.

54. den 29 maj, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3 B.)

Anmäld den 14 juni 1928, varvid Kungl. Maj:t meddelade erforderliga föreskrifter.

55. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en mellan Sverige och Frankrike undertecknad
förliknings- och skiljedomstraktat. (317.)

Föredragen den 14 juni 1928, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda traktat.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Spanien undertecknad förlikningsoch
skiljedomstraktat. (318.)

Föredragen den 14 juni 1928, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda traktat.

57. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 249 angående
godkännande av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket angående
utjämnande av den in- och utländska beskattningen, särskilt till undvikande
av dubbelbeskattning, såvitt angår direkta skatter, m m
(351.)

Föredragen den 4 augusti 1928, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges
del ratificera nämnda avtal.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

58. den 28 februari 1928, angående regleringen för budgetåret 1928—1929
av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen
till pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 27 april 1928, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

59. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utförande
av vissa tätningsarbeten m. m. vid ammunitionsförrådet å Stora
Fjäderholmen. (43.)

Anmäld den 9 mars 1928.

60. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst område av Visborgs kungsladugård. (55.)

Anmäld den 31 mars 1928.

292

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsålder
för brigadchefer. (68.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 31 mars 1928 (sv. f. nr 65).

62. den 17 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1928—
1929 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

Anmäld dels den 31 mars 1928, därvid bland annat utfärdats tre kungörelser

(sv. f. nr 58—60), dels ock den 11 maj 1928.

63. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre furiren A. F. Fredriksson och förre korpralen A. E. Andersson
från viss ersättningsskyldighet. (69.)

Anmäld den 31 mars 1928.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till generalmajoren A. F. Hultkrantz för av honom i egenskap av
beställningshavare å reservstat erlagda pensionsavgifter. (70.)

Anmäld den 31 mars 1928.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa
förbättrings- och moderniseringsarbeten å äldre undervattensbåtar. (71.)

Anmäld den 31 mars 1928.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och vissa enskilda personer i Boden. (72.)

Anmäld den 31 mars 1928.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Eksjö stad. (74.)

Anmäld den 31 mars 1928.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Norrköpings stad.
(75.)

Anmäld den 31 mars 1928.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Linköpings stad.

(76.)

Anmäld den 31 mars 1928.

70. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för sergeanten vid intendenturkåren C. A. Svedberg från viss
ersättningsskyldighet. (83.)

Anmäld den 31 mars 1928.

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Karlskrona stad för övertagande av viss gatubelysning i Karlskrona
m. in. (84.)

Anmäld den 31 mars 1928.

72. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande åt två
kaptener å övergångsstat av vissa förmåner i löne- och pensionshänseende.
(85.)

Anmäld den 20 april 1928.

29a

73. don 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och Östersunds
stad. (90.)

Anmäld den 20 april 1928.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organiserande
av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper. (91.)

Anmäld dels den 20 april 1928, dels ock den 18 juli 1928, därvid en förordning
utfärdats (sv. f. nr 323).

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående om och

tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Skövde m. m. (92.)

Anmäld den 20 april 1928.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

76. den 14 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
gjorda framställningar. (100.)

Anmäld den 27 april 1928.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående av skrivning

av ett till föreningen Faktoribostäder u. p. a. utlämnat lån
(101.)

Anmäld den 27 april 1928.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förflyttning
av sjöinstrument- och sjökarteförrådet å flottans varv i Stockholm
m. m. (102.)

Anmäld den 27 april 1928.

79. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ersättning till kaptenen
vid flygvapnet P. R. af Dhr. (103.)

Anmäld den 11 maj 1928.

80. den 25 april, i fråga om anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande.
(137.)

Anmäld den 11 maj 1928.

81. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
ekonomiska försvarsberedskapens organisation. (142.)

Anmäld den 11 maj 1928.

82. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Gävle stad
(143.)

Anmäld dels den 11 maj 1928, därvid visst uppdrag lämnades kasernkommittén,
dels ock den 7 december 1928.

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid försvarsväsendet
(144.)

Reglemente i ämnet utfärdat den 11 maj 1928 (sv. f. nr 128).

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för åtskilliga officers- och underofficerskårer från skyldighet att
återbetala vissa lån m. m. (145.)

Anmäld den 11 maj 1928.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

294

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten för arméns truppförband. (146.)

Anmäld den 11 maj 1928.

Ärendet är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående god kännande

av viss överenskommelse mellan kronan och Uppsala stad.
(147.)

Anmäld den 22 juni 1928.

87. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående för säljning

av viss del av Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande
lägerplats Axvalls hed. (160.)

Anmäld den 18 maj 1928.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av mark till broslagningsplats för Bodens ingenjörkår. (161.)

Anmäld den 18 maj 1928.

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp

av egendomen Gustavshög till bränsledepå för flottans station i Stock holm.

(163.)

Anmäld den 18 maj 1928.

90. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av kronoegendomarna Va mantal Broby nr 1
och b/s mantal Kvarnberga nr 1 i Åkers socken av Södermanlands län
m. m. (173.)

Anmäld den 24 maj 1928.

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av den till kronoegendomen Gudhem nr 1—9
med Holmäng nr 1 Hulegård i Gudhems socken av Skaraborgs län hörande
utgården Knype. (175.)

Anmäld den 1 juni 1928.

92. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronans andelar i den till vissa soldatrotar i Hedens by i
Överluleå socken hörande soldatjorden. (176.)

Anmäld den 24 maj 1928.

93. den 15 maj, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
— 30 juni 1927. (190.)

Anmäld beträffande det under punkten 2 upptagna ärendet den 2 november

1928.

Ärendet är i övrigt, i vad detsamma ankommer på försvarsdepartementets

föredragning, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

94. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
av vissa förutvarande regementspastorer vid armén, jämte i
ämnet väckta motioner. (224.)

Anmäld den 1 juni 1928.

295

95. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning i fråga om anslaget till befrämjande av den andliga vården
vid armén. (225.)

Anmäld den 1 juni 1928.

9G. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande anslag till sjöförsvaret. (226.)
Anmäld den 1 juni 1928.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för anläggning
av en kulspruteskjutbana vid flygskolan å Ljungbyhed. (227.)

Anmäld den 1 juni 1928.

98. den 23 maj, i anledning av väckta motioner angående tyghantverkaren
vid fortifikationen P. Söderbergs placering i löneklass. (236.)

Anmäld den 8 juni 1928.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anvisande av medel till
bestridande av kostnaderna för avskedsersättning åt övertaliga månadslönare
m. fl. vid marinen jämte en i ämnet väckt motion. (237.)

Anmäld den 8 juni 1928.

100. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid visst uppdrag lämnats chefen för generalstaben.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

101. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlöningsanslag under riksstatens fjärde huvudtitel m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (238.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid bland annat utfärdats kungörelse angående
vissa ändringar i den vid avlöningsreglementet den 20 maj 1927 för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid
försvarsväsendet fogade tjänsteförteckningen (sv. f. nr 171).

Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

102. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Uppsala stad
(266.)

Anmäld den 22 juni 1928.

103. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av vissa markområden i den s. k. Djurgårdsstaden. (277.)

Anmäld den 8 juni 1928.

104. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlöningsanslag under riksstatens fjärde huvudtitel m. m., i vad avser
anvisande av ett extra förslagsanslag för gäldande av vissa retroaktiva
avgifter till pensionskassor. (288.)

Anmäld den 8 juni 1928.

105. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag
till tryckningskostnader. (294.)

Anmäld den 8 juni 1928.

296

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skeppsgossekårens
i Marstrand förläggning. (297.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid visst uppdrag lämnats marinförvaltningen
och chefen för marinstaben.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majtts prövning.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till förvaring m. m.
av torpeder vid flottans varv i Stockholm. (298.)

Anmäld den 8 juni 1928.

108. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställningar angående anslag
till anskaffning av flygmateriel m. m. (299.)

Anmäld den 14 juni 1928.

Ärendet är beträffande viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts provning 109.

samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning i fråga om anslaget till provisoriskt underhåll av nedlagda
kasernetablissemang. (305.)

Anmäld den 8 juni 1928.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående god kännande

av förslag till visst avtal mellan kronan och Sala stad. (306.

Anmäld den 22 juni 1928.

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående god kännande

av viss överenskommelse mellan kronan och Örebro stad.
(307.)

Anmäld den 22 juni 1928.

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av förslag till visst avtal mellan kronan och Vänersborgs

stad m. m. (308.)

Anmäld den 22 juni 1928.

113. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (352.)

Anmäld den 22 juni 1928, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

114. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(354.)

Anmäld den 22 juni 1928, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

115. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 B.)

Anmäld den 22 juni 1928.

116. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående första
och andra flygkårernas förläggning. (355.)

Anmäld den 22 juni 1928.

297

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående första
och andra flygkårernas förläggning. (362.)

Anmäld den 22 juni 1928.

118. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av Vännäs lägerplats. (363.)

Anmäld den 22 juni 1928.

119. samma dag, i anledning av väckta motioner om befrielse för Bodens
stad från viss återbetalningsskyldighet till kronan. (371.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

120. den 14 februari 1928, i anledning av väckta motioner om förlängt
anstånd med ordnandet av de i 31 § lagen om fattigvården omför -mälda anstalter. (18.)

Anmäld den 2 mars 1928, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 33).

121. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för bistånd till återupprättande av viss industriell
verksamhet i Nederkalix socken. (19.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

122. den 24 februari, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
lagstiftning angående fjärdingsmans avlönande m. m. (37.)

Sedan infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

123. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i .statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående det ordinarie
förslagsanslaget till statens bidrag till pensionering av barnmorskor. (52.)

Anmäld den 20 april 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

124. den 16 mars, i anledning av väckt motion om viss utsträckning av
den proportionella valmetoden vid val inom landsting samt stads- och
kommunalfullmäktige m. m. (73.)

Sedan infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

125. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagtill
folksanatorierna m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (115.)

Anmäld den 4 maj 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

126. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för
anordnande av skyddshem för flickor''m. m. (116.)

Sedan skrivelsen anmälts den 1 juni och den 24 november 1928 och därvid

beslutats vissa åtgärder, är ärendet i viss del fortfarande beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

127. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Sveriges deltagande i social utställning m. m. i Hälsingfors. (117.)

Anmäld den 4 maj 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

298

128. samma dag, i anledning av väckta motioner med förslag till förordning
angående skyldighet att inhämta polismyndighets tillstånd till vissa
nöjestillställningar m. m. (119.)

Anmäld den 26 oktober 1928, därvid beslöts infordra yttranden från samtliga
länsstyrelser. Yttrandena hava ännu icke inkommit.

129. den 27 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1928—1929 under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (5 A.)

Anmäldes den 4 maj 1928, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

130. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete. (148.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 135).

131. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan

om riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av den internationella
arbetsorganisationens konferens vid dess tionde sammanträde
i Geneve år 1927. (149.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

132. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående ändrade grunder för försäljning av vissa Växjö hospital tillhöriga
markområden. (186.)

Anmäld den 1 juni 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

133. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av viss fastighet för Strängnäs hospitals räkning. (192.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

134. den 16 maj, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Anmäld den 22 juni 1928, därvid uppdrogs åt riksförsäkringsanstalten att
verkställa den begärda utredningen. Uppdraget har ännu icke fullgjorts.

135. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagen
om allmän pensionsförsäkring. (206.)

Anmäld den 30 juli 1928, därvid Kungl. Maj:t tillsatte en kommitté för att
verkställa en fullständig utredning rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring.

136. den 19 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m. dels
ock i ämnet väckta motioner. (230.)

Anmäld den 18 juli 1928, därvid fyra författningar i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 309—311 och 313).

137. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån
till främjande av bostadsproduktionen. (240.)

Anmäld den 1 juni 1928, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 192).

299

138. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till medicinalstyrelsen m. m. (241.)

Anmäld den 1 och den 8 juni 1928, därvid bland annat kungörelse i ämnet
ntfärdades (sv. f. nr 204).

139. samma dag, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa utredning
och avgiva förslag i ämnet. Uppdraget har ännu icke fullgjorts.

140. den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus dels ock i
ämnet väckta motioner. (25 1.)

Anmäld den 22 juni 1928, därvid tre författningar i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 302—304).

141. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol ävensom i anledning
därav väckta motioner. (252.)

Anmäld den 1 och den 22 juni 1928. Sistnämnda dag utfärdades två lagar
i ämnet (sv. f. nr 253 och 254).

142. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för statsbidrag till uppförande och drift av tuberkulossjukvårdsanstalter
i Västerbottens län. (254.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder vidtogos.

143. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Majrts regeringsrätt m. m. (320.)

Anmäldes den 22 juni 1928, i vad skrivelsen avsåg socialdepartementet, och
beslöts därvid erforderlig åtgärd.

144. den 30 maj, i anledning av väckta motioner angående inköp av lönebostället
Korsberga Prästgård i Korsberga socken av Jönköpings län. (278.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes verkställa viss
utredning i ärendet. Denna utredning är ännu icke verkställd.

145. den 31 maj, i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna
angående de kommunala församlingarnas rätt att utse revisorer
samt om effektivare kontroll och revision av kommunernas räkenskaper
och förvaltning. (319.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid länsstyrelserna i samtliga län anbefalldes
att vid avgivande av infordrat utlåtande över ett av landshövdingen K. Hj. L.
Hammarskjöld avgivet betänkande med förslag angående revision av gällande
förordningar om kommunalstyrelse på . landet och i stad m. m. taga i övervägande
vad som anförts i ett i skrivelsen åberopat memorial. Sedan de infordrade
yttrandena inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.
(Jfr punkten 151 här nedan.)

146. den 1 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag
till socialstyrelsen och dess verksamhet, riksförsäkringsanstalten och

300

dess verksamhet m. m., pensionsstyrelsens verksamhet m. m. samt länsstyrelserna
jämte i en av dessa frågor väckt motion. (284.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

147. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till hospitalsbyggnader m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (287.)

Anmäld den 22 juni 1928, därvid vissa åtgärder beslötos. Medicinalstyrelsen
i andra hänseenden anbefallda utredningar hava ännu icke avslutats.

148. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrät
tande av en psykiatrisk klinik vid universitetet i Lund. (302.)

Anmäld den 12 och den 26 oktober 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

149. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Malmö asyls område m. m. (304.)

Anmäld den 1 och den 29 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

150. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av förslag till visst avtal mellan kronan och Vänersborgs
stad m. m. (308.)

Anmäldes den 22 juni 1928 i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande fråga, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

151. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av bestämmelserna
angående vägstämmas rätt att utse revisorer. (330.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid länsstyrelserna i samtliga län anbefalldes
att vid avgivande av infordrat utlåtande över ett av landshövdingen K. Hj. L.
Hammarskjöld avgivet, här ovan under punkten 145 omförmält betänkande taga i
övervägande vad som anförts i ett i skrivelsen åberopat utlåtande. Sedan de infordrade
yttrandena inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

152. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 224 med förslag
till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 21
mars 1862 om kommunalstyrelse på landet m. m. (347.)

Anmäld den 22 september 1928, därvid fyra lagar i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 389—392).

153. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (352.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

154. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer. (354.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

155. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till
socialdepartementet. (5 B.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

156. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tryckningskostnader. (366.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

301

157. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister m. m. (369.)

Anmäld den 14 juni och den 14 december 1928, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

158. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten. (370.)

Anmäld d$n 22 juni 1928, därvid bland annat kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 214).

159. den 8 juni, rörande ändring i kungörelsen den 5 maj 1916 angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. (374.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

160. samma dag, angående vidtagande av lättnader i passtvånget. (376.)
Sedan infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

161. den 17 februari 1928, i anledning av Kungl. Ma,j:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens
under kommunikationsdepartementet hörande utlåningsfonder. (21.)

Anmäld den 31 mars 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

162. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för utredning rörande
uthamn för Haparanda vid Karl Johans stad jämte en i ämnet väckt
motion. (22.)

Anmäld den 28 september 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

163. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för ändringsarbeten
i fastigheten nr 6 i kvarteret Rosenbad i Stockholm. (23.)

Anmäld den 2 mars 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

164. den 28 februari, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (l 1 A.)

Anmäld den 20 april 1928, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (punkt 3), därvid erforderlig åtgärd

beslöts.

165. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (42.)

Anmäld den 31 mars 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

166. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter. (46.)

Anmäld den. 31 mars 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

302

167. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
för år 1928 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrev
bärare utgående understöd. (53.)

Anmäld den 31 mars 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

168. den 16 mars, i anledning av väckt motion angående ändring i lagen om
bredden å hjulringar å arbetsåkdon på landet. (59.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid en lag utfärdades (sv. f. nr 167).

169. den 23 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1928
1929 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet,
ävensom vissa beträffande samma huvudtitel
väckta motioner. (6 A.)

Anmäld den 20 april 1928, och hava då och sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutats.

170. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
inrikes postavgifter. (94.)

Anmäld den 20 april 1928, därvid två kungörelser utfärdades (sv. f. nr 93
och 94).

171. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till vissa kostnader för skolundervisning åt barn till befattningshavare
vid telegrafverkets radiopejlstationer m. m. (99.)

Anmäld den 11 maj 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

172. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag angående anvisande av anslag till befrämjande av lufttrafik
m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (106.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid vissa erforderliga åtgärder beslötos, samt den
9 november 1928, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande av utav riksdagen
begärd utredning rörande understöd åt den civila luftfarten m. m.

173. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning till änkan Anna
Forsman för kreatur, överkörda av ett statens järnvägars tåg. (107.)

Anmäld den 27 april 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

174. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av gamla centralposthuset i Göteborg. (108.)

Anmäld den 27 april 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

175. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående klassificering
av bangårdspostkontoret i Stockholm. (109.)

Anmäld den 27 april 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

176. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar å landsbygden
jämte i ämnet väckta motioner. (110.)

Anmäld den 27 april 1928, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 141) och
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

177. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
av en reservfond för postgirorörelsen. (113.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 143).

303

178. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräk
nande av den period, varunder semester må tilldelas befattningshavare
i statens tjänst. (118.)

Anmäld den 11 maj 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

179. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av mark och uppförande därå för postverkets räkning av tillbyggnad till
telegrafhuset i Borås. (124.)

Anmäld den 18 maj 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

180. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av föi bättrade lokaler för lantmäterikontoret och länsstyrelsen i
Kopparbergs län m. m. (125.)

Anmäld den 11 maj och den 2 november 1928, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

181. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av ångkraftstationen i Västerås m. m. (126.)

Anmäld den 27 april 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

182. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statsbaneförvaltningens organisation m. m. (138.)

Anmäld den 11 maj 1928, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 197) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

183. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av järnvägen från Lidköping till Tun. (139.)

Anmäld den 11 maj 1928, därvid fullmäktige i riksgäldskontoret anmodades
att vidtaga de förberedande åtgärder och till Kungl. Maj:t inkomma med det
förslag, som föranleddes av riksdagens beslut i ämnet. Dylikt förslag har ännu
icke inkommit.

184. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående reglering
av Meilersta Östergötlands järnvägsaktiebolags i likvidation skuld till
staten m. m. (140.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

185. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning
av postverkets fordran hos förre postexpeditören S. H. F. Palmcrantz.
(141.)

Anmäld den 11 maj 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

186. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 15 och 41 i förordningen den 15
juni 1923 om motorfordon. (156.)

Anmäld den 18 maj 1928, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon
åtgärd, lades till handlingarna.

187. den 8 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående uppförande
av posthusbyggnad i Vasastaden i Stockholm. (166.)

Anmäld den 18 maj 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

188. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser

rörande vägsyn. (171.) *

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

304

189. samma dag. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m. (174.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

190. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning ställda fastigheter.
(188.)

Anmäld den 1 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder beslotos.

191. den 15 maj, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
—30 juni 1927. (190.)

Punkten 7 angående ökad användning av inhemskt motorbränsle inom statsförvaltningen.
Sedan yttranden avgivits av de under kommunikationsdepartementet
lydande ämbetsverken, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

192. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ts proposition angående vissa
ändringar i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (200.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid en lag utfärdades (sv. f. nr 198).

193. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärd
för främjande av sparsamhet bland skolungdomen jämte en i ämnet
väckt motion. (207.)

Anmäld den 24 maj och den 31 augusti 1928, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

194. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för uppförande för telegrafverkets räkning av
stationsbyggnad i Malmö. (208.)

Anmäld den 6 juli 1928, därvid dels telegrafstyrelsen anbefalldes inkomma
med fullständiga ritningar och kostnadsberäkningar rörande ifrågavarande stationsbyggnad,
dels ock byggnadsstyrelsen anbefalldes att i samråd med länsstyrelsen
i Malmöhus län verkställa utredning och avgiva därav föranlett förslag
rörande användningen av husarkasernen i Malmö. Dylik utredning och förslag
hava inkommit från byggnadsstyrelsen men ej från telegrafstyrelsen.

195. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
landsarkiv för Norrland m. m., dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
nybyggnad för lantmäterikontor för Jämtlands län. (210.)

Anmäld den 1 juni, den 27 juli och den 15 november 1928, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

196. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m. (320.)

Anmäld den 22 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

197. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon.
(323 )

Anmäld den 8 juni 1928, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon
åtgärd, lades till handlingarna,

305

198. den 1 juni, i anledning av väckta motioner om anslag till påbörjande
av en banbyggnad från Overtorneå till Pajala. (273.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

199. samma dag i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
kostnader''11''!295 )'' gj°r

den 8 juni 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

200. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställningar rörande anslag till väg- och vatten byggnadsstyrelsen
m. m. (309.) J

Anmäld den 8 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

201. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet jämte i ämnet väckta
motioner. (310.)

Sedan i anledning av riksdagens därom gjorda hemställan inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till viss omorganisation av vägväsendet
samt utlåtande darover avgivits av länsstyrelserna m. fl. myndigheter och korporationer,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

202. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts propositioner nr 225 med
forsJag till förordning om ändrad lydelse av 52 § i stadgan den 22
juni 1911 (nr 63) om skjutsväsendet samt nr 243 med förslag till lag
om ändrad lydelse av 6 och 59 §§ lagen den 23 oktober 1891 (nr 68
sid. 1) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (346.)

j^mfaldnrd|"0 2o8chS®P1tie“ber 1928’ därvid en förordning och en lag utfärdades

203. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (352.)

Anmäld den 22 juni 1928, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 46 och 47) därvid erforder
liga åtgärder beslötos.

204. samma dag i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. (353 )

Anmäld den 22 juni 1928, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning horande ärenden (punkterna 1—7), därvid erforderliga
åtgärder beslotos. 6

20o. samma dag i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
(354e)St°d ^ efterlevande tiH vissa 1 statens tjänst anställda personer.

Anmäld den 22 juni 1928, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 38—57), därvid erforderliga
åtgärder beslotos. 6

206. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6 B.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

207. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande dels vissa

20 Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1929 års riksdag.

306

markbyten inom staden mellan broarna och å Kungsholmen m. m., dels
ock grunder för exploateringen av viss del av Norra Djurgården m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner. (357.)

Sedan Stockholms stadsfullmäktige den 17 september 1928 beslutat biträda riksdagens
beslut beträffande ifrågavarande två avtal, har Kungl. Maj:t den 19
oktober 1928 godkänt avtalen, varjämte i övrigt erforderliga åtgärder beslutats.

208. samma dag, i anledning av väckt motion angående skyldighet för Stockholms
stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan tillhöriga
områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms
stad jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

209. den 7 februari 1928, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1928
års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning av
inkomst in. m. (13.)

Förordning i ämnet utfärdad den 10 februari 1928 (sv. f. nr 17).

210. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank. (14.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 februari 1928 (sv. f. nr 19).

211. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för bistånd till återupprättande av viss industriell verksamhet
i Nederkalix socken. (19.)

Anmäld den 17 och den 24 februari samt den 9 och den 16 mars 1928.

212. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dispositionsrätten till reservationer å äldre
riksstatsanslag. (20.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 209).

213. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa.
(25.)

Anmäld den 1 juni 1928.

214. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17
maj 1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa
fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.
(39.)

Förordning i ämnet utfärdad den 2 mars 1928 (sv. f. nr 52).

215. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår kautschukringar
m. m. till motorvelocipeder. (40.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 5 april 1928 (sv. f. nr 73).

307

äl(i. den 28 februari, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av
utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 16 mars 1928, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv f
nr 64).

217. den 2 mars, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (44.)

Anmäld den 9 mars 1928.

218. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor fogade tulltaxa i vad angår vissa driv- och transportremmar
m. fl. varuslag. (47.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 140).

219. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923
(nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. (48.)

Förordning i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 116).

220. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och de Socialistiska Rådsrepublikernas
Union avslutat avtal, med tillhörande slutprotokoll, angående ryska
handelsdelegationens i Stockholm rättigheter och skyldigheter. (49.)

Sedan Kungl. Maj:t på föredragning av ministern för utrikes ärendena ratificerat
avtalet, har Kungl. Maj:t den 4 maj 1928 på föredragning av chefen för
finansdepartementet utfärdat kungörelse med vissa bestämmelser angående ryska
handelsdelegationens i Stockholm skattskyldighet m. m. (sv. f. nr 113).

221. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923
(nr ^155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Förordning i ämnet utfärdad den o april 1928 (sv. f. nr 61).

222. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Finland avslutat handelsavtal. (78 )

Sedan Kungl. Maj:t på föredragning av ministern för utrikes ärendena ratificerat
avtalet, har Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för finansdepartementet
dels den 4 maj 1928 utfärdat kungörelse (sv. f. nr 104) med särskilda
grunder i fråga om utgörande i vissa fall av bevillningsavgift enligt 3 § i förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter samt kungörelse (sv. f. nr 105) om utsträckt
tillämpning av kungörelsen den 13 juli 1926 (nr 380) angående medgivande åt
medborgare, tillhörande vissa främmande stater, av lättnader i beskattningsavseende
m. m., dels den 18 maj 1928 utfärdat kungörelse (sv. f. nr 140) angående
vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor fogade tulltaxa.

223. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor fogade tulltaxa, i vad angår vissa slag av mattor. (80.)

Ärendet är, i avbidan på ratifikation av det mellan Sverige och Turkiet slutna
handelsavtalet, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

308

224. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av § 8 mom. 3 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor ävensom en i samma ämne väckt motion.

(81.) , a

Anmäld den 11 maj 1928, då bland annat en kungörelse i ämnet utfärdats

(sv. f. nr 111).

225. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (93.)

Anmäld den 13 april 1928, varvid Kungl. Maj:t på finansdepartementets föredragning
anbefallt generaltullstyrelsen att inkomma med utredning och förslag i
fråga om beräkningen av städernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter,
som skolat utgå för importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande
vederbörande befriats på grund av avlämnade utförselbevis. Sedan
generaltullstyrelsen inkommit med sagda utredning och förslag samt lantbruksstyrelsen
och Svenska stadsförbundet avgivit utlåtanden häröver, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

226. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
fortsatta avvecklingen av aktiebolaget Kreditkassans av år 1922 engagemang.
(89.)

Anmäld den 27 april och den 1 juni 1928.

227. den 14 april, i anledning av dels väckt motion om visst tillägg till tulltaxans
rubriker 693—695 dels ock väckta motioner om höjning av
tullen å vissa slag av skodon. (120.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 140).

228. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka. (121.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 18 maj 1928 (sv. f. nr 114
och 115).

229. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av tullen
å karbidkväve. (122.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 140).

230. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (114.)

Ärendet har den 22 maj 1928 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

231. den 18 april, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande
för statskontoret att vid gäldenärers obestånd träffa vissa uppgörelser.
(127.)

Anmäld den 13 september 1928, då Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret att
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande mera tidsenliga grunder för
reglering av statens fordringsanspråk vid gäldenärs eller borgensmans inträffade
obestånd. Sedan statskontoret den 27 november 1928 avgivit sådan utredning,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

309

232. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
for inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår hydreringsprodukter
av naftalin. (131.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 140).

233. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket. (132.) & s

Förordning i ämnet utfärdad den 24 maj 1928 (sv. f. nr 124).

234. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen den 15 november
1912 (nr 298) om provianteringsfrilager. (133.)

Förordning i ämnet utfärdad den 24 maj 1928 (sv. f. nr 123).

23o. den 27 april, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 8 juni 1928.

236. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1928

1929 under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 A.)

Anmäld den 1 och den 22 juni 1928. Sistnämnda dag har en kungörelse i
amnet utfärdats (sv. f. nr 249).

237. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ i lagen den 11 oktober 1907

(nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. (150 )

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1928 (sv. f. nr 149).

238. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
(151.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 maj 1928 (sv. f. nr 125).

239. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden. (184.)

Ärendet har deD 30 maj 1928 överlämnats till jordbruksdepartementet.

240. den 11 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till statskontoret.
(193.)

Anmäld den 1 juni 1928.

241. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923
(nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, m. m
(194.)

Anmäld den 18 maj 1928, då Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse om ändring i
vissa delar av kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 339) med bestämmelser angående
arvode och ersättning åt tjänstemännen vid kontrollen över maltdrycksoch
brännvinstillverkningen (sv. f. nr 117).

310

242. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt
tillämpning av förstnämnda lag, m. m. (197.)

Anmäld den 18 maj och den 1 juni 1928. Sistnämnda dag hava två lagar
utfärdats (sv. f. nr 145 och 146).

243. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften m. m. ävensom eu i ämnet
väckt motion. (185.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 14 juni 1928 (sv. f. nr 202 och 317).

244. samma dag, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
— 30 juni 1927. (190.)

Anmäld den 14 juni 1928, då Kungl. Maj:t förordnat, dels att tryckta exemplar
av riksdagens ifrågavarande skrivelse skulle för vidare behandling av de under
nedannämnda punkter av skrivelsen omförmälda ärendena överlämnas till föl
jande departement, nämligen: punkterna 1 3 till försvarsdepartementet, punkten

6 till ecklesiastik- och handelsdepartementen samt punkten 7 till försvars-, kommunikations-
och handelsdepartementen; dels att tryckt exemplar av samma
skrivelse skulle överlämnas till riksräkenskapsverket i anledning av vad riksdagen
under punkten 2 anfört i fråga om användningen av reservationer å
vissa äldre anslag; dels ock att tryckt exemplar av skrivelsen skulle överlämnas
till socialdepartementet för delgivning med länsstyrelserna av vad riksdagen
under punkten 4 uttalat rörande tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser
i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen.

Beträffande punkten 4 har ärendet sedermera anmälts den 13 september
1928, varvid detsamma överlämnats till 1928 års lönekommitté. Vad slutligen
angår punkten 5 har vid anmälan den 24 september 1928 Kungl. Maj ^ överlämnat
tryckt exemplar av riksdagens skrivelse till kammarkollegium för att
tagas under övervägande vid anbefalld utredning angående den rättsliga omvårdnaden
av kronans fasta egendom och för avgivande av det yttrande i
övrigt, vartill kammarkollegium kunde finna anledning.

245. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsättande
av aktiebolaget Jordbrukarbankens rörelse. (199.)

Anmäld den 9 november 1928 i samband med beviljande av ny oktroj åt aktiebolaget
Jordbrukarbanken.

246. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck. (201.)

Anmäld den 14 juni 1928, då Kungl. Maj:t anbefallt kontrollstyrelsen att verkställa
av riksdagen begärd utredning, huruvida förbudet mot användning av
sackarin vid tillverkning av svagdricka och mot försäljning av sackarinhaltigt
svagdricka kunde upphävas, samt att efter samråd med medicinalstyrelsen inkomma
med de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning.

247. samma dag, angående ändring av rubriken 1135 i gällande tulltaxa.

(202.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 140).

311

248. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

Anmäld den 24 september 1928, då Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst nio sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag angående revision av gällande lagstiftning rörande
försäljning av rusdrycker. Departementschefen bär sedermera den 23 oktober
1928 tillkallat sju sakkunniga med dylikt uppdrag.

249. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva. (204.)

Förordning i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 318).

250. den 23 maj, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(234.)

Anmäld den 1 juni 1928.

251. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1928—1929 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen. (235.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 203).

252. den 26 maj, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga, fullmäktige i nämnda verk. (244.)

Anmäld den 8 juni 1928.

253. samma dag, angående val av ordförande och två fullmäktige i riksgäldskontoret
och av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk.
(247.)

Anmäld den 8 juni 1928.

254. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
(270.)

Anmäld den 8 juni 1928.

255. samma dag, i anledning. av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag om anslag till fonden för förlag till statsverket.
(271.)

Anmäld den 8 juni 1928.

256. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1928—1929 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(289.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 203).

257. den 31 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. (267.)

Anmäld den 14 juni 1928, då bland annat en kungörelse i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 210).

312

258. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(275.)

Anmäld den 8 juni 1928.

259. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden
m. m. (276.)

Anmäld den 8 juni 1928.

260. den 1 juni, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld den 22 juni 1928.

261. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag angående beräkningen av inkomsten av statens
aktier i Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.
(256.)

Sedan statskontoret, järnvägsstyrelsen och riksräkenskapsverket ävensom fullmäktige
i riksgäl dskon toret avgivit utlåtanden över riksdagens ifrågavarande

skrivelse, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

262. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående rätt att
med civil befattning förena beställning å arméns och marinens övergångsstater.
(283.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 246).

263. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om återbetalning av lånemedel. (285.)

Anmäld den 14 juni 1928.

264. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (303.)

Anmäld den 8 juni 1928.

265. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (311.)

Anmäld den 14 juni 1928.

266. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1928—1929 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen, i vad rör nionde huvudtiteln. (315.''»

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 203).

267. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt att
med civil befattning förena beställning å arméns och marinens övergångsstater,
i vad angår elfte huvudtiteln. (338.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 246).

268. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl., i vad rör pensions- och indragningsstaterna. (339.)

Anmäld den 14 juni 1928.

31S

269. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts under punkterna 3, 4, 6 och
7 av elfte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dyrtidsti
1 lägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer och
åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (340.)

Anmäld den 14 juni 1928.

270. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till all
männa indragningsstaten för budgetåret 1928—1929. (341.)

Anmäld den 14 juni 1928.

271. samma dag, angående rätt till restitution av tull för vara, för vars
användning till framställning av exportvara hinder uppstått. (342.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 154).

272. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillfällig höjning av beloppen för den i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper stadgade stämpelavgiften. (343.)

Förordning i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 201).

273. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Anmäld den 22 juni och den 6 september 1928, vilken sistnämnda dag
två förordningar utfärdats (sv. f. nr 339 och 340), samt den 28 september
1928, då bland annat ett antal författningar utfärdats (sv. f. nr 370—377
379, 382—383, 385, 387—388, 395, 396, 401—405).

Ärendet är, såvitt angår av riksdagen begärda utredningar, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

274. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 248 angående
förslag till formulär för deklarationsblanketter m. m. jämte i ärendet
väckt motion. (350.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 28 september 1928 (sv. f. nr 384).

275. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 249 angående
godkännande av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket angående
utjämnande av den in- och den utländska beskattningen, särskilt till
undvikande av dubbelbeskattning, såvitt angår direkta skatter, m. m.
(351.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 augusti 1928 på föredragning av ministern för utrikes
ärendena beslutat ratifikation av avtalet samt ratifikationsinstrumenten
blivit utväxlade, har Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för finansdeparte
mentet den 31 december 1928 utfärdat kungörelse om tillämpning av avtalet
(sv. f. nr 485).

276. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (352.)

Anmäld den 22 juni 1928, då Kungl. Maj:t bland annat förordnat, att tryckta
exemplar av riksdagens skrivelse skulle överlämnas till försvars-, social-, kommunikations-,
ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen för handläggning
i vad på vederbörande departement ankomme.

314

277. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. (353.)

Anmäld den 14 juni 1928, då Kungl. Maj:t förordnat, att tryckta exemplar av
riksdagens ifrågavarande skrivelse skulle överlämnas till kommunikations- och
jordbruksdepartementen för handläggning i vad på nämnda departement ankomme.

278. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(354.)

Anmäld den 22 juni 1928, därvid bland annat ärendet i vissa delar överlämnats
till justitie-, försvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen
för handläggning i vad på nämnda departement ankomme.

279. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1928 1929 av utgif terna

under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 B.)

Anmäld den 22 juni 1928.

280. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i

statens tjänst m. fl., allt i vad rör jordbruksärenden. (332.)

Ärendet har den 14 juni 1928 överlämnats till jordbruksdepartementet.

281. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt att
med civil befattning förena beställning å arméns och marinens övergångsstater.
(335.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1928 (sv. f. nr 246).

282. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anslag till fonden för mötande av förluster å
aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (360.)

Anmäld den 14 juni 1928.

283. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tryckningskostnader. (367.)

Anmäld den 14 juni 1928.

284. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1928
—1929, m. m. (372.)

Anmäld den 8 juni 1928, då bland annat två förordningar och en kungörelse
utfärdats (sv. f. nr 148, 151 och 152).

285. den 7 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1928—1929. (377.)
Anmäld den It juni 1928.

286. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetaret 1928 1929.

(378.)

Anmäld den 22 juni 1928.

287. den 8 juni, med reglemente för riksgäldskontoret. (379.)

Anmäld den 14 juni 1928.

315

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

288. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående beredande
av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefattning. (15.)

Sedan domkapitlen och Stockholms stads konsistorium avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, är skrivelsen numera beroende på Kungl. Majrts prövning.

289. den 24 februari, i anledning av väckta motioner om ändring av bestäm
melserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning av
löneboställe. (36.)

Kungl. Maj:t har den 31 mars 1928 anbefallt kammarkollegiet att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke
inkommit.

290. den 28 februari, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av
utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 8 juni 1928 i vad på ecklesiastikdepartementets åtgärd ankommer.

291. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fonden för räntefria studielån. (45.)

Anmäld den 31 mars 1928.

292. den 16 mars, i anledning av väckt motion om utsträckning av giltighetstiden
för viss övergångsbestämmelse i reglementet för statens pensionsanstalt.
(67.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 257).

293. den 23 mars, i anledning av väckt motion om införande av kyrkofullmäktigeinstitutionen.
(86.)

Kungl. Maj:t har den 24 april 1928 anbefallt samtliga domkapitel och länsstyrelser
samt Stockholms stads konsistorium att avgiva utlåtanden i ärendet.
De sålunda infordrade utlåtandena hava ännu icke samtliga inkommit.

294. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till underhåll av vetenskapsakademiens, av makarna Mittag-Leffler donerade
matematiska bibliotek. (96.)

Anmäld den 24 maj 1928.

295. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredande
av en hiss i Lunds universitets historiska museum. (97.)

Anmäld den 27 april 1928.

296. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 126 av statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel framlagda förslag angående uppförande
av biblioteksbyggnad för tekniska högskolan. (98.)

Anmäld den 4 maj 1928.

297. samma dag, i anledning av väckta motioner om efterskänkande av återbetalningsskyldigheten
beträffande till vikarierande undervisningsråd felaktigt
utbetalda dyrtidstillägg m. m. (104.)

316

Anmäld den 4 maj 1928, därvid Kungl. Maj:t förklarat sig vilja framdeles på
framställning i varje särskilt fall meddela beslut med anledning av riksdagens
ifrågavarande skrivelse.

298. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för befattningshavarna vid domkapitlens expeditioner m. m. jämte
en i ämnet väckt motion. (105.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat en

kungörelse i ämnet (sv. f. nr 261).

299. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för svenska smörprovningarnas befattningshavare.
(111.)

Kungl. Maj:t bär den 29 juni 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat en

kungörelse i ämnet (sv. f. nr 257).

300. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
provinsialläkarnas pensionskassas anslutning till statens pensionsanstalt
m. m. (112.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat en

kungörelse i ämnet (sv. f. nr 257).

301. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (114.)

Anmäld den 8 juni 1928.

302. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
av besiktningsmän vid exportslakterier och andra enskilda, under
offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar. (152.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat två

kungörelser i ämnet (sv. f. nr 257 och 259).

303. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för befattningshavarna vid domkapitlens expeditioner m. m., i vad
avser viss ersättning till prästerskapets änke- och pupillkassa från ett
under elfte huvudtiteln uppfört förslagsanslag. (153.)

Anmäld den 22 juni 1928.

304. den 5 maj, i anledning av dels Kungl.Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln framlagda förslag angående det ordinarie förslagsanslaget
till skolöverstyrelsen, dels ock Kungl. Maj:ts under punkt 225
därsammastädes gjorda framställning angående yrkespedagogiska centralanstalten
ävensom en i ämnet väckt motion. (167.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen att
verkställa utredning angående indragning med budgetåret 1928 1929 av yrkes pedagogiska

centralanstalten ävensom överflyttande från och med budgetåret
1929—1930 å skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning av de funktioner, som hittills
utövats av nämnda anstalt.

305. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar med avseende å fortsättningsskolans anordnande jämte i ämnet
väckta motioner. (168.)

Kungl. Maj:t har den 24 september 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat
två kungörelser i ämnet (sv. f. nr 422 och 423).

317

306. samma dag, i anledning av Kung], Maj:ts under punkt 18 av statsverkspropositionen
åttonde huvudtitel framlagda förslag angående ny
värmeledning och införande av elektrisk belysning i nationalmuseibyggnaden
m. m. (169.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid Kungl. Maj:t anbefallde byggnadsstyrelsen att
så snart ske kunde infordra entreprenadanbud för utförande av ifrågavarande
arbeten i huvudsaklig överensstämmelse med i ärendet framlagda förslag samt
under iakttagande tillika av vad riksdagen i skrivelse den 5 maj 1928, nr
169, i ärendet anfört. Tillika anbefallde Kungl. Maj:t byggnadsstyrelsen att
efter samråd med överintendenten och chefen för nationalmuseum med eget
utlåtande överlämna de sålunda infordrade anbuden till Kungl. Maj:t, och förklarade
Kungl. Maj:t sig vilja framdeles vidare besluta i ärendet. Sedan det
sålunda infordrade utlåtandet numera inkommit från byggnadsstyrelsen, är skrivelsen
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

307. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 95 av statsverkspropositionen
åttonde huvudtitel framlagda förslag angående nybyggnad
för de geologisk-mineralogiska och geografiska institutionerna vid universitetet
i Lund. (170.)

Anmäld den 24 maj 1928.

308. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 217 av statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel framlagda förslag angående understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning. (159.)

Kungl. Maj:t har den 8 juni 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat två
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 237 och 238).

309. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 149, gjorda framställning angående bidrag
till de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor. (162.)

Anmäld den 22 juni 1928.

310. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för uppehållande av en professur i svenska språket och
litteraturen vid universitetet i Dorpat i republiken Estland. (164.)

Beträffande användningen av det för budgetåret 1929—1930 anvisade anslaget
hava numera utlåtanden inkommit från de akademiska myndigheterna, och är
vad härutinnan föreslagits föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

311. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående materiell
för nykterhetsundervisningen m. m. (165.)

Anmäld den 29 juni 1928.

312. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en tomt jämte byggnader i Hälsingborg. (189.)

Anmäld den 22 juni 1928.

313. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en professur i flygteknik vid tekniska högskolan m. m. (198)

Anmäld den 8 juni 1928.

314. den 15 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

318

Kungl. Maj:t har den 8, den 14, den 22 och den 29 juni, den 21 juli, den
24 augusti, den 24 september, den 6, den 12 och den 19 oktober samt den 2
och den 30 november 1928 avgjort skilda delar av ärendet och därvid utfärdat
den 8 juni åtta kungörelser (sv. f. nr 225, 226, 236, 257, 274, 291 293),
den 22 juni en kungörelse (sv. f. nr 239), den 29 juni sju kungörelser (sv. f.
nr 260, 262, 264—267, 269) samt den 24 september en kungörelse (sv. f. nr
418).

Dock äro nedannämnda punkter ännu icke slutbehandlade:

Punkten 174 angående gratifikationer åt inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor samt angående inrättande av konsulentbefattningar
för undervisningen i gymnastik med lek och idrott.

Anmäld den 8 juni 1928, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles
på förslag, som skolöverstyrelsen skulle hava att i samråd med direktionen
över gymnastiska centralinstitutet avgiva efter utgången av år 1928, meddela
beslut angående utdelande av gratifikationer från omförmälda anslag. I övrigt
är punkten fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 186 angående läkarundersökningar av skolbarn vid folk- och småskolor.

Anmäld den 8 juni 1928, därvid Kungl. Maj:t anbefallde skolöverstyrelsen att
verkställa den av riksdagen i sagda punkt begärda utredningen samt att därmed
inkomma till Kungl. Maj:t tillika med de förslag, som kunde av utredningen
föranledas. Den sålunda anbefallda utredningen har ännu icke slutförts.

Punkten 230 angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

Anmäld den 8 juni 1928, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga om anvisande av medel från ifrågavarande anslag.

315. samma dag, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
—30 juni 1927. (190.)

Anmäld den 8 juni 1928 i vad på ecklesiastikdepartementets åtgärd ankommer.

316. den 18 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
landsarkiv för Norrland m. m., dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
nybyggnad för lantmäterikontor för Jämtlands län. (210.)

Anmäld den 1 juni och den 15 november 1928 i vad på ecklesiastikdepartementets
åtgärd ankommer.

317. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lokaler
för undervisningen och forskningen i cellulosateknik och träkemi vid
tekniska högskolan m. m. (209.)

Anmäld den 29 juni 1928.

318. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande åt sådana kommuner
i Norrland och Dalarna, där s. k. kronotorp i större utsträckning
äro belägna, av visst understöd till skolväsendet. (219.)

Skrivelsen anmäld den 29 juni 1928 och remitterad till skolöverstyrelsen och
domänstyrelsen, vilka ännu icke inkommit med i ärendet anbefalld utredning.

319. den 23 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i punkterna 80 och
103 under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar.
(233.)

Anmäld den 8 juni 1928.

31!)

320. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m. (320.)

Anmäld den 14 december 1928 i vad på ecklesiastikdepartementets åtgärd ankommer.

321. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1928—1929
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster. (268.)

Anmäld den 14 juni 1928.

322. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal. (269.)

Anmäld den 14 juni 1928.

323. den 1 juni, i anledning av väckta motioner om understöd åt behövande
elever vid vissa anstalter för yrkesundervisning. (274.)

Sedan skolöverstyrelsen, jämlikt beslut den 14 juni 1928, inkommit med utlåtande
i frågan, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts provning.

324. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1928—1929 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (279.)

Anmäld den 14 juni 1928.

325. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 47, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa
utländska hamnstäder anställda präster. (280.)

Anmäld den 14 juni 1928.

326. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 37, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt nordiska museets personal. (281.)

Anmäld den 14 juni 1928.

327. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 224, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning.
(282.)

Anmäld den 14 juni 1928.

328. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa i
samband med 1927 års skolreform stående frågor jämte två i ämnet
väckta motioner. (286.)

Kungl. Majrt har den 29 juni 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat sju
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 263, 264, 268, 270, 272—274).

329. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring
åt lärare vid folk- och småskolor samt högre folkskolor. (290.)

Skrivelsen har den 11 september 1928 överlämnats till 1928 års lönekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt nämnda kommitté anförtrodda
uppdraget.

320

330. samma dag, i anledning av väckt motion om tillfällig löneförbättring
för lärare vid folkhögskolor. (291.)

Skrivelsen har den 11 september 1928 överlämnats till 1928 års lönekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt nämnda kommitté anförtrodda
uppdraget.

331. samma dag, i anledning av väckt motion om provisoriskt lönetillägg åt
vissa befattningshavare vid de allmänna läroverken och andra läroanstalter
m. m. (292.)

Skrivelsen har den 11 september 1928 överlämnats till 1928 års lönekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt nämnda kommitté anförtrodda
uppdraget.

332. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring och tillfälligt lönetillägg åt vissa befattningshavare vid
bergsskolorna i Filipstad och Falun. (300.)

Anmäld den 14 juni 1928.

333. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 226 med förslag
till lag om ändrad lydelse av §§ 15 och 35 i förordningen den
21 mars 1862 (nr 15) om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
m. m., nr 227 med förslag till lag om ändrad lydelse av 19, 20 och
21 §§ i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av
prästerskapets avlöning och nr 228 med förslag till lag om ändring i
lagen den 16 oktober 1908 (nr 110, sid. 1) angående lindring i främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes
prästerskap och betjäning m. m. (345.)

Kungl. Maj:t har den 24 september 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat
fem lagar och en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 393, 394, 397 400).

334. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (352.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1928 avgjort de i ifrågavarande skrivelse upptagna,
på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande ärendena.

335. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(354.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1928 avgjort de i ifrågavarande skrivelse upptagna,
på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande ärendena.

336. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Anmäld den 29 juni 1928.

337. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(337.)

Anmäld den 29 juni 1928.

338. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till kommunala flickskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(356.)

321

Kungl. M;ij:t bär den 22 och den 29 juni samt den 24 september 1928 avgjort
ärendet och därvid utfärdat den 22 juni tre kungörelser (sv. f. nr 229, 230
och 232), den 29 juni eu kungörelse (sv. f. nr 257) samt den 24 september
en stadga (sv. f. nr 426).

339. samma dag, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t under åttonde
huvudtiteln i statsverkspropositionen framlagda förslag angående privatläroverken.
(361.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni och den 12 oktober 1928 avgjort ärendet och
därvid förstnämnda dag utfärdat två kungörelser i ämnet (sv. f ur 233 och
234).

340. samma (lag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda läroanstalter. (368.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1928 avgjort ärendet och därvid utfärdat två
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 231 och 235).

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

341. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående lagstiftning
om inskränkning av tiden för skörd av lingon. (17.)

»Skrivelsen har remitterats till lantbruksstyrelsen, vars yttrande avvaktas.

342. den 9 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner. (50.)

Anmäld i huvudsaklig del den 23 mars 1928, därvid bland annat utfärdades
en kungörelse (sv. f. nr 75). I återstående delar slutligen avgjord den 14, den
22 och den 29 juni, den 13 september samt den 19 oktober 1928.

343. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 25, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (51.)

Anmäld den 9 mars 1928.

344. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (56.)

Anmäld den 13 april 1928 (sv. f. nr 77).

345. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i kungörelsen
den 7 augusti 1907 angående ändrade bestämmelser rörande fonden
för fiskerinäringens befrämjande. (60.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 130).

346. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till statens centrala frökontrollanstalt
m. m. (87.)

Anmäld den 31 mars 1928, därvid erforderliga beslut meddelades utom vad
angår organisationen av verksamheten vid den nyinrättade filialen till anstalten,
i vilket ämne förslag infordrades från styrelsen för anstalten. Sedan sådant
inkommit, anmäldes ärendet i denna del den 6 juli 1928.

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

322

347. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för skogshögskolan och statens
skogsförsöksanstalt m. m. (88.)

Anmäld den 11 maj 1928.

348. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till veterinärhögskolan m. m. (128.)

Anmäld den 11 maj 1928.

349. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till kolonisation å vissa kronoparker,
(129.)

Anmäld den 20 april samt den 29 juni 1928.

350. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad
av värmeanläggningen vid veterinärhögskolan. (130.)

Anmäld den 20 april 1928.

351. den 9 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Anmäld beträffande ärendet under punkt 25 den 1 juni 1928 samt i återstående
delar — med undantag för ärendena under punkterna 6, 13, 52 och 76 —
den 8 juni 1928, därvid bland annat utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 169
och 170). Ärendet under punkt 52 anmäldes därefter den 14 juni 1928 samt
ärendena under punkterna 13 och 76 den 22 juni 1928.

Nedannämnda delar av riksdagsskrivelsen hava ännu icke slutbehandlats:
Punkten 6 angående anslag till bestridande av kostnaden för Sveriges deltagande
i internationella lantbruksinstitutet i Rom.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 14 angående anslag till trädgårdsskola för kvinnor.
Lantbruksstyrelsen har den 8 juni 1928 anbefallts att efter vederbörandes
hörande och i övrigt verkställd ytterligare utredning rörande lämpligaste anordnandet
av undervisningen vid skolan inkomma med utlåtande i ämnet, vilket
avvaktas.

Punkten 37 angående utredning rörande de åtgärder, som kunna vara erforderliga
för avhjälpande av de i vissa avseenden otillfredsställande förhållanden,
som för närvarande råda i fråga om smörexporten.

Vid anmälan den 18 juni 1928 av riksdagens skrivelse samma år nr 375
ävensom den under förevarande punkt gjorda framställningen bemyndigades
chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för verkställande
av utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge samt angående de åtgärder,
som kunde vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande
av deras ställning, som av jordbruket hava sin utkomst. Under denna
utredning skulle ingå bland annat smörexportfrågan; departementschefen skulle
äga att för biträde vid handläggningen av dylika specialfrågor förordna särskilda
sakkunniga.

Punkten 40 angående utredning rörande förenklade bestämmelser i fråga om
statsbidrags utgående från statens avdikningsanslag.

Lantbruksstyrelsen har till följd av anbefallning den 8 juni 1928 inkommit
med utredning i förevarande hänseende, vilken remitterats till vederbörande
myndighet.

323

352. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
garanti för lån, avsedda att upptagas av vissa tlottningsföreningar.
(172.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid domänstyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag till de villkor och former, varunder garantien för lånen i fråga
skulle ställas. Sedan förslaget inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 31 augusti
1928, därvid erforderliga beslut meddelades.

353. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till Flyinge kungsgård i Malmöhus län hörande jordområde.
(177.)

Anmäld den 24 maj 1928.

354. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
överlåtelse till staten av viss fastighet för anordnande av en
station för fiskeribiologiska undersökningar m. m. (178.)

Anmäld den 24 maj och den 22 juni 1928.

355. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta områden.
(179.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid domänstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med kammarkollegium och länsstyrelsen i Kalmar län inkomma med plan för
reglering av dispositionsrätten till ifrågavarande områden. Sådan plan har ännu
icke inkommit.

356. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning
rörande reglering av vissa delar av Lyckebyån. (181.)

Anmäld den 11 maj och den 13 september 1928.

357. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
i anledning av skador till följd av Vänerns översvämning. (182.)

Anmäld den 24 maj och den 22 juni 1928.

358. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av vissa områden av kronoegendomen Ribbingelund nr 2 i Södermanlands
län. (183.)

Anmäld den 24 maj 1928.

359. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden.
(184.)

Anmäld den 8 juni 1928.

360. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och staden Eslöv. (187.)

Anmäld den 1 juni 1928.

361. den 19 maj, i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för
renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn. (211.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid beslöts remiss till länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Sedan yttranden därifrån inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

324

362. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till bidrag till
anläggning av odlingsvägar i Norrland, Dalarna och Värmland. (212.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid statens egnahemsstyrelse anbefalldes att efter
verkställd utredning inkomma med förslag i ämnet. Sedan styrelsen därmed inkommit
samt yttranden i ärendet avgivits av ett flertal myndigheter, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

363. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av en fast försöksgård för jordbruket. (213.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet anbefalldes att efter samråd med lantbruksstyrelsen
och byggnadsstyrelsen inkomma med förslag rörande de åtgärder, som
borde vidtagas för anordnande från och med den 14 mars 1929 av LannaBorregården
i Skaraborgs län såsom fast försöksgård, ävensom i övrigt till de
föreskrifter, vilka i anledning av Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut angående
ifrågavarande försöksgård erfordrades och borde av Kungl. Maj:t meddelas. Förslag
i ämnet har ännu icke inkommit.

364. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket.

Anmäld^ den^8 juni 1928, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 156).

365. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (215.)

Anmäld den 8 juni och den 13 september 1928.

366. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ett redskapsskjul m. m. vid Flyinge hingstdepå och stuteri.
(216.)

Anmäld den 8 juni 1928.

367. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till vissa trädgårdsutställningar. (217.)

Anmäld den 8 juni och den 4 augusti 1928.

368. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till lantmäteriförrättningar. (218.)

Anmäld den 1 juni 1928, därvid lantmäteristyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag till bestämmelser, vilka vid bifall till riksdagens beslut borde av
Kungl. Maj:t utfärdas. Sedan sådant förslag inkommit, anmäldes ärendet ånyo
den 22 juni 1928, därvid bland annat utfärdades en kungörelse i ämnet (sv.
f. nr 295).

369. samma dag, i anledning av väckt motion angående ytterligare statsbidrag
till Kilaåns regleringsföretag. (221.)

Anmäld den 8 juni 1928.

370. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till upprensning

av kanalerna i Mästermyr i Gotlands län. (222.)

Sedan till följd av remiss utlåtanden i ärendet avgivits av lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Gotlands län, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

371. samma dag, i anledning av väckta motioner om statslån till Hornborgasjöns
sänkningsförening. (223.)

325

Anmäld don 29 juni 1928, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla utredningsmän att inom departementet biträda vid verkställandet
av den av riksdagen ifrågasatta utredningen.

372. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.
(232.)

Anmäld den 8, den 22 och den 29 juni 1928, därvid bland annat utfärdats
fem kungörelser (sv. f. nr 217—221). Sistnämnda dag uppdrogs åt statens egnahemsstyrelse
att verkställa av riksdagen ifrågasatta utredningar, dels i syfte att
låneunderstöd ur egnahemslånefonden eller annorledes måtte kunna utgå jäm
väl för samfällda (kooperativa) jordbruk, dels ock rörande beredande av ökade
möjligheter för lantarbetare, hemmansägare-, arrendators- och smäbrukaresöner
samt andra mindre bemedlade eller obemedlade därför lämpliga personer att
erhålla egna jordbruk. Sedan från chefen för egnahemsstyrelsen inhämtats, att
sistnämnda utredning icke hunne färdigställas inom sådan tid, att därå grundat
förslag kunde föreläggas 1929 års riksdag, har Kungl. Maj:t den 9 november
1928 uppdragit åt egnahemsstyrelsen att först färdigställa den del av utred
ningen, som avsåge anskaffande av mindre arrendegårdar åt obemedlade lantarbetare
eller med dem jämställda med lantbruksarbete förtrogna personer för
förmedlande av deras framtida förvärv av självständiga fastigheter, samt med
utredning och förslag därutinnan snarast inkomma till Kungl. Maj:t. Sedan
dylik utredning inkommit, har ärendet remitterats till vederbörande myndigheter.

373. den 29 maj, angående införande av skärpta kontrollföreskrifter beträffande
till riket införda köttvaror och djurfett. (255.)

Anmäld den 13 september 1928, därvid utfärdades tre kungörelser i ämnet (sv,
f. nr 352—354).

3*4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om galtbesiktningstvång. (257.)

Anmäld den 14 juni och den 7 december 1928, därvid utfärdades författningar
i ämnet (sv. f. nr 196 och 453).

375. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående visst tillägg till förordningen den 29 juni 1917
angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar
vid handel med födoämnen m. m. (258.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid utfärdades författningar i ämnet (sv. f. nr
194 och 195).

376. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

för budgetåret 1928 1929 till lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrel sen.

(259.)

Anmäld den 14 juni 1928.

377. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning
av vissa från kraftledningslånefonden beviljade lån m m

(260.)

Anmäld den 29 juni 1928.

378. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss förlängning
av den räntefria tiden beträffande lån från odlingslånefonden
till Dragsängarnas invallningsföretag. (261.)

Anmäld den 14 juni 1928. . i ,

326

379. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning
av vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
beviljade lån m. m. (262.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid kommerskollegium och lantbruksstyrelsen anbefalldes
att gemensamt inkomma med förslag till föreskrifter, vilka i anledning
av riksdagens beslut borde av Kungl. Maj:t utfärdas. Efter det sådant
förslag inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 30 november 1928, därvid bland
annat utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 452).

380. samma dag, i anledning av väckt motion om åvägabringande av ändring
i kontrakten med vissa innehavare av kolonat å kronoparkerna i Norrland
och Dalarna. (263.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid uppdrogs dels åt statens egnahemsstyrelse
att verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen rörande skäligheten av
de värden, som ligga till grund för de årliga avgälderna och köpeskillingarna
vid kolonatupplåtelser, dels oek åt domänstyrelsen att i samråd med statens
egnahemsstyrelse verkställa utredning av frågan angående beredande av arbetsförtjänst
åt kolonisterna genom att i möjligaste mån anordna arbeten å kronoparkerna.
Förstnämnda utredning har verkställts och till Kungl. Maj.t ingivits,
varefter utlåtanden däröver infordrats från vederbörande myndigheter.

381. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillämpning av den allmänna
arrendelagens grundsatser vid utarrendering av kronojord m.m.
(264.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid uppdrogs åt 1927 års kronojordsakkunmga
att efter verkställd utredning till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till åtgärder
uti det med riksdagsskrivelsen avsedda syftet. Sedermera har Kungl.
Maj:t den 26 oktober 1928 med återkallande av sagda uppdrag anbefallt statens
egnahemsstyrelse — från vilken myndighet infordrats utlåtande över a\
domänstyrelsen verkställd utredning av vissa frågor rörande upplåtelser av skogstorp
och odlingslägenheter å kronoparker i de sex nordligaste länen att
avgiva yttrande över riksdagens ifrågavarande skrivelse. Remissutlåtandet avvaktas.

382. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 210, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar jämte i ämnet väckta motioner. (265.)

Anmäld den 29 juni 1928.

383. den 1 juni, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1928—1929 i vad angår jordbruksärenden. (312.)

Anmäld den 22 juni 1928.

384. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsgaranti för centralkassornas för jordbrukskredit förbindelser.
(314.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid utfärdades två kungörelser i ämnet (sv. f.
nr 296 och 297).

385. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av mark för bosättning åt lappar m. m. (328.)

Anmäld den 18 juli 1928, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 314).

327

38ti. samma dag, i anledning av väckta motioner angående statens medverkan
till skogsodling å kala, till skogsbörd tjänliga marker m. m
(329.)

Av chefen för jordbruksdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 2(i oktober 1928 tillkallats utredningsmän att inom jordbruksdepartementet
verkställa utredning samt avgiva förslag angående statens medverkan, utöver
vad för närvarande äger rum, till vinnande av skogsbörd å marker, vilka
därtill äro tjänliga men vilka icke äro föremål för rationellt utnyttjande.

387. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av mark till institutet för husdjursförädling m. m. (331.)

Anmäld den 14 juni 1928.

388. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 229 med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i förordningen
den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift. (349.)

Anmäld den 28 september 1928, därvid utfärdades förordning i ämnet (sv f
nr 378).

389. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (352.)

Anmäld den 29 juni 1928 i de delar, skrivelsen ankomme å jordbruksdepartementets
handläggning.

390. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. (353.)

Anmäld den 29 juni 1928 i de delar, skrivelsen ankomme å jordbruksdepartementets
handläggning.

391. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
(354.)

Anmäld den 29 juni 1928 i de delar, skrivelsen ankomme å jordbruksdepartementets
handläggning.

392. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Anmäld den 21 september 1928.

393. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader.
(327.)

Anmäld den 14 juni 1928.

394. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. 11., allt i vad rör jordbruksärenden, (332.)

Anmäld den 29 juni 1928.

395. samma dag, i anledning av väckt motion angående anslaget till regeringsrätten
m. m. (333.)

Anmäld den 14 juni 1928.

396. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillskott till dyrtidstillägg åt vissa lantmätare.
(334.)

Anmäld den 14 juni 1928.

328

397, samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare
vid lantmannaskolor, lanthushållsskolor och lantbruksskolor. (336.)

Anmäld den 14 juni 1928.

398. den 8 juni, angående utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge
m. m. (375.)

Anmäld den 18 juli 1928, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
ej mindre tillkalla utredningsmän att inom departementet verkställa utredning
enligt i statsrådsprotokollet närmare angivna grunder rörande jordbrukets
ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som må kunna vidtagas i
syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras ställning,
som av jordbruksarbete hava sin utkomst, än även beträffande undersökningen
av vissa specialfrågor berörande nämnda utredning, där så prövas nödigt,
förordna särskilda utredningsmän att vid sagda frågors handläggning biträda
vid utredningen.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

399. den 17 februari 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till kapitalökning under
handelsdepartementet jämte i ämnet väckta motioner. (24.)

Anmäld den 24 februari 1928, därvid skrivelser avlätos till kommerskollegium
och statskontoret.

400. den 24 februari, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse angående
förbud mot utförsel från riket av smidbart järnskrot dels ock i ämnet
väckta motioner. (38.)

Anmäld den 24 februari 1928, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 21).

401. den 28 februari, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av
utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 13 april 1928, därvid skrivelser avlätos till statskontoret, direktionen
över handelsflottans pensionsanstalt och riksförsäkringsanstalten.

402. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (57.)

Anmäld den 31 mars 1928, därvid skrivelser avlätos till kommerskollegium
och domänstyrelsen.

403. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (58.)

Anmäld den 31 mars 1928, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 62).

404. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Finland avslutat handelsavtal.
(78.)

329

Anmäld den 23 mars 1928 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärd.

405. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Turkiet avslutat handels- och sjöfartsavtal.
(79.)

Anmäld den 23 mars 1928 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärd.

406. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 27 april 1923
angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift.
(82.)

Anmäld den 31 mars 1928, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr
57).

407. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
bevarande i svensk ägo av vissa sten kols fyndigheter å Spetsbergen.
(95.)

Anmäld den 5 och den 27 april samt den 29 juni 1928, därvid skrivelser
avlätos till statskontoret.

408. den 17 april, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen om tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Den i skrivelsen berörda utredningen angående införande av obligatoriskt lastmärke
för fartyg i Östersjöfart har ännu icke slutförts.

409. den 15 maj, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1926—30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkterna 6 och 7, som beröra handelsdepartementets verksamhetsområde,
hava dels erforderliga åtgärder vidtagits (punkt 6), dels infordrat utlåtande
avgivits av lotsstyrelsen (punkt 7). I fråga om sistnämnda punkt är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

410. den 19 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1928—
1929 under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet jämte i dessa ämnen väckta motioner. (10 A.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

411. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område å kronan tillhöriga lägenheten Sandskäret nr 2
i Nedertorneå socken av Norrbottens län. (220.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid skrivelse avläts till lotsstyrelsen.

412. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande över förslag till kungörelse angående förbud mot
utförsel från riket av smidbart järnskrot. (242.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr
119).

413. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m. (320.)

Anmäld den 22 juni 1928, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

330

414. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående understöd åt svensk
medborgare eller firma för anställande av rättegång inför utländsk domstol
rörande skadestånd för förluster under världskriget. (272.)

Anmäld den 22 juni 1928, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

415. den 31 maj, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1928 tillkallade chefen för
handelsdepartementet den 3 augusti samma år tre personer för att såsom sakkunniga
verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens skrivelse förmäles.
Ifrågavarande utredning är ännu icke slutförd.

416. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(296.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

417. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (352.)

Anmäld den 22 juni 1928, därvid skrivelser avlätos till statskontoret och
kommerskollegium.

418. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1928—1929 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 B.)

Anmäld den 22 juni 1928, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1928 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på. Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

5. den 24 februari 1928, i anledning av väckt motion om ersättning åt
nämndemän för nämndemansuppdragets fullgörande. (35.)

7. den 9 mars, i anledning av väckt motion om åtgärder i syfte att göra
vissa handlingar i vattenmål lättare tillgängliga. (54.)

15. den 24 april, angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen
varning, i vad angår statens befattningshavare. (134.).

26. den 19 maj, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
statsdepartementen. (229.)

29. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m. (320.)

33. den 31 maj, i anledning av väckt motion angående förbättrad lagstiftning
mot ocker. (325.)

37. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 3 i lagen den 27 juni 1896 om rätt till
fiske m. m jämte i ärendet väckta motioner. (313.)

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

75. den 28 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Skövde m. m. (92.)

332

84. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för åtskilliga officers- och underofficerskårer från skyldighet att
återbetala vissa lån m. m. (145.)

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten för arméns truppförband. (146.)

93. den 15 maj, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
—30 juni 1927. (190.)

100. den 23 maj, i anledning av väckt motion om anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

101. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlöningsanslag under riksstatens fjärde huvudtitel m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (238.)

106. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skeppsgossekårens
i Marstrand förläggning. (297.)

108. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag till anskaffning av flygmateriel m. m. (299.)

119. den 5 juni, i anledning av väckta motioner om befrielse för Bodens
stad från viss återbetalningsskyldighet till kronan. (371.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

122. den 24 februari 1928, i anledning av väckta motioner om ändring i
gällande lagstiftning angående fjärdingsmans avlönande m. m. (37.)

124. den 16 mars, i anledning av väckt motion om viss utsträckning av
den proportionella valmetoden vid val inom landsting samt stads- och
kommunalfullmäktige m. m. (73.)

126. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån
för anordnande av skyddshem för flickor m. m. (116.)

128. samma dag, i anledning av väckta motioner med förslag till förordning
angående skyldighet att inhämta polismyndighets tillstånd till vissa
nöjestillställningar m. m. (119.)

135. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagen
om allmän pensionsförsäkring. (206.)

139. den 25 maj, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

144. den 30 maj, i anledning av väckta motioner angående inköp av lönebostället
Korsberga Prästgård i Korsberga socken av Jönköpings län.
(278.)

147. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till hospitalsbyggnader m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (287.)

151. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av bestämmelserna
angående vägstämmas rätt att utse revisorer. (330.)

159. den 8 juni, rörande ändring i kungörelsen den 5 maj 1916 angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. (374.)

160. samma dag, angående vidtagande av lättnader i passtvånget. (376.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

172. den 14 april 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag angående anvisande av anslag till befrämjande
av lufttrafik m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (106.)

183. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av järnvägen från Lidköping till Tun. (139.)

188. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande vägsyn. (171.)

191. den 15 maj, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
— 30 juni 1927. (190.)

194. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för uppförande för telegrafverkets räkning
av stationsbyggnad i Malmö. (208.)

198. den 1 juni, i anledning av väckta motioner om anslag till påbörjande
av eu banbyggnad från Övertorneå till Pajala. (273.)

201. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet jämte i ämnet väckta
motioner. (310.)

208. den 5 juni, i anledning av väckt motion angående skyldighet för Stockholms
stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan tillhöriga
områden. (359.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

223. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för
inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår vissa slag av mattor. (80.)

334

231. den 18 april, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande
för statskontoret att vid gäldenärers obestånd träffa vissa uppgörelser.
(127.)

244. den 15 maj, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
—30 juni 1927. (190.)

246. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck. (201.)

248. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

261. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag angående beräkningen av inkomsten av statens aktier i
Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.
(256.)

273. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

288. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående beredande
av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefattning. (15.)

289. den 24 februari, i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna
rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning
av löneboställe. (36.)

293. den 23 mars, i anledning av väckt motion om införande av kyrkofullmäktigeinstitutionen.
(86.)

306. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 18 av statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel framlagda förslag angående ny
värmeledning och införande av elektrisk belysning i nationalmuseibyggnaden
m. m. (169.)

310. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående anvisande
av medel för uppehållande av en professur i svenska språket
och litteraturen vid universitetet i Dorpat i republiken Estland. (164.)

335

318. den 19 maj, i anledning av väckt motion om beredande åt sådana
kommuner i Norrland och Dalarna, där s. k. kronotorp i större utsträckning
äro belägna, av visst understöd till skolväsendet. (219.)

323. den 1 juni, i anledning av väckta motioner om understöd åt behövande
elever vid vissa anstalter för yrkesundervisning. (274.)

329. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring
åt lärare vid folk- och småskolor samt högre folkskolor. (290.)

330. samma dag, i anledning av väckt motion om
för lärare vid folkhögskolor. (291.)

tillfällig löneförbättring

331. samma dag, i anledning av väckt motion om provisoriskt lönetillägg åt
vissa befattningshavare vid de allmänna läroverken och andra läroanstalter
m. m. (292.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

341. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående lagstiftning
om inskränkning av tiden för skörd av lingon. (17.)

351. den 9 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositmnen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

355. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta
områden. (179.)

361. den 19 maj, i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för
renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn. (211.)

362. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till bidrag till
anläggning av odlingsvägar i Norrland, Dalarna och Värmland. (212.)

363. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an ordnande

av en fast försöksgård för jordbruket. (213.)

370. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till upprens ning

av kanalerna i Mästermyr i Gotlands län. (222.)

371. samma dag, i anledning av väckta motioner om statslån till Horn borgasjöns

sänkningsförening. (223.)

372. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.
(232.)

380. den 29 maj, i anledning av väckt motion om åvägabringande av ändring
i kontrakten med vissa innehavare av kolonat å kronoparkerna i
Norrland och Dalarna. (263.)

381. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillämpning av den

allmänna arrendelagens grundsatser vid utarrendering av kronoiord
m. m. (264.)

336

386. den 1
verkan
(329.)

398. den 8
m. m.

juni, i anledning av väckta motioner angående statens medtill
skogsodling å kala, till skogsbörd tjänliga marker m. m.

juni, angående utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge
(375.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

408. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad ly!
delse av 9 § i lagen om tillsyn å fartyg m. m. (123.)

409. den 15 maj, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
—30 juni 1927. (190.)

414. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående understöd åt
svensk medborgare eller firma för anställande av rättegång inför utländsk
domstol rörande skadestånd för förluster under världskriget. (272.)

415. den 31 maj, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

337

Bilar/a IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1928 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift om den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1928.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Sedan lagrådet den 13 december 1926 avgivit yttrande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Sedan utredning verkställts i ärendet, är detsamma beroende på Kun-1 Marts
prövning. c

3. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet
mot förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller
flyttas från ort till annan. (117.)

Sedan vissa myndigheter och sammanslutningar avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatriskt avseende. (81.)

Anmäld i statsrådet den 7 december 1928, därvid Kungl. Maj:t funnit skrivelsen
icke till vidare åtgärd föranleda.

5. den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
8 26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Anmäld i statsrådet den 7 december 1928, därvid Kungl. Maj:t funnit skrivelsen
icke till vidare åtgärd föranleda.

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

338

6. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Sedan lagrådet den 4 april 1927 avgivit utlåtande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är ärendet beroende på Kungl. Maj.ts prövning.

7. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen om skiljemän. (55.)

Ärendet är föremål för behandling av tillkallade sakkunniga inom departementet.

8. den 11 februari 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får
på betesmark mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

Anmäld i statsrådet den 7 december 1928, därvid Kungl. Maj:t funnit skrivelsen
icke skola till vidare åtgärd föranleda.

9. den 7 maj 1919, angående åstadkommande av utredning till förhindrande
av spel om penningar eller penningars värde. (178.)

Anmäld i statsrådet den 7 december 1H28, därvid Kungl. Maj:t funnit skri
velsen icke skola till vidare åtgärd föranleda.

10. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse_av
§§ 72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11 den 5 maj 1920, i anledning av väckta motioner om revision av gällande
lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap. (204.)

Sedan Kungl. Maj:t förelagt 1927 års riksdag proposition i ämnet, har riksdagens
skrivelse (nr 155) i anledning av propositionen anmälts i statsråd den
11 maj 1928, därvid beslöts, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

12. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i
fråga om rättegångsordningen m. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 15 juni 1920, i anledning av väckta motioner om ändring av § 26
regeringsformen. (395.)

Anmäld i statsrådet den 7 december 1928, därvid beslöts, att skrivelsen icke
skulle till vidare åtgärd föranleda.

14. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

Anmäld i statsrådet den 7 december 1928, därvid beslöts, att skrivelsen icke
skulle till vidare åtgärd föranleda.

15. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion angående ändring i
tryckfrihetsförordningens stadganden om hemlighållande av protokoll i
miuisteriella ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m.
(315.)

339

Sedan tillkallad sakkunnig avgivit betänkande med förslag i ämnet, är frågan
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. h

17. den 7 mars 1923, i anledning av väckt motion om upphävande eller
omarbetning av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. (42.)

Anmäld i statsrådet den 7 december 1928, därvid Kungl. Maj:t funnit skrivelsen
icke skola till vidare åtgärd föranleda.

18. den 23 maj 1923, i anledning av väckt motion angående förslag till
lag om upplags bevis. (207.)

Ärendet är föremål för behandling av tillkallade sakkunniga inom departementet.
r

19. den 10 maj 1924, i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar
beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag
i utrikespolitiska angelägenheter. (153.)

Frågan behandlad i proposition (nr 115) till 1928 års riksdag.

20. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 $
regeringsformen. (154.)

Frågan behandlad i proposition (nr 115) till 1928 års riksdag.

21. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetshdeikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egna hemsbildningen. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

22. den 18 mars 1925, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i förordningen den 21 december 1857 om ägors
fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Sedan tiUkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag i ämnet, är frågan
föremål for behandling inom departementet.

23. den 24 april 1925, i anledning av väckta motioner om ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (136)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande i ämnet, är frågan beroende
på Kungl. Mayts prövning.

24. den 28 april 1925, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående obligatorisk
ansvarsförsäkring för motorfordon m. m. (148.)

Kungl. Maj:* har förelagt 1928 års riksdag proposition i ämnet. Frågan är
under förnyad behandling av sakkunnig inom departementet.

25. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i
lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner om offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

Sedan tiUkallad sakkunnig avgivit betänkande med förslag i ämnet, är frågan
ioremal tor behandling inom departementet.

340

27 samma dag, i anledning av dels Kungl. Majtts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att forvarva
fast egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Anmäld i statsrådet den 7 december 1928, därvid beslöts, att skrivelsen, såvitt
den avser stadgande om skyldighet för bolag och förening att till inlösen
av stat och kommun hembjuda vissa jordförvärv, icke skulle till vidare åtgärd

föranleda.

28. den 9 mars 1926, i anledning av väckt motion om obligatorisk kontroll
över förvaltningen av medel, som donerats eller anslagits för visst
ändamål. (77.)

Ärendet är föremål för behandling av tillkallade sakkunniga inom departementet.

29 den 20 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för’
slag till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m. ävensom

i ämnet väckta motioner. (162.) .

Sedan lag i ämnet utfärdats den 4 juni 1926 (sv. f. nr 189), har ärende! i
övrigt överlämnats till jordbruksdepartementet.

30. den 12 maj 1926, angående utredning i fråga om meddelande av viss
föreskrift rörande kastration av husdjur. (214.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31 den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion om ändrade bestäm -melser rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig
för elektrisk järn- eller spårväg. (249.) .

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., ar detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om skyldighet för järnväg
att inhägna sitt område. (251.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1928 (sv. f. nr 131).

33. den 5 juni 1926, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om delning av jord å landet m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner. (331.) '' ,

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 326—339). Förbehandling
av ärendet i övrigt hava tillkallats sakkunniga inom departementet.

34. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion om lagstiftningsåt gärder

för beredande av ökad möjlighet att tillvarataga det i de allmänna
flottlederna sjunkna virket. (76.) . ...

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande i ämnet, är fragan på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

35. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
sjölagens bestämmelser om ersättning för överliggedagar. (81.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, har skrivelsen, jämlikt eslut
i statsråd den 11 maj 1928, överlämnats till sakkunnig for deltagande i
nordiskt samarbete på sjörättslagstiftningens område.

36. den 27 april 1927, i anledning av väckt motion om ändring i lagrådets
organisation. (139.)

Frågan behandlad i proposition (nr 232) till 1928 års riksdag.

341

37. samma dag, i anledning av väckt motion angående jordbruksfastigheters
delaktighet i och bestämmanderätt över vissa gemensamma tillgångar
och rättigheter. (140.)

Sedan utredning verkställts i ärendet, är detsamma beroende på Kungl Maj ts
provning. J

Av dessa ärenden äro sålunda de under 4, 5, 8, 9, 11, 13, 14, 17, I9j
20, 29, 32 och 36 omförmälda av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1925 — 30 juni 1926. (225.)

Genom proposition (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret
1928—1929, tredje huvudtiteln D, 1, har Kungl. Maj:t för riksdagen framlagt
resultatet av den från riksdagens sida begärda utredningen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

^fn '' ^ ma3 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)
Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 31 maj 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande av kostnaderna för elektrifiering av viss gatubelysning i
Karlskrona. (246.)

Sedan riksdagen uti skrivelse den 23 mars 1928 (nr 84) meddelat beslut i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition den 2 mars 1928 (nr 143) angående ersättning
till Karlskrona stad för övertagande av viss gatubelysning i Karlskrona
m. m., kommer förevarande ärende icke vidare att bliva föremål för Kun»].
Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 2 upptagna av Kungl. Maj:t slutligen
behandlat samt det under 1 upptagna på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången

av år 1920. (135.)

342

Kungl Mai-t har den 30 december 1926 och den 4 februari 1927 anbefallt
medicinalstyrelsen att, i viss del i samråd med kommerskollegium och tekniska
högskolan, verkställa utredning beträffande vissa apoteksväsendet rörande frågor.
Det sistnämnda dag lämnade uppdraget har ännu icke fullgjorts.

2. den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Genom proposition (nr 43) har Kungl. Maj:t för 1928 års riksdag framlagt förslag
till lagar om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, om renmarken
samt om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande
bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 191.) mellan
Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetnmg.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

3. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels
idkande å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande vant föremål
för utredning inom socialstyrelsen, har berörda utredning overlamnats till
arbetstidskommittén, i vad skrivelsen avsåg frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
in. m. Sedan nämnda kommitté slutfört sitt uppdrag samt socialstyrelsen
avgivit betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd,
iunefattande förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts provning.

4. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.) ..

Sedan socialstyrelsen den 14 januari 1928 avgivit förslag till vissa åtgärder
beträffande emigrationen samt yttranden däröver inhamtats från åtskilliga myndigheter,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 23 här nedan.)

5 den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kom''
munernas arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete
under tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1928 års riksdag omförmälda sakkunniga för

biträde inom socialdepartementet med verkställande av utredning och avgivande
av förslag angående arbetslöshetsförsäkring m. m. den 2o april 1918 avgivit
betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och
reservarbeten, hava yttranden däröver inhämtats från åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar.

6. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om ålaggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsforetag att till gagn for små
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan skrivelsen varit överlämnad till de under punkten 5 omformalda sakkunniga
samt dessa sakkunniga avgivit sitt betänkande, hava yttranden inhamtats
däröver.

7. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande, för renskötselns upphjälpande, i Västerbottens och Norrbottens
län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens

lappfond. (75.) . ,

Ärendet vilar i avvaktan på erfarenhet rörande tillämpningen av lagen den 18
juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

343

8. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård
i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Skrivelsen har den 29 oktober 1926 överlämnats till de jämlikt bemyndigande
den 29 juni 1926 tillkallade sakkunniga att inom socialdepartementet biträda
med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande moderskapsunderstöd
m. m. för att tagas i övervägande vid fullgörande av det de
sakkunniga lämnade uppdraget. (Jfr ärendet under punkten 37 här nedan.)

9. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

ter det ärendet varit föremål för utredning inom socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit
med förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

hfter det ärendet varit föremål för utredning inom socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté slutfört sitt
uppdrag samt socialstyrelsen avgivit betänkande med förslag till reviderad lag
om arbetarskydd, innefattande förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Majrts prövning.

11. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Sedan riksarkivarien den 4 oktober 1926 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
har detta utlåtande remitterats för yttrande till åtskilliga myndigheter. Efter
det^ de sålunda infordrade yttrandena inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

12. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse
av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sed*eslöst liv
fallit fattigvården till last. (119.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga den 12 februari 1921 avgivit betänkande rörande
upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och flickor,
har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921 års
riksdag. I övrigt har ärendet, i vad det avser sinnesslöa, blivit föremål för
behandling av den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1924 tillkallade
sakkunnige för verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande
vissa frågor rörande sinnesslö- och epileptikervård i ett den 30 juni 1927 avgivet
betänkande, vilket legat till grund för i proposition till 1928 års riksdag
nr 165) avgivet förslag rörande bland annat upprättande av en anstalt för
kvinnliga asociala imbecilla. Beträffande omhändertagande av de i skrivelsen
åsyftade, icke sinnesslöa kvinnorna är ärendet beroende på Kungl. Maj''ts
prövning. J

13. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Sedan arbetstidskommittén, som haft ärendet under utredning, slutfört sitt uppdrag
och socialstyrelsen avgivit betänkande med förslag till reviderad lag om
arbetarskydd, innefattande förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Marts
prövning. J

14. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

344

15. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga avgivit betänkande rörande upprättandet av
uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och vanartade sinnesslöa
flickor, har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921
års riksdag. Efter det nämnda sakkunnigas uppdrag genom Kungl. Maj:ts
beslut den 20 juni 1924 förordnats skola upphöra, är ärendet i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 4 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion. (284.)

Skrivelsen har överlämnats till de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni
1927 tillkallade sakkunniga för överarbetning av ett utav revisionssekreteraren
N. R. von Koch den 30 juni 1926 avgivet förslag till lag om behandling avvissa
arbetsovilliga och samhällsvådliga m. fl. författningar.

17. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Sedan socialstyrelsen och medicinalstyrelsen avgivit utlåtanden, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 18 juni 1920, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Sedan skrivelsen varit överlämnad till de under punkten 5 omförmälda sakkunniga
samt dessa sakkunniga avgivit sitt betänkande, hava yttranden inhämtats
däröver.

19. den 7 maj 1921, i anledning av väckt motion angående revision avgudande
förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1928 års riksdag omförmälde sakkunnige
för biträde inom socialdepartementet med verkställande av en revision av gäl
lande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. den 10
februari 1928 avgivit yttrande och förslag i ämnet samt däröver inhämtats
yttranden av åtskilliga myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

20. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande har chefen för socialdepartementet den 12
juli 1927 tillkallat tre sakkunniga för utredning rörande anordningar, ägnade
att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller kommun är part.
Tillika har Kungl. Maj:t genom proposition (nr 39) för 1928 års riksdag framlagt
förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol. (Jfr ärendet
under punkten 34 här nedan.)

21. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och
fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Jämlikt bemyndigande den 30 december 192/ har chefen för socialdepartementet
tillkallat fyra sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning i
frågan. Denna utredning har ännu icke slutförts.

22. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

. 345

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts att snarast möjligt verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i det av riksdagen angivna avseendet
ävensom med det förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

23. den 30 maj 1923, angående åtgärder för stödjande av emigrerande medborgare.
(203.)

Sedan socialstyrelsen verkställt anbefalld utredning och den 14 januari 1928
avgivit förslag i det av riksdagen angivna avseendet samt infordrade yttranden
däröver inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 4 här ovan.)

24. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka
efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Anmäldes den 30 juli 1928, därvid Kungl. Maj:t tillsatte en kommitté för att
verkställa en fullständig utredning rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring.
(Jfr ärendena under punkterna 26 och 39 här nedan.)

25. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1928 års riksdag omförmälda tandvårdssakkunniga
den 30 april 1928 avgivit betänkande angående ordnande av folktandvård
(allmännelig tandvård) samt däröver infordrade yttranden inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

27. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Socialstyrelsen har den 20 juni 1924 anbefallts att verkställa utredning och
avgiva förslag i det av riksdagen angivna avseendet. Detta uppdrag har ännu
icke fullgjorts.

28. den 24 april 1925, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i
lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (135.)

Sedan socialstyrelsen den 19 maj 1927 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning
i ämnet samt yttranden däröver inhämtats, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1923—30 juni 1924. (158.)

346 ■

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige
för biträde vid omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande
av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl.
myndigheter den 21 juli 1927 avgivit betänkande med förslag till kungörelse
i ämnet samt däröver infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 32 här nedan.)

30. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner rörande förhöjning
av livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete. (315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 9 juni 1925, om utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Maj:t — som enligt beslut den 1 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan om
åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med den sålunda
anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda hänseendet.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

32. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige
för omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av
kommissionärer hos statsdepartement m. fl. myndigheter avgivit betänkande i
ämnet, har detta för yttrande remitterats till åtskilliga myndigheter. Efter det
de infordrade yttrandena inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten nr 29 här ovan.)

33. den 14 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av tomter till egnahemsbyggnader från det till Strängnäs
hospital anslagna förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken. (137.)

Byggnadsstyrelsen har den 12 november 1928 anbefallts avgiva yttrande i
ärendet. Detta yttrande har ännu icke inkommit.

34. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Genom proposition (nr 39) har Kungl. Maj:t för 1928 års riksdag framlagt förslag
till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol. 1 övrigt är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 20 här ovan.)

35. den 21 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av
den internationella arbetsorganisationens konferens i Genéve år 1925.
(247.)

Anmäldes den 13 juli 1926, därvid förordnades, att vissa av omförmälda konferens
antagna förslag till konventioner skulle för Sveriges del biträdas. Sedan
socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt verkställt
anbefalld utredning och den 21 april 1928 avgivit förslag i det i visst
av konferensen antaget konventionsförslag och rekommendation avhandlade

347

iimne samt infordrade yttranden i anledning av denna utredning inkommit, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 5 juni 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 109 med
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete m. m., nr 110 med
förslag till förordning om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen
den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., nr 155 angående lån till organisationskostnader m. m. för en
ny riksförsäkringsanstalt samt nr 221 angående överförande till indragningsstat
av ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
m. m. jämte i förevarande ärenden väckta motioner. (346.)

Genom proposition (nr 5) har Kungl. Maj:t för 1928 års riksdag framlagt förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst
industriellt arbete jämte i ärendet väckta motioner. (347.)

Anmäldes den 29 juni 1926, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning och förslag beträffande moderskapsunderstöd m. m. Det
i anledning därav givna uppdraget har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet under
punkten 8 här ovan.)

38. den 8 mars 1927, i anledning av väckta motioner om åtgärder för snabbare
offentliggörande av valresultaten vid landstingsval och kommunalfullmäktigval.
(58.)

Sedan infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

39. den 18 mars 1927, i anledning av väckta motioner angående ändring i
grunderna för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring. (83.)

40. den 20 maj 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vanföreanstalt i Härnösand. (205.)

Anmäldes den 10 februari och den 16 mars 1928, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 2 juni 1927, angående åstadkommande av lättnad i villkoren för
eldbegängelse. (254.)

Anmäldes den 8 juni 1928, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 206).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 8 juni 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till återupprättande av viss industriell verksamhet i Nederkalix
socken. (310.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

348

43. samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning
och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan Kungl. Maj:t den 18 juni 1927 uppdragit åt medicinalstyrelsen att avgiva
utlåtande i ärendet samt sådant utlåtande inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 36, 40, 41 och 42 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 26 mars 1925, i anledning av väckt motion om viss skärpning av
de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av
körkort. (86.)

Anmäld den 11 november 1927, därvid tillkallades sakkunniga för utarbetande
av förslag till ny förordning om motorfordon jämte därmed sammanhängande
författningar. Dylikt förslag har ännu icke avgivits.

4. den 12 maj 1925, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1925—-1926 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen
till kommunikationsdepartementet. (6 A.)

Punkten 23 i vad den avser frågan om behovet av och kostnaderna för iordningställande
av fiskehamnen i Vitemölla.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställt av riksdagen begärd utredning
samt arbetsplan upprättats, har Kungl. Maj:t den 29 juni 1928, beviljat
statsbidrag från anslaget till statsunderstödda fiskehamnar till ombyggnad
och förstärkning av vågbrytarna i Vitemölla fiskehamn.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 9 juni 1925, angående fastställande av maximiarbetstid för automobilförare
i yrkesmässig trafik. (353.)

6. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade re visorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tdlstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

349

Punkten 6 i vad den avser tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse i avlöningsreglementct
för kommunikationsverken.

Ärendet har den 1 oktober 1928 överlämnats till 1928 års lönekommitté för
att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén den 29 juni 1928
givna uppdrag.

7. den 13 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

De såsom villkor för avskrivningen föreskrivna handlingar, nämligen viss borgensförbindelse
m. m., vilka Kungl. Maj:t den 23 april 1926 anbefallt länsstyrelsen
i Östergötlands län att införskaffa, hava ännu icke inkommit.

8. den 26 mars 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Slite—Roma järnvägsaktiebolag
m. m. (96.)

Punkten 2 angående avskrivning av viss del av statslån för anläggning av
järnvägar från Borgholm till Böda och från Borgholm till Näsby.

Sedan såsom villkor för avskrivningen föreskrivet medgivande till viss ändring
i koncessionsvillkoren för nämnda järnvägar lämnats av järnvägarnas ägare,
har Kungl. Maj:t den 24 november 1928 meddelat slutligt beslut rörande avskrivning
av viss del av omförmälda statslån.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 10 maj 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens övertagande av den Limedsforsen—Särna järnvägsaktiebolag tillhöriga
järnvägen mellan Limedsforsen och Särna. (174.)

Sedan med bolaget upprättats avtal rörande inköp för statens räkning av ifrågavarande
järnväg, har Kungl. Maj:t den 14 juni 1928 godkänt berörda avtal,
varjämte i övrigt erforderliga åtgärder beslutats.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 28 maj 1927, i anledning av väckta motioner om anslag till nybyggnad
för lantmäterikontoren i Kopparbergs län och Jämtlands län
m. m. (222.)

Kungl. Maj:t har beslutat avlåta proposition, den 2 mars 1928, nr 150, angående
anordnande av förbättrade lokaler för lantmäterikontoret och länsstyrelsen
i Kopparbergs län och den 16 mars 1928, nr 184, angående nybyggnad för
lantmäterikontoret i Jämtlands län.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11. samma dag, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

Punkten 4 angående automobilbesiktningsväsendet.

Sedan sakkunniga för revision av motorfordonsförordningen m. m. den 10 mars
1928 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna
rörande automobilbesiktningsväsendet m. m. samt däröver infordrade utlåtanden
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

- Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 8, 9 och 10 upptagna av Kungl.
Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

350

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
(103.)

Anmäld den 2 november 1928.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904.
(87.)

Ärendet är, i vad avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m. (22.)

Anmäld den 2 mars 1928 i proposition nr 158 med förslag till förordning angående
förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Anmäld den 28 september 1928, då ärendet, i vad avser den i skrivelsen omhandlade
frågan om margarintillverkningens behov av tullskydd, överlämnats
till 1928 års tullkommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det
åt kommittén lämnade uppdraget.

5. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Ärendet är, i vad det innefattar fråga om särskilda bestämmelser om ekonomiska
föreningar, som idka sparkasserörelse, föremål för utredning genom sakkunnig
inom finansdepartementet.

6. den 3 maj 1913, angående kungl. djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

7. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

351

9. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges offi
ciella statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma

(m.)

Ärendet är, såvitt angår statistiska centralbyrån, föremål för utredning genom
1926 års besparingssakkunniga.

10. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid
tråltillverkningen använt grovt trålgarn. (259.)

Ärendet har behandlats i 1925 års tulltaxerevisions den 12 september 1927
avgivna betänkande (sid. 292).

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande
av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Sedan åtskilliga verk och myndigheter avgivit infordrade utlåtanden, i vad
ärendet angår den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom, har riksdagens
skrivelse anmälts den 24 september 1928, då Kungl. Maj:t anbefallt
kammarkollegium att efter samråd med vederbörande myndigheter avgiva och
före den 1 juli 1929 till Kungl. Maj:t inkomma med förnyat utlåtande i
ärendet.

14. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
. stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker

(m.)

Ärendet har den 13 november 1928 överlämnats till 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt revisionen
lämnade uppdraget.

16. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Sedan 1926 års pensionsutredning framlagt förslag i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner.
(238.)

Anmäld den 13 september 1928, då ärendet överlämnats till 1928 års lönekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén
lämnade uppdraget.

352

18. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunniga inom finansdepartementet
(1924 års uppbördssakkunniga).

19. den 11 juni 1921, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 53 § i förordningen om landsting m. m. (319.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Monopolkontrollutredningen har avgivit dels betänkande den 14 januari 1928
angående anordnandet av den statliga kontrollen av aktiebolaget Vin- & spritcentralens
verksamhet, över vilket utlåtanden avgivits av statskontoret, kontrollstyrelsen
(efter hörande av styrelsen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen samt
pris- och inköpsnämnden) ävensom i viss del av riksförsäkringsanstalten och
fullmäktige för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden, dels ock betänkande
den 21 november 1928 angående anordnandet av den statliga kontrollen av
aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets verksamhet, över vilket utlåtanden avgivits
av statskontoret och styrelsen för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
ävensom i viss del av fullmäktige för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet har den 8 april 1925 remitterats till 1925 års tulltaxerevision och berörts
i dess den 12 september 1927 avgivna betänkande (sid. 162).

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattsky dig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet har behandlats uti propositionerna den 4 mars 1927, nr 210, och den
16 mars 1928, nr 214, med förslag till taxeringsförordning och är vidare föremål
för övervägande hos 1924 års uppbördssakkunniga.

23. den 15 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner. (173.)

Anmäld den 11 januari 1928 i proposition nr 36 med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker, m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts prövning.

24. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga om pensionering av viss
statsanställd icke-ordinarie personal. (202.)

Ärendet har behandlats i betänkanden, avgivna den 29 mars och den 25 november
1927 av 1926 års pensionsutredning (st. off. utr. 1927: 8 och 33).
Över betänkandena hava verk och myndigheter m. fl. avgivit infordrade utlåtanden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

353

25. den 30 maj 1923, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i 5 § av förordningen den 19 november 1920 angående särskilda grunder
för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskvlder
m. m. (263.)

Riksdagens ifrågavarande skrivelse har överlämnats till 1924 års uppbördssakkunniga
för att vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget
tagas i övervägande, såvitt angår frågan om utbrytande ur kommunalförfattningarna
av stadganden rörande debiteringsförfarandet i och för meddelande
av dylika bestämmelser i administrativ ordning.

26. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning.

28. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket
jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet om kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen,
har den 19 november 1928 överlämnats till 1928 års lönekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén lämnade
uppdraget.

29. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj.t i fråga om lagstiftning angaende ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunnig inom finansdepartementet.

30. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev
och erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 31 maj 1925, i anledning av väckta motioner angående utredning
om och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt en särskild kommission
(kronans fastighetskommission av år 1925) att i överensstämmelse med
vad av chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet angivits ombesörja
de utredningar och underhandlingar rörande vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan staten och Stockholms stad, som avses i riksdagens skrivelser den 31
maj 1925, nr 264 och 265. Ånyo anmäld den 23 september och den 15 oktober
1926 samt den 2 november 1928, därvid ytterligare beslut fattats rörande
kommissionens utredningsarbeten.

32. den 8 juni 1925, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till civil tjänstepensionslag. (349.)

28 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

354

I anledning av riksdagens skrivelse utfärdades den 12 och den 18 juni 1925 vissa
författningar (sv. f. nr 277—279). Frågan om pensionering av civila tjänstinnehavare
har sedermera varit föremål för ytterligare utredning med hänsyn
hland annat till vad under riksdagsbehandlingen av propositionen förekom.
1921 års pensionskommitté och 1926 års pensionsutredning hava sålunda avgivit
betänkanden i ämnet (st. off. utr. 1925: 41 och 1927:8), över vilka verk
och myndigheter m. fl. yttrat sig. Nämnda fråga är alltjämt beroende på utredning.

Riksdagens förevarande skrivelse kommer icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade re visorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Anmäld den 13 september 1928, då ärendet, i vad det avser fråga om ersättning
åt befattningshavare för genom förbrytelse åsamkad skada, överlämnats till
1928 års lönekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt
kommittén lämnade uppdraget.

34. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

1) Sedan statskontoret och kommerskollegium gemensamt avgivit infordrat utlåtande
över ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till kungörelse om
ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen, har Kungl. Maj:t den 11 maj
1928 utfärdat författning i ämnet (sv. f. nr 118). 2) Den utav riksdagen be gärda

utredningen angående statstjänstemännens innehav av sysslor och annat
arbete vid sidan av statstjänsten m. m. har verkställts av särskilt tillkallade
utredningsmän, vilka den 18 juni 1928 avgivit betänkande i ämnet (st. off.
utr. 1928: 14), vilket betänkande överlämnats till 1928 års lönekommitté för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén lämnade uppdraget.

Ärendet kommer, såvitt angår punkten 1) av riksdagens ifrågavarande skrivelse,
ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 3 juni 1926, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Ärendet, som i vad det avser frågan om en effektiv beskattning av filmuthyrningsverksamheten
överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

36. den 6 april 1927, i anledning av väckt motion angående införande av
skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen m. m. (116.)

Sedan Kungl. Maj:t den 20 maj 1927 anbefallt statskontoret och generalpoststyrelsen
att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning, huruvida
icke den stämpelförsäljare tillkommande rätt att erhålla stämplar i räkning må
kunna inskränkas, hava ämbetsverken den 19 november 1927 avgivit utredning
och förslag i ämnet. Ärendet har därefter anmälts den 16 mars 1928 i propositionen
nr 194 med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

355

37. den 28 maj 1327, i anledning av riksdagens år 1326 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 iuli
1325—30 juni 1926. (225.) J

Ärendet har, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer, anmälts
den 24 september 1928, då Kungl. Maj:t dels, såvitt angår punkten 5, överlämnat
ärendet till kammarkollegium för att tagas under övervägande vid anbefalld
utredning angående den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom och för
avgivande av det yttrande i övrigt, vartill kammarkollegium kunde finna anledning
dels ock med avseende å punkten 6 anbefallt statskontoret att verkställa utredning
samt inkomma med förslag till åtgärder för ernående av större enhetlighet
och mera tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för den olika verk
och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med därtill hörande fonders
kapital.

38. den 8 juni 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fonden för mötande av förluster å
(a2k9^ebolaget Kreditkassan av år 1922 jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan särskilt tillkallade utredningsmän den 7 november 1927 avgivit utredning
och förslag angående den lämpligaste formen för avveckling av aktiebolaget
Kreditkassans av år 1922 engagemang samt utlåtanden i ärendet inkommit,
har ärendet anmälts dels den 4 januari 1928 i statsverkspropositionen under
»Utgifter för kapitalökning», dels den 17 februari 1928 i proposition nr 90 i
amnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till återupprättande av viss industriell verksamhet i Nederkalix socken.
(310.)

Anmäld den 17 och den 24 februari samt den 9 och den 16 mars 1928
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40'' f-??!.9 JUm 1927’ * anledninS av Kungl, Maj.ts proposition medförslag
till kommunalskattelag m. m., jämte i ärendet väckta motioner. (304.)
bedan finansdepartementets skatteberedning verkställt den av riksdagen begärda
utredningen rörande frågan om beskattning av vinster i svenska penninglotterier
och den 13 december 1927 avlämnat en promemoria om beskattning av lotterivinster
jämte författningsförslag samt verk och myndigheter m. fl avgivit yttranden
i ärendet, har ämnet behandlats i Kungl. Majrts propositioner den 16
mars 1928, nr 213 med förslag till kommunalskattelag m. m. och nr 221 med
förslag till förordning om särskild skatt å vissa lotterivinster m. m

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 23, 32, 36 samt 38—40 omformal
da av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de Övriga på prövning be -

356

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1896. (84.)

Kungl. Maj:t har den 24 september 1928 meddelat beslut angående universitetens
i Uppsala och Lund kassarörelse m. m. och därvid tillika utfärdat en

kungörelse i ämnet (sv. f. nr 346).

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

2. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket folkskolöverstyrelsen
den 12 maj 1916 erhållit i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

3. den 31 maj 1907, angående regleringen av utgifterna under riksstatens

åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet-
(8.) . -

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.

Kungl. Maj:t har den 16 mars 1928 avlåtit proposition till riksdagen, nr 212,
angående landsarkiv för Norrland m. m.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

4. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag därom, fortfarande beroende
på Kungl. Maj.ts prövning.

5. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Ärendet är, i den del det icke tidigare avgjorts, fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk av
tobak och kaffe. (80.)

Kungl. Maj.t har den 24 september 1928 utfärdat cirkulär angående nykterhetsundervisningen,
i vilket bestämmelser jämväl meddelats i fråga om undervisning
rörande missbruk av tobak och kaffe.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

7. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling
att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

357

9. den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt. (137.)
Genom beslut den 4 januari 1928 har Kungl. Maj:t funnit vad i ärendet förekommit
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse kommer icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet med skrivelse den 10
september 1925 till Kungl. Maj:t inlämnat ett genom en särskild kommission
utarbetat förslag till dylik handledning, varöver jämväl skolöverstyrelsen avgivit
utlåtande, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

Av det för år 1917 beviljade reservationsanslaget har Kungl. Maj:t den 16
maj 1924 ställt 3,000 kronor till förfogande. 2,400 kronor äro ännu odisponerade.

12. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än
en församling. (42.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
främjande. (369.)

Utredning i ärendet har ännu ej inkommit från skolöverstyrelsen.

14. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11
mars 1923 inkommit med sitt betänkande samt detta blivit tryckt, har det den
24 mars 1924 remitterats till åtskilliga myndigheter m. fl., av vilka ännu icke
alla inkommit med svar.

15. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda fall
av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa
studier och levnadsbanor. (268.)

Skolöverstyrelsen den 29 juni 1923 anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

17. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

358

18. den 28 maj 1919, angående utredning om organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmogekulturen. (294.)

Efter det av departementschefen tillkallade sakkunniga den 16 april 1923 inkommit
med sitt betänkande samt detta blivit utgivet från trycket, har det
den 9 juli 1924 remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar, av
vilka ännu icke alla inkommit med svar.

19. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 16 mars 1928 meddelat beslut i ärendet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

20. den 4 maj 1920, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik
jords styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk.
(179.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt sagda sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta
ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava ännu icke slutfört detta sitt uppdrag.

21. den 29 maj 1920, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. in. (239.)

Ärendet är, sedan skolöverstyrelsen den 16 december 1924 avgivit utlåtande
om bibliotek å fartyg, beroende på Kungl. Majrts prövning.

22. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande
av byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan yttranden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Från skolöverstyrelsen infordrat utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

25. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2
mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl Maj:ts prövning.

27. den 20 april 1923, i anledning av väckt motion om ändring i 4 § av
lagen om emeritilöner för präster. (104.)

359

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är fortfarande beroende på Kungl. Majrts
provning.

28. den 2 juni 1923, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark
från ecklesiastikt löneboställe till tomt. (313.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
.departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt sagda sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta
ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava ännu icke slutfört detta sitt uppdrag.

29. den 7 juni 1923, angående utredning om statens övertagande av de utav
landstingen upprättade småskoleseminarierna. (230.)

Sedan skolöverstyrelsen den 23 juni 1927 inkommit med utredning i ämnet,
är riksdagens ifrågavarande skrivelse numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

30. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t om beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

31. samma dag, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 132, angående anslag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Skolöverstyrelsen har, jämlikt föreskrift den 30 maj 1924, med beaktande av
utav riksdagen anförda synpunkter, ej mindre verkställt och till Kungl. Maj:t
inkommit med av riksdagen begärd utredning rörande avlöning och statsbidrag
till lärare på småskolestadiet, än även utarbetat och till Kungl. Maj:t avgivit
förslag till ändring av gällande bestämmelser i fråga om hyresersättning åt
manlig lärare. Kungl. Maj:t har den 12 december 1924 utfärdat kungörelse
om ändrad lydelse av § 12 mom. 2 i kungörelsen den 18 september 1918 (nr
792) angående boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor (sv.
f. nr 353). Slutligen har Kungl. Maj:t den 30 november 1928 utfärdat kungörelse
angående ändrad lydelse av § 10 mom. 3 och 15 i kungörelsen den
16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor
samt statsbidrag till sådan avlöning.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

360

32. den 27 maj 1924, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916
med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m.
(208.)

Sedan kammarkollegiet den 11 februari 1928 inkommit med yttrande i ärendet,
är skrivelsen numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 10 mars 1925, i anledning av väckt motion angående beredande
av möjlighet för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma
i åtnjutande av emeritilön. (68.)

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är numera beroende på Kungl. Maj:ts prov*
ning.

34. den 13 mars 1925, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
att i större landskommuner överflytta vårdandet av folk- och
fortsättningsskolväsendet till den borgerliga kommunen. (72.)

Skrivelsen är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 1 april 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område, tillhörande klockarbostället i Kopparbergs
församling. (110.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har
länsstyrelsen i Kopparbergs län den 21 november 1925 anbefallts att föranstalta
om ny värdering av området m. m. Denna värdering har ännu icke
slutförts.

36. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade re visorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Skrivelsen är, i vad den avser kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning,
sedan riksräkenskapsverket och statskontoret avgivit infordrade utlåtanden i
ärendet, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 8 maj 1926, i anledning av väckta motioner om överlåtelse till
Kalmar stad av vissa delar av den för högre allmänna läroverket därstädes
använda fastigheten. (178.)

Skrivelsen den 2 juli 1926 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande.

38. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas
tillverkning vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan skolöverstyrelsen den 26 augusti 1927 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
är riksdagens ifrågavarande skrivelse numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

39. den 3 juni 1926, angående beredande av en tryggare ställning i rättsligt
hänseende åt biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid mindre
folkskolor. (305.)

Sedan skolöverstyrelsen den 25 april 1927 inkommit med i ärendet infordrat
utlåtande, är riksdagens ifrågavarande skrivelse numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

40. samma dag, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som verka
bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

361

Genom beslut den 29 juni 1926 anbefalldes skolöverstyrelsen att gemensamt
med statens biografbyrå utreda, huruvida och på vad sätt statsmakterna kunde
och borde understödja användandet av bildningsfilm, samt att därefter till
Kungl. Maj:t inkomma med nämnda utredning ävensom med de förslag, vartill
densamma kunde giva anledning. Sedan denna utredning numera slutförts,
är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

41. den 5 juni 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 216 angående
ändringsarbeten å serafimerlasarettet m. m. (345.)

Anmäld den 22 december 1927.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

42. den 1 april 1927, i anledning av väckt motion angående restaurering
av Ovanåkers församlings kyrka m. m. (111.)

Skrivelsen den 14 april 1927 aumäld och remitterad till kammarkollegiet, som
ännu icke inkommit med yttrande.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
att förlägga repetitionsskolas båda årskurser till ett och samma
läsår. (112.)

Anmäld den 24 september 1928.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse kommer icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 27 april 1927, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 152 angående gratifikationer åt inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor.

Kungl. Maj:t har den 9 mars 1928 meddelat beslut i ärendet. Punkten är
därmed slutbehandlad.

Punkten 215 angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

Kungl. Maj:t har den 4 och den 18 maj 1928 meddelat beslut i ärendet.
Punkten är därmed slutbehandlad.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse kommer icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 17 maj 1927, i anledning av väckt motion om anslag till tryckning
av redogörelse för de ecklesiastika boställena i Kopparbergs län.
(193.)

Anmäld den 27 april 1928.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

Skrivelsen den 18 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu ej inkommit med yttrande i ärendet.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 meddelat beslut i anledning av ifrågavarande
skrivelse och därvid dels utfärdat cirkulär till statskontoret, skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser och eforsämbeten, styrelsen

362

för statens pensionsanstalt samt direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., dels uppdragit
åt chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för behandling
av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., dels ock uppdragit
åt skolöverstyrelsen och nämnda sakkunniga att med anledning av riksdagens
ifrågavarande skrivelse till Kungl. Maj:t inkomma med åtskilliga utredningar
och förslag. Kungl. Maj:t har vidare den 22 och den 29 juni samt
den 24 september 1928 avgjort vissa delar av ärendet och därvid utfärdat
den 22 juni en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 233), den 29 juni fyra kungörelser
i ämnet (sv. f. nr 257, 262, 264 och 271) samt den 24 september stadga och
en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 412 och 426).

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är i vissa delar fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av väckt motion angående inbyggande i den
fyrklassiga realskolavdelningen vid högre allmänna läroverket i Kristianstad
av I. H. Dahls läroanstalt. (264.)

Anmäld den 18 juni 1927 och remitterad till de sakkunniga för behandling
av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., vilka ännu icke i denna
del slutfört sitt uppdrag.

49. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)

Skrivelsen anmäld den 27 juni 1927 och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande i ärendet.

50. den 10 juni 1927, angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt
att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.
(296.)

Skrivelsen den 27 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande i ärendet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 6, 9, 19, 31, 41 samt 43 45

omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Sedan genom remiss den 18 maj 1900 utlåtande i ärendet infordrats från
medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen, hava med anledning därav förslag i
vissa avseenden avgivits av myndigheterna, vilka förslag underställts Kungl.
Maj:ts prövning. I de delar remissutlåtande ännu icke avgivits äro förslag att
förvänta i samband med det förslag till revision rörande bestämmelserna angående
förhindrande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren,
medicinalstyrelsen har att, jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag den 26 oktober
1928, efter verkställd utredning avgiva. Styrelsen har bemyndigats att
såsom biträde vid utredningen tillkalla en sakkunnig.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5 i

förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (185.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

5. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 september 1926 tillkallade
sakkunniga för utredning rörande lämpligaste sättet för ordnande av den
högre lantbruksundervisningen den 12 november 1927 avgivit betänkande i
ämnet (st. off. utr. 1927: 32), varöver åtskilliga myndigheter avgivit yttranden,
samt fråga därvid uppkommit rörande den inbördes ställningen mellan centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet och den högre lantbruksundervisningen,
hava jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 juni 1928
av chefen för jordbruksdepartementet tillkallats särskilda utredningsmän för
verkställande av utredning i sistberörda ämne jämte vad därmed står i samband.

6. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(H4.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ej slutfört sitt
uppdrag i denna del. De sakkunnigas arbete har av Kungl. Maj:t förklarats
skola vila.

7. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostadsoch
fiskerättsförhållanden. (120.)

Ärendet har den 17 november 1926 remitterats till lantbruksstyrelsen (se jämväl
1925 års ämbetsberättelse).

8. den 29 maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse
genom försumpning. (263.)

Den i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda infordrade utredningen har ännu
icke inkommit.

9. den 9 juni 1917, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Ärendet anmäldes i viss del (se 1924 års ämbetsberättelse) den 10 februari
1922. Det i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda, av konstgödselmedelssakkunniga
den 29 november 1922 avgivna betänkandet är fortfarande på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

10. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

364

I ärendet hava yttranden infordrats från ett flertal myndigheter. Den 17 september
1927 har Kungl. Maj:t på kommunikationsdepartementets föredragning
meddelat beslut i ärendet i vissa avseenden. Ärendet har i återstående delar
av Kungl. Maj:t på jordbruksdepartementets föredragning avgjorts den 13 januari
1928.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning..

11. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

I den del ärendet icke avgjorts genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1919,
nämligen beträffande riksdagens anhållan om utredning rörande statens övertagande
i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen
från statens skogar, anmäldes detsamma den 27 i nämnda månad, därvid chefen
för jordbruksdepartementet bemyndigades att för utrednings verkställande tillkalla
sakkunniga. Dessa avgåvo den 31 januari 1922 betänkande i ämnet,
varöver remissutlåtanden sedermera avgivits av ett flertal myndigheter. Av de
förslag, som av de sakkunniga framförts, har underställts Kungl. Maj;ts prövning
frågan om domänverkets övertagande av statens järnvägars slipersfaktori
i Piteå, i vilket ärende Kungl. Maj:t den 5 december 1924 uppdragit åt domänstyrelsen
att med järnvägsstyrelsen upptaga förhandlingar, vilkas resultat
domänstyrelsen skulle jämte eget utlåtande anmäla för Kungl. Maj:t. Sådan
anmälan har ännu icke inkommit.

12. den 15 juni 1920, angående anordnande av fasta försöksgårdar för
jordbruket. (364.)

Kungl. Maj:t har den 24 februari 1928 till riksdagen avlåtit proposition i
ämnet (nr 136).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt
motion. (322.)

Ärendet har remitterats till de i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda, jämlikt
bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga. Dessas arbete har av
Kungl. Maj:t förklarats skola vila tillsvidare.

14. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 31 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning angående tillgodogörande av landets
kalktillgångar. (228.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t anbefallde lantbruksstyrelsen
att i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i skrivelsen
omförmälda utredningen och därmed ävensom med det förslag i ämnet,
vartill utredningen kunde giva anledning, till Kungl. Maj:t inkomma. Utredningen
är icke slutförd.

16. den 29 april 1925, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående kolonisationsfrågans inriktande på rikets kolonisation.
(150.)

Kungl. Maj:t har den 17 februari i 928 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 97).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om kontrollstämpling å
kött av importerade levande idisslande djur. (230.)

Anmäld den 24 februari 1927, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 41).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

18. samma dag, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för laxfiskets upphjälpande. (256.)

Sedan remissutlåtanden över från lantbruksstyrelsen inkommen utredning i
ämnet avgivits av domänstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län samt statskontoret,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till förekom mande

av älgars skadegörelse å ungskog och växande gröda samt om
beredande av gottgörelse för av älgar förorsakad skada å växande sröda
(258.) 6

Sedan den i 192/ års ämbetsberättelse omförmälde sakkunnige avgivit yttrande
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 2 juni 1925, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om frilösning av arrendejordbruk m. m. (309.)

Kungl. Maj:t bär den 17 februari 1928 till riksdagen avlåtit proposition (nr 97)
angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten, innefattande avgörande
jämväl av ifrågavarande skrivelse.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

21. den 3 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till befrämjande av växtförädling m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (322.)

Den 26 juni och den 31 juli 1925 anmäld, därvid erforderliga beslut i ämnet
fattades utom vad angår användningen för annat statsändamål av den å Alnarps
egendom uppförda byggnaden för Lunds universitets institution för ärftlighetsforskning,
sedan institutionen förflyttats till Svalöv. Sedan i sistnämnda ämne
lantbruksstyrelsen inkommit med förslag, har ärendet slutligen avgjorts den 4
januari 1928 (se IX. H. T. 1928 p. 67).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 10 mars 1926, i anledning av väckta motioner angående styckning
och försäljning av kronoegendomar. (70.)

Den 19 mars 1926 anmäld, därvid beslöts remiss till domänstyrelsen och 1925
års kolonisationssakkunniga. Sedan utlåtanden därifrån inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 30 april 1926, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt domänstyrelsen
att låta verkställa utredning om under domänstyrelsens vård ställda kronoegendomars
lämplighet för styckning till mindre jordbruk ävensom bemyndigade
styrelsen att tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom styrelsen
biträda med utredningen. Preliminära yttranden hava inkommit till Kungl.
Maj:t, men är utredningen ännu icke slutförd.

23. den 20 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner. (162.)

366

I den del skrivelsen icke vid anmälan den 4 juni och den 17 december 1926
slutbehandlats, nämligen beträffande av riksdagen ifrågasatt utredning, huru*
vida och i vilken omfattning genom lagstiftningsåtgärder kunde beredas möjlighet
till försäljning av jord i allmän ägo under sådana villkor, att bland
annat syftet med upplåtelsen behörigen tryggades, har, efter det utlåtande däri
avgivits av ett flertal myndigheter, åt 1927 års kronojordsakkunniga jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 2 september 1927 uppdragits att verkställa utredning
i ämnet. De sakkunniga hava den 17 oktober 1928 avgivit betänkande med
förslag rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans domäner (st.
off. utr. 1928: 25), innefattande förslag jämväl i förevarande avseende. Betänkandet
har remitterats till vederbörande myndigheter för yttrande.

24. den 8 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 102 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (176.)

Avgjord den 21 maj 1926 utom vad angår frågan om försäljning av det under
punkten 13 omförmälda område om 5,48 hektar av kronoegendomen 1 mantal
Istrum nr 1 Storegård i Skaraborgs län, rörande vilken fråga domänstyrelsen
den 25 februari 1928 inkommit med utlåtande. Ärendet bar, efter
det vetenskapsakademiens yttrande däri inhämtats, remitterats till kammarkollegium.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inflyttande
av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen
närmare åns utlopp i Mörrumsbukten. (181.)

Sedan till följd av anbefallning den 11 juni 1926 domänstyrelsen med skrivelse
den 2 juli 1928 överlämnat av länsstyrelsen i Blekinge län verkställd utredning
och därpå grundat förslag till inlösen av vissa enskilda laxfisken i Mörrumsån
samt statskontoret däröver yttrat sig, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående ordnandet av den
högre lantbruksundervisningen. (182.)

Se under punkten 5 här ovan.

27. den 19 maj 1926, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
rörande handeln med utsädesvaror. (243.)

Kungl. Maj:t har den 17 februari 1928 till riksdagen avlåtit proposition (nr
77) med förslag till lag angående handel med utsädesvaror.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

28. den 26 maj 1926, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
främjandet av småbruksundervisningen. (263.)

Av chefen för jordbruksdepartementet hava jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 1 juni 1928 tillkallats utredningsmän för utredning rörande lämpligaste
sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen.

29. den l juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av
inom landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Ärendet har den 9 juni 1926 remitterats till lantbruksstyrelsen, som ännu
icke avgivit utlåtande.

30. den 15 mars 1927, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (63.)

3G7

I de delar skrivelsen icke i 1928 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord

nämligen beträffande punkterna 25, 27 och 29 — har densamma anmälts
beträffande punkten 25 den 2 mars 1928, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 166), beträffande punkten 27 den 9 mars 1928, därvid beslöts proposition
till riksdagen (nr 168), samt beträffande punkten 29 den 13 januari
1928, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

31. den 1 april 1927, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande pensionering av besiktningsmän vid under offentlig kontroll
ställda slakterier. (114.)

Anmäld den 20 mars 1928, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 240).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 23 april 1927, i anledning av väckt motion om utvidgad rätt till
stamboksföring av svin. (128.j

Anmäld den 16 mars 1928, därvid utfärdades författningar i ämnet (sv f nr
45 och 46).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 6 maj 1927, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
avsättande till nationalpark av visst område av kronoparken Norra Kvill
i Kalmar län. (163.)

Anmäld den 27 januari 1928, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

34. den 17 maj 1927, i anledning av väckta motioner angående utredning
rörande den primära jordbruksfastighetskrediten. (196.)

De i 1927 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ännu icke slutfört
sitt uppdrag.

35. den 25 maj 1927, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majrt i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

I den del skrivelsen icke i 1928 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen beträffande den under punkten 62 gjorda hemställan om utredning
rörande åtgärder till fiskets befrämjande, är ärendet, sedan lantbruksstyrelsen
den 29 oktober 1928 däri avgivit remissutlåtande, beroende på Kungl. Marts
prövning.

36. den 2 juni 1927, angående ändrade bestämmelser rörande ersättning
till besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier. (253.)

Ärendet är, efter det medicinalstyrelsen däri ånyo yttrat sig, beroende på Kungl.
Majrts prövning.

37. den 8 juni 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till skogsvårdens befrämjande. (321.)

I den del skrivelsen avser anmälan om viss anslagsanvisning har densamma
^gjorts den 27 januari 1928. I vad skrivelsen avser utredning angående viss
ändring i förordningen om skogsvårdsavgifter har från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund infordrad utredning i ämnet ännu icke inkommit.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad

368

konvention rörande ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och.
Muonio älvar m. m. (328.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsinköp av bulvanhemman.
(332.)

I viss del anmäld den 14 december 1928. I övrigt är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 10, 12, 16, 17, 20, 21, 27 samt
30—33 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Sedan ärendet den 21 februari 1921 överlämnats från försvarsdepartementet,
har lotsstyrelsen den 26 i samma månad anbefallts att däri avgiva yttrande.
Dylikt yttrande har ännu icke inkommit.

2. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

3. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan om inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under 7.)

4. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterade) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag. Kommerskollegium har emellertid i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 23 september 1927, i avbidan på slutlig lösning av frågorna
om sjömanshusens omorganisation och sjömanspensioneringens ordnande,
framlagt förslag om en provisorisk organisationsändring av mera begränsad omfattning
till befrämjande av de utav riksdagen i dess förberörda skrivelse uttalade
önskemål. Sistnämnda förslag är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Ärendet, som tidigare handlagts inom finansdepartementet, har överlämnats till
1928 års tullkommitté.

6. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt eu
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas.
(304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga
bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den
31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit med betänkande i ämnet,
vilket betänkande för yttrande remitterats till vederbörande myndigheter. Yttranden
hava avgivits, och ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den o april 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att träffa
anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion
för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder. Sedan riksdagen i sin
här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921 för ändamålet anvisat ett
reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl. Maj:t vid olika tillfällen
under åren 1921—1925 ställt vissa belopp av anslaget till kommitténs förfogande
för fullgörande av det åt kommittén givna uppdrag. Sedan kommittén
sedermera anmält, att utbetalningarna av hjälpkrediter avslutats, så att de kommittén
lämnade uppdragen i huvudsak endast innebure övervakande och redovisning
av inflytande räntor och kapitalavbetalningar å vederbörande skuldförbindelser,
har kommittén upplösts med utgången av april månad 1927 samt
uppdrag lämnats åt kommitténs ordförande att, med biträde av annan person,
tillsvidare till den 1 juli 1930 fortsätta kommitténs avvecklingsarbete.

9. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2
i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911
(284.)

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 maj 1924, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen, som anbefallts att gemensamt verkställa
utredning i ämnet, hava den 21 april 1928 inkommit med sådan utredning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 29 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens övertagande av vissa fordringar hos svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen m. m. (282.)

Efter verkställd utredning har Kungl. Maj:t den 10 februari 1928 till riksdagen
avlåtit proposition i ämnet. (Jfr riksdagens skrivelse den 28 mars 1928, nr 95.)

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års riksdag.

370

12. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion angående bevarande
i svensk ägo av vissa stenkolstillgångar å Spetsbergen. (67.)

Kungl. Maj:t har den 10 februari 1928 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet.
(Jfr riksdagens skrivelse den 28 mars 1928, nr 95.)

13. den 24 mars 1927, i anledning av väckt motion om upphävande av
tullen ä jäst. (99.)

Sedan kommerskollegium anbefallts att verkställa den av riksdagen i ärendet
begärda undersökningen, har kollegium med utlåtande den 12 september 1928
till Kungl. Maj:t överlämnat ifrågavarande utredning. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner om beredande av
likställighet i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och
dess binäringar samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m.
(181.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens
skrivelse förmäles. Ifrågavarande utredning är ännu icke slutförd.

15. den 25 maj 1927, angående utredning rörande det vid försäljning av
varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
(183.)

Ärendet är föremål för utredning inom handelsdepartementet.

Av dessa ärenden äro de under 11 och 12 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

Bilaga I''

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1928 och
vari under av 1928 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1907 (ten 2 oktober (nr 255), angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari Cnr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (nr 399), 1910 den 8 november (nr 577), 1912 den
8 januari (nr 35), 1913 den 17 februari (nr 79) och 1918 den 27 december
(nr 512), angående ändringar i firmalagen.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (nr 88), angående upphävande av bestämmelser om
förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Den 14 juni 1928 fann Kungl. Maj:t på socialdepartementets föredragning
framställningen, vad anginge ämbeten och tjänster, som tillsattes på nämnda
departements föredragning, icke föranleda vidare åtgärd. Kungl. Maj:t förordnade,
att avskrifter av J.O:s skrivelse skulle överlämnas till försvars-, ecklesiastik- och
jordbruksdepartementen för vidtagande av de åtgärder, som i anledning av
J.O:s framställning möjligen kunde ankomma på dem.

Inom försvarsdepartementet hava yttranden över framställningen infordrats
från marinförvaltningen, flottans pensionskassa, sjökarteverket och flygstyrelsen.
Yttrande har inkommit från flottans pensionskassa.

Genom beslut den 29 juni 1928 fann Kungl. Maj:t på ecklesiastikdepartementets
föredragning framställningen, vad anginge tjänster, som tillsattes på
nämnda departements föredragning, icke föranleda vidare åtgärd.

Inom jordbruksdepartementet är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.
(Social-, försvars-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen.)

5. 1921 den 27 september (nr 400), angående indrivning och redovisning av
kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 § utsökningslagen
särskild utmätningsman förordnats.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

372

6. 1922 den 31 maj (nr 308), angående sättet för kronodebetsedlarnas av
lämnande från häradsskrivarna till postverket.

Kungl. Maj:t fann den 5 april 1928 framställningen icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd. (Kommunikationsdepartementet.)

7. 1922 den 25 augusti (nr 477), angående offentligheten av innehållet i tidningen
» Polisunderrättelser ».

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

9. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna om
gåvobeskattning i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. ^Finansdepartementet.)

10. 1923 den 11 december (nr 557), angående forum för mål rörande överträdelser
av kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka och kungl. förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

11. 1925 den 29 oktober (nr 437/1924), angående ändring av lagen den
22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1928 (sv. f. nr 41). (Justitiedepartementet.)

12. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna om
resekostnadsersättning i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m.

Sedau yttranden med anledning av den i 1927 års ämbetsberättelse omförmälda
remissen inkommit från samtliga länsstyrelser, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

13. 1926 den 20 oktober (nr 512), angående ändring i vissa avseenden av
gällande bestämmelser om tillsyn å stämpelavgifts utgörande samt om
uppbörd och redovisning av stämpelmedel.

Anmäld den 16 mars 1928 i proposition nr 194 med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften in. m. Ånyo anmäld den 26 oktober 1928. (Finansdepartementet.
)

14. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1927 den 19 mars (nr 164), angående behov av föreskrifter om handläggningen
av vissa inteckningsärfnden i sådana fäll, då-gemensamt
intecknade fastigheter - äro belägna- inom skilda domstolars områden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)- -

373

16. 1927 den 4 april (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av
större följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler om förvandling
av två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

17. 1927 den 2 september (nr 412), angående omreglering av Västmanlands
södra, Västmanlands västra och Västmanlands norra domsagor.

Kungl. Maj:t fann den 14 juni 1928 gott förordna, att Västmanlands södra
domsaga från och med den 1 januari 1929 skulle uppdelas å Västmanlands
västra och Västmanlands norra domsagor sålunda, att Snevringe härads tingslag
skulle tilläggas den förra domsagan samt Tuhundra, Siende och Ytter -Tjurbo härads tingslag den senare domsagan, vilken därefter skulle benämnas
Västmanlands mellersta domsaga. Därjämte förordnades dels att Västmanlands
västra domsaga skulle utgöra två tingslag, omfattande, det ena, benämnt
Åkerbo och Skinnskattebergs härads tingslag, dåvarande Västmanlands västra
domsagas tingslag med tingsställe i Köping och det andra Snevringe härads
tingslag med tingsställe i Kolbäck, dels ock att Västmanlands mellersta domsaga
skulle bilda två tingslag, omfattande, det ena, benämnt Gamla Norbergs
bergslags tingslag, sagda bergslag med tingsställe i Norbergs by och det andra,
benämnt Siende och Norrbo tingslag, Vagnsbro, Norrbo, Tuhundra, Siende och
Ytter-Tjurbo härader med tingsställe i Västerås; och fattades i övrigt erforderliga
beslut. (Justitiedepartementet.)

18. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1927 den 14 december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Anmäld den 16 mars 1928 i proposition nr 214 med förslag till taxeringsförordning.
Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

20. 1927 den 29 december (nr 608), angående ersättning åt värnpliktige A.
V. Andersson i Upperud.

Kungl. Maj:t har den 27 januari 1928 funnit gott tillerkänna Andersson viss
ersättning. (Justitiedepartementet.)