Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

1

Nr 231.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående överenskommelse
mellan Svenska staten och Trafikaktiebolaget GrängesbergOxelösund
beträffande tillämpningen av § 19 i 1927 års
malmavtal; given Stockholms slott den 3 maj 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Nils Wohlin.

ZJtdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mai 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik,
Boeell, von Steyeen, Malmbeeg, Lindskog, Bissmaek, Johansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, anmäler uppkommen
fråga angående överenskommelse mellan Svenska staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund beträffande tillämpningen av § 19 i 1927 års
malmavtal och anför därvid:

Enligt § 19 mom. 1 av 1927 års malmavtal mellan Svenska staten, å ena,
samt Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund, i det följande kallat TGO,
m. fl., å andra sidan, har TGO förbundit sig att begränsa exporten av malm
från de Grängesbergs gruvaktiebolag tillhöriga gruvor i Grängesberg, så att
densamma efter år 1927 ej överstiger en miljon ton årligen.

Sedan den av Kungl. Maj:t utsedde ledamoten i TGO:s styrelse, generaldirektören
T. Nothin i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 22
maj 1928 — med förmälan att TGO förvärvat vissa andra gruvfält i GrängesBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 195 håfl. (Nr 231.) 1

§19 mom.
1 i 1927 års
malmavtal.

Förordnande
för kommerserådet
Sidenvall
att utöva
kontroll.

2

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 231.

berg, däri rätten till brytning icke vore begränsad, och att brytningen syntes
komma att anordnas gemensamt å bolagets förutvarande och nyförvärvade
gruvfält — framhållit önskvärdheten av att frågan om malmbrytningens
omfattning och exportkvantiteternas storlek följdes av någon av Kungl. Maj:t
förordnad sakkunnig, har Kungl. Maj:t den 6 juli 1928 förordnat kommerserådet
K. J. F. Sidenvall att intill utgången av år 1929 utöva kontroll över
tillämpningen av bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf.

P. M. av
kommerserådet

Sidenvall.

Gruvor.

Uti en den 19 november 1928 dagtecknad promemoria angående kontroll
av export av malm från Grängesberg har Sidenvall anfört:

Grängesbergs gruvaktiebolag äger följande utmål i Grängesberg:

Strandgruvan

Storstensgruvan

Stelliogruvan

Rännaregruvan

N:a Dobbkärrs- eller Björkgruvan

S:a Dobbkärrs- eller Mossgruvan

Södra Grind- eller Gloppgruvan

Vävspolsgruvan

Bergsbobrottet

Abäckshyttebrottet

Saxhyttebrottet

Norhyttebrottet

Sunnansjöbrottet

Gonäsbrottet

Rävvålabrottet

hela:

Prästklacken
Gamla Västansjöbrottet
Nya Västansjöbrottet
Per Daniels gruvan
Timmergruvan
Sjustjärnsbrottet
Storbotten
Malingsbobrottet
Västgötmossgruvan
Stora Ryssgruvan eller Bredsjöbrottet

Plutogruvan
Morgruvan
Grangruvan

och hälften av:
Enkullgruvan
Klenshyttebrottet
Ellengruvan.

Gruvbolaget äger dessutom 830 av 1,000 aktier i Västra Ormbergs gruvaktiebolag.
Dessa gruvor, som ej brytas f. n., torde ej beröras av bestämmelsen
om exportbegränsningen.

Beräkning »t Efter ordalydelsen i § 19 i 1927 års malmavtal borde måhända malmen
»xportkranti- anses som exporterad först då den avsändes från Oxelösund. Då emellertid
teten- skeppningen därifrån huvudsakligen är säsongskeppning och regleras med
hänsyn till hinder för skeppning från Luleå, kan avsändningen pr kalenderår
räknat bliva ganska ojämn och helt olika brytningen av exportmalm i
gruvorna och avsändningen därifrån till Oxelösund. Det torde bättre motsvara
avsikten med bestämmelsen om begränsning av exportkvantiteten om
malmen räknas som exporterad, då den lämnat gruvan, i den mån icke av
bolaget visas att avräkning skall ske i anledning av malmleverans till inhemska
förbrukare. Kontrollen skulle även underlättas härigenom, då järnvägens
uppgifter om sådan malm kunde läggas till grund för bestämning
av exportkvantiteten.

Malmen bör därför anses som exporterad, då den såsom för export färdig
produkt lämnar gruvan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. ;{

Traiikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund bedriver emellertid brytning
av exportmalm i Grängesberg icke blott inom ovan angivna Grängesbergs
gruvaktiebolag tillhöriga gruvor utan även inom egna, från Stora Kopparbergs
bergslags aktiebolag inköpta gruvor. Då rätten till malmexport från
dessa senare gruvor icke är begränsad, måste alltså den exporterade kvantiteten
uppdelas på de båda olika grupperna av gruvor och gruvandelar.

Enär uppfordringen och den vidare behandlingen av det brutna berget
från de båda grupperna av gruvor sker i ett sammanhang, kan kvantiteten
från vardera gruppen erhållen färdig malm icke fastställas genom direkt
vägning utan måste densamma beräknas.

o Alla nu ifrågavarande utmal äro anvisade före 1885, varför deras gränser Utmålspå
djupet ej skola räknas lodrätt utan i lika fallande med gruvan. Denna s''''äll6erregel
kan emellertid i förevarande fall icke strikt tillämpas efter ordalydelsen.

Därvid inverkar i synnerhet att malmerna bilda en mot väster något konvex
båge, varför, om de tvärs över malmerna gående utmålsgränserna utdragas,
dessa småningom sammanlöpa åt öster. Det torde därför bliva nödvändigt,
att för beräkningen av utmålens gränser på djupet utgå från en allmän
stryknmgsriktning för samtliga malmer inom exportfältet. Behovet av en
sådan allmän ^ stryknmgsriktning gjorde sig redan gällande under åren
1910 1913, da en särskild nämnd arbetade för reglering av gränserna

mellan Stora Kopparbergs bergslags aktiebolags och Grängesbergs gruvaktiebolags
malmområden inom exportfältet. Den av denna nämnd antagna allmänna
strykningsriktningen synes även nu lämpligen böra komma till
användning.

Därvid borde, på sätt nämnden föreslagit, de norra och södra gränslinjerna
för utmål, som räcka över en malms hela bredd, i avseende å samma malm
vridas omkring sina mittpunkter i malmen i dagen så att de bliva vinkelräta
mot den allmänna strykningsriktningen, under iakttagande av att
malmarean inom de verkliga och de konstruerade utmålsgränserna bliva
lika stora. Vertikalplanen genom de så erhållna nya utmålsgränserna skulle
sedan utgöra de norra och södra utmålsgränserna för ifrågavarande malm.

För sådana utmål, som endast täcka en del av malmbredden, kan ett
liknande förfaringssätt icke tillämpas, utan torde det för dessa vara lämpligast
att låta utmålshörnen mot djupet förflytta sig i mot den allmänna
strykningsi iktningen vinkelräta vertikalplan efter den vid ifrågakommande
del av fyndigheten rådande medelstupningen, som för varje etage bestämmes
med hjälp av gruvkartan. Ett dylikt beräkningssätt är erforderligt för
Enkullgruvan, Åkergruvan, Käll- och Lönnfallsgruvorna. För Enkullgruvan
skulle den av ovan åberopade nämnd utlagda profillinje 11 tjäna till ledning,
för Åkergruvan profillinje 7 samt för Käll- och Lönnfallsgruvorna profillinje
2.

För att kunna verkställa en uppdelning av den erhållna malmkvantiteten Fördelning av
pa de olika utmålsgrupperna måste först fastställas, huru mycket malm- malmen på
haltigt berg, som uttagits från de särskilda utmålsgrupperna. Vikten av olika *?ruPPer
dessa bergkvantiteter kan antingen bestämmas genom direkt vägning eller av utmå1''
ock uträknas med ledning av den inom varje utmål utbrutna volymen av
fyndigheten. Den förra metoden, av vilken noggrannare resultat är att
påräkna, bör komma till användning i alla de fall, där de tekniska anordningarna
medgiva att den tillämpas, under det att beräkning på grund av
utbruten volym endast kommer till användning, där så icke är fallet. För
att kunna bestämma den under ett kalenderår inom varje ifrågakommande
utmål utbrutna volymen erfordras, att gruvkartan omedelbart vid varje

Sammanträde
den 13 december
1928.

4 Kungl. May.ts proposition Nr 231.

årsskifte kompletteras, så att av densamma noggrann uppgift erhålles om
de särskilda arbetenas läge vid denna tidpunkt. Den viktskvantitet berg,
som erhålles av varje kubikmeter av fyndigheten vid nu använd brytnmgsmetod,
måste bestämmas genom direkta observationer. Det är nämligen
möjligt att utvinningen, d. v. s. ton malmhaltigt berg per kubikmeter ut*
bruten fyndighet, blir olika inom olika delar av fyndigheten på grund av
dennas växlande beskaffenhet även om endast de verkligen utbrutna partierna
medtagas i beräkningen och alltså avdrag göras för sådana gråbergspartier
inom fyndigheten, som vid brytningen kvarlämnas.

För beräkning av den malmkvantitet, som belöper sig på den salunda
bestämda kvantiteten malmhaltigt berg från vardera av de båda utmålsgrupperna,
torde det icke finnas någon annan möjlighet an att rakna med
den generella malmprocenten för hela fältet under det år beräkningen avser.
De tekniska anordningarna tillåta nämligen icke en direkt bestämning av
den från endast en viss del av malmfältet erhållna malmkvantiteten och
en uppskattning av olika malmprocenter enligt subjektiva grunder torde
vara allt för osäker. Genom att de båda utmålsgrupperna ligga mflatade
i varandra, torde man kunna påräkna en utjämning härav i så liog grad,
att resultatet av beräkningarna kan anses tillfredsställande för sitt ändamal.

Vid ett den 13 december 1928 hållet sammanträde för överläggning
rörande tillämpning av § 19 i malmavtalet, därvid närvarit statens revisor
hos TGO f. d. landshövdingen J. Widén, generaldirektören Nothin, kommerserådet
Siden vall, TGO:s verkställande direktör kommerserådet G. Dillner samt
direktörerna B. Forsgrén och Nils Hedberg, uttalades, enligt protokollet över
sammanträdet, icke någon avvikande mening beträffande promemorians innehåll.
I protokollet anföres vidare:

I anslutning till och med instämmande i den i promemorian uttalade
principen att för bestämmande av storleken av den årliga exporten från
Grängesbergs gruvfält malmen skulle anses exporterad, då malmen lämnar
gruvan, i den mån icke bolaget visar att avräkning skall ske i anledning
av malmleverans till inhemska förbrukare, framhölls att med uttrycket
»lämnat gruvan» borde avses, att malmen i exportfärdigt skick borttorts
från uppfordringsschakt, anriknings- eller sovringsverk, vare sig malmen
omedelbart avsänts från gruvfältet eller därstädes lagrats. ~~ ~ , .

Fråga hade uppstått, huruvida ordalagen i malmavtalets § 19 möjligen
kunde giva anledning till den tolkningen, att bolaget skulle hava rätt att,
utöver den fastställda årskvantiteten 1 miljon ton, under senare år exportera
en kvantitet, motsvarande vad bolaget under något eller några tidigare
år under avtalstiden icke kunnat exportera av den medgivna årskvantiteten.
Med anledning härav antecknades, att, ehuru avtalets formulering kunde
giva anledning till olika tolkning, likväl, enär vid avtalsförhandlingarna
avsetts att i möjligaste mån vidmakthålla en jämn brytningskyantitet i
Grängesberg, det måste anses vara avtalets innebord, att TGO icke skulle
hava sådan rätt som ovan angivits.

Det antecknades vidare såsom ostridigt, att, genom upphävandet av de
tidigare statsavtalen, TGO måste anses hava avstått från sm ratt pa grund
av tidigare avtal att, utöver den fastställda årskvantiteten, exportera vad
bolaget intill den 1 oktober 1927 icke hunnit exportera av de for tidigare

år medgivna årskvantiteterna. ..... , , ,

Härefter debatterades frågan i vad mån försäljning av malm till inhemska

Kung/. Maj:tu proposition Nr 231.

5

förbrukare skulle anses ske enbart från Grängesbergs gruvaktiebolags utmål
eller ej, men skulle någon ståndpunkt ej för det dåvarande intagas till
denna fråga.

Vid sammanträde med styrelsen för TGO den 22 december 1928 före- Sammanträde
drogos omförmälda promemoria och protokoll, och framhöll styrelsen först,
att de uttalanden, som i protokollet av den 13 december 1928 gjorts angående
TGO:s rätt att exportera restpartier, s. k. »utfallna kvantiteter», dels
under nuvarande avtals giltighetstid dels ock från tiden före nuvarande
avtals ikraftträdande, innebure, att bolaget avstode från en tolkning, som
bolaget tidigare gjort gällande. Därefter förklarade styrelsen, att styrelsen
icke hade något att erinra mot de i promemorian och protokollet gjorda
uttalandena under förutsättning att de jämväl från statens sida lämnades
utan erinran.

Med överlämnande av nyssberörda promemoria samt protokoll från samman- Skrivelse från
trädena den 13 och den 22 december 1928 har därefter generaldirektören bt<Sentant''T*"
Nothin i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 8 januari 1929
— med förmälan att den tolkning av kontraktet, varom, enligt vad de överlämnade
handlingarna utvisade, enighet vunnits, syntes stå i noggrann

TOO:s

styrelse.

överensstämmelse med vad som åsyftats med malmavtalet — hemställt, att
chefen för finansdepartementet ville utverka Kungl. Maj:ts förklaring, att
de grunder rörande kontrollen över exporten av malm från Grängesbergs
gruvfält, varom enighet vunnits vid sammanträdet den 13 december 1928,
måtte av Kungl. Maj:t lämnas utan erinran.

Sedan kommerskollegium och justitiekanslersämbetet anmodats att av- Kommersgiva
yttrande i ärendet, har kommerskollegium i skrivelse den 25 januari *oWes^“OT1929
meddelat, att kollegium icke hade något att erinra mot den av generaldirektören
Nothin gjorda hemställan.

Justitiekanslersämbetet har i yttrande den 31 januari 1929 — med’ för- Justitiemälan
att ämbetet icke kunde finna annat än att Sidenvalls uppfattning, ämbetet
att efter ordalydelsen av § 19 mom. 1 malmen måhända borde anses exporterad
först då den avsändes från Oxelösund, vore riktig — vidare anfört
i huvudsak följande:

Justitiekanslersämbetet kan emellertid icke jäva Siden valls uppfattning,
att den princip han förordat skulle bättre motsvara avsikten med bestämmelsen
om begränsning av exportkvantiteten. Och då Sidenvall i detta
sammanhang synes vilja göra gällande, att tillämpning av den utav honom
förordade principen skulle främja en jämnare brytning av exportmalm i
gruvorna och avsändningen till utskeppningsorten, tillåter sig justitiekanslersämbetet
framhålla, hurusom det av riksdagens skrivelse 1927 nr 312
framgår, att åtminstone beträffande de norrländska gruvorna, vilka ju utgöra
huvudföremålen för avtalet, hänsynen till en jämn och säker sysselsättning
för arbetarstammen icke lämnats åsido. För justitiekanslersämbetet torde

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

Ny skrivelse
från statens
representant
i TGO:s
styrelse.

därför näppeligen föreligga tillräckliga skäl att ställa sig direkt avstyrkande
till en sådan förklaring, varom Nothin hemställt.

Remisshandlingarna giva dock icke anledning till annat antagande, än att
den förordade principen innebär en brytning med vad förut tillämpats.
Och bestämmelser om begränsning av exporten från ifrågavarande gruvor
i Grängesberg hava ju funnits sedan avsevärd tid tillbaka. Varken remisshandlingarna
eller den i kungl. proposition nr 241 till 1927 års riksdag
förekommande, ganska knapphändiga motiveringen till ovan berörda 19 §
giva heller anledning antaga, att riksdagen haft att räkna med möjligheten
av att i uttrycket export inrymma vad som nu avses. Under sådana
omständigheter kan justitiekanslersämbetet för sin del icke förorda, att
Kungl. Maj:t lämnar den av Nothin begärda förklaringen utan riksdagens
bemyndigande.

Sedan generaldirektören Nothin lämnats tillfälle att taga del av justitiekanslersämbetets
utlåtande, har han, till närmare belysning av den föreliggande
frågan, i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 13
februari 1929 — efter att hava erinrat om, att redan i 1907 års malmavtal
fanns inryckt en bestämmelse om begränsning av exporten utav malm från
de Grängesbergs gruvaktiebolag tillhöriga gruvorna i Grängesberg — vidare
anfört:

En motsvarande bestämmelse har intagits även i 1927 års statsavtal.
Med undantag för själva exportkvantiteten, vilken nu är fastslagen till en
miljon ton om året, äro ordalagen i båda kontrakten, så vitt nu är ifråga,
identiskt desamma, nämligen följande: »Trafikaktiebolaget Grängesberg—

Oxelösund förbinder sig att begränsa1 exporten av malm från de Grängesbergs
gruvaktiebolag tillhöriga gruvor i Grängesberg så att densamma
efter år — — — ej överstiger — — — ton årligen. Denna förbindelse
gäller även för det fall, att Grängesbergs gruvaktiebolags gruvor skulle
komma i annan ägares band. Varder denna förbindelse under något år
överträdd, skall Trafikbolaget under påföljande år till staten erlägga ett
vite, beräknat etc.»

Vid den tid, då 1927 års statsavtal upprättades, ägde Stora Kopparbergs
Bergslags Aktiebolag (i det följande benämnt Bergslaget) ett antal gruvor
och utmål, vilka lågo insprängda mellan Gruvbolagets gruvor; till andra
gruvor återigen hade de båda bolagen samäganderätt. Man hade därför
sett sig föranlåten att bryta malmen gemensamt, varefter en approximativ
fördelning av malmen verkställdes. Efter vad jag inhämtat uppgjordes, så
vitt nu är i fråga, mellanhavandet mellan Bergslaget och Gruvbolaget på
följande sätt: Den del av Bergslagets malm, som exporterades, nedsändes till
Oxelösund och lades på samma lager som Gruvbolagets malm. Bergslaget
ägde sedermera att från det gemensamma lagret i Oxelösund uttaga så mycket
malm, som enligt beräkningarna tillhörde Bergslaget. Vid årets slut gjordes
en noggrann beräkning över hur mycket malm som i verkligheten brutits
å Bergslagets respektive Gruvbolagets andelar i exportfältet. Med ledning
av denna beräkning omräknades de kvantiteter av exportlagret i Oxelösund,
vilka rätteligen borde tillhöra Bergslaget respektive Gruvbolaget. Därest
Bergslaget något år icke exporterat någon malm, skedde omräkningen i
stället å den i Grängesberg eventuellt lagrade malmen.

1 Uti en not i skrivelsen erinras, att i 1907 års avtal här användes ordet »inskränka» i
stället för begränsa».

Kungl. Maj:tu proposition Nr 231.

Begränsningen ifråga om exporträtten gällde allenast Gruvbolagets gruvor
eller gruvandelar, här nedan för korthetens skull benämnda de »bundna
gruvorna», men däremot icke de Bergslaget tillhöriga gruvorna eller gruvandelarna,
nedan benämnda de »fria gruvorna». Givet är att så länge olika
intressenter ägde de »bundna» och de »fria» gruvorna och därigenom framtvingades
en vidräkning emellan intressenterna rörande huru mycket malm,
som skulle anses hava brutits inom de olika gruvfälten, en tillräckligt
effektiv kontroll beträffande efterlevnaden av den i statsavtalen stadgade
begränsningen av exporten från de »bundna» gruvorna kunde ske genom
beräkning av utskeppningen från exportlagret i Oxelösund.

Efter att hava omnämnt bland annat, att TGO vid slutet av år 1927 inköpt
de Bergslaget tillhöriga gruvor och gruvandelar i Grängesbergsfältet, vilka lågo
insprängda mellan Gruvbolagets gruvor eller ägdes gemensamt med detta bolag,
att det sålunda fortfarande formellt sett visserligen var olika ägare till de
»bundna» och de »fria» gruvorna, men att, då Trafikbolaget och Gruvbolaget
hade gemensam ledning och gemensamma intressen, de båda grupperna
praktiskt taget kommit att tillhöra samma ägare och därmed möjligheten
uteslutits av att förlägga en effektiv kontroll över exportkvantiteten från de
bundna gruvorna enbart till utskeppningsliamnen, samt att staten alltså
måste träda in och beräkna även huru mycket som i verkligheten brötes
från de respektive gruvområdena, liar generaldirektören Nothin vidare uttalat
följande:

På sätt nyss nämnts föranleda de ändrade äganderättsförhållandena en
undersökning från statens sida av huru mycket malm, som årligen brytes
inom de »bundna» och inom de »fria» gruvområdena var för sig. Sidenvall
utgår i sin promemoria därifrån, att denna kontroll, som alltså ovillkorligen
måste äga rum, samtidigt skall ligga till grund för bestämmandet
av exportkvantiteten från de »bundna» gruvorna, under det att justitiekanslersämbetet
förmenar, att detta bestämmande, vid en bokstavlig tolkning
av 1927 års avtal, fortfarande bör hänföra sig till utskeppningssiffrorna.

Huruvida en kontroll i enlighet med justitiekanslersämbetets uppfattning
över huvud är möjlig att genomföra kan med fog ifrågasättas. Det bör
nämligen ihågkommas, att brytningen från de båda gruvområdena ingalunda
kommer att ske i samma proportion olika år och ej heller i samma
proportion som utskeppningen från exporthamnen. Dessa omständigheter ha
tidigare ej berett några svårigheter, enär gruvbolaget då ansetts berättigat
att till ett kommande år exportera de malmkvantiteter, som ej uttagits ett
föregående år. Men läget blir ett annat, om bolaget ej längre anses hava
en dylik rätt till utjämning av exportkvantiteterna mellan olika år. Därest
ej brytningen inom de båda områdena skiljes åt och malmen upplägges i
skilda upplag — något som åtminstone vad brytningen angår icke torde
vara tekniskt genomförbart — synes eu kontroll i Oxelösund kunna ifrågasättas
allenast på så sätt, att beräkningar verkställas rörande de tontal malm,
som från de båda olika områdena dels ingå i lagret i exporthamnen vid
årets början dels ock nedfraktats under året, varefter man på basis av dessa
beräkningar söker fastslå huru många procent av den under året exporterade
malmen, som bör beräknas å de »bundna» respektive de »fria» gruvorna.

Då på sätt nyss nämnts proportionen mellan de malmkvantiteter, som
levererats från de »bundna» och från de »fria» gruvorna kommer att vari -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

era år från år, kan därvid frågan huruvida kontraktet efterlevts komma
att besvaras olika, allt eftersom man beräknar, (att fastslå huru därmed förhåller
sig i verkligheten torde vara omöjligt) att exporten skett från lagret
vid årets början eller genom utskeppning av den under året nedfraktade
malmen. Ett dylikt resultat är givetvis mindre tillfredsställande.

Den omständigheten att malmen, på sätt justitiekanslersämbetet framhåller,
icke kan anses exporterad förrän den avsändes från Oxelösund bör ej utesluta,
att kontrollen över kontraktets efterlevnad förlägges där den lämpligast
kan ske. Erinras må, att beträffande de Norrbottniska malmfälten kontrollen
ansetts böra läggas ej på utskeppningshamnarna utan redan vid avsändningen
med järnväg.

Vid ett ståndpunktstagande till Sidenvalls förslag synes emellertid främst
böra vara avgörande om kontrollens förläggande till brytningsplatsen medför
några konsekvenser, som kunna anses strida mot statsmakternas syftemål
med malmavtalet. Denna fråga torde kunna obetingat besvaras nekande.

Vid förhandlingarna såväl till 1922 som 1927 års statsavtal ansågs det
vara av allmänt intresse påkallat, att i den mån sådant kunde anses erforderligt,
tillförsäkra arbetarna å de olika arbetsplatserna någorlunda jämnt
arbetstillfälle. Uttryckliga bestämmelser i sådant syfte återfinnas i § 5 av
1922 och § 24 av 1927 års statsavtal. För Grängesbergs samhälle och befolkningen
där måste det givetvis anses önskvärt, att gruvbrytningen hålles
i så jämn omfattning som möjligt, vilket vinnes ju närmare gruvmynningen
som beräkningen av exportkvantiteten lägges. I sak synes också justitiekanslersämbetet
närmast ansluta sig till Sidenvalls promemoria. Uti det avgivna
utlåtandet yttras nämligen bland annat, att ämbetet icke kunde jäva
Sidenvalls uppfattning, att den princip han förordat skulle bättre motsvara
avsikten med bestämmelsen om begränsning av exportkvantiteten. Den betänksamhet,
som synes återspegla sig i justitiekanslersämbetets yttrande, att
»näppeligen tillräckliga skäl föreligga att ställa sig direkt avstyrkande» till
den av mig ifrågasatta förklaringen, torde därför mindre hava avseende å
själva sakfrågan såsom det sammanhang, vari uttalandet göres, annars skulle
giva anledning förmoda, utan sannolikt mera vara föranledd av ämbetets
ståndpunkt, att fråga vore om en formell ändring av 1927 års avtal.

Då justitiekanslersämbetet i detta hänseende åberopar, att den av Sidenvall
förordade principen »innebär en brytning med vad förut tillämpats»,
så torde ej hava beaktats det förhållande, att Gruvbolaget hittills ansetts
berättigat att ett följande år exportera vad som ej uttagits ett föregående.
Med en dylik tolkning av bolagets exporträtt skulle den av Sidenvall föreslagna
kontrollen ingalunda innebära något avbrott från tillämpad praxis.
Anses nämligen Gruvbolaget hava rätt till en genomsnittsexport av en
miljon ton om året är det tämligen likgiltigt, var kontrollen lägges, då
resultatet i allt fall blir detsamma på längre tid sett. Först när fråga
blir om att ej längre godkänna överskjutande av en restkvantitet från ett
år till ett annat, aktualiseras i viss mån spörsmålet om var kontrollen bör
förläggas.

På grund av vad ovan framhållits, har jag ansett mig kunna i min
skrivelse den 8 januari 1929 som min åsikt uttala, att den tolkning av
1927 års statsavtal, varom enighet vunnits mellan, å ena sidan, mig såsom
statens representant i Tralikbolagets styrelse, f. d. landshövding Widén såsom
statens revisor i bolaget och kommerserådet Sidenvall såsom statens
kontrollant över malmexporten samt, å andra sidan, representanter för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 9

bolaget, »stå i noggrann överensstämmelse med vad som åsyftats med 1927
års statsavtal».

Ehuru liggande något vid sidan om frågan av malmkontraktets tolkning
i nu förevarande fråga, bör dock här erinras därom, att en beräkning av
Gruvbolagets export, grundad på utlastningen i Oxelösund, även skulle
kunna medföra en e.j obetydlig olägenhet för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags
export av Gellivare-malm. Förhållandet är nämligen det, att med
hänsyn till kundernas intresse att erhålla en någorlunda jämn malmtillförsel
exporten lagts så, att huvuddelen av Grängesbergs-malmen exporteras
under de månader, då sjöfarten på Luleå är stängd. Skulle Gruvbolaget
till följd av tillämpningen av ovannämnda kontrollprinciper bliva bundet i
sin handlingsfrihet, är det att befara att bolaget, för att vara fullt säkert
att kunna exportera sin miljon ton, skulle anse sig böra frångå nämnda
princip, varigenom en för staten såsom delägare i det Norrbottniska malmbolaget
menlig svårighet skulle kunna drabba exporten av Gellivare-malm.

Det inträffar också, att sistnämnda bolag önskar forcera sin export av Gellivare-malm
för att därmed 1''å mindre lager vid Luleå-seglationens slut. Det
har då varit vanligt, att Gx-ängesbergsbolaget fått eftersätta sina leveranser
av Grängesbergs-malm några månader inpå nästa år. Sådana modifikationer
kunna göras genom det Sidenvallska systemet men omöjliggöras, om
slutkontrollen förlägges till Oxelösund.

Det torde i detta sammanhang böra erinras därom, att de svårigheter, som
skulle uppstå i avseende å dels exporten av Gellivare-malm och dels den
kontinuerliga brytningen i Grängesbergs Exportfält, icke förelågo under de
kontraktsförhållanden, som voro gällande före 1927 års statsavtal. Enligt
de tidigare avtalen hade Grängesbergsbolaget nämligen ostridigt rätt att
under senare år exportera de kvantiteter, som bolaget under ett år icke
hunne bryta eller exportera. Med den tolkning av 1927 års statsavtal,
varom man nu i detta sammanhang skulle ena sig, skulle Grängesbergsbolaget
däremot icke hava denna möjlighet.

I sin förevarande skrivelse har generaldirektören Nothin slutligen erinrat
därom, att statsavtalen begränsat blott rätten till export av malm, däremot
ej försäljningen till inhemska förbrukare. För ett bedömande av i vilken
omfattning brytning skett för export måste dock fastslås, huru försäljning
till inhemska förbrukare skall avräknas från brytningskvantiteterna å de
»bundna» och de »fria» gruvorna. Vid de förut omförmälda överläggningarna
hade enighet ej kunnat vinnas om liuru kontraktet borde tolkas
i denna del, varför frågan härom lämnades öppen. Därest de tolkningsfrågor,
varom enighet vunnits, ansåges vara av beskaffenhet att böra föreläggas
riksdagen, syntes samtidigt nu antydda ännu svävande fråga om
möjligt böra bringas till en lösning efter förhandling med tralikbolaget.

Vid anmälan av förevarande ärende inför Kungl. Maj:t den 15 mars 1929 Departements anförde

jag, att jag i likhet med statens representant i TGO:s styrelse ansåg, chefen den 15
•• »i , , , n .. , _ mars 1939.

att spörsmålet om kontrollen over malmexporten från Grängesberg icke

lämpligen borde företagas till avgörande utan att därvid tillika reglerades

den på exportbegränsningen inverkande frågan, till huru stor del den malm,

som komme att av TGO levereras till inhemska förbrukare, skulle anses

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

levererad från de äldre respektive från de nyförvärvade gruvorna. Denna
fråga, varom enighet ej uppnåtts mellan statens representant i TGO:s styrelse
och styrelsens övriga medlemmar, borde därför nu upptagas till förhandling
med TGO. Därest förhandlingarna ledde till resultat, ankomme
det på Kungl. Maj:t och riksdagen att taga ståndpunkt till såväl detta
spörsmål som den ovan berörda frågan om kontrollens anordnande.

På min hemställan beslöt Kungl. Maj:t nämnda dag, att förhandlingar
skulle upptagas med TGO för vinnande av reglering av frågan om den för
inhemsk förbrukning avsedda brytningens fördelning på de olika gruvfälten
samt i samband därmed vid denna frågas lösning möjligen uppkommande
spörsmål. Därjämte bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet
att utse representant å statens vägnar för dessa förhandlingars
förande.

Med stöd av detta bemyndigande utsåg jag samma dag f. d. rådmannen
E. Lyberg till representant å statens vägnar för förhandlingarnas förande.

Förslag till
överenskommelse
mellan
staten och
TGO.

Sedan dessa förhandlingar numera slutförts, har rådman Lyberg med
skrivelse den 30 april 1929 överlämnat upprättat förslag till överenskommelse
med TGO beträffande tillämpningen av § 19 i 1927 års malmavtal.
Enligt vad TGO skriftligen meddelat, är bolaget berett att godkänna en
överenskommelse i enlighet med nämnda förslag.

Uti detta förslag till överenskommelse, vilket jämte därtill hörande promemoria
av kommerserådet Sidenvall torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet,
har till reglering upptagits frågan om den för inhemsk förbrukning
avsedda brytningens fördelning på de olika gruvfälten, varjämte
däri inarbetats bestämmelser rörande de spörsmål, varom enighet vanns vid
sammanträdet den 13 december 1928.

I punkten l:o behandlas sålunda frågan, huru den malm, som brytes från
de i § 19 mom. 1 av 1927 års malmavtal omförmälda gruvorna och från
de av TGO efter sagda avtals träffande från Stora Kopparbergs bergslags
aktiebolag förvärvade gruvorna, skall anses fördela sig mellan nämnda båda
grupper av gruvor. Med avseende härå fastslås, att beträffande fördelningen
skola gälla de regler, som återfinnas i Sidenvalls promemoria av den 28
april 1929. Denna promemoria ansluter sig i sak till motsvarande del av
Sidenvalls förutberörda promemoria av den 19 november 1928.

Punkten 2:o innehåller bestämmelser angående den årliga exportens beräknande.
Beträffande denna fråga föreskrives, att malmen, i den mån TGO
icke visar, att avräkning skall ske för malmleveranser till inhemska förbrukare,
anses exporterad, då den i exportfärdigt skick bortförts från uppfordringsschakt,
anriknings- och sovringsverk, vare sig malmen omedelbart
avsändes från gruvfältet eller därstädes lagras. Anordningen innebär följaktligen,
att exportkontrollen skall förläggas till gruvan i stället för till
utskeppningshamnen.

I punkten 3:o givas regler, huru malm, som annorledes än på grund av

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

stadgandena i § 19 mom. 2 och 3 av 1927 års malmavtal levereras till inhemsk
förbrukning, skall anses fördela sig mellan de äldre och de nyförvärvade
gruvfälten. I avseende härå skall gälla, att fördelningen skall ske
enligt samma proportion, som de enligt reglerna i punkten l:o uträknade
totala brytningskvantiteterna fördela sig mellan de båda grupperna av gruvor.

I enlighet med vad vid de föregående förhandlingarna konstaterats såsom
ostridigt, innehåller punkten 4:o, att TGO icke äger att från de i § 19 mom. 1
av 1927 års malmavtal omförmälda gruvorna, utöver den medgivna årskvantiteten
1 miljon ton, under ett år exportera ytterligare malm motsvarande
vad under något eller några tidigare år under avtalstiden icke
kunnat exporteras av den sålunda fastställda årsk van ti teten, och att TGO
genom 1927 års avtal skall anses havrn avstått från sin rätt på grund av
äldre avtal att utöver denna årskvantitet exportera vad som icke intill den
1 oktober 1927 exporterats av de för tidigare år medgivna kvantiteterna.

Punkten 5:o slutligen innebär, att TGO ansvarar för att de i överenskommelsen
givna bestämmelserna bibehållas i kraft med avseende å de av
exportbegränsningen bundna gruvorna, även i den mån dessa skulle komma
i annan ägares hand.

Efter avslutandet av 1927 års malmavtal, enligt vilket TGO förbundit sig Vepartementsatt
begränsa exporten av malm från de Grängesbergs gruvaktiebolag till- chefenhöriga
gruvorna i Grängesberg till 1 miljon ton årligen, har TGO, på sätt
i det föregående omnämnts, från Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag
förvärvat vissa andra gruvområden i Grängesberg. Då rätten till export av
malm från dessa senare icke blivit, vare sig genom 1927 års avtal eller
eljest, begränsad, men gruvdriften inom de bägge grupperna av gruvor måste
åtminstone delvis vara gemensam, har det blivit nödvändigt att vidtaga
särskilda åtgärder till kontrollerande av att exporten från de genom 1927
års avtal bundna gruvorna icke kommer att överstiga den i statsavtalet
angivna maximisiffran.

I detta syfte hava i den av kommerserådet Sidenvall utarbetade promemorian
vissa regler uppställts, enligt vilka bestämmes, huru den brutna malmen
fördelar sig på de äldre och de nyförvärvade gruvorna. Enär det till följd
av de ändrade förhållandena icke längre är lämpligt, om ens möjligt, att
anordna kontrollen över exporten från gruvbolagets gruvor enbart i utskeppningshamnen,
har man vidare enats om att i stället förlägga kontrollen
till brytningsplatsen på sådant sätt, att malmen skall anses exporterad, då
den i exportfärdigt skick bortförts från uppfordringsschakt, anriknings- och
sovringsverk, vare sig malmen omedelbart avsändes från gruvfältet eller
därstädes lagras. Genom denna anordning möjliggöres en effektiv kontroll,
varjämte vinnes den beaktansvärda fördelen, att brytningen kan mer
kontinuerligt äga rum, och att följaktligen de i gruvdriften sysselsatta arbetarna
tillförsäkras jämnare arbetstillgång.

Under ärendets behandling har det visat sig, att frågan om export -

12 Kungl. May.ts proposition Nr 231.

kvantiteternas avräkning står i visst samband med spörsmålet, huru den
malm,* som levereras för inhemsk förbrukning, skall anses fördela sig på
de båda kategorierna av gruvor. Även på denna punkt bar enighet numera
uppnåtts, nämligen sålunda att den relation, som motsvarar uppdelningen
av de totala brytningskvantiteterna, skall läggas till grund jämväl för denna

fördelning. o

Under de äldre avtalens giltighet ägde T60, utöver den fastställda arskvantiteten,
exportera vad bolaget under ett tidigare år varit befogat att
utföra men ej exporterat. Tvekan har rått, huruvida sådan rättighet tillkomme
TGO även enligt 1927 års avtal. I förslaget till överenskommelse
har denna fråga lösts så, att rätt att exportera sådana s. k. utfallna kvantiteter
ej tillkommer TGO, vare sig den obegagnade exporträtten hänför sig
till tiden efter det 1927 års avtal trädde i kraft eller dess uppkomst ligger
i tiden dessförinnan.

Därjämte har bolaget åtagit sig ansvarighet för att den överenskomna
regleringen skall bibehållas i kraft, även om gruvorna ifråga skulle komma
i annan ägares hand.

Då den överenskommelse, som sålunda preliminärt träffats, synes mig på
ett ur statens synpunkt tillfredsställande sätt lösa de frågor, som här avses,
får jag för min del tillstyrka, att sagda överenskommelse av statsmakterna
godkännes.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
i proposition föreslå riksdagen godkänna det vid statsrådsprotokollet fogade
förslaget till överenskommelse mellan Svenska staten, å ena, samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund, å andra sidan, beträffande tillämpningen
av § 19 i 1927 års malmavtal.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Elis Lindahl.

Kungl. May.is proposition Nr 231.

13

Bilaga.

Förslag

till

överenskommelse mellan Svenska staten, å ena, samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund, å andra sidan, beträffande tillämpningen
av § 19 i 1927 års malmavtal.

Beträffande tillämpningen av § 19 i det den 29 juni 1927 slutna avtalet
mellan Svenska staten, å ena, samt Traflkaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund
(nedan kallat TGO) m. fl. bolag, å andra sidan, har mellan Svenska staten
och TGO träffats följande överenskommelse.

l:o.

Vid fastställande årligen av den malmkvantitet, som brutits från de i
§ 19 mom. 1 av 1927 års avtal omförmälda, Grängesbergs Gruvaktiebolag
tillhöriga gruvor, skola gälla de regler, som återfinnas i en av kommerserådet
Karl Sidenvall upprättad, den 28 april 1929 dagtecknad här bifogad
P. M. angående den brutna malmens fördelning på sagda gruvor, å ena,
samt av TGO efter avtalets träffande från Stora Kopparbergs Bergslags
Aktiebolag förvärvade gruvor i Grängesberg, å andra sidan.

2:o.

Med avseende å den årliga exportens beräknande skall iakttagas, att
malmen, i den mån TGO icke visar, att avräkning skall ske för malmleveranser
till inhemska förbrukare, anses exporterad, då den i exportfärdigt
skick bortförts från uppfordringsschakt, anriknings- och sovringsverk, vare
sig malmen omedelbart avsändes från gruvfältet eller därstädes lagras.

3:o.

Malm, som annorledes än på grund av stadgandena i § 19 mom. 2 och 3
levereras till inhemska förbrukare, skall anses fördela sig å de i l:o omförmälda
gruvorna i samma proportion som de under motsvarande år brutna
och enligt reglerna i l:o uträknade totala malmkvantiteterna.

4:o.

TGO äger icke från de i § 19 mom. 1 omförmälda gruvor, utöver den
medgivna årskvantiteten 1 miljon ton, under ett år exportera ytterligare
malm motsvarande vad under något eller några tidigare år under avtalstiden
icke kunnat exporteras av den sålunda fastställda årskvantiteten, och

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

skall TGO genom 1927 års malmavtal anses hava avstått från sin rätt på
grund av äldre avtal att utöver denna årskvantitet exportera vad som icke
intill den 1 oktober 1927 exporterats av de för tidigare år medgivna kvantiteterna.

5:o.

TGO ansvarar för att här ovan givna bestämmelser bibehållas i kraft
med avseende å de av exportbegränsningen bundna gruvorna, även i den
mån dessa skulle komma i annan ägares hand.

Kungl. Maj.ls proposition Nr 231.

15

P. M.

Enligt § 19 i 1927 års malmavtal har Trafikaktiebolaget GrängesbergOxelösund
förbundit sig att begränsa exporten av malm från de Grängesbergs
gruvaktiebolag vid avtalets ingående tillhöriga gruvor i Grängesberg,
så att densamma efter år 1927 ej överstiger en miljon (1,000,000) ton årligen.

Malmen räknas som exporterad, då den såsom för export färdig produkt Beräkning av
lämnar gruvan, i den mån icke av bolaget visas att avräkning skall ske i exportkvantianledning
av malmleverans till inhemska förbrukare. teten Järnvägens

viktuppgifter läggas till grund för beräkning av exportkvantiteten.

Trafikaktiebolaget bedriver emellertid brytning av exportmalm i Grängesberg
icke blott inom ovannämnda Grängesbergs gruvaktiebolag tillhöriga
gruvor utan även inom egna, från Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag
inköpta gruvor. Då rätten till malmexport från dessa senare gruvor icke
är begränsad, måste alltså den exporterade kvantiteten uppdelas på de båda
olika grupperna av gruvor och gruvandelar.

Då utmålen äro anvisade före år 1885, skola deras gränser på djupet ej utmäis räknas

lodrätt utan i lika fallande med gruvan. Denna regel kan emellertid gränser.

i förevarande fall icke strikt tillämpas efter ordalydelsen. Därvid inverkar
isynnerhet att malmerna bilda en mot väster något konvex båge, varför,
om de tvärs över malmerna gående utmålsgränserna utdragas, dessa så småningom
sammanlöpa åt öster. För beräkning av utmålens gränser på djupet
utgår man därför från en allmän strykningsriktning för samtliga malmer
inom exportfältet. En sådan strykningsriktning fastställdes av en särskild
nämnd, som 1910—1913 arbetade för reglering av gränserna mellan Stora
Kopparbergs bergslags aktiebolags och Grängesbergs gruvaktiebolags malmområden
inom exportfältet. Denna allmänna strykningsriktning lägges nu
till grund för bestämmandet av utmålsgränserna mot djupet.

Därvid skola, på sätt nämnden föreslagit, de norra och södra gränslinjerna
för utmål, som räcka över en malms hela bredd, i avseende å samma malm
vridas omkring sina mittpunkter i malmen i dagen, så att de bliva vinkelräta
mot den allmänna strykningsriktningen, under iakttagande av att malmarean
inom de verkliga och de konstruerade utmålsgränserna bliva lika stora.
Vertikalplanen genom de så erhållna nya utmålsgränserna utgöra sedan på
djupet de norra och södra utmålsgränserna för ifrågavarande malm.

För sådana utmål, som endast täcka en del av malmbredden, kan ett
dylikt, förfaringssätt icke tillämpas, utan för dessa låter man utmålshörnen
mot djupet förflytta sig i mot den allmänna strykningsriktningen vinkelräta
vertikalplan efter den vid ifrågakommande del av fyndigheten rådande
medelstupningen, som för varje étage bestämmes med hjälp av gruvkartan.

För uppdelningen av den erhållna malmkvantiteten på de olika utmåls- Fördelning av
grupperna fastställes först huru mycket malmhaltigt berg, som uttagits från malmen på
de särskilda grupperna. Vikten av dessa bergkvantiteter bestämmes genom ollka sjuPPer
direkt vägning i alla de fall, där de tekniska anordningarna medgiva att ** ’

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231.

så sker, under det att i andra fall vikten beräknas på grund av den utbrutna
volymen, vilken bestämmes efter gruvkartan. Gruvkartan skall därför
omedelbart vid varje årsskifte kompletteras, så att av densamma noggrann
uppgift erhålles om de särskilda arbetenas läge vid denna tidpunkt. Den
viktskvantitet berg, som erhålles av varje kubikmeter av fyndigheten bestämmes
genom särskilda observationer.

För beräkning av den maZmkvantitet, som belöper sig på den sålunda
bestämda kvantiteten malmhaltigt berg från vardera av de båda utmålsgrupperna,
räknas med den generella malmprocenten för hela exportfältet
under det år beräkningen avser.

Djursholm den 28 april 1929.

Karl Sidenvall.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.