Kungl. Maj-.ts proposition nr 33.
1
Nr 33.
Kungl. Majds proposition till riksdagen angående täckande
medelst automobilskattemedel av kostnader för vissa
säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar; given
Stockholms slott den 1 februari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats
rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagenatt
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Th. Borell.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Borell:
Den s. k. trafiksäkerketskommittén avgav den 26 september 1907 betänkande
med förslag till, bland annat, lag angående korsning av enskild järnväg
för allmän trafik och väg. På grundval av kommitténs förslag avgav
sedermera ombudsmannen i järnvägsstyrelsen C. A. Hallström den 27 maj
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 26 hdft. (Nr 33.) si aa 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
1918 förslag till proposition, innehållande, bland annat, förslag till lag om
korsning mellan järnväg och väg eller gata. Berörda lagförslag, som avsåg
att reglera icke allenast frågan om korsning med enskild järnväg ntan även
frågan om korsning med staten tillhörig järnväg, innehöll i fråga om bestridandet
av kostnaderna för anordnande eller ändring av korsning, bland
annat, följande.
Järnvägens ägare skulle, då fråga vore om korsning mellan järnväg och
allmän väg eller gata, därest planen för vägen eller stadsplan, vari gata vore
upptagen, fastställts tidigare än planen för järnvägen, bestrida kostnaderna.
I motsatt fall skulle kostnaderna bestridas av de väg- eller gatuhållningsskyldiga.
Hade fastställandet av planen för järnvägen skett samma dag som
fastställandet av planen för viigen eller av stadsplan, vari gatan funnes upptagen,
skulle kostnaderna bestridas till hälften av järnvägens ägare och till
hälften av de väg- eller gatuhållningsskyldiga. Skulle någon vilja med enskild
väg korsa redan befintlig järnväg, borde kostnaderna därför bestridas
av vägintressenterna. Ändring eller flyttning av korsning på grund av
ändrade förhållanden skulle bestridas av järnvägens ägare eller vederbörande
väg- eller gatuintressenter, allteftersom de ändrade förhållanden, som
föranlett behovet av ändringen eller flyttningen, vore att hänföra till järnvägen
eller till vägen eller gatan. Sistberörda regler skulle däremot icke
tillämpas i fråga om hållande av grind eller ombesörjande av bevakning vid
korsning i plan. Därest det efter korsningens anordnande skulle visa sig
erforderligt att uppsätta grind eller anordna bevakning, skulle nämligen enligt
förslaget kostnaderna därför drabba den, som haft att bestrida kostnaderna
för korsningens anordnande.
Nu berörda förslag hava hitintills icke föranlett någon åtgärd.
I skrivelse den 7 maj 1923 avgåvo väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
järnvägsstyrelsen gemensamt förslag till kungörelse angående varningsmärken
och säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan järnväg
och väg.
Över förslaget avgåvos utlåtanden av samtliga länsstyrelser och framställdes
därvid i vissa fall erinringar mot att i förslaget icke intagits någon
bestämmelse angående fördelningen av kostnaderna för de säkerhetsanordningar,
som enligt förslaget vore avsedda att bringas till utförande.
För att erhålla såvitt möjligt enhetliga, efter den tilltagande automobiltrafiken
å vägarna anpassade bestämmelser utfärdade därefter Kungl. Maj:t
den 23 maj 1924 kungörelse (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar
m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och
väg. Med uppsättande av föreskrivna varningsmärken medgavs sedermera
uppskov till den 1 oktober 1925 och med genomförandet av övriga i kungörelsen
föreskrivna säkerhetsanordningar beviljades anstånd till den 1 oktober
1926, utom i vad angick korsning mellan järnväg och enskild väg, i vilket
avseende anståndet utsträcktes till den 1 oktober 1927. Enligt berörda kungörelse
åligger det järnvägs innehavare att i enlighet med närmare angivna
bestämmelser vid korsning i samma plan mellan järnväg och väg dels uppsätta
och i fullgott skick underhålla varningsmärken och i förekommande
fall säkerhetsanordningar, dels ock fullgöra viss bevakning. I kungörelsen
utsäges emellertid, att vad sålunda förordnats icke har avseende å frågan,
Kungl. Maj:ts proposition nr 33. 3
vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna för vidtagande av om förmälda
åtgärder.
I skrivelse den 28 februari 1925 hemställde Svenska järnvägsföreningen,
bland annat, att till täckande av de enskilda järnvägarnas kostnader för
vidtagande av de i 1924 års ovan omförmälda kungörelse föreskrivna anordningar
måtte få användas erforderligt belopp av automobilskattemedel.
Föreningen ansåge det fullt rimligt och skäligt, att nämnda medel finge användas
till täckande av berörda kostnad. Dessa anordningar hade nämligen
tillkommit uteslutande i anledning av motortrafikens uppkomst och
starka utveckling.
I skrivelse den 14 mars 1925 hemställde järnvägsstyrelsen, bland annat,
att före inträdet av den tidpunkt, vid vilken de i 1924 års kungörelse påbjudna
anordningarna senast skulle vara vidtagna, bestämmelser måtte utfärdas
rörande vem som i olika fall skulle bära kostnaderna för anordningarna,
att dessa bestämmelser avfattades i huvudsaklig överensstämmelse
med de principer, som kommit till uttryck i Hallströms ovanberörda förslag,
samt att, då ifrågavarande säkerhetsanordningar måste anses hava i
väsentlig grad nödvändiggjorts av den växande motorfordonstrafiken, möjlighet
måtte beredas att erhålla bidrag av automobilskattemedel till anordningarnas
utförande och vidmakthållande även i de fall, där kostnaderna enligt
förenämnda principer skulle åvila statens järnvägar.
I skrivelse den 3 april 1925 angående vissa ändringar uti ifrågavarande
kungörelse anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bland annat, att då
1924 års kungörelses bestämmelse om skyldighet för järnvägarna att utföra
föreskrivna säkerhetsanordningar icke hade avseende på frågan, vem slutligen
skulle vidkännas kostnaderna därför, densamma tydligen innebure, att
kostnaderna ej alltid borde drabba järnvägarna. Beträffande de allmänna
vägarna funnes ett väghållningsdistrikt eller en stad, som kunde betraktas
som huvudintressent i vägen och som motpart till järnvägen ifråga om utgörande
av kostnaderna. I fråga om de enskilda, allmänneligen befarna
vägarna funnes emellertid ej någon dylik motpart bestämd, även om en
faktisk huvudintressent i vägen skulle kunna angivas. Det vore högeligen
önskvärt, att lagbestämmelser om kostnadernas utgående i fråga om vägkorsningar
bleve utarbetade.
I ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte för ändamålet särskilt
tillkallade sakkunniga den 14 november 1925 avgivet betänkande med förslag
till förordning om fördelning av automobilskattemedel samt till kungörelse
med närmare bestämmelser angående fördelningen av automobilskattemedlen
berördes jämväl frågan om automobilskattemedlens användning
till täckande av kostnader för säkerhetsanordningar vid järnvägsövergångar.
Styrelsen och de sakkunniga anförde härom, att i den mån kostnaderna
för sådana åtgärder, som vidtoges i enlighet med 1924 års kungörelse,
bleve ålagda vederbörande väghållningsskyldiga och således ansåges
böra påläggas väghållningen, några principiella hinder icke syntes föreligga
för att vägdistriktet härför skulle kunna tilldelas bidrag i vanlig ordning.
Inom kommunikationsdepartementet
år 1928
upprättad
promemoria.
4 Kungl, Maj.ts proposition nr 33.
Däremot lade gällande bestämmelser uppenbarligen hinder i vägen för järnväg
att för sina kostnader för samma ändamål åtnjuta bidrag av automobilskattemedel.
Styrelsen och de sakkunniga ville ej förneka skäligheten av att
även järnväg skulle kunna erhålla bidrag av automobilskattemedel till sådana
anordningar, som avsåge trafiksäkerhetens höjande för vägtrafikens del, men
då utredning ännu ej förelåge angående de totala kostnaderna för här
ifrågavarande åtgärder eller efter vilka grunder dessa slutligen borde åläggas
vägväsendet eller drabba järnvägarna, hade det synts styrelsen och de sakkunniga
icke möjligt föreslå grunder för statsbidrag till järnvägarna för
ifrågavarande ändamål.
Järnvägsstyrelsen hemställde i skrivelse den 7 december 1925, att Kungl.
Maj:t måtte besluta, att kostnaderna för i 1924 års kungörelse föreskrivna
och på statens järnvägar till utförande ankommande anordningar måtte gäldas
med automobilskattemedel. Styrelsen anförde därvid, att det torde vara
obestridligt, att ifrågavarande anordningar påkallats av den senare än järnvägstrafiken
tillkomna och i ständig ökning stadda automobiltrafiken. Det
maste anses i liög grad befogat, att denna trafik även finge vidkännas kostnaderna
för de anordningar, som blivit påkrävda att utföras till dess fromma.
I anledning av sålunda föreliggande framställningar utarbetades inom kommunikationsdepartementet
i början av år 1928 en promemoria angående täckande
medelst automobilskattemedel av kostnader för de i kungörelsen den 23 maj
1924 (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar in. m. vid
korsningar i samma plan mellan järnväg och väg föreskrivna anordningar;
och infordrades häröver yttranden från samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter Svenska järnvägsföreningens
hörande.
I berörda promemoria anfördes, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande:
Såsom framgår av vad ovan anförts, har frågan såväl om vem som skulle
vidkännas kostnaderna för vidtagande av i 1924 års kungörelse föreskrivna
säkerhetsanordningar som om sättet för täckande av samma kostnader under
en följd av år varit föremål för beaktande. Slutlig ställning till frågan
om kostnadernas fördelning har emellertid ännu icke intagits. Olägenheten
härav har gjort sig särskilt märkbar vid bestridandet av de av ifrågavarande
anordningar föranledda engångskostnaderna. Att genom lag reglera frågan
om kostnadsfördelningen förutsätter en vidlyftig och komplicerad lagstiftning.
I varje fall kunde näppeligen därigenom lösas frågan om de redan nedlagda
kostnadernas fördelning, då man i förevarande fall näppeligen kunde giva
den ifrågasatta lagstiftningen retroaktiv verkan. Man skulle alltså för den
stora mängden av utförda arbeten vara hänvisad till det enda för närvarande
till buds stående medlet, nämligen att genom rättegång få frågan avgjord.
Ett sådant resultat skulle icke vara tilltalande. Utom det att domstolarna
skulle belastas med ett synnerligen stort antal vidlyftiga och svårbedömda
rättegångar, vilka först efter lång tid kunde väntas slutförda, skulle såväl
järnvägarna som väghållningsdistrikten eller städerna betungas med betydande
besvär och kostnader för tekniska utredningar, hörande av vittnen och sakkunniga
samt övriga rättegångskostnader, allt utgifter utan motsvarande nytta.
Orsaken till att järnvägarna hittills med anledning av de genom ovannämnda
Knntfl. A faj:ts proposition nr rf rf.
författning dem Ålagda förpliktelserna icke i större utsträckning anhängiggjort
rättegångar av ifrågavarande slag läror ock vara att söka i obenägenheten
att anliängiggöra ett sä stort antal kostsamma och alltid till sin utgång
ovissa rättegångar, innan det blivit klarlagt, att frågan icke kunde lösas
på annat sätt — närmast genom bidrag av automobilskattemedel — vilket
järnvägarna av flera skäl ansett sig äga grundad anledning antaga vara möjligt.
Vid bedömande av möjligheterna att lösa den nu föreliggande frågan
annorledes än genom rättegång måste ihågkommas, att man icke annorledes
iin genom lagstiftning kan betaga parterna deras möjlighet att fn sin betalningsskyldighet
prövad av domstol, där de ej själva gå in därpå. Med utgångspunkt
från att den andel av ifrågavarande kostnader, som skäligen kunde
anses falla på vägintresset, helt skulle bestridas av automobilskattemedel,
under det att den kostnadsandel, som beräknades belöpa på järnvägarna,
helt skulle bäras av dessa, kunde saken ordnas på följande sätt. Järnväg,
som efter utfärdandet av förenämnda förordning den 23 maj 1924 fått vidkännas
kostnad för säkerhetsåtgärd, varom här är fråga, och som funne
denna åtgärd helt eller delvis föranledd av vägtrafiken, skulle till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ingiva till Konungen ställd ansökan om bidrag av
automobilskattemedel till bestridande av denna kostnad med belopp motsvarande
den andel av kostnaden, som kunde anses belöpa på vägintresset.
Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föranstaltat om eventuellt erforderlig
komplettering av förebragt utredning, skulle handlingarna därifrån
översändas till vederbörande länsstyrelse, som efter hörande av vederbörande
väghållningsdistrikt eller stad hade att med eget yttrande återställa handlingarna
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sedan sistnämnda styrelse
med eget utlåtande överlämnat ärendet till Kungl. Maj:t, skulle Kungl. Maj:t
bestämma, huruvida och till vad belopp bidrag skulle utgå. Sådant bidrag
skulle ej till järnvägen utbetalas, med mindre järnvägen på bindande sätt
avstode från rätt att föra talan mot vederbörande väghållningsdistrikt eller
stad om deltagande i kostnaden. Därest järnväg, som ej åtnöjdes med beviljat
bidrag, vägrade avgiva dylik förbindelse, skulle frågan om bidrag till
järnvägen vara förfallen och för järnvägen återstå att väcka rättegång mot
väghållningsdistriktet eller staden. Därest väghållningsdistrikt eller stad i
denna rättegång bleve ålagd betalningsskyldighet, skulle distriktet eller
staden givetvis få bidrag av automobilskattemedel, motsvarande det utdömda
ersättningsbeloppet, där ej distriktet eller staden själv föranlett, att för högt
belopp utdömts.
Beträffande fastslåendet av de principer, som skulle läggas till grund för
den här ifrågasatta fördelningen av kostnaderna mellan järnvägs- och vägintresset,
bör man givetvis i första hand utgå från nu gällande rättsgrundsatser.
1 lag givas emellertid inga regler att tillämpas vid ett dylikt avgörande,
och praxis på området kan ej sägas lämna fullständig ledning.
Gäller frågan kostnader för anordningar vid korsning, som föranletts av nytillkommen
trafikled, synes antagligt, att med tillämpning av prioritetsgrundsatsen
den, som har att svara för den nytillkomna trafikleden, i allmänhet
får bära kostnaderna. Något rättsfall, som direkt bestyrker detta antagande,
är icke känt, men eu dylik grundsats har inom likartade områden kommit
till uttryck inom lagstiftningen. Börande frågan om vem som skall svara
för kostnaderna för anordningar, som vid redan befintlig korsning måst vidtagas
till följd av inträffade förändrade förhållanden, föreligga i två fall avgöranden
i högsta instans. I ena fallet (se Kungl. Maj:ts dom den 11 september
1917, N. J. A. 1917:386) var fråga om kostnaderna för ombesörjande
av bevakning. Som skäl för järnvägens skyldighet att i detta fall bära kostnaderna
åberopades i den dom, som slutligen fastställdes, såväl den om
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
ständigheten, att vägen fanns vid järnvägens anläggande, som ock att den
fara, som med befintliga anordningar vid korsningen förelåge för vägtrafiken,
orsakades av järnvägstrafiken. Men till att trafiken å vägen under tiden
efter järnvägens tillkomst betydligt ökats togs icke liänsyn. Det andra fallet
(se Kungl. Maj:ts dom den 2 oktober 1922, N. J. A. 1922: 424) rörde vägövergångars
breddning samt därav nödvändiggjorda ändringar i vägbomsanordningar.
Aven här voro vägarna äldre än järnvägen. Yäghållarna förklarades
skyldiga att vidkännas kostnaderna på den grund, att behovet av utvidgningarna
föranletts uteslutande av ökad trafik å vägarna. I sistnämnda fall
har tidsprioriteten med avseende å trafikledernas tillkomst icke fått inverka,
utan kostnaderna hava lagts på den, som hade att svara för den trafikled,
till vilken de ändrade förhållandena varit att hänföra.
Vid den nu ifrågasatta fördelningen synes huvudregeln lämpligen bliva
den, att, när fråga är om kostnad för anordning, vilken föranletts av en nytillkommen
trafikled, den, som har att svara för berörda trafikled, ensam
skall bära kostnaden, varemot, när fråga är om anordning, som vid redan
befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade förhållanden, kostnaden
skall bäras av den, som har att svara för den trafikled, till vilken de
ändrade förhållandena äro att hänföra.
Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av bidrag enligt sålunda angivna
grunder torde följande upplysningar få meddelas. Enligt uppgifter,
som lämnats av järnvägsstyrelsen för statens järnvägar och av Svenska järnvägsföreningen
för de enskilda järnvägarna, uppgå järnvägarnas engångskostnader
för genomförande av genom omförmälda kungörelse den 23 maj
1924 påbjudna säkerhetsanordningar till följande belopp:
1) för TcryssmärTcens anbringande: Kronor
för statens järnvägar........................................................................ 140,000
» enskilda » 230,000
2) . för anordningar, varigenom järnvägen vinner besparing i bevakningsIcostnaderna:
för
statens järnvägar.......................................................................... 374,000
» enskilda » 667,000
3) för övriga anordningar:
för statens järnvägar.................... 1,060,000
» enskilda » 1,389,000
Då kryssmärkena måste anses såsom ett nödvändigt tillbehör till järnväg,
ingalunda erforderligt uteslutande på grund av automobiltrafiken, synas järnvägarna
böra själva helt vidkännas kostnaderna för dessa märken, liksom
väghållningsdistrikten fått bestrida kostnaderna för de varningstecken vid
järnvägskorsning, som föreskrivas i motorfordonsförordningen. Likaså torde
järnvägarna få själva vidkännas kostnaderna för de anordningar, som med
stöd av författningen vidtagits i syfte att vinna besparing i dittillsvarande
utgifter för bevakning av vägkorsning. Härefter återstår alltså ett belopp
av tillhopa 2,449,000 kronor, som kan ifrågakomma till fördelning mellan
järn vägsintresset och vägintresset. Av detta belopp belöpa omkring 600,000
kronor på säkerhetsanordningar vid enskilda vägar.
Bidraget till ifrågavarande kostnader, vilka till den del, de beräknas falla
på vägintresset, i de flesta fall så gott som uteslutande föranletts av automobiltrafiken,
har såsom ovan nämnts förutsatts skola utgå av automobilskattemedel.
I den mån bidraget avser korsning å stads område och således skall
täckas av städernas andel i automobilskattemedel, torde det böra utgå av
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
utjämningsandelen, då ju Kungl. Maj:t endast disponerar denna del av stadernas
autorn obil skattemedel. Bidrag till anordning vid korsning å landsbygden
bör utgå ur vederbörande låns automobilskattefond. Skulle därvid
något läns fond i högre grad betungas, lärer skiilig hänsyn därtill tagas vid
utjämningsandelens fördelning.
I överensstämmelse med principerna för automobilskattemedlens användning
borde måhända från statsbidrag undantagas anordningar vid korsning
med enskild väg. I de fall, då dylika anordningar framtvingats av autom
obiltrafik en, synes dock bidrag av automobilskattemedel kunna utgå, särskilt
med hänsyn till de stora svårigheter, som i allmänhet torde möta för
järnvägen att utfå någon del av kostnaderna hos intressenterna i den enskilda
vägen ävensom för en rättvis fördelning mellan vägintressenterna inbördes
av den på dem fallande kostnadsandelen.
Hur stor del av ovan omförmälda belopp, 2,449,000 kronor, som vid en
blivande prövning skulle komma att falla på vägintresset och alltså behöva
helt täckas av automobilskattemedel, kan icke nu med någon större säkerhet
bedömas, men det synes dock som om ett belopp motsvarande två tredjedelar
eller i runt tal 1,600,000 kronor borde vara för ändamålet tillräckligt.
Därest dessa kostnader fördelas på minst två år, lärer påfrestningen på
automobilskattemedlen icke bliva allt för betydande.
Även uppkommande frågor om täckandet av kostnader för hädanefter vidtagna
anordningar av ifrågavarande slag torde kunna lösas efter nu angivna
grunder.
I de över promemorian avgivna yttrandena tillstyrktes däri framlagda
förslag i stort sett nära nog enhälligt. Sålunda rådde enighet därom, att
bidrag av automobilskattemedel borde utgå till ifrågavarande ändamål.
Beträffande frågan, huruvida statsbidrag skulle utgå till anordning vid
Tcorsning med enskild väg, ställde sig länsstyrelsen i Stockholms län avvisande
häremot, under det att länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län ansågo,
att med allmän väg borde i förevarande hänseende jämställas sådan enskild
väg, som allmänneligen befares.
I fråga om de i promemorian angivna reglerna för fördelningen av kostnaderna
för anordningar vid järnvägskorsningar framställdes i några fall erinringar.
Sålunda anförde länsstyrelsen i Älvsborgs län bland annat:
I promemorian föreslås, att nytillkommen trafikled skall svara för nödiga
anordningar, men när fråga är om anordning, som vid redan befintlig korsning
måste vidtagas till följd av förändrade förhållanden, kostnaden skall
bäras av den, som har att svara för den trafikled, till vilken de ändrade
förhållandena äro att hänföra. Mot den första principen torde ingen annan
invändning vara att göra än att den i praktiken är mycket betungande för
nya företag. Då kostnaderna för vägarnas del skulle bäras av bilskattefönden,
blir det egentligen de nya järnvägarna, som på detta sätt skulle bli
betungade. Vad åter den andra regeln beträffar, blir dess tillämpning
synnerligen betungande för väghållarna d. v. s. automobilskattemedlen, och dess
rättvisa kan starkt ifrågasättas. Den står som synes i bestämd strid mot
det första av de i promemorian återgivna prejudikaten, som just handlar om
kostnader för bevakning, nödvändiggjord av ökad trafik å landsvägen.
I promemorian har emellertid undersökts de ekonomiska konsekvenserna
av tillämpningen av de föreslagna reglerna för kostnadsfördelning av järnvägarnas
utgifter i anledning av 1924 års förordning. Efter frånräknande
Yttranden.
8
Kungl. Majits proposition nr 33.
av vad som odelat bör åligga järnvägarna att gälda skulle till fördelning
återstå ett belopp av c:a 2 V, million kronor. Härav beräknas, att ca 1 6
million eller omkring två tredjedelar av kostnaderna borde falla på vägmtresset
ocli gäldas med bilskattemedel. Den kvotdel, vartill man kommit,
ger osökt anledning till övervägande, huruvida man ej kunde bereda järnvägarna
den önskade ekonomiska hjälpen utan tillämpning av rätt så tvivelsamma
principer, vilka den ena gången onödigt hårt träffa järnvägen och
den andra väghållningsskyldiga. Två tredjedelar har blivit en klassisk siffra
för statliga bidrag till vägbyggnad och vägförbättring. Kunde man ej helt
enkelt föreskriva, att engångskostnader för skyddsanordningar enligt 1924
års lag till två tredjedelar skola bekostas av bilskattemedel — framtida
underhållskostnader av järnvägarna? Det bleve visserligen en mera summalisk,
men därför enligt länsstyrelsens mening icke mindre rättvis lösning
än den i promemorian föreslagna. I alla händelser bleve den vid tillämpningen
enklare.
Länsstyrelsen i Hallands län ifragasatte, att kostnaden för anordningar,
vilka vid redan befintlig korsning föranletts av motortrafiken, alltid skulle
bestridas med en tredjedel av järnvägsförvaltningen och två tredjedelar av
automobilskattemedel.
Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslog, att sedan kostnadens fördelning
mellan vägintresset och järnvägsintresset blivit fastslagen, vägintressets anpart
av kostnaden skulle bestridas av de väghållningsskyldiga med en tredjedel
eller den mindre del, Kungl. Maj:t bestämde, och återstoden av sagda
anpait av automobilskattemedel. Länsstyrelsen erinrade dock härvid, att
lagändring vore erforderlig för att de väghållningsskyldiga skulle kunna få
sig ålagd andel i kostnaden.
Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län framhöllo,
att fördelningen av kostnaden för säkerhetsanordning vid korsning, som
flyttas vid trafikleds omläggning, borde äga rum efter samma grunder, som
skulle tillämpas beträffande redan förefintlig korsning.
Järnvägsstyrelsen ansåg det icke råda tvivel om att behovet av säkerhetsanordningar
vore att hänföra uteslutande till ändrade förhållanden betiäffande
vägtrafiken, varför alla kostnader för dylika anordningar borde
täckas med automobilskattemedel. Därest allenast bidrag till ifrågavarande
kostnader skulle komma att utgå, syntes lämpligast att en gång för alla bestämdes,
med vilken procent bidraget skulle utgå.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslog, att engångskostnaderna för
kryssmärken och övriga säkerhetsanordningar — dock ej för dem, som
medförde besparing i bevakningskostnaderna — skulle bestridas av vägintresset,
varemot underhålls- och driftkostnaderna skulle bäras av järnvägsintresset.
Mot förslaget, att kryssniärkena alltid skulle bekostas av järnvägen, framställdes
erinran av länsstyrelsen i Västernorrlands län, järnvägsstyrelsen
och Svenska järnvägsföreningen, vilka ansågo att kostnaderna för dylika
märken skulle helt eller delvis bestridas av automobilskattemedel.
Beträffande behandlingen av ansökning om bidrag till ifrågavarande ändamål
anfördes i några yttranden, att proceduren borde kunna något förenklas.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
Länsstyrelsen i Kronobergs län frinnliöll vidare, att anspråk på ersättning
av automobilskattemedel borde göras gällande inom viss tid från åtgärdens
vidtagande för att vinna beaktande.
Slutligen framhölls i åtskilliga utlåtanden, att jämväl frågan om bestridande
av kostnaden för underhåll och drift av säkerhetsanordning borde i
förevarande sammanhang upptagas till prövning.
I detta sammanhang må jämväl nämnas, att överrevisorerna för granskning
av statens trafikerade järnvägars samt statens järnvägsbyggnaders räkenskaper
och förvaltning för år 1927 i sin i september 1928 avgivna berättelse
beträffande nu ifrågavarande kostnader, med hänsyn till de icke obetydliga
belopp, som här vore i fråga, framhållit önskvärdheten ur statens järnvägars
synpunkt av att spörsmålet om kostnadernas slutliga bestridande snart
vunne sin lösning och att därvid statsbaneföretaget icke betungades med
utgifter, som hänförde sig till de med automobilismens starka utveckling
ändrade förhållandena med avseende å vägtrafiken.
I utlåtande häröver har järnvägsstyrelsen kraftigt understrukit detta uttalande
av överrevisorerna.
I skrivelse den 13 oktober 1928 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
hava de jämlikt av Kungl. Maj:t givet bemyndigande
den 18 november 1927 tillkallade järnvägseJconomisakkunniga framlagt förslag
angående täckande av kostnaderna för vissa anordningar vid korsning mellan
järnväg och väg ävensom hemställt, att ärendet måtte bringas till avgörande
vid 1929 års riksdag.
De sakkunniga hava, bland annat, anfört följande:
Spörsmålet vem som i det särskilda fallet skulle vidkännas kostnaderna
för korsningsanordningarna kunde icke anses vara juridiskt fullt utrett.
Oavsett det slut, vartill man vid strängt juridisk prövning av rättsförhållandet
mellan väg- och järnvägsintressena kunde komma, syntes det emellertid
de sakkunniga uppenbarligen icke skäligt att belasta järnvägarna med kostnader
för ett annat, nytillkommet trafikmedel, automobilerna. Det vore icke
möjligt eller rimligt att bortse från den fullständigt genomgripande förändring
i avseende på vägarna och vägtrafiken, som inträtt genom automobiltrafikens
starka utveckling. Vägtrafiken och vägarnas funktion vore icke längre av
samma art som förut. Det vore en helt ny trafikform, som uppväxt och
visserligen begagnade vägnätet, men emedan den vore av ett helt nytt slag
i själva verket krävde, att vägarna i olika avseenden väsentligt omändrades.
Till dessa erforderliga förändringar hörde även anordningarna vid korsningar.
Den nya maskindrivna formen av trafik hade tillika blivit eu konkurrent till
järnvägarna, och det kunde näppeligen vara rimligt, att järnvägarna, genom
konkurrensen försvagade till sin ekonomi och hämmade i sin utveckling,
skulle bära kostnader, som krävdes för det nytillkomna trafikmedlets obehindrade
utveckling. Om järnvägarna tidigare kunnat anses skyldiga vidkännas
uppoffringar för att icke hämma vägarnas i allmänhet lokalt betonade
trafik, så kunde dock icke därav följa skyldighet att bekosta ombyggnader
för att vägarna skulle kunna betjäna helt nya trafikuppgifter. För automobilismens
utveckling vore anordnandet av icke blott säkra utan även bekväma
järnvägsövergångar av stor betydelse. Med minst lika stort skäl och till
lika stor nytta för automobilismen torde automobilskattemedel kunna an
Bihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 26 häft. (Nr 33.) 8i 29 2
Övorreviso
rerna.
Järnvägsekonomisakkunnigas
förslag.
Yttranden.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
vändas till sådana ändamål som till eu mångfald andra arbeten, såsom kurvrätningar,
backsänkningar m. m. Med de allmänna principerna för automobilskattemedlens
användning stode användningen till nämnda ändamål i fullgod
överensstämmelse.
De sakkunniga funne det sålunda utan tvekan skäligt och riktigt, att de
i allt väsentligt för automobiltrafikens skull i enlighet med 1924 års kungörelse
tillkomna säkerhetsanordningarna bekostades med automobilskattemedel.
I enlighet med vad i den under våren 1928 inom kommunikationsdepartementet
utarbetade promemorian anförts borde huvudregeln vid kostnadsfördelningen
vara, att, när fråga vore om kostnad för anordning, vilken
föranletts av en nytillkommen trafikled, den, som hade att svara för berörda
trafikled, ensam skulle bära kostnaden, varemot, när fråga vore om anordning,
som vid redan befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade
förhållanden, kostnaden skulle bäras av den, som hade att svara för den
trafikled, till vilken de ändrade förhållandena vore att hänföra. Härvid
förutsattes, att de kostnader, som befunnes falla på vägintresset, helt skulle
bestridas av automobilskattemedel, under det att järnvägarnas kostnadsandel
helt skulle bäras av dessa.
De sakkunniga ansåge skäligt, att på sålunda angivet sätt bestredes anläggningskostnaderna
icke blott för de i 1924 års kungörelse angivna särskilda
säkerhetsanordningarna utan jämväl för de i samma kungörelse föreskrivna
varningsmärkena (kryssmärkena). Dessa senare torde nämligen vara
tillkomna för den snabbgående landsvägstrafiken, vilken behövde på långt avstånd
erhålla eu iögonenfallande underrättelse om annalkandet till järnvägsövergång.
Det vore ju ock någonting nytt, som aldrig förut föreskrivits i
lag eller förordning eller i järnvägarnas koncessioner. Beträffande anordningar
av här förevarande slag, genom vilka järnväg vunne besparing i
bevakningskostnaden, borde gälla, att på järn vägsintresset skulle anses falla
och således av järnvägen bestridas ett belopp motsvarande det efter 5 %
kapitaliserade värdet av den årliga driftkostnadsbesparingen. Från järnvägarnas
sida torde intet vara att erinra mot att statsbidrag till anläggningskostnad
utbetalades allenast under villkor, att järnvägen på bindande sätt
avstode från rätt att föra talan mot vederbörande väghållningsdistrikt eller
stad om deltagande i samma kostnad. Även framdeles ujnpkommande frågor
om täckande av kostnader för hädanefter vidtagna anordningar av ifrågavarande
slag borde lösas efter enahanda grunder. Det vore önskvärt, att
vid prövning av ansökningar om statsbidrag tillämpades en enklare procedur
än den i kommunikationsdepartementets promemoria angivna.
Beträffande slutligen kostnader för underhåll och drift av ifrågavarande
anordningar syntes dessa i regel skäligen kunna fördelas på järnvägs- och
vägintresset efter enahanda grunder som engångskostnaden. Härvid kunde
de sakkunniga emellertid icke föreslå annan utväg än att överenskommelse
i varje särskilt fall bleve träffad mellan vederbörande järnväg samt väghållningsdistrikt
eller stad. Det torde få antagas, att sådan överenskommelse i
allmänhet skulle kunna träffas i godo, och att rättegång om fördelning av
underhålls- och driftkostnad merendels icke skulle behöva förekomma, sedan
avgörande träffats rörande engångskostnaden.
Över järnvägsekonomisakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstvrelsen,
Svenska järnvägsföreningen, Svenska vägföreningen, Svenska
vägstyrelsernas förbund och Kungl. automobilklubben.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
11
De myndigheter, vilka förut avgivit yttranden över ovannämnda inom
kommunikationsdepartementet utarbetade promemoria, hava nu i stort sett
vidhållit sina däri gjorda uttalanden.
Beträffande frågan, huruvida bidrag av automobilskattemedel över huvud
taget borde utgå för ändamålet, har Svenska vägstyrelsernas förbund ställt
sig avvisande.
Vidkommande frågan, huruvida statsbidrag må utgå till anordning vid
korsning med enskild väg, har Svenska vägföreningen — under förklaring att
principen, att kostnad för av nytillkommen trafikled föranledda anordningar
skulle bäras av denna trafikled, vore praktisk och lämplig — ansett enskild
viig, som övergått till allmän, böra räknas som nytillkommen väg.
I fråga om reglerna för fördelningen av kostnaderna hava några länsstyrelser
ansett en allmän föreskrift om bestämd fördelningskvot böra utfärdas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län liar föreslagit, att alla åtgärder för genomförande
vid statens järnvägar av 1924 års förordning skola bekostas av statens
järnvägar, varemot beträffande de enskilda järnvägarna frågan borde
lösas genom överenskommelse eller genom hänvändelse till domstol. Länsstyrelsen
i Jönköpings län har ifrågasatt, att bidrag av automobilskattemedel
skola utgå efter samma grunder som för vägförbättringar i allmänhet samt
återstående anläggningskostnad med lika belopp fördelas på vederbörande
järnväg och väghållningsdistrikt. Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat,
att fördelningen av kostnaderna bör avgöras av en skiljenämnd.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt som princip, att kostnaderna
skola fördelas mellan de olika intressena i mån av den nytta, de anses äga
av anordningen. Enligt denna princip skulle vid anläggning av ny väg icke
vägintresset ovillkorligen ansvara för kostnaden för säkerhetsanordningen.
Mot de sakkunnigas förslag att kryssmärken skola bekostas av automobilskattemedel
har erinran framställts av så gott som samtliga hörda myndigheter
och enskilda sammanslutningar med undantag av järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska järn vägsföreningen, vilka tillstyrkt
de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelsen i Alvsborgs län har föreslagit, att all nyanskaffning, således
även av kryssmärken, men med avdrag av det efter 5 % kapitaliserade värdet
av järnvägens driftbesparing, skulle bekostas av automobilskattemedel, varemot
järnvägarna skulle bekosta underhåll och drift.
Vidkommande de sakkunnigas förslag beträffande bestridande av kostnader
för anordningar, genom vilka järnväg vunne besparing i bevakningskostnader,
hava några länsstyrelser uttalat, att förslaget ej föranledde erinran. Länsstyrelsen
i Hallands län har ansett kapitaliseringen böra ske efter 4 %.
Järnvägsstyrelsen vill icke ifrågasätta att erhålla ersättning för dessa
kostnader.
Beträffande slutligen frågan om bestridande av kostnaden för underhåll
och drift av säkerhetsanordning anse, förutom väg- och vattenbyggnads
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
Departements
chefen.
styrelsen, några länsstyrelser denna kostnad böra bestridas av järnvägarna.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser kostnaden böra fördelas med lika belopp
å järnvägen och väghållningsdistriktet.
De säkerhetsanordningar, som järnvägarna blivit ålagda utföra enligt kungörelsen
den 23 maj 1924, hava i stort sett betingats av automobiltrafiken s
kraftiga utveckling. Det synes vid sådant förhållande uppenbart, att det ej
kan anses med rättvisa och billighet förenligt, att järnvägarna själva skola
slutligen alltigenom vidkännas de i förevarande hänseenden uppkomna kostnaderna.
I kungörelsen har jämväl uttryckligen stadgats, att densamma icke
har avseende å frågan om kostnadsfördelningen.
Det i omförmälda promemoria framlagda förslaget kan icke göra anspråk
på att utgöra en ur teoretisk synpunkt uttömmande lösning av förevarande
spörsmål. En sådan lärer icke kunna åstadkommas utan en invecklad lagstiftning,
vilken dock näppeligen skulle kunna givas retroaktiv verkan. Att
ovan berörda förslag emellertid är ägnat att tillgodose ett starkt behov,
framgår av det alldeles övervägande gillande, varmed det mottagits av de
myndigheter och övriga vederbörande, som yttrat sig.
De i kungörelsen avsedda anordningarna bestå i dels uppsättande av s. k.
kryssmärken, dels anordnande, allt efter olika förhållanden, av grindar eller
bommar ined bevakning, ljussignaler och ringklockor.
I avseende å kryssmärkena anser jag, i likhet med vad i promemorian uttalats,
någon ersättning ej böra ifrågakomma. Likaledes delar jag den i promemorian
uttalade uppfattningen, att järnvägarna själva böra få vidkännas kostnaderna
för de anordningar av ifrågavarande slag, som medföra besparing i
bevakningskostnader. Det må erinras, att, såsom jag i det föregående nämnt,
järnvägsstyrelsen förklarat sig icke vilja ifrågasätta att erhålla ersättning för
sistnämnda kostnader.
Beträffande övriga anordningar synes det skäligt, att ersättning utgår i den
mån de orsakats av vägintresset. Härvid torde man hava att välja mellan
det i promemorian föreslagna förfaringssättet att i varje särskilt fall uppskatta
järnvägsintressets och vägintressets andelar i kostnaderna eller att,
såsom i en del yttranden föreslagits, verkställa fördelningen efter en på förhand
bestämd kvot. Sistnämnda förfarande skulle onekligen medföra en betydande
förenkling av ersättningsärendenas handläggning. Med hänsyn till
den växlande anpart, som i de särskilda fallen torde komma på respektive
intressen, synes ett sådant summariskt förfarande, hur lämpligt det i och för
sig må vara, knappast vara ur rättvisans synpunkt tillfredsställande. Aven
om det får antagas, att järnvägsintressets och vägintressets andelar skola
visa sig i allmänhet stanna omkring proportionen 1: 2, torde det vara påkallat,
att möjlighet till justeringar hålles öppen och att alltså prövningen
sker från fall till fall. Hos Kungl. Maj:t torde dock ersättningsfrågorna böra
om möjligt avgöras på en gång för större grupper.
I ett utlåtande har ifrågasatts, att den del av kostnaden för säkerhetsanordning,
som beräknades falla å vägintresset, ej skulle helt gäldas av automo
-
Kungl. Maj:ls proposition nr 33.
13
bil skattemedel utan till någon de], exempelvis eu tredjedel, av de vägliållningsskyldiga.
I vanliga fall anses det ju av synnerlig vikt, att de väghållningsskyldiga
själva få vidkännas viss andel i vägliållningskostnaden, för att
ej sparsamhetsintresset skall slappas. Samma skäl föreligger ej bär, då det
är järnvägens innehavare, som under vederbörlig kontroll bär att ombesörja
arbetet och väl i regel får själv vidkännas någon del av kostnaden. Skulle
i något fall onödigt dyrbara anordningar hava kommit till användning, lärer
det lätteligen observeras vid ärendets prövning och bidraget i motsvarande
man nedsättas. Vidare måste hållas i minnet, att syftet med förevarande
förslag är att genom godvilliga uppgörelser undvika rättegångar, och dylika
uppgörelser underlättas uppenbarligen i hög grad, om, på siitt jag vill förorda,
vägintressenternas andel av kostnaderna helt täckes av automobilskattemedel.
Som villkor för utbekommande av kostnadsbidrag bör uppställas,
att järnvägen avgiver förbindelse att avstå från anspråk på ersättning av
vederbörande vägintressenter.
Enligt promemorian skulle bidrag utgå även för anordningar vid korsningar
med enskild väg, som allmänneligen befares. I de flesta fall torde dessa
anordningar hava orsakats av autoinobiltrafiken. Det synes skäligt att, då
så är fallet, bidrag av automobilskattemedel får utgå i enahanda omfattning
som för anordningar vid korsning med allmän väg. Såsom i promemorian
framhållits, är detta också påkallat såväl med hänsyn till svårigheterna att
utfå någon del av kostnaderna hos intressenterna i den enskilda vägen som
för en rättvis fördelning mellan vägintressenterna inbördes av deras kostnadsandel.
Yad i övrigt beträffar den omfattning, vari bidrag av automobilskattemedel
bör beredas, synes bidraget böra begränsas till att avse engångskostnaderna
för sådana anordningar enligt berörda kungörelse den 23 maj 1924, som betingats
av förhållandena vid tiden för kungörelsens ikraftträdande. Icke minst
i betraktande av den till sin storlek mycket ovissa statsutgift, som en vidsträcktare
rätt till ersättning skulle innebära, samt svårigheten att med bestämdhet
kunna påräkna, att medel härför skola finnas tillgängliga, torde
det vara lämpligt att stanna vid den nu föreslagna gränsen.
De närmare bestämmelserna angående förfarandet torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela. För ingivande av ansökning om bidrag torde
viss tid böra utsättas. Det torde lämpligen kunna föreskrivas, att sådan
ansökning, ställd till Kungl. Maj:t, skall vara ingiven till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
före den 1 januari 1930.
Enligt den i promemorian verkställda kostnadsberäkningen antogs det till
fördelning mellan vägintresset och järnvägsintresset ifrågakommande beloppet,
omkring 2,450,000 kronor, komma att med omkring två tredjedelar eller i runt
tal 1,600,000 kronor falla på vägintresset. Häremot har en länsstyrelse samt
järnvägsstyrelsen gjort gällande, att säkerhetsanordningarna framkallats av automobiltrafiken
i högre grad än den sålunda beräknade kostnadsfördelningen
utmärkte, i följd varav den å vägintresset fallande kostnadsandelen alltså skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 26 häft. (Nr 33.) 8i 29 3
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
hava beräknats för lågt. I enahanda riktning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uttalat sig. Såsom redan i förenämnda promemoria antytts, lärer
det icke vara möjligt att på förhand bilda sig en säker uppfattning i förevarande
avseende.
På sätt i promemorian föreslagits, torde ifrågavarande kostnadsandel,
i den mån den avser korsning å stads område och således skall täckas av
städernas andel i automobilskattemedel, böra utgå av utjämningsandelen. I
fråga om anordning vid korsning å landsbygden torde den böra utgå ur
vederbörande läns automobilskattefond. Skulle därvid något läns fond i
högre grad betungas, lärer, såsom i promemorian anförts, skälig hänsyn därtill
få tagas vid utjämningsandelens fördelning. Enligt verkställda beräkningar
torde av de under budgetåret 1929/1930 inflytande automobilskattemedlen
på städernas utjämningsandel komma 1,464,000 kronor och på länens
automobilskattefonder 14,088,000 kronor. Landsbygdens utjämningsandel
beräknas komma att uppgå till 4,392,000 kronor. Därest vägintressets andel
i nu berörda kostnader skulle komma att väsentligt överstiga vad som beräknats
eller eljest medföra en med hänsyn till övriga ändamåls behöriga
tillgodoseende för stark belastning av ifrågavarande medelstillgångar, lärer
den utvägen få anlitas att fördela kostnaderna på flera år, något som även
kan bliva nödvändigt på den grund, att prövningen av ifrågavarande ärenden
måste taga en avsevärd tid i anspråk.
För genomförandet av nu ifrågasatta åtgärder synes ändring av gällande
förordning om fördelning av automobilskattemedel icke vara erforderlig.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till bestridande av kostnaderna för vissa jämlikt kungörelsen
den 23 maj 1924 (nr 318) angående varningsmärken och
säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan
järnväg och väg vidtagna anordningar må utgå bidrag enligt
ovan förordade grunder, beträffande säkerhetsanordningar vid
järnvägskorsningar å stads område av utjämningsandelen av
städernas automobilskattemedel och ifråga om sådana anordningar
vid järnvägskorsningar å landsbygden av de särskilda
länens automobilskattefonder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.