Kungl. Maj:tv proposition Nr 230.
1
Nr 230.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker,
m. m.; given Stockholms slott den 3 maj 1929.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed
''dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker,
dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen därjämte hemställt.
GUSTAF.
Nils Wohlin.
Bihanq till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 19b häfl. (Nr 230.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.
Härigenom förordnas, dels att 28, 57, 58, 60, 61, 63, 64 och 68 §§ i
lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skola, 58 och 64 §§ i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i lagen skola
införas två nya paragrafer, betecknade 60 a och 60 b och av den lydelse
nedan sägs:
28 §.
Lån av sparbanks medel må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars
uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse eller i sparbanken anställd
tjänsteman i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän svarar, utan så
är, att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av sådana obligationer
eller inteckningar, som i 25 § omförmälas, ej heller må lån utlämnas
mot förbindelse, för vars uppfyllande det enligt 58 § förordnade
allmänna ombudet svarar.
57 §.
Tillsynen över sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av Konungens
befallningshavande i det län, där sparbankens styrelse har sitt säte,
samt en för hela riket gemensam sparbanksinspektion.
58 §.
Konungens befallningshavande — — — hinder därför.
Konungens befallningshavande — — — sådant vite.
Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet i balansräkning
eller vinst- och förlusträkning icke av Konungens befallningshavande
meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande
är belagt med straff. I frågor, som angå sparbanks bokföring, må
förbud eller föreläggande icke av Konungens befallningshavande meddelas,
med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning därom.
Då Konungens befallningshavande — — — ett år.
Har sparbanks styrelse — — — i likvidation.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
60 §.
Allmänna ombudet åligge:
att med uppmärksamhet följa sparbankens verksamhet;
att minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbankens förvaltning
och, där hinder ej möter, jämväl deltaga i den revision, varom i
39 § förmäles;
att, därest sparbanken träder i likvidation, övervaka denna;
att, därest allmänna ombudet finner förhållande föreligga, som kan giva
anledning till åtgärd av Konungens befallningshavande eller sparbanksinspektionen,
därom ofördröjligen underrätta vederbörande tillsynsmyndighet;
samt
att meddela Konungens befallningshavande och inspektionen alla de
upplysningar angående sparbanken, som av dem äskas.
Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst av Konungens
befallningshavande återkallas.
Närmare bestämmelser om de allmänna ombudens åligganden meddelas
av Konungen.
Allmänna ombudet åtnjuter arvode efter de grunder Konungen stadgar.
60 a §.
Sparbanksinspektionen åligge:
att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet
tillhandagå med råd och upplysningar;
att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet; samt
att, därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i
överensstämmelse med lag eller sparbankens reglemente eller eljest bedrives
på sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar
hos sparbankens styrelse eller de framställningar hos Konungens befallningshavande,
vartill inspektionen kan finna sig föranlåten.
Där inspektionen finner sådant nödigt, äge inspektionen meddela föreskrifter
angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper.
Ledamot av inspektionen må ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd
vid sparbank.
Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.
60 b i
Sparbanksinspektionen äge, när sådant prövas nödigt, sammankalla sparbanks
styrelse eller, om sparbanken befinner sig i likvidation, likvidatorerna.
Hava styrelsen eller likvidatorerna icke efterkommit av inspektionen
framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra sammanträde med
huvudmännen, må sådan kallelse av inspektionen utfärdas.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Vid sammanträde med huvudmännen eller av inspektionen utlyst sammanträde
med styrelse eller likvidatorer må närvara och i överläggningarna
deltaga allmänna ombudet ävensom den, vilken enligt av Konungen
meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen.
61
Sparbanks styrelse eller, där sparbanken trätt i likvidation, dess likvidatorer
åligge:
att för sparbanksinspektionen och allmänna ombudet när som helst hålla
sparbankens kassa och övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och
andra handlingar tillgängliga för granskning;
att å tider, som av inspektionen bestämmas, och enligt av inspektionen
fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över
sparbankens tillgångar och skulder; skolande i sådan översikt angivas,
huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon
i översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;
att jämväl i övrigt meddela Konungens befallningshavande, inspektionen
och allmänna ombudet alla de upplysningar rörande sparbanken, som av
dem äskas;
att, där inspektionen meddelat föreskrift beträffande sättet för förandet
av sparbanks räkenskaper, ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse;
att, så snart den i 32 § omförmälda berättelsen föreligger av styrelsen
underskriven, insända avskrifter därav jämte vinst- och förlusträkning
samt balansräkning till såväl inspektionen som allmänna ombudet samt
att efter verkställd revision tillställa inspektionen och allmänna ombudet
den däröver avgivna berättelsen ävensom protokoll, upptagande de å sammanträde
med huvudmännen i anledning av nämnda berättelser fattade
besluten; samt
att årligen senast en månad efter huvudmännens årssammanträde avgiva
statistisk redogörelse angående sparbanken jämlikt av Konungen
meddelade föreskrifter.
63 §.
Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och
verksamhet ävensom av halva kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden
skall varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag. Vartdera
bidraget skall utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande
till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången av
nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må varje bidrag icke
överstiga fem tusendedels procent av detta belopp. Återstoden av kostnaden
för arvoden åt allmänna ombuden gäldas av statsverket.
Närmare bestämmelser om fastställande av sparbanks bidrag och om
bidrags erläggande meddelas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230. 5
64 $.
Med böter från. och med femtio till och med tvåtusen kronor eller fängelse
straffes
1) stiftare, vilken — — — 4 § sägs;
2) styrelseledamot — — — oriktig uppgift;
3) styrelseledamot — — — oriktig uppgift;
4) styrelseledamot, som — — — 33 §>;
5) styrelseledamot eller annan, som mot bättre vetande till Konungens
befallningshavande, sparbanksinspektionen eller allmänna ombudet avgiver
oriktig eller ofullständig uppgift angående omständighet, varom det ålegat
honom att lämna upplysning;
6) revisor, som — — — honom granskats;
7) revisor, som — — — hans uppdrag.
Ej må--— strängare straff.
68 $.
över beslut, som av Konungens befallningshavande eller sparbanksinspektionen
på grund av denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement; dock gånge beslut, som meddelas av
Konungens befallningshavande, utan hinder av klagan i verkställighet,
där icke Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 april 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Bokell, von Steyekn, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om ändring av
gällande bestämmelser angående tillsyn över sparbankerna samt anför
därvid:
inledning. Enligt gällande bestämmelser om tillsyn över sparbank, som meddelas i
57—63 §§ i sparbankslagen den 29 juni 1923, utövas tillsynen av länsstyrelsen
i det län, där sparbankens styrelse har sitt säte. Såsom biträde vid
tillsynen har länsstyrelsen ett av densamma för varje sparbank förordnat
allmänt ombud, som minst en gång årligen bör verkställa undersökning av
sparbankens förvaltning. Sådan undersökning bör, där hinder ej möter, ske
genom deltagande i revisionen av sparbankens förvaltning. De uppgifter,
som åligga allmänt ombud, äro närmare angivna i en av Kungl. Maj:t den
21 december 1923 utfärdad instruktion (nr 451). Genom särskild kungörelse
samma dag (nr 452) har Kungl. Maj:t med stöd av 63 § i sparbankslagen
meddelat bestämmelser om ersättning till de allmänna ombuden.
I skrivelse den 8 mars 1929, nr 49, har riksdagen i anledning av väckt
motion anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning
i fråga om behovet av ändrade bestämmelser rörande tillsyn över sparbankerna
samt, därest omständigheterna därtill skulle föranleda, för riksdagen
framlägga förslag i ämnet.
I motiveringen till skrivelsen har riksdagen anfört, bland annat, att riksdagen
visserligen tidigare uttalat den uppfattningen, att den nuvarande anordningen
för tillsyn över sparbankerna skulle komma att bliva tillfyllest.
Emellertid hade, efter ikraftträdandet av den nya sparbankslagen, beträffande
några sparbanker inträffat omständigheter, vilka syntes kunna sägas utgöra
stöd för den meningen, att tillsynen enligt nu gällande system icke alltid
fungerat fullt tillfredsställande.
Då jag den 10 april 1929 för Kungl. Maj:t anmälde riksdagens förevarande
skrivelse, framhöll jag, att riktigheten av den uppfattning, åt vilken
riksdagen i skrivelsen givit uttryck, bekräftats av de förhållanden, som
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
yppat sig i samband med de under de senaste dagarna inträffade fallissemangen
i Allmänna sparbanken i Stockholm med flera sparbanker. Därvid
hade, anförde jag vidare, framkommit, att i åtskilliga fall såväl inlåning
som framför allt utlåning i ifrågavarande sparbanker ägt rum på sätt, som
uppenbarligen icke stode i överensstämmelse med bestämmelserna i sparbankslagen,
utan att tillsynsmyndighet ingripit eller ens anmälan av vederbörande
allmänna ombud blivit gjord. Jämväl i övrigt hade ledningarna
för dessa sparbanker vid rörelsens handhavande i betydande omfattning och
under längre tid kunnat opåtalt åsidosätta de fordringar, som måste uppställas
på en sparbanksledning.
Vad sålunda framkommit utvisade enligt min mening, att den redan före
den nuvarande sparbankslagens tillkomst aktuella frågan om omläggning
av tillsynen över sparbankerna måste skyndsamt bringas till en lösning.
Beträffande spörsmålet om sättet för kontrollens utövande och om den myndighet,
åt vilken kontrollen borde anförtros, hade tidigare och senast under
förarbetena till den nu gällande lagen skilda meningar yppats. Olika möjligheter
hade därvid utförligt diskuterats. Emellertid vore jag icke beredd
att taga ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål utan ytterligare utredning,
som toge hänsyn jämväl till de erfarenheter, man varit i tillfälle att göra
i tiden efter den nya lagens tillkomst. Denna utredning syntes lämpligen
böra verkställas genom särskilda inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga
samt bedrivas med största skyndsamhet i syfte att, därest så visade
sig möjligt, förslag i ämnet måtte kunna framläggas redan för den nu
samlade riksdagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts sökte jag och erhöll jämväl Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga att inom finansdepartementet
biträda med utredning angående ändrade bestämmelser rörande
tillsyn över sparbankerna.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag samma dag ledamoten av
riksdagens andra kammare E. O. Magnusson i Tumhult, borgmästaren
V. A. Schneider och ledamoten av riksdagens första kammare generaldirektören
A. E. Örne att biträda med utredningen.
De sålunda utsedda sakkunniga hava med skrivelse den 20 april 1929
avgivit förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker. Innan jag närmare ingår på detta förslag torde
jag emellertid få lämna en redogörelse för tidigare förslag beträffande ordnande
av tillsynen över sparbankerna.
Jämväl enligt 1892 års sparbankslag utövades tillsynen över sparbankerna
av länsstyrelsen, som för sådant ändamål ägde att själv eller genom ombud
verkställa undersökning av sparbanks förvaltning.
Beträffande tillämpningen av detta stadgande anförde de i det följande
närmare omnämnda 1920 års sparbankssakkunniga i sitt den 27 juli 1921
avgivna betänkande följande.
Historik.
1892 års
sparbankslag.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Svenska
sparbanksföreningens
framställning
år 1908.
1910 års
sparbankskommitté.
Stadgandet, att undersökning av sparbanks förvaltning skulle verkställas
av länsstyrelsen själv eller genom ombud, gåve näppeligen en riktig bild
av det sätt, varpå tillsynen i verkligheten vore fördelad emellan länsstyrelsen
och ombuden. Undersökning genom länsstyrelsen själv syntes nämligen
ytterst sällan förekomma; den egentliga inspektionen över sparbankerna
verkställdes av ombuden, medan länsstyrelsens egen verksamhet vore inskränkt
till att avgöra de frågor, som enligt sparbankslagen uttryckligen
ankomme på länsstyrelsens prövning eller i följd av anmälningar från ombuden
hänskötes till länsstyrelsen. I vad mån ombuden vore i stånd att
utöva en effektiv kontroll vore givetvis framför allt beroende av, vilka personer
som utsåges till ombud. I åtskilliga län uppdroges ombudsskapen
uteslutande åt tjänstemän inom länsstyrelserna, i andra fördelades däremot
ombudsskapen emellan dylika tjänstemän och andra, särskilt i residensstäderna
bosatta bankmän. Länsstyrelsernas möjligheter att erhålla kvalificerade
ombud av det senare slaget vore dock relativt begränsade på grund av
de föreskrifter, som gällde angående ombudens ersättning. Ombuden, vilkas
arvoden enligt 21 § i 1892 års lag skulle utgå efter de grunder, Konungen stadgade,
ägde nämligen att åtnjuta allenast resekostnads- och traktamentsersättning,
och det syntes ligga i öppen dag, att enskilda personer mera sällan skulle
vilja avstå från sina vanliga inkomster mot en så ringa ersättning. Det
rådande systemet hade sina fördelar, men medförde också högst avsevärda
olägenheter. Såsom fördelar måste i första hand betecknas den kännedom
om ortsförhållandena, som vore till finnandes såväl hos länsstyrelserna som
hos ombuden, samt den korrespondens emellan den beslutande myndigheten
(länsstyrelsen) och inspektionsmyndigheten (ombuden), som systemet möjliggjorde.
Olägenheterna bestode åter förnämligast i att ombuden ofta saknade
kompetens att bedöma uppkommande praktiska spörsmål, särskilt sådana av
rent bankteknisk art, samt att möjlighet att tillämpa enhetliga kontrollprinciper
saknades. I det förra avseendet kunde väl möjligen en förändring
till det bättre vinnas genom att ökad gottgörelse bereddes ombuden. I det
senare avseendet kunde däremot en förändring icke ske utan en rätt väsentlig
omläggning av kontrollbestämmelserna.
Emellertid hade frågan om en sådan omläggning förts på tal redan år
1908. I enlighet med beslut, fattat vid svenska sparbanksföreningens sammanträde
den 10 december 1908, ingick föreningen nämligen till Kungl.
Maj:t med framställning om att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida icke för rikets sparbanker borde inrättas en fackmässig inspektion.
Sparbanksföreningens framställning, som remitterades till länsstyrelserna
och av det övervägande flertalet av dem tillstyrktes, föranledde tillsättandet
av 1910 års sparbankskommitté, som fick i uppdrag bland annat att taga
under övervägande frågan om anordnande av en fackmässig och enhetlig
kontroll över rikets sparbanker samt att avgiva det förslag i ämnet, vartill
omständigheterna kunde föranleda, ävensom att avgiva förslag till de änd
-
Kungl. Majrts proposition Nr 230.
9
ringar i gällande sparbankslag, som till följd av sparbankskontrollens omläggning
syntes erforderliga.
I sitt år 1911 avgivna betänkande föreslog kommittén, att tillsynen över
sparbankerna skulle överlämnas åt bankinspektionen enligt de närmare bestämmelser,
Kungl. Maj:t ägde meddela. I övrigt innehöll kommittéförslaget
beträffande kontrollen å sparbankerna huvudsakligen följande avvikelser
från nu gällande bestämmelser. För varje sparbank skulle finnas
ett av bankinspektionen, efter förslag av vederbörande länsstyrelse, förordnat
allmänt ombud, som minst en gång årligen skulle verkställa undersökning
av sparbankens förvaltning. Nämnda undersökning borde så vitt möjligt
ske genom deltagande i den årliga revisionen av sparbankens förvaltning
och räkenskaper. Särskild undersökning av sparbanks förvaltning skulle
därjämte, efter förordnande av bankinspektionen, kunna verkställas av någon
dess ledamot. Bankinspektionen skulle äga att avgöra, huruvida sparbanks
grundfond skulle få sättas till lägre belopp än det i allmänhet föreskrivna,
att meddela tillstånd till upprättande av avdelningskontor utom den ort,
där sparbankens styrelse hade sitt säte, att pröva lagligheten av beslut rörande
användande av sparbanks vinst till allmännyttiga eller välgörande
ändamål samt att förordna om talans anställande mot huvudmän eller styrelse.
För sparbanks räkenskaper och revisionsberättelser skulle bankinspektionen
hava att fastställa formulär, vilka vederbörande skulle vara
skyldiga att i huvudsak följa. Styrelse- och revisionsberättelser skulle insändas
till bankinspektionen. Kostnaden för bankinspektionens befattning
med tillsynen över sparbankerna skulle bestridas av dessa, medan inspektionens
ombud skulle åtnjuta ersättning av allmänna medel. Därvid förutsattes,
att ombudens ersättning skulle komma att höjas.
Vid kommitténs betänkande funnos fogade särskilda yttranden av kommitténs
ordförande och två ledamöter. Ordföranden förklarade sig anse de principer,
varpå kommittén byggt sitt förslag, riktiga, men med hänsyn till det
motstånd, som, under det kommittén varit i verksamhet, inom sparbankskretsar
framträtt mot tillsynens överflyttande till bankinspektionen och då
en förändring av kontrollen knappast kunde sägas vara av förhållandena
med nödvändighet påkallad, fann han anledning saknas att för det dåvarande
påtruga sparbankerna ett nytt kontrollsystem, som för dem skulle
medföra en kostnad. Den ene av de skiljaktiga ledamöterna ansåg, att en
fackmässig och enhetlig inspektion över sparbankerna icke vore behövlig
och att förty de funktioner, som kommittén tillämnat bankinspektionen,
borde överlämnas åt länsstyrelserna, dock med det undantaget, att formulär
för räkenskaper och revisionsberättelser skulle fastställas av Kungl. Maj:t;
tillika föreslogs, att sparbankerna själva skulle vidkännas arvodet till länsstyrelsernas
ombud. Det behov av bättre kontroll, som förefunnes, kunde
enligt nämnda ledamots uppfattning tillgodoses genom att de årliga revisionerna
verkställdes med mera insikt och noggrannhet, vilket skulle åstadkommas
dels genom att arvodena till länsstyrelsernas ombud höjdes, vari
-
10
1920 års sparbankssakkunniga
tillkallas.
Svenska sparbanksföreningen
år
1920.
1920 års
sparbanks;akkunnigas
förslag.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
genom mera kvalificerade personer skulle kunna påräknas såsom ombud,
och dels genom att revisorerna förpliktades att följa fastställda formulär,
till vilka kommittén utarbetat förslag. Den andre av de skiljaktiga ledamöterna
avstyrkte likaledes ett överflyttande av tillsynen över sparbankerna
till bankinspektionen, men] förordade i stället tillsättandet av en särskild
sparbanksinspektör, vilken utan att själv äga någon bestämmanderätt skulle
hava att vaka över sparbankerna, därvid det skulle åligga honom, bland
annat, att avgiva yttranden till länsstyrelserna i vissa på deras prövning
ankommande frågor, att verkställa inspektioner, att hos länsstyrelserna göra
de erinringar eller anmälningar, som av inspektionerna eller eljest kunde
föranledas, att tillhandagå sparbankerna med råd och anvisningar samt att
på uppdrag av chefen för finansdepartementet verkställa utredningar och
avgiva yttranden i ärenden, som anginge sparbankerna.
över kommittéförslaget avgåvos yttranden av länsstyrelserna, svenska
sparbanksföreningen och ett stort antal sparbanker, svenska bankföreningen
och bankinspektionen.
Såväl de flesta länsstyrelserna som sparbanksföreningen och det stora
flertalet sparbanker ställde sig därvid avvisande mot förslaget. Bankföreningen
uttalade sig mot att, därest en centralisering av tillsynen över
sparbankerna skulle ske, förlägga tillsynen till den för bankerna inrättade
bankinspektionen. Bankinspektionen slutligen anslöt sig närmast till den
av kommitténs ordförande uttalade åsikten.
Kommittéförslaget lades ej till grund för lagstiftning i ämnet. Orsaken
härtill torde framför allt hava varit den hållning, som sparbankerna själva
intogo till förslaget.
Frågan fick därefter vila till dess chefen för finansdepartementet den 23 januari
1920 sökte och erhöll Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om en revision av den
gällande spar bankslagstiftningen, de förut omnämnda 1920 års sparbankssakkunniga.
I det anförande, varmed departementschefen motiverade de
sakkunnigas tillkallande, erinrades nämligen särskilt om behovet av en förbättrad
kontroll över sparbankerna.
Vid ett kort därefter eller den 17 april 1920 hållet sammanträde med
svenska sparbanksföreningen upptogs tillsynsfrågan till förnyad behandling.
Föreningen anslöt sig därvid till ett vid sammanträdet hållet anförande,
vari såsom önskemål betecknades, att dels länsstyrelserna bibehölles såsom
den i första hand kontrollerande myndigheten över sparbankerna, dels ersättningen
till länsstyrelsernas ombud avsevärt höjdes och dels en sparbanksinspektör
tillsattes.
I sitt förut omnämnda betänkande den 27 juli 1921 föreslogo 1920 års sakkunniga,
att tillsynen skulle vara fördelad mellan länsstyrelserna och en särskild,
för hela riket gemensam sparbanksinspektion. De sakkunniga tänkte sig,
att denna inspektion, vars organisation skulle bestämmas i administrativ
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.''10. 11
ordning, skulle bestå uv en sparbanksinspektör som chef jämte eu, eventuellt
flera assistenter samt en biträdande ledamot och en sekreterare ävensom
kontorspersonal. Kostnaden för inspektionen skulle bestridas av sparbankerna.
Länsstyrelsernas funktioner i avseende å tillsynen voro enligt förslaget
i stort sett desamma som enligt 1892 års lag; dock skulle länsstyrelsen
endast efter framställning av sparbanksinspektionen äga att ingripa mot
sparbank i fråga, som avsåge dess rörelse eller bokföring, varjämte rätten
att meddela föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper
skulle överflyttas från länsstyrelserna till inspektionen.
Sparbanksinspektionen skulle enligt förslaget hava såväl rådgivande som
inspekterande verksamhet. I det förra avseendet skulle inspektionen hava
att dels tillhandagå sparbankerna med erforderliga råd och upplysningar
angående lämpliga inrättandet och bedrivandet av deras verksamhet och
dels på begäran av länsstyrelsen yttra sig i sparbanksfrågor, som ankomme
på nämnda myndighets åtgärd. I det senare avseendet skulle inspektionen
hava att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet samt företaga
undersökningar av sparbankernas förvaltning. Skulle inspektionen finna,
att sparbank förvaltades i strid med de för sparbanken gällande föreskrifter,
skulle inspektionen hava att genom erinringar hos sparbankens styrelse söka
åstadkomma rättelse samt att, i den mån det erfordrades, hos länsstyrelsen
göra framställning om åtgärd gent emot sparbanken. Inspektionen skulle
vidare beträffande på länsstyrelses prövning ankommande frågor hava att
verka för tillkomsten av en enhetlig praxis, för vilket ändamål det synes
hava förutsatts, att inspektionen skulle äga att hos Kungl. Maj:t överklaga
länsstyrelses beslut, varigenom framställning av inspektionen lämnats utan
bifall. Slutligen skulle enligt förslaget inspektionen från statistiska centralbyrån
övertaga arbetet med sparbanksstatistiken.
De sakkunniga voro emellertid icke eniga om sitt förslag, som omfattades
av en majoritet av fyra av de sakkunniga. Två av de sakkunniga förordade,
att den centrala tillsynen över sparbankerna skulle överlämnas åt
bank- och fondinspektionen; hos denna skulle för sådant ändamål upprättas
en särskild avdelning med de funktioner, som av sakkunnigmajoriteten tillämnats
sparbanksinspektionen. En av de sakkunniga slutligen avstyrkte
helt inrättandet av ett centralt tillsynsorgan.
Såsom motiv för sitt förslag anförde de sakkunnigas majoritet följande:
»För de sakkunniga står det klart, att det skulle vara en synnerligen
stor fördel för sparbankerna, om en verkligt fackmässig inspektion kunde
komma till stånd. Nyttan av att en sparbanks verksamhet och portfölj
underkastas granskning av en tillsynsfunktionär, som besitter ej blott sakkunskap
i banktekniska frågor utan ock kännedom om de ekonomiska förhållandena
i allmänhet, kan knappast överskattas. Särskilt med hänsyn till
att på senare tid vid vissa sparbanker börjat tillämpas ett kreditgivningssystem,
som näppeligen kan anses stå i överensstämmelse med vad som är
för sparbankerna naturligt, torde den garanti för en sund sparbankspolitik,
som en fackmässig inspektion innebär, vara eftersträvansvärd. Otvivelaktigt
har jämväl behovet av en sådan skarpare trätt i dagen i följd av den
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
ekonomiska kris, som vårt land nu har att genomgå. Ty om också en fackmässig
inspektion, lika litet som den är i stånd att i allmänhet förebygga
förluster på grund av oförsiktig kreditgivning, kan förtaga verkningarna av
en kris, är det dock uppenbart, att det är åsidosättandet av de allmänna
principer, för vilkas upprätthållande en dylik inspektion har att verka, som
i första rummet hämnar sig vid en kris. Ett skäl för införandet av en
fackmässig inspektion är ock den gynnsamma erfarenhet, man haft av en
sådan i våra grannländer, och betydelsen av detta skäl torde icke i nämnvärd
grad försvagas därav, att sparbanksverksamheten i dessa länder företer
större likhet med vanlig bankrörelse än vad fallet är hos oss.
Om någon tvekan sålunda icke kan finnas därom, att en fackmässig tillsyn
över sparbankerna bör inrättas och att detta bör ske omedelbart, är
däremot spörsmålet om huru en sådan inspektion bör anordnas mera svårlöst.
Att åstadkomma en fackmässig inspektion med utnyttjande av de
nuvarande kontrollorganen, revisorer, Konungens befallningshavande och
Konungens befallningshavandes ombud, torde icke vara möjligt. Förslagen
att fastställa särskilda formulär för räkenskaper och revisionsberättelser
samt att öka ombudens arvoden kunna visserligen medföra nytta, men
någon verklig lösning av ifrågavarande spörsmål erbjuda de näppeligen.
Genom formulären kan val vinnas, att revisionerna bliva noggrannare men
icke att de bliva fackmässiga. Och med högre arvoden åt Konungens befallningshavandes
ombud skulle väl i större utsträckning än nu andra än
tjänstemän hos länsstyrelserna kunna anlitas såsom ombud, men arvodena
skulle dock aldrig kunna höjas i sådan utsträckning, att verkligt framstående
fackmän — om nu sådana över huvud stå till buds — annat än i
undantagsfall skulle kunna förvärvas för tillsynen, vartill kommer, att den
väsentliga olägenhet alltid skulle kvarstå, som ligger däri, att ombuden
hava sin huvudsakliga verksamhet förlagd till andra områden och därför
blott vid enstaka tillfällen kunna ägna sin tid och sina intressen åt de
sparbanker, som de skola övervaka. För att tillsynen skall kunna fylla de
fordringar, som skäligen böra ställas på densamma, torde det emellertid vara
nödvändigt, att för densamma förvärvas eu eller flera fullt kompetenta fackmän,
som lielt ägna sig åt sin uppgift, och en dylik kontroll lärer knappast
kunna anordnas på annat sätt än att åt ifrågavarande fackmän såsom
central tillsynsmyndighet uppdrages ledningen av tillsynen över sparbankerna.
De sakkunniga komma således till det resultatet, att en central inspektionsinyndigliet
bör inrättas, varigenom också kravet på att kontrollen
över sparbankerna utövas enligt enhetliga principer blir tillgodosett.
Denna centrala inspektionsmyndighet kan tydligen anordnas antingen såsom
en under finansdepartementet direkt sorterande sparbanksbyrå eller
sparbanksinspektör eller ock såsom en från finansdepartementet fristående
institution. Med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits under den tid, då
inspektionen över affärsbankerna var organiserad på det förra sättet, synes
den senare anordningen vara att föredraga. Därvid har man emellertid
åter två vägar att välja emellan. Man kan låta sparbanksinspektionen utgöra
ett självständigt verk, och man kan låta den bliva en avdelning av
bank- och fondinspektionen. För den senare anordningen tala onekligen
vägande skäl. Frånsett, att den skulle medföra en ej obetydlig kostnadsbesparing,
skulle densamma bliva till nytta såväl för sparbankerna som för
det allmänna. För sparbankerna skulle förmånen ligga däri, att sparbanksinspektionen
skulle kunna utnyttja de upplysningar, som erhållas vid inspektionen
av bankerna, samt tillgodogöra sig den erfarenhet, som samlats
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.''10. 13
hos bank- och fondinspektionen. För det allmänna skulle anordningen medföra
den stora fördelen, att en gemensam inspektion skulle erhålla en fullständigare
överblick över landets kreditväsen och sålunda bland annat kunna
bättre än två särskilda inspektioner bedöma, vilka åtgärder förhållandena
vid varje särskild tidpunkt kunde kräva.
Avgörande kunna dock dessa skäl näppeligen anses vara. Vad kostnadsbesparingen
beträffar kan denna icke tillmätas större betydelse, i all synnerhet
som den part, vars intressen det gäller, nämligen sparbankerna
själva, veterligen äro villiga att vidkännas den med en särskild inspektion
förenade högre kostnaden. Och givetvis kan och måste, om en sådan inrättas,
eu viss samverkan komma till stånd emellan densamma och bankinspektionen.
Å andra sidan kan man icke mot sparbanksinspektionens förläggande till
bank- och fondinspektionen med fog åberopa, att den motsättning, som må
förefinnas emellan sparbankerna och bankbolagen, skulle kunna föranleda
därtill, att en gemensam inspektion skulle komma att utövas utan tillbörligt
beaktande av såväl den ena som den andra banktypens speciella intressen.
Icke heller lärer fog förefinnas för den invändning mot tillsynens
förläggande till bank- och fondinspektionen, som framkommit från bankbolagshåll,
nämligen att bankinspektören, som ju från början tillsatts för
handhavandet av tillsynen över bankbolagen, skulle i viss mån komma att
dragas från arbetet därmed. Det må gent emot sistnämnda invändning erinras
om att fondinspektionens förläggande till bankinspektionen visat sig
kunna ske utan några olägenheter samt att instruktionen för sparbanksinspektionen
givetvis under nu omhandlade förutsättning borde erhålla sådant
innehåll, att bankinspektörens medverkan vid tillsynen över sparbankerna
skulle krävas allenast i viktigare frågor av principiell art.
De sakkunniga hava emellertid stannat vid att föreslå, att sparbanksinspektionen
skall bliva ett självständigt verk. Vad som bestämt de sakkunnigas
uppfattning är den obenägenhet för en förening av bank- och fondsamt
sparbanksinspektionerna, som framträtt å sparbankshåll. Därest den
nya kontrollinstitutionen skall kunna bliva till någon verklig nytta, måste
den från början mottagas med förtroende från sparbankernas sida. Då
detta synbarligen icke skulle bliva fallet, om den förenades med bank- och
fondinspektionen, bör en sådan förening icke äga rum.
Den viktiga frågan om vilka funktioner, sparbanksinspektionen bör erhålla,
skall härefter något närmare beröras. Då man gör gällande, att den
nuvarande tillsynen icke är tillfredsställande, synes man närmast hava fäst
sig vid, att det saknas en kontrollmyndighet, som äger kompetens att
verkställa en sakkunnig granskning av sparbankernas portföljer och på ett
auktoritativt sätt kan verka för en sund och från insättarnas synpunkt
betryggande sparbankspolitik. Det är således snarast den av Konungens
befallningshavandes ombud utövade kontrollverksamheten, som behöver
kompletteras. Däremot kan icke med fog påstås, att den tillsynsverksamhet,
som med nuvarande system omedelbart ankommer på Konungens
befallningshavande, icke skulle utövas på ett i stort sett tillfredsställande
sätt. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det därför icke anses nödvändigt
att, såsom av 1910 års sparbankskommitté föreslogs, till den
centrala inspektionsmyndigheten överflytta större delen av de befogenheter,
som nu äro uppdragna åt Konungens befallningshavande, och därmed
avstå från att för tillsynen över sparbankerna utnyttja den kännedom om
ortsförhållandena, som finnes hos Konungens befallningshavande. Icke
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
heller synes utseendet av de allmänna ombuden böra överflyttas till sparbanksinspektionen.
Genom en sådan överflyttning skulle föga kunna vinnas,
men man skulle gå miste om den särskilt på sparbankshåll högt uppskattade
förmånen av att ombuden stå i nära beröring med Konungens
befallningshavande. Skulle i något enstaka fall inspektionen finna, att
Konungens befallningshavande utsett ett mindre lämpligt ombud, lärer ett
påpekande härav från inspektionens sida vara tillräckligt för vinnande av
rättelse. Av det anförda följer, att sparbanksinspektionens inrättande
icke bör medföra några större ändringar i de redan bestående kontrollorganens
verksamhet.
Vid sidan av dessa finnes emellertid ett omfattande verksamhetsområde
för inspektionen. Denna bör sålunda vara pliktig att tillhandagå sparbankerna
med erforderliga råd och upplysningar i sparbankstekniska frågor.
Inspektionen får vidare till funktion att med uppmärksamhet följa sparbankernas
verksamhet, för vilket ändamål den bör hava tillgång till deras
styrelseberättelser med tillhörande vinst- och förlust- samt balansräkningar
ävensom till deras revisionsberättelser. I den mån det av innehållet i
nämnda handlingar eller eljest föranledes, bör inspektionen på stället göra
undersökning av vederbörande sparbanks förvaltning. Skulle inspektionen
finna, att sparbank förvaltas i strid med för densamma gällande föreskrifter,
har inspektionen att genom erinringar hos sparbankens styrelse
söka åstadkomma rättelse samt att, i den mån sådant erfordras, påkalla
Konungens befallningshavandes åtgärd mot sparbanken. Någon beslutanderätt
behöver i allmänhet icke tillkomma inspektionen; doek har det med
hänsyn till inspektionens ställning och banktekniska kompetens synts
naturligast att låta densamma, där det finnes nödigt, direkt meddela föreskrifter
om sättet för förande av sparbanks räkenskaper. För att möjliggöra
tillämpandet av enhetliga kontrollprinciper hava de sakkunniga ansett
sig höra föreslå, att åtgärd mot sparbank i fråga, som angår dess rörelse
eller bokföring, icke må vidtagas utan att inspektionen därom gjort framställning.
I nämnda avseende skulle således inspektionens inrättande medföra
en förändring av de nuvarande kontrollorganens kompetens.
I 1910 års sparbankskommittés betänkande betonades vikten av att sparbanksfrågor
i allmänhet, alltså icke blott sådana, som röra kontrollen i
egentlig mening, bedömas efter enhetliga principer. Även härutinnan har
sparbanksinspektionen en stor funktion att fylla. Sålunda bör det lämpligen
tillkomma inspektionen att utarbeta normalreglemente för sparbankerna,
liksom Konungens befallningshavande böra kunna vända sig till inspektionen
i frågor rörande tolkning av sparbankslagen och sparbanksreglementen,
angående stadfästelse å reglementen, angående tillstånd till inrättande
av avdelningskontor, angående användning av sparbanks vinst m. m.
Inspektionen har därvid att verka för en enhetlig praxis i sparbanksfrågor
och, i den mån det kommer till inspektionens kännedom, att olika principer
tillämpas av olika Konungens befallningshavande, söka åstadkomma
överensstämmelse. Att inspektionens yttrande infordras i hos Kungl. Maj:t
anhängiga sparbanksfrågor, ligger i sakens natur.
Slutligen synes inspektionen böra från statistiska centralbyrån övertaga
arbetet med sparbanksstatistiken. Detta är så mycket mera angeläget, som
inspektionen har behov av primäruppgifterna för inspektionsändamål redan,
innan de kunna bliva föremål för statistisk behandling. Det är jämväl
förmånligt, att inspektionen får rätt att bestämma, på vilket sätt den
statistiska bearbetningen skall ske, därvid inspektionen givetvis har att
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
15
samråda med statistiska centralbyrån. Ifrågasättas kan därjämte, huruvida
icke inspektionen borde publicera periodiska sammandrag av vissa
primäruppgifter i likhet med vad som sker i bankinspektionen i fråga om
dylika uppgifter från bankbolagen.»
Beträffande de allmänna ombuden förklarade de sakkunniga sig instämma
i det från sparbankshåll framställda kravet på en ökning av ombudens
kvalifikationer, för vilket ändamål de sakkunniga förutsatte, att Kungl.
Maj:t i administrativ ordning komme att föreskriva, att högre arvoden än
för det dåvarande utginge skulle kunna efter länsstyrelsernas beprövande
tillerkännas ombuden. Ersättningen till ombuden borde enligt de sakkunnigas
uppfattning liksom tidigare bestridas av statsmedel.
De över sakkunnigförslaget hörda myndigheterna uttalade i allmänhet
sympatier för inrättandet av en central tillsynsmyndighet för sparbankerna;
dock yttrade några länsstyrelser sig i motsatt riktning. Av sparbankerna
avstyrkte något över ett hundra den centrala inspektionsmyndigheten, medan
övriga sparbanker liksom sparbanks- och bankföreningarna icke hade något
att i princip erinra mot en sådan anordning.
Beträffande den centrala inspektionsmyndighetens organisation ställde sig
sparbanksföreningen och det stora flertalet av dem, som förordat inrättandet
av en dylik myndighet, avvisande mot tanken på ett särskilt ämbetsverk
eller en avdelning av bank- och fondinspektionen för tillsynens utövande
och föreslogo i stället, att tillsynen skulle överlämnas åt, såsom det hette i
sparbanksföreningens yttrande, en under finansdepartementet direkt sorterande
sparbanksinspektör med ett eller måhända två biträden till sitt förfogande.
Sparbanksföreningen framhöll därvid, att vad sparbankerna äskade
och behövde vore ett centralorgan med huvudsaklig uppgift att såsom rådgivande
åt landets samtliga sparbanker och jämväl länsstyrelserna verka
för tillämpningen av sunda och så vitt möjligt enhetliga principer inom
spar banksvärlden.
Det förslag till ny sparbankslag, som av Kungl. Maj:t framlades för 1922
års riksdag, anslöt sig i fråga om tillsynen väsentligen till de sakkunnigas
förslag, dock avsågs i Kungl. Maj:ts förslag, att den centrala inspektionen
skulle handhavas av en med finansdepartementet direkt förbunden sparbanksinspektör
med samma funktioner som tillämnats den av de sakkunniga
föreslagna inspektionen och med uppgift tillika att inom departementet vara
föredragande i sparbanksfrågor.
Kungl. Maj:ts förslag vann emellertid ej riksdagens bifall.
I det förslag, som därefter av Kungl. Maj:t framlades för 1923 års riksdag,
upptogos beträffande tillsynen samma bestämmelser som i 1922 års
förslag. Bankoutskottet, som redan 1922 bestämt uttalat sig mot införande
av en central inspektionsmyndighet och förordat bibehållande av det förutvarande
tillsynssystemet med vissa förbättringar, vidhöll 1923 samma ståndpunkt
och företog i överensstämmelse därmed vissa ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag. Sex ledamöter av utskottet reserverade sig emellertid och
16
KungI. Maj:ts proposition Nr 230.
tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag. Riksdagen biföll utskottets förslag, i enlighet
varmed alltså ifrågavarande bestämmelser erhållit sin nuvarande avfattning.
Såsom jag inledningsvis omnämnt, har Kungl. Maj:t därefter den
21 december 1923 utfärdat instruktion för de allmänna ombuden och nya
bestämmelser om ersättning till ombuden.
Sparbanks- Innan jag övergår till det förslag, som avgivits av 1929 års sakkunniga,
tillsynen i jag vidare erinra om, att i samtliga övriga nordiska länder äro inrättade
nordiska centrala tillsynsmyndigheter över sparbanksväsendet. I Norge är tillsynen
länder. över g^väl affärs- som sparbanker sammanförd till ett ämbetsverk, bankoch
sparbanksinspektionen under ledning av två jämnställda direktörer, en
för vardera gruppen av banker. Emellertid har den norska regeringen
nyligen för stortinget framlagt förslag, att ämbetsverket framdeles skulle
stå under ledning av en direktör, gemensam för båda bankgrupperna. Danmark
har en särskild sparkasseinspektör och i Finland utövas tillsynen av
finansministeriet med biträde av sparbanksinspektörer, en för vart och ett
av de distrikt, vari landet i inspektionshänseende är indelat.
1929 års sak- 1929 års sakkunniga hava i huvudsak anslutit sig till det förslag, som
kunnigas avgavs av 192O års sparbankssakkunniga. Endast beträffande vissa detaljer,
förslag. ^ vilka jag ämnar senare redogöra, skiljer sig det nya förslaget från det
tidigare.
Inledningsvis framhålla de nu tillkallade sakkunniga, att frågan om anordnande
av en fackmässig kontroll över sparbankerna nu ligger annorlunda
till än då spörsmålet om tillsynen tidigare och senast i sammanhang med
den nuvarande sparbankslagens tillkomst varit föremål för övervägande.
Förut hade nämligen, anföra de sakkunniga, kravet på en omläggning av
tillsynen motiverats än av teoretiska skäl och än av det faktum, att från
sparbankshåll genom sparbankernas rikssammanslutning, svenska sparbanksföreningen,
önskemål framställts om en förbättrad fackmässig inspektion
utan att man dock kunnat hänvisa till, att inträffade förluster haft sin
grund i bristande tillsyn från det allmännas sida. Den utredning, som
verkställts i anledning av de nyligen inträffade sparbanksfallissemangen,
syntes däremot giva vid handen, att åtminstone i vissa av nu ifrågavarande
sparbanker förlusterna blivit väsentligt större än vad fallet skulle blivit om
tillsynen fungerat tillfredsställande. Sålunda läte det sig exempelvis knapnast
tänka, att med en tillfredsställande kontroll det varit möjligt att på
sätt som under längre tid och i alltmera ökad omfattning skett intill högt
uppdriven lånegräns belåna inteckningar i för tomtexploatering avsedda områden
eller i obebyggda eller med icke färdiga hus bebyggda tomter, allt
fastigheter, vilka givit alls ingen eller mycket ringa avkastning. Ej heller
hade, under förutsättning av tillförlitlig kontroll, bestämmelsen att sparbanks
utlåningsrörelse företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde,
kunnat åsidosättas till den grad som på sina håll varit fallet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230. 17
Om sålunda numera full enighet syntes råda om behovet av förbättring
av sparbankstillsynen, vore det icke lika klart vilka vägar man borde välja
för tillgodoseende av detta ändamål. Redan från början ville de sakkunniga
emellertid såsom sin åsikt framhålla, att ett system med kontroll genom
allmänna ombud i orterna borde bibehållas, men att å andra sidan tillsynen
borde förstärkas genom medverkan av en central, sakkunnig myndighet.
Den person- och lokalkännedom, som de allmänna ombuden i orterna borde
få förutsättas äga, kunde nämligen icke tillfullo uppvägas av den i övrigt
större kompetensen hos en central inspektionsmyndighet; kostnadsskäl lade
dessutom binder i vägen mot att organisera en sådan myndighet som ett
riksrevisionsverk för sparbankerna. Å andra sidan syntes — på sätt av
1920 års sakkunniga framhållits — den lokala tillsynen ensam icke kunna
göras tillräckligt effektiv.
När de sakkunniga sålunda uttalat sig för bibehållande av allmänna ombud
i orterna, har det emellertid skett under framhållande av, att vid utseende
av ombuden kraven på sakkunskap och ekonomisk erfarenhet borde
uppehållas i största möjliga utsträckning. Det kan sålunda enligt de sakkunniga
icke anses lämpligt att, såsom på flera håll skett, dessa uppdrag
i stor utsträckning göras till bisysslor åt vid länsstyrelserna anställda
tjänstemän, oavsett dessas kompetens för uppdragen. Därest ombudsskapet
i ett flertal sparbanker inom visst län anförtroddes åt samma person ville det
synas de sakkunniga, som om även med nuvarande bestämmelser angående
arvodenas belopp lämpliga personer borde kunna erhållas. Skulle emellertid
så icke på alla orter vara fallet, förutsätta de sakkunniga, att Kungl. Maj:t
skall vidtaga sådan ändring i dessa bestämmelser, som möjliggör en i
sadana fall erforderlig höjning av arvodena. De sakkunniga anse det också
böra tagas i övervägande, huruvida icke den tid, inom vilken viss person
fungerar såsom allmänt ombud i viss sparbank, bör begränsas. I praktiken
skulle detta lämpligen kunna ske på så sätt, att med jämna mellanrum en
omflyttning av allmänna ombud ägde rum mellan sparbankerna inom visst
län. De sakkunniga vilja emellertid icke förorda, att redan nu en dylik
ordning lagfästes; lämpligast syntes vara att den nya centrala inspektionsmyndigheten
efter någon tids erfarenhet avgåve förslag till lagändringar
beträffande den allmänna ombudsinstitutionen, därest sådana befunnits erforderliga.
I fråga om den centrala inspektionsmyndighetens organisation äro, framhålla
de sakkunniga, tre alternativ tänkbara, vilka alla tidigare framförts;
den kan anordnas såsom en under finansdepartementet direkt sorterande
sparbanksinspektör eller såsom en från departementet fristående central
myndighet, i senare fallet organiserad antingen såsom en självständig myndighet
eller såsom en avdelning i bank- och fondinspektionen.
Beträffande de olika alternativen anföra de sakkunniga följande.
»Det första alternativet, en sparbanksinspektör, framfördes första gången
av en reservant bland 1910 års sparbankssakkunniga och upptogs sedan i
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 19''t höft- (Nr 230.)
2
18
Kungl. May.ts proposition Nr 230.
såväl 1922 som 1923 års propositioner, det andra — organisation såsom
siälvständig myndighet — förordades av majoriteten av 1920 års sakkunniga
och det tredje eller inordnande i bankinspektionen av majoriteten av 1910
års sakkunniga samt två reservanter bland 1920 års sakkunniga.
Då departementschefen år 1922 ansåg, att man för det dåvarande kunde
nöja sig med allenast en tjänsteman, förklarade han det avgörande harvidlag
vara i vilken utsträckning undersökningar på stället och därav föranledda
resor kunde bliva nödvändiga. Departementschefen utgick nämligen från
att det arbete, som kunde verkställas å tjänsterummet, kunde utan svårighet
utföras av en enda tjänsteman. Beträffande behovet av undersökningar på
stället ansåg departementschefen den dittillsvarande erfarenheten giva vid
handen, att undersökningarna, i den mån sådana verkligen bleve nödvändiga,
i allmänhet skulle kunna verkställas på synnerligen kort tid. Bnligt departementschefens
mening borde sparbanksinspektören förbindas med finansdepartementet
på det sätt, att han inom departementet skulle handlagga
där förekommande sparbanksfrågor, på samma gång som han i egenskap
av sparbanksinspektör fungerade såsom central myndighet.
Med den utveckling, sparbanksväsendet numera erhållit, maste de sakkunniga
anse det uteslutet, att en man skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt lösa den dubbla uppgiften av rådgivare åt sparbankerna, huvudsak igen
verksam genom skriftväxling från huvudstaden, och av inspektor, vilken,
därest han över huvud skulle kunna vinna personlig kännedom om förhållandena
i landets inemot 500 sparbanker, nödvändigtvis måste tillbringa
en högst väsentlig del av året på resor. Härtill kommer, att en anordning,
som hos en person inom samma verksamhetsområde forenar a ena sidan
uppgifter av natur att böra av honom självständigt handläggas och a andra
sidan uppgifter såsom föredragande inom statsdepartement, näppeligen synes
stå i överensstämmelse med här i landet hävdvunnen ordning. Påpekas ma
härvidlag, hurusom bankinspektionen, som tidigare varit organiserad sasom
en byrå under finansdepartementet, på grund av de därmed förenade olagenheterna
efter initiativ från riksdagen genom lagändring år 1900 ombildades
till ett självständigt verk.
Om de sakkunniga redan på de sålunda anförda skalen ansett alternativet
med en i finansdepartementet inordnad sparbanksinspektör böra utmönstras
och den centrala inspektionsmyndigheten alltså böra erhålla karaktären av en
från departementet fristående institution, har däremot större tvekan rätt
huruvida myndigheten bör anordnas såsom en självständig myndighet eilei
såsom en avdelning i bank- och fondinspektionen. Den avvägning av de
med dessa båda alternativ förenade fördelar och nackdelar, som verkställts
av majoriteten hos 1920 års sakkunniga, synes de nu tillkallade sakkunniga
fortfarande vara i huvudsak riktig, dock må här framhållas, att anslutning
till bank- och fondinspektionen icke, på sätt 1920 års sakkunniga antagit,
torde medföra någon mera väsentlig kostnadsbesparing. Därest sparbanksinspektionen
inordnades i bank- och fondinspektionen kunde det nämligen
knappast ske på andra villkor än att sparbanksverksamhe en tillforbundes
att bära, förutom sparbanksavdelningens kostnader, jämväl en tredjedel av
löneutgifterna för bankinspektören och vissa andra för samtliga avdelningar
gemensamma tjänstemän. .. .
Då de sakkunniga i likhet med majoriteten av 1920 ars sakkunniga anse
sig böra förorda sparbanksinspektionens organiserande såsom en självständig
myndighet, sker detta väsentligen på det av 1920 års sakkunniga anförda
skälet, nämligen den obenägenhet för en förening av bank- och fond- samt
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 230. 19
sparbanksinspektionerna, som framträtt å sparbankshåll och som — enligt
vad de nu tillkallade sakkunniga ansett sig kunna konstatera — fortfarande
är för handen.»
Jämväl i avseende å frågan, vilka funktioner, som sparbanksinspektionen
bär erhålla, hava de sakkunniga anslutit sig till den ståndpunkt, som härutinnan
intogs av 1920 års sakkunniga och som biträddes av föredragande
departementschefen åren 1922 och 1923. De sakkunniga anse sålunda, att
länsstyrelsen bör i stort sett bibehållas vid samma befogenheter som enligt
nu gällande lag tillkomma denna myndighet. Enligt de sakkunnigas mening
kan nämligen vad som uppenbarats i sammanhang med de nyligen inträffade
sparbanksfallissemangen icke tagas till intäkt för den uppfattningen, att
vederbörande länsstyrelser skulle på anmärkningsvärt sätt åsidosatt sina
plikter i avseende å tillsynen. Efter att hava erinrat om, att de flesta av
de sparbanker, som drabbats av kraschen, tillhört en under kristiden i
spekulationssyfte bildad sammanslutning av sparbanker, genom vilken, då
densamma i följd av lagändring år 1920 tvingats till upplösning, de särskilda
sparbankerna i orterna redan fått övertaga en del mindervärdiga
engagemang, fortsätta de sakkunniga:
»I de fall, där vederbörande allmänna ombud gjort anmälan om förefintligheten
av dylika engagemang, torde länsstyrelserna i regel hava sökt
verka för en avveckling av dessa. I saknad av överblick över de affärer,
i vilka dessa sparbanker varit inblandade, synes emellertid varje länsstyrelse
därvid hava begränsat sin uppgift till att söka åstadkomma en
sådan avveckling, varigenom man ansett sig bäst tillgodose insättarna i
det egna länets sparbank. Förglömmas må ej, att på andra håll länsstyrelsernas
strävanden i angiven riktning krönts med framgång, så att
vederbörande sparbanker blivit frigjorda från de riskfyllda engagemangen.
En sådan situation, som förelegat i de nu förolyckade sparbankerna, torde
för övrigt av flera skäl icke framdeles kunna uppkomma. Sålunda torde
sparbanker av den natur, varom här är fråga, med nu gällande genom 4 §
i sparbankslagen fastslagna koncessionssystem icke vidare kunna komma
till stånd. Men dessutom kommer den nu föreslagna sparbanksinspektionen
a^.. ®rhålla sådan överblick över förhållandena, att det näppeligen blir
möjligt för en låntagare att i större omfattning i olika sparbanker erhålla
kredit annat än mot fullgod säkerhet. Vad som brustit i avseende å tillsynen
synes däremot framför allt vara att tillskriva de allmänna ombuden
i vissa av förevarande sparbanker. De sakkunniga kunna alltså icke tillstyrka,
att länsstyrelsernas befattning med sparbankerna, vilken varit av
den största betydelse för sparbanksväsendets utveckling, i anledning av
vad som nu inträffat skulle — i strid med en bestämd opinion på sparbankshåll
upphöra. Härtill hava de sakkunniga ansett sig så mycket
mindre hava anledning, som, därest den föreslagna sparbanksinspektionen
kommer till stånd, länsstyrelserna icke lära underlåta att i sparbanksfrågor
av större vikt, såsom angaende fastställande och ändring av sparbanks reglemente
och angående lagens efterlevnad, rådföra sig med inspektionen.»
Till de befogenheter, som enligt 1920 års sakkunniga skulle tillkomma
sparbanksinspektionen, hava de nu tillkallade sakkunniga ansett böra läggas
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
rätt att, där sparbanks styrelse vägrar efterkomma av inspektionen framställd
begäran om sammankallande av sparbankens huvudmän till extra
sammanträde, själv utlysa sådant sammanträde. Dylik befogenhet tillkommer
bankinspektionen med avseende å bolagsstämma i de banker, som stå
under dess tillsyn. De sakkunniga framhålla härutinnan, att med hansyn
till de återverkningar å det allmänna förtroendet för sparbanken, som kan
väntas av en av sparbanksinspektionen utfärdad kallelse, sådan befogenhet
för inspektionen givetvis bör begagnas endast i rena undantagsfall.
De sakkunniga hava förklarat sig icke under den korta tid, som för deras
uppdrag stått dem till buds, kunna taga bestämd ställning till det av 1920
års sakkunniga framställda förslaget, att sparbanksinspektionen skulle från
statistiska centralbyrån övertaga arbetet med sparbanksstatistiken. Emellertid
hava de sakkunniga ansett det vara lämpligt, att primäruppgifterna för
denna statistik insändes till sparbanksinspektionen och där granskades för
att sedermera, därest sammanställningen av uppgifterna ansåges fortfarande
böra äga rum i statistiska centralbyrån, av sparbanksinspektionen dit överlämnas.
.
Kostnaderna för en central sparbanksinspektion hava av de sakkunniga
uppskattats till omkring 70,000 kronor för år, varvid de sakkunniga räknat
med en organisation av en sparbanksinspektör såsom chef, en biträdande ledamot
och en byråinspektör jämte erforderliga biträden och vaktbetjäning. Under
det första verksamhetsåret skulle härtill komma utgifterna för nödiga inventarier.
De sakkunniga hava, i likhet med 1920 års sakkunniga, ansett
kostnaderna för inspektionen böra bestridas av sparbankerna. Fördelade pa
samtliga sparbanker efter förhållandet mellan beloppen av de av varje
sparbank förvaltade medlen skulle kostnaderna för närvarande icke avsevart
överstiga två tusendedels procent av detta belopp. Emellertid hava de sakkunniga
funnit en övre gräns för sparbankernas bidragsskyldighet böra
fastställas och hava härutinnan föreslagit samma högsta procentsats, som
gäller beträffande sparbankernas bidrag till de allmänna ombudens arvoden
eller fem tusendedels procent av de av sparbankerna förvaltade medlen.
I fråga om de detaljbestämmelser, i vilka det nu framlagda förslaget skiljer
sig från det i 1923 års proposition framlagda, anföra de sakkunniga följändc»
Nu
gällande lag föreskreve, i överensstämmelse med 1923 års förslag,
att allmänna ombudet bör minst en gång om året verkställa undersökning
av sparbankens förvaltning och att sådan undersökning bör, där hinder ej
möter ske genom deltagande i revisionen. Enligt vad de sakkunniga erfarit
hade detta stadgande i praktiken lett därhän, att de allmänna ombuden
ofta icke verkställt annan undersökning än att de deltagit i revisionen.
Även om de allmänna ombudens deltagande i revisionen vore önskvärt syntes
det emellertid vara av värde ur kontrollsynpunkt, att allmänna ombudet
därutöver förrättade en särskild undersökning av sparbanken, om också be
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2 HO.
21
träffande de mindre sparbankerna icke alla år. Ur denna synpunkt föresloge
de sakkunniga en mindre jämkning av lagtexten.
De sakkunniga hade vidare ansett det böra tillkomma allmänt ombud att
jämväl utan bemyndigande av sparbanksinspektionen närvara och deltaga i
överläggningarna vid sammanträde med huvudmännen eller vid av inspektionen
utlyst sammanträde med styrelse eller likvidatorer.
Slutligen hava de sakkunniga framhållit, att sparbanksinspektionen givetvis
borde äga befogenhet att, därest länsstyrelses beslut över framställning,
som inspektionen gjort med stöd av sparbankslagen, ginge inspektionen
emot, överklaga beslutet hos Kungl. Maj:t. Sådan befogenhet syntes emellertid
tillkomma inspektionen utan att särskilt stadgande därom infördes i
lagen.
Såsom jag redan framhållit inför Kungl. Maj:t, hava den senaste tidens Departement»-händelser utvisat, att den nuvarande ordningen för det allmännas tillsyn ch,fmöver
sparbankerna icke är tillfredsställande. På grund härav och med
hänsyn till vikten av att det allmänna förtroendet för sparbanksväsendet
icke rubbas har jag funnit önskvärt att redan för årets riksdag förslag
framlägges om förbättring av tillsynen.
Det förslag i sådant avseende, som avgivits av de med stöd av Kungl.
Maj:ts beslut nämnda den 10 april tillkallade sakkunniga, kan jag i huvudsak
biträda. I likhet med de sakkunniga anser jag sålunda, att den nuvarande
lokala tillsynen genom länsstyrelserna och av dessa förordnade
allmänna ombud alltjämt bör bibehållas, men att denna tillsyn bör förstärkas
genom inrättandet av en central tillsynsmyndighet.
Vad den lokala tillsynen angår vill jag emellertid särskilt framhålla,
hurusom vad nu inträffat inskärper vikten av att länsstyrelserna till allmänna
ombud utse endast för uppdraget fullt kompetenta personer samt i
övrigt med intresse och noggrannhet handhava sin anpart av tillsynsverksamheten.
De sakkunnigas förslag att fördela ombudsskapen i sparbankerna
inom varje län på ett mindre antal personer och att tid efter annan vidtaga
en omflyttning av de allmänna ombuden mellan sparbankerna inom länet
synes mig förtjänt att tagas under övervägande av länsstyrelserna. Därjämte
torde, såsom de sakkunniga förutsatt, frågan om höjning av de till
de allmänna ombuden utgående arvodena böra upptagas till prövning, därest
i fortsättningen erfarenheten skulle giva stöd för den meningen, att de
nuvarande ersättningarna äro för låga för erhållande av för ändamålet
kompetenta personer. I detta sammanhang torde också böra framhållas
önskvärdheten av att åtminstone de större sparbankerna såsom siffergranskare
eller revisorer anlita auktoriserade revisorer eller andra fullt bokföringskunniga
personer.
I fråga om de allmänna ombudens åligganden har jag ansett sakkunnigförslaget
böra ändras därhän, att allmänt ombud skall minst en gång år
-
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
ligen verkställa undersökning av sparbankens förvaltning och, där hinder
ej möter, jämväl deltaga i den årliga revisionen.
Till betryggande av allmänt ombuds självständighet gentemot sparbankens
ledning har jag funnit böra i 28 § intagas förbud mot utlämnande av lån
mot förbindelse, för vars uppfyllande allmänna ombudet svarar.
Den centrala tillsynsmyndigheten synes mig böra i enlighet med de sakkunnigas
uppfattning anordnas fristående från finansdepartementet. Tvekan
kan däremot råda, huruvida denna tillsyn bör uppdragas åt bank- och fondinspektionen,
som i sådant fall borde förstärkas med en för sparbankstillsynen
särskilt inrättad avdelning, eller om en ny, enbart för sparbankerna avsedd
tillsynsmyndighet bör inrättas. Goda skäl kunna åberopas för såväl den ena
som den andra ståndpunkten. Emellertid har man på sparbankshåll bestämt
motsatt sig att den centrala tillsynen anförtros åt bank- och fondinspektionen.
Man synes därvid fästa stor vikt vid den förefintliga artskillnaden
mellan affärsbankernas och sparbankernas verksamhet och förmenar, att det
för bank- och fondinspektionen skulle möta svårigheter att i frågor, där
affärsbankernas och sparbankernas intressen gå i sär, skänka det beaktande
åt sparbanksväsendets synpunkter, som man på detta håll finner önskvärt.
Härtill kommer att man på sparbankernas sida tillmäter stor betydelse åt
den rådgivande verksamhet, som bland annat till vinnande av enhetlighet
skulle ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten, och anser att denna
uppgift icke lämpligen bör anförtros annan myndighet än en sådan, som
har tillsynen över sparbankerna till sitt huvudsakliga ändamål och som
från början av sparbankerna mottages med förtroende. Utan att för egen del
uttala något omdöme om bärigheten av dessa synpunkter i och för sig har
jag emellertid i likhet med de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att i frågans nuvarande läge en förening av tillsynen över affärsbankerna
och sparbankerna icke bör äga rum utan att tillsynen över sparbankerna
bör åtminstone tills vidare anförtros åt en särskild myndighet. Härvid utgår
jag givetvis från att i de fall, där en samverkan mellan den blivande
sparbanksinspektionen och bankinspektionen är önskvärd, en sådan samverkan
också kommer till stånd.
I fråga om fördelningen av tillsynsverksamheten mellan de lokala organen
och sparbanksinspektionen och inspektionens särskilda befogenheter har
jag icke funnit anledning avvika från sakkunnig förslaget annat än i följande
hänseenden.
I syfte att främja tillämpning av enhetliga kontrollprinciper hava de
sakkunniga föreslagit, att länsstyrelses befogenhet att meddela förbud eller
föreläggande i frågor, som angå sparbanks rörelse eller bokföring, skulle
vara beroende av framställning från inspektionen. Såvitt angår bokföringen,
beträffande vilken inspektionen skulle äga meddela bindande
föreskrifter, är en dylik begränsning tydligen på sin plats. Vad däremot
beträffar sparbanks rörelse torde omständigheter kunna inträffa, som påkalla
ett snabbt ingripande av länsstyrelsen, vilket emellertid skulle för
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
23
dröjas genom nödvändigheten av inspektionens medverkan. Härtill kommer,
att begränsningen i länsstyrelsens befogenhet i sistnämnda hänseende möjligen
kan vara ägnad att verka avtrubbande på länsstyrelsernas känsla av
ansvar för tillsynens handhavande. Av dessa skäl anser jag mig böra förorda,
att länsstyrelse fortfarande skall äga att på eget initiativ vidtaga åtgärd
mot sparbank i fråga, som angår dess rörelse.
Sparbanksinspektionen synes mig böra tillerkännas rätt att jämväl sedan
sparbank trätt i likvidation sammankalla huvudmännen, givetvis under förutsättning
att likvidatorerna vägrat att efterkomma inspektionens begäran
om utlysande av sammanträde med huvudmännen.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle, i överensstämmelse med vad som
gäller för bank- och fondinspektionen, Kungl. Maj:t äga bestämma angående
sparbanksinspektionens organisation. De sakkunniga utgå från att
inspektionen skulle bestå av en sparbanksinspektör såsom chef, en biträdande
ledamot och en byråinspektör jämte erforderliga biträden och vaktbetjäning.
Denna organisation synes mig ändamålsenlig och åtminstone för närvarande
tillräcklig för fyllande av de uppgifter, som skulle ankomma på inspektionen.
Sparbanksinspektörens lön torde böra beräknas till förslagsvis 18,000
kronor för år. Biträdande ledamotens arvode förutsättes skola utgå med
4,000 kronor. Byråinspektören torde böra hänföras till lönegraden B 28
samt biträdena till de lönegrader, som motsvara deras arbetsuppgifter. Befattningshavarna,
alltså icke biträdande ledamoten, skulle därjämte erhålla
dyrtidstillägg enligt de för nyreglerade verk gällande grunderna. I likhet
med vad som gäller beträffande bank- och fondinspektionen torde, oaktat
ifrågavarande befattningshavare icke uppföras å ordinarie stat, bestämmelserna
i avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän, tillhörande den allmänna
civila statsförvaltningen, böra vinna tillämpning å deras löneförhållanden
med de jämkningar, som efter närmare utredning finnas erforderliga.
Med en organisation av nu antydd omfattning torde kostnaderna för sparbanksinspektionen,
inberäknat reseersättning samt utgifter för extra arbetskrafter
och lokalhyra ävensom andra expenser, icke komma att överstiga
det av de sakkunniga beräknade beloppet av 70,000 kronor för år. Kostnaderna
synas i enlighet med sakkunnigförslaget böra helt bestridas genom
bidrag från sparbankerna samt bidragen utgå efter ett för alla sparbanker
lika förhållande till beloppet av de av sparbank förvaltade medlen, varmed
avses summan av sparbankens inlåning och dess egna tillgångar, vare sig
dessa avsatts till fonder eller bokförts såsom odisponerade vinstmedel.
I de sakkunnigas förslag hava, utöver vad förut anförts, vidtagits vissa
väsentligen redaktionella jämkningar.
Det synes mig önskvärt att den föreslagna sparbanksinspektionen
träder i verksamhet redan vid ingången av budgetåret 1929/1930. Då det
emellertid möjligen kan vara förenat med svårigheter att före den 1 juli
1929 medhinna härför erforderliga åtgärder, torde det böra ankomma på
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
Kungl. Maj:t att bestämma tiden för ikraftträdandet av ifrågavarande ändringar
i sparbankslagen.
I tryckfrihetsförordningen lärer i likhet med vad som gäller beträffande
bankinspektionen böra införas stadgande i syfte att vissa handlingar, som
röra enskildas förhållanden till sparbank, ej må utlämnas från tillsynsmyndighet.
Att redan till innevarande års riksdag avlåta förslag härom synes
ej erforderligt.
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker av den lydelse, bilaga A till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 i regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.
Ur protokollet:
Yngve Ericsson.
Kungi. Maj:ts proposition Nr 230.
25
Bilaga A.
F örslag
till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.
Härigenom förordnas, dels att 28, 57, 58, 60, 61, 63, 64 och 68 §,§ i lagen
den 29 juni 1923 om sparbanker skola, 58 och 64 §§ i nedan angivna delar,
erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i lagen skola införas två nya
paragrafer, betecknade 60 a och 60 b §>§ och av den lydelse nedan sägs
28 §.
Lån av sparbanks medel må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars
uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse eller i sparbanken anställd
tjänsteman i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän svarar, utan så är,
att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av sådana obligationer
eller inteckningar, som i 25 § omförmälas, ej heller må lån utlämnas mot
förbindelse, för vars uppfyllande det enligt 58 § förordnade allmänna ombudet
svarar.
57 §.
Tillsynen över sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av Konungens
befallningshavande i det län, där sparbankens styrelse har sitt säte, samt
en för hela riket gemensam sparbanksinspektion.
58 $.
Konungens befallningshavande — — — hinder därför.
Konungens befallningshavande---sådant vite.
Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet i balansräkning
eller vinst- och förlusträkning icke av Konungens befallningshavande
meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande
är belagt med straff. I frågor, som angå sparbanks bokföring, må förbud
eller föreläggande icke heller av Konungens befallningshavande meddelas,
med mindre sparbanksinspektiopen gjort framställning därom.
Då Konungens befallningshavande — — — ett år.
Har sparbanks styrelse--— i likvidation.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
60 §.
Allmänna ombudet åligge att med uppmärksamhet följa sparbankens verksamhet.
Allmänna ombudet skall minst en gång årligen verkställa undersökning
av sparbankens förvaltning. Där hinder ej möter, bör allmänna ombudet
jämväl deltaga i den revision, varom i 39 § förmäles.
Träder sparbanken i likvidation, åligge allmänna ombudet att övervaka
denna.
Allmänna ombudet vare pliktigt att meddela Konungens befallningshavande
och sparbanksinspektionen alla de upplysningar angående sparbanken,
som av dem äskas.
Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst av Konungens
befallningshavande återkallas.
Allmänna ombudet åtnjuter arvode efter de grunder Konungen stadgar.
60 a
Sparbanksinspektionen åligge:
att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet
tillhandagå med råd och upplysningar;
att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet; samt
att, därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i överensstämmelse
med denna lag eller sparbankens reglemente, göra de erinringar
hos sparbankens styrelse eller de framställningar hos Konungens
befallningshavande, vartill inspektionen kan finna sig föranlåten.
Där inspektionen finner sådant nödigt, äge inspektionen meddela föreskrifter
angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper.
Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet meddelas
av Konungen.
60 b §.
Sparbanksinspektionen äge, när sådant prövas nödigt, sammankalla sparbanks
styrelse eller, om sparbanken befinner sig i likvidation, likvidatorerna.
Hava styrelsen eller likvidatorerna icke efterkommit av inspektionen
framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra sammanträde med
huvudmännen, må sådan kallelse ock av inspektionen utfärdas.
Vid sammanträde med huvudmännen eller av inspektionen utlyst sammanträde
med styrelse eller likvidatorer må närvara och i överläggningarna
deltaga allmänna ombudet ävensom den, vilken enligt av Konungen meddelade
bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen.
61 §.
Sparbanks styrelse eller, där sparbanken trätt i likvidation, dess likvidatorer
åligge:
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
att för sparbanksinspektionen och allmänna ombudet när som helst hålla
sparbankens kassa och övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och
andra handlingar tillgängliga för granskning;
att å tider, som av inspektionen bestämmas, och enligt av inspektionen
fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över
sparbankens tillgångar och skulder; skolande i sådan översikt angivas,
huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon i
översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;
att jämväl i övrigt meddela Konungens befallningshavande, inspektionen
och allmänna ombudet alla de upplysningar rörande sparbanken, som av
dem äskas;
att, där inspektionen meddelat föreskrift beträffande sättet för förandet av
sparbanks räkenskaper, ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse;
att, så snart den i 32 § omförmälda berättelsen föreligger av styrelsen
underskriven, insända avskrifter därav jämte vinst- och förlusträkning samt
balansräkning till såväl inspektionen som allmänna ombudet samt att efter
verkställd revision tillställa inspektionen och allmänna ombudet den däröver
avgivna berättelsen ävensom protokoll, upptagande de å sammanträde med
huvudmännen i anledning av nämnda berättelser fattade besluten; samt
att årligen senast en månad efter huvudmännens årssammanträde avgiva
statistisk redogörelse angående sparbanken jämlikt av Konungen meddelade
föreskrifter.
63
Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet ävensom av hälften av kostnaden för arvoden åt allmänna
ombuden skall varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag.
Vartdera bidraget skall utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande
till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången av
nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget icke överstiga
fem tusendedels procent av detta belopp. Återstoden av kostnaden för arvoden
åt allmänna ombuden gäldas av statsverket.
Närmare bestämmelser om fastställande av sparbanks bidrag och om bidrags
erläggande meddelas av Konungen.
64 §.
Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller fängelse
straffes
1) stiftare, vilken — — — 4 § sägs;
2) styrelseledamot — — — oriktig uppgift;
3) styrelseledamot — — — oriktig uppgift;
4) styrelseledamot, som--— 33 §;
5) styrelseledamot eller annan, som mot bättre vetande till Konungens
befallningshavande, sparbanksinspektionen eller allmänna ombudet avgiver
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
oriktig eller ofullständig uppgift angående omständighet, varom det ålegat
honom att lämna upplysning;
6) revisor, som---honom granskats;
7) revisor, som--— hans uppdrag.
Ej må — — — strängare straff.
68 §.
över beslut, som av Konungens befallningshavande eller sparbanksinspektionen
på grund av denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i
vederbörande statsdepartement; dock gånge beslut, som meddelas av Konungens
befallningshavande, utan hinder av klagan i verkställighet, där icke
Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
29
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 maj 1929.
Närvarande:
justi tieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 april 1929,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i finansdepartementet,
hovrättsassessorn F. W. Killander.
Lagrådet fann förslaget föranleda följande erinringar.
60 §.
Det ligger i sakens natur, att om allmänna omhudet finner förhållande
föreligga, som kan giva anledning till åtgärd av Konungens befallningshavande
eller sparbanksinspektionen, ombudet skall ofördröjligen underrätta
ifrågavarande myndighet därom. Denna ombudets skyldighet synes
böra upptagas hland ombudets i denna paragraf angivna åligganden med
lika stort skäl som hans plikt att lämna Konungens befallningshavande
och sparbanksinspektionen upplysningar, som av dem äskas.
Att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående de allmänna
ombudens verksamhet, torde höra utsägas i paragrafen.
För ökande av kontrollens effektivitet hör den undersökning av sparbankens
förvaltning, som omhudet har att verkställa, äga rum å tid, som
icke på förhand tillkännagivits. Någon bestämmelse härom behöver måhända
icke intagas i förevarande lag, men i allt fall bör sådant stadgande
ingå i den av Konungen utfärdade instruktionen.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
60 a $.
Jämlikt 58 § har Konungens befallningshavande att förbjuda verkställighet
av beslut, som fattats av sparbanks huvudmän eller styrelse,
icke blott i det fall, att beslutet står i strid med lag eller sparbankens
reglemente, utan även då beslutet eljest finnes medföra våda för sparbankens
säkerhet. Däremot bar i förevarande paragraf såsom förutsättning
för sparbanksinspektionens skyldighet att göra erinran hos sparbanksstyrelse
eller framställning hos Konungens befallningshavande angivits
endast det förhållandet, att sparbankens verksamhet icke finnes stå
i överensstämmelse med sparbankslagen eller sparbankens reglemente.
Det kan enligt lagrådets mening ej vara föremål för tvekan och är säkerligen
även avsett, att inspektionen bör hava enahanda skyldighet, då inspektionen
finner, att verksamheten, ändå att den ej strider mot lag eller
sparbankens reglemente, bedrives på sätt, som medför våda för sparbankens
säkerhet. Stadgandet om inspektionens åligganden bör därför lämpligen
i detta hänseende fullständigas.
Lagen om bankrörelse innehåller i 230 § förbud för ledamot av bankinspektionen
att deltaga i styrelsen av eller vara anställd vid bankbolag,
över vilket bankinspektionen har att utöva tillsyn. Enahanda skäl, som
ligga till grund för detta stadgande, synas böra föranleda, att i förevarande
paragraf införes motsvarande förbud för ledamot av sparbanksinspektionen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
31
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 maj 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, lagrådets den 1 maj
1929 avgivna utlåtande över det den 26 april 1929 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker.
Föredraganden meddelar, att i förslaget vidtagits ändringar i enlighet
med vad lagrådet hemställt samt därutöver vissa redaktionella jämkningar.
Härefter anför föredraganden:
Enligt vad jag förut framhållit äro kostnaderna för sparbanksinspektionen,
beräknade till omkring 70,000 kronor, avsedda att helt täckas
genom bidrag från sparbankerna. I budgettekniskt hänseende torde i
fråga om sparbanksinspektionen — i överensstämmelse med vad årets
riksdag beslutat med avseende å bidragen till bankinspektionen och fondinspektionen
samt däremot svarande anslag — böra förfaras sålunda, att
i riksstaten uppföras — med lika belopp 70,000 kronor — på inkomstsidan
en ny inkomsttitel bidrag till sparbanksinspektionen och på utgiftssidan
ett förslagsanslag till inspektionen, samt att den behållna inkomsten av
nämnda bidrag, över anslaget, tillgodoföres en särskild fond, från vilken
utgifterna för inspektionen bestridas. Det nya anslaget torde böra uppföras
såsom ordinarie anslag under riksstatens sjunde huvudtitel.
Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad förut anförts
ändrade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker samt hemställer
a) att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande,
samt
b) att Kungl. Maj:t måtte i propositionen tillika
föreslå riksdagen att
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 230.
dels i riksstaten under sjunde huvudtiteln uppföra
ett ordinarie förslagsanslag till sparbanksinspektionen
med .................................................. kronor 70,000,
dels ock i riksstaten för budgetåret 1929/1930 under
rubriken »A. Egentliga statsinkomster. II. Uppbörd i
statens verksamhet» uppföra en ny inkomsttitel sålunda:
Bidrag till sparbanksinspektionen......... kronor 70,000.
Statsrådets övriga ledamöter instämma i vad föredragande departementschefen
sålunda hemställt.
Med bifall härtill förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
Stockholm. Isaac Marcus Boktrvckeri-Ak tiebolag, 1929.