Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.
1
Nr 74.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frigivande till allmänt
begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga stränder,
holmar och skär vid västkusten; given Stockholms slott den 1
februari 11)29.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
TJtdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 1 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför följande:
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 augusti 1928 har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län hemställt om upplåtande för varje svensk undersåte
av dels rätt till fiske vid kronan tillhöriga, lotsverket anslagna holmar och
skär å västkusten dels ock rätt till fiske efter hummer vid den under
domänstyrelsens förvaltning stående ögruppen Väderöarna Norra nr 1 i
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 58 häft. (Nr 74.) 1
Gällande lagbestämmelser.
2 Kungl. May.ts proposition Nr 74.
K ville socken samt utarrenderade kronoegendomar i Vette, Tanums och
Kville härad av Göteborgs och Bohus län.
över länsstyrelsens framställning hava infordrade utlåtanden avgivits av
lantbruksstyrelsen den 24 september 1928 och av kammarkollegiet den 20
november 1928. Med kammarkollegiets utlåtande hava överlämnats ej mindre
av kollegiet inhämtat yttrande av lotsstyrelsen och av samma styrelse införskaffade
yttranden från personalen vid samtliga lots- och fyrplatser inom
västra lotsdistriktet än även till kollegiet avgivet utlåtande av domänstyrelsen
och av sistnämnda styrelse infordrat yttrande av domänintendenten i
Göteborgs och Bohus län.
Beträffande rätt att idka fiske i saltsjön gäller enligt 1 § i lagen den 27
juni 1896 om rätt till fiske, att varje svensk undersåte äger bedriva fiske i
öppna havet ävensom vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt skär
och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under särskilda
villkor. Dock får fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskredskap
icke där utsättas, utan att Kungl. Maj:t eller i visst fall länsstyrelsen därtill
lämnat tillstånd. Saltvattensfisket närmare stranden har såsom regel
förbehållits dennas ägare. Enligt 2 § tillhör sålunda saltsjöfisket inomskärs
dem, som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet, varjämte vid öppna
havsstranden och utom skären strandägarens enskilda fiskerätt omfattar det
vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid
stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.
I dessa regler finnas inskränkningar stadgade, på grund av vilka strandägaren
är pliktig att i viss utsträckning tåla, att jämväl andra idka fiske
i det till hans fastighet hörande vattnet.
Bland annat gäller sålunda enligt 3 § tredje stycket beträffande rätten
till fiske vid annans strand inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län,
att varje svensk undersåte där må utöva fiske eller agntäkt med rörlig
redskap; dock har med avseende å det vatten, som finnes till och med etthundraåttio
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två
meter vidtager, åt strandägaren förbehållits dels fiske efter ostron, dels ock
fiske efter hummer i Vette, Tanums och Kville härad samt vissa delar av
Åby-, Bro- och Gullmarsfjordarna. Beträffande hummerfisket i nämnda
härad har emellertid stadgats att, om sådant fiske vid stränderna av en ö
och därtill hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra
å ön boende än strandägarna, därvid skall förbliva. Vidare finnes i paragrafens
fjärde stycke gällande för hela riket föreskrivet att, där vid öppna
havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig
redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i sagda
lag är medgivet, de skola varda bibehållna vid sådan rätt.
Nu berörda inskränkningar i strandäganderätten gälla vare sig stranden
tillhör kronan eller är i enskild ägo. Enligt stadgandena i 1 § göres emellertid
liärutinnan förut omförmälda undantag, att varje svensk undersåte
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.
må fiska vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna
skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under
särskilda villkor.
Nyssberörda i 3 § tredje stycket stadgade inskränkningar i strandägarens
fiskerätt hava i sin nuvarande lydelse utformats först genom lagen den 22
juni 1928 (nr 183) om ändrad lydelse av 3 § i fiskerättslagen. För rätt till
fiske eller agntäkt med rörlig redskap vid annans strand fordrades tidigare
beträffande Göteborgs och Bohus samt Hallands län — med någon utsträckning
utöver vad som fortfarande gäller för övriga delar av riket — att
dylikt fiske av ålder oklandrat där ägt rum. Berörda lagändring tillkom
med hänsyn till det osäkerhetstillstånd med avseende på fiskerätten, som
förelegat vid kusten av nämnda län, och avsåg att stadfästa de stadigvarande
sedvaneförhållanden, som förelåge beträffande kustfisket. Den ingående utredning,
som legat till grund för lagändringen, hade givit vid handen, att
kustfisket i allmänhet av ålder vore fritt på denna kuststräcka, med undantag
dock för hummerfångst på vissa orter, där strandägarna i övervägande
grad sedan längre tid tillbaka förbehållit sig rätten därtill, samt för ostronfisket.
Genom lagändringen avsåges att reglera rättigheterna i enlighet med
de sålunda föreliggande faktiska förhållandena. Med hänsyn till att i enstaka
fall avvikelser härifrån kunde väntas uppstå, skulle ersättning till
strandägare i dylika fall utgå för mistad fiskerätt. Bestämmelser i sådant
hänseende finnas införda i den av riksdagen samtidigt antagna lagen om
ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. Erinras må, att vid behandlingen
av förslaget om ändringar i fiskelagen motionsvis gjordes gällande,
att undantagen från regeln om den allmänna fiskerätten vid västkusten skulle
inskränkas att gälla allenast ostronfisket och sålunda ej avse hummerfångst.
För en dylik utvidgning av förslaget ansåg emellertid riksdagen tillräckligt
bärande skäl ej föreligga.
Vad nu först angår frigivandet av fisket vid de lotsverket anslagna holmar Fisket vid
och skär på västkusten, anförde i särskilda under december 1909 till Kungl. lsiagnahoima''r
Maj:t inkomna skrivelser ett stort antal fiskare i Göteborgs och Bohus län, ocfl skäT vid
hurusom svårigheter alltmer hopade sig för fiskarbefolkningens möjlighet västkustentill
utkomst dels genpm jordägarnas landrättigheter och dels genom den
fiskeriidkande befolkningens utestängande från fiske vid en stor del av kronans
holmar och skär, där lotspersonalen förbehölle sig fiskerätten. På
grund härav hemställdes om sådan ändring i gällande lag, att fisket vid
kronans holmar och skär måtte upplåtas för yrkesfiskare samt att jordägarna
kunde under vissa villkor upplåta de landrättigheter med avseende
å fisket, som av dem innehades men ofta lämnades obrukade.
I samband med den utredning, som i anledning av nämnda framställning Tidigare beföranstaltades,
anförde kammarkollegiet i infordrat utlåtande den 15 maj frågan.
1911 bland annat att, med hänsyn till befrämjandet av fiskarbefolkningens
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.
utkomst, en utredning rörande kronans äganderätt till holmar och skär vid
bohusländska kusten ävensom rörande omfattningen av lotsarnas fiskerätt
och möjligheten av en eventuell inskränkning av denna vore av synnerlig
vikt.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kammarkollegiet att verkställa utredning
omfattande bland annat nämnda spörsmål, erhöll kammarrådet A. W. Dufwa
uppdrag att verkställa undersökning i ämnet, och avgav han den 15 augusti
1924 en utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster (Statens
offentliga utredningar 1925: 19). Häri lämnas bland annat en redogörelse
för kronan tillhöriga av lotsverket disponerade holmar och skär inom västra
lotsdistriktet. Av redogörelsen inhämtas, att dylika holmar och skär funnes
till stort antal inom Göteborgs och Bohus län. I Hallands län funnes allenast
tre sådana holmar, benämnda Lotsholmarna nr 1 och belägna i Onsala
socken. Av vad Dufwa anfört i utredningen må i övrigt följande här
återgivas.
I samband med de under 1820-talet på grund av Kungl. Maj:ts förordningar
den 20 juni 1820 och den 16 maj 1827 angående lots- och båkinrättningen
i riket företagna lotsregleringarna samt i vissa fall även tidigare
hade ett avsevärt antal kronan tillhöriga holmar och skär inom västra lotsdistriktet,
huvudsakligen Göteborgs och Bohus län, upplåtits till lotspersonalen
vid lotsplatserna inom distriktet. Syftet med dessa upplåtelser hade
varit att bereda lotspersonalen boningsplatser samt tillgång huvudsakligen
till mulbete och fiske.
Beträffande dessa lotspersonalen tilldelade naturaförmåner stadgades i
Kungl. Maj ds kungörelse den 1 oktober 1914 angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de i staterna för befälet vid lotsverket, för lotspersonalen
etc. upptagna avlöningsförmåner, att statsverket skulle därför bekomma
ersättning genom avdrag å avlöningen med belopp, som med hänsyn
till de upplåtna förmånernas värde och till förhållandena i orten kunde
av lotsverket befinnas skäligt. Genom nu gällande avlöningsreglemente för
lots- och fyrstaten den 9 juni 1922 (nr 379) hade lotspersonalen bibehållits
vid ifrågavarande naturaförmåner mot skyldighet i huvudsaklig överensstämmelse
med 1914 års kungörelse att därför till statsverket månadsvis erlägga
ersättning genom avdrag å avlöningen.
Enligt uppgift från lotsstyrelsen hade, jämlikt sistnämnda avlöningsreglemente,
avdrag för naturaförmåner inom västra lotsdistriktet år 1923 skett
för lotspersonalen vid åtta lotsplatser, till vilka kronoholmar disponerades,
av vilka avdrag allenast de för lotspersonalen vid Strömstads, Väderöarnas
och Havstenssunds lotsplatser avsåge fiske, och uppginge dessa avdrag för
Strömstad till 60 kronor för rätt till hummerfiske vid vissa holmar, för Väderöarna
till 243 kronor 90 öre för hummerfiske och för Havstenssund till 37
kronor 50 för hummerfiske samt fårbete å skären Rotholmen och Gulskär.
Vad anginge Väderöarnas lotsplats hade nämnda öar med 1924 års ingång
upphört att vara avlöningsförmån åt därvarande lotsar i vidare män än att
för dem reserverats boningsplatser och mulbete, varemot öarna i övrigt lagts
under förvaltning av domänstyrelsen.
Av förhandlingar vid vissa under år 1911 hållna sammanträden med fiskarbefolkningen
och lotsarna m. fl. å västkusten hade framgått, att vissa kategorier
fiskare, särskilt sådana som på grund av ohälsa, hög ålder eller bri
-
Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 74.
stande tillgångar icke kunde deltaga i det egentliga havsfisket, vore för sin
utkomst hänvisade till strandfiske, samt att hland fiskarbefolkningen rådde
en allmän önskan att till lättande av nämnda kategoriers i ekonomiskt hänseende
betryckta läge fiskerätten vid av kronan åt lotsverket upplåtna holmar
och skär måtte varda till allmänt begagnande frigivna.
Den kostnad statsverket härför finge vidkännas skulle — sedan numera
fisket vid Norra Väderöarna icke vidare disponerades av lotsverket och i allt
fall till följd av öarnas avlägsenhet från fastlandet knappast torde lämpa
sig för nyssnämnda kategori av fiskare — inskränka sig till 97 kronor 50
öre årligen eller de, enligt vad förut nämnts, för lotspersonalen vid Strömstads
och Havstenssunds lotsplatser gjorda löneavdragen. Härtill komme de
mycket obetydliga grundskattebelopp, i allmänhet blott några öre, lotsarna
ännu hade att utgöra för holmarna, och vilka grundskatter billigtvis torde
böra eftergivas, därest ifrågasatta inskränkning i lotsarnas nyttjanderätt
komme till stånd.
Då fiskets frigivande alltså komme att åsamka statsverket allenast ringa
kostnad men däremot tillgodose ett icke obetydligt socialt intresse, syntes
fiskarbefolkningens önskemål i förevarande avseende böra vinna tillmötesgående
och förty den lotsarna uteslutande tillkommande dispositionsrätt till
fisket vid ifrågavarande åt dem upplåtna holmar och skär så snart ske
kunde upphöra mot erhållande, där löneavdrag för denna förmån ägde rum,
av motsvarande lönefyllnad samt fisket därefter upplåtas till fritt och allmänt
begagnande av varje svensk undersåte, i samband varmed holmarna
påvilande grundskatt torde avskrivas.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 augusti 1924 hemställde därefter
kammarkollegiet, under åberopande av berörda utredning, att Kungl. Maj:t
ville vidtaga åtgärder i syfte att fisket vid kronan tillhöriga, lotsverket
anslagna holmar och skär på västkusten måtte upplåtas till fritt och allmänt
begagnande.
Över denna kammarkollegiets hemställan avgåvos efter remisser utlåtanden
av flera myndigheter. Lotsstyrelsen yttrade i utlåtande den 30 oktober
1925 bland annat följande.
De kronans holmar och skär, som upplåtits åt lotsar vid olika lotsplatser,
syntes vara att betrakta såsom upplåtna under sådana vilkor, som angåves
i 7 § av nu gällande förordning den 9 juli 1862 angående lotshemman och
boningsplatser för lotsar. Däri föreskreves nämligen, att kronan förbehållna
hemman, fiskelägen, allmänningar, öar och skär, å vilka åboar icke lagligen
vore antagna, finge till lotshemman av kammarkollegiet användas, emot det
att vederbörande lotsar bleve ansvariga för den ränta och de skyldigheter,
vartill dylika lägenheter vore skattlagda eller som av dem förut utgått. I
enlighet med denna uppfattning skulle lotsar, åt vilka dylika lägenheter upplåtits,
hava den rätt att med andras uteslutande begagna de till de upplåtna
lägenheterna hörande fisken, som enligt 11 § fiskerättslagen tillkomme den,
åt vilken jord vore till bruk upplåten. Genom de löneregleringar, som ägt
rum vid lotsverket åren 1914 och 1922 och varigenom lotspersonalen, som
före år 1915 avlönats nästan uteslutande genom intäkter av lotsning, tilldelats
avlöning i likhet med befattningshavare i statens tjänst i allmänhet,
hade samma personal icke tillförsäkrats någon inkomst genom åtnjutande av
sådana naturaförmåner, vilka utginge av jord eller lägenhet, som upplåtits
på grund av författningarna om lotshemman. Vid 1914 års lönereglering
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.
stadgades endast, att för bostadslägenhet och övriga naturaförmåner, som
tillhandahölles tjänstinnehavare tillhörande lotspersonalen, statsverket skulle
bekomma ersättning genom avdrag å avlöningen, varjämte i 14 § av de
den 30 november 1922 utfärdade tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet
den 9 juni 1922 för befattningshavare vid lots- och fyrstaten föreskrivits,
bland annat, att, där tjänsteman åtnjöte annan naturaförmån än i
20 och 21 §§ i avlöningsreglementet omförmäldes, ersättning för förmånens
värde skulle av förmånstagaren erläggas genom avdrag å avlöningen. Lotsarna
hade sålunda numera icke någon rätt att utan att vidkännas avdrag
å sin avlöning påfordra utbekommande eller åtnjutande av naturaförmåner
enligt ifrågakomna förordning den 9 juli 1862.
Genom Kungl. Maj:ts remiss den 26 februari 1921 hade lotsstyrelsen fått
sig anbefallt att avgiva utlåtande över en av kammarkollegiet den 31 december
1920 gjord framställning, däri föreslagits bland annat, att omförmälda
förordning den 9 juli 1862 måtte upphävas och att den skyldighet med avseende
å lotsning eller beredande av boplats för lotsar m. m., som under
benämning lotsningsbesvär hittills ålegat vissa fastigheter i riket, måtte
förklaras skola upphöra. Sagda remiss hade till följd av ärendets omfattande
natur icke ännu av lotsstyrelsen besvarats.
Efter vad jag inhämtat är lotsstyrelsens svar å nyssberörda remiss att
förvänta inom närmaste tiden.
I den proposition (nr 2 till 1928 års riksdag), vari Kungl. Maj:t framlade
det förslag rörande utsträckt fiskerätt vid enskild strand i Göteborgs och
Bohus samt Hallands län, som föranledde förutberörda ändringar i 3 § tredje
stycket i liskerättslagen, anförde föredragande departementschefen beträffande
den inverkan nämnda av riksdagen med obetydlig jämkning godkända förslag
skulle få med avseende å fisket Vid lotsverkets holmar och skär följande:
De nya bestämmelser, som av mig förordats till införande i 3 § fiskerättslagen,
synas åtminstone i vissa fall bliva tillämpliga även med avseende å sådana
holmar och skär, som anslagits till lotsverket. Frågan om särskilda
åtgärder i syfte att, på sätt kammarkollegiet i yttrande i ärende föreslagit,
fisket vid kronan tillhöriga lotsverket anslagna holmar och skär å västkusten
måtte upplåtas till fritt och allmänt begagnande, blir då av mindre
betydelse såvitt rör fiske med rörlig redskap. Oberoende av detta har
emellertid enligt meddelande från lotsstyrelsen utredning redan igångsatts
angående upphävande av 1862 års förordning angående lotshemman och
boningsplatser för lotsar. Av uttalanden av lotsstyrelsen angående den
underlydande personalens avlöningsförhållanden framgår att, oavsett huruvida
förordningens giltighet upphör, den nyss berörda konsekvensen beträffande
lotsverkets holmar och skär av de tillämnade ändringarna i
3 § icke kan lägga hinder för dessas genomförande. Lotsstyrelsen har ock
förklarat sig icke hava något att erinra mot att fisket vid rikets västra kust
bleve fritt i den omfattning, lagutkastet angåve.
Länsstyrelsens I länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län ovanberörda skrivelse den 7
och BohusTän augusti 1928 har beträffande fisket vid lotsverket anslagna kronoholmar och
nu före- skär anförts i huvudsak följande,
liggande
framställning. Efter den ändring i 3 § i lagen om rätt till fiske, som ägt rum genom
lagen den 22 juni 1928, torde väl lotspersonalens ensamrätt till fiske med
Kungl. Maj:ts proposition Nr 74. 7
rörlig redskap vid kronan tillhöriga lotsverket anslagna holmar och skär
vara inskränkt till hummerfisket, men även denna rätt hade sådan betydelse
för utkomstmöjligheterna särskilt för de yrkesfiskare, som av kustfiske nödgades
söka sin utkomst, att det i deras intresse vore av stor betydelse, att
hummerfisket vid nämnda holmar och skär frilädes. Länsstyrelsen ville
därför understryka önskemålet, att åtgärder verkligen vidtoges, så att de
ifrågavarande holmarna och skären hänfördes till sådana i 1 § av lagen om
rätt till fiske omnämnda, kronan, tillhöriga holmar och skär, vilka icke innehades
under särskilda villkor, och att fisket följaktligen där öppnades för
varje svensk undersåte.
Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande tillstyrkt länsstyrelsens förslag i
förevarande del. Styrelsen har därvid hänvisat till det yttrande, som av
styrelsen den 31 oktober 1925 avgivits över kammarkollegiets förberörda utredning
och vari styrelsen förordat kollegiets förslag om fiskets frigivande.
Styrelsen framhåller nu vidare, att den föreslagna anordningen skulle för
staten innebära en ringa uppoffring, medan densamma för fiskarbefolkningen
skulle vara av stor betydelse. Särskilt de äldre fiskarena, som vore hänvisade
till fiske i skärgården, skulle enligt styrelsens förmenande därigenom
vinna avsevärd lättnad i sitt i ekonomiskt hänseende betryckta läge. För
fiskarbefolkningen hade det varit ett gammalt önskemål, att fisket vid förevarande
holmar bleve fritt, såsom det enligt 1 § i fiskelagen redan vore vid
Övriga kronoholmar.
Det vore hummerfisket, som vore det viktigaste vid ifrågavarande holmar.
Enligt gällande lag torde det vidare endast vara inom Vette, Tanums
och K ville härad som kronan kunde på detta sätt tillgodogöra sig hummerfisket.
^ Även ostronfisket vore, såsom förut nämnts, inom 180-metersgränsen
förbehållet strandägaren. Detta fiske torde emellertid vid dessa holmar vara
så gott som betydelselöst, varför man vid bedömande av föreliggande spörsmål
icke syntes behöva taga någon hänsyn därtill.
Ett tillmötesgående av fiskarbefolkningens intresse i förevarande avseende
syntes kunna ske endast genom att låta de nuvarande dispositionerna av
fisket upphöra, varigenom holmarna skulle komma att hänföras till de i
1 § av fiskerättslagen avsedda kronoholmarna, vid vilka fisket vore fritt
för varje svensk undersåte. Den tidpunkt, från vilken en sådan anordning
skulle tillämpas, syntes lämpligen böra förläggas till den 14 mars 1929, då
arrendetiden för hummerfisket vid Norra Väderöarna, vilkets frigivande av
lantbruksstyrelsen tillstyrktes, utginge. Samtidigt torde den holmarna påvilande
grundskatten, som i de flesta fall utginge med obetydliga belopp,
böra avskrivas.
Av de yttranden, som lotsstyrelsen genom vederbörande lotskapten i
västra lotsdistriktet införskaffat från lots- och fyrpersonalen inom distriktet,
inhämtas, att något hummerfiske icke bedrives av lotsverkets personal vid
kronans under lotsverkets disposition stående holmar och skär, dock med
följande undantag. Lotspersonalen vid Havstenssunds lotsplats har plägat
bedriva dylikt fiske i mindre omfattning vid Gulskär och Rotholmen och
har härför fått vidkännas årligt avdrag å avlöningen. Två personer vid
Strömstads lotsplats hava under de senaste sex åren bedrivit hummerfiske
vid Leskär och Ljungholmen, varjämte hummerfisket vid Ynholmen i Dyne
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.
kilen under en följd av år varit jämte fårbetet därstädes bortarrenderat.
Nettoinkomsten av fisket vid Leskär och Ljungholmen jämte nämnda
arrende har föga överstigit det belopp, 60 kronor, som för naturaförmåner
årligen avdrages från personalens vid Strömstads lotsplats gemensamma avlöning.
Slutligen idkas hummerfiske i ringa omfattning av lotspersonalen
vid Varö, Pater Nosters, Måseskärs, Islandsbergs, Klövskärs och Väderöbods
fyrplatser.
I eget utlåtande har lotsstyrelsen förklarat att, då det hummerfiske, som
av lots- och fyrpersonalen i västra distriktet nu bedreves, torde kunna fortfara,
även om den samma personal tillkommande ensamrätten till hummerfiske
vid de av lotsverket disponerade holmar och skär upphörde, styrelsen
intet hade att erinra emot det ifrågasatta friläggandet av hummerfisket vid
berörda holmar och skär.
I sitt utlåtande över förevarande del av ärendet har kammarkollegiet
framhållit, att ett bifall till länsstyrelsens framställning beträffande fisket
vid lotsverket anslagna holmar och skär skulle förverkliga vad kollegiet
tidigare föreslagit och fortfarande ansåge önskvärt, och har kollegiet vidare
yttrat.
Då det allmänna redan iklätt sig betydande utgifter för utvidgning av
den fria fiskerätten på västkusten samt icke tvekat att för sådan utvidgnings
genomförande göra ingrepp i enskild rätt, syntes de förhållandevis
små ekonomiska uppoffringar, som skulle vara förbundna med bifall till
länsstyrelsens framställning beträffande fisket vid lotsverkets holmar och
skär samt hummerfisket vid de utarrenderade egendomarna i Vette, Tanums
och Kville härad icke vara av beskaffenhet att böra föranleda avslag å
framställningen.
Kammarkollegiet finge fördenskull så vitt nu vore fråga om fisket vid de
till lotsverket anslagna holmar och skär hemställa, att Kungl. Maj:t ville i
proposition till riksdagen föreslå, att fisket vid samtliga nämnda holmar
och skär vid västkusten omedelbart matte upplåtas till fritt och allmänt
begagnande i den omfattning, som 1 § i lagen om rätt till fiske omförmälde,
varvid grundskatten från holmarna, vilken uppginge till obetydliga belopp,
lämpligen borde upphöra att utgå.
Fisket vid Vad angår länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län hemställan rörande
Väderöarna efj-er hummer vid ögruppen Norra Väderöarna nr 1 samt vissa utarrende
Troluegen-
rade kronoegendomar i Vette, Tanums och Kville härad må först här återdomar
i givas vad j)ufwa vid sammanträden år 1911 med fiskarbefolkningen och
och Kville lotsarna m. fl. utrönt beträffande fisket vid Norra Väderöarna. Dufwa yttrar
härad. ^ s^n ovannämnda utredning härom följande (sid. 358 3o9).
Enligt uppgift av lotskaptenen i distriktet ansåges detta fiske oundgängligen
nödvändigt för därvarande lotsar, enär lotsbefattningarna vid denna
lotsplats på grund av dennas avlägsenhet från fastlandet endast med svårighet
kunde besättas, och det huvudsakligen vore utsikten att genom det givande
hummerfisket ernå ökade inkomster, som kunnat förmå lotsar att söka
dessa befattningar. Lotsarna uppgåve sin årliga inkomst till omkring 900
kronor vardera eller för fem lotsar tillhopa omkring 4,500 kronor.
9
Kanyl. Maj:ls proposition Nr 74.
L övrigt må erinras vad förut upplysts därom, att Norra Väderöarna med
1924 års ingång upphört att vara avlöningsförmån åt därvarande lotsar i
vidare mån än att för dem reserverats boningsplatser och mulbete, varemot
öarna i övrigt lagts under förvaltning av domänstyrelsen.
I nu förevarande fråga har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört
och hemställt följande.
Länsstyrelsen, som på nära håll hade tillfälle erfara behovet och betydelsen
av att västkustfiska renas ekonomiska ställning med till buds stående
medel förbättrades, vore av den bestämda uppfattningen, att en lämplig åtgärd
i sådan riktning vore, att för fiskarena till fritt begagnande öppnades
det hummerfiske, varöver kronan förfogade vid ögruppen Väderöarna Norra
nr 1 i Kville socken, vilken stode under domänstyrelsens förvaltning och
med därtill hörande fiske genom länsstyrelsens förmedling utarrenderats enligt
särskilda avtal, det senaste för tiden l‘/:l 1928— *■''/., 1929. Den förhållandevis
obetydliga inkomst, 900 kronor, som genom senaste utarrenderingen tillfördes
domänstyrelsen, syntes icke vara av betydelse att i och för sig böra
ingiva betänkligheter däremot.
I samband därmed ville länsstyrelsen erinra om, att kronan för vissa utarrenderade
kronoegendomar i Vette, Tanums och Kville härad ägde strandrätt
vid saltsjön, där hummerfiske möjligen kunde tänkas bedrivet av arrendator.
Verkställd undersökning gåve vid handen, att sådan fiskerätt icke
vore av den vikt, att vid verkställda arrendeuppskattningar särskilt värde
beräknats för sådan förmån för arrendator. Det kunde sålunda icke tänkas
vara av nämnvärd betydelse för kronan men till förmån för fiskerinäringens
bedrivare, om gällande fiskerätt efter hummer vid stränderna bleve undantagen
från arrendators förfogande i de arrendekontrakt, som hädanefter bleve
utfärdade och i stället överlämnad till fritt begagnande. Länsstyrelsen hemställde
sålunda om utfärdande av föreskrift, att vid hädanefter inträffande
förnyad utarrendering av de under domänstyrelsens vård och förvaltning
ställda egendomar i Göteborgs och Bohus län skulle från utarrendering undantagas
den rätt till fiske efter hummer, som enligt 3 § i fiskerättslagen i
vissa delar av länet tillkomme strandägaren och att i stället denna rätt till
fiske bleve fri för varje svensk undersåte.
Lantbruksstyrelsen har i huvudsak anfört följande.
Beträffande ögruppen Norra Väderöarna funnes ingen anledning att förfara
annorlunda än med de av lotsverket disponerade kronoholmarna, och
borde således nämnda ögrupp föras samman med de i 1 § i fiskerättslagen
avsedda holmar, vid vilka fisket vore fritt. Lämpligaste tidpunkten härför
torde vara den 14 mars 1929, då arrendetiden för hummerfisket vid öarna
utginge.
Vidare ansåge sig lantbruksstyrelsen böra förorda länsstyrelsens förslag
om undantagande vid utarrendering av vissa kronoegendomar i Vette, Tanums
och Kville härad av den rätt till fiske efter hummer, som enligt 3 § i lagen
om rätt till fiske i dessa delar av länet tillkomme strandägaren. Enligt
utredningen kunde kronan icke sägas hava någon inkomst av detta hummerfiske,
men väl kunde det tänkas, att samma fiske bleve till fördel för fiskerinäringen,
om det överlämnades till fritt begagnande. Styrelsen ansåge det
vara så mycket större anledning att tillstyrka förslaget som genom lagen
den 22 juni 1928 den före samma lags ikraftträdande inom nämnda tre
härader befintliga fria rätten till fiske efter hummer i viss omfattning
borttagits.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 58 häft. (Nr 7b.)
2
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.
Domänintendenten i Göteborgs och Bohus län har avgivit följande
yttrande.
Med undantag för ögruppen Norra Väderöarna i Kville socken torde ingen
strandrätt vid saltsjön vara av större intresse eller hava någon nämnvärd
betydelse för arrendatorerna av kronoegendomar inom Vette, Tanums och
Kville härad. Nämnda ögrupp hade under år 1928 utarrenderats intill den
14 mars 1929 för 900 kronor, men tidigare hade arrendesumman icke uppgått
till mer än 500 kronor. Vid en år 1926 företagen arrende- och saluvärdering
av ögruppen hade föreslagits ett arrende av 750 kronor och ett
saluvärde av 15,000 kronor, vilka värden beräknats uteslutande med fäst
avseende å hummerfisket. Värdet i penningar av det obetydliga hummerfiske,
som möjligen kunde bedrivas vid någon utarrenderad jordbruksegendom
med strand rätt vid saltsjön, kunde icke utan närmare utredning angivas,
men arrendeavgifterna vore i intet fall grundade eller bestämda med
hänsyn till hummerfisket.
Domänstyrelsen har i sitt utlåtande väl ansett hummerfisket vid Norra
Väderöarna samt vid statens i om förmälda härad belägna strandägande
jordbruksegendomar ej vara av större ekonomisk betydelse för statsverket.
Styrelsen har dock ej funnit anledning föreligga för kronan att avhända sig
denna fiskerätt och genom en sådan åtgärd försätta sig i sämre ställning
än en privat strandägare. Styrelsen hemställer fördenskull, att länsstyrelsens
framställning i vad den avser frigivande av fisket vid kronan tillhöriga
under domänstyrelsens förvaltning stående fastigheter inom länet
icke må föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Kammarkollegiet har, såsom förut anförts, ansett, att de förhållandevis
små ekonomiska uppoffringar för det allmänna, som skulle vara förbundna
med bifall till länsstyrelsens framställning, bland annat, angående frigivande
av hummerfisket vid ifrågavarande utarrenderade egendomar, icke vore av
beskaffenhet att böra föranleda avslag å samma framställning.
Beträffande hummerfisket vid Norra Väderöarna har däremot kollegiet
funnit sig, på grund av vad i kammarrådet Dufwas utredning anförts om
fisket därstädes samt med hänsyn till den icke alldeles obetydliga inkomst
kronan åtnjöte därav, icke kunna förorda förslaget om detta fiskes frigivande.
Då ostronfisket vid de utarrenderade egendomarna icke torde äga någon
betydelse samt allt övrigt fiske därstädes utom hummerfisket redan är fritt,
kommer, framhåller kollegiet, sistnämnda fiskes frigivande att praktiskt
taget innebära, att friheten att fiska vid egendomarna erhåller samma omfattning,
som den i 1 § lagen om rätt till fiske omförmälda fria fiskerätten.
På grund av vad sålunda anförts har kollegiet hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte begära riksdagens medgivande, att det saltvattensfiske, som
tillkommer kronans under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksdomäner
i Vette, Tanums och Kville härad, måtte efter hand som löpande
arrendeperioder gå till ända upplåtas till fritt och allmänt begagnande i
den omfattning, som 1 § i lagen om rätt till fiske omförmäler.
En ledamot av kammarkollegiet, kammarrådet friherre von Otter, var
skiljaktig samt ansåg sig sakna skäl tillstyrka kollegiets hemställan i förevarande
del.
Kungl. Muj:ts proposition Nr 74. 11
Vad först angår frågan om frigivande av fisket vid kronan tillhöriga, lotsverket
anslagna holmar och skär vid västkusten, torde man kunna räkna
med, att den enligt 1928 års riksdags beslut medgivna utsträckningen av
fiskerätten i Göteborgs och Bohus samt Hallands län vid annans strand
är tillämplig beträffande nämnda holmar och skär. Innebörden av ett bifall
till länsstyrelsens framställning i denna del skulle sålunda vara ett
frigivande jämväl av hummerfisket vid de lotsverkets holmar och skär, som
äro belägna inom de i 3 § fiskelagen uppräknade orter inom Göteborgs och
Bohus län, där dylikt fiske förbehållits strandägaren. Någon ovisshet kan
dock råda, huruvida i vissa undantagsfall lotspersonalen jämväl efter berörda
lagändring må äga en vidsträcktare fiskerätt, som nu skulle bortfalla.
Emot länsstyrelsens förslag om upphörande av den särskilda fiskerätt, som
må tillkomma lotspersonalen, synes mig ej vara något att erinra. Ett gammalt
önskemål från den yrkesidkande fiskarbefolkningens sida skulle härigenom
realiseras. Sedan numera å lotsarnas fastställda avlöning avdrag göres för
värdet av fiske, som av dem bedrives vid dessa platser, torde fisket, som
idkas i ringa omfattning, för dem vara av föga ekonomisk betydelse samt
i övrigt i nödig utsträckning tillgodoses genom den uppkommande allmänna
fiskerätten. Den ringa intäkt kronan har av fisket torde föga betyda gent
emot den fördel, som genom fiskets frigivande skulle beredas den del av
fiskarbefolkningen på västkusten, som är hänvisad till fiske närmare kusten
och som särskilt torde vara i behov av stöd och hjälp. Från denna allmänna
fiskerätt vid lotsverkets holmar och skär torde dock undantag böra
göras för ostronfisket. Detta fiske, som i övrigt för närvarande är utan
praktisk betydelse, är enligt fiskerättslagens 3 § tredje stycke i dess nya
lydelse alltid undantaget från den allmänheten tillkommande rätten att med
rörlig redskap utöva fiske eller agntäkt vid annans strand i nyssnämnda län.
Ett särskilt skäl för detta undantag torde finnas utsagt i det yttrande, som i
ärendet om berörda lagändring avgavs av landstinget i Göteborgs och Bohus
lan, däri uttalades, att ostronfisket borde förbehållas strandägarna, emedan
detta fiske, som vore stationärt och erfordrade särskilda åtgärder för sitt
bestånd, icke kunde utövas rationellt, om det bleve upplåtet till allmänt
begagnande.
I anslutning till det frigivande till allmänt begagnande av fisket vid
nämnda platser, som skett genom 1928 års ändring i fiskerättslagen samt nu
ifrågasättes, torde den från hithörande holmar utgående grundskatten böra
avskrivas. Ränte- och tiondebelopp från lotsverket anslagna holmar och
skäl av ki ononatur hava icke varit föremal för den allmänna avskrivning
av grundskatterna, som beslöts vid 1885 och 1892 års riksdagar. Grundskatterna
från ifrågavarande holmar och skär i Göteborgs och Bohus samt
Hallands län hava uppgått till sammanlagt omkring 24 kronor. Enär vid
upplåtande till fritt och allmänt begagnande av fisket — utom vad angår
det betydelselösa ostronfisket — vid lotsverket anslagna kronoholmar och
skär a västkusten lotsverkets personal kommer att gå förlustig viss förmån,
Departements
chefen.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.
vill jag sålunda, efter samråd med chefen för finansdepartementet, förorda,
att den med denna förmåns åtnjutande förbundna skyldigheten till erläggande
i vissa fall av grundskatt bortfaller.
Beträffande förslaget om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av
fiskarenas intressen vid västkusten därigenom, att vid hädanefter skeende
utarrendering av kronan tillhörande fastigheter inom Vette, Tanums och
Kville härad skulle från arrendators förfogande undantagas den rätt till
fiske efter hummer, som enligt 3 § i lagen om rätt till fiske enligt dess
nuvarande lydelse tillkommer strandägaren i nämnda delar av Göteborgs
och Bohus län, synes mig detta förslag, som utan att bereda kronan någon
ekonomisk förlust torde kunna i sin mån bidraga till kustfiskarenas understödjande,
vara förtjänt av bifall. Även kronans hummerfiske vid Norra
Väderöarna torde på samma sätt böra upplåtas till allmänt nyttjande. Anledning
torde knappast föreligga att allenast för dessa öar göra ett undantag
från regeln om fiskets frigivande vid kronans fastigheter på västkusten.
Det har ifrågasatts, huruvida hummerfisket vid Norra Väderöarna må kunna
tillgodogöras av kustfiskarena. Enär någon fri fiskerätt vid öarna icke tidigare
förefunnits för dem eller andra, äger man visserligen ingen erfarenhet,
huru därmed må förhålla sig, men då Väderöarna icke äro belägna på större
avstånd än omkring en mil från kusten, förefinnes all anledning antaga,
att hummerfisket vid dessa öar skall kunna tillgodogöras av kustfiskarena,
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att fisket vid de till lotsverket anslagna holmar och skär inom Göteborgs
och Bohus samt Hallands län, dock med undantag av fiske efter ostron,
upplåtes till allmänt begagnande i den omfattning, som 1 § i lagen den 27
juni 1896 om rätt till fiske omförmäler,
att från och med budgetåret 1929/1930 grundskatt skall upphöra att utgå
från nämnda holmar, samt
att hummerfiske, som tillkommer kronans under domänstyrelsens förvaltning
stående fastigheter inom Vette, Tanums och Kville härad av Göteborgs
och Bohus län, efterhand som löpande arrendeperioder gå till ända upplåtes
på sätt nyss nämnts beträffande lotsverket anslagna holmar och skär och
sålunda undantages vid fastigheternas disponerande för kronans räkning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.
Stockholm, lsaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.