Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
I
Nr
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kronans förmånsrätt för avdikningslån m. m.; given
Stockholms slott den 21 december 1928.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån; samt
2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 om avlösning
av vissa frälseräntor.
GUSTAF.
Georg Bissmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1989. 1 samt. 5 häft. (Nr 5.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Förslag
till
Lag
om kronans förmånsrätt för avdikningslån.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Då lån från statens avdikningslånefond (avdikningslån) utbetalats eller, där
lånebeloppet ej utbetalats på en gång, då första utbetalningen ägt rum, skall
ofördröjligen till domaren å landet och rätten i stad överlämnas uppgift om lånet
samt å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats.
Har sedermera i fråga om det torrläggningsföretag, för vars utförande lånet
beviljats, beslut meddelats, varigenom fastighet, som upptagits i uppgiften,
uteslutits från delaktighet i företaget, eller befinnes, vid prövning av fråga
om fördelning av avdikningslån, att fastighet, som nu sagts, icke har sådan delaktighet
eller har beslut meddelats om indragande av lånet eller om återfordrande
av lånet eller utbetald del därav, skall ofördröjligen till domaren eller
rätten lämnas uppgift därom.
2 §.
Sedan beslut meddelats om ordningen för lånets återbetalning samt, där flera
fastigheter skola ansvara för återbetalningen, om lånets fördelning å dessa
fastigheter, äger kronan för de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som sålunda
bestämts, lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit påfört, som för avgäld
av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.
3 §.
Då beslut, som i 2 § avses, vunnit laga kraft, skall om de årliga avbetalningsoch
räntebeloppen samt, sedan lånet blivit till fullo betalt, därom ofördröjligen
lämnas uppgift till domaren eller rätten.
4 §•
Uppgift, som lämnats jämlikt 1 eller 3 §, skall införas i inteckningsprotokollet
å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa
rättegångsdag för inteckningsärenden ävensom anmärkas i intecknings- eller
fastighetsboken.
Kungl. Maj:ls proposition nr 5.
3
5 §.
Visar vid rätten ägare av fastighet, beträffande vilken anteckning om lån
gjorts i intecknings- eller fastighetsbok, att ändring skett i förhållande som
framgår av boken eller att han vunnit befrielse från delaktighet i företaget
i därför tidigare stadgad ordning eller att han till fullo betalt på fastigheten
belöpande andel i lånet, varde anteckning därom gjord såsom i 4 § sägs.
6 §.
1 mom. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929, då kungörelsen den 13
juni 1845 (nr 20 s. 1) angående sättet för återbetalningen av lån utav allmänna
medel till korporationer eller menigheter för beredande av odlingsföretag
medelst utdikningar eller vattenavtappningar ävensom kungörelsen den 3 november
1848 (nr 49 s. 2) angående sättet för återbetalningen av lån utav
allmänna medel för beredande av odlingsföretag samt förordningen den 20 juli
1855 (nr 82 s. 2) angående kronans rätt vid återbetalning av lån, som blivit
i jordebok antecknade, jämte de särskilda stadganden, som innefatta ändring
i eller tillägg till någon av dessa författningar, skola upphöra att gälla.
2 mom. Om vid tiden för denna lags ikraftträdande kronan bar fordran
för lån från odlings- eller avdikningslånefonden, vilket ej blivit antecknat i
jordeboken, skall för den fordran förmånsrätt, som i 2 § sägs, uppkomma vid
lagens ikraftträdande eller, därest beslut om lånets återbetalning och fördelning
då ännu ej meddelats, när så sker.
3 mom. Vad den nya lagen stadgar om lämnande av uppgift till domaren
eller rätten samt om anteckning i inteckningsprotokollet och i intecknings- eller
fastighetsboken skall äga tillämpning jämväl beträffande lån, som utbetalats
före lagens trädande i kraft, därest sålunda föreskriven åtgärd icke vidtagits
på grund av förut gällande bestämmelser. Därvid skall iakttagas, att uppgift,
som skulle hava meddelats före den 1 juli 1929, om lagen då varit gällande, skall
lämnas omedelbart efter ikraftträdandet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning
av vissa frälseräntor.
Härigenom förordnas, att 4, 10, 13—15 och 18 §§ i lagen den 8 november
1912 om avlösning av vissa frälseräntor skola, 4, 10, 14 och 15 §§ i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
Då ansökning om avlösning av frälseränta inkommit, göre Konungens befallningshavande
anmälan därom hos domaren eller rätten i orten; och varde
å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag
för lagfarts- och inteckningsärenden anteckning om ansökningen införd
i lagfarts- och inteckningsprotokollen.
Konungens befallningshavande — ■—• -—- -— — prövning av ansökningen.
10 §.
Är---—- — ■— äga rum.
Har ansökning avslagits, skall, när beslutet vunnit laga kraft, Konungens
befallningshavande eller, där beslutet meddelats av högre myndighet, vederbörande
föredragande göra anmälan om beslutet hos domaren eller rätten.
13 §.
För de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som jämlikt 11 § bestämts,
åtnjute statsverket lika rätt i den fastighet, från vilken frälseräntan utgått,
som för avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.
14 §•
Sedan utslag, som i 11 § omförmäles, vunnit laga kraft, låte Konungens
befallningshavande införa meddelande om utslaget i länskungörelserna; insände
ock till domaren eller rätten i orten anmälan ej mindre om frälseräntans upphörande
än även om förskottet samt de årliga avbetalnings- och räntebeloppen;
och varde å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting samt i stad å
nästa rättegångsdag för lagfarts- och inteckningsärenden anteckning om räntans
upphörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen samt anteckning
om förskottet och vad därtill hör införd i inteckningsprotokollet.
När---- — — sagts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
5
15 §.
Konungens befallningsliavande utbetale vid början av det kalenderår, från
oeh med vilket frälseräntan enligt laga kraftägande utslag uppkör att utgå,
ersättningen till frälseräntans ägare. Besväras räntan av sökt eller beviljad
inteckning eller kan den jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden
köpeskilling, skall dock vad om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande
att fördelningen verkställes av Konungens befallningshavande, ändå
att den fastighet, av vilken räntan utgått, hör till stad. Kallelse till sammanträde
för ersättningens fördelning skall genom Konungens befallningsliavandes
försorg med posten sändas till kända innehavare av fordringar, för
vilka räntan svarar, samt, om innehavare av dylik fordran är okänd, införas
i allmänna tidningarna och tidning inom orten minst fjorton dagar före sam
-
manträdet.
Innehades----— •— förfaras.
Uppstår — ------berättigad till ersättningen.
18 §.
Där enligt denna lag anteckning skall göras i lagfarts- eller inteckningsprotokollet,
varde anteckningen jämväl införd i vederbörlig fastighetsbok.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.
Har vid tiden för lagens ikraftträdande statsverket fordran för förskott,
som ej blivit antecknat i jordeboken, skall sådan fordran, sedan lagen trätt
i kraft, äga förmånsrätt, som i 13 § sägs.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Kammar
kollegium.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 26 oktober 1928.
Närvarande:
Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell,
von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:
»I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 februari 1922 har kammarkollegium
anfört bl. a. följande:
Genom kungörelse den 13 juni 1845 angående sättet för återbetalningen av lån
utav allmänna medel till korporationer eller menigheter för beredande av odlingsföretag
medelst utdikningar eller vattenavtappningar vore stadgat att, sedan
den låneandel, för vars återgäldande varje betalningsskyldigt hemman skulle
ansvara, samt den summa, som i följd därav skulle till skuldens jämte den utfästa
räntans fulla likviderande för varje hemman årligen erläggas, blivit bestämd, det
sammanlagda avbetalnings- och räntebeloppet skulle från och med det år, då
betalningsskyldigheten vidtoge, under särskild rubrik, med utsättande av det
sista året;<> då betalningen skulle utgå, såsom ett hemmanet under sålunda bestämt
antal år åliggande allmänt onus antecknas i jordeboken och å debetsedeln för
varjeår upptagas, samt av kronobetjäningen uppbäras, i lantränteriet insättas
och såsom andra till riksgäldskontoret ingående medel särskilt redovisas.
Genom kungörelsen den 3 november 1848 angående sättet för återbetalningen
av lån utav allmänna medel för beredande av odlingsföretag blev detta förfaringssätt
angående återbetalningen av dylika lån utsträckt till de lån, som meddelades
åt enskilda personer.
Med anledning därav att inom lagskipningen den mening gjort sig gällande, att
i ovan berörda kungörelser föreskrivna anteckning i jordebok icke gåve staten
bättre rätt än som i 17 kapitlet 16 § handelsbalken omförmäles, stadgades i förordningen
den 20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning av lån, som
blivit i jordebok antecknade, att då lån utav allmänna medel för beredande av
odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenavtappningar, likmätigt kungörelserna
den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blivit i jordeboken antecknat,
kronan ägde för de årliga avbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i det hemman,
vilket lånet blivit påfört, som för annan avgäld eller ränta av fast egendom,
efter ty i 17 kapitlet 6 § handelsbalken sägs.
De sålunda meddelade bestämmelserna om sättet för återbetalning av odlingslån
och om den kronan tillkommande förmånsrätt vid återbetalning av dessa
lån vore i huvudsak ännu gällande. Under tidernas lopp hade emellertid anledning
förekommit till en del ändringar i och tillägg till berörda bestämmelser.
Kungl. Maj ds proposition nr 5.
7
Den omständighet att i ovan omförmälda kungörelser likasom i de den I t juni
1901 utfärdade villkor för lån från odlingslånefonden iörutsattes, att lånemedlen
skulle fördelas å hemmanen, och den tolkning, som vederbörande myndigheter
i förelupna fall beträffande fördelning av odlingslån givit åt ordet hemman,
föranledde 1913 års riksdag på grund av väckt motion att i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 30 maj samma år anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag dels till sådan ändring i avfattningen av bestämmelserna
angående fördelning av odlingslån, att betalningsansvaret för
dylika lån skulle utslås direkt å samtliga fastigheter — hemman, hemmansdelar
och lägenheter — vilka med tillhjälp av lånemedlen förbättrats, dels ock till de
ändringar i andra författningar, som därav kunde påkallas.
Med anledning av denna riksdagens skrivelse hördes, bland andra myndigheter,
kammarkollegium, som i utlåtande den 24 april 1914 biträdde den av riksdagen
uttalade mening. Kollegium anförde bland annat följande. Någon tvekan borde
ej råda därom, att gällande bestämmelser om odlingslåns fördelning medgåve
lånens utslående, förutom å hemman, jämväl å hemmansdelar och i jordeboken
upptagna självständiga lägenheter. På grund av vad som förekommit vid den
i anledning av riksdagens berörda skrivelse i frågan förebragta utredning syntes
emellertid ett förtydligande av författningarna i den av riksdagen angivna riktning
lämpligen böra vidtagas. Härvid mötte då till en början frågan, vilka avsöndrade
lägenheter borde kunna godtagas såsom betalningsansvariga för odlingslån.
Beträffande de i jordeboken antecknade avsöndringarna syntes någon tvekan
härutinnan ej hava förekommit hos de länsstyrelser, som redan tillämpat den
av riksdagen förordade lånefördelningen. Men fördelningen borde kunna utsträckas
även till andra avsöndringar. Enligt den ursprungliga lydelsen av 26 §
i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,
vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1897, skulle alla för alltid avsöndrade lägenheter,
å vilka fastställelse enligt lagen meddelades, antecknas i kronans jordebok.
Genom lag den 13 juni 1908 hade häri gjorts den ändring, att sådan lägenhet
skulle, därest fastställelsen meddelades efter det jordregister upplagts för den
ort, lägenheten tillhörde, införas i jordregistret och sålunda ej antecknas i jordeboken.
Dessa senare avsöndringar borde givetvis i förevarande avseende likställas
med de i jordeboken antecknade. Beträffande avsöndringar, som skett före
den 1 januari 1897, hade allenast sådana blivit antecknade i jordeboken, för vilka
avgäld fastställts enligt äldre författningar om jordavsöndring eller vilka, utan
att sådan fastställelse ägt rum, varit föremål för avgälds bestämmande enligt
lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet. Härförutom
hade emellertid före den 1 januari 1897 upplåtna, i jordeboken icke antecknade
avsöndringar i stor utsträckning blivit föremål för lagfart. Då. enligt
grunderna för § 7 i förordningen angående jordregister den 13 juni 1908 jämväl
avsöndringar av sistberörda slag skulle inforas i jordregistret, borde även dessa
i förevarande avseende likställas med i jordeboken antecknade avsöndringar.
Ehuru sålunda den omständighet, att en avsöndrad lägenhet icke blivit antecknad
i jordeboken, ej i och för sig borde utgöra hinder för att andel i odlingslån
påfördes lägenheten, syntes dock, med avseende å grunderna för
omförmälda förordning den 20 juli 1855, _ varigenom kronan fått sig^ tillförsäkrad
viss förmånsrätt för oguldet odlingslån, vid fördelning av sådant
lån böra tillses, att avsöndrad lägenhet, å vilken lades betalningsskyldighet för
andel i lånet, bleve, där sådant tillförne ej ägt rum, antecknad i jordeboken i sammanhang
med det antecknande av lånet, som förutsattes i sagda förordning.
Härför mötte ur kameral synpunkt ej något hinder, under förutsättning dock,
att lägenheten vid tiden för lånets fördelning fortfarande tillhörde landsbygden.
I händelse åter lägenheten, innan beslut om lånefördelningen meddelats, blivit
inkorporerad med stad, syntes, med hänsyn därtill att kronans förmånsrätt för
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 5
la.uet
denna ej upptoge stadsjord, någon fördelning å lägenheten icke böra tillstädjas.
Kollegium föreslog därför erforderliga ändringar i vederbörliga författningar.
o I proposition till 1914 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om
sådan ändrad lydelse av förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning av lan, som blivit i jordebok antecknade, att i förordningen
orden det hemman utbyttes mot den fastighet’. Förslaget vann riksdagens
godkännande, varefter nämnda förordning enligt lag den 9 oktober 1914, så vitt
nu vore fråga, erhöll sin nuvarande lydelse.
Genom kungörelsen samma dag angående tillägg till gällande bestämmelser i
fråga om fördelning av odlingslan föreskrevs följande. Vad i kungörelserna den
13 juni 1845 och den 3 november 1848 angående sättet för återbetalningen av lån
utav allmänna medel för beredande av odlingsföretag stadgades om odlingslåns
fördelning å hemman skulle utsträckas att gälla varje medelst det av lånet understödda
företaget förbättrad fastighet — vare sig hemman, hemmansdel, i jordeboken
upptagen självständig lägenhet eller för alltid avsöndrad lägenhet -— för
vilken grunden för delaktigheten i företaget och därmed förenade kostnader blivit
i vederbörlig ordning bestämd, med iakttagande, därest fråga vore om avsöndrad
lagenhet, att denna antingen blivit fastställd i enlighet med lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring eller ock, där avsöndnngen
skett enligt äldre författningar om jordavsöndring, fått avgäld sig
asatt eller varit föremål för lagfart. Avsöndrad lägenhet, å vilken enligt vad
förut sagts lades betalningsskyldighet för odlingslån, skulle, där sådant tillförne
ej agt rum, antecknas i kronans jordebok. Den för varje betalningsskyldig fastighet
bestämda annuiteten skulle såsom ett fastigheten åliggande allmänt onus
i jordeboken antecknas, da fråga vore om jordeboksenhet eller andel därav, vid
enheten och i fråga om avsöndrad lägenhet vid denna.
X fråga om kronans förmånsrätt till betalning för odlingslån finge anmärkaatt
genom lag den 14 juni 1907 upphävdes det företräde, som vid konkurrens
mellan kronan och enskild ränteägare tillerkänts kronan. Enär emellertid i
lagens övergångsbestämmelser stadgades, att ifråga om fordran, som uppkommit
före utgången av december månad 1907, inskränkning ej skedde i den förmånsrätt,
som enligt äldre lag kunde tillkomma sådan fordran, kunde för odlingslån.
som lämnats innan denna lag trätt i kraft, kronan göra gällande det företräde
framfor enskild räntetagare, som enligt tidigare lag tillkomme henne
Den av lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra avdelningen
av dess förslag till jordabalk innefattade ett förslag till lag om ändrad lvdelse av
förenämnda förordningen den 20 juli 1855 innehållande, att det skulle åligga
Konungens befallningshavande, att, såvitt anginge egendom, som vore i inteckningsboken
upptagen, sedan odlingslån, jämlikt kungörelserna den 13 juni 1845
och den 3 november 1848, blivit i jordebok antecknat, därom så ock angående de
iirliga avbetalnings- och räntebeloppen ofördröjligen göra anmälan hos domaren
i orten, och skulle, när lånet blivit till fullo inbetalt, anmälan ock härom göras
efter ty ovan sagts. I motiven till berörda förslag, vilket med vissa ändringar
den 8 november 1912 upphöjdes till lag, anförde lagberedningen bland annat föl -jande. Mot grunderna för ett ordnat inskrivningsväsende rörande fast egendom
maste det alltid fmnas i viss mån stridande, att dylik egendom kunde bliva pant
för fordran i annan ordning än genom inskrivning. Att strängt genomföra kravet
pa inskrivning sasom villkor för panträtt vore dock icke möjligt. I detta sammanhang
redogjorde lagberedningen för vissa s. k. tysta förmånsrätter i fast
egendom, beträffande vilka det läte tänka sig, att de gjordes beroende av inskrivnmg.
Fn sa genomgripande förändring hade dock synts icke kunna eller böra
ifragasättas. En annan fråga vore, huruvida icke i fastighetskreditens och omsättningens
intresse särskilda åtgärder påkallades i syfte att dylika tysta för
-
KungL Maj:ts proposition nr 5.
9
månsrätter icke skulle lämnas oanmärkta i de urkunder, vilka tjänade till upplysning
om gravationer å fast egendom. Behovet därav vore sedan länge tillgodosett
i fråga om den sakrätt, som utmätning av fast egendom medförde.. I
fråga om vissa andra gravationer av ifrågavarande art hade i angivna syfte riksdagen
den 7 april 1904 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj:t. Riksdagen hade
däri anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, vilka lagbestämmelser
kunde befinnas erforderliga och lämpliga för ernående av det syfte, att.av
gravationsbevis rörande fastighet måtte kunna erhållas kännedom, huruvida
och i vad mån fastigheten häftade för av allmänna medel beviljade odlingslån
eller för ersättning av sådan art, varom i 13 kapitlet skiftesstadgan förmäldes.
Beredningen hade lika med riksdagen ansett ämnet vara av den stora vikt, att i
sammanhang med ifrågasatt omläggning av inskrivningsväsendet tillfälle synts
böra beredas att åt fastighetsboken giva den fullständighet, att av boken och i
följd därav jämväl av gravationsbevisen kunde inhämtas upplysning i de av riksdagen
anmärkta hänseenden. Detta gällde icke minst om odlingslånen.
I 13 § av lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor
vore stadgat, att angående förskott, som av statsmedel lämnades till räntans ersättande,
anteckning, på sätt om lån från odlingslånefonden vore stadgat, skulle
göras i den jordebok, ’där fastigheten senast blivit införd’, samt att statsverket
därefter åtnjöte för de årliga avbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den
fastighet, från vilken frälseräntan utgått, som för avgäld av fast egendom, varom
i 17 kapitlet 6 § handelsbalken sägs. Vid behandling av förslag till denna lag,
vilket lagförslag icke innehölle någon bestämmelse om den jordebok, i vilken berörda
anteckning skulle införas, hade lagrådets flesta ledamöter erinrat, att då
i förslaget upptagen bestämmelse om förskotts antecknande i jordeboken icke
kunde vinna tillämpning med avseende å frälseränta, utgående från fastighet,
som genom inkorporering förenats med eller eljest lydde irnder stad och således
icke funnes upptagen i jordeboken, sådan frälseränta vore utesluten från den
föreslagna lagens tillämplighetsområde. En ledamot hade anfört, att, då även
efter skedda inkorporeringar jordeboken komme att äga betydelse med hänsyn
till däri förut förda anteckningar om odlingslån eller i förslaget avsett förskott,
det syntes icke böra möta hinder att även begagna jordeboken såsom underlag
för nya anteckningar av förevarande slag. I anledning härav anförde chefen för
justitiedepartementet vid föredragning av lagförslaget i statsrådet den 15 mars
1912, att det syntes önskvärt, att jämväl frälseräntor från berörda fastigheter
bleve föremål för lagens tillämpning; och då departementschefen delade den av
sistnämnda ledamot i lagrådet uttalade meningen, att under tiden för frälseränteavlösningen
jordeboken utan avsevärd olägenhet kunde få bibehålla sin giltighet
i fråga om dylika fastigheter även såvitt anginge nya anteckningar av förevarande
slag, hade departementschefen låtit giva det numera i 13 § innefattade
stadgandet i ämnet sådan lydelse, att därunder kunde inbegripas anteckning i
jordebok, som i övrigt upphört att gälla.
Under senare tid hade förekommit, att låneunderstöd från odlingsfonden beviljats
för torrläggning av vattensjuka marker, helt eller delvis tillhörande fastigheter,
som tillhört stad, då sådant lån beviljades,, eller inkorporerats med stad
efter det lån beviljats, men innan beslut om fördelning av återbetalningsskyldigheten
för lånemedlen förelåge. Vid meddelande av utslag angående fastställelse
å de avbetalnings- och räntebelopp, som för återgäldande till statsverket av
dylika lån årligen skulle utgöras för de fastigheter, vilka med tillhjälp av lånemedlen
förbättrats, hade av länsstyrelserna tillämpats olika förfaringssätt. Sålunda
hade befallningshavanden i Östergötlands län förklarat sig förhindrad
fastställa fördelning beträffande sådana i företag av förevarande art ingående
fastigheter, vilka vore belägna inom område, som vid den tid, då utslag i berörda
hänseende meddelades, tillhörde stad. Befallningshavandena i Göteborgs och Bo
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
hus län samt Hallands län hade däremot ansett sig oförhindrade verkställa fördelning
av återbetalningsskyldigheten jämväl i fråga om med stad inkorporerade
fastigheter.
Förenämnda länsstyrelser hade emellertid förfarit olika, jämväl då det gällt
anteckning i jordebok om andel i odlingslån, som skolat påvila i stad belägen
fastighet. Att befallningshavanden i Östergötlands län vid förut angivna förhållande
icke kunnat föranstalta om dylik anteckning vore självfallet. Sådan
anteckning hade ej heller befallningshavanden i Göteborgs och Bohus län ansett
sig kunna verkställa, enär fastighet, som inkorporerats med stad, uteslutits ur
landets jordebok. Däremot hade befallningshavanden i Hallands län under enahanda
förhållande verkställt anteckning i jordebok.
Kammaradvokatfiskalsämbetet och t. f. ombudsmannen i statskontoret hade
emellertid hos kollegium anfört besvär över länsstyrelsernas ovan omförmälda
beslut angående anteckning om odlingslån i jordeboken. Advokatfiskalsämbetet
hade ansett, att i fråga om fastighet, som vore belägen inom stad, hinder
bort möta för anteckning i. jordeboken om den för sådan fastighet fastställda
betalningsskyldigheten, och till ämbetets besvär över befallningshavandens i
Hallands län i sådant avseende meddelade beslut hade befallningshavanden tillstyrkt
bifall. T. f ombudsmannen i statskontoret hade, då anteckning i jordeboken
utgjorde förutsättning för kronans förmånsrätt i vederbörande fastigheter,
i besvär över av befallningshavandena i Göteborgs och Bohus län och
Östergötlands län i fråga om fördelning för återbetalningen av en del odlingslån
meddelade utslag påyrkat lånefördelningarnas antecknande i jordeboken
jämväl beträffande fastighet, som blivit inkorporerad med stad.
Kollegium hade, med hänsyn till den föreliggande frågans vikt för det allmänna
och saknaden av stadganden, huru i förevarande fall borde förfaras, ansett
sig böra hos Kungl. Maj:t göra framställning i ämnet för erhållande av
bestämmelser till tryggande av den garanti, staten borde äga i vederbörlig säkerhet
för låneunderstödens behöriga återbetalande. Härvid torde böra meddelas,
att besvär hos kollegium icke anförts över alla de utslag, i vilka länsstyrelse av
ovan angivna anledning ansett sig förhindrad verkställa anteckning i jordebok om
odlingslån, som skolat påvila inom stad belägen fastighet. I dylika fall hade
kollegium ej haft annan utväg än att låta bero vid länsstyrelsens beslut.
Det kunde synas ligga nära till hands att för ernående av säkerhet jämlikt
17 kapitlet 6 § handelsbalken för odlingslån jämväl i sådan fastighet, som icke
funnes. upptagen i gällande jordebok, beträffande dylik fastighet tillämpa den
anordning, som i 1912 års lag föreskrivits i fråga om förskott av statsmedel vid
frälseräntas avlösning. Kollegium vore emellertid av den mening, att ifrågavarande
anordning uppenbart vore otillfredsställande, samt att densamma, jämväl
med avseende å nämnda förskott vid frälseräntas avlösning, borde ersättas
med lämpligare föreskrifter. Det vore tydligt, att när uppkomsten av statsverkets
förmånsrätt i fastigheten anknutits till själva anteckningen i jordeboken,
lagstiftaren avsett att i tredje mans intresse ernå någon slags publicitet beträffande
denna förmånsrätt. Vid tiden för tillkomsten av 1855 års författning,
då samtliga äldre grundskatter ännu utginge, kunde jordeböckerna, som innehölle
upplysningar om fastigheternas natur och grundskatter, i viss mån sägas
utgöra urkunder, som tjänade till upplysning om gravationer å fast egendom.
Med grundskatternas upphörande hade emellertid i nämnda avseende inträtt en
avgörande förändring. I det allmänna föreställningssättet torde jordeböckerna
allenast framstå såsom urkunder, innehållande upplysningar av väsentligen kameralhistoriskt
innehåll, och torde desamma av allmänheten numera huvudsakligen
anlitas för erhållande av underrättelse i dylikt avseende. Vore så förhållandet
redan med nu gällande jordeböcker, vore det uppenbarligen orimligt
att i publicitetssyfte införa anteckningar om åvilande gravationer i den jorde
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
11
bok, ’där fastigheten senast blivit införd’. Den, som sökte upplysningar rörande
en fastighets gravationer, torde icke komma på den tanken att för sådant
ändamål rådfråga äldre, kanske mer än hundraåriga jordeböcker. Och icke blott
för den upplysnmgssökande allmänheten utan även för den, som skulle verkställa
jordeboksanteckningen, torde det i åtskilliga fall bliva en vansklig forskningsuppgift
att i kammararkivet eller landsarkiven framleta vederbörande jordebok,
som, slutligen påträffad, tilläventyrs befunnes utgöra ett halvbränt
eller mer eller mindre förmultnat fragment.
Kollegium hölle för sin del före, att inga avgörande invändningar skulle
kunna göras mot att, i anslutning till vad som ägde rum beträffande åtskilliga
andra förmånsrätter enligt 17 kapitlet 6 § handelsbalken, även i detta fall anknyta
förmånsrätten till själva uppkomsten av fordringsrätten eller till det vederbörande
myndighets beslut, varigenom innehållet i fordringsrätten blivit
närmare bestämt.
Kollegium föresloge alltså, att uppkomsten av nu ifragavarande förmånsrätt
omedelbart anknötes till det beslut av länsstyrelsen, varigenom odlmgslanet
fördelades och annuiteterna bestämdes för de ifragakomna fastigheterna. I sammanhang
härmed bordG i tillämpliga delar liknande bestämmelser stadgas beträffande
förskott vid avlösning av frälseränta.
Med åberopande av det sålunda anförda överlämnade kollegium förslag till
lagar i ämnet, vilka förslag torde få såsom bilagor åtfölja detta protokoll
(Bil. A).
I infordrat utlåtande över kammarkollegii nu oförinälda framställning anförde
statskontoret, som ansåg sig allenast böra yttra sig över framställningen
i vad densamma kunde beröra den under statskontorets förvaltning stående
odlingslånefondens intressen, följande:
Enligt kungörelsen den 9 oktober 1914 angående villkoren för lån från odlingslånef
onden skulle beviljat lån av statskontoret utbetalas mot företeende
av en till statskontoret eller order ställd, av ämbetsverket godkänd skuldförbindelse,
som skulle innefatta vederbörandes åtagande att, intill dess länet,
jämlikt kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blivit tördelat
på de fastigheter, vilka skulle ansvara för återbetalningen, och lordelningen
vunnit laga kraft samt på föreskrivet sätt antecknats uti jordeboken,
ansvara för lånets betalning, varjämte skulle företes av statskontoret godkänd
borgen eller annan säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande.
Sedan lånet mot dylik säkerhet utbetalts av statskontoret, alage
det vederbörande låntagare att under i förbindelsen stadgade villkor erlägga
å lånet förfallande annuiteter. När till odlingsföretag hörande vattenavlednings-
och avdikningsarbete sedermera blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen
godkänt samt styrelsen härom meddelat statskontoret underrättelse,
hade statskontoret att hos vederbörande länsstyrelse göra framställning
om lånets fördelning å de fastigheter, vilka skulle ansvara för dess återbetalning,
och fastställde i anledning härav länsstyrelsen genom utslag aterbetalningsskyldigheten
av lånet. Därvid hade det emellertid visat sig, att
gällande bestämmelser till tryggande av den säkerhet, staten genom utslagets
antecknande i jordeboken borde äga för från fonden beviljat låns behöriga återbetalande,
näppeligen kunde anses fullt tillfredsställande. Da nämligen i de
av kammarkollegiet angivna fall hinder mötte för dylik anteckning, komme
kronan icke i åtnjutande av den kronan eljest beträffande. ifragavarande lan
tillförsäkrade förmånsrätt. Statskontoret hade därför mast i dessa fall se till,
att den hos ämbetsverket för lånet ställda säkerheten hölles vid makt. Detta
Statskonto
ret.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Jordabalks
kommissio
nen.
hade dock varit förenat med en del svårigheter med hänsyn till den avsevärt
långa lånetiden och då vederbörande låntagare och borgensmän, så snart utslag
om återbetalningsskyldigheten meddelats, ansett sig fria från sina till
statskontoret gjorda åtaganden. Statskontoret ansåge för den skull i likhet
med kammarkollegiet önskvärt, att lämpligare föreskrifter för ändamålet meddelades.
I anledning härav och då statskontoret funne, att kronans rätt till annuiteter
genom antagande av kollegiets förslag icke i någon mån förminskades,
förordade statskontoret, som icke haft något att erinra mot förslaget, för sin
del bifall till detsamma.
Utlåtande i ärendet inhämtades jämväl från den kommission, vilken tillsatts
för fortsatt behandling av frågan om revision av jordabalken (jordabalkskommissionen).
Kommissionen yttrade beträffande framställningen angående
statsverkets rätt vid återbetalning av odlingslån:
Med föreskrifterna i kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november
1848 om det årliga avbetalnings- och rån tebeloppets antecknande i jordeboken
hade uppenbarligen åsyftats att på en gång framhålla beloppets egenskap av
ett vederbörande hemman åvilande allmänt onus och skapa säkerhet för att
samma belopp i fråga om uppbörd och redovisning jämställdes med de övriga
onera, som upptoges i jordeboken. Givet vore ju emellertid, att — särskilt
sedan genom förordningen den 20 juli 1855 förklarats, att efter odlingslånets
antecknande i jordeboken kronan för de årliga avbetalnings- och räntebeloppen
agde förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken såsom för annan ränta eller
avgäld av fast egendom — antecknandet i jordeboken av dylika lån vid sidan
av sin egentliga uppgift haft en viss^ betydelse såsom ett sätt att bereda enskilda
rättsägare säker upplysning såväl om tillvaron av ifrågavarande onus
som om dess storlek och varaktighet. Behovet av tillgång till dylik upplysning
låge uteslutande till grund för vissa i senare tid tillkomna bestämmelser,
meddelade genom lagen den 8 november 1912 om ändrad lydelse av förordningen
den 20 juli 1855, genom lagen i samma ämne den 9 oktober 1914, genom
kungörelsen den 8 november 1912 om vad i vissa fall skall iakttagas vid utfärdande
av gravationsbevis samt genom kungörelsen den 25 februari 1921
med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande
fast egendom med mera. Be anteckningar i inteckningsprotokoll och inteckningsbok
samt i gravationsbevis, som enligt sist berörda bestämmelser
skulle äga rum angående odlingslån, förutsatte, likasom kronans rätt till betalning
ur vederbörande fastighet, att föreskriven anteckning om odlingslånet
skett i jordeboken. Genom särskilda föreskrifter — av innehåll att anmälan
om anteckningen i jordeboken samt om de årliga avbetalnings- och räntebeloppen
ofördröjligen efter anteckningens verkställande skulle ske hos domaren
1 orten, att sådan anmälan skulle varda införd i inteckningsprotokollet å nästa
rättegangsdag under lagtima ting ävensom uti inteckningsboken, samt att förhallande,
som sålunda borde antecknas i inteckningsprotokollet, skulle, så
snart anmälan om förhållandet kommit domaren till handa, iakttagas vid utaraande
av gravationsbevis, ändå att anteckning i inteckningsprotokollet ännu
ej skett — hade sörjts för att uppgifter om odlingslån snarast möjligt skulle
kunna inilyta i de urkunder, i vilka uppgifter om särskilda fastigheters gravationer
i allmänhet plägade sökas. Men för kronans rätt till betalning ur
iastigliet ior odlmgslan vore dess antecknande i inteckningsprotokollet icke
nagot villkor.
Förordningen den G augusti 1894 angående mantalsskrivning stadgade i § 8,
att mantalslängd för stad skulle upptaga gårdarnas och stadsjordarnas num
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ft. 1 •>
mer och namn efter tomte- och jordeboken. Såsom i fastighetsregisterkommitténs
år 1911 avgivna betänkande (del II s. 129) meddelades, funnes även
tomte- och jordeböcker eller enbart jordeböcker för några städer. Dessa böcker,
vilka förmodligen med fastighetsregistrets uppläggande komme ur bruk,
syntes emellertid avsedda närmast för städernas enskilda behov och motsvarade
på intet sätt jordeboken för landet (''kronans jordebok’). Och för flertalet
städer fördes icke —■ i alla händelser icke numera — någon jordebok. Man
kunde därför utan tvekan påstå, att vid lagstiftningen om sättet för återbetalning
av lån utav allmänna medel för beredande av odlingsföretag medelst
utdikningar eller vattenavledningar lämnats utom räkning, att sådana odlingsföretag
kunde beröra till stad hörande jord. Till stöd för ett sådant påstående
kunde för övrigt även anföras, att i 1845 och 1848 års kungörelser
likasom även i 1855 års förordning enligt dess ursprungliga lydelse såsom beteckning
å fast egendom användes endast det i fråga om stadsjord obrukliga
ordet hemman’ ävensom att bestämmelserna om införande i inteckningsprotokoll
och inteckningsbok samt i gravationsbevis av uppgifter rörande odlingslån
vore avfattade med uteslutande hänsyn till förhållandena å landet. En
lagstiftning till tryggande av kronans rätt till återbetalning av lån för odlingsföretag
inom städernas icke planlagda områden hade måhända tidigare
icke varit erforderlig men torde numera icke kunna undvikas. Under senare
tid hade nämligen förekommit icke så få vattenavledningar, som berört stadsjord,
och med hänsyn till den omfattning, vari jord -— understundom hela
socknar på en gång — överflyttats från land till stad, torde vara att vänta,
att vattenavledningar till beredande av odlingsföretag å stadsjord även hädanefter
skulle komma till stånd.
Efter att hava erinrat att, på sätt kammarkollegium framhållit, olika praxis
tillämpats inom länsstyrelserna beträffande fastställande av återbetalningsskyldighet
för odlingslån, som använts för stadsjord berörande vattenavledningsföretag,
i ty att än fastställelse av återbetalningsskyldighet vägrats, än
återbetalningsskyldighet fastställts i avseende å sådan jord, fortsatte jordabalkskommissionen:
Meddelad
föreskrift om de årliga avbetalnings- och räntebeloppens antecknande
i jordeboken hade i ett fall av sistnämnda beskaffenhet av ortsmyndighet
ansetts kunna lämpas till den för vederbörande stad förda jordebok, men i
andra liknande fall föranlett anteckning i mantalslängd. Beträffande fastighet,
som i senare tid lagts till stad, vore ju en ytterligare utväg tänkbar, nämligen
att — i enlighet med vad för motsvarande fall gällde enligt 13 § i lagen
den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor —- göra anteckningen
i den jordebok, där fastigheten senast blivit införd. Av omförmälda utvägar
vore enligt kommissionens mening icke någon tillfredsställande. Anteckningar
om kronans fordringar och om allmänna onera hade man ej anledning att
eftersöka i en sådan förteckning över fastigheter, som en stads särskilda jordebok
utgjorde, eller i en mantalslängd, och att, sedan i samband med en fastighets
överflyttning från landet till stad förordnande meddelats om fastighetens
uteslutande ur jordeboken för landet, likväl låta denna jordebok utgöra en 1iggare
för anteckningar till och med i fråga om nyinträdda förhållanden rörande
fastigheten vore en anordning med så uppenbar egenskap av nödfallsutväg,
att den så vitt möjligt icke borde anlitas utan fastmera, där den kommit till
tillämpning, sättas ur bruk. Givetvis vore ock angeläget att, därest beträffande
stadsjordar en anteckning motsvarande den, som nu skedde i jordeboken för
landet, finge anses erforderlig, ordningen därför bleve densamma i alla städer.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Enligt vad kollegium framhållit, utgjorde emellertid anteckningen i en med
jordeboken jämförlig^ offentlig urkund icke en nödvändig förutsättning för
uppkomsten av förmånsrätt för en fordran av nu ifrågavarande beskaffenhet.
Slutsatsen härav, även den dragen av kollegium, vore, att en särskild ordning
för anteckning av odlingslån i vad anginge fastighet i stad icke behövde stadgas
samt att den nuvarande föreskriften om odlingslåns antecknande i jordeboken
såsom villkor för förmånsrätten för sådant lån kunde upphävas. Det
förslag, vartill kollegium sålunda kommit, erbjöde en till synes enkel lösning
av den föreliggande lagstiftningsuppgiften och möjliggjorde därjämte en likformighet
härutmnan mellan land och stad, som i och för sig finge anses
eftersträvansvärd. Kommissionen, som redan i det föregående uttalat sig om
behovet av en ändrad lagstiftning på området, hade också — frånsett övergångsbestämmelsen,
till vilken kommissionen ville återkomma — icke någon
erinran av större vikt mot vad kollegii förslag innehölle. Men då den nuvarande
lagstiftningen i ämnet förefölle kommissionen otillfredsställande ur en
annan synpunkt än den, från vilken kollegium behandlat frågan, hade kommissionen
trott det föreliggande tillfället att vinna en förbättring på området
uesto hellre böra begagnas, som den åsyftade bristfälligheten, nämligen saknaden
av vederbörlig publicitet för ifrågavarande fordringar, snarast skulle
framträda ännu mera i händelse kollegii förslag, enligt vilket anteckningen i
jordeboken skulle bortfalla, bleve oförändrat antaget.
Av vissa handlingar rörande fördelning av betalningsskyldigheten för odlingslån,
av vilka kommissionen haft tillfälle taga del, hade kommissionen
inhämtat, att första utbetalningen av ett beviljat odlingslån ofta ägde rum
första omkring ett år från lånets beviljande, samt att i regel ännu ett eller ett
par år plägade tilländagå före utbetalningen av sista delen av lånebeloppet,
för vilken utbetalning, så framt ej Kungl. Maj:t med avseende å särskilda
förhållanden annorlunda förordnat, förutsattes att vattenavlednings- och avdikningsarbetet
vore avsynat och godkänt. Efter ytterligare någon — låt
vara mindre avsevärd — tid gjorde statskontoret, med bifogande av uträkning
å de årliga avbetalnings- och räntebeloppen, hes vederbörande länsstyrelse
framställning om lånets fördelning å de fastigheter, vilka skulle ansvara
för dess återbetalning. Proceduren för denna fördelning, i vilken procedur plägade
ingå infordrande av fördelningsförslag från arbetsdirektion eller lantbruksingenjör
jämte föreläggande genom kungörelse i kyrkorna av viss tid
för framställande av anmärkningar mot förslaget, kunde kräva en tid av ett
år eller mera. Beträffande fördelningsutslagets antecknande i jordeboken
syntes förfaras olika i olika län, i det att somligstädes anteckningen i länets
och fögderiets exemplar av jordeboken skedde så snart länsstyrelsens utslag
vunnit laga kraft gent emot jordägarna, medan på andra håll med denna anteckning
syntes få anstå till dess utslaget vunnit laga kraft jämväl gent emot
kronan. Huru snart anteckningen i jordeboken kunde efterföljas av anteckning
i inteckningsprotokollet berodde givetvis närmast av tingsterminerna; att
lånets anmärkande i gravationsbevis kunde förekomma innan det antecknats
uti inteckningsprotokollet vore redan omnämnt.
Utginge man från att förmånsrätten för odlingslånet uppkomme med anteckningen
i jordeboken — eller, enligt kollegii förslag, med återbetalningsskyldighetens
fördelning å de särskilda fastigheterna — kunde man visserligen
vara benägen att göra gällande, att då någon mera avsevärd tid icke kunde
förflyta från förmånsrättens uppkomst till den tidpunkt, då fordringen kunde
anmärkas i gravationsbevis eller då den skulle antecknas i inteckningsprotokoll
och intecknings- eller fastighetsbok, det redan vore åtminstone någorlunda
nöjaktigt sörjt för fordringens publicitet. Men utgångspunkten vore
mindre riktig. Annuiteterna fastställdes till betalning ur de genom odlings
-
Kun yl. Maj:ts proposition nr .5.
IT)
företaget förbättrade fastigheterna oberoende av de förändringar i äganderätten
till desamma, som kunde hava ti mat efter lånets beviljande. (Jfr dikningslagen
79 § samt vattenlagen 7 kap. 60 §). Den förmånsrätt, som enligt
lagens bokstav uppkomme med anteckningen i jordeboken, räknade i själva
verket sin tillvaro från fordringsrättens uppkomst. Väl kunde sägas, att förmånsrätten
vore villkorlig intill dess sagda anteckning skett, men de fall, då
villkoret för att förmånsrätten även formellt sett skulle inträda icke uppfylldes
och sålunda varken fördelning av återbetalningsskyldigheten eller, enligt
hittillsvarande förhållanden, anteckning i jordeboken komme till stånd, kunde
tillsvidare lämnas åsido såsom saknande egentligt intresse för den föreliggande
frågan. Den tid, varunder förmånsrätten funnes till såsom villkorlig, kunde
emellertid, såsom framginge av det föregående, sträcka sig över åtskilliga
år, och att under denna tid varken i inteckningsprotokoll, inteckningsbok och
gravationsbevis eller ens i jordeboken lämnades någon upplysning om den eventuella
gravationen finge anses desto mera betänkligt som denna ofta nog: kunde
vara jämförelsevis betydlig. Förhållandet kunde lätt nog giva anledning till
rättsförlust; den som köpte eu fastighet, vilken vunnit förbättring genom ett
nyss avslutat odlingsföretag, eller lånade ut penningar mot inteckning i eu
sådan fastighet, bedömde givetvis fastighetens värde efter det skick, den erhållit
genom odlingsföretaget, och torde, särskilt då det gällde mottagande även
inteckning, knappast hava anledning att utanför gravationsbeviset efterforska
tillvaron av en eventuellt förmånsberättigad fordran, som i större eller
mindre grad reducerade fastighetens köp- eller belåningsvärde.
Medlet till den anmärkta bristens avhjälpande gåve sig självt: odlingslån
borde kunna antecknas i inteckningsprotokoll, intecknings-(fastighets-)bok och
gravationsbevis redan vid den tid, då utbetalning av lånebelopp första gången
skedde. Att en gravation, som tillsvidare vore endast villkorlig, antecknades
i dessa urkunder vore icke någon nyhet för vår rätt; det kunde erinras om
det härmed jämförliga förhållandet beträffande utmätning av fast egendom
för icke intecknad fordran. Och för åstadkommandet av den ifrågasatta
anteckningen rörande odlingslån syntes några större svårigheter icke
möta. Enligt förordningen den 9 oktober 1914 angående villkoren för lån
från odlingslånefonden gällde, att för varje företag, till vilket lån från odlingslånefonden
söktes, fullständig arbetsplan skulle uppgöras av sakkunnig
person och underställas Kungl. Maj:ts prövning; att arbetsplanen tillika borde
innefatta uppskattning av det jordförbättringsvärde, som beräknades skola
vinnas genom vattenavlednings- och avdikningsarbetet (mom. 1) ; samt att lån
från odlingslånefonden ej beviljades, med mindre lantbruksstyrelsen vitsordade,
att, så vitt styrelsen kunde finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefunnes
(mom. 2). Med hänsyn till nu anförda bestämmelser vore det måhända
icke oundgängligen nödvändigt, att frågan om avdikningen och vattenavledningen
redan före odlingslånets beviljande handlagts i den ordning, som
för dylika frågor stadgats i 1879 års lag om dikning och annan avledning av
vatten eller numera funnes föreskriven i vattenlagen; dock torde en sådan
föregående handläggning vara regel, att döma av det förhållandet att i de av
lantbruksingenjör uppgjorda förslag till fördelning på särskilda fastigheter av
.ansvarigheten för odlingslån, av vilka kommissionen haft tillfälle taga del,
såsom grund för fördelningen plägat åberopas laga kraftvunnet —- eller genom
domstols utslag ändrat -—- utlåtande vid syn enligt nyssnämnda lag av
år 1879. Men för den arbetsplan med uppskattning av jordförbättringsvärdet,
som i ärende angående beviljande av odlingslån skulle underställas Kungl.
Maj:ts prövning, fordrades givetvis en så noggrann undersökning av de områden,
som berördes av företaget, att en föreskrift om skyldighet för lå-nesökandena
att förebringa utredning, till vilka fastigheter dessa områden hörde,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
knappast skulle kunna medföra någon ökning av vad sökandena redan nu
hade att fullgöra; härvid kunde även erinras, att en dylik utredning i alla
händelser, därest företaget komme till stånd, måste förebringas för återbetalningsskyldighetens
fördelning ävensom att redan enligt nuvarande bestämmelser
(mom. 7 i kungörelsen den 9 oktober 1914) ansökningshandlingarna måste
innehålla uppgift å de fastigheter, å vilkas ägor arbetsföretaget komme att
med understöd av lånet utföras. För anslutningen till fastighetsböckerna vore
emellertid önskvärt, att i den eventuella uppgiften å de fastigheter, som berördes
av odlingsföretaget, jämväl angåves dessa fastigheters registerbeteckningar
och ägare. Då^ en fördelning av betalningsansvaret icke lämpligen
kunde äga rum på en så tidig tidpunkt, borde den ifrågasatta anteckningen i
inteckningsprotokoll, intecknings-(fastighets-)bok och gravationsbevis allenast
innehålla dagen för beslut om odlingslånet och lånets sammanlagda belopp
samt, vad anginge inteckningsprotokoll. de fastigheter, vilka enligt planen
för odlingsföretaget därigenom skulle vinna förbättring, ävensom, beträffande
intecknings-(fastighets-)bok och gravationsbevis, anmärkning, att odlingsföretaget
berörde jämväl andra fastigheter än den, som den förevarande anteckningen
avsåge. Ordningen för anteckningens åstadkommande syntes lämpligen
kunna bliva densamma som gällde ifråga om den nuvarande anteckningen,
vilken givetvis borde bibehållas.
Under vissa i mom. 11 av förut anförda kungörelse den 9 oktober 1914 angivna
förutsättningar kunde ifrågakomma återfordrande av vad som utbetalts
av ett odlingslån, som icke blivit fördelat på särskilda fastigheter och antecknat
i jordeboken, och på grund av den lydelse, sagda moment erhållit genom
kungörelsen den 9 juni 1922 (nr 289), kunde jämväl inträffa, att beviljat lån
minskades till beloppet eller indroges. Likasom i de jämförelsevis talrikt
förekommande fall, då exekutiv åtgärd, som antecknats på sätt i 38 § inteckningsförordningen
sägs, upphävdes eller finge förfalla, anteckning härom pa
anmälan infördes i inteckningsprotokoll och inteckningsbok, borde en anteckning
om minskning eller indragning av odlingslån eller om återfordrande av
odlingslån eller utbetald del därav äga rum, då beslut om minskningen, indragningen
eller återfordrandet meddelats; anteckningen härom syntes, likaväl
som den föregående anteckningen om lånets beviljande, böra ske på myndighets
initiativ. En anteckning, som utvisade, att den eventuella förmånsrätten
upphört, kunde tänkas bliva erforderlig även i annat fall, nämligen om från
den fastställda arbetsplanen skedde avvikelse, varigenom fastighet uteslutits
från delaktighet i företaget, Föranledde däremot avvikelsen, att i företaget
indroges fastighet, som enligt den tidigare arbetsplanen icke skulle hava berörts
av företaget, måste en anteckning ske, som visade, att den eventuella förmånsrätten
utsträckts till denna fastighet. Jämväl för sistnämnda två fall
syntes anteckningen böra ske på myndighets anmälan. Uteslutet vore emellertid
icke, att i fall. då en officiell anteckning borde ske om förhållande, som
föranledde den eventuella förmånsrättens upphörande, enskild rättsägare kunde
göra framställning om att få förhållandet antecknat, och syntes rätt därtill
böra stå honom öppen. Vad sist sagts gällde även i avseende å den anteckning
om slutbetalning av odlingslån. som föreskreves i lagen den 9 oktober
1914. Hade jordägare enligt bestämmelse i dikningslagen av 1879 vunnit
befrielse från delaktighet i företaget, vore det påtagligen hans egen sak att
därom göra anmälan.
Beträffande frågan, huruvida för närvarande anteckningen i jordeboken och
den därav följande anteckningen i inteckningsprotokoll och inteckningsbok om
odlingslånets fördelning borde anstå, till dess fördelningsbeslutet vunnit laga
kraft eller icke. hade kommissionen haft att omnämna en skiljaktig praxis
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
17
hos olika länsstyrelser, och kollegii förslag gjorde det icke klart, huru enligt
kollegii uppfattning härutinnan borde förfaras i fråga om anteckningen i inteckningsprotokollet
samt intecknings- eller fastighetsboken. Om tilläventyrs
med gällande bestämmelser eller de av kollegium föreslagna funnits någon
anledning att föranstalta om sådan anteckning oberoende av fördelningsbeslutets
laga kraftvinnande, bortfölle denna anledning, i händelse odlingslånen
antecknades till upplysning redan innan de fördelades, och tedde sig för kommissionen
mest lämpligt, att med fördelningens antecknande finge anstå, tills
beslutet om fördelningen vunnit laga kraft, så att man undginge att nödgas
göra ny anteckning efter eventuell ändring av fördclningsbeslutet.
Vad anginge förhållandet till äldre lag förutsatte kollegii förslag, att kungörelserna
den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 skulle bestå oförändrade
vid sidan av den nya lagen, vilken däremot skulle upphäva 1855 års förordning.
Enligt kommissionens uppfattning vore det lämpligare att upphäva
jämväl de två kungörelserna — jämte kungörelsen den 9 oktober 1914 angående
tillägg till gällande bestämmelser i fråga om fördelning av odlmgslån.
Efter den föreslagna nya ordningen finge ju anteckningen i jordeboken
icke någon betydelse för uppkomsten av förmånsrätt för odlingslån, och de
bestämmelser, som kunde erfordras om uppbörd och redovisning av kronans
fordringar för odlingslån, syntes kunna meddelas i en rent administrativ författning.
Utom de bestämmelser i sistnämnda avseende, som eventuellt. erfordrades,
syntes den ifrågasatta lagstiftningen i ämnet föranleda smärre
jämkningar i en del administrativa författningar, sasom kungörelsen den 14
september 1875 (nr 70) huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas
och föras och förenämnda kungörelse den 25 februari 1921 ävensom någon
omarbetning av 1914 års ovan anförda kungörelse angående villkoren för lån
från odlingslånefonden. _ _ .
Enligt kollegii förslag skulle den nya lagen tillämpas jämväl i fråga om lan,
som blivit fördelat före lagens ikraftträdande och ej före samma dag blivit
till fullo betalt. Förmånsrätten för redan fördelade odlingslån, vilken ^enligt
nuvarande lagstiftning berodde av anteckningen i jordeboken, skulle sålunda
komma att räknas som effektiv från den tidigare dag. då fördelningsbeslutet
meddelats. Ehuru kommissionen vore av den uppfattningen, att. förmånsrätten
—- låt vara blott såsom villkorlig -— funnits till jämväl före sistnämnda
dag, kunde kommissionen icke ansluta sig till förslaget i denna del. Sedan
förmånsrätten blivit effektiv, skulle kronans rätt i förekommande fall bevakas
på ett annat sätt än förut och bleve även kronans rätt i konkurrens med
andra rättsägare en annan. En bestämmelse sådan som den nu ifrågavarande
kunde ju icke få någon tillbakaverkande kraft i det förra hänseendet men
kunde väl tänkas vålla oreda i det senare. Enligt kommissionens mening borde
man, på sätt eljest plägade ske, låta rättsförhållanden, som uppkommit
före den nya lagens ikraftträdande, bedömas efter äldre lag, varmed ju icke
stode i strid, att den nya lagen tillämpades i avseende å sådana äldre förhållanden,
som vid dess ikraftträdande icke vunnit slutlig reglering enligt tidigare
lag. Härvid kunde även lämpligen tagas behörig hänsyn till den i viss
man bättre förmånsrätt för odlingslån, som kronan ägde, där dess fordran tillkommit
före utgången av december månad 1907. (Jfr övergångsbestämmelsen
till lagen den 14 juni 1907 om ändrad lydelse av 17 kap. 5 och 6 §§.handelshalken;
nr 36.) Det kunde vidare ifrågasättas, om icke i kollegii förslag
bort upptagas bestämmelser i syfte att få anteckning införd i inteckningsprot
okoll, intecknings- (fastighets-)bok och gravationsbevis om odlingslån,
som före den nya lagens ikraftträdande väl fördelats men icke antecknats
i jordeboken. Att behovet av dylika bestämmelser ökades med kommissionens
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 5 haft. (Nr 5.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
förslag: vore uppenbart. Till sist ville kommissionen framhålla önskvärdheten
därav, att bestämmelserna i avseende å odlingslåns antecknande i inteckningsprotokollet
samt i intecknings-(fastighets-)boken finge gälla även beträffande
odlingslån, beviljade för förbättring av fastigheter, som enligt nuvarande
stadganden icke upptoges i fastighetsbok.
Beträffande kollegii framställning, såvitt den avsåge ändrade bestämmelser
rörande avlösning av vissa frälseräntor anförde kommissionen:
Likasom den förmånsrätt, som medgivits för odlingslån, hämtade sitt berättigande
i den värdestegring, vederbörande fastighet antoges vinna genom
odlingsföretaget,. kunde i avseende å den motsvarande förmånsrätten för förskott
till avlösning av frälseränta anföras, att den fastighet, varå frälseräntan
vilat, genom avlösningen vunne en mot frälseräntan svarande stegring i
värde. Att göra förmånsrätten oberoende av anteckning i jordebok eller därmed
jämförlig urkund och i stället göra dess inträdande beroende allenast av
myndighets beslut kunde därför sägas vara icke mindre befogat beträffande
dylika förskott än i fråga om odlingslån. Kommissionen, som vidkommande
såväl olämpligheten av den nuvarande ordningen för anteckning rörande förskottsfordran
som behovet av ökad publicitet för sådana fordringar kunde
åberopa va.d kommissionen i motsvarande hänseenden anfört i yttrandet över
förslaget till ändrad lagstiftning i avseende å odlingslån, ansåge sig i övrigt
desto hellre kunna ansluta sig till grundtanken i kollegii nu föreliggande förslag,
som den av kommissionen i nämnda yttrande påyrkade tidigare anteckningen
i inteckningsprotokoll med flera handlingar redan kunde sägas vara
lagfäst i fråga om förskottsfordringarna. Den, som genom inteckningsprotokoll,
inteckningsbok eller gravationsbevis finge kännedom om en ansökan om
avlösning av frälseränta, torde nämligen hava att räkna med, att frälseräntan
komine att såsom gravation temporärt ersättas med fordran för förskott till
räntans avlösning.
Beträffande enskildheterna kunde däremot kommissionen icke i allo biträda
kollegii förslag. Då med föreskriften i 13 § av lagen den 8 november 1912
om avlösning av vissa frälseräntor att anteckning om förskott skulle göras i
den jordebok, där fastigheten senast blivit införd, åsyftades att möjliggöra
den ifrågavarande anteckningen i jordebok även för det fall, att vederbörande
fastighet icke längre hörde till landet, vore det anmärkningsvärt, att icke även
4, 14 och 18 §§ avfattats med hänsyn till, att anteckning om avlösningsansökan
eller förskottsfordran kunde ifrågakomma beträffande fastighet i stad.
Denna brist, som genom kollegii förslag skulle avhjälpas i fråga om 14 §, syntes
böra avhjälpas även vad anginge 4 och 18 §§.
Enligt 13 § i dess av kollegium föreslagna lydelse -— likasom för övrigt
enligt lagens nuvarande bestämmelser i 13 och 14 §§ — inträdde förmånsrätten
för annuiteterna, när det i paragrafen omnämnda utslag vunnit laga
kraft. Kommissionen funne det vara mera överensstämmande med vad som
eljest gällde (jfr utsökningslagen 151 §), att kronans rätt till betalning med
förmånsrätt i förekommande fall kunde bevakas redan innan utslaget tagit
åt sig laga kraft, men att giltigheten av förmånsrättsanspråket finge bero
därav, att utslaget vunne laga kraft. Att ett annat förhållande hittills gällt
beträffande förskottsfordringarna syntes irteslutande bero därav, att förmånsrätten
inträtt med anteckningen i jordeboken, vilken anteckning ej lämpligen
kunnat ske innan utslaget ägde laga kraft.
Den fördelning av ersättning för frälseränta, varom stadgades i 15 §, syntes
böra verkställas av Konungens befallningshavande, även om räntan utgått
från fastighet i stad. Till förebyggande av tvekan syntes det önskvärt,
att en bestämmelse härom upptoges i lagen.
Kungl. Maj:Is proposition nr ,r>. IS*
Jämväl beträffande några andra i kollegii förslag icke berörda frågor borde
enligt kommissionens mening lämpligen i detta sammanhang meddelas bestämmelser,
nämligen om skyldighet för Konungens befallningshavande att
göra anmälan hos domaren eller rätten för anteckning i lagfarts- och inteckningsprotokollen
samt i fastighetsböckerna för det fall, att ansökning om avlösning
av frälseränta avslagits, samt om befogenhet för enskild rättsägare
att få dylik anteckning verkställd, där han visade, att ansökning om avlösning
avslagits eller att förskott för avlösning slutbetalts. De sålunda ifrågasatta
bestämmelserna skulle föranleda jämkningar i 1875 års kungörelse, huru
Jagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras.
Vad anginge de nya lagbestämmelsernas förhållande till äldre lag ansåge
kommissionen samma grundsatser böra gälla som i detta avseende ifrågasatts
beträffande lagstiftningen om odlingslån. För ernående av överensstämmelse
härutinnan i erforderliga delar påkallades till nu förevarande lag eu
annan promulgationsbestämmelse än den av kollegium föreslagna.
Kommissionen överlämnade därjämte av densamma utarbetade förslag till
dels lag med vissa bestämmelser i avseende å kronans rätt vid återbetalning
av odlingslån, dels lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912
(nr 277) om avlösning av vissa frälseräntor.
Av kammarkollegii framställning och de däröver avgivna yttrandena synes
mig klart framgå, att nuvarande bestämmelser i omförmälda avseenden äro
i behov av ändring, och har jag funnit, att de av jordabalkskommissionen
framlagda förslagen innebära en tillfredsställande lösning av dessa frågor.
Efter det jordabalkskommissionens förslag avgivits, har Kungl. Maj:t —
sedan riksdagen i skrivelse den 1 juni 1926 (nr 261) med bifall till Kungl.
Maj:ts därom gjorda framställning godkänt ändrade grunder för understödjande
medelst lån från odlingslånefonden och i samband därmed ändrat fondens
benämning till statens avdikningslånefond — den 11 juni 1926 utfärdat
kungörelse angående villkoren för lån från denna fond, och därvid från och
med den 1 juli 1926, då sagda kungörelse skulle träda i kraft, upphävt den
i förenämnda myndigheters utlåtanden omförmälda kungörelsen den 9 oktober
1914 (nr 278) angående villkoren för lån från odlingslånefonden med däri
genom kungörelse den 9 juni 1922 (nr 289) gjord ändring.
Jordabalkskommissionen har framhållit, att enligt de vid tiden för avgivandet
av dess yttrande gällande bestämmelser och tillämpad praxis några större
svårigheter icke kunde möta mot antecknandet av odlingslån i intecknings(fastighets-)
bok redan vid den tid, då utbetalning av lånebelopp första gången
skedde. Enligt kungörelsen den 11 juni 1926 skall ansökning om erhållande
av lån obligatoriskt vara åtföljd av ett vid syneförrättning enligt bestämmelserna
i 10 kap. vattenlagen upprättat förslag till utförande av företag, vartill
lånet sökes (mom. 2). Då enligt stadganden i nämnda kapitel och lag vid
syneförrättning av ifrågavarande slag skall avgivas utlåtande, innehållande
särskild längd, i vilken skall upptagas bl. a. dels den å varje strömfall eller
fastighet belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande
av strömfall eller annan egendom som med delaktighet avses, dels för
varje delägare beskaffenheten av den båtnad, som lagts till grund för delaktig
-
Departe
mentsciefeB.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
heten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad, dels ock beträffande
mark, som genom företaget vinner torrläggning, uppgift för varje fastighet å
markens värde före och efter företaget, torde genom förenämnda stadgande i
1926 års kungörelse varje svårighet för ett antecknande i intecknings- (fastighets-)
bok av lånet å samtliga av företaget berörda fastigheter hava avlägsnats.
De övriga bestämmelser i nyssnämnda kungörelser den 9 oktober 1914 och
den 9 juni 1922, varom i kammarkollegiets framställning och de däröver avgivna
yttrandena förmälts, återfinnas i kungörelsen den 11 juni 1926.
För det fall att odlingslån beviljats för torrläggningsföretag, som berör
ecklesiastikt boställe, varå prästgård utlagts enligt ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910, lärer fördelningsbeslutet komma att särskilt angiva belopp,
som skall åvila prästgården, och särskilt belopp, varför lönebostället skall
ansvara. I detta hänseende tillåter jag mig erinra därom, att under förarbetena
till lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet, beträffande
frågan om vem skiftesvitsord bör tillkomma för sådant boställe, skifteslagstiftningskommissionen
i sitt den 26 oktober 1918 avgivna betänkande förklarat
sig dela den av lantmäteristyrelsen i utlåtande den 11 augusti 1913
över det den 28 juli 1911 avgivna kommittéförslaget till lag om skifte av jord
m. m. uttalade uppfattningen, att prästgård vore att likställa med avsöndrad
lägenhet. Några särskilda lagstadganden i denna detaljfråga hava icke ansetts
behövliga.
I enlighet med det anförda hava allenast sådana smärre ändringar företagits
i det av jordabalkskommissionen framlagda förslaget om odlingslån, vilka
synts betingas av den ändrade benämningen å den fond, från vilken sagda lån
beviljas, varjämte till fullständigande av den i 2 § av förslaget förekommande
uppräkningen av olika slag av fastigheter, som kunna bliva ålagda att
ansvara för återbetalningsskyldighet av odlingslån, därstädes jämväl omnämnts
tomter.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag med vissa bestämmelser
i avseende å kronans rätt vid återbetalning av lån från statens avdiknings>-lånefond (odlingslån) samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 november
1912 (nr 277) om avlösning av vissa frälseräntor av den lydelse, bilagor B
och C till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
N. Cervin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5-
•21
Bilaga A.
Förslag till
Lag angående statsverkets rätt vid återbetalning av lån utav allmänna medel
för beredande av odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenav tappningar:
Med upphävande av förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning av lån, som blivit i jordebok antecknade, enligt dess lydelse
genom lagen den 9 oktober 1914, förordnas som följer:
Sedan beslut likmätigt kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november
1848 meddelats, varigenom lån utav allmänna medel för beredande av odlingsföretag
medelst utdikningar eller vattenavtappningar blivit fördelat och annuiteten
bestämd för betalningsskyldig fastighet, äger statsverket för sådan
annuitet lika rätt i den fastighet, vilken lånet blivit påfört, som för annan
avgäld eller ränta av fast egendom efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.
Det åligger länsstyrelsen att, om sådant beslut, så ock, när lånet blivit
till fullo betalt, därom ofördröjligen göra anmälan bos rätten eller domaren i
orten; och varde med anmälan som nu sagts så förfaret, som om bevis angående
verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den — -—- — -— -— och skall tillämpas jämväl i
fråga om lån, som blivit fördelat före denna dag och ej före samma dag blivit
till fullo betalt.
Förslag till
Lag angående ändrad lydelse av 13 och 14 §§ i lagen den 8 november 1912
om avlösning av vissa frälseräntor: ''
Härmed förordnas, att 13 och 14 §§ i lagen den 8 november 1912 om avlösning
av vissa frälseräntor skola erhålla följande ändrade lydelse:
13 §.
Sedan utslag, som i 11 § omförmäles, vunnit laga kraft, åtnjute statsverket
för de årliga avbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den fastighet, från
vilken frälseräntan utgått, som för avgäld av fast egendom, varom i 17 kap.
6 § handelsbalken sägs.
14 §.
Konungens befallningshavande skall låta införa meddelande om utslaget i
länskungörelserna och insände ofördröjligen till rätten eller domaren i orten
anmälan ej mindre om frälseräntans upphörande än även om förskottet samt
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
de årliga avbetalnings- och räntebeloppen; och varde anteckning om räntans
upphörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen samt anteckning om
förskottet och vad därtill hör införd i inteckningsprotokollet å landet å nästa
rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.
När förskjutet belopp blivit till fullo betalt, skall ock anmälan härom göras
och i inteckningsprotokollet införas enligt vad nyss sagts.
Denna lag träder i kraft den
Kungl. Maj ds proposit ion nr 5-
23
Bilaga B.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser i avseende å kronans rätt vid återbetalning av
lån från statens avdikningslänefond (odlingslån).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Då statskontoret utbetalar odlingslån, eller, där hela lånebeloppet ej utbetalas
på en gång, då första utbetalningen därav äger rum, skall statskontoret
ofördröjligen genom Konungens befallningshavande till domaren å landet och
rätten i stad överlämna uppgift å lånets belopp samt å den eller de fastigheter,
som enligt den för torrläggningsföretaget fastställda arbetsplan skola vinna
förbättring genom företaget.
Medgives sådan avvikelse från fastställd arbetsplan, att fastighet, som icke
upptagits i sagda uppgift, vinner delaktighet i företaget eller att fastighet,
som upptagits i uppgiften, uteslutes från delaktigheten, eller meddelas föreskrift
om minskning av odlingslånet eller om indragande därav, skall Konungens
befallningshavande, efter erhållen del av beslutet, ofördröjligen lämna
domaren eller rätten uppgift därom. Vad sålunda stadgats skall ock gälla, där
befallningshavanden vid prövning av fråga om fördelning av odlingslån finner,
att i ovan nämnt hänseende avvikelse från arbetsplanen ägt rum. Återfordras
odlingslån eller utbetald del därav innan beslut, som i 2 § avses, blivit
meddelat, skall uppgift därom lämnas domaren eller rätten i den ordning nyss
sagts.
2 §.
När företag, varom i 1 § första stycket sägs, blivit fullbordat och från det
allmännas sida godkänt, har Konungens befallningshavande att, efter framställning
från statskontoret, meddela beslut om ordningen för odlingslånets
återbetalning samt, där flera fastigheter — vare sig hemman, hemmansdelar,
i jordeboken för landet upptagna för sig bestående lägenheter eller för alltid
avsöndrade lägenheter eller tomter eller stadsägor — skola ansvara för återbetalning
av lånet, om dess fördelning å dessa fastigheter.
För de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som sålunda bestämts, äger kronan
lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit påfört, som för annan avgäld eller
ränta av fast egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
3 §•
Då beslut, som i 2 § avses, vunnit laga kraft, åligger Konungens befallningsbavande
att om de årliga avbetalnings- och räntebeloppen samt, då lånet
blivit till fullo betalt, därom ofördröjligen lämna domaren eller rätten uppgift.
4 §.
Uppgift, som lämnats jämlikt 1 eller 3 §, skall införas i inteckningsprotokollet
å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa
rättegångsdag för inteckningsärenden ävensom anmärkas i intecknings- eller
f astighetsboken.
5 §•
Visar vid rätten ägare av fastighet, beträffande vilken förut till domaren eller
rätten inkommit uppgift om beviljat odlingslån eller om fastighetens ansvarighet
för återbetalning av dylikt lån, att han vunnit befrielse från delaktighet
i företaget i därför tidigare stadgad ordning eller att fastigheten eljest uteslutits
från sadan delaktighet eller att odlingslånet minskats eller indragits
eller att odlingslånet eller utbetald del därav återfordrats eller att han till fullo
betalt pa fastigheten belöpande andel i odlingslånet, varde anteckning därom
gjord såsom i 4 § sägs.
0 §.
Avsöndrad lägenhet eller stadsäga, å vilken, enligt vad ovan sägs, lägges
betalningsskyldighet för odlingslån, skall, där sådant tillförene ej ägt rum,
införas i fastighetsregistret.
7 §•
1 mom. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929, då kungörelsen den 13
juni 1845 (nr 20 s. 1) angående sättet för återbetalningen av lån utav allmänna
medel till korporationer eller menigheter för beredande av odlingsföretag medelst
utdikningar eller vattenavtappningar ävensom kungörelsen den 3 november
1848 (nr 49 s. 2) angående sättet för återbetalningen av lån utav allmänna
medel för beredande av odlingsföretag samt förordningen den 20 juli 1855
(nr 82 s. 2) angående kronans rätt vid återbetalning av lån, som blivit i jordebok
antecknade, jämte de särskilda stadganden, som innefatta ändring i eller
tillägg till någon av dessa författningar, skola upphöra att gälla, där ej nedan
annorlunda sägs.
2 mom. Genom denna lag sker ej ändring i vad hittills varit stadgat i avseende
å förmånsrätt för fordran, som uppkommit före lagens ikraftträdande.
Har vid sagda tid kronan fordran för odlingslån, som ej blivit antecknat i
jordeboken för landet, skall dock förmånsrätten för samma fordran räknas från
den dag, då beslut, som i 2 § sägs, varder meddelat, eller, om beslutet meddelats
före lagens ikraftträdande, från dagen därför.
3 mom. Vad i äldre lag i avseende å återbetalning av odlingslån stadgats
angående anmälan hos domaren om dels årliga avbetalnings- och räntebelopp
dels full betalning av lånet så ock angående förfarandet, när dylik anmälan
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
25
inkommit, skall, så vitt angår odlingslån, som antecknats i jordeboken för landet
före den dag, då denna lag träder i kraft, vinna tillämpning ända att anledning
till åtgärd, varom i varje särskilt fall är fråga, förekommer först efter
nämnda dag.
4 mom. Vad denna lag i 1—4 §§ samt G § innehåller i avseende å ärenden
rörande odlingslån skall, där det är tillämpligt, gälla även i fråga om fordran
för odlingslån, som avses i 2 mom. andra punkten. Uppgift i avseende å sådant
lån skall förty meddelas domaren eller rätten omedelbart efter denna lags
ikraftträdande, så vitt angår omständigheter, varom uppgiftsskyldighet föreligger
enligt 1 § första stycket, samt i övrigt i den mån inträtt förhållande
därtill föranleder. Hade, när denna lag trädde i kraft, beslut, som i 2 § avses,
meddelats och vunnit laga kraft, skall uppgift enligt 1 § dock ej lämnas. Ej
heller skall, där uppgift jämlikt 3 § inkommer till domaren eller rätten, innan
ärende angående uppgift jämlikt 1 § slutligen handlagts, vidare åtgärd i anledning
av den tidigare uppgiften äga rum.
5 mom. Vad denna lag innehåller rörande anteckning i inteckningsprotokollet
samt i intecknings- eller fastighetsboken om odlingslån skall jämväl
gälla beträffande odlingslån, för vilket vid tiden för lagens ikraftträdande
betalningsskyldighet åvilar dittills icke i fastighetsboken upptagen fastighet;
och skall i avseende å sådant odlingslån den i 3 § stadgade uppgiftsskjddighet
inträda med denna lags ikraftträdande.
G mom. Bestämmelserna i 5 § skola i tillämpliga delar gälla även beträffande
odlingslån, i avseende varå enligt äldre lag skett anmälan hos domaren
för införande i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.
7 mom. Stadgandet i 6 § skall ej vinna tillämpning, förrän fastighetsregister
upplagts för vederbörande socken eller samhälle.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
2fi
Bilaga C.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277) om
avlösning av vissa frälseräntor.
Härigenom förordnas, att 4, 13—15 och 18 §§ i lagen den 8 november 1912
om avlösning av vissa frälseräntor skola, 14 och 15 §§ i nedan angivna delar,
erhålla följande ändrade lydelse:
4 §.
Da ansökning om avlösning av frälseränta inkommit, göre Konungens befallningshavande
anmälan därom hos domaren eller rätten i orten. Avslås därefter
ansökningen, skall, när beslutet äger laga kraft, Konungens befallmngshavande
eller, där beslutet meddelats av högre myndighet, vederbörande föredragande
göra anmälan om beslutet hos domaren eller rätten. Anteckning om ansökning
eller beslut, som nu sagts, varde införd i lagfarts- och inteckningsprotokollen å
landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag
för lagfarts- och inteclrningsärenden.
Konungens befallningshavande inhämte från kammarkollegiet de upplysningar,
som ma vara för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för prövning
av ansökningen.
13 §.
För de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som jämlikt 11 § bestämts, åtnjute
statsverket lika rätt i den fastighet, från vilken frälseräntan utgått,
som för avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. G § handelsbalken sägs.
14 §.
Sedan utslag, som i 11 § omförmäles, vunnit laga kraft, låte Konungens befallningshavande
införa underrättelse om utslaget i länskungörelserna; insände
ock till domaren eller rätten i orten anmälan ej mindre om frälseräntans upphörande
än även om förskottet samt de arliga avbetalnings- och räntebeloppen;
och varde å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting samt i stad å
nästa rättegångsdag för lagfarts- och inteckningsärenden anteckning om räntans
upphörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen samt anteckning
om förskottet och vad därtill hör införd i inteckningsprotokollet.
När----sagts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
27
15 §.
Konungens befallningshavande utbelale vid början av det kalenderår, från
och med vilket frälseriintan enligt laga kraftågande utslag upphör att utgå,
ersättningen till frälseräntans ägare. Besväras räntan av sökt eller beviljad inteckning
eller kan den jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling,
skall dock vad om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande att
fördelningen verkställes av Konungens befallningshavande, ända att den fastighet,
av vilken räntan utgått, hör till stad. Kallelse till sammanträde för
ersättningens fördelning skall genom Konungens befallningshavandes försorg
med posten sändas till kända innehavare av fordringar, för vilka räntan svarar,
samt, om innehavare av dylik fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst fjorton dagar före sammanträdet.
Innehades----förfaras.
Uppstår----berättigad till ersättningen.
18 §.
Visar vid rätten vederbörande rättsägare, att ansökning om avlösning av
frälseränta avslagits genom beslut, som äger laga kraft, eller att förskott,^varom
ovan är sagt, blivit till fullo betalt, varde anteckning därom gjord såsom
i 4 § stadgas.
Där enligt denna lag anteckning skall göras i lagfarts- eller mteckningsprotokollet,
varde anteckningen jämväl införd i lagfarts-, intecknings- eller
fastighetsboken.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929 men skall ej verka ändring
i vad hittills varit stadgat i avseende å förmånsrätt för fordran, som uppkommit
före sagda dag. Har statsverket då fordran för förskott, som ej blivit
antecknat i jordeboken jämlikt 13 § enligt dess hittillsvarande lydelse, skall
dock förmånsrätten för samma fordran räknas från den dag, då utslag, som i
11 § omförmäles, varder meddelat, eller, om utslaget meddelats före denna
lags ikraftträdande, från dagen därför.
Bestämmelserna i 18 § första stycket skola gälla även beträffande förhållanden,
som inträtt innan denna lag trädde i kraft.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr
ö.
L tdt ag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd d-en 26 november
1928.
N ärvarande:
justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Knligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 oktober
1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till
,a9 med vissa bestämmelser i avseende å kronans rätt vid återbetalning av lån
fiun statens avdikningslanefond (odlingslan) samt lag om ändring i vissa delar
av lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av vissa frälseräntor.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Helge Sjögren.
Lagrådet avgav följande utlåtande:
Förslaget till lag med vissa bestämmelser i avseende å kronans rätt vid
återbetalning av lån från statens avdikningslånefond (odlingslån).
Av skäl, för vilka redogöres i remissprotokollet, har det ansetts önskvärt, att
uppkomsten av den förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, som tillkommer
lån från odlingslånefonden eller, såsom den numera benämnes, statens avdikningslånefond,
icke, på sätt för närvarande är fallet, knytes till lånets antecknande
i jordebok. I stället föreslås, att förmånsrätten skall uppkomma i
och med det beslut, som länsstyrelsen har att meddela angående lånets fördelning
å de fastigheter, för vilka det beviljats.
Lämpligheten av en dylik anordning kan sättas i fråga. Det är i allmänhet
önskligt, att en förmånsrätt till sin uppkomst bindes vid någon publicitetsåtgärd,
såsom en sadan, om än av mycket ofullkomligt slag, har väl också anteckningen
i jordebok varit att anse. I stället skulle nu, såsom nämnt, meddelandet
av ett länsstyrelsens beslut bliva det faktum, varvid förmånsrätten knytes.
Om lagrådet dock finner sig kunna godtaga förslagets ståndpunkt i denna
del, beror det därpa, att de fordringar, som äro att hänföra till ifrågavarande
rum i förmånsrättsordningen, icke sins emellan äga företräde efter tiden för de
särskilda förmånsrätternas uppkomst, ävensom att enligt förslaget, redan innan
förmånsrätterna kunna uppkomma, i inteckningsboken skall beträffande varje
Kungl. Maj:ls proposition nr 5.
29
.fastighet, för vars förbättring lån beviljats, finnas en anteckning, som visserligen
icke utmärker storleken av fastighetens blivande belastning men dock
gör det möjligt för den, som har intresse av att få kunskap om dess gravationer,
att genom gravationsbevis erhålla en upplysning, som han lätteligen kan fullständiga
genom att taga del av handlingarna i avdikningsärendet.
De bestämmelser av allmän lags natur, som påkallas av den föreslagna anordningen,
torde inskränka sig till ett stadgande om förutsättningarna för förmånsrättens
uppkomst samt föreskrifter dels, för åstadkommande av erforderlig
publicitet beträffande förmånsrätten, om meddelande till domstolarna av officiella
uppgifter angående lånet och dessa uppgifters antecknande i inskrivningsprotokoll
och inskrivningsböcker, dels ock om rätt för ägare av fastigheter, för
vilka lån beviljats, att i vissa fall få av dem styrkta uppgifter rörande lånet
antecknade i protokoll och böcker. Den nu angivna begränsningen har emellertid
icke i allo iakttagits vid det föreliggande förslagets utarbetande. I detta
hänseende synes följaktligen förslaget böra revideras. Sålunda bör 2 § första
stycket omformuleras så, att direkt föreskrift ej gives om länsstyrelsernas åliggande
att meddela där omförmält beslut, och bör stadgandet i 6 § om vissa
fastigheters införande i fastighetsregister utgå, varjämte å andra ställen jämkningar
i lagens avfattning vore lämpliga. Denna omläggning medför givetvis,
att i vederbörande administrativa författningar böra införas bestämmelser i
ämnen, som lagen lämnat oreglerade.
En annan anmärkning, som hänför sig till flera av lagens paragrafer, gäller
den förkortade benämning — odlingslån —- som i förslaget använts för lån
från ifrågavarande fond. Då namnet å denna fond år 1926 ändrades från odlingslånefonden
till statens avdikningslånefond, skedde det i samband med att
viss förändring vidtogs beträffande de ändamal, för vilka lån från fonden
kunde beviljas. Det lärer vid sådant förhållande vara mindre lämpligt att nu,
om också endast med avseende å en förkortad benämning å lån från fonden,
återgå till det gamla namnet. Där i förslaget (1—6 §§) ordet odlingslån kommit
till användning torde det därför böra utbytas mot avdikningslån.
1 §•
Från totalbeloppet av ett beviljat avdikningslån kan man i allmänhet ej ens
tillnärmelsevis sluta till vilken belastning de särskilda i lånet delaktiga fastigheterna
komma att erhålla genom lånet. Med hänsyn härtill synes lånesummans
belopp icke behöva angivas i uppgift enligt första stycket av förevarande paragraf.
Ändras förslaget härutinnan, bör ej heller i andra stycket stadgas uppgiftsskyldighet
beträffande en sedermera meddelad föreskrift, att lånet skall
minskas.
I uppgiften jämlikt första stycket angående beviljat lån skulle angivas den
eller de fastigheter, som enligt arbetsplanen skola vinna förbättring genom företaget.
Då det kan inträffa, att lån icke sökes för alla av företaget berörda
fastigheter, torde uppgiften kunna begränsas till att avse de fastigheter, för
vilka lånet beviljats.
Med hänsyn därtill, att enligt 1926 års kungörelse om avdikmngslanen för
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
beviljande av lån förutsattes, att arbetsplan för företaget blivit upprättad vid
syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, kan i fråga om företag, varå nämnda
kungörelse är tillämplig, ej förekomma, att fastighet, som icke upptagits i den
om lånet först lämnade uppgiften, i följd av avvikelse från arbetsplanen vinner
delaktighet i företaget. Beträffande äldre företag har lagrådet inhämtat, att
det mycket sällan om ens någonsin hänt, att efter beviljande av ett odlingslån
avvikelse från arbetsplanen medfört delaktighet i lånet för en nytillkommen
fastighet. På grund liärav synes vad 1 § andra stycket i första och andra
punkterna innehåller om uppgifter till domstolarna för nu avsedda fall kunna
utgå.
2 §.
Det lärer icke vara till någon nytta att, på sätt i 2 § första stycket skett, till
närmare angivande av vad till fastighet är att hänföra uppräkna olika slag av
fastigheter. Denna uppräkning, som för övrigt är ofullständig, bör således
uteslutas.
Beträffande en omformulering av nyssnämnda stycke har lagrådet uttalat
sig i sitt allmänna yttrande angående förslaget.
5 §•
Uppgifter angående omständigheter, som efter avdikningslåns beviljande inträffat
och som beröra någon fastighets delaktighet i företaget eller häftande
för lanet, skola enligt förslaget i allmänhet genom meddelanden från länsstyrelserna
bringas till domarens eller rättens kännedom för anteckning i inskrivningsprotokoll
och inskrivningsböcker. I två fall har dock jämlikt bestämmelser
i denna paragraf vederbörande fastighetsägare att själv sörja för att anteckning
kommer till stånd, nämligen dels då han vunnit befrielse från delaktighet
i företaget i därför tidigare stadgad ordning — varmed lärer avses det fall att
jordägare jämlikt 76 § i 1879 års dikningslag avsagt sig båtnaden av företaget
— och dels då han till fullo betalt på fastigheten belöpande andel i odlingslånet.
Innebörden av förevarande paragrafs bestämmelser i övrigt är, att därest förhållande,
varom enligt 1 § andra stycket uppgift skolat lämnas av länsstyrelsen,
i följd av misstag eller försummelse icke blivit behörigen antecknat, fastighetsägare,
som har intresse av att anteckning sker, äger hos rätten begära anteckning
om förhållandet.
Det kan sättas i fråga, huruvida bestämmelser av sistnämnda art äro behövliga;
därest så anses, torde det vara lämpligast att, utan närmare angivande av
de fall som åsyftas, giva paragrafen en så allmän avfattning, att i densamma
stadgas rätt för fastighetsägaren att om han styrker ändring i förhållande, som
framgår av intecknings- eller fastighetsboken, få anteckning därom gjord såsom
i 4 § sägs.
C §•
I det allmänna yttrandet över förslaget har lagrådet hemställt om uteslutande
av denna paragraf.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
81
7 §.
Do i 7 § 2—7 inom. meddelade övergångsbestämmelserna torde kunna väsentligen
inskränkas och förenklas utan att tvekan vid lagens tillämpning behöver
uppstå.
Sålunda lärer den i 2 mom. upptagna allmänna bestämmelsen, att genom den
nya lagen ej sker ändring i vad hittills varit stadgat i avseende å förmånsrätt
för fordran, som uppkommit före lagens ikraftträdande, lämpligen kunna uteslutas.
Då genom den nya lagen reellt sett icke göres annan ändring i hittillsvarande
bestämmelser om förmånsrätten för ifrågavarande slags lån än att
densammas uppkomst knytes icke såsom förut vid anteckningen i jordeboken
utan vid det till tiden föregående beslutet om lånets återbetalning och fördelning,
är det självfallet, att en fordran, för vilken redan före lagens ikraftträdande
förmånsrätt uppstått, ej förlorar sin förmånsrätt genom den nya lagens
tillkomst. Och enär beträffande förmånsrätt av denna art tiden för dess uppkomst
icke medför någon verkan i prioritetsavseende, är det utan praktisk betydelse
i fråga om redan enligt äldre lag uppkommen förmånsrätt, huruvida denna
skall anses hava inträtt vid ena eller andra tidpunkten. Ej heller lärer föreligga
något praktiskt behov av ett uttryckligt lagstadgande till skydd för det företräde
framför enskild räntetagare, som kronan äger med avseende å lån, lämnade
före den 1 januari 1908.
Däremot måste naturligtvis i fråga om fordringar, som vid lagens ikraftträdande
ej äga förmånsrätt, utsägas, att om vid nämnda tid kronan har fordran
för lån från odlings- eller avdikningslånefonden, vilket ej blivit antecknat i
jordeboken, förmånsrätt, som i 2 § sägs, för sådan fordran uppkommer vid lagens
ikraftträdande eller, därest beslut om lånets återbetalning och fördelning
då ännu ej meddelats, när så sker.
I övrigt torde endast behöva uttalas, att vad den nya lagen stadgar om lämnande
av uppgift till domaren eller rätten samt om anteckning i inteckningsprotokollet
och i intecknings- eller fastighetsboken skall äga tillämpning jämväl
beträffande lån, som utbetalats före lagens trädande i kraft, därest sålunda föreskriven
åtgärd icke vidtagits på grund av förut gällande bestämmelser, och att
härvid skall iakttagas, att uppgift, som skulle hava meddelats före den 1 juli
1929, om lagen då varit gällande, skall lämnas omedelbart efter ikraftträdandet.
Då den nya lagen i motsats mot äldre lag utgår från att uppgift skall lämnas och
anteckning ske jämväl beträffande fastighet, som enligt hittillsvarande bestämmelser
ej upptagits i intecknings- eller fastighetsboken (huvudsakligen boställen
och utarrenderad kronojord), medför sist upptagna föreskrift, att uppgifter
angående tidigare beviljade lån för dylika fastigheter skola lämnas omedelbart
efter lagens ikraftträdande. Att uppgift enligt 1 § ej behöver lämnas, därest
förfarandet redan framskridit så, att beslut om lånets återbetalning och fördelning
meddelats, är självklart.
En kortare och mera betecknande rubrik å lagen vore önskvärd, exempelvis
lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 november
1912 (nr 277) om avlösning av vissa frälseräntor.
4 §.
Åt bestämmelsen om den anmälan, som i och för anteckning i lagfarts- och
inteckningsprotokollen skall göras, därest ansökning avslås, torde lämpligare
böra beredas plats uti ett andra stycke i lagens 10 §. Om nämnda bestämmelse
utgår ur 4 §, kan man beträffande efterföljande delar av paragrafen återgå till
den ursprungliga lydelsen med den jämkning, som föranledes därav, att ärende
angående anteckning om avlösningsansökan skall kunna förekomma även vid
stadsdomstol.
18 §.
Enligt förut i lagen lämnade föreskrifter åligger det vederbörande myndigheter
att draga försorg om att de anteckningar, som avses i 18 § första stycket,
bliva i förekommande fall verkställda. Att i förevarande lag giva en supplerande
bestämmelse för den händelse att samma föreskrifter icke blivit vederbörligen
iakttagna synes ej vara erforderligt. Lagrådet hemställer därför, att
första stycket av 18 § måtte uteslutas.
Slutstadgandet.
I överensstämmelse med vad lagrådet anfört vid 7 § av den föreslagna lagen
om förmånsrätt för avdikningslån och med iakttagande att, i olikhet med vad
som gäller beträffande avdikningslånen, fordran på grund av frälseränteförskott
ej kan hava uppkommit förr än länsstyrelsens beslut i ärendet meddelats,
finner lagrådet annat övergångsstadgande i nu förevarande lag ej vara erforderligt
än en bestämmelse, att om vid tiden för lagens ikraftträdande statsverket
har fordran för förskott, som ej blivit antecknat i jordeboken, sådan fordran
skall, sedan lagen trätt i kraft, äga förmånsrätt, som i 13 § sägs.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
33
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Ilans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 december 1928.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagradets
den 26 november 1928 avgivna utlåtande över de den 26 oktober 1928 till lagrådet
remitterade förslagen till lag med vissa bestämmelser i avseende a kronans
rätt vid återbetalning av lan från statens avdikningslanefond (odlingslån)
och till lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr
277) om avlösning av vissa frälseräntor.
Föredraganden anför:
»Såsom framgår av mitt anförande vid remissen till lagrådet, motsvara
de av lagrådet granskade lagförslagen i allt väsentligt de förslag, vilka på
sin tid utarbetats av jordabalkskommissionen. Skiljaktighet föreligger allenast
i sådana hänseenden, i vilka jämkning funnits påkallad med anledning
av vissa under tiden efter förslagens utarbetande tillkomna författningar. Den
överarbetning, vaTom lagrådet nu hemställt, hänför sig huvudsakligen till förslagens
formella avfattning; bland annat skulle från förslagen uteslutas vissa
bestämmelser, vilka kunna anses överflödiga eller i allt fall lämpligare kunna
meddelas i administrativ ordning. Då härigenom en avsevärd förenkling synes
stå att vinna och jag jämväl i övrigt finner vad lagrådet anfört till stöd för
ifrågasatta ändringar vara välgrundat, tillstyrker jag, att förslagen erhålla
den avfattning, som förordats av lagrådet. I enlighet härmed har jag latit
inom departementet omarbeta förslagen, därvid det först nämnda erhållit
rubriken lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån.»
Föredraganden hemställer, att förslagen i deras omarbetade skick måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 5 haft. (Nr 5.)
3