K un tji. Maj-.ts proposition nr 210.

1

Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten; given Stockholms
slott den 7 mars 1929.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liibeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 7 mars 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Bokell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck anför:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 8, bär Kungl.
Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten
för budgetåret 1929/1930 beräkna ett extra reservationsanslag av
2,800,000 kronor.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga denna fråga.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 174 häft. (Nr 210.) 51029 1

Tidigare

åtgärder.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Inledningsvis torde jag därvid få i korthet redogöra för de åtgärder, som
vid senare riksdagar beslutats för arbetslöshetens bekämpande.

Av 1922 års riksdag beviljades, i anledning av den på socialdepartementets
föredragning avlåtna propositionen nr 11, för bekämpande av arbetslösheten
dels på tilläggsstat för nämnda år reservationsanslag till sammanlagt
belopp av 85,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden 1 januari—
30 juni 1923 ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor. Härförutom anvisades,
med bifall till den på kommunikationsdepartementets föredragning avlåtna
propositionen nr 12, för liknande ändamål på tilläggsstat för år 1922
under titeln »Utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet» ett reservationsanslag
å 5,000,000 kronor att utgå av lånemedel.

I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt
20) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, bland annat, att det
enligt hans mening icke vore möjligt att vid tiden för nämnda propositions
avlåtande göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens
läge under den då återstående delen av vintern 1922—1923 och än
mindre angående dess förändringar under hela budgetåret 1923 1924. Han
anhöll därför att senare under 1923 års riksdag få förelägga Kungl. Maj:t
förslag i förevarande ämne. Emellertid syntes honom nödig försiktighet
bjuda att i avbidan på frågans slutliga behandling å riksstaten beräkna ett
anslag för arbetslöshetens bekämpande å förslagsvis 5,000,000 kronor.

Med bifall till den av föredragande departementschefen sålunda gjorda
hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, för bekämpande av arbetslösheten
för budgetåret 1923/1924 beräkna ett extra reservationsanslag av 5,000,000
kronor.

Efter det departementschefen sedermera i skrivelse den 28 april 1923
anmodat statens arbetslöshetskommission att avgiva förslag rörande den
framställning till riksdagen i nu ifrågavarande ärende, vartill då rådande
förhållanden gåve anledning, avgav kommissionen den 11 maj 1923 det sålunda
begärda utlåtandet. I detta utlåtande framlade kommissionen en
beräkning över tillgångar och utgifter å anslaget för bekämpande av arbetslösheten
intill utgången av budgetåret 1923 1924. På grundval av denna
beräkning anförde kommissionen, att den icke funne det erforderligt, att av
1923 års riksdag begärdes något anslag för bekämpande av arbetslösheten.

I skrivelse den 17 maj 1923, nr 233, gav Kungl. Maj:t sedermera riksdagen
tillkänna, att Kungl. Maj:t icke komme att till 1923 års riksdag avlåta
proposition i det under punkt 20 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
för nämnda år omförmälda ärendet angående anslag för budgetåret
1923/1924 för bekämpande av arbetslösheten, i följd varav medel
för berörda ändamål ej vidare behövde beräknas å staten för nämnda
budgetår.

Emellertid hade Kungl. Maj:t i proposition den 4 maj 1923, nr 230, på
socialdepartementets föredragning föreslagit riksdagen medgiva, att för vidtagande
av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare
finge av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i
anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.

Denna proposition blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 206).

Ytterligare är att nämna, att riksdagen, i anledning av ett i 1923 års
statsverksproposition på kommunikationsdepartementets föredragning framställt
förslag, för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och
statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av

Kanyl. Maj:ts proposition nr 210. 3

arbetslösheten, för budgetaret 1923 1924 anvisade ett reservationsanslag av
2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).

1 ör budgetåret 1924/1925 gjorde arbetslöshetskommissionen icke hemställan
om anvisande av något ytterligare anslag för bekämpande av arbetslösheten.
1 anslutning härtill begärde Knngl. Maj:t icke något anslag för
ifrågavarande ändamål för nämnda budgetår.

1 proposition till 1924 års riksdag, nr 113, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, att för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten
påbörjade arbetsföretag finge användas, intill ett belopp av 1,750,000 kronor,
de av 1922 års riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen.

Detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 128).

I en annan till 1924 års riksdag avlåten proposition (nr 229) föreslog
Kungl. Maj: t sedermera riksdagen medgiva, att för färdigställande av vissa
utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade arbetsföretag finge användas,
intill ett belopp av 1,350,000 kronor, de nyssnämnda, av 1922 års riksdag
beviljade reservationsanslagen.

?9^ämväl detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr

I skrivelse den 9 december 1924 uttalade sig arbetslöshetskommissionen
angående behovet av medel till arbetslöshetens bekämpande under budgetåret
1925/1926. Kommissionen anförde därvid, att behållningen å de anslag,
som av 1922 års riksdag anvisats för ifrågavarande ändamål, den 1 november
1924 utgjort 8,264,000 kronor. Då kostnaderna för kommissionens verksamhet
under de tio första månaderna av år 1924 uppgått till omkring 4,220,000
kronor och totalkostnaderna under nämnda år sannolikt icke komme att
överstiga 5 miljoner kronor, syntes det kommissionen vara grundad anledning
antaga, att de medel, varöver kommissionen förfogade, skulle förslå
till finansierandet av hjälpverksamhetens kostnader första halvåret 1926.
På grund härav funne kommissionen det icke påkallat att hemställa om
utverkande hos 1925 års riksdag av ytterligare anslag till arbetslöshetens
bekämpande.

Med hänsyn till vad kommissionen sålunda uttalat anförde föredragande
departementschefen i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag (femte
huvudtiteln, sid. 37), att han ansåge sig icke böra föreslå Kungl. Maj:t att
av riksdagen äska något nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande. I
enlighet härmed begärde Kungl. Maj:t icke något anslag till ändamålet för
budgetåret 1925/1926.

I proposition till 1926 års riksdag, nr 213, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1926/1927 anvisa ett
extra reservationsanslag av 8,000,000 kronor.

Sistnämnda proposition bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 344).

I proposition till 1927 års riksdag, nr 236, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1927/1928 anvisa
ett extra reservationsanslag av 5,000,000 kronor. Förslaget grundade
sig på framställning av arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 24 november
1926 ävensom på en av kommissionen avgiven, den 15 februari 1927
dagtecknad promemoria.

Med bifall till propositionen beviljade 1927 års riksdag (skrivelse den 8
juni 1921 nr 270) för budgetåret 1927/1928 till bekämpande av arbetslösheten
ett extra reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I proposition till 1928 års riksdag, nr 161, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1928/1929 anvisa ett
extra reservationsanslag av 3,000,000 kronor. Förslaget grundade sig på
framställning av arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 17 november
1927. I denna skrivelse framlade kommissionen en beräkning över tillgångar
och skulder å tidigare beviljade anslag för samma ändamål ävensom en
uppskattning av medelsbehovet för nu innevarande budgetår. På grundval av
denna beräkning anförde kommissionen, att av de till buds stående medlen
för bestridande av de med hjälpverksamheten förenade kostnaderna ett
belopp av omkring 4,250,000 kronor skulle kunna förväntas den 1 juli 1928
återstå och alltså bliva disponibelt för budgetåret 1928/1929. Beträffande
behovet av medel för detta budgetår uttalade kommissionen, att kommissionen
av olika iakttagelser på arbetsmarknaden och det ekonomiska området
i övrigt trott sig kunna utläsa eu svag förbättring i läget. Detta hade föranlett
kommissionen att för budgetåret 1928/1929 räkna med en icke ökad
arbetslöshet, d. v. s. med att den stegring, som fortgått sedan år 1924, skulle
upphöra. Med hänsyn till befolkningsutvecklingen, vilken säkerligen innebure
ökning av de grupper, som tillhörde de arbetsföra åldrarna, syntes
dock försiktigheten kräva, att man kalkylerade med i stort sett oförändrad
arbetslöshet och med att således kostnaderna för budgetåret 1928/1929
komme att uppgå till samma belopp som beräknats för nästföregående
budgetår, eller 5,700,000 kronor. Jämlikt denna beräkning skulle alltså utöver
de medel, som förväntades återstå den 1 juli 1928, krävas ytterligare 1,450,000
kronor. Med hänsyn till osäkerheten vid bedömandet av arbetsmarknadens
framtida gestaltning samt till behovet av medel, som kunde i verksamheten
erfordras såsom rörelsekapital för användning till inventarier, täckande av
utestående fordringar m. in., ansåg kommissionen emellertid, att anslaget
för budgetåret 1928/1929 borde bestämmas till o miljoner kronor. Denna
uppskattning grundade sig på den förutsättningen, att hjälpverksamheten
skulle komma att bedrivas efter ungefärligen oförändrade grunder.

I en senare ingiven skrivelse, dagtecknad den 17 februari 1928, anförde
kommissionen vidare, att förhållandena på arbetsmarknaden icke under tiden
efter det kommissionen ingivit sin framställning av den 17 november 1927
undergått någon mera genomgripande förändring, ehuru läget givetvis i viss
utsträckning rönt inverkan av de arbetskonflikter, som under nämnda tid
uppkommit inom vissa betydande exportindustrier. Bortsåge man från dessa
konflikter, kunde man fortfarande konstatera ett jämförelsevis fördelaktigt
konjunkturläge. Det oaktat rådde emellertid en relativt omfattande arbetslöshet.
Den redan förut bekymmersamma ställningen på arbetsmarknaden
i Norrbottens län hade under senaste tiden ytterligare försämrats. Kommissionen
meddelade slutligen, att kommissionen icke funnit anledning till
ändring i de av kommissionen i skrivelsen den 17 november 1927 framlagda
beräkningarna rörande kostnaderna för kommissionens verksamhet under
budgetåret 1928/1929.

Till denna beräkning av anslagsbehovet anslöt sig föredragande departe -

Kungl. M<ij:ts proposition nr 210. 5

mentschefen, därvid lian åberopade de av arbetslöshetskommissionen till
stöd för beräkningarna anförda motiven.

Med bifall till den i enlighet härmed gjorda framställningen beviljade
1928 års riksdag (skrivelse den 5 juni 1928, nr 370) för budgetåret 1928/1929
till bekämpande av arbetslösheten ett extra reservationsanslag av 3,000,000
kronor.

Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som
länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål
utgår. I denna kungörelse gjordes viss ändring genom kungörelse den 22
juni 1928 (nr 214). Ändringen avsåg väsentligen viss av Kungl. Maj:t föreslagen
och av riksdagen godkänd jämkning i bestämmelserna rörande bidrag
till s. k. statskommunala arbeten, d. v. s. hjälparbeten, som bedrivas av kommuner
med bidrag av statsmedel från arbetslöshetsanslaget.

Därjämte har riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna
för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade
1922 års riksdag — efter det Kungl. Maj:t den 10 mars nämnda år
fattat beslut, innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande
regler — i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av
berörda verksamhet, därvid särskilt spörsmålet om arbetskonflikts inverkan
å den av staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.

Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten
proposition, nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle,
utöver då gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna
regler för yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923,
nr 79).

Med anledning av ett av Kungl. Maj:t meddelat beslut rörande hjälpverksamheten
i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan
om riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt
till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid
ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad statsutskottet
i detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda
skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut om anvisande av
nytt anslag till bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden i fråga om
direktivens tillämpning. Beträffande dessa uttalanden tillåter jag mig att
hänvisa till den redogörelse, som lämnats därför i 1927 års proposition i
motsvarande fråga (nr 236 sid. 5).

Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Maj:t, att
ett exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens
arbetslöshetskommission till kännedom och efterrättelse.

För användningen av det för innevarande budgetår anvisade anslaget gälla
— med de modifikationer, som följa av nyssnämnda kungörelse den 22 juni
1928 — de för motsvarande anslag för budgetåren 1926/1927 och 1927/1928
fastställda grunderna.

Gällande

bestämmelser.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Jag övergår härefter till att närmare behandla av arbetslöshetskommissionen
gjord framställning om anslag för budgetåret 1929/1930 till bekämpande
av arbetslösheten.

Statsverks- Vid min förberedande anmälan till årets statsverksproposition av föreprop™2*m,
m varande ärende omförmälde jag, att arbetslöshetskommissionen i skrivelse
den 26 november 1928 gjort framställning i sådant syfte. I denna skrivelse
hade kommissionen efter en ekonomisk utredning, för vilken jag i korthet redogjorde,
uppskattat det belopp, som utöver väntad behållning å redan anvisade
medel skulle erfordras för budgetåret 1929/1930, till 2,000,000 kronor.
Med hänsyn dels till behovet av drift- och reservkapital, dels å andra sidan
till framlagt förslag om medgivande att använda 500,000 kronor av för särskilda
ändamål reserverade medel hade, anförde jag, kommissionen emellertid
ansett behovet av nytt anslag för nästa budgetår böra uppskattas till 3,000,000
kronor.

För egen del erinrade jag i fortsättningen av mitt yttrande till statsverkspropositionen,
att de sakkunniga (1926 års arbetslöshetssakkunniga),
vilka varit sysselsatta med utredning rörande frågan om arbetslöshetsförsäkring,
med skrivelse den 25 april 1928 avlämnat sitt betänkande. Jaganmälde
vidare, att de sakkunniga i betänkandet framlagt alternativa förslag,
avseende det ena obligatoriskt och det andra frivilligt försäkringssystem.
Efter en redogörelse i mycket korta drag för betänkandets innehåll
och särskilt för ett av en av de sakkunniga, herr von Kocli, avgivet
särskilt yttrande med eventuellt förslag för det fall, att arbetslöshetsförsäkring
ej skulle komma till stånd, erinrade jag vidare, att över berörda
betänkande yttranden inhämtats från vederbörande myndigheter ävensom
från landstingen och ett antal enskilda organisationer, vilka samtliga yttranden
skolat avgivas före den 1 oktober 1928. Emellertid hade ilera
av de för ärendets bedömande mest betydelsefulla utlåtandena blivit avsevärt
försenade. Med hänsyn härtill hade det tydligen ännu icke varit möjligt
att fatta ståndpunkt till de synnerligen omfattande och betydelsefulla
spörsmål, som behandlats i sakkunnigbetänkandet, lie dan av denna anledning
hade det icke kunnat ifrågakomma att till prövning av 1929 års riksdag
hänskjuta frågan om eventuella åtgärder i ämnet.

I detta sammanhang erinrade jag även om den pågående utredningen
rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande,
vilken utredning enligt Kungl. Maj:ts beslut skulle vara slutförd till
den 1 juli 1930. Vidare framhöll jag i anslutning härtill, att i uppdraget
för den kommitté, som för närvarande vore sysselsatt med utredning rörande
pensionsförsäkringsfrågan, inginge att undersöka, huruvida de lokala
organen för nämnda försäkring borde erhålla sådan organisation, att de
kunde tjänstgöra såsom organ jämväl för andra grenar av socialförsäkringen
och eventuellt även för den direkta sociala hjälpverksamheten i form av
fattigvård, barnavård m. m. I denna del, anförde jag, berörde kommitténs
uppdrag delvis samma ämnen, som behandlades i nyssnämnda av herr
von Kocli i arbetslöshetssakkunnigas betänkande alternativt framlagda för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

slag, och jag meddelade, att pensionsförsäkringskommittén syntes komma
att upptaga till undersökning frågan om och i vad mån pensionsförsäkringens
lokala organ borde samverka med lokala organ för sjukförsäkringen samt
för fattigvård och eventuellt andra grenar av allmän hjälpverksamhet eller
huruvida möjligen gemensamma organ borde skapas för den sociala verksamhetens
olika delar.

Sammanfattningsvis yttrade jag härefter, att med hänsyn till vad sålunda
i olika hänseenden anförts man tydligen hade att i likhet med arbetslöshetskommissionen
utgå från att statens verksamhet till bekämpande av arbetslösheten
under nästkommande budgetår komme att bedrivas efter ungefär
samma grunder som dittills.

Beträffande beloppet av det för nästa budgetår erforderliga anslaget framhöll
jag i statsverkspropositionen, att det icke syntes lämpligt att redan vid tiden
för nämnda propositions avlåtande fatta slutlig ståndpunkt till frågan därom.
På sätt som ägt rum de tre sista åren syntes man nämligen före avlåtande
av förslag i ämnet till riksdagen böra så långt möjligt avvakta utvecklingen
på arbetsmarknaden. Denna utveckling vore av betydelse dels i vad
anginge storleken av det belopp, som komme att disponeras under innevarande
budgetår, och den medelsbehållning, som komme att finnas tillgänglig
vid nästa budgetårs början, dels ock beträffande beräkningen av medelsbehovet
för sistnämnda budgetperiod. Jag anhöll därför att med framläggande
av definitivt förslag i ämnet måtte få tills vidare anstå. Redan då
ansåg jag mig emellertid böra nämna, att jag utan att ännu hava kunnat
taga definitiv ståndpunkt till frågan funnit mig kunna räkna med, att till
finansieringen av utgifterna för nästa budgetår kunde, i enlighet med arbetslöshetskommissionens
förslag, beräknas ett bidrag av 500,000 kronor av
besparade medel på de förut omnämnda, av 1924 års riksdag anvisade s. k.
färdigställningsanslagen. Yidare framhöll jag, att chefen för jordbruksdepartementet
senare torde komma att framställa förslag rörande betydliga
höjningar av vissa till skogsavdikning samt till nyodling och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk avsedda anslag, varvid jag tilläde, att det
syntes vara att förvänta, att genom de arbeten, som med anlitande av dessa
anslag skulle företagas, jämväl skulle vinnas en viss lättnad i arbetslösheten.
Därigenom skulle också uppnås ett återförande av arbetslösa till den öppna
arbetsmarknaden med åtföljande minskning av belastningen å anslaget till
arbetslöshetens bekämpande. Med beräkning av denna minskning för nästa
budgetår till 200,000 kronor ansåg jag, att ifrågavarande anslag för samma
budgetår icke behövde beräknas till större belopp än 2,800,000 kronor. I enlighet
med vad jag sålunda förordade beräknades också i riksstaten ett anslag
på sistnämnda belopp till bekämpande av arbetslösheten för nästa
budgetår.

Statens arbetslöshetskommission har sedermera på därom gjord anmodan Arbetslo shetsi
en till mig ställd skrivelse av den 18 februari 1929 inkommit med upp- kommissionen
gifter till komplettering av vissa i kommissionens förenämnda skrivelse den medelsbehovet

m. m.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

26 november 1928 meddelade siffror och beräkningar. Till dessa uppgifter
har kommissionen knutit några uttalanden, föranledda av den utveckling av
hithörande förhållanden, som ägt rum sedan sistnämnda skrivelse avläts.

Jag torde nu — i anslutning till vad jag vid min förberedande anmälan
av ärendet yttrade — få lämna en redogörelse för de av kommissionen i
berörda hänseende lämnade uppgifterna, i den mån de beröra arbetsmarknadens
läge, kommissionens verksamhet under det nästförflutna året och
kommissionens ekonomiska ställning. Härvid kommer jag att för större
överskådlighets skull i ett sammanhang behandla vad kommissionen anfört
i skrivelsen den 26 november 1928 och de kompletterande meddelanden,
som kommissionen lämnat i förenämnda skrivelse den 18 februari 1929, varjämte
med ledning av det senast inkomna siffermaterialet gjorts vissa tillägg
till och jämkningar i de av kommissionen uppgjorda tabellerna.

Till belysande av arbetsmarknadens utveckling och arbetslöshetens omfattning
under tiden januari 1924—januari 1929 har kommissionen meddelat de uppgifter,
som återgivas i följande tabell, vilken för varje månad utvisar dels
antalet ansökningar om arbete på 100 lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna,
dels det procentuella antalet arbetslösa bland de till
fackföreningarna anslutna arbetarna, dels ock antalet anmälda hjälpsökande
arbetslösa. Uppgifterna angående antalet arbetslösa hänföra sig till sista
dagen i respektive månader och hava avrundats till närmaste 50-tal. I slutet
av tabellen hava upptagits maximi- och minimisiffror för de särskilda åren.

Månad

Antal arbetsansökningar
på 100 lediga platser

Fackföreningarnas
löshet i %

arbets-

1

1

Antal hjälpsökande arbetslösa enligt 1

arbetslöshetskommissionen

1924

1925

1926

1927

19281929

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1924

1925

1926

1927

1928

1929 j

Jan.

239

296

273

293

279

241

13.G

14.8

15.7

16.3

14.3

14.9

16.600

20,600

22,700

27,400

26,650

is.soo!

Febr.

214

256

247

258

260

215

13.4

13.6

14.8

15.6

13.3

15.900

21.600

22.300

25,400

26,30u

i

Mars

177

207

191

208

201

13.9

12.0

14.7

14.i

13.2

13,700

18,600

20.500

22.400

24,600

April

151

166

163

171

165

11.6

10.8

12.3

12.3

11.7

10,300

14,800

16,600

22,200

19,600

Maj

131

157

162

168

146

7.6

8.2

9.9

9.9

8.2

7.000

12,100

13,900

18.100

14,100

Juni

132

159

166

161

157

7.4

8.2

9. c

9.4

7.6

5,600

10,300

11.750

15,200

11.150

Juli

141

162

161

150

167

6.2

7.6

8.6

8.3

7.4

4,750

9.400

10.850

12,200

9,500

Aug.

135

156

151

148

160

6.o

7.7

8.3

7.9

6.9

4,200

9,450

11,200

12,700

9,850

Sept.

128

154

158

143

142

7.o

8.5

9.i

8.4

7.8

4,500

10,150

12.000

.12,900

10,000

, Okt.

148

172

186

170

156

8.4

10.o

11.4

10.4

9.0

6.500

13,150

15,500

16,450

12,950

'' Nov.

220

246

273

242

230

10.5

11.8

lo.o

12.8

10.9

9.300

18,000

20.050

21.400

16,450

: Dec.

225

226

268

243

220

15.6

19.5

19.o

18.6

17.3

12.600

20,300

24,700

24,200

18,700

! Max.

i an.

jan.

jan.

jan.

jan.

dec.

dec.

dec.

dec.

dec.

jan.

febr.

jan.

jan.

jan.

239

296

273

293

279.

15.o

19.5

19.0

18.6

17.3

16,600

21,600

22,700

27,400

26,650

Min.

sept.

sept.

aug.

sept.

sept.

juli

juli

aug.

aug.

aug.

aug.

juli

juli

juli

juli

128

154

151

143

142

6.2

7.6

8.3

7.7

6.9

4,200

9,400

10,850

12,200

9,500

Vidare har kommissionen i följande tabell lämnat uppgifter, likaledes för
tiden januari 1924—januari 1929, rörande antalet hjälpta personer samt huru
dessa fördela sig på de olika hjälpfor merna. Till jämförelse hava i tabellen
upptagits jämväl siffrorna rörande antalet hjälpsökande arbetslösa, ehuru
dessa siffror redan återfinnas i den nyss återgivna tabellen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

!>

Tidpunkt

Antalet sysselsatta i

Antalet understödda

Hela

antalet

arbetslösa.

som

erhållit

hjälp

Antalet
hjälpta
i % av
hela an-talet ar-betslösa
hjälp-sökande

År

Sista
(lagen i
månaden

Antalet

hjälp-

sökande

statliga

nöd-

hjälps-

arbeten

stats-koramu-nala nöd-hjälps-arbeton

kommu-nala nöd-hjälps-arbeten

med

stats-

bidrag

utan

stats-

bidrag

1924...

jan.....

16,600

2,329

365

2,459

847

6,000

36.1

april ...

10,300

2,525

888

1,923

—

107

5,448

52.9

juli......

4,750

666

234

1.676

—

3

2,579

54. s

okt......

6.500

467

42

967

—

48

1,524

23.4

1925...

jan......

20,600

1,852

738

2,613

—

341

5,544

26.9

april ...

14,800

3,094

1,076

2,496

—

348

7,014

47.4

juli......

9,400

1,839

548

1.222

—

63

3,672

39.o

okt......

13,150

1,699

367

884

—

123

3,073

23.4

1926...

jan......

22,700

3,433

598

2,204

—

2,033

8,268

36.4

april____

16,600

3,836

1,161

1.841

4

388

7.230

43.5

juli......

10,850

2.101

363

1,200

—

64

3,728

34.3

okt.....

15,500

1,991

251

1,303

—

—

3,915

25.2

1927...

jan......

27,400

3,646

1,301

3,126

199

2,015

10,287

37.5

april ...

22,200

3,499

1,446

2,668

214

1,060

8,887

40. o

juli......

12,200

2,603

559

1.451

—

1,305

5.918

48.5

sept. ...

12,900

2,088

494

1,241

—

1,194

5,017

38.8

okt......

16,450

2,085

517

1,317

29

2,006

5.954

36.2

nov......

21,400

2,872

859

1.576

34

2,473

7,814

36.5

dec......

24,200

2,860

1,245

1,448

65

3,692

9,310

38.5

1928...

jan.......

26,650

4,320

1,372

2,380

215

3,937

12,224

45.8

april ...

19,600

3,993

1,192

1.907

336

2,590

10,018

51.0

juli......

9,500

1,336

294

949

—

925

3,504

36.s

sept.....

10,000

1,040

208

1,173

—

592

2,954

29.5

okt......

12,950

1,385

347

1,035

—

693

3,460

26.7

nov......

16.450

2,549

713

1,084

7

739

5,092

31.o

dec......

18,700

2,915

780

1,558

190

1,350

6.793

36.3

1929...

jan......

18.500

3.539

953

2,037

130

2,084

8,743

47.2

Beträffande de sålunda lämnade statistiska uppgifterna kar kommissionen
i skrivelsen den 26 november 1928 framhållit, att samtliga uppgifter rörande
såväl frekvensen av arbetsansökningar som fackföreningarnas arbetslöshet
och antalet hjälpsökande arbetslösa, vilka uppgifter i sina utvecklingsserier
visade en synnerligen god överensstämmelse, angåve en sakta stegring fram
till 1927 års mitt, då man kunde utläsa eu relativ förbättring, som sedermera
framträtt än mera klart markerad. Den konstaterade gradvisa ökningen
av arbetslösheten hade under år 1928 från och med april månad förbytts i
en minskning, som småningom nedbringat det hos kommissionen redovisade
antalet hjälpsökande arbetslösa till ungefär samma höjd som år 1925., De
hjälpsökande arbetslösas antal hade under år 1928 varit störst i januari, då
det uppgått till 26,650. Det lägsta antalet för år 1928, 9,500, hade förekommit
under juli månad, varefter en ökning inträtt.

Yidare har kommissionen meddelat en tabell rörande de anmälda arbetslösas
fördelning på yrkesgrupper vid olika tidpunkter. Tabellen i fråga är av
följande utseende.

10 Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

Yrkesgrupp

a n

u a r

i

1924

1925

1926

1927

1928

1929

I. Jordbruk och skogshushållning.

Jordbruk....................................

711

574

534

719

955

561

Skogshushållning ...........................

131

873

540

283

321

256

II. Industri och hantverk m. m.

Gruvdrift och malmförädling (inbe-

gripet järnbruk) ........................

864

2.011

2.428

1,776

1,751

1.112

Jord-, sten- och glasindustri............

1,937

844

854

3,189

897

707

Metall- och maskinindustri (inbegri-

pet mekaniska verkstäder!............

2,526

2,908

2,086

2,306

2.071

1.160

Trävaruindustri.............................

753

2,657

2,844

3,412

3,085

2,173

Byggnadsverksamhet ....................

1,292

2,231

2,390

2,610

2,927

1,925

Läder-, hår-, gummi- och dylik industri

97

141

211

195

180

136

Textilindustri................................

101

112

155

206

143

150

Beklädnadsindustri ........................

99

88

132

140

178

141

Närings- och njutningsmedelsindustri

282

224

221

333

322

216

Kemisk-teknisk och belysningsin-

dustri .......................................

79

121

173

161

158

161

Trämasse- och pappersindustri ......

72

67

122

106

232

216

Grafisk industri..............................

61

52

73

66

101

40

Industri och hantverk, ej särskilt

specificerat .................................

1,398

964

586

782

715

467

III. Sjöfart och fiske ..................

628

696

603

394

357

142

IV. Handel och samfärdsel m. m.

Kontors-, bank- och försäkringsper-

sonal........................................

61

94

86

78

114

67

Butiks- och magasinspersonal .........

286

458

416

469

523

343

Hotell-, kafé- och restaurantrörelse

20

42

41

44

66

36

Landtransport .............................

477

755

672

837

966

606

Allmän och litterär verksamhet......

6

16

5

12

22

11

Handel och samfärdsel, ej särskilt

specificerat...............................

94

142

40

49

66

84

V. Husligt arbete.......................

35

21

1

15

8

9

VI. Arbete ej hänförligt till annan

qrupp .....................

3,381

4.543

7,498

9.225

10,504

7,800

Summa

15,391

20,634

22,711

27,407

26,662

18,519

Beträffande förhållandet inom de särskilda yrkesgrupperna har kommissionen
i sin skrivelse den 26 november 1928 erinrat, att kommissionen i motsvarande
skrivelse den 17 november 1927 beträffande det dåvarande läget
på arbetsmarknadens olika områden framhållit, att mera utpräglad arbetslöshet
vore rådande inom gruv-, järnbruks- och träsliperiindustrierna ävensom
bland grupperna kontors- och affärsanställda samt grov- och diversearbetare.
Rörande utvecklingen sedan dess har kommissionen nu anfört,
att densamma, så långt ledning kunde vinnas genom inkomna rapporter och
befintlig statistik, i korthet kunde tecknas sålunda.

Arbetstillgången inom sågverks- och pappersmasseindustrierna är tillfredsställande
med undantag för Nedertorneå, Råneå och Byske socknar i övre

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Norrland. I detta sammanhang har kommissionen meddelat, att statsingripandet
i Kalix medfört, att sågverket i Karlsborg är i full gång och att den
planerade sulfatfabriken därstädes väntas kunna påbörja sin tillverkning
under innevarande år. Läget i Nederkalix socken har därmed väsentligt
förbättrats.

Inom övriga industrier torde läget kunna betecknas som gott utan anmärkningsvärd
arbetslöshet, dock med undantag för vissa delar av textilindustrien
och skoindustrien, där på senare tid driftsinskränkningar måst
företagas.

För de affärsanstäUda synas förbättrade förhållanden hava inträtt.

Skogsbruket kan förväntas lämna normal arbetstillgång under den innevarande
vintersäsongen.

Jordbruket har på grund av den försenade skörden under senhösten kunnat
lämna rikliga arbetstillfällen.

I avseende å den stora gruppen grovarbetare i allmänhet, som enligt septemberrapporten
1928 omfattade 4,165 st. eller 41.7 % av hela antalet anmälda
hjälpsökande, hade kommissionen i sina framställningar i detta ärende ända
sedan år 1925 framhållit, att landets arbetslöshetsfråga i väsentlig mån sammanhängde
med de icke yrkeskunnigas och grovarbetarnas sysselsättande,
och att nämnda grupper genom sitt beroende av arbetsmarknadens säsongväxlingar
nödvändiggjorde det allmännas ingripande huvudsakligen under
vintersäsongen. Då hithörande kategorier hittills för varje år visat sig ingå
med stigande procentuell andel i hela arbetslöshetsklientelet, kunde nyssnämnda
förhållande förväntas bliva åtminstone lika framträdande under de
närmaste åren.

I detta sammanhang har kommissionen vidare anfört följande.

I stort sett torde de rena säsongarbetarna icke komma i åtnjutande av
arbetslöshetshjälp, då ifrågavarande yrken av kommissionen avstängts från
delaktighet i den statliga hjälpen. Dispenser från detta beslut hade meddelats
endast i ett fåtal fall. Att ändock en väsentlig ansvällning i de arbetslösas
antal och även i verksamheten skedde under den kallare årstiden, syntes
bero därpå, att det funnes en icke obetydlig grupp arbetare, företrädesvis
tillhörande grovarbetargruppen, som utan att tillhöra säsongyrken i egentlig
mening dock vore bland dem, vilka i första hand bleve arbetslösa under
den allmänna åtstramning, som kännetecknade vår arbetsmarknad under den
kallare årstiden.

Härefter har kommissionen anfört, att vad beträffade arbetsmarknaden under
återstående del av innevarande budgetår anledning syntes förefinnas att antaga,
att den relativt goda konjunktur, som vore rådande, icke komme att
nämnvärt förändras. Kommissionen ansåge sig därför kunna räkna med en
nedåtgående tendens för arbetslösheten, vilken följaktligen i det förefintliga
statistiska materialet antagligen komme att redovisas med lägre siffror än
under föregående år.

I sin skrivelse den 18 februari 1929 har kommissionen beträffande förhållandena
på arbetsmarknaden efter det kommissionen avgav sin framställning
av november 1928 framhållit följande.

Tillgängliga uppgifter om det nuvarande konjunkturläget och jämväl eljest
kända förhållanden syntes giva fog för antagandet, att arbetsmarknaden
även under den närmaste framtiden skulle utveckla sig i gynnsam riktning.
Kommissionen stärktes i denna uppfattning av vissa fakta och erfarenheter,

12

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

hämtade från dess eget verksamhetsområde. Sålunda hade antalet till kommissionen
rapporterade hjälpsökande arbetslösa från hösten 1928 räknat icke
undergått den eljest för säsongen vanliga stegringen. Det förtjänade även
framhållas, att någon sådan ökning icke heller vore att anteckna från december
månad 1928 till januari månad 1929, medan arbetslöshetssiffran alla
föregående år ända sedan 1921 brukat stiga vid denna tid på året. Likaledes
torde böra framhållas, att antalet hjälpsökande den 31 januari 1929
varit cirka 8,000 lägre än vid motsvarande tidpunkt år 1928. Det fördelaktiga
läge på arbetsmarknaden, varom dessa siffror sålunda bure vittnesbörd
och vilket, vad detta års januari månad beträffade, också torde stå
i visst samband med det ymniga snöfallet landet runt, varigenom arbetstillfällen
i riklig mängd beretts den lediga arbetskraften, återspeglades jämväl
i uppgifterna om kommunernas egna hjälpåtgöranden. Dessa hade nämligen
under de senast gångna månaderna haft betydligt knappare omfattning
än för ett år sedan. Dessutom kunde noteras, att kommunerna alltifrån
senhösten ställt avsevärt mindre anspråk på hjälp från kommissionens sida
än vid motsvarande tidpunkt föregående år. I detta sammanhang måste
också påpekas, att den av de syndikalistiska organisationerna från december
månad 1928 riktade blockaden mot kommissionens nödhjälpsarbeten vid
järnvägen Ulricehamn—Jönköping till en del torde bero på den förbättrade
situationen på arbetsmarknaden.

Vad särskilt angår förhållandena i Norrbotten har kommissionen i skrivelsen
den 18 februari 1929 lämnat en särskild redogörelse.

Därvid har kommissionen inledningsvis framhållit, att allenast Norrbotten
numera intoge en särställning ur allmänna arbetslöshetssynpunkter. Den
långvariga depression och omfattande arbetslöshet, som besvärat denna del
av landet och som ännu icke helt givit vika, hade onekligen fört med sig
beklagliga följder både för enskilda samhällsmedlemmar och många kommuner,
av vilka de senare blivit belastade med dryga kostnader för arbetslöshets-
och fattigvårdshjälp. För närvarande kunde svårigheterna emellertid
anses huvudsakligen koncentrerade till Norrbottens kustbygder. Arbetstillgången
i skogarna vore dock innevarande vinter av betydligt
större omfattning än under närmast föregående år, bland annat beroende på
att barkning av det fällda virket numera verkställdes i skogen. Den vid
kusten boende, arbetslösa delen av befolkningen syntes emellertid vara
mindre benägen att tillvarataga de tillfällen till arbete och förtjänster, som
här yppade sig. och sannolikt komme det därför ännu att dröja någon tid,
innan det till följd av den starka folkökningen avsevärda överskottet av arbetskraft
komme att anpassa sig till det läge förhållandena skapat och söka
sig ut till det ovana arbetet i skogarna och detta arbetes, i jämförelse med
vad industrien bjöde, låga förtjänster. Såsom kommissionen framhållit i sin
framställning den 26 november 1928, hade arbetstillgången inom sågverksoch
pappersmasseindustrien så väsentligt förbättrats, att situationen nu
kunde anses såsom i stort sett normal även i de kommuner, vilka tidigare
haft att kämpa med stora svårigheter för att få den övertaliga arbetskraften
sysselsatt. Visserligen funnes ännu några kommuner, inom vilka ovisshet
rådde om den närmaste framtidens gestaltning av den lokala industrien,
men förhållandena där syntes likväl icke ägnade att ur arbetsmarknadssynpunkt
inge några större bekymmer. För närvarande vore det huvudsakligen
endast Nedertorneå kommun, som mera kännbart pressades av arbetslöshet,
förorsakad av de svårigheter, som uppkommit i samband med nedläggningen
av sågverksdriften på Seskarö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 1)5

Kommissionen hade alltså vid övervägandet av åtgärder för arbetslöshetens
lindrande i Norrbotten haft att utgå från ett betydligt bättre läge
även i denna landsdel. De representanter för kommissionen, som nyligen
företagit eu orienteringsresa till övre Norrland, hade jämväl kunnat konstatera,
att eu större tillit till framtiden numera gjorde sig gällande inom
dessa bygder. Denna optimism syntes också grunda sig på en riktig uppfattning
om näringslivets utvecklingsbetingelser och framtidsutsikter i Norrbotten.
Härvid hade kunnat pekas på att — såsom nyss anförts — arbetet
i skogarna i år fått eu ytterligare ökad omfattning, så att brist till
och med uppstått på skogsarbetare och huggare, samt att trävaru- och sulfatindustrien
ginge för fullt och syntes räkna med tillfredsställande konjunkturer
och goda anställningsmöjligheter för arbetskraften, därest icke något
bakslag komme att drabba priserna å dessa industriers produkter. Kommissionen
ville i samband härmed bekräfta, vad som även antytts i skrivelsen
den 26 november 1928, att förhållandena i Kalix syntes utveckla sig planmässigt
och gynnsamt.

Kommissionen hade alltså kommit till den uppfattningen, att den senaste
tidens utveckling på arbetsmarknaden i Norrbottens län varslade om bättre
tider även för denna så länge av arbetslöshet och ekonomiska svårigheter
tyngda landsända. Men givet vore, att det ännu komme att dröja någon tid,
innan ställningen kunde betraktas såsom genomgående normal. Under alla
förhållanden ansåge sig kommissionen, om man undantoge Nedertorneå
socken och det med förhållandena därstädes förbundna Seskaröproblemet,
icke hava anledning att ifrågasätta vidtagandet av några särskilda åtgärder
för att bispringa kommuner eller arbetslösa i Norrbottens län.

Innan kommissionen ingått på redogörelse för kostnaderna för dess verksamhet
under nu löpande budgetår och beräkningar av kostnaderna för nästa
år, har kommissionen gjort vissa uttalanden rörande riktlinjerna för den fortsatta
verksamheten till arbetslöshetens bekämpande. Inledningsvis har kommissionen
därvid förklarat sig förutsätta, att den statliga ar b e t sl ö sh e t sbj äl p en
i fortsättningen liksom dittills i främsta rummet skulle lämnas i form av anordnande
av dels statliga, dels statskommunala nödlijälpsarbeten. Körande
planerade arbeten har kommissionen därefter anfört, att de statliga arbetena vore
avsedda att förläggas å de allmänna skogarna, och i den mån dessa icke
kunde bereda arbetstillfällen i tillräcklig omfattning, syntes allmänna vägarbeten
och flottledsarbeten böra tillgripas. Därjämte hade kommissionen
kontralierat om tvenne järnvägsbyggnader, å vilka avsevärda arbetsstyrkor
kunde placeras. Skulle de arbetstillfällen, som därigenom kunde framtvingas,
ej visa sig tillräckliga för att nöjaktigt motsvara behovet, syntes även kontant
understödsverksamhet i viss begränsad omfattning kunna ifrågasättas.

I sammanhang härmed har kommissionen anmält, att kommissionen i
likhet med vad som skett under tidigare år sökt att på olika sätt främja
återförandet till den öppna arbetsmarknaden av de arbetslösa, vilka hos kommissionen
beretts arbete. Därom har kommissionen anfört följande.

I samarbete med socialstyrelsen och de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
hade under hösten 1928 försök gjorts att överföra sådana personer,
vilka mera än ett år sysselsatts vid kommissionens arbeten, till anställningar
å den öppna arbetsmarknaden. Så snart någon kunde styrka sig hava erhållit
dylikt arbete, lämnades fri hemresa. Vidare hade samtliga arbetsledare vid
kommissionens arbetsplatser instruerats om att tillgängliga arbetskrafter all -

14

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

tid skulle vara disponibla för den öppna arbetsmarknadens behov. Under
hösten hade på åtskilliga ställen i kommissionens arbeten anställda personer
deltagit i skördearbete i arbetsplatsernas närhet. Den inom den offentliga
arbetsförmedlingen varje vecka utarbetade riksvakanslistan hade alltjämt
sänts till samtliga kommissionens arbetsplatser för att arbetarna skulle erhålla
kännedom om befintliga lediga platser. Genom utsändande av utdrag
av kommissionens styrkebesked till arbetsförmedlingsanstalterna hölles dessa
underkunniga om nödhjälpsarbetarnas fördelning på olika arbetsplatser. I
samarbete med socialstyrelsen hade därjämte representanter för olika arbetsförmedlingsorgan
beretts tillfälle att genom resor inom vederbörande läns
områden erhålla kännedom om läget på arbetsmarknaden på kommissionens
arbetsplatser. I flera fall hade därigenom mer eller mindre tillfälliga arbetsanställningar
beretts de arbetslösa.

Efter denna redogörelse har kommissionen beträffande Jcostnaderna för
dess verksamhet under det löpande budgetåret i sin skrivelse av den 26 november
1928 anfört i huvudsak följande.

Behållningen enligt kommissionens bokslut utgjorde, efter avdrag av vissa
för särskilda ändamål reserverade belopp, per den 30 juni 1928 4,836,365 kronor,
varav 3,397,623 kronor innestående hos statskontoret. 1928 års riksdag hade
för det nu löpande budgetåret anvisat 3,000,000 kronor, varför vid budgetårets
ingång stått till disposition för verksamheten i runt tal 7,800,000 kronor.
Under tiden juli—oktober 1928 hade utgivits sammanlagt 1,219,778
kronor. Följaktligen hade den 1 november 1928 cirka 6,600,000 kronor stått
till kommissionens förfogande. I detta belopp inginge vissa tillgångar såsom
inventarier och utestående fordringar med sammanlagt cirka 850,000 kronor.

Över kommissionens faktiska utbetalningar under tiden juli—oktober 1928
samt de beräknade utbetalningarna under tiden november 1928—juni 1929
har kommissionen i skrivelsen den 26 november 1928 lämnat följande sammanställning.

Månad

Arbetslöshets-kommissionens
arbetsplatser,
förvaltning
och revision

Stats-

koinmunala

arbeten

Understöd

och

kurser

Summa

Antal

anställda

arbetare

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Antal

1928

Juli ...........................

320,212

—

6,348

1,630

Augusti

253,191

87,424

—

1.490

'' September ..................

252.600

—

9,765

1,248

Oktober ....................

290,238

24,000

—

1.985

, November ........

285,000

36,000

—

2.800

December..................

375,000

48,000

20,000

3,700

1929

Januari........

525,000

60,000

20.000

5,000

Februari .....................

675,000

68,000

20,000

6,200

Mars...........................

600,000

60,000

20,000

5,500

April..........................

450,000

44.000

20,000

4,100

Maj ..........................

300.000

32.000

—

2,800

Juni ...........................

150.000

16.000

—

1,400

4,476,241

475,424

116,113

5,067,778

15

Kanyl. Maj:ts proposition nr 210.

Körande dessa beräkningar har kommissionen anfört, att kommissionen
därvid utgått ifrån att kommissionen skulle vid den tidpunkt, då arbetslösheten
nått sin höjdpunkt, genom arbete behöva bisträcka något över 6,000
personer, vilket vore något mindre än under nästföregående år. De rent
kommunala åtgärderna syntes som regel komma att få lika stor omfattning
som de statliga eller något mindre. Den sammanlagda hjälpen från det allmännas
sida syntes alltså kunna antagas vid nyss avsedda tidpunkt komma
att omfatta minst omkring 50 % av de anmälda hjälpsökande arbetslösa.

I anslutning till de sålunda beräknade utgifterna har kommissionen framhållit
att då, såsom redan blivit nämnt, den 1 november 1928 funnits disponibelt
ett belopp av i runt tal 6,600,000 kronor samt verksamheten under
tiden november 1928—juni 1929 kunde antagas draga en kostnad av omkring
3,850,000 kronor, vid nästkommande budgetårs ingång kunde beräknas
vara tillgängligt ett belopp av omkring 2,750,000 kronor.

Yad sedan angår frågan om erforderliga medel för budgetåret 1929/1930 anförde
kommissionen vidare, att det förbättrade läge, som kommissionen trott
sig kunna utläsa av olika iakttagelser på arbetsmarknaden och det ekonomiska
området i övrigt, föranlett kommissionen att för innevarande budgetår
räkna med något mindre arbetslöshet än under närmast föregående period.
Ehuru den demografiska utvecklingen säkerligen komme att medföra en ökning
av de befolkningsskikt, som tillhörde de arbetsföra åldrarna, syntes
man dock hava anledning förmoda, att den senare tidens gynnsamma utveckling
på arbetsmarknaden även komme att fortfara under nästa budgetår.
Kommissionen hade därför ansett sig kunna räkna med något minskad arbetslöshet
och således även med något lägre kostnader under nästa budgetår.
Sålunda hade kommissionen uppskattat kostnaderna under sist avsedda
tid till 4,750,000 kronor, vilket innebure eu minskning med 300,000 kronor
i förhållande till de uppskattade kostnaderna för innevarande budgetår. Nytt
anslag skulle följaktligen erfordras till belopp av 2,000,000 kronor.

På sedvanligt sätt har kommissionen emellertid ansett, att utöver dess
fasta utgiftsstat behov förelåge för kommissionen att disponera en viss
medelsreserv eller rörelsekapital. Som motiv för denna ståndpunkt har kommissionen
i första hand hänvisat till den osäkerhet, som alltid måste vidlåda
ett bedömande av arbetsmarknadens framtida utveckling. Yidare hade
kommissionen vid kostnadsberäkningen utgått från att de bidrag, som inflöte
från vissa kommissionens uppdragsgivare till nödhjälpsarbetens utförande,
komme att bliva i stort sett oförändrade. Någon säkerhet härför
förelåge dock icke. Med hänsyn till arten av kommissionens verksamhet
krävdes vidare ett visst rörelsekapital för inventarier, utestående fordringar
m. m. Erfarenheterna beträffande medelsreservens storlek gåve vid handen,
att densamma vid hjälpverksamhetens nuvarande omfattning icke borde
understiga 1.5 miljoner kronor.

Sammanlagt skulle alltså för nästa budgetår erfordras (4,750,000+ 1,500,000)

6,250,000 kronor. Då, enligt vad nyss anförts, 2,750,000 kronor ansetts

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

kunna besparas från det löpande budgetåret, skulle enligt denna uträkning
för nästa budgetår erfordras ytterligare medel till ett belopp av (6,250,000 —
— 2,750,000) 3,500,000 kronor.

Emellertid bär kommissionen ansett, att nytt anslag icke skulle behöva
begäras å riksstaten till hela sistnämnda belopp. Därmed förhåller sig sålunda.
I enlighet med förut berörda beslut av 1924 års riksdag har Kungl. Maj :t förordnat,
att sammanlagt 3,100,000 kronor skulle få av medel, som anvisats för
arbetslöshetens bekämpande, användas till färdigställande av företag, varom
avtal träffats med de s. k. Norrlands eller Södra Sveriges statsarbeten. Av
det sålunda anvisade beloppet hava till och med den 15 november 1928 beviljats
s. k. färdigställningsanslag å tillhopa 2,454,200 kronor. Återstående
delen av det anvisade beloppet är i arbetslöslietskommissionens räkenskaper
uppförd såsom skuld bland för vissa ändamål reserverade belopp. I särskild
skrivelse den 23 november 1928 har nu kommissionen föreslagit, att giltighetstiden
för de beträffande färdigställningsanslagen gällande bestämmelserna
måtte, i vad dessa bestämmelser avsåge rätt att få ansökan om dylikt
anslag upptagen till prövning, begränsas till ansökningar ingivna före viss dag,
förslagsvis den 1 januari 1930, samt att de medel, som icke disponerades i
anledning av ansökningar, vilka ingivits före den tidpunkt, vilken sålunda
kunde komma att bestämmas, skulle återföras till arbetslöshetsanslaget för
att komma till användning enligt de för detta anslag i allmänhet gällande
reglerna. Det belopp, som på detta sätt syntes kunna besparas, kunde
visserligen icke med säkerhet beräknas men uppskattades av kommissionen
till 500,000 ä 600,000 kronor. I framställningen rörande statsanslag för
nästa budgetår har arbetslöshetskommissionen också räknat med att av det
sålunda uppkomna överskottet 500,000 kronor skulle kunna disponeras för
täckande av utgifter för arbetslöshetens bekämpande under budgetåret
1929/1930. Härigenom skulle anslagsbehovet inskränkas till 3 miljoner
kronor.

I skrivelsen den 18 februari 1929 har arbetslöshetskommissionen emellertid
sedermera vidtagit vissa jämkningar i beräkningen av medelsbehovet.
Kommissionen har nämligen anfört, att kostnaderna för hjälpverksamheten
intill den 1 februari 1929 blivit något mindre, än som beräknats i den föregående
framställningen. På grund av arbetsmarknadens förbättring och
sannolikheten för att denna förbättring skulle fortfara under resten av det
löpande budgetåret syntes antalet anställda vid statens nödhjälpsarbeten
under sist avsedda tid kunna väntas bliva något mindre än kommissionen
förut antagit. Kostnaderna för hjälpverksamheten skulle därigenom också
bliva lägre. Den 1 februari 1929 hade, inklusive inventarier och utestående
fordringar med ett sammanlagt värde av omkring 700,000 kronor, 5,545,000
kronor varit disponibla för den statliga hjälpverksamheten. Pör tiden till
och med juni 1929 kunde medelsåtgången nu beräknas till 2,330,000 kronor,
d. v. s. en summa, som vore 125,000 kronor lägre än den, vilken tidigare angivits.
Enligt dessa beräkningar skulle följaktligen vid nästa budgetårs ingång
ett belopp av 3,215,000 kronor vara tillgängligt för arbetslöshetens be -

Kungl. Maj:ta proposition nr 210. IT

kampande under nästa budgetår i stället för 2,750,000 kronor enligt den tidigare
uppskattningen.

Med utgångspunkt från den sålunda verkställda omräkningen bär kommissionen
till förnyad prövning upptagit frågan om medelsbehovet för nästa
budgetår. Därvid säger sig kommissionen hava funnit, att de i skrivelsen
den 26 november 1928 framlagda beräkningarna i stort sett icke tarvade
någon justering. Då förbättringen på arbetsmarknaden kunde förmodas
komma att fortbestå även under det nya budgetåret, ansåge kommissionen
följaktligen, att det ur hjälpverksamhetens synpunkt icke skulle innebära
någon risk, att det anslag, som Kungl. Maj:t ämnade begära av riksdagen,
bestiimdes till] allenast 2,800,000 kronor, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit i
statsverkspropositionen. Aven med en dylik reduktion av anslagssumman
skulle kommissionen få tillräckliga medel i sin hand för att kunna möta
oförutsedda förhållanden och bestrida sådana utgifter, för vilka en särskild
medelsreserv erfordrades. Denna medelsreserv hade kommissionen emellertid
nu beräknat till 1,765,000 kronor i stället för till 1,500,000 kronor i den
tidigare framställningen. Detta hade föranletts bland annat därav, att besparingen
å innevarande budgetårs kostnader till stor del betingats av förhållanden
(konflikten vid Ulricehamnsbanan och denna vinters ovanligt rikliga
snöfall), som icke med säkerhet kunde förutsättas komma att göra sig
gällande även under nästa budgetår.

Slutligen har kommissionen hänvisat till eu tablå, innefattande kommissionens
förslag till finansplan för budgetåret 1929/1930. Denna finansplan
är — om man däri inför det belopp, som är avsett att disponeras från de

s. k. färdigställningsanslagen — av följande utseende.

Inkomster.

Beräknad besparing l/7 1929 å hittills beviljade anslag..... kronor 3,215,000

Från färdigställningsanslagen................................................... » 500,000

Nyanvisning .............................................................................. » 2,800,000

Summa kronor 6,515,000

Utgifter.

Beräknade utgifter.................................................................... kronor 4,750,000

Medelsreserv ..................................................... » 1,765,000

Summa kronor 6,515,000

Under hänvisning till vad sålunda i skilda hänseenden anförts har kommissionen
i skrivelsen den 18 februari 1929 slutligen hemställt, att för nästa
budgetår måtte beviljas ett anslag till arbetslöshetens bekämpande å 2,800,000
kronor.

Redan i detta sammanhang ber jag att få lämna en något fullständigare
redogörelse för frågan om användande för nyssnämnda ändamål av visst belopp
av färdigställningsanslagen. I den särskilda skrivelse av den 23 november
1928, vari förslaget därom framlagts, har kommissionen erinrat om
att Kungl. Maj:t genom kungörelser av den 23 maj och den 20 juni 1924
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 174 haft. (Nr 210.) 5to 29 2

Förslag
om anlitande
av medel från
färdigställningsanslagen.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

(nr 176 och 317) lämnat föreskrift om att vägliållningsdistrikt, kommuner
eller annan, som träffat avtal med Norrlands eller Södra Sveriges statsarbeten
om utförande genom statsarbetenas försorg av vissa företag, vilka sedermera
nedlagts i ofullbordat skick, kunde under de i kungörelserna angivna
villkoren och bestämmelserna till företagens färdigställande tillerkännas statsbidrag
av de av 1924 års riksdag för ändamålet anvisade medlen om sammanlagt
3,100,000 kronor. I kungörelserna hade Kungl. Maj:t förbehållit sig
att själv fördela medlen, sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrat sig
i ärendet. Anslag finge icke utgå, såvida sökande icke visade, att uppgörelse
träffats med statsarbetena rörande samtliga mellanhavanden. Kommissionen
har vidare erinrat, att de för ändamålet anvisade medlen av riksdagen
avdelats från det av 1922 års riksdag beviljade reservationsanslaget
till arbetslöshetens bekämpande.

Till motivering för sitt förslag om inskränkning av giltighetstiden för
dessa bestämmelser samt om behållningens överförande till det allmänna
arbetslöshetsanslaget har kommissionen anfört följande.

Den tid. som förflutit sedan nyssnämnda kungörelsers utfärdande, eller
cirka 4 V2 år, syntes hava varit tillräcklig för de ifrågavarande uppdragsgivarna
att inkomma med framställningar om färdigställningsanslag. I kungörelserna
hade emellertid icke angivits någon tidpunkt, då desamma skulle
upphöra att gälla. Anledningen härtill syntes hava varit, att ansökningarna
om anslag för samtliga ofullbordade företag förväntades skola inkomma inom
kort tid. Då de anvisade medlen icke syntes under obestämd tid böra disponeras
för ifrågavarande ändamål, finge arbetslöslietskommissionen föreslå,
att kungörelsernas giltighetstid, i vad de avsåge rätt att erhålla ansökan
om färdigställningsanslag upptagen till prövning, begränsades, förslagsvis till
den 1 januari 1930. Vid denna tidpunkt ej disponerade medel borde återföras
till arbetslöshetsanslaget. Yissa arbeten, som beräknades komma i åtnjutande
av färdigställningsanslag, slutfördes i arbetslöshetskommissionens
egen regi, enär arbetslöshetens omfattning och praktiska hänsyn påfordrade
en dylik anordning. Medel i motsvarande omfattning stode nu kvar under
färdigställningsanslaget. Om dessa arbeten icke uppförts för erhållande av
anslag, vilket dock gjordes för att under alla förhållanden säkerställa deras
fullföljande, skulle givetvis medlen kvarstått under reservationsanslaget för
arbetslöshetens bekämpande.

I yttrande över denna framställning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anfört, att kommissionens framställning om begränsning i tiden för framställande
av anspråk på bidrag från anslaget syntes berättigad liksom ock
kommissionens hemställan att efter den tidpunkt, till vilken kravens framställande
skulle begränsas och vilken syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
val avvägd, återstående medel skulle återföras till anslaget för arbetslöshetens
bekämpande. Måhända kunde dock redan nu ett avrundat belopp överföras
till sistnämnda anslag. Till utredning rörande möjligheten härav har styrelsen
framlagt vissa siffror, av vilka framgår, att till disposition stode sammanlagt
668,027 kronor 10 öre jämte eventuellt vissa mindre besparingar
vid godkännande av eu del ännu icke reglerade företag. Från denna summa
avginge ännu oreglerade anspråk på färdigställningsanslag till belopp av

62.000 kronor. Den beräknade återstoden — utan hänsyn tagen till even -

l‘.l

Ktingl. Maj:ts proposition nr 210.

tuella anspråk på ytterligare tilläggsbklrag — skulle alltså utgöra minst
(106,027 kronor 10 öre. Av detta belopp ansåge styrelsen 500,000 kronor
redan nu kunna överföras till anslaget för arbetslöshetens bekämpande, var.
efter återstoden kunde överföras, sedan samtliga arbeten blivit färdigställda.

Statskontoret bär i yttrande över samma framställning förklarat sig anse,
att intet vore att erinra mot bifall till förslaget om begränsning av den
tid, inom vilken ansökningar om ifrågavarande statsbidrag skola ingivas.

Beträffande kommissionens förslag att för ändamålet icke erforderliga
medel skulle återföras till anslaget för arbetslöshetens bekämpande har
statskontoret anfört följande.

Vid det förhållande, att riksdagen enligt sina skrivelser år 1924 (nr 128
■och 294) medgivit, att 1922 års anslag för bekämpande av arbetslösheten
finge användas intill vissa för de särskilda statsarbetena angivna belopp,
funnes enligt statskontorets mening icke något hinder för att ifrågavarande
medel disponerades för de övriga ändamål, vilka skulle tillgodoses från 1922
års anslag. Då emellertid berörda medel inginge i de å sistnämnda anslag
balanserade reservationerna, torde ifrågavarande förslag av kommissionen
icke behöva påkalla annan åtgärd, än att Kungl. Maj:t förklarade, att det
för statsbidrag till färdigställningsarbeten icke erforderliga beloppet å 500,000
kronor finge användas för de övriga ändamål, för vilka 1922 års anslag beviljats.

Innan jag övergår till att behandla frågan om det för nästa år erforder- Fissa speciella
liga anslagsbeloppet, ber jag att något få uppehålla mig vid vissa speciella
punkter av det aktuella arbetslöshetsproblemet. "problemet

Därvid vill jag först erinra om vad jag i statsverkspropositionen yttrade 1926 års
beträffande 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande och frågan om ,ll''betsl°6hctsdess
upptagande till behandling. För detta yttrande har i det föregående betänkande*
redogjorts. Till vad jag sålunda anfört vill jag nu endast tillägga, att en
granskning av de inkomna yttrandena över nämnda betänkande ger vid
handen, att desamma i alldeles övervägande grad gå i helt avstyrkande riktning.
Av alla myndigheter och sammanslutningar, som hörts över förslaget,
är det sålunda endast landsorganisationen, som oreserverat tillstyrkt införande
av arbetslöshetsförsäkring. Därjämte har arbetslöshetskommissionen
i princip tillstyrkt dylik försäkring men ansett en överarbetning av sakkunnigförslaget
vara erforderlig, varjämte tillstyrkande yttrande avgivits av
Svenska stadsförbundets styrelse, inom vilken emellertid fyra av de nio
ledamöterna anmält avvikande mening. Bent avstyrkande utlåtanden hava
avgivits av kommerskollegium, försäkringsinspektionen, domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt av aderton länsstyrelser ävensom slutligen av Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Mer eller mindre starka
betänkligheter mot införandet av försäkring hava därjämte anförts av statskontoret
samt sex länsstyrelser. Uttalanden av den innebörd, att i varje
fall den pågående utredningen rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker
samt medlen för dess bekämpande borde avvaktas, innan ståndpunkt toges
till frågan om försäkring, hava gjorts av arbetslöshetskommissionen, pensions -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

styrelsen, statskontoret, domänstyrelsen samt fjorton länsstyrelser. Bland de
myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig i frågan om valet mellan
obligatorisk eller frivillig försäkring, äro meningarna mycket delade. Företräde
åt den obligatoriska försäkringen gives sålunda av arbetslöslietskommissionen,
fem länsstyrelser och Svenska stadsförbundet, medan den frivilliga
försäkringen föredrages av statskontoret, fyra länsstyrelser och, som det vill
synas, av landsorganisationen.

I detta sammanhang må också erinras, att innevarande års riksdag redan
haft tillfälle att i visst sammanhang taga under övervägande frågan om arbetslöshetsförsäkring.
I likalydande motioner, väckta inom båda kamrarna,
hade nämligen yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte för 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnandet
av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I motionerna hade tillika
förklarats, att därest det skulle visa sig omöjligt att i riksdagen skapa en
majoritet för obligatorisk försäkring men däremot möjligt att erhålla majoritet
för det frivilliga systemet, motionärerna ville förorda ett system med statsbidrag
till dylik försäkring. Enligt motionerna borde vidare de sakkunnigas
förslag utvidgas att omfatta även lantarbetare, skogs-och flottningsarbetare samt
butiksbiträden och kontorister jämte deras vederlikar. I utlåtande (nr 9) över
dessa motioner anförde andra lagutskottet bland annat, att redan med hänsyn
till det läge, vari frågan om arbetslöshetens bekämpande befunne sig,
utskottet icke ansåge det lämpligt att taga ståndpunkt till nämnda förslag.
Då utskottet icke kunde förorda viss lösning av frågan, förelåge icke anledning
att utan angivande av sättet för en sådan lösning föreslå riksdagen
att hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag i ämnet till nästa års riksdag.
Utskottet hyste den uppfattningen, att Kungl. Maj:t med den skyndsamhet,
som förhållandena medgåve, komme att utan särskild framställning från riksdagen
framlägga förslag till lösning av den betydelsefulla frågan. Utskottet
avstyrkte alltså bifall till motionerna. Vid utlåtandet var fogad reservation av
sex ledamöter, vilka hemställde om skrivelse med förslag till ordnande av
arbetslöshetsförsäkring, vare sig obligatorisk eller frivillig. I tskottets uppfattning
gillades emellertid av riksdagen.

Vad sålunda förekommit visar oförtydbart, att frågan kräver ett fortsatt
ingående övervägande ur skilda synpunkter. Därvid böra prövas olika vägar
för avhjälpande av de med arbetslösheten sammanhängande missförhållandena,
vilken prövning bör ske med beaktande av den särskilda erfarenhet,
som vunnits i vårt land. Bedan nu synes det emellertid kunna anses adagalagt,
att enbart en arbetslöshetsförsäkring enligt föreslagna grunder endast i begränsad
omfattning skulle bringa hjälp vid en arbetslöshet av den art och
omfattning, som man under de senaste åren haft att kämpa med och vars
yttringar man sökt motverka bland annat genom arbetslöshetskommissionens
verksamhet.

Nödhjälps- Ett av de med formerna för den nuvarande verksamheten till arbetsarbetenas
art löslietens bekämpande förenade spörsmål, som länge varit under diskussion

°Ctenheta^” ocl1 som imder den senaste tiden fått ökad aktualitet, är det som avser arten
och beskaffenheten av de arbeten, som böra tillgripas sasom s. k. nödhjälps -

K ii ug I. Maj:ts proposition nr 210. 21

arbeten, d. v. s. såsom av det allmänna anordnade arbeten för arbetslösa, därvid
jag i detta sammanhang närmast uppehåller mig vid sådana arbeten, som
anordnas av statens organ.

Rörande principerna för utväljande av dylika arbeten uttalade sakkunniga,
tillkallade inom socialdepartementet år 1924, i ett den 24 juli 1925 avgivet
betänkande, att sådana arbeten borde komma stat, kommun eller allmän
institution till godo, att de borde vara ekonomiskt berättigade men dock ej
av den art, att de inom den närmaste framtiden kunde väntas komma till
utförande på den allmänna marknaden samt att de borde kunna verkställas
vintertid samt upptagas, nedläggas, utvidgas och inskränkas i män av växlingar
i arbetslöshetens omfattning. I samma riktning hava 192(1 års arbetslöshetssakkunniga
uttalat sig i sitt betänkande. Dessa regler torde också
kunna sägas hava vunnit allmän anslutning. Det aktuella spörsmålet gäller
närmast deras tillämpning i två skilda hänseenden, nämligen dels beträffande
avgränsningen mot arbeten, som äro av natur att böra utföras i den allmänna
marknaden, dels i fråga om den erforderliga graden av ekonomiskt
berättigande. Till belysande av frågan i vad mån dessa — i viss män motsatta
— synpunkter vunnit beaktande i praktiken torde jag få lämna en kortfattad
redogörelse för hithörande förhållanden.

De arbeten, som huvudsakligen kommit till användning såsom statliga
nödhjälpsarbeten, äro dels skogsarbeten och dels vägarbeten. Av dessa hava
skogsarbetena — därvid här avses samtliga arbeten, som väsentligen kommit
skogsbruket till godo — utgjort huvudparten. Då dylika arbeten befunnits
kunna bliva gagneliga för skogsskötseln och ansetts böra i betydande omfattning
utföras i allmänna skogar, har domänverket från år 1925 i stor omfattning
ställt skogar under verkets förvaltning till förfogande för anordnandet
av nödhjälpsarbeten. Alltsedan dess hava skogsarbetena upptagit
ungefär två tredjedelar av statens totala kostnader för statliga nödhjälpsarbeten.

Det har ankommit på domänstyrelsen att utvälja och i samråd med
arbetslöslietskommissionen planlägga lämpliga arbeten, därvid i regel anlitats
företag, med vilkas utförande under vanliga förhållanden torde hava
fått anstå rätt många år framåt. Vid behandlingen av frågor rörande
nödhjälpsarbeten har utbildat sig en viss praxis av huvudsakligen följande
innebörd. Före upptagandet av ett dylikt arbete å allmän skog har
i regel förslag om arbetet ingivits till domänstyrelsen av vederbörande
jägmästare. Ärligen har också styrelsen vid lämpliga tidpunkter genom
cirkulärskrivelser inhämtat förslag från jägmästarna rörande nödhjälpsarbeten.
Då styrelsen, sedan vederbörande överjägmästare yttrat sig, funnit ifrågavarande
arbete lämpligt som nödhjälpsarbete, har styrelsen därom underrättat
arbetslöslietskommissionen, vilken sedan haft att" fatta beslut om arbetets
upptagande. Där arbete av kommissionen befunnits lämpligt, har kommissionen
sedermera trätt i förbindelse med jägmästaren för att efter samråd
med denne på grundval av vissa för samtliga arbeten av ifrågavarande slag
fastställda bestämmelser upprätta förslag till avtal om arbetet, vilket avtalsförslag
sedan för godkännande underställts domänstyrelsens prövning. Jägmästaren
har i allmänhet haft att vidtaga de tekniska anordningarna för
arbetet, och de erforderliga arbetsplanerna hava upprättats genom skogsstatspersonalens
försorg. Alla arbeten hava utförts i arbetslöshetskommissionens
regi, vilket inneburit, att domänstyrelsen överlämnat arbetets le -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

clande och bedrivande åt kommissionen. För utförda arbeten har jägmästaren
fungerat som kontrollant.

De nyss angivna allmänna bestämmelserna för avtal rörande nödhjälpsarbeten
innehålla beträffande domänverkets prestationsskyldighet, att domänfonden
respektive kyrkofonden har att under den tid nödhjälpsarbetet pågår
på en plats bekosta hälften av avlöningen åt arbetsledningen samt kostnadsfritt
tillhandahålla såväl nödiga bostäder åt arbetare och befäl som virke
och direkt för arbetet erforderliga körslor. Därjämte tillhandahåller domänverket
i samband med arbetet nödiga materialier och förbrukningsartiklar.
Mot ersättning ombesörjer domänverket jämväl för kommissionens räkning
körslor för transport av arbetare samt förläggningsinventarier m. m. Under
de sista åren har domänstyrelsen per budgetår anvisat högst 550,000 kronor
till bestridande av de jämlikt nu återgivna bestämmelser styrelsen åliggande
kostnaderna. Skulle kommissionen av någon anledning finna det behövligt
och ändamålsenligt att över denna gräns utsträcka sitt åtagande, något som
stundom förekommit, och finnes tillgång på lämpliga arbeten, ankommer det
på kommissionen att själv bestrida liela kostnaden därför.

Domänfondens och kyrkofondens sammanlagda kostnader för nödlijälpsarbeten
uppgingo intill den 1 juli 1928 till omkring 21/i miljoner kronor.
Intill samma dag hade efter approximativ beräkning utförts följande nödhjälpsarbeten
inom de av domänstyrelsen förvaltade allmänna skogarna.

1. Vägarbeten:

a) 2.0—2.5 meters bredd............................................ 57 km.

2.6— 3.5 » » ............................................. 153 »

3.6— >'' » ......................................... ••• 410 >-__<120 km.

b) Mindre vägjusteringar......................................................... 30 »

2. Spårvägsanläggningar................................................................ 44 »

3. Skogsdikningar................................ 6,500 hektar (omkring 140 mil diken)

4. Åkerbruksdikniugar.................................................................... 275 hektar

5. Gallringar, röjningar och skogsodlingar ................................. 1,000 »

6. Dessutom hava, bland annat, utförts:

broanläggningar....................................................................... 13 st.

dammbyggnader, flottleder, flottrännor m. m...................... 7 »

lastkajer, lastplatser, upplagsplatser, brädgårdsplaner och

sågplaner ............................................................................. 46 »

ävensom viadukter, husbyggnader, telefonanläggningar,
vattenledningsanläggningar, spårvägsunderhåll m. m.

Läggas härtill de skogliga nödlijälpsarbeten, som utförts, bland annat, inom
till skogssällskapet anslutna allmänningsskogar samt genom vissa skogsvårdsstyrelsers
förmedling, torde den totala arealen av i regel godartade, men
förut likväl i huvudsak improduktiva marker, som genom dikning eller skogsodling
avsevärt förbättrats ur skogsproduktionens synpunkt, kunna uppskattas
till omkring 26,000 hektar.

I det av domän-styrelsen avgivna yttrandet över arbetslöslietssakkunnigas
betänkande — ur vilket yttrande den nu återgivna sammanställningen är
hämtad — anfördes vidare, att det dittills icke varit förenat med svårigheter
att tillhandahålla arbeten av sådan art, att varje arbetslös med
normal arbetsförmåga kunnat hänvisas till desamma. Givetvis hade det
emellertid med hänsyn endast till totalkostnaderna för de utförda arbetena
varit lämpligt, om dessa i större utsträckning fått utföras under den blidare
årstiden. Tillhandahållandet av vinterarbeten, vilket med hänsyn till nöd -

Kungl. Mnj-.ts proposition nr 210.

2J

hjälpsarbeteuas syfte varit nödvändigt, liade dock kunnat ske. De utförda
arbetena liade varit nyttiga för de allmänna skogarna samt av den
art, att deras utförande framträtt som ett önskemål. Styrelsen ansåge,
att det efter dittillsvarande grunder vid val av nödlijälpsarbete skulle tills
vidare vara möjligt att å allmänna skogar anordna dylika arbeten, särskilt
väg- och dikningsarbeten, i ungefar samma utsträckning som för närvarande.
Det syntes nämligen kunna beräknas, att ännu betydande och för reservarbeten
lämpliga arbeten för anläggning av vägar, upplagsplatser m. m. återstode
inom allmänna skogar, särskilt i Svea- och Götaland.

Domänstyrelsens ifrågavarande yttrande avslutas med följande uttalande:

Med hänsyn till frågan om arbetskraftens sysselsättande måste det över
huvud taget vara av vikt, att de råvarutillgångar, varå bland annat våra
främsta industrier äro grundade, kunna stegras och i allt större grad bidraga
till arbetstillgången. Skogsbruket utgör en värdefull arbetsreserv vid tider
av arbetslöshet, samtidigt som frånvaron av eller bristen på skog inom vissa
trakter medför svårigheter för befolkningen att tio 11a sysselsättning vintertid.
Samtidigt som över huvud taget betingelserna för en god skogsvård i skogar
med tillfredsställande bestockning ökas, kommer även mera arbetskraft att
tagas i anspråk. Vägarbete och skogsdikning, röjning och andra dylika
grundförbättrande åtgärder, utförda till skogsbrukets båtnad, synas härvid
vara viktiga uppbyggnadsåtgärder, lämpliga jämväl såsom reservarbeten.
Detta gäller, enligt styrelsens mening, dylika arbetsföretag icke blott å allmänna
skogar utan under vissa förhållanden även å enskilda skogar. Vägarbeten
ävensom vissa dikningsföretag kunna nämligen ofta utgöra gemensamlietsintressen
för ett flertal jordägare, därvid ej sällan statens medverkan
blir nödvändig för arbetets utförande. För arbetskraftens sysselsättande
representera dessa arbeten ett värdefullt tillskott.

I anledning av vissa anmärkningar av 1928 års statsrevisorer beträffande
nödhjälpsarbetena har domänstyrelsen i yttrande den 7 januari 1929 vidare
uttalat sig rörande nödlijälpsarbetenas ekonomiska beskaffenhet.

Därvid har framhållits, att med hänsyn till arbetenas natur desamma
huvudsakligen kommit att bedrivas vintertid och följaktligen under otjänlig
årstid med för arbetena stundom mycket ogynnsamma klimatiska förhållanden.
Arbetena hade varit underkastade ständiga rubbningar genom förändring
av arbetsstyrkans storlek, upprepade utbyten av arbetskraft in. in. De
hade dessutom i många fall krävt uppförande av baracker av en typ, som
dragit rätt väsentliga kostnader. Det syntes uppenbart, att nämnda förhållanden
ävensom de mången gång låga arbetsprestationerna vid nödhjälpsarbeten
av icke yrkesvana arbetare ställt nödhjälpsarbetena i eu särklass och
föranlett, att de måste bliva förenade med större kostnader än arbeten, för
vilkas anordnande normala betingelser förelåge. Vad särskilt anginge vägarbeten
finge nyttan därav på närmare anförda skäl icke ensidigt bedömas
med hänsyn blott till den ökade virkesavkastning, som de kunde medföra.
Jämväl i detta yttrande har styrelsen bekräftat, att de arbeten, som utförts
i arbetslöshetskommissionens regi å allmänna skogar, i stort sett, om man i
anslutning till skogsbrukets natur såge saken på lång sikt, vore för skogarna
till god nytta.

Jämväl arbetslöslietslcommissionen har yttrat sig över statsrevisorernas nyss
avsedda anmärkningar. Ur kommissionens yttrande må i detta sammanhang
anföras följande.

Kommissionen hade rent principiellt ansett det berättigat att förlägga

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

statliga nödhjälpsarbeten till de allmänna skogarna. Därigenom komine de
av riksdagen anvisade medlen för arbetslöshetens bekämpande ett statsändamål
till godo, om vars nytta och stora betydelse för framtiden alla syntes
vara ense. Vad anginge kostnaderna för de bedrivna arbetena vore att märka,
att kommissionen givetvis ieke kunde utvälja de arbetare, som hänvisades
till nödhjälpsarbetena. Detta urval skedde i kommunerna efter beliovsprincipen
och ej ur synpunkten av särskild individuell lämplighet för visst
arbete. Detta förhållande jämte den ständiga omsättningen på arbetsplatserna
försvårade i väsentlig grad uppnåendet av ett ekonomiskt tillfredsställande
resultat. Med nödhjälpsarbetena vore för övrigt förenade vissa
extra kostnader såsom för arbetarnas resor, bostäder och utgifter på den
sociala omvårdnadens konto, t. ex. ortstillägg, sjukhjälp och dylikt. Dessa
extra kostnader hade alltid varit kända och alltså tagits i beräkning, då
statsmakterna fasthållit vid den s. k. arbetslinjen. Man torde därvid hava
ansett, att de därigenom oundvikliga kostnadsstegringarna vid de statliga
nödhjälpsarbetena väl kompenserades av dessa arbetens sociala betydelse för
hjälpverksamheten. Dessutom borde beaktas de värden, som genom dessa
arbeten tillfördes landet.

Yad sedan angår de s. k. statskommunala arbetena gäller enligt 1922 års
kungörelse, att kommun, som ämnar anordna dylikt arbete, har att, innan
verksamheten begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande
därtill samt hos kommissionen göra ansökan om statsbidrag. Yid kommunens
framställning skall fogas fullständig redogörelse rörande företaget ävensom,
bland annat, vederbörande arbetslöshetskommittés yttrande rörande
företagets ändamålsenlighet och betydelse för arbetslöshetens bekämpande.
Vid prövningen av fråga om statsbidrag har arbetslöshetskommissionen att
taga hänsyn bland annat till företagets lämplighet såsom medel för arbetslöshetens
bekämpande, varjämte gäller den regeln, att statsbidrag ej må beviljas,
med mindre företagets anordnande prövas i hög grad påkallat för
arbetslöshetens ändamålsenliga bekämpande. Yid tillämpningen av dessa
regler plägar arbetslöshetskommissionen fordra intyg från vederbörande
kommunala myndighet, att ifrågavarande arbete, så vitt det kan bedömas,
icke skulle under de närmast följande tre åren hava kommit till utförande
i den fria marknaden eller såsom vanligt kommunalt arbete.

De av de statskommunala arbetena, som dragit de största kostnaderna,
hava varit sådana, vilka kunna betraktas som ur kommunal synpunkt särskilt
produktiva, nämligen vatten- och avloppsarbeten samt väg- och gatuarbeten.
Närmast i ordningen hava kommit idrottsanläggningar. Dessutom
hava i mindre utsträckning förekommit makadamslagning, strandskoningsarbeten,
arbeten med begravningsplatser och parker samt planeringar m. m.
Statens andel av arbetskostnaderna, d. v. s. av avlöningen till nödhjälpsarbetare,
uppgick under åren 1925—1928 till sammanlagt omkring 1.2 miljoner
kronor, och kommunernas andel under samma tid utgjorde 3.5 miljoner
kronor.

I detta sammanhang må även något erinras om den speciella hjälpform,
som består i anordnandet av kurser för yrkesutbildning. Anordnandet av
dylika kurser ankommer på vederbörande kommuner. Ansökan om stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210. 25

bidrag skall ingivas till arbetslöshetskommissionen, åtföljd dels av plan utvisande
undervisningstiden, ämnen och timfördelning, beräknade löner för
ledare och lärare samt uppgift om för vilken eller vilka kategorier av arbetslösa
kurserna iiro avsedda. Statsbidrag utgår till kostnaden för avlöning åt
ledare och lärare, medan övriga utgifter skola bestridas av kommunala eller
enskilda medel. Enligt lämnade anvisningar bör åt minderåriga arbetslösa
meddelas huvudsakligen teoretisk utbildning, under det att de äldre böra
erhålla mera praktisk handledning, ägnad att möjliggöra direkt övergång till
förvärvsarbete. Till kursverksamheten hava hitintills från arbetslöshetsan
slaget anvisats medel till sammanlagt belopp av 375,000 kronor, vilket uteslutande
använts till ledar- och lärarlöner; dessutom hava stundom från
samma anslag utbetalats understöd till arbetslösa kursdeltagare. Kostnaden
för statsbidrag till anordnandet av kurser utgjorde under år 1928 omkring

24,000 kronor. Nämnda år förekommo dylika kurser huvudsakligen i en del
kommuner i Norrbotten samt i Göteborg.

En annan fråga av största betydelse för bedömande av den pågående
hjälpverksamheten är den, som rör nödhjälpsarbetarklientelets sammansättning.
Yad då först angår arbetslöshetsklientelets beskaffenhet överhuvud, har
spörsmålet därom numera erhållit ökad belysning, särskilt genom resultaten
av den i maj 1927 företagna arbetslöshetsräkningen, vilka resultat framlagts i
en av socialstyrelsen utgiven publikation. I denna redogöres för hurusom
man vid de i samband med arbetslöshetsräkningen bedrivna lokalundersökningarna
sökte inhämta sådana uppgifter om arbetslöshetsklientelets beskaffenhet,
som kunde läggas till grund för vissa omdömen om den lediga
arbetskraftens kvalitet. Vid den fördelning av de arbetslösa på olika grupper,
som därvid verkställdes i samråd med de lokala arbetslöshets- och fattigvårdsmyndigheterna
jämte andra hjälporgan, togs i första hand i betraktande
de arbetslösas yrkesduglighet och arbetsförmåga, men därjämte fästes även
vikt vid deras anpassningsförmåga och arbetsvillighet samt övriga kända
personliga förutsättningar, respektive hinder för dem i konkurrensen om arbetstillfällena.
Av ekonomiska och andra skäl begränsades dessa intensivundersökningar
till ett i stort sett representativt urval av arbetslo shetsklientelet
i de tre största städerna samt ett antal medelstora och mindre städer
ävensom vissa jordbruks- och bergslagskommuner. Uppdelningen av de av
dessa lokalundersökningar berörda arbetslösa skedde på fyra olika kvalitetsgrader
(fullgod, medelmåttig, dålig och nästan oanvändbar arbetskraft), varvid
dock den ungdom, som aldrig lyckats få fast fot i något yrke, icke kunde
hänföras till någon dylik grupp såsom varande relativt oprövad på marknaden.

Resultatet av de på denna väg inhämtade uppgifterna gav vid handen,
att den fullgoda och mera konkurrensdugliga arbetskraften utgjorde procentuellt
större del av de arbetslösa i mindre orter än i större. Medan sålunda
endast en fjärdedel av storstadsklientelet med säkerhet kunde hänföras
till den bästa gruppen, omfattade denna i övriga städer närmare hälften
och å landsbygden mer än hälften av de arbetslösa; i Bergslagen, där arbets -

Arbetslöshet -klicntelet i
allmänhet.

Nödhjälps arbetar klientelet.

26 Kungl. Maj:ts ptroposition nr 210.

löslieten berörde nästan all arbetskraft på vissa orter, kunde till följd liärav
över fyra femtedelar räknas till den bästa gruppen. Det visade sig således,
att vid tiden för räkningen arbetslösheten framför allt i storstäderna till övervägande
del var en fråga om arbetskraftens kvalitet samt dess arbets- och konkurrensförmåga,
där de individuella orsakerna till arbetslösheten i åtskilliga fall
voro tydligt framträdande. Såsom dålig eller nästan oanvändbar arbetskraft
ansågs i storstäderna ungefär en tredjedel av de arbetslösa kunna betecknas,
därav ett avsevärt antal fall på grund av kroppsliga svagheter eller lyten samt
psykiska sjukdomssymptom. Motsvarande siffra uppgick på landsbygden högst
till omkring en tiondel. Enligt eu annan uppdelning skulle den del av den arbetslösa
arbetskraften, som under normala förhållanden syntes hava kunnat
räkna på i stort sett tillfredsställande tillgång på arbete, utgöra lägst 40 %
— i de tre storstäderna — och högst 90 %, nämligen i Bergslagen.

En mera detaljerad sammanställning av nu berörda uppgifter återfinnes
på sid. 142 i nyssnämnda publikation.

Yad angår ålder.sför eif in in gen bland de arbetslösa framgick av räkningen,
att cirka 6 % av de anmälda arbetslösa överskridit 60-årsgränsen och sålunda
redan på grund av sin ålder måste anses svårplacerade på arbetsmarknaden.
Ä andra sidan befunnos ej mindre än 20 % av de arbetslösa tillhöra åldersklasserna
14 till 20 år. Beträffande denna höga procentsiffra anmärkes, att
inemot en tredjedel av de arbetslösa i anförda åldrar varit att hänföra till
jordbruk, skogshushållning och sågverksindustri huvudsakligen i Norrland,
där arbetslösheten i dessa yrken väsentligen är av säsongkaraktär. Många
av dessa unga bodde även hos föräldrar, som brukade jordbruksfastighet.
Å andra sidan hade likaledes omkring en tredjedel av de ungdomsarbetslösa
ännu aldrig lyckats få anställning i något yrke. Problemet om ungdomsarbetslösheten
syntes hava proportionsvis större räckvidd i landskommunerna
och speciellt i industriorterna på landsbygden än i städerna. Om man däremot
utsträckte åldersgränsen till och med 25 år, bleve resultatet, att en
tredjedel av storstadsklientelet tillhörde ungdomsgruppen.

Eu fördelning av de arbetslösa efter arbetslöshetstidens längd bär givit vid
handen, att endast 20 ä 25 % av de arbetslösa skulle hava varit arbetslösa
kortare tid än 3 månader; för omkring 40 % skulle arbetslöshetstiden hava
varat mellan 3 månader och ett år och för återstoden eller 35 ä 40 % skulle
den hava utsträckts över ett år.

Beträffande de arbetslösa, som äro omhändertagna vid offentliga nödhjälpsarbeten,
torde en uppdelning av klientelet kunna göras ur synpunkten
av dess användbarhet för dylika arbeten. Man kan därutinnan först skilja
mellan fullgod och mindre lämplig arbetskraft. Med fullgod arbetskraft avses
då sådana arbetare, som göra fullt dagsverke i det arbete, vari de användas av
kommissionen, de må sedan tidigare hava varit grovarbetare eller haft ett
annat yrke. Inom denna grupp bör skiljas mellan sådana arbetare, som
under tider av normal tillgång på arbete kunnat beräkna att vara sysselsatta
i stort sett året runt, och s. k. säsongarbetare, till vilka här i motsats därtill
räknas sådana arbetare, vilka även under normala tider regelbundet voro

Kanyl. Maj.ts proposition nr 210. 27

arbetslösa viss del av året men som nu under dessa mellantider anmäla
sig såsom arbetslösa. Till förekommande av missförstånd må emellertid
redan bär inskjutas, att dylika typiska säsongarbetare endast i undantagsfall
torde komma i åtnjutande av nödhjälpsarbete. — Inom den andra huvudgruppen,
den mindre lämpliga arbetskraften, d. v. s. sådana arbetare, som icke
kunna göra fullt skäl för sig i nödhjälpsarbetet, kunna i sin tur flera typer
särskiljas. Först äro att märka tidigare special- eller finarbetare, som varit
fullgoda i sitt gamla yrke men där icke fått beliålla sin plats på grund av
inskränkning eller omliiggning av driften och som icke lämpa sig för grovarbetet.
Eu annan grupp innefattar sådana speciellt yrkesutbildade arbetare,
vilka även i normala tider på grund av uppnådd hög ålder sannolikt
skulle hava blivit avskedade till förmån för yngre arbetskraft men som nu
anlita nödhjälpsarbetena och där givetvis icke kunna utföra full prestation.
En tredje avdelning bland den mindre lämpliga arbetskraften innesluter slutligen
de i egentlig mening mindervärdiga, vare sig denna deras egenskap
beror på fysiska hinder eller kommer av psykiska grunder eller moraliska
defekter. Under denna avdelning falla sådana personer, som hava sin egentliga
plats under samhällets allmänna vård- och hjälpverksamhet, vare sig
denna bort komma till uttryck såsom fattigvård eller i form av sjukvård av
ena eller andra slaget. Av arbetslöshetsräkningens resultat synes framgå,
att denna grupp är anmärkningsvärt talrik inom arbetslöshetsklientelet
överhuvud.

I detta sammanhang må även erinras, att beträffande det klientel,
som är föremål för det allmännas omsorger, vid olika tillfällen uttalats den
uppfattningen, att fara förelåge för att det så småningom utbildade sig en
grupp av permanenta understödstagare, vilka alltså så gott söm fullständigt
komme bort från den allmänna arbetsmarknaden. En intressant belysning
av detta spörsmål har man erhållit genom vissa åtgärder, som av arbetslöshetskommissionen
vidtogos under sommaren 1928. Av olika anledningar
hemsändes nämligen då tvångsvis från nödhjälpsarbetena under månaderna
maj—juli sammanlagt 1,743 personer. En undersökning bär sedermera
gjorts för att utröna, i vad mån dessa personer återvänt till det statliga
nödhjälpsarbetet. Denna undersökning har givit vid handen, att intill den
26 januari 1929 632 av dessa personer återkommit till nödhjälpsarbetet. Det
sålunda återkomna antalet utgör 36 % av de liemsända. En granskning av
den tid, som förflutit mellan liemsändandet och återinträdandet i nödhjälpsarbetet,
giver vid handen, att huvudparten återkommit inom tiden 3—5 månader
efter hemsändandet. Före 3 månader hade något över 100 personer
återkommit men, enligt vad som uppgivits, utgjordes dessa huvudsakligen
av arbetslösa, hemmahörande i kommuner med särskilt besvärande arbetslöshet
och vilka endast tillfälligt entledigats. En fördelning mellan städer och
landsbygd giver vid handen, att av nödhjälpsarbetarna från städerna 42 %
återkommit, medan motsvarande procenttal från landsbygden utgör 30 %.
L ngefär samma relation som den genomsnittliga har visat sig gälla för orter,
där mera utpräglad konjunkturarbetslöshet eller i övrigt säregna förhållanden

28

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

äro för handen, såsom i Norrbottens län samt By ske, Ljusnarsbergs och
Ramsbergs socknar. Det är möjligt att, enär maximum för arbetsstyrkan
icke plägar uppnås förrän omkring den 1 mars, siffran av de återkomna
sedermera ökats något, ehuru icke väsentligt. Inom arbetslöshetskommissionen
har man därför funnit den slutsatsen vara berättigad, att ungefär 1/3 av de
personer, vilka sommaren 1928 tvångsvis hemsändes från arbetsplatserna,
återkommit dit. Detta skulle å andra sidan kunna anses visa, att det tvångsvis
vidtagna hemsändandet lett till, att omkring ä/3 av de liemsända nödhjälpsarbetarna
lyckats skaffa sig åtminstone tillfällig försörjning på annat
sätt.

Det lärer vara oundvikligt, att med de arbeten, som genom statens försorg
anordnas för sysselsättande av arbetslösa, alltid måste vara förenade
vissa olägenheter. Dr arbetarnas synpunkt synas arbetena ofta otillfredsställande,
därför att de på grund av sin beskaffenhet för det mesta måste
bedrivas långt från arbetarnas hemorter, varav bland annat följer, att arbetarna
lätt känna sig förlora kontakten med den allmänna arbetsmarknaden
i hemorten och möjligheterna att där erhålla anställning. För vissa arbetargrupper
innebära dessa till grovarbete hänförliga sysslor också, att arbetarna
löpa fara att förlora skickligheten i sitt egentliga yrke. Slutligen är förtjänsten
låg, detta till följd av de allmänna reglerna för arbetslönernas bestämmande ocli
på grund av arbetarnas oftast bristande vana vid de förekommande arbetena.
Ur det allmännas synpunkt åter kan med fog anmärkas, att nödhjälpsarbetena
vid den tidpunkt, då de komma till utförande, icke äro nödvändiga eller
ekonomiskt berättigade; skulle motsatsen vara fallet, kunde den anmärkningen
— som ändock ofta framkommit från arbetarhåll — med skäl framställas,
att de bort utföras med anlitande av den allmänna arbetsmarknaden. Likväl
ligger det i nödhjälpsarbetenas natur, att de stundom bliva än mera oekonomiska
än om de utförts i öppna arbetsmarknaden, detta beroende dels
på att de till större delen måste bedrivas vintertid, dels på att de utföras
av ovana eller eljest mindre lämpliga arbetare, vilka trots därav följande
svaga arbetsprestationer måste tillerkännas en icke alltför låg avlöning, dels
ock på att arbetena belastas med vissa s. k. sociala utgifter av förut angiven
beskaffenhet.

Det ligger i sakens natur, att de s. k. nödhjälpsarbetena, med ett annat
namn kallade reservarbeten, innefatta en nödfallsutväg och att det därför är
i hög grad önskvärt, att nödhjälpsarbetarnas övergång till den öppna arbetsmarknaden
på allt sätt främjas. Denna övergång underlättas givetvis i den
mån nödhjälpsarbeten, vare sig de bedrivas av arbetslöshetskommissionen
eller av enskilda kommuner, efter hand finna en naturlig ersättning i arbeten
utförda å den öppna arbetsmarknaden och till denna marknads löner. Ett
medel till sådan övergång skulle, såsom förut påpekats, vinnas bland annat
genom de framlagda förslagen om höjda anslag till skogsförbättring och till
nyodling samt betesförbättring å ofullständiga jordbruk, av vilka förslag
det förra redan bifallits av riksdagen. Det kan nämligen förväntas, dels

Kungl. MajUs jtroposition tir 210.

2<l

att i viss utsträckning personer, som för närvarande måste taga sin till
dykt till nödhjälpsarbeten, komma att användas vid dylika arbeten, dels
ock att lägenhetsägare m. ti., vilka haft sysselsättning i den allmänna arbetsmarknaden,
bliva upptagna av odling och dikning a egna fastigheter och
därigenom lämna rum för andra, som nu iiro arbetslösa. I detta sammanhang
må även erinras om de allt mera utvidgade vägarbeten, som pågå
inom alla delar av vårt land.

Aven om man sålunda efter hand kan begränsa nödhjälpsarbetena til!
förmån för motsvarande slags arbeten i den öppna marknaden, måste dock
under tiden ett organ sådant som arbetslöshetskommissionen hava en viktig
uppgift att fylla. Denna uppgift betingas jämväl av det liänvisningsförfarande
till nödlijälpsarbete, som för närvarande tillämpas för prövande av
arbetslösas arbetsvilja och vilket under rådande förhållanden ännu synes
behöva upprätthållas samt därvid ledas av ett centralt organ.

Jämsides med att man eftersträvar nödhjälpsarbetenas ersättande med
motsvarande slags arbeten i den fria marknaden, böra ansträngningarna
uppenbarligen inriktas på underlättande av att de arbetslösa återföras till
sitt tidigare yrke eller eljest få möjlighet att skaffa sig en varaktig utkomst.
Härutinnan möta, såsom av läget på vissa delar av arbetsmarknaden omedelbart
framgår och erfarenheten även utvisat, betydande svårigheter. Detta
beror icke blott på att nödhjälpsarbetarna, såsom nämnts, ej sällan förlora
kontakten med sin hemort och arbetsmarknaden; den stämpel de lätt erhålla
såsom »nödhjälpsarbetare» bidrager också såväl i arbetsgivarnas som i
deras egna ögon till att försvåra vinnandet av fastare anställning. Svårigheterna
i detta avseende förstärkas av att nödig utgallring av vissa mindervärdiga
element icke alltid skett. Den offentliga arbetsförmedlingen kan
icke heller alltid lämna erforderlig hjälp till platsanskaffning. Enligt sakens
natur böra arbetsförmedlingsorganen vid varje tillfälle lämna anvisning
på bästa tillgängliga arbetskraft, och med nuvarande förhållanden
inträffar det naturligt nog ofta, att nödlijälpsarbetare icke kunna hänföras
dit. Icke heller lärer det hava i någon större utsträckning förekommit, att
nödhj älpsarbetare övergått till fritt lantarbete i den trakt, dit de hänvisats
till nödlijälpsarbete. En dylik utveckling hade dock icke sällan varit önskvärd
såsom en ringa motvikt mot tillströmningen av lantarbetare till industrien
och städerna.

Det må emellertid erkännas, att under senare tid mycket gjorts till förbättring
av möjligheterna för nödhjälpsarbetarna att få ny yrkesanställning. Såsom
framgår av redogörelsen i det föregående, har såväl arbetslöshetskommissionen
som den offentliga arbetsförmedlingen sin uppmärksamhet riktad på
denna angelägenhet, och beaktansvärda åtgärder hava också vidtagits i sådant
hänseende. Det vill dock synas, som om ytterligare ansträngningar från ömse
sidor vore möjliga härutinnan, allt efter som ökad erfarenhet vinnes. Än mera
skulle stå att vinna genom att arbetsgivarna intresserades för att direkt bland
nödhjälpsarbetarna utsöka erforderlig och användbar arbetskraft. Ett par
exempel, som förekommit under den senaste tiden, hava visat, att ett dylikt

30

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

förfaringssätt är möjligt till ömsesidig båtnad. Enligt vad jag erfarit hava
nämligen i samråd med arbetsförmedlingen två stora Göteborgsföretag till
arbetslöshetskommissionens arbetsplatser utsänt ombud, som där utvalt ett
icke obetydligt antal arbetare, vilka sedan erhållit för dem passande stadigvarande
anställning i vederbörande företag. Det är uppenbarligen mycket
önskvärt, att alla dylika tillfällen utnyttjas. För sådant ändamål torde de
offentliga arbetsförmedlingsanstalterna böra i större utsträckning än hittills
skett träda i förbindelse med lämpliga företag och med arbetslöshetskommissionen.

Då, i överensstämmelse med vad nu anförts, det enligt min mening icke
kan undgås, att nödhjälpsarbeten eller reservarbeten måste genom arbetslöshetskommissionens
försorg tills vidare bedrivas, återkommer jag till frågan om
det lämpliga urvalet och anordnandet av dylika arheten. Det är uppenbart,
att situationen tidvis varit den, att så gott som alla nödhjälpsarbeten.
som överhuvud erbjudit sig, måst tillgripas för att bereda arbete åt de tillströmmande
stora skarorna av arbetslösa. Det liar då givetvis icke kunnat undvikas,
att bland anordnade arbeten förekommit sådana, som måhända icke varit fullt
lämpliga eller som krävt relativt höga kostnader. I den mån nöclhjälpsarbetena
minskas tack vare arbetsmarknadens förbättring samt arbetarnas överförande
till skogs- och vägarbeten o. d. i den öppna arbetsmarknaden, ökas
möjligheten att omsorgsfullt välja mellan olika till nödhjälpsarbeten ifrågakommande
arbeten. De grundsatser, som i detta hänseende fastslagits av
1924 års sakkunniga och för vilka jag i det föregående redogjort, böra tydligen
därvid med noggrannhet tillämpas. Det är visserligen, såsom redan antytts,
uppenbart, att man icke kan på nödhjälpsarbetena anlägga rent ekonomiska
synpunkter. Vid jämförelse med arbeten, bedrivna på öppna marknaden,
måste de av förut angivna orsaker alltid draga höga kostnader. Härtill kommer,
att det ekonomiska utbytena av arbetena i allmänhet är svårt att bedöma:
ofta ligger detsamma i en värdestegring, som måhända först långt fram i
tiden kommer till synes.

Yad särskilt angår vägarbeten må anmärkas, att det redan i fråga om vanliga
dylika arbeten understundom kan möta stora vanskligheter att bedöma,
i vad mån de äro ekonomiskt berättigade. Detta gäller naturligtvis än mera
beträffande sådana vägarbeten, som framför allt utföras genom arbetslöshetskommissionen,
d. v. s. arbeten å vägar inom de stora statsskogarna. Dessa
vägar tillfredsställa i regel icke något omedelbart trafikbehov utan äro i första
hand avsedda att möjliggöra virkesframforsling vid avverkning i framtiden.

Yad sålunda anförts utesluter dock icke, att vid prövningen de arbeten
utväljas, som visserligen äro av beskaffenhet att eljes icke vid ifrågavarande
tidpunkt böra utföras å allmänna arbetsmarknaden men som ändock äro så
förmånliga som möjligt. Ofta gäller det därvid blott att överväga, huruvida
den ur ekonomiska synpunkter lämpliga tiden för utförande av de arbeten,
mellan vilka valet står, är mera eller mindre närliggande. Särskilt i fråga
om arbeten på statsskogarna torde det nämligen ej sällan vara så, att desamma
alltid måst förr eller senare komma till utförande; det oekonomiska ligger

Kungl, Maj:ts proposition nr 210. 31

i sådana fall däri, att arbetet utföres redan nu. I berörda avseende är uppenbarligen
ett nära samarbete mellan domänstyrelsen och arbetslöshetskommissionen
av stor vikt. Ett sådant samarbete äger ju också rum.

Angeläget är naturligtvis vidare, att varje särskilt arbete bedriven pä ett så
rationellt och ekonomiskt sätt som möjligt. Genom omsorgsfull planläggning,
vidtagande i god tid av nödiga förberedelsearbeten samt så vitt möjligt lämpligt
urval av arbetare från kommunernas sida torde därvidlag mycket kunna
vinnas. A andra sidan får man givetvis icke underlåta att inom ramen för
gällande bestämmelser söka tillgodose arbetarnas krav på så goda arbetsförhållanden
som möjligt. Det torde icke vara oberättigat att uttala, att
arbetslöshetskommissionen strävat och i stort sett lyckats att lösa sin maktpåliggande
uppgift i dessa hänseenden. Till stöd för detta omdöme, i vad
det rör anordningarna vid nödhjälpsarbetena, må erinras, att under hösten
1928 ett antal riksdagsmän på inbjudan av kommissionen företog eu resa
för att studera förläggningarna på arbetslöshetskommissionens arbetsplatser.
Av en redogörelse, som vissa av dessa riksdagsmän efter resans avslutande
vid ett sammanträde med arbetslöshetskommissionen lämnade för sina intryck,
framgick såsom deras uppfattning i huvudsak följande.

Inom den ram, som gällande direktiv uppdragit och om vars lämplighet
delade meningar voro rådande, måste kommissionen i allmänhet anses hava
på ett lyckligt sätt löst sin uppgift och väl avvägt de olika faktorer, som
vore av betydelse för dess verksamhet. I fråga om förläggningarna hade
vid besöken å de olika arbetsplatserna mycket litet missnöje framkommit
från nödhjälpsarbetarna, och de syntes även i stort sett vara av så god beskaffenhet,
som förhållandena medgäve. Dock funnes vissa detaljer, som
borde ändras, framför allt i fråga om större snygghet omkring bostäderna.
Detta vore dock en sak, som närmast ankomme på arbetarna sjiilva och på
deras ordningssinne och organisationsförmåga; möjligen vore det lämpligt
att arbetarna, som icke vore vana vid ifrågavarande förhållanden, i större utsträckning
erhölle anvisningar om hur de skulle ordna för sig på bästa sätt.
Barackerna vore byggda på fullgott sätt; baracksystemet ansågs i vissa fall
vara den bästa metoden att ordna förläggningsfrågan. I de fall, där bostäder
förhyrts för arbetarna, hade bostadsförhållandena emellanåt icke varit lika
tillfredsställande. Matlagningens ordnande hade på många håll stött på svårigheter,
i det att i de flesta fall förutsättningar för kooperativ matlagning
icke förelåge; bättre vore att förse arbetarna med råvaror till låga priser.
Om sålunda i fråga om de yttre förhållanden, under vilka arbetet bedreves,
inga allvarliga anmärkningar framställts eller med skäl kunde framställas,
hade i stället allmänt klagats över att den erhållna arbetsförtjänsten vore
alltför låg, särskilt i förhållande till levnadskostnaderna och i synnerhet för
familjeförsörjare.

Beträffande nu behandlade frågor är emellertid ytterligare att erinra, att
desamma i viktiga hänseenden för närvarande äro föremål för utredning inom
arbetslöshetskommissionen. I anledning av eu skrift från landssekretariatet
den 2(3 maj 1928 har nämligen kommissionen genom Kungl. Maj:ts
beslut den 22 juni 1928 fått i uppdrag att verkställa undersökning rörande
vissa i skriften angivna frågor, därvid kommissionen borde, då sådant befunnes
lämpligen kunna ske, till främjande av undersökningens ändamål
anlita biträde av samt till överläggning med kommissionen inkalla represen -

32

Kiingl. Maj ds proposition nr 210.

tanter för landssekretariatet samt vissa fackförbund. De frågor, som sålunda
äro föremål för undersökning, äro i huvudsak följande, nämligen dels
huruvida nödhjälpsarbetena kunna anses lämpliga såsom dylika ur allmänna
synpunkter och särskilt med hänsyn till arbetenas inflytande pa arbetstillgången
i den öppna marknaden, dels huruvida icke staten lämpligen borde
genom understöd till kommuner och vägdistrikt, inom vilka arbetslöshet i
större utsträckning förekomme, möjliggöra för dessa att i stället för nödhjälpsarbeten
anordna arbeten i öppna marknaden, dels huruvida de vid
nödhjälpsarbetena utgående lönerna kunde anses rimliga och lämpligt avvägda
med hänsyn till arbetarnas möjlighet att bereda sig själva och sina
familjer uppehälle, dels huruvida vid nödhjälpsarbete sysselsatta arbetare behövde
anlita fattigvård samt, därest så vore förhållandet, i vilken utsträckning
detta ägde rum jämfört med vad som i sådant hänseende förekomme
beträffande lågt avlönade arbetare med arbete i öppna marknaden, dels huruvida
bostads- och andra förhållanden å nödlijälpsarbetarnas arbetsplatser
kunde anses vara tillfredsställande, dels huruvida den ekonomiska och tekniska
ledningen av nödhjälpsarbetena och andra i samband därmed stående
anordningar kunde anses vara tillfredsställande, dels ock huruvida de möjligheter,
som borde stå nödlijälpsarbetarna till buds att patala vid arbetena
rådande missförhållanden, vore tillgodosedda eller om förhandlingsordning,
vari medgåves rätt för ombud för fackförening att biträda nödhjälpsarbetare
vid förhandling, borde upprättas.

Vid undersökningen har arbetslöshetskommissioneu samrått med representanter
för olika arbetarorganisationer och även verkställt utredning rörande
vissa förhållanden, bland annat angående de av kommunerna anordnade
statskommunala arbetena. Undersökningen är ännu icke avslutad. Isär
dess resultat föreligger, torde det bliva tillfälle att taga närmare ståndpunkt
till vissa av de i det föregående berörda frågorna.

Yad sedan slutligen angår frågan om vilka arbetare, som lämpligen böra
sysselsättas vid nödhjälps arbeten, vill jag endast understryka ett par synpunkter.
Med hänvisning till den uppdelning jag nyss gjort av nödhjälpsarbetarna
i skilda grupper må sålunda framliallas betydelsen av att till nödhjälpsarbete
icke hänvisas personer, vilka egentligen äro fattigvårdsklienter;
dessa böra såsom under vanliga förhållanden erhålla hjälp genom vederbörande
kommunala myndigheter. "Vidare är det av vikt, att noggrann gallring
sker, så att bland nödlijälpsarbetarna, av vilka det stora flertalet måste
antagas vara goda medborgare, icke insmyga sig element av moraliskt
mindervärdig beskaffenhet; från kommunernas sida har hittills ofta icke
iakttagits tillräcklig noggrannhet därutinnan. Kommissionen synes därför
allt emellanåt böra, liksom tidigare skett, till kommunerna rikta eu särskild
hemställan, att här angivna synpunkter måtte beaktas vid uttagning
av arbetslösa till de statliga nödhjälpsarbetena.

Till slut må blott framhållas vikten av att bland nödlijälpsarbetarna icke
bildas eu grupp av vad man skulle kunna kalla permanenta eller yrkesmässiga
nödhjälpsarbetare. Det är sålunda av stor vikt, att eu och samma

Knngl. Maj:ls proposition nr 210. ;$;j

person icke alltför länge behålles i nödhjälpsarbote, utan att viss omsättning
sker. Verkningarna av de hemsäudningsåtgärder från arbetslöshetskommissionens
sida under sommaren 1928 beträffande ett stort antal nödhjälpsarlietare,
för vilka jag tidigare redogjort, visa, att dylika åtgärder kunna vara av
stoi betydelse i detta hänseende, varför de lämpligen böra upprepas, med
anpassning till arbetsmarknadens läge under sommarhalvåret.

Innan jag övergår till behandling av anslagsfrågan, anhåller jag att få
något uppelialla mig vid en annan av de av arbetslöshetskommissionen tilllämpade
hjälpformerna, nämligen yrkesutbildningen, vilken nära sammanhänger
med det speciella problem, som plägar benämnas ungdomsarbetslösheten.
Vid redogörelsen i det föregående för arbetslöshetsräkningens resultat
hai jag erinrat om de siffror, som utvisa, att arbetslösheten bland ungdomen
då befanns vara mycket omfattande. Särskilt ungdomsarbetslösheten har föranlett,
att man genom att understödja anordnande av kurser för arbetslösa,
speciellt unga arbetare, sökt bereda tillfälle till nyttig sysselsättning under
den tid, då förvärvsarbete inom facket icke finnes att tillgå. För de
regler, som gälla beträffande understöd till dylika kurser, har jag redogjort
i det föregående. I detta sammanhang må därjämte erinras om att från och
med budgetåret 1928/1929 gjorts en sådan utvidgning av reglerna om statsbidrag
till den offentliga arbetsförmedlingen, att dylikt bidrag får försöksvis
utgå jämväl till bestridande av kostnaderna för särskilda anordningar för
underlättande av yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom.

Ehuru, såsom av det föregående jämväl framgått, arbetslösheten bland
ungdomen numera torde hava nedgått, har nu berörda sida av hjälpverksamheten
alltjämt kvar sin betydelse; allt större del av de anmälda arbetslösa
utgöres ju av personer tillhörande grovarbetarnas kategori, och enligt vad
jag inhämtat äro bland dessa grovarbetare många, som varit arbetslösa sedan
ungdomen och alltså aldrig erhållit fast fot inom något kvalificerat yrke.
Frågan har berörts i en skrivelse (nr 274) av 1928 års riksdag angående utredning
om understöd åt behövande elever vid vissa anstalter för yrkesunder^
grund för skrivelsen liggande motionerna pekades särskilt

på frågans betydelse för den arbetslösa ungdomen. Utredningen i ämnet är
ännu icke avslutad. — Senast har vidden och betydelsen av hithörande problem
framhållits i det av kommerskollegium avgivna, den 5 mars 1929 inkomna utlåtandet
over arbetslöshetssakkunnigas betänkande. I detta yttrande framhåller
kollegium, att eu form av reservarbeten, vilken syntes förtjänt att i vidsträcktare
mån än hittills komma till användning, vore den, som avsåge att bibringa de
arbetslösa viss yrkesutbildning och därigenom underlätta deras överförande till
.indra veiksamhetsomraden. Detta gällde särskilt i fråga om yngre arbetslösa.
Kostnaderna för dylika åtgärder kunde för statens del begränsas till ettbelopp
väsentligen understigande det som skulle orsakas av anställning vid
nödhjälpsarbetena. I fråga om ungdomsarbetslösheten har kollegium tillika
framhållit, att densamma utgjorde en av de allra allvarligaste sidorna av det
nuvarande arbetslöshetsproblemet. Detta gällde i särskild grad i fråga om
den ungdom, som efter slutad skolgång ej kunde vinna inträde i någon
Uihang till riksdagens protokoll 1929. lsaml. 114 haft. (Nr 210.) bio tis 3

IJugdomsarbotslöshetoch
yrkesutbildning.

34

Anslag sbeloppets

beräkning.
Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

verksamhet. Eu stor social fara måste anses ligga i att låta denna ungdom
vänja sig vid sysslolöshet och vid att ekonomiskt lita till andra. Kommerskollegium
har till sitt avstyrkande av de framlagda förslagen till arbetslöshetsförsäkring
också fogat eu hemställan, att Kungl. Maj.t omedelbart matte
vidtaga åtgärder för anordnande i anslutning till arbetslöslietskommissionens
verksamhet eller i annan ordning i större omfattning än hittills av yrkesutbildning
för arbetslösa, särskilt bland ungdomen, samt för underlättande
i övrigt av den inom vissa yrken överflödiga arbetskraftens överförande till
andra yrkesområden.

Till vad kommerskollegium sålunda anfört kan jag i huvudsak giva min
anslutning. Såsom kommerskollegium framhållit klagas för närvarande —
samtidigt med existerande arbetslöshet inom vissa yrken och en stor grovarbetararbetslöshet
— över bristande tillgång på yrkesutbildad arbetskraft
inom andra industrigrenar, varjämte uttalas farhågor för att denna brist på
skolade arbetare skall inom den närmaste framtiden komma att verka hämmande
på den svenska industriens irtvecklingsmöjligheter. Även inom jordbruket
råder enligt kommerskollegium sedan längre tid brist å skolade arbetskrafter.

Kominerskollegii nyss angivna förslag, som närmast torde komma att
översändas till arbetslöshetskommissionen för yttrande, synes mig följaktligen
böra bliva föremål för noggrant övervägande. Gällande författningsbestämmelser
torde emellertid medgiva vidtagandet av i första hand erforderliga
åtgärder i de av kollegium nämnda hänseendena, och någon anledning
att för riksdagen framlägga förslag om jämkning i dessa bestämmelser
föreligger följaktligen icke i detta sammanhang, lika litet som i andra hänseenden.
Icke heller torde dessa omständigheter behöva särskilt tagas under
beaktande vid bestämmande av medelsbehovet för nästa budgetår.

Av vad jag här i olika hänseenden anfört har framgått, att enligt min
mening den statliga verksamheten till motverkande av arbetslösheten under
nästa budgetår måste fortgå i samma huvudformer som hittills. Sedan den
pågående utredningen om arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen
för dess bekämpande under nästa år avslutats, torde man hava större möjligheter
att taga ställning till frågan om den nu rådande arbetslöshetens
mer eller mindre permanenta natur, om den utvidgade rationaliseringens
inflytande m. m. samt om de framtida formerna för den statliga hjälpverksamheten
på förevarande område. Under tiden är det emellertid av stor
vikt att ytterligare stegra ansträngningarna i syfte att genom effektiv arbetsförmedling
och yrkesutbildning m. m. i den mån så kan ske återföra arbetskraft
till den allmänna arbetsmarknaden samt att efter hand begränsa nödhjälpsarbetena
till förmån för enahanda arbeten, drivna av annan än ax-betslöslietskommissionen,
ävensom att såvitt möjligt skärpa kraven på lämpligt
urval av såväl nödhjälpsarbeten som anställda.

Jag återkommer då till frågan om det belopp, som med denna utgångspunkt
bör anses erforderligt för verksamhetens bedrivande under
nästa budgetår. Såsom redan erinrats, anförde jag vid behandlingen av
statsverkspropositionen, att det av arbetslöshetskommissionen i november

Kunyl. Maj ds proposition nr 210. 35

1!)^H beräknade medelsbehovet, 3,000,000 kronor, syntes kunna minskas till

2,800,000 kronor, hom skäl härför åberopade jag do framlagda förslagen
rörande betydliga höjningar av vissa till skogsavdikning och till nyodling
samt betesförbättring å ofullständiga jordbruk avsedda anslag, varjämte jaganförde,
att det vore att förvänta, att genom de arbeten, som med anlitande
av dessa anslag skulle företagas, skulle vinnas eu viss lättnad i
arbetslösheten. Därigenom skulle också uppnås ett i och för sig önskvärt
återförande av arbetslösa till den öppna arbetsmarknaden med åtföljande
minskning av belastningen å förevarande anslag. Såsom jag också redan
•inf Öl t, har arbetslöshetskomniissionen 1 sin skrivelse den 18 februari i år
anslutit sig till min uppfattning, att medelsbehovet kan begränsas till

2,800,000 kronor. Detta resultat grundar dock kommissionen därpå, att
till följd av vissa närmare angivna omständigheter kommissionen ansett sig
kunna beräkna den blivande behållningen å redan beviljade medel vid
utgången av detta budgetår till ett belopp, som med 465,000 kronor överstigei
den summa, varpa styrelsens i november 1928 framlagda beräkningar
slutade i motsvarande hänseende. Denna ökning i den väntade medelstillgången
har kommissionen tänkt sig disponerad så, att statsanslaget för nästa
budgetår skulle minskas på nyss angivna sätt med 200,000 kronor och att den
beräknade medelsreserven för nästa budgetår skulle ökas med 265,000 kronor.

Yad kommissionen sålunda anfört skulle visserligen kunna anses utgöra
anledning att ytterligare något nedsätta det anslag, som bör begäras av riksdagen
för nästa budgetår. Med hänsyn till vikten av att ifrågavarande anslag
tillmätes så, att hjälpverksamheten med säkerhet kan upprätthållas i den omfattning,
som må befinnas nödvändig, anser jag mig dock böra tillstyrka
kommissionens förslag, enligt vilket anslaget skulle bestämmas till det av
mig i statsverkspropositionen beräknade beloppet, nämligen 2,800,000 kronor.

Vid övervägande av frågan om anslagsbeloppet har jag liksom arbetslöshets -kommissionen utgått från att ett belopp av 500,000 kronor av de s. k. färdigstäUnitigsanslagen
skall tagas i anspråk för arbetslöshetens bekämpande under nästa
budgetår. Av det föregående har framgått, att kommissionens förslag i detta
hänseende lämnats utan erinran såväl av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som av statskontoret. I enlighet med statskontorets uppfattning anser jag,
att då det är uppenbart, att nyssnämnda belopp icke kommer att behöva tagas
i anspråk för det speciella ändamål, vartill medlen av 1924 års riksdag ställts
till föi fogande, beloppet utan särskilt beslut av riksdagen kan användas för
det ursprungligen avsedda syftet, nämligen arbetslöshetens bekämpande.
Beloppet, som för närvarande är i arbetslöslietskommissionens räkenskaper
uppfört såsom skuld, bör således överföras till de för sagda ändamål disponibla
medlen. Därest riksdagen godtager min beräkning av det erforderliga
anslagsbeloppet och därmed även godkänner avsikten att på angivet sätt
förfoga över nu avsedda medel, har jag för avsikt att sedermera föreslå utfärdande
i administrativ ordning av bestämmelser därom att, såsom arbetslöshetskommissionen
föreslagit, anspråk på medel av färdigställningsanslagen
skola för att vinna beaktande framställas före den 1 januari 1930. Det be -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lopp, som ytterligare kan kvarsta efter det att alla inom sådan tid framställda
anspråk behandlats, torde utan vidare böra överföras till arbetslöshetskommissionens
disponibla medel.

Vid den nyss gjorda uppskattningen har jag även tagit hänsyn till eu
särskild omständighet, som, därest min uppfattning godtages, skulle komma
att i viss mån inverka på storleken såväl av den utgående behållningen
vid utgången av detta budgetår som även av utgifterna å anslaget under
budgetåret 1929/1930. Vid behandlingen i detta års statsverksproposition
av frågan om särskilt anslag till utredning angående allmänna pensionsförsäkringen
(femte huvudtiteln, punkt 91), anförde jag, att från det under
nämnda huvudtitel uppförda ordinarie kommittéanslaget möjligen skulle kunna
bestridas någon del av kostnaderna för nyssnämnda utredning, under förutsättning
dock bland annat att, såsom jag hade för avsikt att i annat sammanhang
närmare utveckla, Kungl. Maj:t förordnade därom, att kostnaderna för
den pågående utredningen angående arbetslöshetens karaktär och orsaker samt
medlen för dess bekämpande finge bestridas från anslaget till arbetslöshetens
bekämpande. Med utgångspunkt bland annat från denna förutsättning beräknades
anslaget till pensionsförsäkringsutredningen till 100,000 kronor.

Körande utredningen om arbetslöshetens karaktär och orsaker m. m. vill
jag ytterligare erinra, att densamma på framställning av 1926 års arbetslöshetssakkunniga
anordnats genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 mars 1927.
I ett anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag rörande detta ärende
anförde föredragande departementschefen bland annat, att de frågor, som
enligt de sakkunniga borde göras till föremål för utredning, kunde hänföras
till tre huvudpunkter, nämligen den nuvarande arbetslöshetens karaktär och
omfattning, den nuvarande arbetslöshetens orsaker samt åtgärder mot arbetslöshet.
Den kommitté, som tillsatts för denna utredning, är sysselsatt med
vittomfattande undersökningar inom det sålunda angivna arbetsområdet. Av
uppgjord plan för kommitténs arbete framgår, att bland de problem, som
sålunda upptagits till behandling, äro flera, som kunna anses hava betydelse
i arbetet för bekämpandet av den nu rådande arbetslösheten.

Med hänsyn härtill synes det mig rimligt, att kostnaderna för ifrågavarande
utredning, vilka i hög grad betunga det för andra högst nödiga
utredningar strängt anlitade ordinarie kommittéanslaget, bestridas från samma
anslag som utgifterna för arbetslöshetens bekämpande. Jag vill erinra om att
från detta anslag även bestridas kostnaderna för arbetslöslietskommissioiien
ävensom övriga administrativa kostnader. Tillika må framhållas, att enligt
Kungl. Maj:ts beslut från anslaget får bekostas en tryckt redogörelse över
arbetslöshetskommissionens verksamhet till och med år 1924. På sålunda
anförda skäl har jag för avsikt att, därest riksdagen icke skulle finna anledning
till uttalande av en annan uppfattning, framställa förslag om att
såväl hittills gjorda som kommande utgifter för ifrågavarande utredning
skola belasta det nu behandlade anslaget. Detta mitt förslag torde emellertid
icke vara av beskaffenhet att behöva inverka på anslagsbeloppets bestämmande.
I enlighet med vad jag tidigare anfört, anser jag följaktligen, att det

Kungl. Maj:ts proposition ur 210. 37

belopp, som av riksdagen bör för nästa budgetår begäras till arbetslöshetens
bekämpande, bör bestämmas till 2,800,000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig här angivna grunder, under femte
huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrättningar, underavdelningen
arbetsfred, arbetsförmedling, arbetarskydd m. m.,
för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra reservationsanslag
av .................................................................... kronor 2,800,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

(Jour. Falkenberg.