Kungl. Maj:ts proposition nr >5.5.
9
Nr 55.
Kungl. Majits proposition till riksdagen angående understöd
från allmänna indragningsstaten åt stenarbetaren
Per Eriksson; given Stockholms slott den 1 februari
1929.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Th. B or ett.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Departementschefen, statsrådet Borell anför:
I en till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställd, av styrelsen med skrivelse
den 9 augusti 1928 överlämnad skrift har stenarbetaren Per Eriksson
hemställt att få komma i åtnjutande av understöd av statsmedel. Såsom
skäl för denna sin anhållan anför Eriksson, att han under åren 1926 och
1927 haft anställning vid den av staten bedrivna fiskehamnsbyggnaden vid
Hölick i Gävleborgs län, att han därvid genom arbete i kallt vatten och
bristfällig förläggning ådragit sig en svårartad ledgångsreumatism samt att
han saknade medel till fortsatt läkarvård och underhåll för sig och familjen.
304 29
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
Av ansökningen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse samt
därvid fogade handlingar framgår bland annat följande:
Eriksson, som vore född den 7 mars 1877, vore gift och hade tre minderåriga
barn. Han hade anställts som stenarbetare vid fiskehamnsbyggnaden
vid Hölick den 29 juni 1926. Den 2 november 1927 hade Eriksson under
arbetet erhållit en kontusion i högra axelleden, i anledning av vilken skada
han till och med den 7 mars 1928, då han av läkare förklarats återställd
från följderna av olycksfallet utan kvarstående men, uppburit sjukpenning
dels från riksförsäkringsanstalten med tillhopa 467 kronor 25 öre, dels och
— enär han enligt gällande arbetsavtal varit vid kroppsskada, ådragen under
arbetet, berättigad till sjukavlöning med 6 kronor för varje söckendag —
från hamnbyggnadens kassa med 156 kronor 75 öre, eller sammanlagt 624
kronor. För skadans botande erforderlig bad- och massagebehandling hade
gäldats dels av riksförsäkringsanstalten och dels med hamnbyggnadens medel.
I samband med förenämnda kontusion hade konstaterats, att Eriksson lede
av kronisk ledgångsreumatism, vilken sjukdom kvarstått jämväl efter det
skadan i axelleden botats. Enligt arbetsavtalet ägde Eriksson för annan
sjukdom än under arbetet liden kroppsskada utfå sjukavlöning med högst 4
kronor för varje söckendag under en tid av 4 månader. Då emellertid ledgångsreumatism
konstaterats redan den 2 november 1927, hade de fyra månaderna
förflutit, då sjukavlöningen för axelledsskadan den 7 mars 1928
upphörde att utgå. Däremot gäldade arbetsgivaren på grund av bestämmelse
i arbetsavtalet även efter sistnämnda dag kostnaderna för läkarvård samt
bad- och massagebehandling för ledgångsreumatismen.
Väg och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse meddelat,
att den läkare, som vårdat Eriksson för skadan och sjukdomen, i intyg
av den 24 juli 1928 förklarat, att Eriksson, som sedan november 1927
undergått behandling vid badanstalt, icke blivit så återställd, att han återvunnit
arbetsförmågan, att någon avsevärd förbättring efter så lång tids
nästan fruktlös behandling icke vore att vänta samt att Eriksson alltså för
framtiden torde vara hänvisad till något enklare hantverk eller dylikt, men
att något mera inkomstbringande arbete knappast torde för honom kunna
ifrågakomma. Styrelsen har med anledning av vad sålunda intygats och
då Eriksson skulle ådragit sig sjukdomen i arbete för statens räkning ansett
det billigt, att staten lämnade honom ett årligt understöd, vilket icke
borde sättas lägre än 600 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 28 augusti 1928 påpekat, att Eriksson
vid olycksfallet varit anställd i statens tjänst allenast lVs år, vilken tid
vore alldeles för kort för att i och för sig läggas till grund för pension av
statsmedel. Eriksson hade för olycksfallet och sjukdomen kommit i åtnjutande
av alla förmåner, som arbetsavtalet medgåve, vadan det syntes
ganska tveksamt, huruvida pension borde utverkas, i all synnerhet som
det icke blivit styrkt, att Eriksson vore för framtiden oförmögen till arbete,
varmed han kunde försörja sig. Därest Kungl. Maj:t ville, med behjärtande
av att Eriksson torde bliva hänvisad till mindre inkomstbringande
arbete, utverka något årligt understöd åt honom, syntes dock be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
1 I
loppet böra sättas lägre än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasatt,
förslagsvis till 450 kronor. Understödet borde utgå från och med den 8
mars 1928, då sjukavlöningen upphört.
Med anledning av statskontorets yttrande har Eriksson i en till Kungl.
Maj:t ingiven skrift hemställt, att få komma i åtnjutande av det av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna understödsbeloppet av 600 kronor.
Till stöd härför har Eriksson dels hänvisat till föreliggande ömmande
omständigheter, som finge anses uj>pväga den korta anställningstiden, dels
åberopat ett den 24 september 1928 utfärdat läkarintyg av följande lydelse
:
»Att jag denna dag ånyo undersökt förut under längre tid av mig behandlade
stenarbetaren Per Eriksson från Högsta med anledning av kvarstående
invaliditet efter ledgångsreumatism, vilken han med all sannolikhet
ådragit sig under arbete vid statens fiskehamnsbyggnader, samt att jag
funnit honom fortfarande lida av avancerade kroniskt-reumatiska förändringar,
särskilt i axellederna och mest den högra, att vidare hans arbetsförmåga
senaste tiden icke synes ha i någon mån förbättrats, samt slutligen att efter
den erfarenhet jag har dels om ifrågavarande fall, som nu ett helt ar stått
under min behandling, dels även om dylika fall i allmänhet, jag anser det
för visst, att Eriksson för framtiden kommer att förbli till allt egentligt arbete
oförmögen, varder härmed på heder och samvete intygat.
Hudiksvall den 2Yfl 1928.
L. Ulvhammar.
Förste stadsläkare.»
Med anledning av Erikssons framställning har utlåtande den 18 december
1928 avgivits av riksförsäkringsanstalten, som meddelat, att anstalten låtit
företaga polisutredning rörande Erikssons olycksfall m. m. Av anstaltens
bland annat därpå grundade redogörelse i ämnet inhämtas följande.
I oktober månad 1925 hade Eriksson, som då varit anställd vid ett av
Ostkustbanans aktiebolag bedrivet brobyggnadsföretag, drabbats av olycksfall
i arbetet, varvid han stukat vänstra axeln. Enligt trenne i november
1925 och januari 1926 utfärdade läkarintyg hade Eriksson behandlats för
nämnda skada jämte kronisk ledgångsreumatism, som skulle hava förvärrats
genom olycksfallet. Eriksson hade friskskrivits den 23 januari 1926 med
vissa kvarstående men. Under den tid han till följd av olycksfallet varit
arbetsoförmögen, hade han från vederbörande försäkringsinrättning erhållit
sjukpenning. Däremot syntes förenämnda kvarstående men icke hava ansetts
böra föranleda utgivande av livränta.
Under sin tjänstgöring vid statens fiskehamnsbyggnader vid Hölick hade
Eriksson tvenne gånger drabbats av olycksfall. Den 7 september 1926 hade
han ådragit sig en ryggskada, vilken av riksförsäkringsanstalten ansetts
medföra en nedsättning av arbetsförmågan med 10 procent och för vilken
han av anstalten tillerkänts, förutom sjukpenning, temporär livränta att utgå
från och med den 29 maj 1927 till och med den 28 augusti 1929 med 160
kronor för år räknat. För utbekommande av ytterligare ersättning hade
Eriksson att förete nytt liikarintyg. Den 2 november 1927 hade Eriksson
därefter åsamkats en kontusion å högra axelleden, som endast berättigat
12
Kungl. Maj-.ts proposition nr 55.
honom till ersättning i form av sjukpenning och efter vilken skada han av
läkare den 7 mars 1928 förklarats återställd utan kvarvarande men.
Vid polisutredningen hade uppgivits, att Eriksson under sin tjänstgöring
vid fiskeliamnsbygget varit hänvisad till bristfälliga förläggningsförliållanden
(dragig och kall bostad) samt att han under nämnda tjänstgöring blivit svårt
förkyld och fått lunginflammation.
För bedömande av frågan i vad mån Erikssons kroniska ledgångsreumatism
medfört nedsättning av hans arbetsförmåga hade riksförsäkringsanstalten
vidare införskaffat läkarutlåtande från lasarettsläkaren V. Bohm i Hudiksvall
av den 25 oktober 1928; av detta framginge bland annat följande.
Eriksson klagade över smärtor och rörelseinskränkning i axelleden och
ryggen, värk i underarmar och huvud etc.; han hade öronsusningar, vore
mycket lättrörd, gräte gärna samt vore sällskapsskygg. Han rörde sig
något stelt men företedde icke någon misställning eller abnorm stelhet av
ryggen. Röntgenologiskt hade konstaterats samma uttalade spondilitisdeformansförändringar
i ryggen som i september 1926. — Skulderpartierna
företedde icke någon muskelatrofi. Rörligheten vore lika i båda axellederna
och armarna kunde föras såväl framåt som utåt till horisontalplanet samt
därifrån uppat dock ej till full vertikal sträckning. Dessa rörelser utfördes
endast efter uttrycklig tillsägelse, skedde mycket knyckigt och vore smärtande.
Eriksson förmådde blott en kort stund hålla armarna uppe i sträckt
ställning. Armbågsledernas rörlighet vore något inskränkt men lika på båda
sidor. Innerleden på vartdera pekfingret vore lindrigt om och svullen.
I ^ övrigt förefunnes intet anmärkningsvärt å lederna. Grova kraften vore
något svagare i höger än vänster hand. Under hela undersökningen hade
Eriksson haft ständiga ryckningar i ytliga ansikts- och halsmuskulaturen,
särskilt på vänster sida.
I en av biträdande läkaren hos riksförsäkringsanstalten, professor A.
Troell i ärendet avgiven promemoria har bland annat anförts:
Av handlingarna i ärendet framginge, att Eriksson sedan väl tre år tillbaka
företedde symtom av kroniska ledförändringar i vänstra skulderleden.
Vid läkarundersökningen i oktober 1928 hade båda skulderlederna i ungefär
lika hög grad företett tecken på måttlig kronisk ledinflammation med någon
nedsättning i rörlighetens utsträckning och framförallt rörelsernas styrka.
Anmärkningsvärt vore likvisst att någon atrofi av skulderpartiernas muskulatur
icke förelåge; detta gåve obestridligen anledning misstänka, att Eriksson
i någon mån aggraverade sina besvär.
För bedömande av frågan i vad mån Erikssons arbetsanställning i statens
tjänst kunde hava givit upphov till hans nuvarande ledbesvär och därmed
följande arbetsoförmåga vore att taga hänsyn till Erikssons uppgift, att han
varit tvingad till mycket dåliga yttre levnadsförhållanden (vistelse i dragig
och kall bostad, arbete i kallt vatten). Möjligheten av en inverkan härav på
Erikssons hälsotillstånd kunde ingalunda bestridas. Tvärtom kunde det
anses sannolikt att Eriksson, som antagligen från början varit en »reumatiskt
disponerad individ», dels genom olika led- och skelettskador dels genom påverkan
av kyla och väta under en mera utdragen period kommit att lida av
en för arbetsförmågan i hög grad och under lång tid liinderlig kronisk
multipel reumatisk affektion.
Riksförsäkringsanstalten har i sitt utlåtande framhållit, att en ganska
avsevärd nedsättning av Erikssons arbetsförmåga tydligen förelåge. Då det
Kungl. Maj:ts proposition nr <55,
13
gällde att bedöma frågan om orsakssammanhanget mellan denna invaliditet
och Erikssons tjänstgöring vid statens fiskeliamnsbygge, syntes man emellertid
icke kunna bortse från det förhållandet, att Eriksson redan före sin
anställning vid liamnbygget företett symptom av kronisk ledgångsreumatism.
Erikssons invaliditet borde alltså i viss mån tillskrivas omständigheter,
som icke stode i samband med hans tjänstgöring vid fiskeliamnsbygget.
Etiksförsäkringsanstalten ansåge, att den invaliditet, som Eriksson kunde
hava åsamkat sig efter sin anställning vid hamnbygget, skäligen borde
uppskattas till sammanlagt 30 procent. Häri inginge då den till 10 procent
fastställda invaliditet, som kvarstode såsom följd av det första olycksfallet
under arbetet vid hamnbygget, för vilket Eriksson för närvarande
åtnjöte livränta. Anstalten hade följaktligen funnit den av Eriksson till
stöd för framställningen åberopade sjukdomen, i den mån densamma kunde
sättas i samband med hans tjänstgöring vid statens fiskehamnsbygge, hava
medfört en nedsättning i arbetsförmågan med 20 procent. Då Erikssons
årliga arbetsförtjänst vid fiskehamnsbygget beräknats till 2,400 kronor, skulle
denna nedsättning i arbetsförmågan, därest olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser
varit tillämpliga, berättigat honom till en årlig livränta av 320
kronor.
Genom den i ärendet förebragta utredningen torde få anses styrkt dels Departementsatt
Eriksson lider av en ganska avsevärd, bestående nedsättning i arbets- chefenförmågan,
dels att denna nedsättning i viss mån får sättas i samband med
de olycksfall, för vilka han varit utsatt under sin anställning vid statens
fiskehamnsbyggnad i Hölick och de ogynnsamma yttre förhållanden, under
vilka han där måst arbeta och vistas. Det synes därför, särskilt av sistnämnda
anledning, skäligt, att han för sin återstående livstid kommer i
åtnjutande av något understöd av statsmedel.
4rad beträffar det belopp, som härvid kan komma i fråga, har statskontoret
ansett den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna summan
av 600 kronor böra nedsättas till 450 kronor. Den sedermera genom
riksförsäkringsanstalten vidtagna undersökningen har emellertid visat, att
den minskning i Erikssons arbetsförmåga, som kan anses hänföra sig till
hans anställning i statens tjänst, till den del han icke redan åtnjuter ersättning
från anstalten för densamma, skulle, om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
kunnat därför medgivas, berättigat Eriksson till en livränta
av endast 320 kronor. Med hänsyn härtill anser jag understödet
till Eriksson böra begränsas till sistnämnda belopp.
I enlighet med vad statskontoret föreslagit torde understödet få utgå
från och med den 8 mars 1928, då sjukpenning för det sista olycksfallet
upphörde att utbetalas. Understödet, som icke synes böra berättiga till
dyrtidstillägg, lärer böra utgå å allmänna indragningsstaten.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
att stenarbetaren Per Eriksson må, räknat från och med
den 8 mars 1928, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 320 kronor,
dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.