Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
1
Nr 89.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående vissa
med förslag till sinnessjuklag vi. m. sammanhängande
frågor; given Stockholms slott dm 8 februari
1929. ''
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Liibeek.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 8 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Departementschefen, statsrådet Lubeck, anför, efter gemensam beredning
med cheferna för justitie- och finansdepartementen:
... (-Teno“ beslut forut i dag har Kungl. Maj:t förordnat, att proposition med
förslag till sinnessjuklag m. in. skall avlåtas till riksdagen. Ett genomförande
av berörda ° förslag kommer att medföra viss ökning av statens utgifter för
sinnessjukvårdsväsendet, varjämte vissa ytterligare utgifter föranledas av de
nya bestämmelser angående sinnessjukvården, som torde böra i adminiBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 72 liåft. (Nr 89.) sos 29 1
Verkställda
utredningar
ämnet.
2 Kungl. Maj ds proposition nr <S19.
strativ ordning meddelas av Kungl. Maj:t i samband med de nya lagbestämmelsernas
utfärdande. -Tåg anhåller att nu få lämna eu redogörelse beträffande
de kostnader, som i följd härav bliva erforderliga. Därvid vill jag
inledningsvis framhålla, att lagstiftningen är avsedd att träda i kraft först
den 1 januari 1931 och alltså efter utgången av budgetåret 1929/1930 samt
att man icke har att räkna med några utgifter redan under nämnda budgetår.
Emellertid är det önskvärt, att de omförmälda nya administrativa bestämmelserna
kunna utfärdas så snart som möjligt efter lagens antagande. Innan
sagda bestämmelser träda i kraft, måste nämligen ett stort antal följdbestämmelser
utfärdas av underordnade myndigheter, vilket ej kan ske utan
ett vidlyftigt arbete. På grund härav har det synts lämpligt att, oaktat särskilda
medel för närvarande icke behöva beviljas, riksdagen redan nu far
tillfälle att uttala sig om de grunder, efter vilka medel för ifrågavarande
ändamål böra utgå, ävensom rörande vissa med nu avsedda spörsmål sammanhängande
formella frågor.
Till eu början må nämnas, att nyss avsedda, för riksdagen framlagda
1 förslag till sinnessjuklag, i det följande benämnt lagförslaget, är grundat pa
ett av 1926 års sinnessjuksakkunniga den 2 juni 1927 avgivet betänkande
med förslag till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet
m. m. (Statens offentliga utredningar 1927: 10). Nämnda betänkande
innefattar förslag allenast till sådana bestämmelser, som de sakkunniga
ansågo böra erhålla lags karaktär. Till de bestämmelser åter, som
borde utfärdas i administrativ ordning, hava nämnda sakkunniga framlagt
förslag i ett den 23 juni 192.3 avgivet betänkande med förslag till stadga angående
sinnessjukvården i riket m. m. (Statens offentliga utredningar 1928:18).
Sistnämnda betänkande innehåller vidare eu utredning rörande de kostnader,
som ett genomförande av de av de sakkunniga framlagda förslagen kunna medföra
för statsverket. Berörda förslag till stadga — stadgan jämte den föreslagna
nya lagen skulle ersätta den nu gällande förnyade stadgan den 14 juni 1901
angående sinnessjuke — benämnes i det följande stadgeförslaget. A idare ma
erinras, att 1926 års sakkunnigas förslag utgör eu överarbetning av ett
den 26 november 1923 avgivet betänkande med förslag till lag om vård av
sinnessjuka m. tf. författningar (Statens offentliga utredningar 1923: 74), vilket
betänkande är utarbetat av den 12 september 1913 tillkallade sakkunniga.
Över 1928 års förslag hava yttranden infordrats från överståthållarämbetet
ävensom länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län efter
hörande av stadsfullmäktige och förste stadsläkaren i respektive Stockholm,
Göteborg och Malmö, från övriga länsstyrelser efter hörande av förste provinsialläkaren
i länet, från medicinalstyrelsen efter hörande av samtliga
hospitalsdirektioner, Sveriges läkarförbund, förste provinsialläkarnas förening,
svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen, svenska
psykiatriska föreningen, föreningen liospitalsförvaltningens tjänstemän, svenska
liospitalspersonalens förbund samt svenska hospitalens ekonomipersonals
förbund, ävensom från fångvårdsstyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoiet,
allmänna civilförvaltningens lönenämnd, svenska stadsförbundet, svenska
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund samt svenska fattig,
vårds- och barnavårdsförbundet.
\ad först angår lagförslaget, torde dess bestämmelser komma att med
nödvändighet medföra utgifter — frånsett de ökade kostnader för läkare och
annan personal å fångvårdens sinnessjukavdelningar, som berörts i propositionen
rörande förslaget — för dels medicinalstyrelsen såsom utskrivningsinstans
och dels förhör angående å sinnessjukvårdsanstalt intagna personer.
I det förra avseendet är att erinra, att enligt 20, 84, 89 och 50 §§ i lagförslaget
medicinalstyrelsen har att handlägga vissa ärenden rörande utskrivning
samt förhör vid domstol angående å sinnessjukhus intagna personer.
Vid sådan handläggning skall medicinalstyrelsen enligt 2 § i samma förslag
bestå av förutom chefen för den byrå, till vars handläggning ärendet hör,
samt ytterligare eu byråchef, i vars ställe dock generaldirektören själv må
inträda en av psykiatrerna i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd även.
som två av Konungen särskilt utsedda lekmannaledamöter. Till nämnda
psykiatrer skall enligt redan gällande föreskrifter (riksdagens skrivelse den
5 april 1924 (nr 5 A), brev till medicinalstyrelsen den 11 april 1924) för varje
inställelse utgå ett arvode av 40 kronor eller, om ifrågavarande psykiater
åtnjuter särskilt årsarvode, ett arvode av 80 kronor. För de båda lekmannaledamöterna
torde jämväl ett arvode av 40 kronor för varje inställelse böra
bestämmas. Då man lärer kunna räkna med att styrelsen kommer att i
nämnda sammansättning sammanträda ungefär eu gång var fjortonde dag
eller 25 gånger årligen, skulle kostnaderna för sammanträdena komma att
uppgå till högst (3 X 25 X 40) 3,000 kronor, för år räknat, vilket belopp dock
kan förväntas något minskas, i den mån psykiater, som åtnjuter årsarvode
såsom ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, kan anlitas.
Medicinalstyrelsens ifrågavarande verksamhet torde därjämte komma att
föianleda kostnader dels för eu föredragande, dels ock för resor och expenser.
I det anförande, vari jag hemställde om remiss till lagrådet av lagförslaget,
framhöll jag, att man lämpligen kunde tillsätta en gemensam föredragande
föi nu omförmälda ärenden och de ärenden, som skola behandlas av medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd, att man för detta ändamål hade att
läkna med inrättandet av eu ny heltidstjänst i medicinalstyrelsen samt att
detta förslag emellertid borde närmare prövas efter medicinalstyrelsens hörande.
Med den vidare behandlingen lärer emellertid utan olägenhet kunna
anstå till nästa år, och jag vill här endast framhålla, att inrättandet av en
dylik ny heltidstjänst under förutsättning att befattningshavaren placeras
i 28:e lönegraden — skulle draga en årskostnad av omkring 10,000 kronor
jämte dyrtidstillägg och vikariatsersättning.
Samtliga nu omnämnda inställelse- och lönekostnader skulle komma att
belasta det ordinarie förslagsanslaget till medicinalstyrelsen.
Merkostnaden för resor torde överslagsvis kunna beräknas till 2,000 kronor
årligen att utgå ur det under femte huvudtiteln upptagna ordinarie förslags
-
Av lagförslaget
föranledda
utgifter.
Medicinalstyrelsen
såsom utskrivningsInstans.
Departements
chefen.
Förhör vid
domstol angående
å
sinnessjukvårdsanstalt
Intagen.
Lagförslaget.
1926 års
sakkunniga■
4 Kungl. Maj:is proposition nr 39.
anslaget till rese- och traktamentspenningar, medan merkostnaden för expenser,
vilken bör utgå av femte huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till
skrivmaterialier och expenser, ved in. m., överslagsvis kan beräknas till 500
kronor om året.
Beträffande förhör vid domstol angående å sinnessjukvårdsanstalt intagen
person innehåller lagförslaget bland annat följande. För vinnande av utredning
angående omständigheter av betydelse för frågan, huruvida någon, som
är intagen för vård eller observation å sinnessjukhus eller för vård å sinnessjukavdelning
vid fångvården, är i behov av sådan vård, må personer, vilka
kunna antagas äga kännedom om dylika omständigheter, vid domstol höras
såsom vittnen eller upplysningsvis. Förhör må begäras av den för sjukvården
å sjukhuset eller avdelningen ansvarige läkaren (sjukvårdsläkaren).
År frågan om den intagnes kvarhållande beroende pa medicinalstyrelsens
provning, må förhör angående honom begäras av styrelsen. Angående den,
som är intagen för vård å sinnessjukhus, må förhör begäras även av överinspektören
för sinnessjukvården i riket. Den intagne eller annan, som
äger att påkalla hans utskrivning (make, anförvant, förmyndare, god man,
för kostnaden för den intagnes vårdande å sinnessjukhuset ansvarig) kan
hos sjukvårdsläkaren eller, om befogenhet att begära förhör tillkommer
medicinalstyrelsen, hos styrelsen göra hemställan om att förhör skall begäras.
Sådan hemställan skall följas, om förhöret ej finnes vara obehövligt, dock
att förhör, vare sig hemställan gjorts eller icke, ej må begäras, om erforderlig
utredning utan olägenhet kan vinnas utan förhör. De personer, som
inkallats till förhör, skola äga åtnjuta ersättning enligt de angående ersättning
åt vittnen i brottmål gällande reglerna, därvid iakttages, att ersättningen
alltid skall stanna å statsverket.
Kostnaderna för inkallade personers inställelser torde i enlighet med vad
i förenämnda sakkunnigbetänkande av år 1928 föreslagits böra utgå av anslag
under andra huvudtiteln.
Emellertid kunna förhören föranleda jämväl kostnader av beskaffenhet att
böra utgå av under femte huvudtiteln uppfört anslag.
Härom anfördes i 1927 års betänkande, vari emellertid de åligganden, som
enligt förslaget skola åvila medicinalstyrelsen, överlämnats åt en särskild
»sinnessjuknämnd», följande.
Bisk förelåge för att domstolen skulle förbise de möjligheter till förbättrad
utredning, som kunde yppa sig under förhörets gång. I vissa fall
kunde därför sjukvårdsläkare, som påkallat förhör, hava anledning att övervara
detta. Detsamma gällde överinspektören, liksom sinnessjuknämnden
kunde finna behövligt, att eu psykiater finge närvara vid ett forhor, som
påkallats av nämnden. Bestämmelser i syfte att möjliggöra dylika inställelser
vid förliörsdomstolen borde därför i administrativ ordning meddelas.
I enlighet härmed upptogo de sakkunniga i 1928 års betänkande förslag
till dylika administrativa bestämmelser. 37 § i stadgeförslaget innehåller
sålunda, att överläkare vid statens sinnessjukhus må med medicinal
-
Ktunjl, Maj:t.s proposition nr SO.
styrelsens medgivande bevista av honom begärt förhör samt är skyldig
att efter medicinalstyrelsens förordnande övervara av annan begärt förhör.
Enahanda skyldighet föresläs i 41 § i stadgeförslaget skola åvila jämväl
underordnade läkare (förste och andre läkare) vid nämnda sinnessjukhus.
Enligt 8 § i ett av de sakkunniga utarbetat förslag till instruktion för sinnessjuknämnden
skulle nämnden kunna uppdraga åt någon av sina ledamöter
eller överinspektören för sinnessjukvården att övervara av nämnden
begärt förhör. Kunde det ej ske, men funnes lämpligt, att förhöret övervores
av sinnessjukläkare, skulle det ankomma på medicinalstyrelsen att på
anmälan av nämnden förordna läkare vid något statens sinnessjukhus att
övervara förhöret. Enligt 4 § i ett av de sakkunniga upprättat förslag till instruktion
för överinspektören för sinnessjukvården i riket skulle slutligen
denne med medicinalstyrelsens medgivande kunna bevista av honom begärt
förhör eller hos styrelsen påkalla, att läkare vid något statens sinnessjukhus
förordnades att övervara förhöret.
Kostnaderna för överinspektörens och de vid statens sinnessjukhus anställda
läkarnas resor för ifrågavarande ändamål, vilka kostnader föreslogos
skola utgå av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
rese- och traktamentspenningar, beräknades överslagsvis till 1,000 kronor
årligen. Kostnaden för resor, företagna av ledamot i sinnessjuknämnden,
är inräknad i den för nämnden beräknade resekostnaden.
Mot den gjorda kostnadsberäkningen hava några erinringar icke gjorts Yttranden
i de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena. över 1928 drs
'' förslag.
Om, såsom i lagförslaget föreslås, medicinalstyrelsen skall, sammansatt Departementspå
särskilt sätt, utöva de funktioner, som enligt 1927 års förslag skulle till- chefen,
komma sinnessjuknämnden, måste uppenbarligen jämväl i handläggning av
utskrivningsärende deltagande ledamot av medicinalstyrelsen liksom även
medicinalstyrelsens föredragande i dessa frågor kunna efter beslut av styrelsen
företaga resor för utredning av utskrivningsärende. Kostnaden härför
är medräknad i den förut omnämnda merkostnaden för resor, föranledda
av medicinalstyrelsens befattning med bland annat frågor om förhör.
I fråga om kostnaden för resor av överinspektören och av vid statens
sinnessjukhus anställda läkare torde 1928 års förslag och därvid fogade beräkningar
kunna utan ändring godtagas.
I detta sammanhang är att nämna, att enligt lagförslaget förhör rörande
tilltalad eller lösdrivare, angående vilkens sinnesbeskaffenhet utlåtande infordrats,
kan anställas på framställning av vederbörande läkare eller, om
medicinalstyrelsens utlåtande inhämtats, på framställning av styrelsen. Dylikt
förhör anställes, vad angår tilltalad, i själva målet, och beträffande
lösdrivare vid underrätt, som bestämmes av den myndighet, där målet angående
lösdrivaren är anliängigt. Även vid sådant förhör kan det vara
anledning för läkare att närvara, och möjlighet härtill torde därför, såsom
av 1926 års sakkunniga framhölls i deras betänkande av år 1927, böra i
administrativ ordning beredas. Kostnaderna för inställelse av den, som in
-
Inställelser
vid handläggning
av
brottmål
eller vid förhör
rörande
lösdrivare.
Departements
chefen.
Administrativa
regler
av beskaffenhet
att föranleda
utgifter.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
kallats till förhör, liksom för inställelse av läkare vid sinnessjukavdelning
vid fångvården, lärer böra bestridas av anslag under andra huvudtiteln.
Däremot synes kostnaden för inställelse av annan läkare böra utgå av det
under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till rese- och traktainentspenningar.
För rätt till sådan inställelse torde böra uppställas enahanda
förutsättningar som för inställelse vid de tidigare omnämnda förhören. Da
de nu ifrågavarande inställelserna säkerligen komma att bliva ytterligt sällsynta,
synes någon ökning av anslaget av denna orsak icke bliva behövlig.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de utgifter, som kunna föranledas
av sådana bestämmelser, som lämpligen torde böra i samband med
en ny lagstiftning rörande sinnessjuka utfärdas i administrativ ordning.
De flesta av dessa bestämmelser äro i 1928 års förslag sammanfattade i det
förut berörda stadgeförslaget. En kortfattad allmän översikt över detta
torde därför här vara på sin plats, medan däremot förslagets detaljbestämmelser,
i vad de avse de olika utgiftsposter, om vilka här är fråga, komma
att refereras vid behandlingen av varje särskild utgiftspost. — Stadgeförslaget
omfattar sju kapitel, vilka behandla statens sinnessjukhus, kommunala sinnessjukhus,
enskilda sinnessjukhus, vårdhem för sinnessjuka, vård av sinnessjuka,
som icke äro intagna å sinnessjukhus eller vårdhem, ansvarsbestämmelser
och förslagets tillämpning å sinnesslöa. 1 det kapitel, som behandlar
statens sinnessjukhus, meddelas regler om medicinalstyrelsen såsom
överstyrelse för nämnda sinnessjukhus, om dessas direktioner och om de
olika där anställda befattningshavarna (1—68 §§), varefter upptagas bestämmelser
om intagning och vistelse å samt utskrivning från statens sinnessjukhus
(69—84 §§), om kontrollerad familjevård och om hjälpverksamhet i anslutning
till sådant sinnessjukhus (85 - 97 §§) samt om vissa tilltalade m. fl.
(98_100 §§). Stadgeförslaget åsyftar i första hand att i anslutning till lagförslaget
meddela en sammanfattning av de viktigare administrativa föreskrifterna
rörande sinnessjukhusen men upptager därjämte vissa betydelsefulla
nyheter. Utom sådana stadganden, som komma att i det följande
närmare beröras, torde här endast böra pekas på förslagets bestämmelser
rörande medelsförvaltningen vid statens sinnessjukhus, vilka avse att göra
det möjligt för direktionen att i frågor av mindre vikt överlåta beslutanderätten
åt den nuvarande styresmannen (sjukhuschefen). Denna har enligt
förslaget att antingen fatta sitt beslut efter samråd med sysslomannen (intendenten)
eller i sin tur överlåta beslutanderätten till den sistnämnde. Av
dessa bestämmelser följer, att sjukhuschefen och intendenten icke blott, såsom
nu delvis är fallet, faktiskt få avgöra dessa frågor utan även juridiskt
komma att mot det allmänna bliva, med direktionens uteslutande, därför
ansvariga.
De utgifter, som jag i detta sammanhang kommer att behandla, avse följande
ändamål, nämligen uppdelning av ansvaret för sjukvården vid de större
sjukhusen på flera ansvariga läkare, omläggning av det arbete, som nu åligger
Kungt. Maj:ts proposition nr $9,
direktionens sekreterare, ändrade regler rörande traktamentsersättning åt
direktionsledamöter, ökning av möjligheterna att bereda understöd åt mindre
bemedlade personer, som utskrivits från sinnessjukhus, anordnande försöksvis
av hjälpverksamhet i anslutning till sinnessjukhus, åtgärder till underlättande
av psykiatrisk undersökning av vissa mindre bemedlade tilltalade
m. fl., uppdelning av nuvarande överinspektörsbefattningen, inspektion av
enskilda sinnessjukhus och vårdhem, kontroll av sinnessjukvård genom stads-,
stadsdistrikts-, köpings- och municipalläkare samt resor för landsfiskaler.
I lagförslaget förutsattes, att sinnessjukhus skall kunna uppdelas på flera
avdelningar med särskilda sjukvårdsläkare.
Frågan om sådan uppdelning har sedan länge varit aktuell beträffande
statens sinnessjukhus.
I skrivelse den 7 mars 1917 föreslog sålunda medicinalstyrelsen i den av
styrelsen framlagda planen för det då ifrågasatta, numera färdiga hospitalet
i Hälsingborg, att den egentliga sjukvårdsledningen skulle delas mellan
anstaltens administrativa ledare (chefläkaren) och två överläkare.
I anledning härav yttrade chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow,
i den proposition (nr 266), som den 14 april 1917 avläts till riksdagen angående
uppförande av hospitalet, i huvudsak följande.
Såväl i Sverige som i utlandet hade framhållits nödvändigheten av att
ledningen av offentliga anstalter för sinnessjuka med avseende på både sjukvården
och den ekonomiska administrationen förbleve samlad i chefläkarens
hand. Kravet på denna enhetlighet syntes dock icke avse så mycket sjukvården
i egentlig mening som fastmer de med anstaltsvården och ekonomien
samhöriga sjukvårdsfrågorna. Genom den föreslagna uppdelningen av sjukvårdsledningen
vid anstalten syntes därför den erforderliga enhetligheten
icke behöva äventyras. A andra sidan syntes det kunna antagas, att chefläkaren
därigenom bättre än vid mången mindre anstalt bleve i tillfälle att
utöva den administrativa ledningen, varjämte eu sådan uppdelning även
syntes ägnad att gagna den egentliga sjukvården.
1913 års salckunniga anslöto sig jämväl till tanken på eu uppdelning av
ansvaret för sjukvården vid de större statsanstalterna. De anförde härom
följande.
Enligt gällande bestämmelser vore hospitalets överläkare även ansvarig
för sjukvården, vilken storlek anstalten än månde äga. I själva verket bleve
det emellertid på större hospital med 800 sjuka eller däröver omöjligt för
överläkaren att fullt och i detalj kunna känna varje där vårdad persons
sjukhistoria och tillstånd efter intagningen. Det torde därför föreligga behov
av att chefen å dessa större hospital finge sin sjukvårdande verksamhet inskränkt
till endast eu del av hospitalet och att därjämte anställdes särskild
överläkare med ansvar för sjukvården å annan del av hospitalet. Förslag
härom hade också blivit framställt inom medicinalstyrelsen av chefen för
hospitalsbyrån, medicinalrådet R. Stenbeck. Till detta förslag hade psykiatriska
föreningen, som diskuterat detsamma vid sitt årsmöte år 1915, enhälligt
uttalat sin anslutning.
De sakkunniga räknade i sitt förslag med att för det sålunda angivna
ändamålet vid vart och ett av åtta hospital en hospitalsläkartjänst skulle
ändras till överläkartjänst.
Nya överläkartjänster.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
Då medicinalstyrelsen sedermera i skrivelse den 28 augusti 1925 framlade
beräkning av det ordinarie förslagsanslaget till hospital och asyler för budgetåret
1926/1927, föreslog styrelsen, att vid Hälsingborgs hospital måtte anställas
en överläkare av l:a klass — chefläkare — samt 2 överläkare av
2:a klass.
I utlåtande den 25 september 1925 över medicinalstyrelsens förslag yttrade
allmänna civilförvaltningens lönenämnd, efter att hava erinrat om att förslaget
anslöte sig till det av 1913 års sakkunniga framlagda förslaget till lag om
vård av sinnessjuka, bland annat följande.
Att innan nämnda lagförslag blivit av statsmakterna granskat och godkänt
låta en i detsamma innefattad princip komma i tillämpning vid ett enstaka
hospital syntes lönenämnden innebära ett föregripande beträffande frågans
lösning i dess helhet, helst som befogade anspråk givetvis skulle komma
att framställas om införande av samma organisationsform vid åtminstone
de befintliga största hospitalen, vilkas patientantal icke avsevärt understege
det för Hälsingborgshospitalet beräknade. Lönenämnden kunde därför icke
i frågans dåvarande läge tillstyrka medicinalstyrelsens förslag i ifrågavarande
hänseende utan förordade i stället för de föreslagna chefläkar- och överläkar -befattningarna en överläkarbefattning och två förste hospitalsläkarbefattningar.
I 1926 års statsverksproposition anförde dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, i frågan.
Av skäl lönenämnden anfört ansåge han sig icke kunna förorda, att den
av medicinalstyrelsen föreslagna organisationsformen då infördes, utan syntes
läkarvården vid det nya hospitalet tills vidare böra bestridas med befattningshavare
i den löneställning, lönenämnden ifrågasatt. Eu dylik anordning
borde åtminstone inom den närmaste framtiden icke behöva möta några
större svårigheter.
Vid frågans behandling i riksdagen yrkade herr A. Petrén i eu inom
första kammaren väckt motion (nr 33), att vid Hälsingborgs hospital måtte
anställas en överläkare av Pa klass och två överläkare av 2:a klass.
I skrivelse den 24 februari 1926 (nr 38) anförde riksdagen i ämnet följande.
Riksdagen anslöte sig till den av lönenämnden uttalade meningen. Innan
förslaget till lag om vård av sinnessjuka blivit prövat, funne riksdagen sålunda
icke tillrådligt att i fråga om läkarpersonalen vid Hälsingborgshospitalet
en ny organisationsform infördes, utan ansåge riksdagen i likhet med Kungl.
Maj:t, att läkarvården vid detta hospital borde, åtminstone till dess nyssnämnda
prövning skett, bestridas med befattningshavare i den löneställning,
lönenämnden ifrågasatt.
Sedermera föreslog medicinalstyrelsen i skrivelse den 23 april 1926 sådan
ändring av de vid Hälsingborgshospitalet anställda överläkarens och förste
hospitalsläkarnas behörighet och befogenheter, att bland annat var och en
av dem skulle ansvara för sjukvården å den honom särskilt anförtrodda
huvudavdelningen.
Med anledning av detta förslag anfördes i 1927 års statsverksproposition
av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, att enligt
hans uppfattning starka lämplighetsskäl talade för att — utan ändring av
läkarnas ställning i lönehänseende — den av medicinalstyrelsen föreslagna
Kwajl. Maj.ts proposition ur 8!). J)
organisationen av sjukvårdsledningen bleve gällande, när beläggningen ä
hospitalet tagit en mera avsevärd omfattning, och att han, dä sä bleve fallet,
ämnade föreslå Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter av i huvudsak det innehåll,
medicinalstyrelsen föreslagit.
1 skrivelse den 5 april 1927 (nr 5 A) anmärkte emellertid riksdagen, under
erinran om innehållet av dess nyss omnämnda skrivelse av år 192(5, att skäl
för frångående av den av riksdagen där uttalade uppfattningen alltjämt icke
syntes föreligga.
Några ändrade bestämmelser rörande de vid hospitalet i Hälsingborg anställda
läkarnas behörighet och befogenheter hava icke utfärdats.
1!)26 års sakkunniga föreslogo i stadgeförslaget, att personalen vid statens
sinnessjukhus skulle utgöras av, bland andra, eu överläkare, tillika sjukhuschef,
samt överläkare, som må erfordras jämte sjukhuschefen (2 §). Förslaget
innehåller vidare bland annat följande bestämmelser rörande förhållandet
emellan de olika överläkarna vid samma sjukhus. Sjukvården handliaves, under
överinseende av medicinalstyrelsen och överinspektören för sinnessjukvården,
av vederbörande överläkare, var å sin avdelning, i egenskap av sjukvårdsläkare
(3 §). Överläkare, som icke är sjukhuschef, åligger att beträffande
sin avdelning lämna sjukhuschefen de uppgifter, som erfordras för fullgörande
av vissa honom åliggande skyldigheter, så ock i övrigt tillhandagå
honom med utredning eller yttrande, som han för sin tjänst må påfordra
(38 §). Sjukhuschefen är ledamot av direktionen (11 ij). Annan överläkare
äger att hos direktionen väcka förslag i frågor, som beröra hans avdelning,
samt att vid behandlingen av sådana frågor deltaga i direktionens överläggningar
med rätt för honom att få från direktionens beslut avvikande mening
antecknad i dess protokoll (38 §). Frågor om semester och annan tjänstledighet
för sjukvårdspersonal avgöras efter närmare angivna fördelningsgrunder
av direktionen eller sjukhuschefen. Sjukhuschefen må dock i fråga om sjukvårdspersonal,
som tillhör annan överläkares avdelning, tills vidare åt denne
överlåta sin ifrågavarande befogenhet. Avser beslut, som i dylika frågor
meddelas av direktionen, av direktionens ordförande å dess vägnar eller av
sjukhuschefen, befattningshavare, vilken är underställd annan överläkare än
sjukhuschefen, skall nämnde överläkares skriftliga yttrande inhämtas, innan
beslut meddelas (60 §).
I sin motivering till 2 § i stadgeförslaget anförde de sakkunniga:
»Först och främst hava de sakkunniga anslutit sig till det jämväl av 1913
års sakkunniga understödda förslaget om möjlighet att på de större sinnessjukhusen
fördela ansvaret för sjukvården på liera läkare, vilka samtliga
skulle benämnas överläkare och i fråga om sjukvården vara i förhållande
till varandra självständiga. Skälet härför är givetvis i första hand det av
nämnda sakkunniga anförda eller att det vid ett större sinnessjukhus i själva
verket är omöjligt för en.läkare att fullt och i detalj kunna känna varje där
vårdad persons sjukhistoria och tillstånd efter intagningen. Härvid må endast
erinras om att numera ett flertal av statens sinnessjukhus har mer än 800
patienter och att patientantalet i tre fall uppgår till 1,200 eller därutöver
(Uppsala, Lund, Hälsingborg). I betraktande kommer också, att det med
VJ26 års
sakkunniga.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
nuvarande organisation måste bliva nödvändigt, att ett icke obetydligt antal
av de vid statens sinnessjukvård anställda läkarna aldrig, t. ex. på grund
av cbefsplatsernas relativa fåtalighet och vederbörandes bristande fallenhet
för administrativ verksamhet, kan nå fram till ställning av chef för sinnessjukhus.
Skall eu tillfredsställande rekrytering till ifrågavarande läkarbana
kunna äga rum, torde det emellertid vara nödvändigt, att man kan ställa i utsikt
för alla i medicinskt avseende fullt kompetenta läkare att åtminstone
kunna erhålla en självständig ställning i fråga om sjukvården. Likaledes med
hänsyn till angelägenheten av en tillfredsställande rekrytering synes det lämpligt,
att innehavarna av de nya överläkarbefattningarna, som i många fall ju
komma att bliva slutposter, erhålla en något bättre ekonomisk gottgörelse
iin för sjukvården icke ansvariga läkare. De sakkunniga hava tänkt sig, att
de i sådant avseende skola erhålla samma förmån av fri boställsvåning med
bränsle ävensom, i förekommande fall, elektrisk belysning, som nu tillkommer
överläkare. Härigenom blir också avlöningssystemet mera konsekvent, eftersom
dessa överläkare skulle komma att bliva ansvariga för sjukvården för
minst lika många patienter som de nu vid de mindre hospitalen anställda
överläkarna, vilka ju åtnjuta nämnda förmån. De sakkunniga förorda därför,
att de nya överläkarna i likhet med sistnämnda hittillsvarande överläkare
i avlöningshänseende erhålla ställning av överläkare av 2:a klass, vilket just
innebär, att de med bibehållande av den för hospitalsläkare av l:a klass
och överläkare av 2:a klass gemensamma lönegraden (B 28) erhålla nyssberörda
naturaförmån.»
I sin redogörelse för de av deras förslag föranledda kostnaderna anförde
de sakkunniga vidare:
»De sakkunniga hava tänkt sig, att en liospitalsläkartjänst av i:a klass
skulle omändras till överläkartjänst av 2:a klass vid ett vart av de sinnessjukhus,
där vårdplatsantalet uppgår till omkring 800 men understiger 1,200,
eller vid
Vänersborgs sinnessjukhus (1,080 vårdplatser)
Västerviks » ( 972 )
Säters » ( 972 » )
Strängnäs » ( 850 » )
Kristinehamns > ( 800 » )
Vadstena » (788 )
Vid de sinnessjukhus, där vårdplatsantalet uppgår till 1,200 eller däröver,
föreslås, att två hospitalsläkartjänster av l:a klass skola omändras till överläkartjänster
av 2:a klass.
Dessa sinnessjukhus äro:
Lunds sinnessjukhus (1,262 vårdplatser)
Uppsala » (1,246 » )
Hälsingborgs » (1,200 » )
Den nu för ifrågavarande befattningshavare utgående ersättningen för
tjänstebostad jämte lyse och vedbrand utgör:
Vid Vänersborgs sinnessjukhus....... |
.... kronor |
1,320: - |
» Västerviks » ....... |
..... » |
1,260: — |
» Säters » ..... |
1,200: |
|
» Strängnäs » ....... |
..... » |
1,710: — |
» Kristinehamns » ....... |
..... » |
1,350: — |
» Vadstena » ....... |
!) 840: — |
) Exklusive lyse och vedbrand.
Kungl. Maj:ts proposition nr bil. I 1
Vid Lunds sinnessjukhus............ kronor 1,320: —
........... » 1,200: —
Uppsala » •> 1,770:
........... » 1,500:
» Hälsingborgs » » '') 1,500:
......... » ■) 1,320: —
Summa kronor 16,290:-
Genom den föreslagna anordningen skulle statsverket alltså gå miste om
eu inkomst för hyra, lyse och vedbrand av omkring 16,600 kronor.»
De sakkunnigas förslag'' om att nya överläkartjänster skola inrättas hava
i samtliga avgivna yttranden lämnats utan anmärkning.
Allmänna civilförvaltningens lönenämncl anför efter att hava erinrat om
nämndens tidigare uttalanden samt refererat de sakkunnigas skäl för de nya
överläkartjänsternas inrättande:
»Härtill vill lönenämnden endast tillägga, att det här rör sig om eu grupp
befattningshavare, vilken haft att underkasta sig en dyrbar utbildning och
för vilken statstjänsten ur ekonomisk synpunkt måhända icke alltid ter sig
lika förmånlig som den enskilda läkar praktiken. Beaktas må ock de mycket
stora krav, som måste ställas på sinnessjukläkaren, om sjukvården vid de
statliga sinnessjukanstalterna skall motsvara de fordringar, man numera vill
ställa på den offentliga sinnessjukvården. Ur denna synpunkt torde de sakkunnigas
förslag i förevarande hänseende böra betraktas såsom ett betydelsefullt
led i de omfattande åtgärder till förbättrande av sinnessjukvården i
riket, som av statsmakterna under senare år vidtagits eller som ännu återstå
att genomföra.»
I fråga om sättet för de föreslagna befattningshavarnas avlönande yttrar
emellertid lönenämnden:
»Enligt lönenämndens mening måste det starkt ifrågasättas, huruvida
systemet med bostad in natura såsom löneform bör ytterligare utsträckas.
Lönenämnden tillåter sig erinra, hurusom den överläkare tillkommande
naturaförmånen i form. av fri bostad är eu kvarleva från den tid, då det nya
lönesystemet ännu icke var i tillämpning vid hospitalen och då överläkarna
liksom även hospitalsläkarna och de biträdande läkarna ägde åtnjuta nyssnämnda
naturaförmåner. Bostadsförmånen har emellertid principiellt uteslutits
i det nya lönesystemet. Lönenämnden vill därför ifrågasätta, huruvida icke
spörsmålet om ett borttagande av överläkarnas vid hospitalen bostadsförmån
och ersättande med lön i en eller annan form bör hänskjutas till den kommitté,
som av Kungl. Maj:t tillsatts den 29 juni 1928 med uppdrag, bland
annat, att verkställa utredning rörande en allmän revision av gällande av
löningsförfattningar. I frågans nuvarande läge och i avvaktan i allt fall på
det resultat, nämnda kommitté kan komma att framlägga, har nämnden
emellertid ansett sig kunna biträda de sinnessjuksakkunnigas förslag rörande
fri boställsförmån åt de nya överläkarna, dock endast under den förutsättning
att den föreslagna anordningen gives provisorisk giltighet.»
Statskontoret anför följande.
Förslaget om införande av nya överläkartjänster vore lämpligt och ägnat
att åstadkomma en ändamålsenligare vård och förvaltning vid de större *)
Yttranden
i ver 1928 års
förslag.
*) Exklusivo lyse och ved i köket.
12
Kuntjl. Maj:ts proposition nr 89.
sinnessjukhusen. Statskontoret ville framhålla, att, därest dessa läkare, såsom
lönenämnden föreslagit, provisoriskt finge fri bostad sig tilldelad, det
säkerligen komme att möta svårighet att sedermera fråntaga dem nämnda
förmån och att det icke komme att bliva lätt att beräkna en skälig kompensation
därför. Statskontoret ansåge för sin del några betänkligheter icke
böra möta mot att de nya överläkarna i avseende å bostadsförmåns tillgodonjutande
definitivt likställdes med de nuvarande sjukhuscheferna.
Direktionen för Östersunds hospital förordar, att jämväl vid nämnda hospital
en hospitalsläkartjänst av första klassen utbytes mot eu överläkartjänst.
Såsom skäl härför åberopas, att Östersunds hospital numera hade ett platsantal
av 700, att motivet för anställandet av ytterligare överläkare vid ett
platsantal av 800 gällde även vid ett platsantal av 700 samt att, då Östersunds
hospital vore det enda hospital med mellan 400 och omkring 800
platser, vid alla andra hospital utom Östersunds på en överläkare skulle
komma högst omkring 400 patienter.
Departements- 1*4 de av de sakkunniga samt lönenämnden anförda skälen har även jag
eiiofen. kommit till den uppfattningen, att nya överläkartjänster böra inrättas vid
de större av statens sinnessjukhus. En sådan åtgärd måste anses såsom
ett viktigt led i sinnessjukvårdens utveckling. Ju mer denna vård kommer
att inriktas på en verklig medicinsk behandling och ju mer den individualiseras,
framför allt såsom följd av de moderna vårdmetoder, som sammanfattas
under begreppet utvidgad arbetsterapi, desto viktigare blir det, att vederbörande
överläkare icke har att svara för större patientantal än att han, så mycket
som möjligt ostörd av administrativa göromål, kan ägna sig åt vars och ens
vård. De betänkligheter, som från riksdagens sida tidigare anförts mot en
liknande organisation, voro väsentligen byggda på att det då var fråga om
att för ett enda hospital genomföra eu speciell anordning och torde därför
icke, då nu spörsmålet upptages helt generellt, utgöra hinder för godkännande
av vad som här föreslagits. Det ankommer givetvis sedermera på
Kungl. Maj:t att vid utfärdandet av instruktionella bestämmelser noga tillse,
att önskvärd enhetlighet uppehälles i sjukhusdriften,'' särskilt vad angår ekonomiska
och personalfrågor.
Yad beträffar frågan, vid vilka sjukhus dylika överläkartjänster skola inrättas,
synas mig vägande skäl icke vara anförda för att frångå de sakkunnigas förslag
om att eu överläkartjänst bör finnas på ungefär varje fullt antal av
400 patienter. Att nämnda förslag kommer att medföra, att patientantalet
per överläkare kommer att växla ej obetydligt, ligger i sakens natur — mer
än 400 patienter skola sålunda komma ej blott på överläkaren vid Östersunds
hospital, som har 700 platser, utan i en nära framtid jämväl på överläkaren
vid Piteå hospital och asyl, vilket sjukhus efter avslutandet av nu
pågående utvidgningsarbeten kommer att få ett platsantal av 518, liksom på eu
var av överläkarna vid sinnessjukhus med mellan 800 och 1,200 platser — men
jag anser icke antalet patienter vid Östersunds hospital vara så stort, att jag
för närvarande kan förorda inrättandet av ytterligare en överläkartjänst även
där. Beträffande de nya överläkarnas rätt till fri bostad synes mig skäl
icke föreligga att förorda andra principer än dem, som gälla för redan be
-
Kanyl. Maj.ts proposition nr 89. 13
fintliga överlåkartjänster. Jag kan sålunda på förevarande punkt lielt ansluta
mig till sakkunnigförslaget. Genomförandet diirav medför i ekonomiskt hänseende
allenast, att vissa nu till det ordinarie förslagsanslaget till hospital
och asyler inflytande ersättningar för bostad, lyse och bränsle komma att
bortfalla. Sammanlagda beloppet av dessa ersättningar utgör mellan 16,000
och 17,000 kronor årligen.
Hos varje hospitalsdirektion är för närvarande anställd en sekreterare,
som antages och entledigas av direktionen. Sekreterarna, vilka iiro att räkna
sasom extra befattningshavare, iiro indelade i tre klasser, vilka enligt Kungl.
Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 9 mars 1923 erhålla arvode med högst
1,596, 1,200 och 600 kronor i respektive l:a, 2:a och 3:e klassen. Medicinalstyrelsen
har sedermera genom cirkulär den 4 december 1923 föreskrivit, att
sekreterarnas arvoden från och med den 1 januari 1923 skola tills vidare utgå
med 1,500 kronor för eu var av 8 sekreterare, med 1,200 kronor för 1 sekreterare,
med 1,050 kronor för en var av 4 sekreterare samt med respektive 900, 780, 600
och 420 kronor för övriga fyra sekreterare. Ytterligare har medicinalstyrelsen
i skrivelse den 2 november 1926 fastställt arvodet för sekreteraren vid
det då nyinrättade hospitalet i Hälsingborg till 1,500 kronor.
Sekreterare skall enligt medicinalstyrelsens nämnda cirkulär hava avlagt
juridisk examen, dock att direktion ma med medicinalstyrelsens medgivande
förordna annan än jurist till sekreterare, i vilket fall lägre arvode förutsatts
skola bestämmas.
Sekreteraren åligger enligt samma cirkulär:
1) att utfärda kallelse till direktionens sammanträden;
2) att efter samråd med överläkaren uppsätta föredragningslistor till direktionens
sammanträden, där sådana listor icke anses med större fördel kunna
uppsättas genom överläkarens försorg;
3) att å föredragningslista anteckna direktionens beslut;
4) att föra protokoll i de ärenden, där protokoll författningsenligt skall
föras eller direktionen eljest finner sådant lämpligt;
5) att uppsätta, kontrasignera och expediera av direktionen beslutade
skrivelser, konstitutorial och kungörelser, dock att kungörelser angående
upphandling av artiklar för hospitalens behov må, där direktionen så prövar
skäligt, kunna i stället uppsättas och expedieras genom hospitalskontorets
försorg;
6) att å föredragningslistor och protokoll anteckna datum för ärendenas
expediering;
7) att genom utdrag av föredragningslistor eller protokoll delgiva vederbörande
syssloman direktionens beslut rörande
a) patients intagning, utskrivning och betalningsklass;
b) befattningshavares konstituering, entledigande och ledighet;
c) utanordning eller disposition av medel för visst ändamål;
d) den ekonomiska förvaltningen i övrigt;
8) att föra konceptbok med register;
9) att föra minnesbok över beslut, som av direktionen meddelats till framtida
efterrättelse;
10) att ordna protokoll, föredragningslistor och registratur samt föranstalta
om deras inbindning;
Sekreterarbefattningarna
hos
direktionerna.
Gällande
bestämmelser.
14
1926 års
sakkunniga.
Kungl. Majds proposition nr 89.
11) att på överläkarens anmälan ingiva ansökan till vederbörande domstol
om förmynderskap för patient;
12) att lämna biträde åt överläkare eller syssloman i juridiska frågor;
samt
13) att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som direktionen
meddelar.
in26 ars sakkunniga förordade i sitt betänkande av år 1928 indragning
av sekreterartjänsterna samt upptogo i 17 § i stadgeförslaget bestämmelse
om att direktion hade att med därför anslagna medel draga försorg om
erforderlig protokollföring och expedition.
De sakkunniga anförde härom i anslutning till berörda cirkulär:
»Av de funktioner, som ankomma på sekreterare, torde de under 1), 3), 4),
6), 7), 8), 9) och 10) upptagna utan olägenhet kunna anförtros åt intendenten
eller någon å kontoret anställd befattningshavare. Den under 2) omnämnda
funktionen torde redan i realiteten åvila sjukhuschefen, vilket väl också
ofta är fallet med det under 5) omnämnda uppsättandet av koncept till
skrivelser och dylikt. I varje fall kan sistnämnda åliggande utan någon
mera avsevärd arbetsökning överlämnas åt den, som är föredragande i direktionen,
det vill enligt förevarande förslag säga sjukhuschefen eller i vissa
fall annan överläkare eller intendenten. Under 5) berörd kontrasignering
och expediering kan lämpligen anförtros åt den, som omhänderhar protokollets
uppsättande. Den under 11) omnämnda funktionen — översändande
till vederbörande domstol av ansökning om omyndighetsförklaring — kan
väl ombesörjas av sjukhuschefen, som enligt de sakkunnigas förslag skall
från direktionen övertaga befogenheten att påkalla omyndighetsförklaring.
Vid nu nämnda förhållanden har det synts de sakkunniga onödigt att för
ifrågavarande ändamål anställa en särskild befattningshavare. Visserligen
skulle icke längre en jurist komma att stå till sjukhuschefens och intendentens
förfogande för’ konsultation i juridiska frågor, men att behovet av
en sådan knappast torde vara allt för stort, därpå tyder redan, att man
ansett sig kunna medgiva, att till sekreterare tages även annan än jurist.
Dessutom är att märka, att eu jurist alltid skall sitta i direktionen och att
hans uppfattning alltid kan inhämtas i de frågor, som liänskjutas till direktionen.
I enlighet med det sagda hava de sakkunniga i 17 § upptagit föreskrifter
om rätt för direktionen att med därför anslagna medel draga försorg
om erforderlig protokoll föri ng och expedition — de sakkunniga hava
tänkt sig, att den eller de befattningshavare, åt vilka detta arbete uppdrages,
skulle erhålla någon mindre ersättning därför — samt i övrigt förutsatt,
att erforderliga föreskrifter kunna i vanlig ordning meddelas vederbörande
befattningshavare. >
Beträffande de ekonomiska återverkningarna av sitt förslag anförde de
sakkunniga:
Enligt stadgeförslaget skola de nuvarande sekreterarna hos liospitalsdirektionerna
indragas och deras arbete på närmare angivet sätt fördelas
på andra befattningshavare, därvid för protokollföring och expedition
något mindre arvode skulle utgå. Sekreterarnas arvoden utgöra för närvarande
(9 X 1,500 + 1,200 + 4 X 1,050 + 900 + 780 + 600 + 420) 21,600 kronor.
De ifrågasatta nya, mindre arvodena torde kunna beräknas till högst 400 kronor
vid ett vart av 15 sinnessjukhus och högst 200 vid ett vart av de 3 övriga.
Sammanlagda kostnaden skulle alltså bliva lo X 400 + 3 x 200 kronor eller
6,600 kronor, varigenom en besparing av lo,000 kronor skulle uppstå.»
KuhijI. Mnj:U pmgosilion nr <V/A IT)
I do flesta av de avgivna yttrandena lämnas do sakkunnigas förslag i
denna del utan erinran. I vissa yttranden framställas emellertid anmärkningar
mot detsamma.
Fyra länsstyrelser, eu förste provinsialläkare, medicinalstyrelsen, tio hospitalsdirektioner
samt svenska hospitalens ekonomipersonals förbund ställa
sig sålunda avvisande eller tveksamma till förslaget om indragning av sekreterarbefattningarna,
medan en liospitalsdirektion gör gällande, att högre belopp
än de av de sakkunniga föreslagna erfordras till bestridande av kostnaderna
för protokoll förin g och expedition.
Av dem, som sålunda förorda sekreterarbefattningens bibehållande, åberopar
länsstyrelsen i Uppsala län, att det mellan direktionens sammanträden
ofta funnes behov av juridisk sakkunskap och att den juridiskt bildade direktionsledamoten
ej kunde påräknas för lämnande av erforderligt biträde.
Direktionen för Stockholms hospital anför: Att såsom de sakkunniga föreslagit
lata sjukhuschefen och intendenten utöva de flesta av sekreterai''ens
nuvarande funktioner skulle med all säkerhet hava till följd, att deras tid
skulle splittras alltför mycket, vilket torde komma att menligt inverka på
fullgörandet av deras egentliga arbetsuppgifter. Direktionen tinge i detta sammanhang
erinra om ärenden rörande framställningar till vederbörande domstol
om omyndighetsförklaring av patienter. Dessa ärenden vore ofta av
brådskande natur och kunde iiven vara av mera invecklad art. Sedan den
nya förmynderskapslagen trätt i kraft, nöjde sig domstolarna i regel icke endast
med en ansökan om omyndighetsförklaring utan skulle densamma jämväl
åtföljas av prästbetyg, läkarintyg och förslag på förmyndare. En del
domstolar fordrade även mantalsskrivningsbevis i nu angivna fall för att kunna
bedöma behörighetsfrågan.
Direktionen för Visby hospital anför, bland annat, att det vore olämpligt,
att åt sysslomannen-inteudenten, som hade att verkställa direktionens beslut,
i vad de avsåge medelsförvaltningen eller annat, överlämnades att formulera
och expediera samma beslut. Direktionen framhåller tillika, att någon å kontoret
anställd befattningshavare, åt vilken protokollföring och expedition
skulle kunna anförtros, ej funnes vid Visby hospital, varför det i varje fall
bleve nödvändigt att härför anlita utomstående person.
Direktionen för Lunds hospital och asyl anför bland annat: Sjukhuschefens
övertagande av sekreterargöromål utgjorde en ytterligare utvidgning av hans
administrativa uppgifter, som icke vore önskvärd. Han borde i första hand
vara läkare och ägna sig åt de sjuka. Endast i den mån det vore önskvärt
för sjukvården, borde hans tid upptagas av administrationen. Det vore möjligt,
att en äldre generation av sinnessjukläkare, som särskilt intresserat sig
för förvaltningen, åtagit sig upprättandet av föredragningslistorna och uppsättandet
av direktionsskrivelserna in. m., men den generation av sinnessjukläkare,
som skulle hava att efterleva de nya författningarna, torde för länge
sedan hava insett, att dylika expeditionsgöromål med fördel för alla borde
utföras av kontorskunnig personal. Någon besparing skulle för hospitalets
del ej vinnas genom indragningen, emedan, om även sekreterarbestyren pålades
sjukhuschefen, det vore absolut nödvändigt att anställa ännu ett nytt
kanslibiträde för låkarexpeditionen. Det vore emellertid möjligt, ja troligt,
att det expeditionsarbete, som de föreslagna författningarna ålade sjukhuschefen,
oberoende av sekreterargöromålen, nödvändiggjorde ett nytt kanslibiträde,
och därmed komrne frågan i ett delvis annat läge.
Direktionen för Göteborgs hospital anför, att sekreteraruppdragens liandhavande
av någon befattningshavare vid sjukhusets kontor visserligen skulle
Yttranden
över 1928 ars
första tf.
IG
Kungl. Majds proposition nr 89.
medföra den fördelen, att denne ständigt skulle vara för sjukhuschefen lätt
tillgänglig, men att direktionen det oaktat ej kunde ansluta sig till de sakkunnigas
förslag, emedan detsamma dels icke skulle leda till åsyftad kostnadsbesparing
och dels kunde förväntas ur vissa synpunkter medföra direkta
olägenheter. I det förra avseendet framhålles, att sekreterarens arbete
komme att övertagas av någon bland kontorspersonalen och att dennes minskade
befattning med kontorsarbetet måste ersättas med annan arbetskraft,
i följd varav den förutsatta besparingen med säkerhet komme att uppvägas
av kostnaden för extra skrivhjälp å kontoret, i det att, frånsett de allra
minsta sjukhusen, två kanslibiträden i stället för ett skulle bliva nödvändiga.
Direktionen för Kristinehamns hospital yttrar bland annat: Sysslomannen
eller någon å kontoret anställd befattningshavare kunde väl ombesörja sekreteraren
åliggande registrerings- och expeditionsgöromål, och en dylik sekreterare
kunde jämväl rätt återgiva de olika yrkanden, som kunde förekomma
vid överläggning i ett ärende. Däremot vore han uppenbarligen inkompetent
att avfatta protokoll vid direktionens förhör i anledning av befattningshavares
fel eller försummelser i tjänsten. Att en dylik anordning likväl
ägde rum vid hospitalet, berodde på ett frivilligt åtagande av direktionens
dåvarande vice ordförande att ombesörja protokollets uppsättning.
Direktionen för Härnösands hospital anmärker, att direktion ibland liade
att klarlägga spörsmål, som krävde en mera ingående utredning av jurist,
samt att lämpligheten att med detta arbete betunga rättsbildad ledamot av
direktionen med skäl syntes kunna ifrågasättas.
Svenska hospitalens ekonomipersonals förhund anför, att om sysslomannen
(intendenten) finge övertaga sekreterarens göromål, sjukhusledningens inflytande
vid disciplinfrågors behandling skulle bliva ytterligare stärkt gent emot
såväl direktionen som personalen.
Svenska psykiatriska föreningen uttalar farhågor för att avskaffande av
sekreterarbefattningen skulle medföra ett icke önskvärt belastande av sjukhuschefen
med expeditionellt arbete.
Direktionen för Vadstena hospital föreslår, att de arvoden, som skola utgå
för expedition och protokollföring, måtte sättas till lägst 800 kronor vid sjukhus,
där sekreterararvodet nu utgår med 1,200 kronor eller däröver, till
lägst 600 kronor vid sjukhus, där arvodet nu utgör 900 eller 1,050 kronor,
samt till lägst 400 kronor vid annat sjukhus.
Medicinalstyrelsen anför:
»Även om en del av de uppgifter, som nu åligga direktionernas sekreterare,
skulle kunna övertagas av sjukhuschefen och hospitalskontorets befattningshavare,
synas de egentliga sekreterargöromålen, nämligen protokollföring
vid direktionernas sammanträden samt uppsättning och expediering av de kontrakt
och skrivelser, som därvid beslutas, lämpligast utföras genom särskild,
för sådant ändamål anställd arbetskraft. De belopp, som de sakkunniga
föreslagit såsom ersättning för detta arbete, 200—400 kronor, lära emellertid
icke giva direktionerna några större möjligheter att för ifrågavarande arbete
anställa dylik siirskild arbetskraft, utan torde de bliva hänvisade att, såsom
de sakkunniga förordat, för ändamålet anlita någon av hospitalskontorets
tjänstemän.
Det kan visserligen innebära vissa fördelar särskilt för sjukhuschefen att
för arbetets utförande hava tillgång till eu tjänsteman, som för honom är
lätt tillgänglig, såsom fallet är med hospitalskontorets tjänstemän. Emellertid
måste de ifrågavarande göromålens överflyttning till hospitalskontoren
innebära en ej obetydlig ökning av den redan nu betydande arbetsbörda,
17
Kungi. Maj:ts proposition ur 89.
som påvilar dessa. De erinringar om svårigheten för hospitalskontoren
att med nuvarande arbetskrafter medhinna alla på dem vilande arbetsuppgifter,
som redan förut tid efter annan framkommit, komma att vinna i
styrka, (lårest jämväl sekreterargöromålen i huvudsak påläggas kontoren.
Visserligen synas de sakkunniga hava förutsatt, att arbetet skulle utföras på
övertid av någon av tjänstemännen därstädes mot åtnjutande av den föreslagna
särskilda ersättningen. Emellertid får man icke bortse från, att en
dylik tjänsteman vid utförande av sådant arbete ofta, särskilt då arbetet är
av brådskande art, kan nödgas utföra detsamma på tjänstetid, vilket kan i
mer eller mindre grad inverka förryckande på hans huvudsakliga arbete,
kontorsarbetet. Det av de sakkunniga förordade förfaringssättet har i praktiken
prövats vid ett par hospital och har visat sig medföra olägenheter i
nämnda avseende.
En annan omständighet, som styrelsen anser tala emot det förordade förfaringssättet,
är, att det ur kontrollsynpunkt är mindre lämpligt, att samme
person dels omhänderhar avfattningen och expedieringen av de kontrakt och
skrivelser, som beslutas av direktionerna, och dels tager befattning med de
utbetalningar, som grunda sig på dessa kontrakt eller skrivelser. För förebyggande
av att illojala överenskommelser skola kunna träffas mellan leverantörer
och hospitalstjänstemän synes det vara av betydelse att i möjligaste
mån hava skilda organ för leveranskontraktens upprättande och för
deras verkställande. Med hänsyn härtill torde den bestämmelse angående
förbud för syssloman att med sin befattning förena anställning såsom sekreterare
hos vederbörande hospitalsdirektion, som meddelats i Kungl. Maj:ts
skrivelse till medicinalstyrelsen den 30 juni 1913 angående ändring av lönestaterna
för statens hospital och asyler och i Kungl. kungörelsen den 28
juni 1918 (nr 492), hava varit ändamålsenlig. I fråga om bokhållare och
kameralbiträden föreligga icke fullt samma förhållanden, men man bör icke
bortse från, att nämnda tjänstemän enligt förslaget skola omhänderhava
granskning av inkommande räkningar samt att bokhållarna under sysslomannens
semestrar och andra ledigheter pläga uppehålla sysslomansbefattningarna.
Vid en del mindre hospital finnas varken bokhållare eller kameralbiträden
anställda, varför sekreterargöromålen därstädes icke kunna utföras av
sådan tjänsteman.
På grund av nämnda omständigheter finner styrelsen den av de sakkunniga
anvisade utvägen att i allmänhet låta kontorspersonalen utföra sekreterargöromålen
icke vara lämplig. Dessa göromål böra enligt styrelsens
uppfattning fortfarande i huvudsak utföras av särskilda av direktionerna utsedda
sekreterare, helst med juridisk utbildning, som otvivelaktigt är till
stor fördel för göromålens riktiga utförande.
Styrelsen vill i detta sammanhang uttala, att den vid vissa hospital träffade
anordningen att anförtro ifrågavarande göromål åt någon av direktionens
medlemmar synes styrelsen innebära vissa fördelar, då denne direktionsledamot
därigenom bör erhålla tillfälle att närmare följa vederbörande
hospitals förvaltning.
Då emellertid en del av de göromål, som nu omhänderhavas av sekreterarna,
är av beskaffenhet att lämpligast utföras av sjukhuschefen eller intendenten
och antalet av direktionerna handlagda ärenden torde minskas, i
den mån sådana ärenden, på sätt de sakkunniga förutsatt, överlåtas till
sjukhuschefens avgörande, kan omfattningen av sekreterarnas nuvarande
åligganden i avsevärd grad minskas och i följd därav en betydlig reduktion
av de nu utgående sekreterararvodena vidtagas. Även om man icke på så
sätt kan uppnå en så stor besparing, som de sakkunniga ansett kunna vinnas
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 72 hcift. (Nr 89.) 263 29 2
18
Departements
chefen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.
genom sekreterarbefattningarnas borttagande, eller 15,000 kronor, torde man
i allt fall härigenom kunna nedbringa kostnaderna för sekreterargöromålens
utförande med omkring 6,000 kronor.»
Den av de sakkunniga föreslagna indragningen av sekreterartjänsterna
medför en ej oväsentlig besparing, av de sakkunniga beräknad till 15,000
kronor årligen. Därutöver medför indragningen den fördelen, att om en
befattningshavare å sjukhusets kontor får sig anförtrott att verkställa protokollföring
och expedition, expeditionshavanden kommer att vara lättare
tillgänglig för sjukhuschefen. Att protokollföringen i allmänhet kan utan
olägenhet överlämnas åt sysslomannen eller honom underordnad befattningshavare
torde framgå av erfarenheterna från lasaretten och sanatorierna, där
detta arbete i allmänhet åvilar sysslomannen. Givetvis måste emellertid
tillses, att icke de fördelar, som äro att påräkna, uppvägas av olägenheter
i andra avseenden. Vissa av de framställda anmärkningarna mot förslaget
synas mig dock oberättigade. Godtagas de sakkunnigas förslag om
rätt för direktion att på sätt förut berörts generellt eller från fall till fall
överflytta beslutanderätten i mindre viktiga ärenden å sjukhuschefen och
om skyldighet för överläkare att påkalla tillsättandet av förmyndare eller
god man för patient — jag har för min del icke någon principiell erinran
mot dessa förslag — och blir direktionen därjämte i enlighet med lagförslaget
befriad från befattning med intagning och utskrivning av patienter,
kommer det arbete, varom fråga är, att ej oväsentligt minskas. Då det stora
flertalet av de åtgärder, som ankomma å sekreterare, icke kräver juridisk
kompetens, saknar man vidare enligt min uppfattning anledning att antaga,
att protokolls- och expeditionsarbetet efter en indragning av sekreterarbefattningen
skall kräva så mycket längre arbetstid än nu, att en ny kanslibiträdesbefattning
blir behövlig. Icke heller torde några olägenheter vara att befara
av att protokollet i disciplinmål icke föres av jurist. Garantierna för disciplinmålens
behöriga handläggning äro väsentligen att söka i andra omständigheter,
nämligen i att direktionen är lämpligt sammansatt och i att åtminstone en av
dess medlemmar är jurist. Större vikt torde ej heller böra tilläggas den
anförda invändningen att det ur kontrollsynpunkt skulle vara ändamålsenligt,
att den befattningshavare, som hade att avfatta och expediera direktionens
beslut, ej tillika omhänderhade beslutens verkställande.
Å andra sidan torde det icke böra förnekas, att det i vissa fall kan
vara värdefullt att kunna giva sjukhuschefen och sysslomannen möjlighet
att rådföra sig med eu för ändamålet anställd jurist. Yidare är att beakta,
, att vid några av statens sinnessjukhus svårigheter kunna möta att bland
sjukhusets personal finna någon befattningshavare, åt vilken arbetet med
protokollföring och expedition kan anförtros. Med hänsyn till det anförda
synes mig det lämpligaste vara, att man lämnar direktionerna fria händer
att anordna det sekreteraren nu åliggande arbetet med expedition och protokollföring
efter som förhållandena föranleda, så att ej blott direktionen får
befogenhet att mot ersättning lämna detta arbete åt ordinarie eller icke
ordinarie befattningshavare vid sjukhuset, utan jämväl den möjligheten läm
-
19
Kunyl, Maj:ts proposition nr 89.
nas öppen, att jurist anlitas för arbetet eller någon del därav eller för andra
spörsmål, som nu liänskjutas till sekreteraren. Eu dylik lösning torde emellertid
föra med sig, att något större belopp bör stiillas till direktionernas
förfogande, än de sakkunniga beräknat. Jag förordar för min del ett belopp
av 600 kronor för ett vart av de Ko större sinnessjukhusen och ett belopp
av 400 kronor för var och en av de 3 minsta anstalterna, att liksom nu utgå
av anslaget till hospital och asyler. Den av ändringen möjliggjorda årliga
kostnadsbesparingen blir härigenom minskad med 3,600 kronor till omkring
11,400 kronor.
Angående ersättning för direktionsledamots inställelser vid sammanträden
m. in. gäller för närvarande enligt Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den
19 november 1920 samt övergångsbestämmelsen till kungörelsen den 18 juni
1927 med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet bland annat, att
sådan ledamot äger att för resor till och från direktionens sammanträden
samt för inställelser vid anstalten, som i direktionens ärenden eljest påkallas,
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning efter allmänna resereglementets
reseklass I och traktamentsklass B, att likväl, då anstalten för
resan tillhandahåller transportmedel, resekostnadsersättning icke må utgå
samt att traktamentsersättning icke må utgå till ledamot, som är bosatt i
anstalten närmast belägna stad eller där har sin verksamhet förlagd.
Ifrågavarande ersättningar utgå från femte huvudtitelns anslag till rese- och
traktamentspenningar.
1926 års sakkunniga upptogo, i stället för de nu refererade bestämmelserna,
i 27 § i stadgeförslaget en föreskrift om att då särskilt förordnad direktionsledamot
eller suppleant företoge resa till eller från direktionens sammanträde
eller eljest i direktionens ärenden, resekostnads- och traktamentsersättning
skulle utgå enligt allmänna resereglementet.
Till motivering för sitt förslag anförde de sakkunniga:
»Då direktionsledam ot icke åtnjuter något som helst arvode, har det synts
de sakkunniga icke vara befogat att förvägra direktionsledam ot, som bor i närmaste
stad, rese- och traktamentsersättning, i den mån avståndet är så stort,
att ersättning skulle utgå enligt allmänna resereglementet. De gällande bestämmelserna
synas för övrigt knappast konsekventa. Enligt desamma utgår
ju ersättning vid sammanträde å sinnessjukhuset såväl till den, som bor
mellan den närmaste staden och sinnessjukhuset, som till den, som bor
längre bort från detta, men icke till den. som bor i närmaste stad. Enligt
de sakkunnigas mening är det i sin ordning, att direktionsledamot i enlighet
med 17 § i allmänna resereglementet frånkännes traktamentsersättning,
då sammanträde eller annan förrättning äger rum å hans bostads- eller tjänstgöringsort
eller på avstånd, ej överstigande tre kilometer därifrån eller, beträffande
stad, köping eller därmed jämförligt område, från gränsen för det
planlagda område, inom vilket han har sin bostad eller tjänstgöring. Någon
ytterligare, från de allmänna reglerna avvikande inskränkning i ersättningsrätten
torde ej vara befogad. På grund av det anförda och under erinran
om att enligt allmänna resereglementet resekostnadsersättning ej utgår för
färd, som ej överstiger en kilometer, och ej heller då förrättningsmannen
avgiftsfritt använder kronans transportmedel, hava de sakkunniga funnit sig
Traktamentsersättning
åt direktlonsledamöter.
Gällande
bestämmelser.
1926 års
sakkunniga.
20
Yttranden
över 1928
års förslag.
Förslag till
nytt resereglemente.
Departements
chefen.
Bidrag åt
mindre
bemedlade,
som
utskrivas.
1926 års
sakkunniga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 89
böra föreslå, att beträffande direktionsledamot liksom beträffande suppleant
för sådan allmänna resereglementet skall lända till efterrättelse.»
Den föreslagna bestämmelsen beräknades av de sakkunniga komma att
medföra en viss merkostnad, som överslagsvis upptogs till 2,000 kronor om
året.
Mot de sakkunnigas förslag och kostnadsberäkning hava några anmärkningar
icke framkommit i de avgivna yttrandena.
Här torde böra erinras, att förslag till nytt resereglemente genom proposition
den 18 januari 1929 (nr 40) framlagts för riksdagen. Nämnda förslag
avviker i de delar, varom här är fråga, från det nu gällande reglementet
därutinnan, att enligt förslaget traktamentsersättning för dag icke skall åtnjutas
för förrättning, som endast krävt frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten
under högst 6 dagtimmar i följd.
För min del får jag tillstyrka de sakkunnigas förslag, därvid jag dock
vill framhålla, att de sakkunnigas beräkning förefaller väl låg, men att denna
omständighet uppväges av att vid bifall till nyssberörda proposition traktamentsersättning
i vissa fall icke kommer att utgå.
Enligt § 55 i gällande stadga angående sinnessjuka må medellös, vilken
såsom frisk utskrives men ännu ej så återvunnit krafterna, att han kan försörja
sig genom arbete, av direktionen på överläkarens framställning tilldelas
understöd i penningar eller klädespersedlar till belopp, högst motsvarande
avgiften för en månads underhåll för sjuk i tredje betalningsklassen. Ifrågavarande
understöd utgå från anslaget till hospital och asyler.
1913 års sakkunniga bibehöllo den nu gällande bestämmelsen med den
modifikationen, att understöd skulle kunna åtnjutas ej blott av den, som
utskreves frisk, utan även av den, som utskreves allenast förbättrad. Därjämte
föreslogs, att den, som utskreves på försök och ansåges kunna tillfriskna
eller väsentligen förbättras, skulle kunna tilläggas understöd av förut
angiven art med högst det belopp, som motsvarade avgiften för tre månader
i tredje betalningsklassen. Sådant understöd skulle utbetalas för högst en
månad i sänder.
1926 års sakkunniga upptogo i 83 § i stadgeförslaget bestämmelser om
understöd dels till försöksutskriven och dels till slutligt utskriven. I båda
fallen skulle understödet kunna tilldelas ej endast medellös utan mindre
bemedlad över huvud taget. Till försöksutskriven, som ansåges kunna tillfriskna
eller väsentligt förbättras, skulle understöd kunna utgå högst med
belopp motsvarande halv avgift för salspatient under 60 dagar, vilket belopp
med nuvarande terminologi motsvarar avgift i tredje betalningsklassen under
samma tid. Understöd till slutligt utskriven förutsatte, liksom enligt 1923
års förslag, ej att den utskrivne tillfrisknat utan allenast, att han ännu ej
så återvunnit krafter, att han kunde genom arbete försörja sig. I avseende
ä beloppet av understöd åt slutligt utskriven överensstämmer ifrågavarande
förslag med det föregående förslaget och gällande stadga, dock att om den
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
slutligt utskrivne tidigare åtnjutit understöd under försökstid, det sammanlagda
understödsbeloppet ej finge överstiga lialv avgift för salspatient under
60 dagar. Förslaget innehöll slutligen, att beslut om understöd skulle meddelas
av direktionen, som därutinnan ej skulle få överlåta sin beslutanderätt
å sjukhuschefen.
Den av de föreslagna bestämmelserna föranledda kostnadsökningen beräknades
av de sakkunniga överslagsvis till 5,000 kronor om året.
I några av de avgivna yttrandena hava anmärkningar framställts mot
förslaget.
Svettska psykiatriska föreningen samt direktionen för Uppsala hospital och
asyl göra gällande, att beslut om understöd måste meddelas, när den sjuke
lämnar sjukhuset, och att därför direktionen, som ju saknar rätt att överlåta
beslutanderätten åt sjukhuschefen, i regel måste besluta i efterhand.
... Nämnda direktion samt direktionen för Lunds hospital och asyl förmena därjämte,
att någon skillnad icke bör göras emellan försöksutskriven och definitivt
utskriven, därvid den senare direktionen gör gällande, att någon besparing
knappast skulle erhållas genom en sådan skillnad, eftersom försöksutskrivning
givetvis komme att äga rum, därest det högre beloppet ansåges
erforderligt.
Direktionen för Växjö hospital förordar, att beslutanderätten angående
understöd överlämnas åt sjukhuschefen.
Medicinalstyrelsen instämmer i samtliga nu refererade anmärkningar.
Vad angår de materiella förutsättningarna för understöds utdelande synes
det mig riktigt att i enlighet med sakkunnigförslagen medgiva något större
understöd åt den försöksutskrivne än åt den slutligt utskrivne. Försöksutskrivningarna
äro i manga fall av stor betydelse för åstadkommande
av fullt tillfrisknande; för många sjuka innebär det en lättnad att
komma i sin vanliga miljö redan innan deras sinnestillstånd så stabiliserats,
att de kunna definitivt utskrivas. Härmed sammanhänger, att jämväl
med hänsyn till andra sjuka, som behöva plats å sinnessjukhus, försöksutskrivningarna
äro av betydelse såsom utgörande ett medel att frigöra
anstaltsplatser. Slutligen vill jag understryka, att, enär försöksutskrivningen
kan sägas på visst sätt träda i stället för fortsatt sjukhusvård,
densamma jämväl från ekonomisk synpunkt är för det allmänna fördelaktig.
Att någon överläkare i fall, då förutsättningarna för slutlig utskrivning
föreligga, skulle med åsidosättande av sina skyldigheter förordna om
försöksutskrivning allenast för att möjliggöra ett högre understöd, anser
jag mig icke hava skäl att förutsätta. Beträffande frågan vem som skall
äga besluta om understöd innefatta visserligen de framställda anmärkningarna
ett förbiseende av att enligt stadgeförslaget direktionsordförande äger att
i biadskande ärenden fatta beslut a direktionens vägnar, men skäl synas mig
dock föreligga för att även i detta fall tillämpa de allmänna reglerna om
rätt för direktion att delegera beslutanderätt till sjukhuschefen. I övrigt har
jag för min del icke någon erinran mot vad de sakkunniga i förevarande avseende
föreslagit, liksom ej heller mot deras kostnadsberäkning, som dock
tydligen måste anses såsom rent preliminär.
Yttranden
över 1928
års förslag.
Departements
chefen.
22
Hjälpverk
samhet.
1926 års
sakkunniga.
Iiungl. Maj-.ts proposition nr 89.
I 90—97 §§ i stadgeförslaget hava upptagits bestämmelser angående hjälpverksamhet
i anslutning till statens sinnessjukhus. Nämnda verksamhet, som
enligt de sakkunnigas mening skulle anordnas tillsvidare försöksvis vid
allenast tre sjukhus, nämligen de i Lund, Säter och Visby, föreslogs skola
avse dels att inom upptagningsområdet för vederbörande sjukhus eller
för särskild överläkare underställd avdelning därav meddela sinnessjuka
eller personer, hos vilka utbrott av sinnessjukdom kunde befaras, ävensom
dem närstående de råd och anvisningar, som i varje särskilt fall kunde
erfordras rörande vården av den sjuke eller till förekommande av det befarade
sjukdomsutbrottet, dels att bistå å sinnessjukhuset intagna eller därifrån
utskrivna i personliga och ekonomiska angelägenheter. Den senare
formen av hjälpverksamhet, den s. k. sociala hjälpverksamheten, skulle innefatta,
bland annat, att förmedla förbindelse mellan intagna och deras anhöriga,
att förlijälpa sjuka, vilka icke vore i behov av vård å sinnessjukhus, till
annan lämplig vård, att omhändertaga de å sjukhuset intagnas tillhörigheter
samt att biträda från sinnessjukhuset utskrivna med anskaffande av bostad,
anställning eller arbetsredskap. Hjälpverksamheten skulle handhavas av en
vid sjukhuset anställd överläkare, i denna egenskap benämnd hjälpverksamhetsläkaren,
med biträde dels, där det erfordrades, av annan vid sjukhuset
anställd läkare och dels av en eller flera förestånderskor. Verksamheten
skulle utövas dels genom resor av förestånderskorna och läkarna och dels
vid kostnadsfria mottagningar å särskilda hjälpbyråer.
Förestånderskorna skulle företaga resor efter plan, fastställd av sjukhuschefen.
Där sjukhuschefen ej vore hjälpverksamhetsläkare, skulle denne
uppgöra förslag till resplan. Där resplan avsåge besök å orter, belägna
inom upptagningsområdet för avdelning, underställd annan överläkare än
sjukhuschefen eller hjälpverksamhetsläkaren, skulle nämnde överläkare höras i
ärendet. Under sina resor skulle förestånderska i allmänhet regelbundet
besöka exspektanterna till sjukhuset, från sjukhuset utskrivna, beträffande
vilka vederbörande överläkare ansåge tillsyn erforderlig, samt i övrigt sjuka,
beträffande vilka anledning förelåge till antagande, att de icke erliölle tillfredsställande
vård. Efter varje resa skulle förestånderskan lämna redogörelse
för densamma till hjälpverksamhetsläkaren. Besök av läkare skulle
företagas i fall, då hjälpverksamhetsläkaren på grund av uppgifter från förestånderska
eller eljest funne det påkallat. Om hjälpverksamhetsläkaren ej
själv vore sjukhuschef, erfordrades dock dennes samtycke till besöks företagande.
De med hjälpverksamheten sysselsatta befattningshavarna skulle
vara skyldiga att söka samarbete med andra sådana, med vederbörande
tjänsteläkare, med distriktssköterskor och andra, som vore pliktiga att biträda
med åtgärder, vilka behövde vidtagas inom vederbörande fattigvårdssamhälle
eller kommun, ävensom med föreningar eller enskilda, som utövade
social verksamhet. De resor, som för hjälpverksamheten skulle företagas av
läkare, skulle ersättas i vanlig ordning enligt allmänna resereglementet. De
i verksamheten sysselsatta förestånderskorna skulle så vitt möjligt företaga
sina resor i statsverket tillhöriga automobiler, som de själva skulle
23
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
föra. Under sådan resa skulle åtnjutas traktamentsersättning samt, i den
mån statens transportmedel ej kunnat användas, resekostnadsersättning enligt
allmänna resereglementet; dock att traktamentsersättning för dag skulle
utgå med allenast liälften av vad i reglementet medgivits.
Slutligen föreslogs, att hjälpverksamheten i fråga om övervakande av vård
av sinnessjuka, som icke vore intagna ä sinnessjukhus eller vårdhem, skulle
träda i stället för den verksamhet, som eljest enligt förslaget skulle utövas
av provinsial- eller stadsläkare eller därmed jämförlig tjänsteläkare.
I detta sammanhang är att nämna, att jag senare i dag kommer att föreslå
Kungl. Maj:t att till riksdagen avlåta proposition med förslag till lag
om vissa lindringar i fattigvårdslagen. Bland de lagändringar, som jag därvid
ämnar förorda, går en ut på att genom fattigvårdssamliällenas försorg alltid
skall finnas någon, som inom varje fattigvårdssamliälle kan lämna erforderligt
lokalt biträde vid den sociala hjälpverksamhetens utövande.
De sakkunnigas förslag till bestämmelser angående hjälpverksamhet bygger,
så vitt angår annan hjälpverksamhet än den s. k. sociala, på ett av medicinalstyrelsen
på de sakkunnigas föranledande den 14 september 1926 avgivet
förslag rörande »anordningar för tillsyn av sinnessjukas hemvård». Frånsett
olikheter av mera underordnad natur, skiljer sig medicinalstyrelsens
förslag från de sakkunnigas väsentligen därigenom, att enligt medicinalstyrelsens
förslag verksamheten skulle inledas med att en vid liemvårdsverksamheten
anställd läkare skulle efter förordnande av styrelsen genom resor
i distriktet och besök hos de sjuka göra sig underrättad om anordningarna
och möjligheterna för deras ändamålsenliga hemvård. För ifrågavarande
verksamhet skulle enligt styrelsens förslag följande personal komma att
tagas i anspråk, nämligen för verksamheten vid vartdera av Lunds och
Säters hospital överläkaren, en assisterande läkare samt tre översköterskor,
i löneavseende jämställda med förestånderskor av 2:a klass, samt för verksamheten
vid Visby hospital läkaren därstädes och en översköterska med nyssnämnda
ställning. De med verksamheten sysselsatta läkarna föreslogos skola
erhålla särskilt arvode av statsmedel för sin befattning därmed.
I vad de sakkunnigas förslag avser den s. k. sociala hjälpverksamheten
bygger detsamma på 1923 års förslag, enligt vilket emellertid denna verksamhet
skulle organiseras helt lokalt genom en särskild kurator. Kurator
skulle finnas inom varje kommun.
Till motivering för sitt förslag anförde 1926 års sakkunniga:
»I likhet med medicinalstyrelsen anse de sakkunniga lämpligt att genom
en försöksanordning av den av medicinalstyrelsen förordade typen undersöka
möjligheterna för att låta tillsyn över vården av sinnessjuka, som icke
behöva eller på grund av platsbrist ej kunna erhålla vård å sinnessjukhus,
utövas från dessa. I samband härmed bör ock, såsom redan i de sakkunnigas
föregående betänkande framhållits, den centrala delen av den sociala
hjälpverksamheten kunna anordnas. Aven här torde det vara lyckligt att
till en början pröva sig fram. Den hittillsvarande verksamheten av detta
slag har för vårt lands del varit lokaliserad till några av de större städerna.
Ehuru med hänsyn till de goda resultat, som denna verksamhet redan visat,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
anledning finnes att förmoda, att en sådan skall slå väl ut även på andra
ställen, torde det vara klokt att icke utan direkt erfarenhet fatta slutlig
ståndpunkt härtill. Den sociala hjälpverksamheten torde böra omfatta huvudsakligen
de funktioner, som enligt 1923 års förslag till lag om vård av sinnessjuka
skulle tillkomma »kurator», dock givetvis endast i den mån
nämnda funktioner ej erfordra ett särskilt lokalt organ, för vilket fall
enligt en av de sakkunniga föreslagen ändring i fattigvårdslagen ett sådant
organ skulle ingripa. Den verksamhet av medicinsk och social art, som sålunda
skulle avses för ifrågavarande anordningar, torde lämpligen kunna
benämnas »hjälpverksamhet i anslutning till sinnessjukhus». Denna verksamhet
torde, väsentligen i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag,
böra bedrivas dels å en särskild hjälpbyrå, dels under resor inom
sinnessjukhusets upptagningsområde. Den sociala hjälpverksamheten måste
givetvis därjämte vara förlagd till sjukhuset, eftersom för densamma samtal
med de intagna kunna vara nödvändiga. Så kan ock bliva fallet i fråga om
den medicinska hjälpverksamheten, i det att t. ex. den med hjälpverksamheten
betrodda personalen kan hava behov av att redan å sjukhuset söka
kontakt med intagen, som skall utskrivas utan att vara till fullo återställd
och som efter utskrivningen skall stå under nämnda personals tillsyn.
Hjälpverksamheten synes böra handhavas av en vid sinnessjukhuset anställd
överläkare. Denne behöver emellertid icke nödvändigtvis vara sjukhuschefen
själv; lämpligare synes vara att, där flera överläkare finnas, låta
verksamheten handhavas av den, som mest lämpar sig för densamma. Därest
annan överläkare än sjukhuschefen erhåller ifrågavarande uppgift, torde
emellertid ett visst inseende över verksamheten i ekonomiskt avseende böra
tillkomma sjukhuschefen. På honom torde sålunda böra ankomma att vaka
över att förekommande resor planeras på för statsverket billigaste sätt och
icke företagas utan tillräckliga skäl. Det arbete, som för ifrågavarande verksamhet
kräves av sjukhuschefen, eventuellt jämväl av annan överläkare, bör
förrättas jämsides med annat arbete och icke å fritid; det torde därför icke
böra särskilt ersättas. Däremot kan givetvis en viss överflyttning av arbete
å underordnade läkare därav föranledas, vilket i sin tur kan medföra anställande
av ytterligare läkare. För de sinnessjukhus, om vilka nu är fråga,
torde emellertid dylikt anställande icke behöva ifrågasättas.
Huruvida den förut omförmälde överläkaren, i förslaget betecknad såsom
''hjälpverksamhetsläkaren’, skall ensam sköta hjälpverksamheten eller eventuellt
erhålla biträde av annan läkare, torde det böra tillkomma medicinalstyrelsen
att i instruktionsväg bestämma. Av nyss anförda skäl bör ej heller
sådan biträdande läkare erhålla särskild ersättning för sitt sysslande med
hjälpverksamheten. I fråga om den av läkarna annorstädes än å hjälpbyrån
bedrivna verksamheten förutsättes i medicinalstyrelsens förslag, att läkare
skall, särskilt vid organisationens igångsättande, genom besök hos de sjuka
göra sig underrättad om anordningarna och möjligheterna för de sjukas
ändamålsenliga hemvård. Därjämte skulle läkare göra besök hos sjuka så
snart tillsyn av sjukhusets läkare erfordrades. För att de förstnämnda besöken
skola få någon betydelse, måste de uppenbarligen göras hos samtliga
sjuka så fort de bliva föremål för hjälpverksamheten och de skulle vid
igångsättandet taga vederbörande läkares tid i anspråk under månader.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är denna uppenbarligen ganska dyrbara
igångsättningsanordning icke nödvändig. De för verksamheten anställda
sköterskorna måste förutsättas hava så stor erfarenhet och komma att erhålla
sådana instruktioner, att de själva skola kunna göra det första besöket.
Samtidigt torde de ock vara i stånd att giva hjälpverksamhetsläkaren
eu så noggrann rapport, att han utan svårighet blir i stånd att av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr Si). 25
tfora, om läkarbesök behöves eller icke. Do sakkunniga hava därför funnit
sig böra lororda, att läkarbesöken begränsas till de fall, dä sådant prövas
verkligen erforderligt, varigenom utom kostnadsbesparingen vinnes, att den
på sköterskorna ankommande besöksverksamheten omedelbart kan igångsättas,
under det att det givetvis icke skulle vara rationellt att låta sköterskebesöken
vidtaga omedelbart efter det besök avlagts av läkare. Då resa
av särskild anledning skall företagas av läkare, tillkommer det enligt medicinalstyrelsens
förslag överläkaren, vilken ju motsvarar sjukhuschefen enligt
förevarande förslag, att besluta härom. Ehuru de sakkunniga lagt handhavandet
av hjälpverksamheten till en särskild läkare, anse även de lämpligt.
berörda ekonomiska fråga avgöres av sjukhuschefen. Då direktionen
icke får någon beslutanderätt liärutinnan eller ansvar för den vidtagna åtgärden,
har däremot någon anmälan hos denna om resebeslutet icke ansetts
erforderlig.
Den sköterskepersonal, som skall användas för hjälpverksamheten, skulle
enligt medicinalstyrelsens förslag utgöras av översköterskor, som skulle erhålla
särskilda arvoden, motsvarande skillnaden mellan lön för översköterska
och lön för förestanderska av andra klass. Avlöningen skulle utgå av anslaget
för hjälpverksamheten och sköterskornas vanliga tjänster uppehållas
av vikarier. De sakkunniga förmena, såsom redan i det tidigare betänkandet
antytts, att hjälpverksamheten organisatoriskt bör starkare sammanföras
med sjukhusverksamheten. Detta torde lämpligen kunna ske på det sätt,
att vid de sjukhus, där hjälpverksamhet anordnas, inrättas erforderligt antal
extra ordinarie förestanderskebefattningar av andra klass, varefter medicinalstyrelsen
får i instruktionsväg bestämma, vilka av sjukhusets förestånderskor
skola avdelas för hjälpverksamheten och i vilken utsträckning detta skall
ske. Sannolikt komma, särskilt med hänsyn till kravet på chaufförsutbildning
och resornas påkostande karaktär, de extra ordinarie förestånderskorna
såsom regel att bliva anlitade för hjälpverksamheten, men möjlighet till en
annan arbetsfördelning synes böra stå öppen.
Frågan om det anslag, som kan krävas för hjälpverksamheten, skall i
annat sammanhang närmare beröras. Här synes ''allenast böra framhållas,
att det för Lunds och Säters sinnessjukhus åtminstone till en början bör
räcka med allenast tvä förestånderskor, mellan vilka verksamheten lärer
böra uppdelas av hjälpverksamhetsläkaren, medan för Visby sinnessjukhus
i enlighet med medicinalstyrelsens förslag en förestånderska bör anställas.
—--Likaledes har i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag
förutsatts, att förestånderskorna skola såsom regel företaga sina resor med
staten tillhöriga automobiler, vilkas drift och underhåll direkt bekostas av
staten. I avseende å ersättning för resorna torde man kunna tillämpa allmänna
resereglementet, vilket ju icke medgiver resekostnadsersättning, då
statens transportmedel användes; dock torde en viss nedsättning av traktamentsersättningen
vara motiverad. Då ifrågavarande förestånderskor, vilka
kunna förutsättas vara ogifta, kunna lielt inbespara alla utgifter för kost å
stationsorten samt därjämte, med den kännedom de förvärva om distriktet,
böra kunna ordna för sig väsentligt billigare än som är möjligt vid mera
sällan förekommande resor, har det synts motiverat att sänka d«i/traktamentsersattmngen
till hälften av det vanliga, medan däremot traktamentsersättningen
for natt ansetts böra bibehållas oförändrad.»
De sakkunniga erinrade beträffande den av dem sålunda förordade besparmgsregeln
om att chefen för finansdepartementet, enligt den 27 juni 1927
meddelat bemyndigande, tillkallat en särskild sakkunnig för att inom nämnda
departement biträda med utredning angående befattningshavares rätt att
företaga tjänsteresor, rörande åtgärder för tjänsteresors rationella planlägg
-
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
ning och angående s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare.
I fråga om de av hjälpverksamheten föranledda kostnaderna anförde de
sakkunniga:
»De av de sakkunniga i stadgeförslaget upptagna bestämmelserna angående
försöksvis anordnad hjälpverksamhet i anslutning till statens sinnessjukhus
medföra utgifter dels för anställande av inalles fem extra ordinarie forestånderskor,
dels för de för hjälpverksamheten anlitade förestånderskornas resor,
dels för resor av de läkare, som hava befattning med hjälpverksamheten,
dels för hyreskostnader för hjälpbyråer, dels för anskaffning av automobiler
åt förestånderskorna, dels för underhåll och drift av nämnda automobiler
och dels för expeditionskostnader. . ,
Vad angår kostnaden för anställande av de extra ordinarie forestanderskorna
erinras om att de sakkunniga tänkt sig två sådana för hjälpverksamheten
vid vartdera av Lunds och Säters sinnessjukhus och en för hjälpverksamheten
vid sinnessjukhuset i Visby. Enligt det av medicinalstyrelsen
i ämnet avgivna förslaget skulle för hjälpverksamheten anställas översköterskor,
vilka i tjänsteställning skulle vara jämställda med förestånderskor av
2''a klass och, såsom förut berörts, i avlöning åtnjuta jämte översköterskeavlöningen
särskilda arvoden, vilka skulle uppgå till 12 kronor för månad
eller 144 kronor för år räknat, varigenom de — då ö ver sköter sketjänst tillhör
lönegraden B 6 och föreståndersketjänst av 2:a klass tillhör lönegraden B 7 —
skulle bliva i löneavseende jämställda med förestånderskor av 2:a klass. De
sakkunniga förorda i enlighet med vad av dem tidigare anförts, att för
ifrågavarande ändamål förordnas fem extra ordinarie förestånderskor av 2:a
klass, vilka enligt särskilt förordnande av Kungl. Maj:t skola åtnjuta avlöning
i närmast högre löneklass än den, i vilken deras löner sasom översköterskor
utgå. Under förutsättning att, på sätt av medicinalstyrelsen antagits, till
befattningarna skulle tagas översköterskor i nionde löneklassen, skulle årskostnaden
för två extra ordinarie förestånderskor av 2:a klass vid sinnessjukhuset
i Lund (D-ort) utgöra (2 X 2,940) 5,880 kronor och årskostnaden för
tre extra ordinarie förestånderskor vid sinnessjukhusen i Säter och Visby
(C-orter) uppgå till (3 X 2,820) 8,460 kronor. Semestervikarier för ifrågavarande
förestånderskor torde icke vara av nöden och böra undvikas redan
på den grund, att vikarier endast i ringa utsträckning torde kunna med
framgång fullgöra deras verksamhet. Den totala kostnadsökningen för
de extra ordinarie förestånderskornas avlöning blir alltså, för år räknat,
(5 880 + 8,460) 14,340 kronor, till vilket belopp givetvis kommer dyrtidstillagg.
Då de extra ordinarie förestånderskorna förutsättas skola sasom regel
färdas med staten tillhöriga automobiler, skulle deras resekostnad allenast
komma att utgöras av traktamentsersättning. Under antagande att, på satt
medicinalstyrelsen förutsatt, antalet resedagar kommer att bliva 200 för var
och eu och med iakttagande av de i stadgeförslaget förordade grunderna
för traktamentsersättningens beräkning, skulle traktamentsersättniugen uppgå
till (5 X 8 X 200) 8,000 kronor, för år räknat.
Till resekostnads- och traktamentsersättning åt de med hjälpverksamheten
sysselsatta läkarna beräknade medicinalstyrelsen ett belopp av 2,500 kronor,
för år räknat. Då de sakkunnigas förslag innefattar en väsentlig inskränkning
i ifrågavarande läkares resor, torde beloppet kunna nedsättas till l,o00
För hyra av lokaler för tre hjälpbyråer beräknade medicinalstyrelsen ett
belopp av 3,000 kronor, för år räknat.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr Si).
För inköp av automobiler beräknade medicinalstyrelsen ett belopp av
omkring 3,500 kronor per styck, vilket för de fem automobiler, som enligt
förevarande förslag erfordras, skulle innebära en utgift (engångskostnad) av
(5 x 3,500) 17,500 kronor.
För underhållskostnad och drift av eu var av automobilerna antog medicinalstyrelsen
ett belopp av inemot 000 kronor vara erforderligt. Den totala
kostnaden, för år räknat, skulle alltså enligt de sakkunnigas förslag bliva
(5 X 600) 3,000 kronor.
För expeditionskostnader beräknade styrelsen ett belopp av inalles 500
kronor.
Mot beräkningen av kostnaderna i de fyra sist angivna avseendena hava
de sakkunniga icke någon erinran.
Den totala kostnaden för hjälpverksamheten skulle sålunda, frånsett förut
berört dyrtidstillägg, utgöras av deis en engångskostnad av 17,500 kronor
och dels eu årskostnad av (14,340 + 8,000 + 1,500 + 3,000 + 3,000 + 500)
30,340 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att medicinalstyrelsens kostnadsförslag,
som förutsatte särskilda arvoden till läkarna och omedelbart anlitande
för ifrågavarande verksamhet av 7 sköterskor, slutade på ett årligt kostnadsbelopp
av 54,922 kronor.»
I några av de avgivna yttrandena framställas vissa anmärkningar av allmän
eller formell natur mot de sakkunnigas förslag.
Förste provinsialläkaren i Kronobergs län ifrågasätter, om icke det med
verksamheten avsedda ändamålet kunde vinnas genom ett livligare samarbete
mellan, å ena sidan, hospitalen och, å andra sidan, tjänsteläkarna (provinsialläkarna)
och distriktssköterskorna, vilka senare utom en viss skolning i
sinnessjukvård även hade den stora fördelen av personlig bekantskap med
och ständig närvaro bland klientelet.
Statskontoret anför. Det vore i hög grad tvivelaktigt, om över huvud taget
ifrågavarande hjälpverksamhet för närvarande borde ordnas enligt de sakkunnigas
förslag. Det syntes nämligen icke vara fullt klart, huru kostnaden
borde gäldas för vården av de sinnessjuka, för vilka hjälpverksamheten vore
avsedd, och närmast då för sådana sinnessjuka, som vore att betrakta såsom
medellösa. Att utan vidare lägga dessa kostnader på vederbörande kommun
utan rätt att återsöka kostnaden helt eller delvis av det landsting, som
enligt fattigvårdslagen hade att ersätta den vård, som under sjukhusvistelse
meddelats, syntes knappast möjligt. Ett närmare ordnande av de ekonomiska
förhållandena i detta avseende mellan staten, kommunerna och landstingen
syntes därför vara erforderligt, enär eljest svårigheter av olika slag kunde
förväntas uppstå.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför. Hjälpverksamheten komme att få
sin största betydelse i fråga om medellösa och mindre bemedlade, för vilkas
vård å hospital vederbörande landsting i många fall bleve ersättningsskyldigt.
Det torde också få antagas, att den ifrågavarande hjälpverksamheten, rätt
anordnad, åtminstone i en del fall komme att göra vård å hospital överflödig.
Vid nu antydda förhållanden borde man hava undersökt möjligheterna
att åtminstone till någon del, på sätt som skett i fråga om dispensärverksamheten,
lägga kostnaderna för hjälpverksamheten å landstingen.
Direktionen för Stockholms hospital gör gällande, att det skulle vara mindre
lämpligt att i stadgan upptaga detaljerade bestämmelser rörande sådana
delar av sinnessjukvården, som vore under utveckling, ja delvis befunne sig
i sitt första utvecklingsstadium, såsom bland annat dispensärverksamheten.
Sveriges läkarförbund anser det heller icke rådligt att i ett så relativt
förberedande stadium i detalj fastslå denna verksamhet, vilka slag av sjuka
Yttranden
över 1928 års
förslag.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
som skulle besökas, vilka som skulle besökas av läkaren eller av förestånderskan
och i vilken ordningsföljd detta skulle ske. Enligt förbundets åsikt
vore det bättre, att genom medicinalstyrelsen provisoriska bestämmelser utfärdades
och att först sedermera, när tillräcklig erfarenhet vunnits, bestämmelser
om hjälpverksamhet intoges i sinnessjukstadgan.
Svenska psykiatriska föreningen gör gällande, att man i stadgan borde
nöja sig med dels en allmän bestämmelse om ifrågavarande verksamhets
ändamål och dels en bestämmelse att det skulle ankomma på medicinalstyrelsen
att meddela de närmare föreskrifter, som kunde vara erforderliga.
Jämväl medicinalstyrelsen anser slutliga bestämmelser böra meddelas först
sedan nödig erfarenhet vunnits, varför ifrågavarande bestämmelser borde
utgå ur stadgeförslaget och ersättas med en föreskrift om att Kungl. Maj:t
ägde att på förslag av medicinalstyrelsen utfärda föreskrifter i ämnet.
I fråga om sättet för hjälpverksamhetens anordnande framställas vissa
erinringar av direktionerna för Visby hospital och Lunds hospital och asyl samt
medicinalstyrelsen.
Förstnämnda direktion åberopar ett av läkaren vid Visby hospital Josef
Lundahl avgivet yttrande, vari bland annat anföres. Det borde fastslås, att
läkaren i första band borde göra hembesök med den åtföljande miljöundersökningen.
Läkaren borde icke vara bunden till rutinarbetet å hospitalet,
under det att sköterskan förrättade det praktiska sinnessjukvårdsarbetet ute
i bygderna. Hela behandlingen måste hava sin första grundval i den första
noggranna miljöundersökningen i den sjukes hem. Överläte man nu åt
sköterskan att ensam göra denna undersökning, så bleve det i själva verket
hon, som ställde diagnosen. En kirurg kunde naturligtvis överlämna smärre
omläggningar åt en sköterska, men aldrig kunde han utan att hava sett
fallet grunda diagnos och behandling endast på en rapport. Sköterskans
besök komme att hava sin betydelse just som efterbesök, kontrollerande att
läkarens föreskrifter kunnat genomföras.
Direktionen för Lunds hospital och asyl anför bland annat. Det vore absolut
oeftergivligt, att hjälpverksamheten alltid ställdes under den för sjukvården
ansvarige läkarens ledning. Då de viktiga åtgärderna intagning och utskrivning
låge i hans hand och dessa åtgärder i första hand skulle regleras genom
verksamheten, måste han dirigera densamma enligt sina intentioner och behov.
Denna verksamhet kunde sjukvårdsläkaren givetvis dirigera endast inom sitt
eget upptagningsområde. På en annan överläkares område kunde han intet
uträtta, därför att han ej kände patienterna och därför att de självständigt
sköttes av sin överläkare. Den ene överläkarens ingripande på den andres
patienter skulle leda till en fruktansvärd oreda. Hjälpverksamhetens enheter
måste alltså vara de självständiga sjukavdelningarnas upptagningsområden,
icke sinnessjukhusens. Själv kunde överläkaren dock ej bestrida alla läkaruppgifterna
för verksamheten utan dessa måste utövas av annan, underordnad
läkare. Arbetet på hjälpbyrån och de nödvändiga läkarresorna borde utföras
av denne. Överläkaren borde i enlighet med sakkunnigförslaget icke åtnjuta
någon ersättning för sitt arbete med hjälpverksamheten. Den förändrade
endast föga i hans dagliga arbete; den vore knappast någon ytterligare börda,
utan endast ett nytt hjälpmedel, som man satte i hans hand. Däremot vore
det alldeles nödvändigt, att den underordnade läkaren bleve ersatt för sitt
arbete. Arbetet skulle visserligen icke utföras å fritid, men här förelåge
uppenbarligen krav på ett merarbete i förhållande till de andra läkarna och
därtill ett högst kvalificerat och krävande sådant. Om redan den enklaste
rättvisa krävde, att denne läkare erhölle arvode, så krävde även praktiska
hänsyn detsamma. Igångsättande av en hjälpbvrå och en hjälpverksamhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
2 9
y.ore sannerligen icke ett mekaniskt arbete, som utfördes såsom ett enkelt
tjansteahggande. Det stålide stora krav på intresse, omdöme, initiativ och
nyskapande förmåga hos den, som skulle utföra det. Det vore möjligt att
det tunnes en eller annan entusiast, som utan annan ersättning än arbetsresultatet
ville lagga ner sin energi i hjälpverksamheten, men i allmänhet
torde nog en ekonomisk drivfjäder behövas. Inrättandet av en hjälpbyrå
i Lund skulle leda till att denna, då den nya psykiatriska kliniken med
dess poliklinik kommit till stånd, måste sammanslås med polikliniken och
forlaggas till kliniken, i foljd varav eu läkare från hospitalet skulle komma
att utan ersättning sköta psykiatriska klinikens poliklinik. Den kostnadsfria
hjälpverksamheten borde inskränkas till obemedlade joersoner. Förestånderskorna
borde erhålla ställning såsom förestånderskor av första klass. Yad särskilt
fng^ge förhållandena i Lund kunde ifrågasättas, huruvida icke genom eu
lullstandig omläggning av forestånderskesystemet inskränkningar kunde göras
som kunde i väsentlig mån kompensera merkostnaden för hjälpverksamhetsskoterskorna.
Genom anställande av lasarettsskolad personal hade på ett
flertal avdelningar forestånderskepersonalens arbetsuppgifter förskjutits. Av
personalhansyn kunde emellertid ingen förändring ske, förrän avgång från
tjänsterna mtraffade, varför under de närmaste åren särskilda kostnader måste
beraknas tor hjalpverksamhetssköterskorna.
Medicinalstyrelsen, som i sitt förut omnämnda förslag förordat ett arvode
av Lt>00 kronor till en var av de för hjälpverksamheten anlitade överläkarna
och biträdande lakarna, vidhåller, att arvode bör utgå till överläkare vid de
sjukhus, dar hjälpverksamhet anordnas. Medicinalstyrelsen anser de av de
sakkunmga beräknade årskostnaderna vara väl lågt beräknade och därför
bora hojas till 4o,000 kronor.
Direktionerna för Växjö och Visby hospital föreslå, att ifrågavarande verksamhet
skall benamnas hemvårdsverksamhet.
. Sveriges läkarförbund framhåller, att en automobil, som kostade 3,500 kronor
5° år t0™e kunna anses duglig till användning under längre tid än högst
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhåller, att enligt 15 S 3 mom.
av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestämmelser för
icke ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk
tl;''1y.ratl(, e “en statsförvaltningen, ordinarie tjänsteman, som förordnades
att för längre tid i oavbruten följd än sju dagar bestrida extra ordinarie
befattning i högre lönegrad än den hans ordinarie tjänst tillhörde, ägde att
utöver de^ formaner, som enligt gällande avlöningsbestämmelser tillkomme
honom sasom ordinarie tjänsteman, åtnjuta särskild ersättning till belopp
svarande mot den vikariatsersättning, som skulle tillkomma honom, därest
aven den extra ordinarie tjänsten varit ordinarie, samt att enligt kungörelse
den 18 juni 19 6 (nr 268) till ordinarie tjänsteman, som förordnades att innehava
extra ordinarie befattning i högre lönegrad, ersättningen icke i något
fall finge utga med lagre belopp an som följde av den först omnämnda bestämmelsen.
_ Enligt lonenamndens uppfattning borde berörda regler komma
till tillämpning jamval a de overskoterskor, som enligt förslaget skulle förordnas
att uppehåll extra ordinarie föres tånderskebefattn ingår. Lönenämnden
forordar med sex roster mot en någon höjning av den för förestånderskorna
toi eslagna traktamentsersattnmgen.
Statskontoret har icke någon erinran mot vad nämnden sålunda föreslagit.
Den föreslagna hjälpverksamheten torde vara ägnad att medföra betydande Departements
fordelar i olika avseenden. Man kommer sålunda att kunna ställa fackkunni" chefenpersonal
till förfogande för tillsyn och vård av samtliga sinnessjuka, som
aro i behov darav. Det blir därigenom lättare att göra eu sådan uppdel
-
30
Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.
ning av de sjuka, a.tt platserna å statens sinnessjukhus i forsta hand kunna,
reserveras för dem, som mest äro i behov av vård å sådant sjukhus. Yidare
minskas olägenheterna av att det ännu måste dröja avsevärd tid, innan platsbristen
å sinnessjukhusen är helt avhjälpt. Med all sannolikhet kan verksamheten
jämväl bidraga till att definitivt minska tillströmningen till sinnessjukhusen
i det att även sådana sjuka, som för närvarande måste eller lämpligen
böra vårdas därstädes, i följd av hjälpverksamheten med fördel kunna vårdas
på annat sätt. Likaså torde hjälpverksamheten kunna medverka till att påskynda
utskrivningen av patienter, och särskilt torde därigenom försöksutskrivning
komma att möjliggöras i betydligt större utsträckning än hittills.
Erfarenheten från vissa håll i utlandet, där en dylik hjälpverksamhet organiserats
på ett rationellt sätt och en längre tid varit i tillämpning, visar med
tydlighet, att dylika resultat böra kunna uppnås. De rön, som i Sverige
gjorts vid den hjälpverksamhet, som anordnats i Stockholm samt vid Lunds
och Visby hospital, peka i samma riktning. Hänsyn till att genom den föreslagna
anordningen anspråken på platser på sinnessjukhus komma att i
viss mån minskas togs också år 1928 vid beräkningen av det platsantal, som
enligt den då framlagda planen för anskaffande av erforderligt antal vårdplatser
å sinnessjukanstalter borde anskaffas under den nu påbörjade byggnadsperioden.
Föredragande departementschefen yttrade därom, att han ansåge
sig kunna räkna med att — jämte vissa andra omständigheter — hjälpverksamhetens
utveckling åtminstone skulle kunna motverka den stegring i
platsbehovet, som eljest kunde beräknas följa med ökningen av folkmängden.
Slutligen skulle genom hjälpverksamheten de å sinnessjukhusen intagna
eller därifrån utskrivna kunna i olika avseenden erhålla hjälp i personliga
och ekonomiska angelägenheter, vilket torde bliva av stor betydelse, särskilt
genom att underlätta deras återvändande till livet ute i samhället.
Att nu angivna fördelar skulle, såsom i ett av de avgivna yttrandena anförts,
kunna vinnas allenast genom ett närmare samarbete mellan sinnessjukhusen
och tjänsteläkarna synes mig föga sannolikt. Den erfarenhet,
som föreligger från tjänsteläkarnas hittillsvarande befattning med sinnessjukvården,
talar knappast härför; den allvarligaste bristen är givetvis, att
någon anknytning till sinnessjukhusen ej finnes.
Den omständigheten, att frågan, på vilket sätt man bör bestrida kostnaden
för vård av de sjuka, som skola bliva föremål för verksamheten, icke i
detta sammanhang upptagits till skärskådande, torde näppeligen bora tillmätas
någon betydelse för spörsmålet, om verksamheten bör komma till stand eller
icke. Verksamheten är nämligen icke i och för sig av beskaffenhet att medföra
några nya vårdkostnader, låt vara att densamma kan och bör föranleda
eu förbättring av vården i fall, där denna nu är otillfredsställande, och att vården
därigenom givetvis kan komma att ställa sig något dyrbarare. Någon befogenhet
att föreskriva åtgärder komma emellertid de vid hjälpverksamheten
anställda befattningshavarna — lika litet som tjänsteläkarna för närvarande —
att hava. I den mån ej befattningshavarnas- anvisningar frivilligt följas,
komma dessa att icke hava annan utväg än att möjligen soka få den sjuke
intagen å sinnessjukhus. Utan medverkan av den, som omhänderhar vården
Kungl. Maj ds proposition nr 8!). ;;
av den sjuke, kunua alltså nya vårdkostnader icke uppkomma. I detta
sammanhang må emellertid erinras om att enligt 40 § 3 mom. i fattigvårdslagen
landsting har att under vissa förutsättningar ersiitta fattigvårdssamliälle
för vård av sinnessjuk, som står som exspektant till något statens
sinnessjukhus eller utskrivits från sådant för att lämna plats åt mera vårdbehövande
sinnessjuk. Någon utsträckning av denna ersättningsskyldighet
torde icke böra ifrågakomma i detta sammanhang. Under inga förhållanden
synas mig i varje fall de av statskontoret på förevarande punkt framförda
betänkligheterna böra utgöra hinder för att man, på sätt föreslagits, försöks>
is vid tre av statens sinnessjukhus ordnar den ifrågavarande verksamheten.
Tanken att lägga en del av ifrågavarande kostnader å landstingen torde för
övrigt vara svår att genomföra redan på den grund att sinnessjukhusens
upptagningsområden måste fastställas utan hänsyn till länsindelningen; i
\aije
ej kunna krävas under försökstiden.
Ytterligare en punkt, som i detta sammanhang bör något beröras, är det
samband, som ifrågavarande hjälpverksamhet kan hava med andra former av
social verksamhet eller tillsyn. I olika sammanhang har jag uttalat mig för
att en utredning bör komma till stånd i syfte att undersöka möjligheterna
för åstadkommande av större enhetlighet och reda i den sociala verksamheten,
framför allt vad angår den lokala organisationen därav. Tillika har
jag ansett, att en allmän utredning bör verkställas rörande den allmänna sjukvården,
därvid bland annat bör undersökas, huru en gräns rationellt bör dragas
mellan de vårduppgifter, som skola ombesörjas eller understödjas av staten,
samt dem, som böra åligga landsting och primärkommuner. Yad angår
den sinnessjukvård, som bedrives å eller i anslutning till sinnessjukhus,
lärer det emellertid icke kunna ifrågakomma annat än att vårdnadsplikten
alltjämt skall avila staten. Så sent som år 1928 var ju riksdagen i samband
med behandlingen av det då framlagda förslaget till plan för anskaffande
av erforderliga sinnessjukplatser i tillfälle att taga ståndpunkt till denna
fråga och uttalade sig då mycket bestämt för att hela anstaltsväsendet för
s.^ k. sluten vård av sinnessjuka bör ombesörjas av staten. Detsamma bör
då uppenbarligen gälla ifrågavarande hjälpverksamhet, vilken direkt anknytes
till statens sinnessjukvård och har till ett av sina förnämsta syften att undvika
behov av anstaltsvård eller underlätta eller påskynda utskrivning från anstalt
vilket dock naturligen icke hindrar, att verksamheten skulle bliva till större
gagn, därest kommuner eller enskilda till dess förfogande ställde penningmedel
till hjälp åt de sjuka. Den föreslagna hjälpverksamheten kommer ej heller
att förringa betydelsen av att landsting eller kommuner handhava vård av
sådana sinnessjuka, vilka icke äro i behov av vård å sluten anstalt. Vad
angår formerna för samarbetet i dylika fall, lärer det icke vara lämpligt att
nu uppställa några närmare regler; detta blir en av de punkter, i vilka erfarenhet
torde komma att vinnas under den blivande försökstiden. Därest
utredningen rörande samordnande av olika grenar av social verksamhet
skulle, såsom från vissa hall påyrkats, leda till bildande av gemensamma
sociala organ i orterna - s. k. socialnämnder eller dylikt — torde hinder
32 Kungl. Maj.ts proposition nr 89.
icke komma att möta att till lokala ombud eller biträden för den nu behandlade
hjälpverksamheten utse dessa nämnder eller viss ledamot av dem.
Jag anser mig på grund av det anförda kunna i princip tillstyrka det
framställda förslaget, därvid jag dock vill framhålla, att det icke är alldeles
uteslutet, att, då den ifrågavarande verksamheten igångsättes, något av de
föreslagna sjukhusen på grund av ändrade förhållanden finnes böra utbytas
mot annat. I fortsättningen utgår jag emellertid från att sådant utbyte ej
kommer att ske.
Med den nu ifrågasatta hjälpverksamheten bör icke förblandas den s. k.
kontrollerade familjevården, som förekommer på sina håll, särskilt i Korsberga
socken i anslutning till Växjö hospital och varom regler också upptagits
i stadgeförslaget. De sjuka, som omfattas av denna vård, betraktas
alltjämt såsom intagna å vederbörande sinnessjukhus och stå under permanent
tillsyn och vård av personalen å sjukhuset.
Frågan, huruvida föreskrifterna angående den nu behandlade verksamheten
— vilken med hänsyn särskilt till att den omfattar jämväl den s. k. sociala
verksamheten lämpligen synes böra i enlighet med de sakkunnigas förslag
benämnas hjälpverksamhet — böra intagas i en stadga angående
sinnessjukvården eller utfärdas på annat sätt, är givetvis ett rent administrativt
spörsmål, som icke har betydelse för anslagsfrågan. Att fasthålla
är endast, att de mera centrala föreskrifter, som äro av beskaffenhet att
medföra utgifter, måste utfärdas av Kungl. Maj:t efter det riksdagen haft
tillfälle att uttala sig i ämnet. Starka skäl synas mig emellertid tala för
att dylika bestämmelser omedelbart upptagas i den föreslagna stadgan. Salunda
kommer hela hjälpverksamheten därigenom på ett vida effektivare satt
till allmänhetens kännedom. Vidare innefatta bestämmelserna angående hjälpverksamhet
ett viktigt undantag från vad som å ort, där sådan verksamhet
ej blir anordnad, enligt stadgan skall gälla angående tjänsteläkares befattning
med sinnessjuka. Av en viss betydelse är slutligen, att i den män
hjälpverksamhet kommer till stånd, densamma torde böra övertaga den kontroll
över de förut omnämnda sinnessjuka, vilkas vård enligt 40 § 3 mom.
i lagen om fattigvården skall bekostas av landsting och varom bestämmelser
meddelats i en särskild, den 9 december 1927 utfärdad kungörelse angående
kontroll i vissa fall över enskild vård av sinnessjuka, sinnesslöa och falllandesjuka.
Jag vill emellertid — med framhållande av att de föreslagna
bestämmelserna avfattats så, att hjälpverksamhetsläkaren erhåller ganska stor
rörelsefrihet — bestämt betona, att den omständigheten, att föreskrifterna
upptagas i stadgan, givetvis icke får hindra, att ändringar ske i densamma,
allt efter som vunna erfarenheter därtill föranleda.
Vad beträffar hjälpverksamhetens organisation torde först böra beröras
frågan, huruvida ledningen av densamma bör anförtros åt viss läkare vid
varje ifrågakommande sjukhus eller om en var överläkare bör förestå hjälpverksamheten
inom sitt upptagningsområde. Otvivelaktigt skulle genom den
senare anordningen en viss fördel vinnas, främst därutinnan att ö\erläkaren
bättre kunde jämföra de olika patienternas behov av anstaltsvard och kunde
utnyttja sin egen kännedom om vissa patienter. Betydelsen av dessa för
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
delar torde dock icke böra överdrivas. Överläkaren skulle ju i allmänhet ej
själv komma att företaga de erforderliga resorna, och beträffande åtskilliga
patienter skulle hans kunskap alltså komma att baseras på rapporter av biträdande
läkare eller förestånderska. Eu sådan kunskap bör han kunna erhålla
även utan att leda hjälpverksamheten, blott nödigt samarbete mellan
hjälpverksamhetsorganisationen och därvid ej sysselsatta överläkare kommer
till stånd. Genom ett samarbete mellan lijälpverksamhetsläkaren och övriga
läkare å sjukhuset bör ock sistnämnda överläkares liksom för övrigt andra
läkares kännedom om patienterna kunna utnyttjas för hjälpverksamheten. Å
andra sidan torde den nu berörda organisationsformen med uppdelning
av hjälpverksamheten på liera överläkare icke medföra enbart fördelar. I
den mån sinnessjukhus bliva uppdelade på olika överläkaravdelningar på
sådant sätt, att en avdelning är avsedd för manliga och eu för kvinnliga
patienter, skulle sålunda de olika överläkarna komma att samtidigt omhänderhava
hjälpverksamhet inom samma område, vilket otvivelaktigt skulle
vara från såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt mindre lämpligt.
Föga lämpligt skulle det väl också vara att låta ett flertal läkare sköta
mottagningen pa hjälpbyrån. Den ifrågavarande organisationsformen skulle
också medföra större kostnader än den av de sakkunniga föreslagna. Om.
på sätt jag i det följande kommer att förorda, de biträdande läkarna skola
erhålla särskild ersättning, skulle med den av mig tillstyrkta uppdelningen
av sinnessjukhuset i Lund på tre avdelningar och av sinnessjukhuset i
Säter på två avdelningar ersättning komma att utgå vid det förra sinnessjukhuset
till tre i stället för till en biträdande läkare och vid det senare
sinnessjukhuset till tva i stället för till eu dylik läkare. Vidare skulle vid
det förstnämnda sjukhuset tre förestanderskor behöva anlitas för hjälpverksamheten
i stället för nu föreslagna två. Slutligen torde vara att framhålla,
att särskilt den sociala verksamheten av en för densamma anlitad
läkare kräver vissa personliga egenskaper och intressen, som icke med
säkerhet kan påräknas hos alla läkare vid sinnessjukhusen och att även på
denna grund eu begränsning av den vid hjälpverksamheten sysselsatta läkarpersonalen
är behövlig.
Av icke oväsentlig betydelse från statsekonomisk synpunkt är den omfattning,
vari resor komma att företagas av de vid hjälpverksamheten sysselsatta
läkarna. Skall läkaren göra besök å varje ställe, där sinnessjuka, som
kunna bliva föremål för hjälpverksamheten, vistas, skulle, såsom 1926 års sakkunniga
framhållit, särskilt i början läkarnas tid därav tagas i anspråk i mycket
stor utsträckning. Utöver de direkta resekostnaderna skulle statsverket också
belastas med vikariatsersättningar. Då ändamålet med besöken ju i allmänhet
icke är att verkställa någon medicinsk undersökning — sådan har ju
ofta skett, i fråga om utskriven å sinnessjukhuset och, i fråga om annan
sjuk vid av honom företaget besök å hjälpbyrån eller vid den undersökning,
som ligger till grund för vårdattesten — utan allenast att undersöka den
sjukes yttre förhållanden, torde det väl oftast gå för sig att, i den mån
medicinsk undersökning ej är behövlig, låta förestånderska göra det första be
Bihang
till riksdagens jirotokoll 1929. 1 samt. 12 liäft. (Nr 89.) äC3 so 3
34
Kungl. Ma>j:ts proposition nr 89.
söket. Därjämte må framhållas, att den förhandskännedom om förhållandena
å vårdplatsen, som läkaren genom den sjuke själv och genom upplysningar
av personer i orten kan ernå, i många fall torde bliva så fyllig, att personligt
besök å platsen av sköterskan kan giva läkaren tillräckligt underlag för
hans bedömande av läget. Denna punkt synes emellertid höra till dem, i
fråga om vilka man bör pröva sig fram. Skulle det visa sig, att läkarens
närvaro överallt är av nöden, får naturligtvis i framtiden en sådan erfarenhet
beaktas. „
J)å, mottagningen å hjälpbyrå måste betraktas såsom ett nödvändigt led
i ifrågavarande verksamhet, torde det vara nödvändigt att anordna sådan
jämväl vid sinnessjukhuset i Lund. Möjligen kan någon kostnadsbesparing
framdeles stå att vinna genom samverkan med den av Malmöhus läns landsting
med bidrag av statsmedel drivna psykiatriska universitetskliniken. I
detta sammanhang synes böra påpekas, att de föreslagna bestämmelserna
icke utgöra hinder för att vid hjälpverksamheten anställd läkare under små
resor anordnar tillfälliga mottagningar och att på viktigare orter dylika mottagningar
anordnas mera regelbundet, varigenom läkarens personliga kännedom
om vårdförhållandena inom orten givetvis skulle underlättas. Härför
torde emellertid några kostnader ej för närvarande behöva beräknas. Av erfarenheten
under försökstiden lärer få bero, huruvida en dylik decentralisering
av hjälpbyråverksamheten bör generellt genomföras.
Såsom av de sakkunnigas motivering framgår, är det avsett att, sedan förestånderskepersonalen
förstärkts med det föreslagna antalet extra ordinarie
förestånderskor av 2:a klass, till ifrågavarande verksamhet uttaga de förestånderskor,
som bäst lämpa sig därför. Denna anordning synes mig från
alla synpunkter lämplig. I anledning av vad direktionen för Lunds hospital
och asyl anfört, må framhållas, att därest det skulle visa sig möjligt att
omedelbart eller framdeles vid nämnda sinnessjukhus genom omläggning
av de nuvarande förestånderskornas arbete göra någon av dessa disponibel
för hjälpverksamheten, möjlighet att genomföra en sådan anordning icke
lärer saknas. Eu av de föreslagna förestånderskelönerna skulle härigenom
kunna inbesparas.
De besök, som för åstadkommande av bästa möjliga vård åt sjuka skola
göras av de vid hjälpverksamheten anlitade befattningshavarna, skola regelrätt
verkställas utan att något initiativ därtill tages från de sjukas eller
deras närmastes sida; ersättning för dessa besök av de sjuka torde därför
näppeligen kunna ifrågasättas. Däremot lärer det icke vara omöjligt att
kräva betalning av bättre bemedlade vid besök å hjälpbyrån. Åtminstone
till eu början, innan man kan bedöma, i vilken utsträckning de sjuka och
deras anhöriga vilja taga hjälpbyrån i anspråk, torde man dock böra avsta
från avgifter. Härvid har jag särskilt tagit i beaktande, att de besökande
i allmänhet, med hänsyn till upptagningsområdenas storlek, måste underkasta
sig eu icke alldeles obetydlig resekostnad.
Såsom framgår av det anförda kan jag för min del icke understödja de
mot de sakkunnigas förslag framställda anmärkningarna rörande hjälpverk
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
samhetens organisation, vilket dock givetvis icke får hindra, att vid den
slutliga utformningen av stadgan eu eller annan ändring av natur att ej
medföra ökade kostnader kan finnas påkallad.
Jag övergår härefter till frågan om storleken av det belopp, som bör beräknas
för hjälpverksamheten.
Kostnaden för anskaffande av autoinobiler lärer i överensstämmelse med
de sakkunnigas förslag kunna beräknas till 17,500 kronor, eller 3,500 kronor
per automobil. För detta pris torde man kunna erhålla eu täckt automobil,
som med beräkning av eu ungefärlig körtid av 600—800 timmar om året
bör kunna vara fullt användbar under åtminstone fem år.
Åt de vid hjälpverksamheten sysselsatta läkarna bär av de sakkunniga
icke beräknats något arvode. Det synes mig emellertid billigt, att man tillerkänner
något mindre arvode åt den läkare, på vilken det egentliga arbetet
såväl inom som utom anstalterna kommer att falla, det vill säga de vid verksamheten
biträdande läkarna vid sinnessjukhusen i Lund och Säter samt
läkaren vid sinnessjukhuset i Visby. I enlighet härmed förordas ett årsarvode
av 900 kronor till vardera av de två förstnämnda läkarna och av 600
kronor till den sistnämnde eller tillhopa ett belopp av (2 X 900 + 600) 2,400
kronor.
Till avlöning av fem extra ordinarie förestånderskor av 2:a klass har
av de sakkunniga beräknats ett belopp av (2 X 2,940 + 3 x 2,820) 14,340
kronor. Därest den av allmänna civilförvaltningens lönenämnd förordade
modifikationen i löneberäkningen godtoges, skulle man komma till ett något
högre belopp. » Jämlikt de av lönenämnden åberopade författningsbestämmelserna,
jämförda med 19 § i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270) angående
ändrad lydelse i vissa delar av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, skulle nämligen i detta fall utgå, utöver
översköterskelönen, en vikariatsersättning av 50 öre om dagen eller
182 kronor 50 öre om året. Då översköterskelönen av de sakkunniga beräknats
för en var av två översköterskor till 2,802 kronor och till eu var
av tre översköterskor till 2,688 kronor, skulle den totala lönekostnaden bliva
(2 X 2,984.50 + 3 X 2,870.so) 14,580 kronor 50 öre. Det synes mig emellertid
icke lämpligt att ordna avlöningen så, att ifrågavarande förestånderskor
erhålla högre avlöning än som skulle hava tillfallit dem, om de vore ordinarie
innehavare av sina förestånderskebefattningar — i detta fall skulle de erhålla
de av de sakkunniga förordade beloppen — och jag anser mig därför böra
på denna punkt ansluta mig till de sakkunnigas förslag.
Traktamentsersättning till förestanderska utgår enligt gällande resereglemente
med 8 kronor för dag och 4 kronor för natt. Vid framläggande av
det av mig förut omnämnda förslaget till nytt resereglomente har chefen
för finansdepartementet förklarat sig framdeles, sedan vederbörande myndigheter
blivit hörda, vilja underställa Kungl. Maj:ts prövning de frågor, som
beröras i den i de sakkunnigas betänkande omnämnda, numera avslutade
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
utredningen angående reglering i besparingssyfte av traktamentsbestämmelserna.
Anmärkas må emellertid, att enligt det i ämnet avgivna, den 31
december 1928 dagtecknade betänkandet förutsättningar för generella reduceringar
av traktamentsersättning förklarats saknas beträffande andra grupper
av befattningshavare än dem, som redan äro underkastade sådana. I nyss
berörda förslag till nytt resereglemente föreslås, att traktamentet för natt
skall höjas med 1 krona till 5 kronor. De sakkunniga hava genom att nedsätta
traktamentet för dag till hälften efter eu beräkning av 200 resedagar
kommit till en kostnad av (5 X 8 X 200) 8,000 kronor. I överensstämmelse
med vad som förordats av statskontoret och lönenämnden torde ett något
högre dagtraktamente böra medgivas. Jag utgår härutinnan ifran, att traktamentet
för dag kommer att av Kungl. Maj:t sättas till 3/t av det vanliga
eller till 6 kronor. Traktamentskostnaden, som icke torde röna någon inverkan
av den i förslaget till nytt resereglemente upptagna, i det föregående
refererade bestämmelsen om viss inskränkning i rätten till dagtraktamente,
bör i enlighet med det sagda beräknas till (5 X 11 X 200) 11,000 kronor.
Kostnaden för rese- och traktamentsersättningar åt de vid hjälpverksamheten
sysselsatta läkarna, för hyra av lokaler för tre lijälpbyråer samt för
expedition synes mig kunna i enlighet med de sakkunnigas förslag beräknas
till respektive 1,500 kronor, 3,000 kronor och 500 kronor.
Kostnaden för underhåll och drift av en var av automobilerna har av de
sakkunniga upptagits till 600 kronor. Detta belopp torde dock vara alldeles
för lågt beräknat. Beloppet, som skall räcka till bland annat bensin, olja,
nya ringar och automobilskatt samt underhåll, torde icke skäligen kunna
beräknas till mindre än 1,500 kronor för varje automobil, ellér till sammanlagt
(5 X 1,500) 7,500 kronor.
Den totala årskostnaden under försökstiden skulle alltså, oberäknat dyrtidstillägg,
belöpa sig till (2,400 + 14,340 + 11,000 + 1,500 + 3,000 + 500 +
7,500) 40,240 kronor. Därjämte är att räkna med eu ungefär vart femte år
återkommande årskostnad å 17,500 kronor för automobilinköp. Av ifrågavarande
belopp skulle de för resekostnads- och traktamentsersättningar avsedda
å tillhopa (11,000 + 1,500) 12,500 kronor utgå av femte huvudtitelns
anslag till rese- och traktamentspenningar, medan övriga belopp skulle utgå
från anslaget till hospital och asyler.
Undersök- I 99—100 §§ i stadgeförslaget hava de sakkunniga upptagit vissa bestämning
av vissa rno]Kel-s avseende att underlätta undersökning av icke häktad tilltalads sinbemediade.
nesbeskaffenliet i fall, då sådan undersökning enligt lagförslaget skall verkStadge-
ställas av läkare vid statens sinnessjukhus men domstolen ej för ändamålet
förslaget, förordnat om tvångsintagning. Bestämmelserna avse tilltalad, som åtnjuter
fri rättegång eller som i händelse av intagning för vård skulle erlägga lägsta
avgift. Enligt 99 § skall sjukhuschefen, därest den tilltalade framställer
begäran därom, på det allmännas bekostnad ombestyra eller med allmänna
medel bekosta resor fram och åter mellan den tilltalades vistelseort och sinnessjukhuset
samt, där så finnes lämpligt, utbetala resekostnad i förskott. Nu
Kunrjl. Maj:ts proposition nr 89. 37
berörd åtgärd må icke vidtagas, med mindre avståndet mellan vistelseorten
och sinnessjukhuset överstiger fem kilometer. Resekostnad må ej ersättas
med högre belopp än som motsvarar skjutspenningar för en häst eller, i den
mån järnvägs- eller ångbåtslägenliet kan för resan eller någon del därav användas,
avgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. De sålunda upptagna
föreskrifterna skola enligt 1(X) § äga motsvarande tillämpning å den, som är
föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete. Kostnaden för
ifrågavarande resor har förutsatts bliva så obetydlig, att något särskilt belopp
ej ansetts böra beräknas för ändamålet.
Direktionen för Växjö hospital anmärker mot de föreslagna bestämmel- Yttranden
serna, att den tilltalade liksom hittills bör inställas genom länsstyrelsens över 1928 års
försorg, sedan sjukhuschefen anmält, att plats är ledig. ‘ förslag.
Direktionen för Lunds hospital och asyl menar, att bestämmelserna i onödan
belasta sjukhuschefen med en administrativ uppgift, som bättre passar
kontoret.
Svenska psykiatriska föreningen anser det olämpligt, att sjukhuset skall
ombesörja transport av för brott tilltalade och andra här avsedda personer,
och föreslår därför, att de ifrågavarande åtgärderna skola ske genom länsstyrelsens
försorg.
Medicinalstyrelsen ansluter sig till vad svenska psykiatriska föreningen
anfört.
I likhet med dem, som yttrat sig över förslaget, har jag icke någon er- Departementsinran
mot att staten träder emellan för att underlätta undersökning av mindre chefen,
bemedlade personer i fall, varom här är fråga. Då åtgärdernas vidtagande
genom sjukhusets försorg innefattar väsentligt mindre omgång än deras överlämnande
till länsstyrelserna — för närvarande verkställas undersökningar av
icke häktade tilltalade av provinsialläkarna, och de tilltalade hava själva att
sörja för sin inställelse, medan undersökning av personer, som utan att vara
häktade äro föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete, icke
ifrågakommer — samt den förra anordningen därjämte möjliggör, att transporten
kan verkställas med sjukhusets transportmedel, synas mig övervägande
skäl tala för att i enlighet med sakkunnigförslaget låta åtgärderna ombesörjas
genom sjukhuset. Däremot torde det icke vara nödvändigt, att sjukhuschefen
själv ombestyr ifrågavarande åtgärder; vid en blivande stadgas utfärdande
kan lämpligen iakttagas, att sjukhuschefen berättigas att uppdraga desamma
åt intendenten. Då de fall, som här avses, lära bliva synnerligen sällsynta,
anser jag i likhet med de sakkunniga något särskilt belopp icke böra beräknas
för ifrågavarande ändamål. I den mån medel erfordras, lära de böra
utgå av anslaget till hospital och asyler.
1926 års sakkunniga upptogo i sitt betänkande jämväl frågan om en
eventuell ändring av befattningen såsom överinspektör för sinnessjukvården
i riket.
Redan i det kommittébetänkande av år 1896, som ligger till grund för nu
varande stadga och i vilket inrättandet av överinspektörsbefattningen från
början föreslogs, ifrågasattes, huruvida en persons arbetskrafter och tid
skulle vara tillräckliga för uppdraget. Därvid torde dock hava spelat in, att
Uppdelning
av överinspektörsbefattningen,
38
Kungl. Majds proposition nr 89.
enligt kommittéförslaget alla statens hospital borde inspekteras minst två
gånger om året i stället för minst en, som sedermera blev föreskrivet.
1913 års sakkunniga funno, att överinspektörens verksamhet under den
tid, ifrågavarande befattning varit inrättad, högst väsentligt utvidgats samt
att hans arbete enligt nämnda sakkunnigas förslag skulle bliva ytterligare
avsevärt ökat. De föreslogo därför, att jämte överinspektören skulle anställas
en assistent med uppgift att dels biträda denne och dels självständigt
inspektera av landsting och kommuner inrättade anstalter för sinnessjuka
ävensom enskild sinnessjukvård.
Uti en den 14 oktober 1927 dagtecknad, till medicinalstyrelsen ingiven
skrift föreslog den nuvarande överinspektören för sinnessjukvården i riket,
överläkaren Ernst Göransson, att ifrågavarande spörsmål måtte lösas på det
sätt, att överinspektören befriades från skyldigheten att utöva tillsyn och
inspektion av sinnesslö- och epileptikeranstalter.
I anledning härav förordade medicinalstyrelsen i eu den 27 januari 1928
dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven framställning, att i enlighet med överinspektörens
förslag hans arbetsbörda måtte lättas genom avskiljande från
hans övriga arbetsuppgifter av den inspektion av sinnesslövården, som påvilade
honom, samt att i följd härav en särskild inspektör måtte tillsättas för dels
inspektion av den eller de staten tillhöriga anstalter, som vore uteslutande
avsedda för vård av sinnesslöa, samt av statsunderstödda anstalter för obildbara
sinnesslöa och dels mediciusk-psykiatrisk inspektion av de statsunderstödda
anstalterna för bildbara sinnesslöa och epileptiker.
Medicinalstyrelsens förslag innefattade vidare, att den föreslagne inspektören
skulle till medicinalstyrelsen avgiva såväl skriftlig redogörelse för varje
inspektion som årlig berättelse över sin verksamhet jämte förslag till åtgärder
för en ändamålsenlig utveckling av sinnesslövården samt i övrigt biträda
styrelsen i dess verksamhet på sinnesslövårdens område. Då ifrågavarande
uppdrag icke under nuvarande förhållanden vore av beskaffenhet
att taga i anspråk eu persons hela arbetskraft, syntes uppdraget lämpligen
kunna utövas av psykiatriskt utbildad läkare vid sidan av dennes huvudsakliga
verksamhet. Såsom ersättning för uppdraget föreslogs ett årligt
arvode av 3,000 kronor jämte rese- och traktamentsersättning för av uppdraget
föranledda resor ävensom gottgörelse för de löneförmåner, från vilka
inspektören under tiden för ifrågavarande resor eventuellt kunde nödgas
avstå. Under framhållande av att till sinnesslövårdens understödjande för
närvarande tre särskilda anslag vore uppförda och att en fördelning av inspektionskostnaderna
å samtliga dessa anslag vore mindre lämplig, föreslog
medicinalstyrelsen, att omförmälda arvode jämte gottgörelse för mistade löneförmåner,
dessa senare beräknade till 1,500 kronor, måtte få utgå av anslaget
till medicinalstyrelsen och att i enlighet härmed under nämnda anslag måtte
för ändamålet upptagas en anslagspost med förslagsanslags natur till belopp
av 4,500 kronor, med vilket belopp berörda anslag alltså skidle höjas.
1926 Ars sakkunniga anförde i denna del:
Kunt/l. Maj:ts proposition nr S!t. ii!)
För bedömande av spörsmålet torde eu kort sammanfattning av överinspektörens
nuvarande åligganden bär böra lämnas.
1. Överinspektören liar att minst en gång årligen inspektera varje hospital.
Vid inspektion skall han särskilt pröva nyintagnas behov av anstaltsvård
samt eventuellt uppkomna utskrivningsfrågor med rätt att i vissa fall förordna
om utskrivning, tillse, att rätten att vidtaga tvångsåtgärder mot de
intagna ej missbrukas, samt pröva framställda klagomål rörande de intagnas
behandling (§ 7 och §12 p. 1—5 i stadgan angående sinnessjuka).
2. Överinspektören deltager vidare i behandlingen inom medicinalstyrelsen
av rättspsykiatriska frågor. Vid förfall för honom skall emellertid eu
ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd inträda (§12 p. fi i stadgan,
25 § i instruktionen för medicinalstyrelsen).
3. Överinspektören har att deltaga i medicinalstyrelsens handläggning
av hospitalsärenden (§ 12 p. 6 i stadgan, 18 § 3 mom. i instruktionen för
medicinalstyrelsen).
4. Vill å hospital intagen avlåta framställning till annan offentlig myndighet
än Kungl. Maj:t, ledamot av statsrådet, justitiekanslern eller riksdagens
justitieombudsman och anser sig icke vederbörande läkare kunna
omedelbart medgiva vidarebefordran av framställningen, skall saken prövas
av överinspektören (§ 43 i stadgan).
5. Enskild sinnessjukanstalt står under inseende och kontroll av överinspektören,
vilken det åligger att inspektera anstalten på sätt om hospital
och asyl är föreskrivet (§ 61 i stadgan). Denna bestämmelse anses icke
innefatta skyldighet att verkställa årliga inspektioner.
6. Godkänd kommunal sinnessjukanstalt står under närmaste tillsyn av
överinspektören (Iv. K. d. 11 okt. 1920, nr 679. § 3).
7. Särskild inspektion av vård av sinnessjuka, som icke vårdas å offentlig
eller enskild sinnessjukanstalt, må kunna verkställas av överinspektören
(§§ 7 och 73 i stadgan).
8. Anstalt, avsedd att mottaga endast obildbara sinnesslöa, skall, för att
komma i åtnjutande av statsunderstöd, stå under närmaste tillsyn av överinspektören.
År sådan anstalt anordnad i samband med uppfostringsanstalt
för sinnesslöa barn eller med arbetshem för sinnesslöa, är anstalten, för att
kunna komma i åtnjutande av statsunderstöd, underkastad medicinsk-psykiatrisk
inspektion av överinspektören (K. K. d. 24 okt. 1919, nr 658, 2 §).
9. Anstalt för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, samt epileptikeranstalt
skall, för att komma i åtnjutande av statsunderstöd, vara
underkastad in ed i c i n sk-p sy k i a fri s k inspektion av överinspektören (K. K. d.
24 okt. 1919, nr 659, 2 §, ändr. genom Iv. K. d. 9 nov. 1922, nr 526).
10. Statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa äro underkastade enahanda
inspektion som de under 9) omnämnda anstalterna (K. Regi. d. 9 nov.
1922, nr 525, § 13).
11. Överinspektören är skyldig att utan särskild ersättning vid behov,
där så lämpligen kan ske, inträda såsom vikarie för byråchefen å liospitalsbyrån
(K. brev d. 30 dec. 1922).
12. Överinspektören har att till medicinalstyrelsen avgiva skriftlig redogörelse
för varje inspektion ävensom årsberättelse jämte förslag till de åtgärder,
som kunna anses nödiga och nyttiga för en ändamålsenlig utveckling
av sinnessjukvården (§ 12 p. 7 i stadgan). Bestämmelsen synes enligt
ordalagen avse allenast tillsynen över hospital och asyler men tillämpas å
överinspektörens verksamhet i dess helhet.
Ett godtagande av de av de sakkunniga framlagda förslagen torde sannolikt
medföra ökning av överinspektörens arbetsbörda. Antalet av rättspsykiatriska
utlåtanden, i vilkas behandling inom medicinalstyrelsen överiuspek
-
1926 ars sa
kunniga..
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
tören skall deltaga, kommer att å ena sidan något minskas därigenom, att
inhämtande av medicinalstyrelsens utlåtande ej längre skall vara obligatoriskt.
Härigenom kommer emellertid överinspektören sannolikt att befriasoallenast
från arbete med utlåtanden i relativt lätt bedömda ärenden. Å andra
sidan kommer antalet yttranden att ökas genom de av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna om obligatoriskt inhämtande av rättspsykiatriskt yttrande
beträffande vissa tilltalade och om rättspsykiatriska yttranden rörande
personer, som äro föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.
Ytterligare ökas överinspektörens arbete genom att flera kommunala sinnessjukhus
än förut skola läggas under överinspektörens inspektion, vartill
kommer, att enligt de sakkunnigas mening alla sinnessjukhus, kommunala
och enskilda såväl som de statliga, böra bliva föremål för årlig inspektion.
Redan den ökning av arbetsbördan, som på grund av vad sålunda föreslagits
kan förväntas, synes göra frågan om en uppdelning av överinspektörens verksamhet
aktuell.
Men oavsett denna ökning torde den starka utveckling av sinnessjukvården,
som sedan överinspektörsbefattningens inrättande ägt rum, i och för
sig motivera en dylik uppdelning.
Överinspektörsbefattningen inrättades försöksvis från och med den 1 maj
1899. Definitivt införlivades denna befattning med organisationen av sinnessjukvården
från och med år 1902.
Underkastade inspektion voro vid 1902 års utgång 12 hospital, 10 enskilda
sinnessjukanstalter, 15 upptagningsanstalter, 30 kommunala sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelningar vid fättigvårdsanstalter och 7 anstalter
för sinnesslöa eller epileptiker. Vid beräkningen av dessa siffror har, för
undvikande av en tidsödande utredning angående tiden för de olika anstalternas
öppnande, förutsatts, att allenast de anstalter, som inspekterats
under något av åren 1902 och 1903, varit underkastade inspektion vid 1902
års ingång.
Vid 1926 års utgång funnos anstalter av nyss angivna slag till följande
antal, nämligen: 17 hospital, 13 enskilda sinnessjukanstalter, omkring 20
upptagningsanstalter, omkring 60 kommunala sinnessjukhus eller sinnessjukavdelningar
vid fattigvårdsanstalter och omkring 70 anstalter för sinnesslöa
och epileptiker. Under år 1927 har ytterligare ett stort hospital tillkommit.
Under år 1902 inspekterades, förutom de 12 hospitalen, 6 enskilda anstalter
för sinnessjuka, 12 upptagningsanstalter, 21 kommunala sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelningar vid fattigvårdsanstalter samt 3 anstalter för sinnesslöa
eller epileptiker.
År 1926 inspekterades, förutom de 17 hospitalen, 2 enskilda anstalter,
11 upptagningsanstalter, 27 kommunala sinnessjukhus eller sinnessjukavdelningar
vid fattigvårdsanstalter samt 21 anstalter för sinnesslöa eller epileptiker.
Antalet patienter ä hospitalen samt de landsting och i landsting ej deltagande
städer tillhörande anstalter, som avses i § 4 i gällande lasarettsstadga,
utgjorde vid utgången av år 1902 4,993 och hade vid utgången av
år 1926 stigit till 12,763. Antalet under ett år å nämnda anstalter nyintagna
utgjorde år 1902 800 och år 1926 2,514. Under år 1927 steg platsantalet
å hospitalen, vilket vid utgången av år 1926 utgjorde 10,281, huvudsakligen
i följd av inrättandet av Hälsingborgs hospital med omkring
1,200.
Det totala antalet inspektioner utgjorde under år 1926 ej mindre än 79.
Närmast föregående år var antalet inspektioner ännu större eller 91. Därvid
är att märka, att, därest obligatorisk undersökning av sinnessjukhus då
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 89.
vaj it genomförd i den utsträckning, som av de sakkunniga föreslagits, an
talet inspektioner skulle liava ökats med ytterligare omkring 30.
Inspektionsverksamhetens omfattning under åren 1902—1926 framgår när
mare av följande tabell. ”
Av överinspektören för sinnessjukvården i riket åren 1902—1926
verkställda inspektioner.
! ^ --- |
Statens |
Enskilda anstalter |
Upptagnings-anstalter för |
Kommunala |
Anstalter lor epileptiker |
Summa |
1902 ......... 1903 ......... |
12 12 |
6 9 |
12 3 |
21 11 |
3 |
54 41 |
1904......... |
13 |
7 |
8 |
8 |
41 |
|
1905......... |
13 |
8 ■ |
8 |
7 |
10 |
46 |
1906 ......... 1907 ......... 1908 ........ 1909.. ...... |
15 -13 15 16 |
1 4 6 |
4 7 1 5 |
5 3 3 6 |
10 b b 20 |
43 31 b 23 2) 53 |
1910...... |
14 |
9 |
8 |
7 |
29 |
67 |
1911......... |
15 |
6 |
3 |
9 |
31 |
64 |
1912 ......... 1913 ......... |
17 14 |
5 4 |
O O 5 |
8 15 |
32 26 |
65 64 |
1914......... |
16 |
5 |
5 |
8 |
39 |
73 |
1915........ |
17 |
4 |
7 |
4 |
24 |
56 |
1916 ......... 1917 ......... |
16 19 |
3 9 |
4 1 |
5 3 |
36 30 |
64 62 |
1918........ |
16 |
8 |
4 |
10 |
27 |
65 |
1919......... |
16 |
2 |
2 |
2 |
18 |
40 |
1920...... |
17 |
1 |
4 |
3 |
32 |
57 |
1921......... |
16 |
6 |
2 |
6 |
29 |
59 |
1922......... |
19 |
1 |
5 |
7 |
29 |
61 |
1923......... |
17 |
6 |
5 |
11 |
20 |
59 |
1924.........| |
18 |
3 |
6 |
10 |
43 |
80 |
1925... j |
18 |
12 |
10 |
13 |
38 |
91 |
1926......... |
17 |
2 |
11 |
28 |
21 |
79 . j |
En ytterligare högst väsentlig ökning av arbetsbördan är slutligen att
lorvanta genom ökning av antalet platser å sinnessjukhus. De i det föregående
omnämnda avtalen med städerna Stockholm, Göteborg och Malmö
angående dessa städers övertagande av hela sin sinnessjukvård lära under
de närmaste åren medföra väsentliga nybyggnader eller utvidgningar av
sinnessjukhusen därstädes. Yidare hava 1927 och 1928 års riksdagar beviljat
medel dels till påbörjande av ett nytt sinnessjukhus, dels till utvidgningav
ett sinnessjukhus, varigenom antalet å statens sinnessjukhus intagna
kommer att ökas med omkring 715. 1928 års riksdag har därjämte i princip
godkänt ett avtal med Malmöhus läns landsting om inrättande av en för
omkring 100 patienter avsedd psykiatrisk klinik i Lund. Enligt en av chefen
för socialdepartementet förordad plan till fyllande av det förefintliga behovet
av anstaltsplatser för sinnessjuka skulle slutligen under den närmaste tioårsperioden
vara att räkna med inrättandet av ytterligare tre sinnessjukhus och
två psykiatriska kliniker samt utvidgningar av vissa av de nuvarande sinnes
-
'') Uppgift saknas.
“) Anstalter för sinnesslöa och epileptiker oberäknade.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
sjukhusen. Genom dessa åtgärder skulle platsantalet å stadens sinnessjukhus
samt klinikerna komma att ökas med, utöver vad hittills omnämnts, i
runt tal 4,400 platser. . .
Den här lämnade redogörelsen torde otvivelaktigt giva vid handen, att
redan nu svårigheter måste möta för överinspektören att effektivt sköta den
honom åliggande verksamheten samt att i eu nära framtid svårigheterna,
om icke åtgärder vidtagas, komma att undergå en sådan stegring, att ändamålet
med inspektionsverksamheten väsentligen äventyras.
För ett bättre ordnande av överinspektörens verksamhet lära två möjligheter
stå öppna. .
Den ena av dessa är det av 1913 års sakkunniga förordade att tillsatta
en assistent hos överinspektören. Eu sadan anordning skulle emelleitid
eftersom assistenten ju icke kunde bliva utrustad med överinspektörens befogenheter
— medföra, att erforderliga beslut i manga fall måste fattas av
överinspektören på grundval endast av assistentens rapporter. Men en dylik
inspektionsverksamhet vore
ställande.
enligt de sakkunnigas mening knappast tillfreds
uianue.
„ ,
Den andra möjligheten är att uppdela inspektörsverksamheten pa tva
självständiga befattningshavare. Därvid vore åter två vägar möjliga. Den
ena vore att uppdela verksamheten geografiskt, den andra att göra en uppdelning
med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifterna. Det förra alternativet
skulle krava tillsättandet av två överinspektörer, vilka båda skulle
åtnjuta de för överinspektör nu fastställda löneförmånerna; det senare kan
däremot genomföras på det sätt, att vissa mindre omfattande delar av överinspektörens
verksamhet avskiljas och överlämnas till eu särskild inspektör,
för vilken eu förhållandevis lägre gottgörelse kan beräknas. Såväl medicinalstyrelsen
som den nuvarande överinspektören utgå ifrån, att ett inrättande
av två överinspektörstjänster förr eller senare blir ofrånkomligt. Medicinalstyrelsen
förmenar emellertid, att med en sådan anordning bör anstå, tills
densamma visat sig oundgängligen nödvändig, och åberopar såsom skäl härför
den fördel, som ligger i att ifrågavarande inspektion utföres efter fullt
enhetliga principer. Överinspektören anser, att man för närvarande kan
nöja sig med att avskilja inspektionen av de förut omnämnda anstalterna
för sinnesslöa och epileptiker, och till detta förslag har såsom redan omnämnts
medicinalstyrelsen anslutit sig.
Jämväl de sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att skal tala
för att framdeles överinspektörsverksamlieten kommer att giva full sysselsättning
åt två befattningshavare och att dessa befattningshavare båda måste
erhålla samma ställning som den nuvarande överinspektören. _ En sådan
situation synes emellertid ännu ej hava inträtt och torde väl ej heller inträda
före genomförandet av den föreliggande planen för clen statliga sinnessjukvårdens
utvidgning. För närvarande torde man därför kunna nöja sig
med det av medicinalstyrelsen förordade förslaget, som ju jämväl av överinspektören
ansetts giva honom tillfredsställande möjlighet att ägna sig åt
inspektionen av den egentliga sinnessjukvarden. Därutöver torde emellertid
någon ytterligare avlastning av överinspektörsverksamlieten vara önsklig, och
en° sådan lärer också kunna vinnas genom att överinspektören befrias från
honom nu åliggande skyldighet att uppehålla chefens för liospitalsbyrån
befattning. Genom vad nu förordats torde för åtskillig tid framåJ den dyrbarare
anordningen med två överinspektörer kunna undvikas, varjämte man
har möjlighet att så småningom, allt efter som behovet ökas, utvidga sinnesslövårdsinspektörens
arbetsområde. Slutligen är att framlialla, att liuiudvikten
i fråga om överinspektörens verksamhet bör ligga å själva inspektionerna
och att byråarbetet bör i möjligaste män begränsas.»
Kuivjl. Maj;ts proposition nr Si). 43
Kostnaden för den nya inspektören för sinnesslöanstalterna beräknades
av de sakkunniga i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag till
4,500 kronor.
Mot de sakkunnigas förslag hava erinringar framkommit i allenast tre
yttranden.
Sveriges läkarförbund finner den överinspektören enligt förslaget åliggande
arbetsbördan så betydande, att det synes förbundet tvivelaktigt, om allt
detta arbete skall kunna av lionom medhinnas. Förbundet anser därför
möjlighet till hjälp i arbetet böra beredas.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhåller, att överinspektören genom
sin inspektionsverksamhet och sin därunder vunna ingående kännedom om
sinnessjukvården i riket torde få anses särskilt skickad att vikariera för
chefen å medicinalstyrelsens hospitalsbyrå. Utan att vilja göra något bestämt
uttalande anser sig nämnden dock böra framhålla, att det enligt nämndens
mening vore en given fördel, om överinspektörens verksamhet kunde så
regleras, att skyldigheten att inträda såsom vikarie för nämnda byråchef
bibeliölles.
Statskontoret uttalar sin anslutning till lönenämndens förslag under åberopande
av att ett bibehållande av berörda skyldighet för framtiden lättare
läte sig göra, då överinspektören skulle befrias från viss del av de honom
åliggande inspektionerna. Beträffande den gottgörelse, som skulle tillkomma
den föreslagne inspektören för sinnesslöanstalterna, framhåller statskontoret,
att därest detta uppdrag lämnades åt överläkare vid sinnessjukhus, denne
komme att erhålla en ersättning, som väsentligt skulle överstiga avlöningen
till överinspektören för sinnessjukvården och i det närmaste uppgå till den
ersättning, som fastställts för medicinalstyrelsens chef. Statskontoret ville
därför ifrågasätta, huruvida icke, för den händelse överläkare vid statens
sinnessjukhus erhölle uppdraget, det föreslagna arvodet efter särskild prövning
av Kungl. Maj:t borde nedsättas.
Den i ärendet förebragta utredningen synes mig hava på ett övertygande
sätt ådagalagt, att ett behov att minska överinspektörens nuvarande arbetsbörda
föreligger och att vid ett genomförande av den nya sinnessjuklagstiftningen
en avlastning är ofrånkomlig. Beträffande sättet för denna avlastnings
genomförande har jag icke någon erinran mot de sakkunnigas förslag. Även
i fråga om det föreslagna borttagandet av överinspektörens skyldighet att
vid behov inträda som vikarie för chefen för den nuvarande liospitalsbyrån
i medicinalstyrelsen kan jag ansluta mig till nämnda förslag. Utöver de
skäl, som därför åberopats av de sakkunniga, har för mig varit bestämmande,
att överinspektörsverksamheten otvivelaktigt måste eftersättas, om överinspektören
skall vara skyldig att på eu gång sköta sin egen tjänst och
byråchefstjänsten, samt att det med hänsyn till överinspektörens verksamhet
är önskligt, att han inom medicinalstyrelsen intager eu i förhållande till
ifragavarande hyra fristående ställning. A ad angår den gottgörelse, som
bör utgå till den föreslagne inspektören för sinnesslöanstalterna, torde, med
hänsyn till att ifrågavarande uppdrag måste antagas komma att lämnas åt
befattningshavare i lönegraden B 28 eller B 29 samt att nämnde inspektör
ej skäligen bör erhålla lika höga löneförmåner som överinspektören, årsarvodet
lämpligen kunna bestämmas till 2,000 kronor. Härtill är att lägga
Yttranden
o v er 1928 ars
forstat/.
Departements
chefen.
44 K ungt. Maj:ts proposition nr 89.
den beräknade ersättningen för mistade löneförmåner, 1,500 kronor, i följd
varav inrättandet av ifrågavarande inspektörsbefattning skulle för statsverket
medföra en årlig utgift av tillhopa 3,500 kronor att utgå av det ordinarie
anslaget till medicinalstyrelsen, vartill kommer den ökning i rese- och traktamentskostnader,
som må kunna föranledas av överinspektörsverksamhetens
uppdelning.
Inspektion Enligt § 61 i gällande stadga angående sinnessjuka skall för varje enskild
tnnessjuk'' anstalt för sinnessjuka finnas eu inspektör, till vilken anstalten har att beVus
eller tala ersättning med belopp, som bestämmes av medicinalstyrelsen,
värdhem. 19V; års sakkunniga föreslogo, att till inspektör för enskilt sinnessjukhus
eller vårdhem för sinnessjuka skulle av statsmedel utgå arvode med belopp,
som bestämdes av medicinalstyrelsen.
Såsom skäl för ändringen åberopades, att det syntes mindre lämpligt, att
inspektören finge ersättning av den, över vilkens verksamhet han hade att
öva tillsyn.
1926 års Enligt 109 och 115 §§ i stadgeförslaget skall inspektör vid enskilt sinnessakkunniga.
sju]j]lus ener vårdhem av dess innehavare åtnjuta arvode med belopp, som
bestämmes av medicinalstyrelsen.
Såsom skäl för avvikelsen från det föregående förslaget åberopade de
sakkunniga, att då innehavare av enskild anstalt icke hade nagot som lielst
inflytande å inspektörens tillsättande samt inspektörsförordnande enligt förslaget
kunde när som helst återkallas, någon egentlig olägenhet av nuvarande
system icke vore att befara.
Yttrande över I sitt yttrande över förslaget förordar medicinalstyrelsen, att inspektörs1928
års arvode utgår av statsmedel, och anför såsom skäl härför, att inspektio
förslag.
nerna {c^e tillkommit med hänsyn till sjukhusens innehavare utan vore ett
rent statsintresse. Då för närvarande funnes fyra enskilda sinnessjukhus
och åtta enskilda vårdhem samt inspektörsarvodet kunde beräknas till i
medeltal 800 kronor, borde enligt styrelsens mening för ifrågavarande ändamål
avses statsmedel till belopp av 9,600 kronor.
Direktionen för Lunds hospital och asyl framhåller, att arvodet av lätt insedda
skäl borde inbetalas till medicinalstyrelsen, som därefter hade att
översända det till inspektören.
Departements- För min del kan jag ej finna något olämpligt i att den, som vill utöva
chefen. förvärvsverksamhet, varom här är fråga, också får vidkännas de kostnader,
som denna verksamhet må föranleda för det allmänna. I likhet
med 1926 års sakkunniga kan jag därför förorda bibehållandet av den nu
gällande principen. Däremot torde skäl föreligga att klart fastslå, att inspektören
icke står i något ekonomiskt beroende av anstaltens innehavare.
Detta synes mig lämpligen böra ske på det sätt, att det allmänna förklaras
pliktigt att, i den mån arvode ej kan uttagas av anstaltens innehavare,
gälda detsamma. Då det icke är sannolikt, att eu dylik förpliktelse för
statsverket kan komma att tagas i anspråk annat än i sällsynta undantagsfall,
torde något särskilt belopp ej behöva avses för ändamålet. Eventuella
utgifter av nu avsedd art böra få bekostas ur anslaget till hospital och
asyler.
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 80.
Enligt gällande stadga angående sinnessjuka åligger det i varje kommun
ordföranden i kommunal eller hälsovårdsnämnden att själv eller genom en
eller flera av nämnden utsedda personer minst en gång om året besöka
varje a kommunal inrättning eller hos enskild inom kommunen vårdad sinnessjuk
och därvid tillse, att den sjuke behandlas med mildhet efter människokärlekens
fordringar. Någon annan mera stadigvarande tillsyn å sinnessjukas
vård förekommer ej i stad enligt berörda stadga. På landet åter
åligger det provinsial- eller extra provinsialläkare att göra sig underrättad
om samtliga inom hans distrikt befintliga sinnessjukas tillstånd och den
vård, dem ägnas, och för sådant ändamål icke blott under de resor, som för
ändamålet verkställas enligt av länsstyrelsen fastställd resplan, utan även,
där så lämjdigen kan ske, under sina på statens bekostnad för annat ändamål
företagna resor inom distriktet ärligen besöka där befintliga sinnessjuka,
om vilka läkaren ej har sig bekant, att de vårdas i enlighet med stadgans
föreskrifter. För berörda resor utgår ersättning enligt provinsialläkartaxan
den 18 juni 1926. Nämnda taxa innehåller, att i förevarande fall ersättning
utgår, da fråga är om besök å ställe på längre avstånd från läkarens bostad
än två kilometer, enligt allmänna resereglementet, och i annat fall med 10
kronor för dag.
1913 års sakkunniga föreslogo bland annat, att enskild, som till vård mottagit
sinnessjuk, skulle, när vården började, därom göra anmälan hos vederbörande
provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare, vilken, därest ej samtidigt
uppgift lämnades om att den sjuke stode under läkartillsyn, ofördröjligen
skulle besöka den sjuke. Nu nämnd läkare skulle därjämte årligen
besöka varje å fattigvårdsanstalt, som saknade sinnessjukavdelning,
eller hos enskild vårdad sinnessjuk inom distriktet, därest det ej vore
läkaren bekant, att den sjuke erhölle lämplig vård. Förslaget bibehöll därjämte
gällande bestämmelser om besök av hälsovårdsnämndens ordförande
eller av nämnden utsedd person. Förslaget innehöll icke bestämmelser om
ersättning åt stadsläkare för av honom i enlighet med det sagda verkställda
besök. För statsanställd läkares besök förutsattes åter ersättning eidigt
förenämnda taxa.
1926 års sakkunniga upptogo i 123 § i stadgeförslaget föreskrift om att
tjänsteläkare (provinsial-, extra provinsial-, stads-, stadsdistrikts-, köpings- eller
municipalläkare) skulle, där fråga ej vore om område, där hjälpverksamhet
vore anordnad, vara pliktig att hava sin uppmärksamhet riktad på att vård,
som lämnades sinnessjuka i fall, då bestämmelserna om vård å sinnessjukhus
eller vårdhem ej vore tillämpliga, vore tillfredsställande. Vore anledning
till antagande, att sa ej vore förhållandet, ålåge det tjänsteläkaren att
skyndsamt avlägga besök hos den sjuke. Yid sådant besök skulle tjänsteläkaren
hava att lämna erforderliga råd och anvisningar om huru vården
borde anordnas. Besök, som enligt de sålunda omnämnda bestämmelserna
skulle äga rum, skulle av statsanställd tjänsteläkare företagas efter länsstyrelsens
förordnande. Till dessa tjänsteläkare förutsattes ersättning skola utgå
enligt förenämnda taxa.
Arvode åt
stads-,
stads
distrikts-,
köpings-eller
municipalläkare
för
vissa besök.
1926 års
sakkunniga.
4<;
Yttranden
öc er 1928 års
förslag.
Departements
chefen.
Ersättning åt
landsfiskaler
för vissa
resor.
1926 års
sakkunniga.
Kungl. Maj:ts proposition nr S9.
I sitt yttrande över 1928 års förslag anför svenska stadsläkarföreningen
bland annat. Det kunde ej anses billigt, att staten ålade de av kommunerna
anställda läkarna kostnadsfria uppdrag, som aldrig komme att av stadskommunerna
ersättas, under det att staten lämnade ersättning åt de i dess
tjänst anställda läkarna. Från den s. k. lex veneris funnes också ett prejudikat,
att staten numera ersatte de kommunala läkarna för den allt mera
vidgade verksamheten inom det socialliygieniska området.
Medicinalstyrelsen anser likaledes, att stads-, respektive stadsdistriktsläkarna
böra av staten ersättas för kontrollen av de sinnessjukas vård, samt
förordar enahanda ersättning som den, vilken jämlikt kungörelsen den 9
december 1927 angående kontroll i vissa fall över enskild vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka utgår till sådan läkare för i kungörelsen
omförmält besök, eller 5 kronor. Den sålunda förordade gottgörelsen beräknas
av styrelsen draga en kostnad av förslagsvis 3,000 kronor.
Mot de av 1926 års sakkunniga föreslagna bestämmelserna om skyldighet
för tjänsteläkare att verkställa besök hos sinnessjuka har jag för min del ingen
erinran. Däremot anser jag i motsats mot de sakkunniga, att med hänsyn till
vad som anförts till stöd för att jämväl stads- och stadsdistriktsläkare skola
erhålla gottgörelse för sina besök kravet på sådan gottgörelse är berättigat,
varav åter blir en konsekvens, att gottgörelse måste medgivas jämväl köpingsoch
municipalläkare. Gottgörelsen synes mig i enlighet med vad medicinalstyrelsen
föreslagit böra bestämmas till 5 kronor för varje besök. I följd
av att gottgörelse medgives torde det bliva nödvändigt att föreskriva, att
besök ej må företagas utan länsstyrelsens förordnande. Några hållpunkter
för beräknande av det för ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet lära
för närvarande ej finnas. Med utgångspunkt från medicinalstyrelsens förslag
därutinnan torde beloppet överslagsvis kunna beräknas till 4,000 kronor om
året, att utgå från det ordinarie förslagsanslaget till allmän hälso- och sjukvård.
I 1928 års betänkande förordade W26 års sakkunniga, att då landsfiskal
företoge resa för åtgärd, som ankomme på honom enligt den av dem föreslagna
lagen om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet,
han skulle äga av statsmedel åtnjuta resekostnadsersättning enligt
allmänna resereglementet samt att landsfiskal därjämte skulle äga åtnjuta
ersättning av statsmedel för särskild utgift, som han utöver kostnaden för
eget behov måst vidkännas för verkställande av åtgärd av nyss berörd art.
Till stöd för sitt förslag anförde de sakkunniga bland annat:
»Enligt 54 och 55 §§ i förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning
angående sinnesbeskaffenhet åligger det polismyndighet att lämna
erforderlig handräckning för sinnessjuks införande till sinnessjukhus m. m.
Enligt 18 § i samma förslag har polismyndighet att under vissa förutsättningar
föranstalta om intagning å sinnessjukhus för observation. För resor,
som för nu omförmälda ändamål måste företagas av landsfiskal, torde denne
skäligen böra erhålla ersättning.»
Den av förslaget föranledda kostnadsökningen beräknades av de sakkunniga
approximativt till 2,000 kronor årligen.
Kungl. Miij:ts proposition nr 89. 47
I de över förslaget avgivna yttrandena förekomma i denna de] icke några
anmärkningar.
De av de sakkunniga omnämnda paragraferna i det av dem framlagda
lagförslaget motsvaras i det för riksdagen framlagda förslaget till sinnessjuklag
av dess 51, 52 och 28 §§. I de avseenden, om vilka nu är fråga, (överensstämma
de två förslagen fullständigt.
I likliet med de sakkunniga finner jag det skäligt, att landsfiskalerna
enligt de regler, som i allmänhet gälla för av dem verkställda förrättningar,
vilka erfordra resa, erhålla ersättning för nu omförmälda resor. Till de
resor, som av de sakkunniga omnämnas, lära komma resor för föranstaltande
.om intagning för vård å sinnessjukhus. Enligt lagförslaget åligger det
nämligen landsfiskal att, där ej annan drager försorg därom, föranstalta om
erforderlig vård åt sinnessjuk. De utgifter utöver resekostnaden, som enligt
de sakkunnigas förslag jämväl skola ersättas, hava ej av de sakkunniga
närmare angivits. Det torde emellertid här böra framhållas, att under dylika
utgifter kunna komma utgifter för anskaffande av vederbörligt läkarintyg
angående sinnessjuk eller för sinnessjukdom misstänkt person.
Vad angår det av de sakkunniga uppskattade beloppet synes det mig väl
lågt beräknat; enligt min uppfattning kan för ändamålet ej beräknas lägre
belopp än 5,000 kronor om året, vilket bör utgå från det under femte huvudtiteln
uppförda extra förslagsanslaget till vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet.
En sammanfattning av det anförda ger vid handen, att, vid ett godkännande
av vad jag förordat, för de av mig berörda ändamålen å femte huvudtiteln uppförda
anslag komma att — frånsett dyrtidstillägg och vikariatsersättningar
samt avlöning för en eventuell ny befattning såsom föredragande i medicinalstyrelsen
ävensom en vart femte år återkommande anskaffningskostnad av 17,500
kronor — ökas med tillhopa (3,000 + 2,000 + 500 + 1,000 + 16,600 + 2,000 +
5,000 + 40,240 + 3,500 + 4,000 -f- 5,000) 82,840 kronor, varifrån dock bör avdragas
den besparing, som uppkommer genom indragning av de nuvarande
sekreterartjänsterna vid hospitalsdirektionerna, eller 11,400 kronor. Därjämte
är vid ett godtagande av vad stadgeförslaget innehåller om den omfattning,
vari statsanställda läkare skola verkställa besök hos sinnessjuka, att räkna
med eu ytterligare besparing av minst 10,000 kronor. Å andra sidan kommer
givetvis merkostnaden att ökas med anstaltsväsendets utveckling samt en
eventuell utvidgning av hjälpverksamheten till allt fiera anstalter. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att, enligt vad jag anfört förut i dag vid
anmälan av lagrådets yttrande rörande förslaget till sinnessjuklag, vissa i
det föregående ej berörda kostnader tillkomma såsom en följd av den föreslagna
lagen. Dessa kostnader avse arvoden till läkare, som skola hava att
å sinnessjukavdelningar vid fångvården verkställa undersökningar av häktade,
samt avlöning till erforderlig ny personal å dessa avdelningar. Dessa kostnader
hava i nyssnämnda sammanhang uppskattats till högst omkring 38,000
Yttranden
/iver 1928 års
förslag.
Departements
rhefen.
Samman
fattning.
Ändringar i
avlöningsbestämmelser.
1926 års
sakkunniga.
48 Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.
kronor årligen. Därjämte torde här böra omnämnas, att jag i berörda anförande
beräknat de förnt omnämnda, av anslag under andra huvudtiteln
utgående förhörskostnaderna till 1,000 kronor årligen.
Såsom jag inledningsvis anfört, erfordras emellertid för nästa budgetår
icke någon anslagshöjning vare sig å femte eller andra huvudtiteln.
Till sist får jag anmäla vissa av 1926 års sakkunniga framlagda förslag,
som äro av beskaffenhet att medföra ändringar i gällande avlöningsbestämmelser.
De sakkunniga —- vilka, såsom förut berörts, för den överläkare,
respektive vid Visby hospital läkare, som handhar sjukhusets ekonomiska
förvaltning, upptagit benämningen sjukhuschef — hava sålunda föreslagit,
att de nuvarande hospital läkarna av l:a och 2:a klass skola benämnas
förste läkare och andre läkare. Vidare har föreslagits, att de nuvarande
sysslomännen skola benämnas intendenter. Ett godtagande av dessa förslag
medför ändringar i den tjänsteförteckning, som finnes fogad vid kungörelsen
den 6 juni 1925 (nr 270) angående ändrad lydelse i vissa delar av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Slutligen hava
de sakkunniga föreslagit vissa ändringar i de av riksdagen godkända särskilda
bestämmelserna för tjänstemän vid hospital och asyler, innefattade
i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 272) angående utsträckt tillämpning av
förenämnda avlöningsreglemente. Ändringarna gå ut på att i bestämmelserna
under B 11 i sistnämnda kungörelse beteckningen »hospital och asyler»
skulle utbytas mot »sinnessjukhus» samt att bland bestämmelserna skulle
upptagas två nya stadganden av följande lydelse:
»Vid sinnessjukhus anställd befattningshavare, som åtnjuter tjänstebostad,
må icke där mot betalning till vård mottaga sinnessjuk eller sinnesslö.
Läkare eller intendent, som icke åtnjuter tjänstebostad, är pliktig att vara
boende i närheten av vederbörande sinnessjukhus.»
Till stöd för sitt förslag om ändrad benämning å innehavarna av de nuvarande
hospitalsläkartjänsterna anförde de sakkunniga, att, eftersom liospitalsnamnet
föreslagits skola försvinna, en titelförändring måste ske.
Beträffande den nya benämningen å sysslomännen bygga 1926 års sakkunniga
på 1923 års betänkande, vari enahanda ändring föreslogs och därtill
stöd för densamma anfördes:
»Till de sakkunniga har överlämnats eu avskrift av Föreningen liospitalsförvaltningens
tjänstemän skrivelse till Konungen den 29 augusti 1919 med
begäran om ändring av titeln liospitalssyssloman till hospitalsintendent.
Såsom skäl härför anföres, att sistnämnda titel vunnit burskap såsom benämning
på tjänstemän med åligganden att handhava ekonomisk förvaltning
i viss mån iikartad den, som tillkommer sysslomännen vid hospitalen;
intendentstiteln förekommer sålunda inom fångvården, inom jämvägsförvaltningen
och framför allt inom armén och flottan. Frågan var föremål för
omnämnande i den kungl. propositionen till 1922 års riksdag med förslag
till lönereglering för befattningshavare vid hospital och asyler, däri yttrades,
att den begärda titelförändringen, ''vilken måste anses vara av underordnad
betydelse’, icke lämpligen borde bringas till avgörande, förrän de sakkunniga
Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 41)
för revision av sinnessjukstadgan avgivit sitt betänkande. Vid frågans övervägande
liava de sakkunniga för sin del kommit till den uppfattningen, att
titeln intendent torde bättre än titeln syssloman angiva arten av de åligganden,
som äro förenade med befattningen i fråga.»
1926 års sakkunniga yttrade i denna del:
»De sakkunniga få liärutinnan hänvisa till 1923 års betänkande men anse
sig till det där sagda böra lägga, att de sakkunniga bestämt förutsatt, att
den ändrade titulaturen icke får motivera några som helst krav på löneändring;
lönevillkoren böra uppenbarligen liksom hittills bestämmas med
hänsyn till arten av det arbete, som man kräver av ifrågavarande befattningshavare,
och i avseende därå innefattar förevarande förslag icke någon
omläggning.»
Det föreslagna förbudet mot att till vård mottaga sinnessjuk eller sinnesslö
ansluter sig till 17 § i gällande stadga angående sinnessjuka, enligt
vilken paragraf det är överläkare förbjudet att till vård hos sig mottaga
sinnessjuk.
1926 års sakkunniga anförde till motivering av sitt förslag i denna del:
»Då annan bostad än tjänstebostad lärer vara belägen utom det till vederbörande
sinnessjukhus hörande området, har anledning att i avseende å
dylik, utanför området belägen bostad upprätthålla ifrågavarande förbud icke
ansetts föreligga, och, för att möjliggöra vård av till befattningshavarens
familj hörande personer, har rätt att mottaga sjuka medgivits i fall, då betalning
därför ej utgår. Tillika har till förtydligande av bestämmelsen uttryckligen
angivits, att den äger tillämpning jämväl å vård av sinnesslöa.»
Den av de sakkunniga upptagna bestämmelsen om skyldighet för läkare
eller intendent, som icke åtnjuter tjänstebostad, att vara boende i sjukhusets
närhet, ansluter sig likaledes till § 17 i gällande stadga angående sinnessjuka,
där den dock gäller allenast överläkare.
Beträffande de föreslagna titelförändringarna anför länsstyrelsen i Älvsborgs
län: Länsstyrelsen ansåge icke tillräckliga skäl föreligga att utbyta den
hävdvunna titeln syssloman mot intendent. An olyckligare ansåge länsstyrelsen
förslaget att utbyta titeln »överläkare» mot den för germansk tunga
svåruttalbara titeln »sjukhuschef». Den i 1923 års förslag föreslagna titeln
chefläkare vore vida att föredraga.
Direktionen för Lunds hospital och asyl förmenar, att titeln förste läkare
suggererar, att titeln avser chefläkaren och att den i verkligheten ofta använda
titeln avdelningsläkare med graderingarna förste och andre avdelningsläkare
vore riktigare.
Medicinalstyrelsen instämmer i sistnämnda anmärkning.
Statskontoret ifrågasätter, huruvida icke, då vid samma sinnessjukhus skola
tjänstgöra flera överläkare, i viss anslutning till vad som för närvarande
gällde beträffande garnisonssjukhuset i Stockholm, den överläkare, som tilllika
är sjukhuschef, även i staten borde benämnas chefläkare. I så fall torde
överläkare av andra klass kunna benämnas överläkare.
I fråga om de föreslagna nya benämningarna är till en början att erinra Departementsom
att uttrycket »sjukhuschef» icke är att betrakta såsom eu titel utan c,icferlallenast
är upptagen såsom en beteckning för den överläkare, som handhar
den ekonomiska ledningen av sjukhuset. Han kan sålunda vara överläkare
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 72 häft. (Nr 89.) 263 29 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
av l:a, 2:a eller 3:e klass eller, såsom fallet är beträffande sinnessjukhuset
i Visby, endast »läkare». Då sjukhuschefen i avseende å sjukvården är
jämställd med övriga överläkare, synes det icke lämpligt att för honom
införa den i Sverige endast å militära sjukhus förekommande chefläkartiteln.
En dylik titel synes också mindre lycklig beträffande sådana sjukhus, där
hela läkarpersonalen inskränker sig till sjukhuschefen eller denne och en eller
två för sjukvården icke ansvariga läkare.
För min del har jag ingen erinran mot de nya läkartitlarna, till vilka
motsvarighet ju icke saknas på andra håll inom svensk administration. Jag
erinrar liärutinnan om de titlar, som förekomma vid riksarkivet (riksarkivarie,
förste arkivarie) och vid biblioteken (riksbibliotekarie, överbibliotekarie, förste
och andre bibliotekarie). Titeln avdelningsläkare synes mig däremot mindre
lämplig, i det att den närmast leder tanken på föreståndaren för en självständig
avdelning — i denna betydelse användes den också vid Allmänna
och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg — eller i vart fall till en vid sådan
avdelning anställd läkare. Hospitalsläkare av l:a och 2:a klass finnas emellertid
jämväl å odelade sinnessjukhus.
På grund av det sagda och då jag ej heller i övrigt funnit anledning till
anmärkning mot de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande delar, får jag —
med erinran, att att jag redan vid anmälan av lagförslaget uttalat mig för
borttagandet av liospitalsnamnet — för min del tillstyrka detsamma att träda
i kraft samtidigt med den föreslagna sinnessjuklagen, d. v. s. den 1 januari
1931.
Anslagsäskanden beträffande de utgifter, i fråga om vilka jag i det föregående
angivit allmänna grunder, komma givetvis att nästa år i vanlig ordning
föreläggas riksdagen. Jag har emellertid för avsikt att, därest ny
sinnessjuklagstiftning kommer till stånd samt riksdagen icke har någon
erinran mot berörda allmänna grunder, föreslå Kungl. Maj:t att redan i år
i enlighet med desamma i ämnet meddela erforderliga administrativa bestämmelser,
att träda i kraft samtidigt med den nya sinnessjuklagstiftningen
eller den 1 januari 1931. Härför erfordras emellertid ytterligare, att riksdagen
godtagit den nya terminologi, för vilken jag i det föregående redogjort.
Detta torde lämpligen böra ske på det sätt, att riksdagen antager
de ändringar, som föreslagits i gällande avlöningsbestämmelser.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels föreskriva, att vad i gällande avlöningsbestämmelser eller
eljest av riksdagen godkända stadganden finnes föreskrivet beträffande
statens hospital och asyler skall från och med den 1
januari 1931 avse statens sinnessjukhus;
dels besluta, att nu befintliga befattningar såsom hospitalsläkare
av l:a och 2:a klass, respektive såsom syssloman av l:a,
2:a och 3:e klass, skola från och med den 1 januari 1931 upptagas
under de ändrade benämningarna förste och andre läkare,
respektive intendent av l:a, 2:a och 3:e klass;
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
dels och godkänna följande stadganden att, utöver av 1925
års riksdag godkända särskilda bestämmelser beträffande tjänstemän
vid ifrågavarande anstalter, från och med den 1 januari
1931 lända till efterrättelse beträffande bemälda tjänstemän,
nämligen:
Vid sinnessjukhus anställd befattningshavare, som åtnjuter
tjänstebostad, må icke där mot betalning till vård mottaga
sinnessjuk eller sinnesslö.
Läkare eller intendent, som icke åtnjuter tjänstebostad, är
pliktig att vara boende i närheten av vederbörande sinnessjukhus.
»
Till vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ake Karlhdm.
52!
Kungl. Maj:ts proposition nr 89.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING,
Sid,
Inledning...,,..i.............................................................................. 1
Av lagförslaget föranledda utgifter ........................•........................................ 3
Medicinalstyrelsen såsom utskrivningsinstans ............ 3
Förbör angående å sinnessjukvårdsanstalt intagen ................................ 4
Inställelser vid handläggning av brottmål eller vid förhör rörande lös
drivare
................................................................................................. 5''
Administrativa regler av beskaffenhet att föranleda utgifter ....................... &
Nya överläkartjänster.........................................................................- ....... 7
Sekreterarbefattningarna hos direktionerna .................................. 13;
Traktamentsersättning åt direktionsledamöter................ 19
Bidrag åt mindre bemedlade, som utskrivas................................... ....... 20
Hjälpverksamhet ....................................................... 22
Undersökning av vissa mindre bemedlade....................................... 36
Uppdelning av överinspektörsbefattningen....................... 37
Inspektion av enskilt sinnessjukhus eller vårdhem ............................... 44
Arvode åt stads-, stadsdistrikts-, köpings- eller municipalläkare ........... 45-
Ersättning åt landsfiskaler för vissa resor................................................ 46
Sammanfattning ...................................................................................... 47
Ändringar i avlöningsbestämmelser.................... 48
Departementschefens hemställan..................................................................... SO1
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.