Kungl. MajUs ■proposition nr 75.
Nr 75.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket; given Stockholms
slott den 15 februari 1929.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 14 § i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Liibeck.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 59 haft. (Nr 75.)
191 29 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse åt 14 § i lagen den 6 juni 1925 (ur 170) om
polisväsendet i riket.
Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i
riket skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
14 §.
1. Varder i---länsstyrelsens prövning.
Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller
ogillas. Beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp
må ej ogillas på den grund att dylik förmån anses bestämd till för
lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Vägras fastställelse,
skall skäl därtill uppgivas.
Om beslut---hos länsstyrelsen.
2. Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp
av polisdistrikt eller landsting bestämts till belopp, som uppenbarligen
icke är skäligt, eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen
åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall länsstyrelsen hos polisdistriktet
eller landstinget göra framställning om rättelse.
Vidtages ej — ■— -—- vite fälla.
Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Knngl. Maj:ts proposition ur 75.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Knngl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Liibeck:
Jag anhåller att få för Kungl. Maj:t anmäla uppkommen fråga om begränsning
av den länsstyrelsen tillkommande prövningsrätten beträffande beslut
om avlöning åt befattningshavare vid polisväsendet med mera.
Enligt lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket skall riket
för polisverksamhetens upprätthållande vara indelat i polisdistrikt. Stad, så
ock köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen
erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polisdistrikt. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt
eller del därav utgöra polisdistrikt (1 § 1 inom.). Landsfiskalsdistrikts
indelning i polisdistrikt skall, såvitt ske kan, verkställas på sådant
sätt, att de särskilda polisdistrikten komma att bestå av en eller flera hela
kommuner. Till ett polisdistrikt må ej hänföras mer än eu kommun, där ej
kommunerna själva påyrka sådant eller det för polisverksamhetens behöriga
upprätthållande finnes särskilt påkallat (9 §).
I stad, så ock i köping, som nyss nämnts, skola polismän samt i övriga polisdistrikt
fjärdingsmän (polismän) finnas anställda i den omfattning, som erfordras
för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet (2 §). Med polisverksamhet
avses vad angår stad upprätthållande av allmän ordning och säkerhet,
verkställande av spaning och annan undersökning angående brott samt den
verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet
bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap. Polisverksamheten på landsbygden
omfattar därjämte biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning
av utskylder eller böter och vid annan handräckning (1 § 2 mom.). Erfordras
å viss ort å landsbygden polispersonal för att där upprätthålla ordningen vid
enstaka tillfällen utan att anledning finnes att härför anställa fjärdingsmän
skola en eller flera ordningsmän tillsättas (2 §). Till förstärkning av den för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen inom
visst landstingsområde må polismän anställas för området (3 §).
Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna de fjärdingsmän, ordningsmän
Gällande
bestämmelser.
4
Knngl. Maj:ts proposition nr 75.
eller andra polismän, vilka skola finnas anställda i distriktet, samt de övriga
befattningshavare, som äro erforderliga för polisverksamhetens upprätthållande,
att med skälig pension förse innehavare av befattning, som är av stadigvarande
beskaffenhet och av vilken befattningshavaren kan antagas bliva helt
sysselsatt (ordinarie befattning), samt att, då befattningshavare avlidit i följd
av skada, som åsamkats i tjänsten, till hans änka och barn utgiva skäligt
familjeunderstöd ävensom till dödsboet utbetala skälig begravningshjälp. I
samband med fastställande av den med viss befattning förenade lönen skall
jämväl bestämmas, huruvida befattningen skall vara ordinarie (8 §). Till kostnaden
för avlöning av befattningshavare vid polisväsendet, vilken anställts för
landstingsområde, så ock till kostnaden för avlöning av den, som i annat polisdistrikt
än stad eller köping, som förut nämnts, innehar eller uppehåller ordinarie
befattning, bidrager statsverket med hälften. Efter enahanda grund utgiver
statsverket bidrag till landstings eller dylikt polisdistrikts kostnad för
familjeunderstöd och begravningshjälp. Till kostnaden för avlöning av den,
som i polisdistrikt varom nyss nämnts innehar eller uppehåller icke ordinarie
befattning, bidrager statsverket med en femtedel (15 § 2 inom.).
Då innehavare av fjärdingsmansbefattning skall tillsättas, har landsfiskalen
att avgiva yttrande angående de sökande med uttryckligt angivande beträffande
varje sökande, huruvida landsfiskalen anser honom fullt lämplig för befattningen
eller icke. Därefter skall i polisdistrikt, som består av eu kommun
eller del av sådan, kommunen förrätta val av fjärdingsman. Den sålunda valde
skall av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda skäl annat
föranleda. Består polisdistrikt av mer än en kommun och har för polisverksamhetens
upprätthållande bildats kommunalförbund, tillkommer valrätt förbundets
direktion. Har kommunalförbund icke bildats, skola samtliga till polisdistriktet
hörande kommuner var för sig företaga val av fjärdingsman. Enas
kommunerna om valet, skall vad som gäller om val i polisdistrikt, bestående
av en kommun, äga tillämpning. Falla kommunernas val å olika personer, skall
en av de valda av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda
skäl annat föranleda (11 § 3 mom.).
Fattas i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare vid
polisväsendet beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller
begravningshjälp eller i fråga, huruvida viss befattning skall vara ordinarie,
skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes,
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse,
skall skäl därtill uppgivas (14 § 1 mom.). Finner länsstyrelse, att avlöning,
pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp av polisdistrikt eller landsting
bestämts till lägre belopp än som kan anses skäligt eller att polisdistrikt eller
landsting eljest uppenbarligen åsidosätter sina åligganden, skall länsstyrelsen
hos polisdistriktet eller landstinget göra framställning om rättelse. Vidtages
ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen
förordna därom. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga
lämpligt vite och fälla till sådant vite (14 § 2 mom.).
Kungl. Majds proposition nr 78. 5
Polislagen trädde i kraft den 1 januari 1926, såvitt den avser stad och
köping, som förut nämnts, samt landsting. Indelning i polisdistrikt skulle vara
verkställd i god tid före nämnda dag. I övrigt skall lagen, såvitt nu är i fråga,
vara satt i tillämpning senast den 1 januari 1932. Under vissa förutsättningar
kan länsstyrelsen på framställning av kommun förordna, att lagen före sistnämnda
dag skall erhålla tillämpning för kommunen.
I de kommuner på landsbygden, där polislagen icke trätt i tillämpning, gäller
lagen den 29 september 1899 (nr 77 s. 1) angående fjärdingsmansbestyrets
utgörande. Enligt denna lag skall inom varje socken finnas minst en fjärdingsman,
dock må efter länsstyrelsens prövning beträffande två eller flera smärre
socknar, som gränsa till varandra, bestämmas om anställande av endast en
fjärdingsman (§ 1). Fjärdingsman skall utses å kommunalstämma för en tid av
minst tre år (§ 2) och skall förses med skälig avlöning, som bestämmes av kommunen
(§ 3). Då fjärdingsman blivit utsedd, ankommer det på landsfiskalen att
pröva den valdes lämplighet för befattningen. Finner landsfiskalen den utsedde
personen icke lämplig, skall han anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som äger
att, om skäl därtill föranleda, förordna om nytt val. Äro två eller flera socknar
sammanslagna till ett fjärdingsmansdistrikt och enas dessa icke i valet av
fjärdingsman, äger landsfiskalen utse den av de valde han finner därtill lämpligast
(§ 4). I övergångsbestämmelserna till polislagen föreskrives, att efter
det lagen utkommit av trycket — den 17 juni 1925 -— fjärdingsman enligt
äldre lag må tillsättas allenast tills vidare men med rätt för fjärdingsmannen
att åtnjuta tre månaders uppsägningstid. Uppsägning må ej ske utan landsfiskalens
samtycke. Beslut, som efter det lagen utkommit av trycket fattas
angående fjärdjpgsmans avlöning, skall underställas länsstyrelsens prövning.
Då den föreliggande frågan om begränsning av länsstyrelsens prövningsrätt Proposition
företrädesvis avser beslut om avlöning åt fjärdingsman, vill jag erinra, att
spörsmålet om fjärdingsmännens ställning var föremål för noggrant övervägande
vid antagandet av gällande polislag. Vid anmälan i statsrådet den 20
februari 1925 av det förslag till lag om polisväsendet i riket, som genom proposition
(nr 58) framlades för nämnda års riksdag, framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Muller, att bristerna i den då gällande polisorganisationen
hänförde sig framför allt till landsbygdens polisväsen. Härefter anförde
departementschefen bland annat:
Fjärdingsmansbefattningen vore såsom regel en bisyssla, och avlöningen
vore också bestämd med hänsyn därtill. En följd därav vore, att fjärdingsmannen
måste skaffa sig andra inkomstkällor för att kunna existera, och enligt
vad erfarenheten visat finge på grund därav på många håll fjärdingsmansverksamheten
stå tillbaka för annat, mera inbringande arbete.
Ofta förekomme också, att fjärdingsmannens avlöning icke vore bestämd
med hänsyn till det arbete han hade att utföra, utan att fjärdingsmannen måste
nöja sig med eu rent av orimligt liten lön. Visserligen hade de nominella lönerna
stigit avsevärt under senare år. Till belysande därav och till upplysning
angående fjärdingsmanslönernas belopp kunde följande uppgifter lämnas angående
fjärdingsmännens totala avlöning åren 1905 och 1923.
Kart blad till Ku
G
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
högst 50 kr.
51— 100 »
101- 200 »
201— 300 »
301— 500 »
501- 1,000 »
1,001—1,500 »
1,501-2,000 »
2,001 -3,000 ■>
över 3,000 »
Lönens belopp
Antal
1905 I 1923
965
793
617
224
171
244
467
450
638
573
151
67
65
23
2,777 2,849
De sålunda meddelade uppgifterna för år 1923 vore dock i viss mån missvisande,
i det att i ett flertal fall i lönen inräknats vad som tillkomme fjärdingsman
såsom extra polisman. De lägsta fjärdingsmanslönerna förekomme i
två distrikt i Älvsborgs län med respektive 122 och 132 innevånare; i det ena
syntes fjärdingsmannen icke alls erhålla någon lön, i det andra utgjorde årslönen
2 kronor.
Det syntes ligga i öppen dag, att det icke vore möjligt att för de obetydliga
löner, som i åtskilliga fall lämnades, erhålla ens någorlunda tillfredsställande
fjärdingsmän. Också förspordes från många håll, att man vid befattningarnas
tillsättande huvudsakligen fäste avseende icke vid de sökandes kvalifikationer
utan vid att vederbörande vore villig att nöja sig med en liten lön, och mångfaldiga
exempel funnes på att en fjärdingsman ersatts med en annan allenast
på den grund, att denne erbjudit sig att tjänstgöra mot lägre lön. Enligt uppgifter,
som infordrats för en av landshövdingen S. Linnér verkställd utredning
i ämnet, hade länsstyrelserna under femårsperioden 1916—192?) i 47 fall funnit
sig böra förordna om nytt val på grund av utsedd persons olämplighet och i
32 fall vidtagit åtgärd på grund av beslutad fjärdingsmanslöns otillräcklighet.
För undanröjande av nämnda brister förordade departementschefen en fullständig
omgestaltning av den gamla fjärdingsmansinstitutionen. Den egentliga
polistjänsten ävensom handräckningsarbetet skulle utföras av polismän, vilka
förutsattes skola bliva helt sysselsatta av sin tjänst. Med hänsyn härtill borde
polisdistrikten i regel bestämmas på sådant sätt, att i varje distrikt åtminstone
en polisman kunde antagas erhålla full sysselsättning. Polisdistriktet skulle
vara pliktigt att skäligen avlöna de polismän, som skulle finnas anställda i
distriktet. I de till grund för förslaget liggande ekonomiska beräkningarna
räknades med en medellön för dessa befattningshavare av 2,200 kronor. Enligt
departementschefens uppfattning syntes de sålunda föreslagna bestämmelserna
rörande befattningshavarnas ekonomiska ställning ägnade att undanröja rådande
missförhållanden. Det låge emellertid, framhöll departementschefen, vikt på
att kommunerna ej sökte att av missriktad sparsamhet pressa ned lönerna utan
hålla dem ungefär vid de belopp, som i de framlagda utredningarna förutsatts.
Ty ju mindre lönen sattes, desto större vore risken för att befattningshavarna
skulle tvingas att till nackdel för tjänsten skaffa sig extra inkomster. Den dittillsvarande
erfarenheten syntes dock vara av sådant slag, att man väl borde
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 7>
i
kunna hoppas, att polisdistrikten, därest en omorganisation efter de föreslagna
grunderna skedde, komme att vara benägna att av eget initiativ följa de givna
riktlinjerna.
Vad angår frågan om statskontroll över kommunernas fullgörande av sina
förpliktelser beträffande polisväsendet yttrade departementschefen bland
annat:
Med hänsyn framför allt till statens intressen av rättsordningens upprätthållande
kunde någon tvekan icke råda om att staten borde vara berättigad att
vaka över att kommunerna och, i den mån det kunde förekomma, jämväl landstingen
fullgjorde sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. Det hade icke
heller från något håll gjorts gällande, att en dylik rätt icke borde tillkomma
staten, och tvist rådde endast om i vilka former statens övervakningsmyndighet
lämpligast borde utövas. Att vid avgörandet av berörda spörsmål all möjlig
hänsyn borde tagas till den kommunala självbestämningsrätten, vore även
departementschefens åsikt. Han funne det alltså riktigt, att statsmyndighets
rätt att ingripa begränsades till uppenbara fall av pliktförsummelse och han
saknade anledning att föreslå, att underställningsplikt infördes i fråga om
andra kommunala beslut än sådana, som avsåge befattningshavare tillkommande
ekonomiska förmåner. Medan i avseende å beslut av sistnämnda art
underställningsplikten vore nödvändig av hänsyn till befattningshavarna, för
vilka även en ringa lönesänkning kunde vara av stor betydelse, borde i andra
fall värdet av en föreskrift om underställningsplikt icke överskattas. Departementschefen
utginge naturligtvis ifrån såsom något självklart, att kommunerna
i regel skulle lojalt fullgöra sina skyldigheter. I vanliga fall komme förmodligen
en kommun, som beslutat en icke motiverad nedsättning av polispersonalens
antal, att beakta redan en enkel hänvändelse från länsstyrelsens
sida. Men skulle det undantagsfall inträffa, att en kommun verkligen önskade
obehörigen försvaga sitt polisväsen, bleve det icke tillräckligt med en underställningsföreskrift
utan länsstyrelsen måste, oavsett en sådan, på annat sätt
ingripa mot vederbörande. Och för dylika undantagsfall syntes det vara nödvändigt,
att statsmakterna erhölle fullt effektiva maktmedel.
I enlighet med dessa synpunkter avfattades det förslag, som framlades för
riksdagen.
Under behandlingen i riksdagen vidtogs i förslaget en väsentlig förändring Särskilda utbeträffande
polisväsendet på landsbygden. Härom anförde andra särskilda ut- skottet 19S5-skottet i sitt utlåtande (nr 1) bland annat följande:
Utskottet hade funnit en reform beträffande personalorganisationen å landsbygden
av behovet påkallad men utskottet hade icke kunnat bliva övertygat
om att man därvid borde gå så långt att man helt avskaffade den nuvarande
fjärdingsmansinstitutionen för att ersätta fjärdingsmännen med polismän, vilka
skulle hava att helt ägna sig åt sina befattningar. Utskottet ville visserligen
icke bestrida, att å vissa orter den verksamhet, som enligt förslaget skulle å
landsbygden ombesörjas av polismännen, lämpligen kunde och borde uppdragas
åt yrkesmän i enlighet med vad förslaget innehölle. Men i ett synnerligen stort
antal fall syntes på den egentliga landsbygden, där polisverksamheten väsentligen
måste bestå av indrivningsarbete, nämnda polisverksamhet bättre och
billigare kunna ombesörjas av befattningshavare av de förutvarande fjärdingsmännens
typ, vilka hade befattningen såsom en bisyssla vid sidan av annan
verksamhet. De stora tjänstgöringsområden, som ett genomförande av förslaget
skulle medföra, skulle också sannolikt draga med sig olägenheter i olika avse
-
Riksdagen
1925.
Motioner
1928.
Forsta lagutskottet
1928.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
enden. Utskottet hade därför, i enlighet med vad som förordats i åtskilliga i
ämnet väckta motioner, funnit sig böra föreslå, att fjärdingsmansinstitutionen
bibehölles, om ock i något modifierad form. Då någon principiell arbetsfördelning
mellan fjärdingsmän och extra polismän icke funnes, syntes det vara lämpligt,
att fjärdingsmansinstitutionen finge omfatta jämväl de extra polismännen.
Tillsåge man, att kommunerna otvetydigt förpliktades att till kronobetjäningens
biträde anställa all den personal, som vore av nöden för ett behörigt ombesörjande
av polisverksamheten i den utvidgade betydelse, vari nämnda uttryck fattades
i förslaget, gåve man vidare länsstyrelserna möjlighet att tillskapa distrikt för
fullt sysselsatt personal i de sannolikt icke allt för vanliga fall, där ett dylikt
sammanförande av kommuner till gemensamma distrikt vore av ett särskilt behov
påkallat, och säkerställde man slutligen befattningshavarna med avseende
å såväl ekonomiska förmåner som tjänsteställning, syntes man i övrigt sakna
anledning till några väsentliga omläggningar av det nuvarande landsbygdssystemet.
I enlighet med det anförda hade utskottet omarbetat förslagets dithörande
bestämmelser. Därvid hade utskottet till säkerställande av fjärdingsmannens
ekonomiska ställning bibehållit förslagets bestämmelser om underställningav
beslut, som anginge befattningshavare tillkommande förmåner av pekuniär art.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen och ligger till grund för den
gällande lagen.
Frågan om underställning av beslut i polisdistrikt och av landsting samt
om länsstyrelsens prövningsrätt rörande dylika beslut upptogs vid 1928 års
riksdag.
I två likalydande motioner, den ena i första kammaren (nr 69) av herrar
Oscar Ericson och Westman samt den andra i andra kammaren (nr 120) av
herr Johansson i Brånalt med flera hemställdes, att riksdagen ville för sin del
besluta sådan ändring av polislagen, att stadgandet, att beslut i polisdistrikt
eller av landsting i avseende å befattningshavare vid polisväsendet angående
avlöning och pensionering med mera skall underställas prövning av länsstyrelsen,
måtte bortfalla.
I en motion i andra kammaren (nr 39) av herr af Ekenstam yrkades, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring eller sådant
tillägg till polislagen, att vissa i motionen påtalade missförhållanden beträffande
fjärdingsmans avlöning måtte bliva undanröjda.
I en av herr Johansson i Väby med flera likaledes inom andra kammaren
väckt motion (nr 40) hemställdes, att riksdagen ville besluta sådana ändringar
i polislagen, att länsstyrelsen icke skulle äga befogenhet att vägra fastställelse
av polisdistrikts beslut angående avlöning till fjärdingsman, därest parterna
vore om lönen ense och den antagne fjärdingsmannen prövades innehava för
tjänstens behöriga fullgörande erforderliga kvalifikationer.
Första lagutskottet anförde i sitt med anledning av motionerna avgivna utlåtande
(nr 11) bland annat följande:
Ått det missnöje med tillämpningen av polislagens bestämmelser om underställning
av beslut angående fjärdingsmans avlöning, varåt motionärerna givit
uttryck, vore allmänt utbrett, framginge därav att, enligt vad utskottet inhämtat,
under åren 1926 och 1927 över ett hundratal kommuner i skilda delar
av riket besvärat sig hos Kungl. Maj:t över beslut av länsstyrelser rörande lön
åt fjärdingsmän. På grund av vad sålunda förekommit ansåge utskottet sig
Kunyl. Maj:ts proposition nr 7o.
9
böra hemställa om åtgärder i syfte att undanröja anledningen till det rådande
missnöjet, ehuru utskottet icke förbisåge, att vissa betänkligheter måhända
kunde resas mot att redan skrida till ändring av eu så nyligen tillkommen lag
som den omförmälda.
Vid övervägande av spörsmålet, på vad sätt ändring av lagen borde åvägabringas,
funne utskottet angeläget, att den förbättrade ställning, som fjärdingsmannen
genom polislagen vunnit, icke bleve äventyrad. Redan ur nämnda synpunkt
kunde utskottet icke förorda eu så långt gående åtgärd som den i motionerna
nr 69 i första kammaren och nr 120 i andra kammaren föreslagna, eller
att helt och hållet borttaga länsstyrelsens prövningsrätt beträffande beslut angående
befattningshavares avlöning med mera. Även den i motionen nr 40 i
andra kammaren yrkade inskränkningen av nämnda prövningsrätt, nämligen
beträffande avlöning till fjärdingsman för det fall, att kommunen och den
antagne fjärdingsmannen vore om lönen ense och fjärdingsmannen prövades
innehava för tjänstens behöriga fullgörande erforderliga kvalifikationer, vore
ägnad att ingiva betänkligheter. Det kunde inträffa, att en sökande till en
fjärdingsmansbefattning, därest han ville komma i åtanke, icke hade annat val
än att antaga den lön, som kommunen erbjöde honom, även om lönen vore uppenbart
oskälig. Att i sådana fall en viss fara förelåge för att fjärdingsmannen
kunde komma att åsidosätta sin tjänst för annan förvärvsverksamhet vore
tydligt. Inom utskottet hade föreslagits en annan utväg för frågans lösning,
nämligen införande i 14 § 1 mom. av ett stadgande i den riktningen, att länsstyrelse
ej finge vägra fastställelse å beslut angående avlöning, därest avlöningen
icke vore uppenbart oskälig. Ett stadgande av den innebörd, som sålunda
ifrågasatts, syntes visserligen ägnat att främja en mot kommunerna
mindre sträng tolkning av lagen samtidigt som möjligheten för länsstyrelsen
att ingripa reglerande, där så erfordrades, vore bibehållen. Utan en närmare
undersökning kunde utskottet emellertid icke taga en mera bestämd ställning till
förslaget. I följd därav och då en dylik undersökning lämpligen borde ske
genom Kungl. Maj:ts försorg, finge utskottet förorda en skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning i ämnet. Att därvid jämväl andra förslag,
som kunde framkomma, skulle bliva föremål för prövning, syntes vara onödigt
att påpeka. Vidkommande det inom utskottet väckta förslaget kunde givetvis
olika meningar råda, huruvida allenast beslut rörande avlöning skulle omfattas
av en lagändring eller denna avse även övriga frågor, som omförmäldes i 14 §
1 mom. Jämväl beträffande frågan, huruvida alla befattningshavare eller blott
fjärdingsmännen skulle omfattas av ett stadgande i föreslagen riktning, kunde
naturi igen en viss tvekan göra sig gällande. Det syntes kunna antagas, att den
blivande utredningen i ämnet komme att giva anvisning å vad ett eventuellt
stadgande lämpligen borde innehålla i berörda hänseenden.
Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville med beaktande av
de utav utskottet anförda synpunkterna skyndsamt låta verkställa utredning,
på vad sätt sådan ändring i polislagen kunde åvägabringas, att den länsstyrelsen
tillkommande prövningsrätten beträffande beslut om avlöning åt befattningshavare
vid polisväsendet med mera kunde begränsas, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som av utredningen kunde föranledas.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande, varefter skrivelse i ämnet avläts Riksdagen
den 24 februari 1928 (nr 37). 193f>-
Över riksdagens skrivelse hava utlåtanden infordrats från länsstyrelserna Yttranden
i samtliga län, varjämte yttranden avgivits av styrelsen för svenska landskom- °ver
gens skrivelse.
10
Kttngl. Maj:ts proposition nr 75.
munernas förbund och svenska polisförbundet. Yissa länsstyrelser hava vid
sina utlåtanden fogat yttranden från landsfogdar och landsfiskaler med flera.
En framställning i ämnet har även gjorts av riksförbundet för fjärdingsman
och polismän.
De flesta av de hörda myndigheterna hava mer eller mindre bestämt avstyrkt
förslaget om begränsning av länsstyrelsens prövningsrätt. Uttalanden i denna
riktning hava gjorts av länsstyrelserna i Stockholms, TJppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs,
Vösternorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen
i Blekinge län har på anförda skäl ansett förslaget icke kunna förordas men
har tillika förklarat sig icke vilja absolut motsätta sig införandet av bestämmelse
i ämnet, därest den av andra skäl kunde anses opportun. Förslaget har
likaså avstyrkts av samtliga de landsfogdar och det övervägande flertalet av de
landsfiskaler, som yttrat sig i ärendet, samt av styrelsen för svenska polisförbundet
och riksförbundet för fjärdingsmän och polismän.
De skäl, som anförts mot den ifrågavarande begränsningen, äro i korthet
följande:
Syftet med bestämmelserna om underställning och om länsstyrelsens prövningsrätt
vore att bereda säkerhet för att polis- och fjärdingsmän erhölle en
tryggad ekonomisk ställning. Därmed avsåges icke blott att tillvarataga de enskilda
befattningshavarnas intressen utan i främsta rummet att skapa garantier
för att till befattningarna erhölles fullt kvalificerade personer. Detta vore nödvändigt
för tillgodoseende av samhällets intresse av polisverksamhetens behöriga
upprätthållande. Behovet av dugliga och pålitliga polismän bleve allt
mera framträdande, i den mån arbetet med såväl egentlig polistjänst som indrivning
och handräckning ökades. Ett borttagande av bestämmelserna om
underställning och om länsstyrelsens prövningsrätt skulle beröva statsmakten
den erforderliga kontrollen över polisväsendet och medföra att organisationens
värde komme att bliva beroende av kommunernas gottfinnande. Åtgärden
skulle kunna leda till fastställandet av otillräckliga löner med därav följande
undermåliga fjärdingsmän. En dylik utveckling innebure en återgång till förhållandena
före polisreformens genomförande, vilka allmänt ansetts vara synnerligen
otillfredsställande. Därigenom skulle polisorganisationens effektivitet
äventyras och ett av de viktigaste önskemålen vid polislagens antagande förfelas.
Därjämte skulle man förlora enhetligheten, och de kommuner, som ännu
ej övergått till den nya ordningen, komma i en annan ställning än de, som
redan beslutat sådan övergång.
Redan på grund av 1899 års lag, enligt den tolkning, som i praxis givits
åt densamma, ägde länsstyrelsen beträffande fjärdingsmännens löner enahanda
prövningsrätt, som nu blivit föremål för anmärkning. Enligt nämnda lag hade
kommunerna icke rätt att erhålla statsbidrag till lönerna. Det vore tydligt, att
då statsbidrag numera skulle utgå, kontrollen icke kunde göras svagare än den
varit enligt äldre lagstiftning. Då staten för vinnande av en effektiv polisorganisation
iklätt sig betydande utgifter, vore det ofrånkomligt, att staten förbekölle
sig möjlighet att övervaka användningen av de utanordnade medlen.
Såsom skäl för den föreslagna ändringen hade riksdagen anfört endast, att
ett utbrett missnöje förefunnes med tillämpningen av polislagens bestämmelser,
vilket framgått därav att under åren 1926 och 1927 över ett hundratal kommuner
i skilda delar av riket besvärat sig hos Kungl. Maj:t över beslut rörande
II
Kunyl. Maj:ts proposition nr
lön åt fjärdingsman. I förhållande till antalet dylika beslut, som prövats av
lansstyrelserna, vore emellertid antalet besvär icke så stort, att någon lagändring
kunde anses påkallad. För övrigt hade det icke visats, att missnöjet
vant sakligt berättigat. Länsstyrelserna hade vid prövning av beslut, varom
n0u .X01? med största varsamhet ocli tagit behörig hänsyn till
savai de lokala iörhållandena som kommunernas och befattningshavarnas berattigade
intressen. Detta gällde särskilt de distrikt, där polislagen ännu icke
tratt i tillämpning och något statsbidrag till lönerna sålunda icke utginge. Det
vore även klart, att det ej låge i länsstyrelsernas intresse att pålägga kommunerna
tyngre ekonomiska bördor än som vore oundgängligen nödvändiga. Endast
1 undantagsfall hade också Kungl. Maj:t på grund av de anförda besvären
andrat länsstyrelsernas beslut.
Det vore för övrigt ganska naturligt, att ett visst missnöje måste uppstå vid
polislagens genomförande. Densamma innebure ett betydande intrång i kommunernas
gamla rättighet att fritt bestämma, avlöningen åt sina fjärdingsman.
Vissa slitningar måste därför uppstå, särskilt under övergångstiden, så mycket
mera som meningsskiljaktighet ofta rådde rörande vad som i det enskilda fallet
vore »skälig» lön. Med ökningen i polispersonalens arbetsuppgifter och stigande
lönestandard följde naturligen anspråk på ökade avlöningsförmåner. Ett
visst motsatsförhållande komme alltid att bestå med hänsyn därtill att befattningshavarna
till övervägande del fullföljde statliga uppgifter, under det att
en stor del av kostnaderna därför bestredes av kommunala medel. Särskilt
gällde detta beträffande de distrikt, där polislagen ännu icke tillämpades och
kostnaderna således helt vilade på kommunen.
Att vidtaga ändringar i polislagen vore olämpligt även med hänsyn därtill
att lagen varit i kraft endast en kort tid och ännu icke trätt i tillämpning beträffande
riket i dess helhet. Sådan erfarenhet kunde därför icke anses föreligga,
att man borde frångå en av lagens viktigaste principer. Det kunde för
övrigt antagas, att sedan lagen nagon tid varit gällande och en enhetlig praxis
hunnit utveckla sig, det rådande missnöjet skulle avtaga. Därtill bidroge även
den bland landsbygdens kommunalmän växande förståelsen för vikten” av ett
val ordnat polisväsen. Riksdagens skrivelse samt den i frågan förda diskussionen
komme att göra länsstyrelserna mycket försiktiga vid prövningsrättens
utövande. Till ledning för länsstyrelserna tjänade även de riktlinjer, som angivits
vid ett av chefen för socialdepartementet under oktober månad 1927 anordnat
sammanträde med representanter för länsstyrelserna för överläggning i
frågor rörande polisväsendet.
Av nu anförda skäl vore det olämpligt att borttaga eller generellt begränsa
den prövningsrätt, som tillkomme länsstyrelsen.
Ej heller borde det komma i fråga att utesluta länsstyrelsens prövningsrätt
i de fall, då enighet om lönevillkoren rådde mellan polisdistriktet och den antagne
fjärdingsmannen. Såsom riksdagen framhållit kunde det nämligen inträffa,
att en sökande till en fjärdingsmansbefattning, därest han ville komma
i åtanke, vore nödsakad att antaga den lön, som erbjödes, även om den vore
uppenbart oskälig. Det hade även hänt, att sökande till fjärdingsmansbefattning
underbjudit varandra i fråga om lönen, med resultat att densamma blivit
otillräcklig och fjärdingsmannen nödgats eftersätta tjänsten för annat förvärvsarbete.
Vad särskilt anginge den av riksdagen ifrågasatta bestämmelsen, att fastställelse
å avlöningsbeslut skulle kunna vägras endast då den bestämda lönen
vore uppenbart oskälig, innebure en föreskrift i nämnda riktning knappast någon
ändring i sak. Ej heller nu ogillade länsstyrelserna dylika beslut annat
än då lönen vore orimligt låg, och införande av en föreskrift därom kunde endast
fattas såsom ett misstroende mot länsstyrelsernas omdömesförmåga. Därest
en sådan bestämmelse skulle erhålla någon praktisk betydelse, skulle den med
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
föra, att länsstyrelsens rätt att ingripa begränsades till rena undantagsfall och att
lönerna sålunda kunde bestämmas till allt för låga belopp. Någon ytterligare
klarhet skulle icke vinnas genom det föreslagna tillägget, då tolkningen av
uttrycket »icke uppenbart oskälig» erbjöde lika stora svårigheter och kunde vara
föremål för samma meningsskiljaktigheter som uttrycket »skälig» i den gällande
lagen.
I huvudsak samma skäl, som talade mot inskränkning av länsstyrelsens prövningsrätt
i fråga om beslut enligt polislagen, kunde anföras mot förslaget att
begränsa prövningsrätten beträffande löner till fjärdingsman, som tillsatts
enligt 1899 års lag. Då endast några år återstode till den tidpunkt, då polislagen
skulle vara satt i tillämpning för riket i dess helhet, skulle det endast
medföra förvirring, om genom borttagande av prövningsrätten någon särställning
i avlöningshänseende bereddes de gamla fjärdingsmännen. Ej heller
kunde det vara önskvärt att under tiden närmast före den 1 januari 1982 framkalla
ett stort antal omregleringar av fjärdingsmanslönerna med därav följande
inverkan på kommunernas ekonomi.
Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit en begränsning av ifrågavarande
prövningsrätt icke kunna förordas annat än sa till vida, att ett närmare angivande
3 lagen av de omständigheter, som huvudsakligen borde ligga till grund
för prövningen av löneförmånernas skälighet, syntes vara lämpligt. Icke minst
vore av vikt att klargöra, att avseende borde fästas ej blott därvid att skälig
gottgörelse lämnades för den tid, som atginge för befattningshavares tjänstegöromål,
utan även till den av nämnda göromåls omfång och fördelning härflytande
minskningen i möjlighet att under den återstående tiden förvärva eu
tillfredsställande arbetsinkomst. Liknande uppfattning har uttalats av länsstyrelsen
i Jämtlands län, som ansett, att det möjligen kunde ifrågasättas att till
ledning för kommunerna och myndigheterna i lagen borde angivas vissa omständigheter,
till vilka särskild hänsyn skulle tagas vid avlöningens bestämmande.
I berörda avseende syntes framför allt böra uppmärksammas den med
f järdingsmanstjänsten förenade tjänstgöringens kvantitet samt eventuella
förläggning i huvudsak till viss högsäsong på arbetsmarknaden, tjänstgöringens
kvalitet_egentlig polistjänst eller indrivningsverksamhet — omfattningen av
fjärdingsmannens redovisningsskyldighet samt lönenivån för skolade arbetare
inom orten.
Det av första lagutskottet antydda förslaget om införande av stadgande, att
fastställelse å beslut angående avlöning ej finge vägras, därest avlöningen icke
vore uppenbart oskälig, har biträtts av länsstyrelsen i Gävleborgs län, vilken
teåsom skäl härför framhållit, att länsstyrelsens lagstadgade prövningsrätt
endast innebure, att länsstyrelsen skulle tillse, att av polisdistrikt beslutade avlöningar
vore skäliga, samt att omförmälda förslag icke innebure en inskränkning
i länsstyrelsens prövningsrätt utan endast ett understrykande av att
särskild hänsyn borde tagas till den anslagsgivande myndigheten vid skälighetsprövningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat sig icke hava.
något att erinra mot en dylik, något mjukare lydelse av stadgandet om länsstyrelsens
prövningsrätt, därest eu dylik ändring kunde bidraga till någon
minskning av det angivna missnöjet. I sak syntes den dock knappast hava
någon betydelse, enär länsstyrelsen icke gärna ingrepe i en lönefråga, om icke
lönebeloppet ansåges uppenbart oskäligt.
Kungi. Maj:t/f jfroposition nr 7ö.
13
Förslaget liar tillstyrkts ii ven av .styrelsen för svenska lan ds ko in munernas
förbund, som anfört bland annat:
Yad som framför allt väckt kommunernas missnöje — vilket bland annat
visat sig i de över länsstyrelsernas beslut anförda besvären — hade varit länsstyrelsernas
tillämpning av underställningsbestämmelserna i polislagen beträffande
avlöningar åt fjärdingsman, som anställts enligt 1890 års lag. För
kommunerna hade det nämligen stått klart, att vad som kunde vara skäligt för
en fjärdingsman, anställd enligt nya lagen med de större fordringar, som
nämnda lag ställde på befattningshavaren, knappast kunde anses nödvändigt
beträffande en tjänst enligt den äldre lagen. Därjämte ägde lönerna för fjärdingsmän,
anställda enligt den äldre lagen, viss hävd med hänsyn därtill att
de genomgående varit grundade på ömsesidigt avtal mellan kommunen och
tjänsteinnehavaren, och slutligen utginge intet statsbidrag till lönerna till
nämnda befattningshavare, vilka förhållanden bort föranleda länsstyrelserna
att iakttaga än större försiktighet vid bestämmandet av lönerna under övergångstiden
till den nya ordningen.
Den behandling, som nämnda fjärdingsmäns lönefrågor rönt, hade medfört
en allmän tendens hos befattningshavarna att begära löneökning. Det hade till
och med hänt, att befattningshavare mitt under anställningstiden själva väckt
förslag om löneökning. Då deras framställning avslagits, hade de besvärat sig
över beslutet eller anmält saken till länsstyrelsen för att denna i kraft av sin
befogenhet skulle tillmötesgå deras begäran om högre ersättning.
Vad anginge förslaget, att länsstyrelse ej finge vägra fastställelse å beslut
angående avlöning, därest avlöningen icke vore »uppenbart oskälig», syntes
visserligen den ifrågasatta ändringen i sak vara allt för obetydlig för att ensam
för sig råda bot på de påtalade missförhållandena. Sin största betydelse skulle
den emellertid tvivelsutan få såsom en anvisning i oförtydbart syfte till länsstyrelserna.
Under sådana förhållanden finge styrelsen tillstyrka bifall till
den ifrågasatta ändringen i lagtexten. Att därutöver binda länsstyrelsernas
handlingsfrihet genom mera detaljerade bestämmelser kunde styrelsen icke
förorda, med hänsyn därtill att en betydande del av nämnda fjärdingsmanslöner
utginge av statsmedel.
Vidkommande spörsmålet, huruvida omförmälda lagändring borde avse
endast beslut rörande avlöning eller jämväl beslut i andra i 14 § 1 mom. omförmälda
frågor, har länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalat, att då polislagen
ännu ej hunnit erforderligt prövas i det praktiska livet samt det vid sådant förhållande
syntes lämpligt att framgå med stor försiktighet med avseende å ändringar
i densamma, ändringen nu borde omfatta endast avlöningsfrågor. Däremot
har länsstyrelsen i Blekinge län ansett, att om en inskränkande bestämmelse
komme till stånd, densamma syntes följdriktigast böra gälla samtliga i
14 § 1 mom. angivna frågor.
I vissa av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att det i övergångsbestämmelserna
till polislagen förekommande stadgandet om underställning av
beslut rörande avlöning till fjärdingsman, som anställts enligt 1899 års lag.
borde utgå. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att
medan någon ändring av gällande bestämmelser, såvitt anginge polisdistrikt, där
polislagen vore gällande — polisdistrikt av nylagstyp — icke vore erforderlig,
förhållandena ställde sig i väsentlig mån annorlunda beträffande polisdistrikt,
där lagen ej gällde — polisdistrikt av äldrelagstyp. Vidare har länsstyrelsen
anfört:
14
Kungl. Maj:ta proposition nr 75.
Medan i fråga om polisdistrikt av nylagstyp det till följd av statens bidrag
till befattningshavarnas avlöning varit lielt naturligt, att kommunernas självbestämningsrätt
med avseende å tillsättande och avlöning måst i någon mån
inskränkas, syntes någon egentlig inskränkning därutinnan beträffande polisdistrikt
av äldrelagstyp icke hava åsyftats i polislagen.
Huvudsyftet med det i övergångsbestämmelserna till polislagen intagna
stadgandet om underställning syntes hava varit att göra övergången från den
gamla till den nya ordningen mjukare. Enligt den gamla ordningen, d. v. s. enligt
1899 års lag, ägde länsstyrelsen pröva skäligheten av fjärdingsmans avlöning
endast för den händelse frågan därom i besvärsväg dragits under länsstyrelsens
prövning. Enligt den nya ordningen skulle nytt beslut om fjärdingsmans avlöning
alltid prövas av länsstyrelsen. Det hade väl beträffande polisdistrikt av
äldrelagstyp icke direkt utsagts, att länsstyrelsen vid prövning av underställt
beslut skulle ingå i undersökning av skäligheten av den beslutade lönen, men
eftersom beslutets laglighet måste prövas, samt lagen om fjärdingsmansbestyrets
utgörande föreskreve skälig lön, måste även lönens skälighet prövas.
En sådan prövning ställde sig givetvis i regel svårare än då det gällde fjärdingsmanslön
i polisdistrikt av nylagstyp, eftersom fjärdingsman i sådant
distrikt i de flesta fall förutsattes vara helt sysselsatt av befattningen, medan
i polisdistrikt av äldrelagstyp fjärdingsmanssysslan ofta eller oftast vore att
betrakta som en bisyssla.
Att det under sådana förhållanden varit ytterst svårt att i polisdistrikt av
äldrelagstyp rätt bedöma avlöningens skälighet, vore uppenbart. Kommunalmyndigheterna
hade nog i många fall haft benägenhet att bibehålla den gamla
lönen utan tanke på de högst väsentligt ökade krav, som sedan ett par år tillbaka
ställts på fjärdingsmännen i deras egenskap av exekutionsbetjänte. Med
hänsyn dels till nämnda ökade krav och dels till faran av att för befattningshavare,
vilka hade till tjänsteplikt att för annans räkning med redovisningsskyldighet
uppbära stora penningbelopp, lönen icke utginge med i förhållande
till arbetet och ansvaret rimligt belopp, hade länsstyrelsen i 11 fall ansett sig
böra vägra fastställelse å beslut om lön till fjärdingsmän inom polisdistrikt av
äldrelagstyp.
Emellertid syntes icke föreligga något oavvisligt behov av bibehållande i
övergångsbestämmelserna av stadgandet, att i polisdistrikt av äldrelagstyp
beslut angående fjärdingsmans avlöning skulle underställas länsstyrelsens prövning.
Följden av berörda stadgandes uteslutande ur polislagen skulle bliva, att
polisdistrikt av äldrelagstyp skulle äga att för tiden intill den 1 januari 1932
ensamt bestämma om fjärdingsmanslön utom för det sällsynta undantagsfall,
att kommunalmyndighetens beslut därutinnan i besvärsväg underställdes länsstyrelsens
prövning, eller, med andra ord, kommunalmyndighets lönebeslut för
nämnda tid skulle, liksom före tillkomsten av polislagen, gå i verkställighet
utan fastställelse av länsstyrelsen, och i den män länsstyrelsen eller
högre myndighet vägrat fastställelse å redan underställt beslut, skulle polisdistriktet
vara oförhindrat såväl att tillämpa redan fattat beslut, även om fastställelse
därå vägrats, som ock att oberoende av redan förut, möjligen under
tryck av vägrad fastställelse, fattat beslut fatta nytt beslut i ämnet. För tilllämpligheten
av ett sådant nytt beslut skulle dock krävas, att den redan tillsvidare
tillsatte fjärdingsmannen kommit i åtnjutande av den honom i övergångsbestämmelserna
tillförsäkrade tre månaders uppsägningstid, vartill
komme, att en lagändring i angiven riktning syntes nödvändiggöra uteslutande
jämväl av det i samma stycke av övergångsbestämmelserna förekommande stadgandet,
att uppsägning ej finge ske utan landsfiskalens samtycke.
lf>
Kungl. Maj:proposition nr 7ö.
Länsstyrelsen i Gotlands län liar vidkommande de polisdistrikt, där 1891)
års lag ännu gällde, framhållit, att det med hänsyn därtill att det blott vore
fråga om ett övergångsstadium och då väl i eu stor mängd fall de gamla fjärdingsmännen
bibehölles vid sina befattningar samt något statsbidrag till deras
avlöning icke utginge, kunde ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i övergångsbestämmelserna
till polislagen om länsstyrelsens prövningsrätt skulle
kunna utgå. Jämväl styrelsen för landskommunernas förbund har ansett, att
nämnda stadgande utan hinder kunde utga. Bestämmelsen komme visserligen
att sättas ur kraft med polislagens fulla genomförande den 1 januari 1932, men
för kommuner, som icke komme att tillämpa lagen dessförinnan, kunde bestämmelsens
avskaffande hava stor praktisk betydelse vid fastställande av fjärdingsmanslönerna.
Uti en del av de inkomna utlåtandena hava ifrågasatts vissa andra åtgärder
I öi vinnande av det i riksdagsskrivelsen uttalade önskemålet.
halunda har länsstyrelsen i Östergötlands lön anfört bland annat:
De tjänstemän, som vore helt statsavlönade, vore i regel inrangerade i
nagon viss löneklass med avlöningsvillkor bestämda av Kungl. Maj:t och riksdagen.
En liknande ordning vore väl ej omöjlig att genomföra även beträffande
tjänstemän, som avlönades delvis av statsmedel och delvis av kommunala medel.
iNagon nödvändighet att placera alla fjärdingsmän inom samma löneklass föreage
givetvis icke, utan hänsyn kunde tagas till distriktets storlek och antalet
ijardingsman inom större distrikt, men detta borde bestämmas efter generella,
lör riket i dess helhet gällande regler. Det tillämpade systemet med undersökmng
från fall till fall av de olika polismännens arbetsbörda vore långt ifrån
tilltalande, man maste därvid röra sig med så mycket osäkra faktorer och så
mycket av subjektiv uppfattning, att någon visshet om ett fullt rättvist resultat
aldrig'' kunde vinnas. Genom polis- och fjärdingsmannens inrangerande
i löneklass vunnes den högst beaktansvärda fördelen, att man sluppe ifrån de
talrika såväl för befattningshavarna och kommunerna som för de administrativa
myndigheterna tidsödande och uppslitande lönetvister, som nu hörde till
ordningen för dagen. Ville man emellertid icke tillgripa nämnda, enligt länsstyrelsens
åsikt enda rationella lösning av frågan, hänvisade länsstyrelsen till
etrt av länsstyrelsen i samband med frågan om instruktion för poliskollegierna
väckt förslag att överlåta berörda lönetvister till nyssnämnda, av sina nuvarande
göromål ingalunda överansträngda institutioner. Genom en sådan sakernas
ordning möjliggjordes en verklig förhandlingsordning mellan parterna och
därmed mahända ock ett för bägge parterna mera tillfredsställande resultat än
som nu kunde åvägabringas.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att därest man ville bibehålla
den nya organisationen och prövningen av nämnda beslut men inskränka den
prövande myndighetens befogenhet, icke återstode annan utväg än att antingen
lastställa en fast lönetariff eller oek bestämma en viss ram, i vilken avlöningarna
skulle inpassas. Liknande uppfattning har uttalats av länsstyrelsen i Norrbottens
län, som anfört, att den nuvarande skälighetsprövningen genom länsstyrelserna
möjligen skulle kunna tänkas ersatt genom en i särskild författning
fixerad avlöningsskala för fjärdingsmansbefattningarna. Ur många synpunkter
skulle en sådan form för det statliga inflytandet på avlöningsförhållandena
vara att föredraga, men den syntes icke vara möjlig att genomföra med mindre
Departements
chefen.
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.
alla polisdistrikt gjordes så stora, att fjärdingsmannen finge full sysselsättning
i tjänsten. Likaså har styrelsen för landskommunernas förbund framhållit, att
utfärdandet av eu dylik löneskala skulle bättre överensstämma med det sätt,
varpå löner i allmänhet fastställdes i de fall, då statsbidrag till desamma utginge.
Det skulle också bidraga till att göra lönebeloppen jämnare och mera
riktigt avvägda än vad de kunde bliva med en lösare beräkningsgrund.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att en utväg till åtminstone
delvis lösning av frågan möjligen kunde vara, att statsmyndigheterna fastställde
en efter polisdistriktens folkmängd och areal graderad normerande löneskala,
med föreskrift att däri angivna lönebelopp skulle i erforderlig mån höjas,
respektive sänkas, därest fjärdingsmanstjänsten på grund av särskilda förhållanden
inom distriktet vore mera betungad, respektive lättare, än som kunde
antagas vara fallet i ett dylikt tänkt normaldistrikt. Om av kommun beslutad
avlöning ansåges böra ökas, borde det åligga polischefen att hos länsstyrelsen
påkalla åtgärd för avlöningens höjande till skäligt belopp. Därest polischefen
finge sig ålagd skyldighet därutinnan, skulle kommunernas åliggande att
underställa lönebesluten länsstyrelsens prövning kunna bortfalla. Beträffande
framkomligheten av den skisserade utvägen vågade länsstyrelsen icke uttala sig.
Därtill fordrades en undersökning, i vad mån de angivna faktorerna eller tilläventyrs
ännu några dylika skulle förslå till fastställandet av en lön. som
genomsnittligt finge anses skälig.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att den lämpligaste åtgärden
för åvägabringande av den i riksdagsskrivelsen åsyftade förbättringen i rådande
förhållanden vore, att Kungl. Maj:t genom meddelande av vissa direktiv framtvingade
en fast och enhetlig praxis vid bestämmande av omförmälda avlöning.
Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelserna i -Jönköpings och
Skaraborgs län.
Å andra sidan har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalat, att några
fasta regler för frågans ordnande enligt länsstyrelsens förmenande icke borde
meddelas; de gällande bestämmelserna, som möjliggjorde en smidig anpassning
efter rådande förhållanden, vore avgjort att föredraga.
Såsom av utredningen i ärendet framgår hava vissa svårigheter uppstått vid
tillämpningen av bestämmelserna om länsstyrelsens prövningsrätt beträffande
beslut om avlöning åt befattningshavare vid polisväsendet. Dessa svårigheter
hava kommit till uttryck bland annat däri att ett stort antal polisdistrikt anfört
besvär över beslut, som av länsstyrelserna meddelats i dylika frågor. Till
viss grad torde de uppkomna olägenheterna vara en naturlig följd av den genom
polislagen verkställda omdaningen av polisväsendet. Genom nämnda lag påläggas
nämligen kommunerna i allmänt intresse nya förpliktelser, vilka medföra
såväl en viss begränsning i den kommunala självbestämmanderätten som —
åtminstone i en del fall — ökade ekonomiska bördor. Det är naturligt, att en
dylik ordning icke kan genomföras utan slitningar. Med fog lärer det dock
kunna antagas, att sedan lagen någon tid varit i tillämpning och förhållandena
på området fått stadga sig, motsättningarna så småningom skola försvinna. Till
Kungl. Maj:is proposition nr 75.
17
en dylik utveckling- bidrager ock den i allmänhet vidgade förståelsen för betydelsen
av ett väl utvecklat polisväsen.
Ehuru sålunda vikten av de befunna olägenheterna icke får överskattas, är
det tydligt, att i den mån desamma kunna undanröjas genom lagstiftningsåtgärder,
dylika böra komma till stånd. Härvid måste emellertid bestämt 1''asthållas,
att man genom sådana åtgärder icke får äventyra den förbättring i ekonomiskt
avseende, som man genom polisreformen velat tillerkänna fjärdingsmän och
andra polismän. I annat fall skulle man på eu mycket betydelsefull punkt omintetgöra
polisreformens verkningar och återgå till tidigare rådande, synnerligen
otillfredsställande förhållanden. Med hänsyn till det anförda torde det
icke vara möjligt att biträda det — jämväl av riksdagen avstyrkta — förslaget
att helt avskaffa länsstyrelses prövningsrätt beträffande beslut, varom här är
fråga. Genom att godtaga detta förslag skulle man i allt för hög grad försvaga
den statliga kontrollen över polisväsendet. Ej heller bör det komma i fråga att
borttaga prövningsrätten angående avlöning till fjärdingsmän för det fall, att
polisdistriktet och den antagne befattningshavaren äro ense om lönen och befattningshavaren
prövas innehava för tjänstens behöriga fullgörande erforderliga
kvalifikationer. En dylik begränsning av prövningsrätten skulle kunna leda till
återinförande av det ur flera synpunkter förkastliga systemet att till innehavare
av fjärdingsmansbefattningar utse den lägst bjudande.
Vissa olägenheter äro även förbundna med det väckta förslaget att i polislagen
angiva de förhallanden, som böra beaktas vid bestämmande av löner åt
polis- och fjärdingsmän. Den i 8 § i polislagen uppställda regeln, att avlöningen
skall vara skälig, medgiver en ganska vid marginal vid löneförmånernas fastställande
och möjliggör ett beaktande av alla föreliggande omständigheter. Hänsyn
kan och bör sålunda främst tagas till den arbetsbörda, som är förenad med
befattningen. En beräkning av denna kan icke grundas på antalet förekommande
ärenden, även om någon formel skulle kunna uppställas för beaktande av
distriktets storlek, kommunikationsförhållanden och dylikt, utan måste utgå
från den tid, som enligt vad erfarenheten giver vid handen erfordras för utförande
av det inom distriktet förekommande arbetet. Av betydelse är vidare
arbetets art och de anspråk, som på grund därav böra ställas på befattningshavaren.
För befattningen kan exempelvis krävas särskild duglighet eller andra
personliga egenskaper eller att befattningshavaren skall hava genomgått polisskola
eller eljest besitta särskilda kunskaper. Slutligen måste levnadskostnaderna
i orten och dess allmänna lönenivå beaktas. Vad angår befattningshavare, som
avses icke skola vara fullt sysselsatt av sin tjänst, måste hänsyn tagas å ena
sidan till att jämte polisarbetet även befattningshavarens skyldighet att vid
behov stå till förfogande kan i viss utsträckning hindra honom att åtaga
sig annat förvärvsarbete och å andra sidan till att han kan verkställa
eu stor del av polisarbetet å tid, som han eljest icke skulle kunna ekonomiskt
utnyttja. Att i lagen tillräckligt fullständigt angiva de omständigheter, som
sålunda böra beaktas vid avgörande av lönefrågor, torde icke vara möjligt. Ej
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 59 haft. (Nr 75.)
191 29 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
heller lärer något stå att vinna genom ett allmänt uttalande, att hänsyn skall
tagas till alla föreliggande omständigheter. •
En lämpligare utväg för ernående av det i riksdagsskrivelsen avsedda syftet
torde vara att uttryckligen begränsa länsstyrelsens rätt att vägra fastställelse
å underställt avlöningsbeslut på den grund att avlöningen anses bestämd till
för lågt belopp till de fall, där beslutet innebär ett uppenbart åsidosättande
av föreskriften, att avlöningen skall vara skälig. Uppställandet av en dylik
inskränkning, vilken ansluter sig till det förslag, som framkommit inom första
lagutskottet, innebär icke något frånträdande av regeln, att avlöningen skall
vara skälig. Erinras må i detta sammanhang, att föredragande departementschefen
vid polislagens framläggande uttalade, att statsmyndighets rätt att ingripa
mot kommun eller landsting, som eftersatte sina skyldigheter i avseende
å polisväsendet, borde begränsas till uppenbara fall av pliktförsummelse. Genom
den nu föreslagna bestämmelsen vinnes emellertid, att beslut om avlöning kommer
att ogillas endast då det är tydligt, att den beslutade avlöningen faller
utom vad som med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter kan anses
skäligt. En dylik bestämmelse synes vara ägnad att förhindra ett stelt tilllämpande
av vissa uppställda löneprinciper. Föreskriften, att skälen för avslag
skola angivas, torde ock bidraga till att hänsyn kommer att tagas till samtliga
omständigheter i det konkreta fallet.
Samma skäl, som tala för uppställande av angivna regel beträffande beslut
om avlöning, kunna åberopas för upptagande av enahanda stadgande i fråga
om pensionering, familjeunderstöd och begravningshjälp. Någon anledning att
i förevarande hänseende göra skillnad mellan nämnda frågor föreligger icke.
Då någon tvekan icke bör få råda om att förutsättningarna för länsstyrelsens
rätt att jämlikt 14 § 2 mom. ingripa mot polisdistrikt eller landsting, som bestämt
avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp till för lågt
belopp, äro desamma som gälla för länsstyrelsens befogenhet att enligt 1 mom.
ogilla beslut i dylik fråga, torde en ändring böra ske även i 2 mom.
I vissa av de inkomna yttrandena har ifrågasatts ett borttagande av den i
övergångsbestämmelserna till polislagen givna föreskriften om underställning
av beslut rörande avlöning åt fjärdingsman, som anställts enligt 1899 års lag.
Detta förslag kan jag icke tillstyrka. Genom ett bifall härtill skulle det såsom
redan berörts bliva möjligt att delvis återgå till förut rådande mindre tillfredsställ
ande förhållanden. Vidare skulle förmodligen en omreglering av åtskilliga
löner bliva erforderlig i samband med polislagens fullständiga ikraftträdande
den 1 januari 1932. Härigenom skulle övergången till den nya ordningen komma
att försvåras. Möjlighet skulle även öppnas för kommunerna att, ehuru länsstyrelsen
fastställt en viss avlöning såsom skälig, besluta nedsättning av densamma.
Det har även föreslagits, att Kungl. Maj :t skulle genom meddelande av vissa
lönetariffer eller direktiv för bestämmandet av polislönerna begränsa länsstyrelsens
prövningsrätt. Med hänsyn därtill att denna tanke avvisats vid polislagens
antagande torde det emellertid icke nu böra komma i fråga att upptaga
Kungl. Maj:ta proposition nr 75.
19
densamma. Ej heller kan jag biträda förslaget att överflytta behandlingen av
frågan om lönerna till poliskollegierna. Att till dessa organ, vilka enligt riksdagens
beslut skola hava enbart att avgöra disciplinmål, hänskjuta dylika rent
administrativa ärenden synes mindre lämpligt.
I enlighet med det anförda har jag låtit inom socialdepartementet utarbeta
ett förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket. Lagen synes böra träda i kraft omedelbart.
Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag och hemställer, att
detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Conr. Falkenberg.