Kungi, May.ts proposition nr 2.
1
Nr 2.
Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 22 juni
1928 (nr 302) om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus; qiven Stockholms slott den 14 december
1928.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härigenom föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag
om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.
GUSTAF.
Sven Liibeck.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 2 häft. (Nr 2.)
2512 28
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 23 § i lagen den 22 jnni 1928 (nr 302) om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 22 juni 1928 om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus skall i nedan angivna del erhålla
följande ändrade lydelse:
23 §.
1. Bestämmelserna i — —----januari 1929.
2. Taxa, som--------januari 1929.
Med utfärdande av taxa, som avses i 19 §, må anstå till dag, som
Konungen bestämmer.
I den — — ---—--i tillämpning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
3
Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
den 14 december 1928.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:
Jag anhåller att få för Kungl. Maj:t anmäla uppkommen fråga om ändring
av övergångsbestämmelserna i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus.
Enligt 19 § i nämnda lag må läkare, som är ansvarig för sjukvård å
lasarett eller sjukstuga, icke mottaga särskild ersättning för åtgärd, som står
i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning från sjukhuset, eller
för undersökning, behandling eller skötsel av den, som vårdas å allmän sal
eller å särskilt rum, avsett för sjuka å sådan sal. I den mån ej mellan den,
som driver sjukhuset, och läkare, som nyss nämnts, överenskommits, att
läkaren ej heller må mottaga särskild ersättning för vård av person, som intagits
å halvenskilt eller enskilt rum, må läkaren för undersökning, behandling
eller skötsel av sådan person mottaga frivilligt tillbjuden ersättning.
Dock må i intet fall ersättning för dylik åtgärd begäras. Det åligger medicinalstyrelsen
att till ledning för den, som vill erlägga ersättning, som nu
berörts, utfärda en för sjukhuset avsedd taxa.
Angående upprättande och ikraftträdande av samt ändring i taxa, som nu
avses, skall enligt samma paragraf vad i 12 § stadgas om där omförmäld taxa
i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I sistnämnda lagrum, vilket avser
bland annat taxa för mottagning å sjukhus för öppen sjukvård, föreskrives, att
sådan taxa på anmälan av sjukhusberedningen utfärdas av medicinalstyrelsen.
Då taxas utfärdande påkallas, skall beredningen tillika till medicinalstyrelsen
avlämna ett av beredningen och läkaren gemensamt uppgjort förslag därtill
eller, om enighet mellan beredningen och läkaren ej kunnat vinnas, av beredningen
och läkaren var för sig uppgjorda förslag, dock skall vad sålunda
stadgats om förslag av läkaren icke tillämpas, om läkartjänsten är vakant.
Där ej annat i vederbörlig ordning bestämts, skall taxan tillämpas från och
med månaden näst efter den, då lagakraftägande beslut rörande taxans utfärdande
föreligger. Yäckes av beredningen eller läkaren förslag om ändring
i taxan, skall beredningen göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen. I
avseende å genomförande av sådan ändring skall vad som är stadgat om
Gällande bestämmelser.
Svenska
landstings
förbundets
styrelse.
4 Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.
taxas utfärdande i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Enligt 21 § skall
sjukhuslagen träda i kraft den 1 januari 1929, och i 23 § stadgas, att taxa,
som njss nämnts, skall av medicinalstyrelsen utfärdas i god tid före sagda dag.
I 15 § i stadgan den 22 juni 1928 (nr 303) angående lasarett, sjukstugor
och tuberkulossjukvårdsanstalter (sjukhusstadgan), vilken likaledes skall träda
i kraft den 1 januari 1929, föreskrives, att därest beträffande lasarett sådan
taxa är gällande, som avses.i 19 §, direktionen skall tillse, att exemplar av
taxan finnas tillgängliga å de halvenskilda och enskilda rummen å sjukhuset.
Taxa skall inledas med ett utdrag av de bestämmelser i sjukhuslagen, som
löra ersättning åt läkare för vård av person, vilken intagits å rum, som nyss
sagts.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 november 1928 anhöll svenska landstingsförbundets
styrelse, att Kungl. Maj:t ville till nästa års riksdag framlägga proposition
med förslag till sådan ändring av övergångsbestämmelserna i sjukhuslagen,
att stadgandet angående medicinalstyrelsens skyldighet att utfärda
rådgivande taxa, som avses i 19 § i lagen, måtte träda i kraft först den
1 januari 1930. I skrivelsen erinrade förbundsstyrelsen om sjukhuslagens
bestämmelser samt framhöll, att enligt till samtliga sjukhusberedningar av
medicinalstyrelsen utfärdad cirkulärskrivelse taxeförslag skulle vara insända
till medicinalstyrelsen senast den 25 november 1928. Tillika meddelade förbundsstyrelsen,
att densamma för att vara sjukhusberedningarna — förvaltningsutskotten
— behjälplig vid dessa förslags uppgörande vid sammanträde
den 4 oktober 1928 tillsatt en särskild kommitté.
.Därefter fortsatte förbundsstyrelsen:
»Några taxeförslag hava ännu ej inkommit till medicinalstyrelsen. Där®mo^
har från ett mycket stort antal förvaltningsutskott ävensom från omförmälda
kommitté för förbundsbyrån anmälts, att det under nuvarande förhållanden
vore hart när omöjligt att inom föreskriven tid till medicinalstyrelsen
inkomma med förslag i frågan eller att med vederbörande läkare träffa
överenskommelser av [ovan] angiven art. Ett uppskov vore enligt förvaltningsutskotten
och kommittén oeftergivligen nödvändigt, om icke eu rationell
lösning av frågan skulle äventyras, och, efter vad styrelsen har sig bekant,
delas denna uppfattning av medicinalstyrelsen och lasarettsläkarna. Eörbundsstyrelsen
har efter noggrann prövning kommit till enahanda resultat
och funnit det önskade uppskovet i så hög grad av behovet påkallat, att
styrelsen harméd i underdånighet vänder sig till Kungl. Maj :t för att genom
viss lagändring söka vinna ifrågavarande syfte. Såsom motiv för framställningen
må anföras följande.
Oberoende av den uppfattning man hyser om det nu i lag föreskrivna
systemet med generellt förbud för lasarettsläkaren att kräva ersättning från
patienterna men med rätt att i enlighet med en rådgivande taxa mottaga eventuellt
frivilligt bjudna ersättningar från patienter å halvenskilda och enskilda
lum, torde man icke kunna förneka, att detta system kan medföra vissa
olägenheter, och att det maste vara förenat med synnerligen stora svårigheter
att astadkomma taxor, som tillfredsställa alla parter: allmänheten,
landstingen och läkarna, och därtill skipa rättvisa mellan de olika grupperna
av läkare: kirurger, invärtesläkare, radiologer och patologer. Lyckas taxan
icke sålunda tillfredsställa alla parter och skipa rättvisa läkarna emellan, kan
den lätteligen bliva mera till skada än till gagn.
o
Kanyl. Maj:ts proposition ur 2.
Det liar under sådana förhållanden för dem, som sysslat med denna fråga,
tett sig helt naturligt att redan från början undersöka möjligheten att beträda
den väg, som av lagen anvisats för att komma ifrån ersättningar enligt
taxa, d. v. s. genom överenskommelse mellan sjukhusägaren och läkaren
åstadkomma ett förbud mot ersättning från rumspatienter. Såväl från förvaltningsutskotten
och läkarna som från den av landstingsförbundets styrelse
för förevarande fråga tillsatta kommittén har förefunnits intresse för eu sådan
lösning av frågan. Dylik överenskommelse kan tänkas innebära generellt
förbud vid samtliga lasarett i landstingsområdet för alla där anställda läkare,
kirurger, invärtesläkare, radiologer och patologer att mottaga ersättning från
patienter å halvenskilt och enskilt rum mot att dessa läkare i gengäld erhålla
ökade löner från landstinget. Eller också kan överenskommelsen vara
av allenast partiell innebörd, så att den omfattar blott vissa — vanligen då
mindre — lasarett eller blott vissa läkare, exempelvis de å medicinsk avdelning,
eller hava avseende allenast på patienter å halvenskilt rum. Dylika
generella eller partiella överenskommelser torde helt naturligt i vanliga fall
icke kunna komma till stånd utan att läkarna erhålla kompensation i form
av löneförbättring, och överenskommelserna böra lämpligen såsom konsekvens
medföra eu höjning av de sjukhusägaren tillkommande legosängsavgifterna
för patienter å enskilt och i någon mån även för patienter å halvenskilt
rum, så att icke dessa patienter orättvist gynnas och det allmänna
ensamt får vidkännas kostnaderna för löneförhöjningen åt läkarna. Tyvärr förhåller
det sig emellertid så, att medan taxeförslagen skola uppgöras, av sjukhusberedningen
— förvaltningsutskottet —, så tillkommer det enligt sjukhuslagen
’den som driver sjukhuset’, d. v. s. landstinget — eller staden —,
att träffa omförmälda överenskommelser. Sjukhuslagen kom landstingen
tillhanda allenast några veckor före 1928 års landstingsmöten, d. v. s. efter
motionstidens utgång, och landstingen blevo följaktligen icke i tillfälle att
dryfta och än mindre att fatta beslut i förevarande fråga. Bestämmelserna
i landstingslagens 39 § kunna visserligen anses berättiga utskotten att åtminstone
för tiden intill nästa års landsting provisoriskt träffa dylika överenskommelser.
Faktum är emellertid, att förvaltningsutskotten i allmänhet,
med hänsyn bland annat till att enighet i frågan ej förefunnits inom utskottet,
icke ansett sig böra sålunda handla på egen hand och träffa överenskommelser,
vilka skulle medföra understundom rätt väsentlig ökning i landstingens lönekonto.
Någon höjning av rumspatienternas legosängsavgifter, vilken fråga
ju intimt sammanhänger med överenskommelser av detta slag, kunna förvaltningsutskotten
i allt fall icke besluta. Till slut äro landstingen och utskotten
för närvarande i avsaknad av statistiskt material för att något så
när exakt kunna bedöma, huru stora löneökningar för de olika läkarna i
händelse av ''överenskommelser’ kunna anses påkallade. Följden har också
blivit, att, ehuru som sagt så väl hos landstingen som hos läkarna visst intresse
för överenskommelser förefinnes, hittills inga dylika träffats eller inom
den närmaste tiden torde vara att förvänta.
Taxor, som ju i enlighet med direktiven böra vara lokalt differentierade
och lämpade efter patienternas betalningsförmåga, måste sålunda åstadkommas
för samtliga lasarett, och det enda material, som härvid förefinnes,
utgöres av ett inom lasarettsläkareföreningen utarbetat taxeförslag samt
vissa av landstingsförbundets taxekommitté verkställda förarbeten. Några
överläggningar mellan vederbörande parter angående taxornas uppställning
och taxesatser hava hittills icke kommit till stånd, och några utredningar
eller beräkningar, huru en taxa i ena eller andra riktningen skulle verka,
föreligger icke. Dylika utredningar och beräkningar äro ju av behovet påkallade
redan med hänsyn till det av riksdagen lämnade direktivet, att det
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
nya systemet icke får utnyttjas i löneregleringssyfte utan är avsett att i det
stora hela bibehålla läkarna vid deras nuvarande inkomster. Enligt vad
taxekommittén meddelat förberedas för närvarande visst samarbete och
gemensamma överläggningar mellan densamma och svenska lasarettsläkareföreningen,
och kommittén kommer inom de närmaste dagarna att ingå till
medicinalstyrelsen med begäran om införskaffande av visst statistiskt material
för bedömande av olika taxesystem och olika taxesatser. Men såväl
överläggningarna mellan parterna som de statistiska utredningarna taga tid,
och någon. möjlighet att härutinnan förrän i vår nå mera slutgiltiga resultat
förefinnes icke. Aven för utjämning av de motsättningar, som i denna fråga
lära förefinnas olika läkargrupper emellan, kräves visst rådrum. När sålunda
kan konstateras, att taxefrågan för närvarande föreligger i nära nog outrett
skick, men att ä andra sidan nödiga åtgärder för åstadkommande av rationella
taxeförslag pågå eller förberedas, så måste det för envar, som ser praktiskt
på denna fråga, te sig synnerligen olyckligt, om densamma nu omedelbart
skulle bringas till avgörande.
Det kan måhända av någon anses riktigt eller lämpligt, att det sålunda
erforderliga uppskovet i taxefrågan vinnes icke genom lagändring utan därigenom,
att man till en början nöjer sig med provisoriska taxor, gällande
allenast för en kortare tid, under vilken nödiga arbeten skulle igångsättas
för åstadkommande av rationella, slutgiltiga taxor. Exempel finnas ju på
ett dylikt tillvägagångssätt å närliggande områden, exempelvis i fråga om
taxorna för vissa sjukvårds-, fattigvårds- och barnavårdsanstalter i enlighet
med fattigvårds- och barnavårdslagarnas bestämmelser. Styrelsen får emellertid
för sin del på det bestämdaste avråda från att nu på förevarande område
söka. astadkomma ett provisorium. Möjligt är, att man, även sedan de
överläggningar och utredningar, som ovan berörts, äro vederbörligen slutförda
och taxeförslag med ledning härav uppgjorda, dock till eu början, med
hänsyn till den okända mark, varpå man här rör sig, måste nöja sig med
ett provisorium och under någon tid pröva sig fram till en slutgiltig lösning.
Men det provisorium, som under sådana förhållanden skulle komma
till stånd, skulle bliva något annat än ett nu åstadkommet provisorium helt
i blindo. Ått medicinalstyrelsen utan tillgång till något tillfredsställande
material från vederbörande i orterna eller från vederbörande organisationer
skulle under lopjiet av en enda vecka kunna uppgöra taxor, motsvarande de
av Kungl. Maj:t och riksdagen givna direktiven eller de krav, som i övrigt
böra ställas på dylika taxor, anser styrelsen helt och hållet uteslutet. Resultatet
av ett inom ämbetsverket utfört hastverk måste givetvis bliva dåliga
taxor. ^Talrika överklaganden hos Kungl. Maj:t torde under sådana förhållanden
vara att förvänta med åtföljande oreda och ovisshet. Och då det väl
torde vore ovedersägligt, att, huru mycket man än betonar den provisoriska
karaktären, så komma dock dylika provisoriska taxor, deras uppställning
och belopp) .att bliva i rätt stor omfattning prejudicerande och härigenom
ägnade att i hög grad försvåra tillkomsten både av goda taxor och, i än
högre grad, av överenskommelser, avseende taxebeloppens evalvering i ökade
läkarlöner.
En lagändring, avseende uppskov i taxefrågan, skulle icke erfordra någon
invecklad lagstiftning, huru under uppskovstiden skulle förfaras i fråga om
läkarens ersättning från rumspatienter utan allenast innebära, att härutinnan
skulle gälla, vad som föreskrives i lasarettsstadgan av den 18 oktober 1901.
Varken allmänhetens, landstingens eller läkarnas rätt skulle på något sätt
trädas för nära, och lagändringen skulle i ingen mån behöva eller böra medföra
en ändring av. sjukhuslagen i övrigt eller av tiden för dess ikraftträdande.
Uppskovet i taxefrågan bör med hänsyn till vikten av att de nästa
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
7
liöst sammanträdande landstingen kunna taga vederbörlig befattning med
hithörande ärenden och förberedelser, framförallt i vad de angå ''överenskommelser''
med läkarna, avse en tid av ett år.»
Eu framstiillning i samma syfte som det nu berörda gjordes av Svenska
lasaretts! äkarejÖreningens styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 november
1928. .Däri anförde styrelsen:
»Då enligt 23 § i den nya sjukhuslagen medicinalstyrelsen skall före den
1 januari 1929 upprätta taxa avsedd att reglera den ersättning, som lasarettsläkare
enligt 19 § i samma lag äger rättighet att mottaga för vård av
sjuka å hel- och lialvenskilt rum, samt då denna taxa skall baseras på överenskommelse,
träffad mellan lasarettsläkaren och vederbörande sjukhusberedning,
har svenska lasarettsläkareföreningen för sin del på möte den 11
augusti 1928 beslutat antaga ett taxeförslag, avsett att läggas till grund för
sådan överenskommelse, som ovan nämnts. Underhandlingar om sådan
överenskommelse med landstingens representanter hava emellertid, åtminstone
i någon nämnvärd utsträckning, ännu ej kommit till stånd. Från
svenska landstingsförbundets taxekommitté har visserligen till lasarettsläkareföreningens
styrelse inkommit en den 13 oktober 1928 daterad skrivelse,
vari uttalas en önskan om samarbete med lasarettsläkareföreningen angående
ovannämnda taxefrågor, men på grund av från flere håll inom föreningen
gjorda yrkanden har styrelsen nödgats uppskjuta detta planerade samarbete
till efter lasarettsläkareföreningens möte den 16 november 1928.
Då sålunda först efter denna dag några underhandlingar mellan styrelsen
och ovannämnda taxekommitté kunna påbörjas, är det enligt styrelsens åsikt
fullständigt omöjligt, att, såsom detta samarbete är planerat och på grund av
ärendets mycket komplicerade natur, något ''resultat därav inom de närmaste
månaderna kan förväntas. Fullt inseende svårigheterna av att före årets
slut kunna få underhandlingar i nu berörda frågor avslutade har lasarettsläkareföreningens
styrelse genom skrivelse av den 20 oktober 1928 bragt
detta förhållande till medicinalstyrelsens kännedom.
Då det måste sägas, att det för såväl lasarettsläkareföreningens medlemmar
som för landstingen måste vara av största vikt, att de underhandlingar,
som inom närmaste tiden komma att påbörjas mellan lasarettsläkareföreningen
och landstingsförbundets taxekommitté, ej måste till men för ett väl övervägt
resultat alltför mycket påskyndas, får lasarettsläkareföreningens styrelse
hos Eders Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla, att den nya sjukhuslagens
bestämmelser angående medicinalstyrelsens skyldighet, att upprätta här berörda
taxor måtte träda i kraft först den 1 januari 1930.»
Över förenämnda båda framställningar avgavs yttrande den 22 november
1928 av medicinalstyrelsen, som erinrade om sjukhuslagens nu ifrågavarande
bestämmelser samt därefter anförde i huvudsak:
»Då nu tiden hade så långt framskridit som inemot slutet av oktober
månad 1928, utan att från någon enda sjukhusberedning inkommit anmälan
att dylik taxas utfärdande påkallades, fann styrelsen sig böra genom den 27
samma månad dagtecknade cirkulärskrivelser erinra samtliga landstings samt
Malmö och Norrköpings städers sjukhusberedningar om den nya sjukhuslagens
bestämmelser i förevarande ämne samt uttalade tillika, att styrelsen
med det första — och i alla händelser senast den 25 november 1928 — införväntade
eventuella förslag till taxa. Likartad skrivelse avläts sedermera
(den 10 november) beträffande Göteborgs stad.
Svenska
lasaretts
läkare
föreningens
styrelse.
Medicinal
styrelsen.
8
Dep artemen tschefen.
Kungl. May.ts proposition nr 2.
Ungefär samtidigt med att förstnämnda cirkulärskrivelse avläts liade lasarettsläkarföreningen
i en till medicinalstyrelsen ställd skrivelse framhållit
svaiigheterna av att kunna fa underhandlingar i här herörda frågor avslutade
ens före innevarande års utgång, och kort därefter erhöll styrelsen
underhandsmeddelande, att den taxekommitté landstingsförbundets styrelse
tillsatt ansåg svårigheterna i förevarande avseende för landstingens sjukhusberedningar
vara minst lika stora. Då medicinalstyrelsen under sådana förhållanden
i likhet med nu nämnda korporationer fann ett uppskov i hög
grad påkallat, avgav styrelsen under hand den förklaring, att styrelsen vore
beredd stödja en eventuell till Eders Kungl. Maj:t gjord framställning härom.
Utöver de motiv för ett uppskov, vilka av landstingsförbundets och
lasarettsläkarföreningens styrelser hava anförts, har medicinalstyrelsen intet
att tillägga.
Medicinalstyrelsen vill emellertid framhålla vikten och betydelsen av att
intet förslag, som under kommande överläggningar kan finnas värt att i
större eller mindre omfattning läggas till grund för en överenskommelse, i
denna svarlösta fråga lämnas åsido blott och bart av den anledning, att
omständigheterna icke medgiva dess omprövning av vederbörande parter.
Särskilt med hänsyn till denna omständighet finner medicinalstyrelsen det
synnerligen angeläget, att ett uppskov medgives, så att vederbörande sjukhusberedningar
äga möjligheter att förelägga landstingen de förslag och
framställningar i berörda fråga, vartill kommande förhandlingar kunna föranleda.
Åberopande vad sålunda anförts får medicinalstyrelsen hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes bifalla de gjorda framställningarna i den form
härför, som av landstingsförbundets styrelse närmare angivits».
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har utfärdandet av sådana
rådgivande taxor, varom här är fråga, visat sig erbjuda betydande svårigheter.
Det gäller såväl att på ett rättvist sätt avväga förhållandet
mellan allmänheten och läkarna som att tillgodose intresset hos landsting
och kommuner, vilka ansvara för sjukhusens drift. Beaktas bör vidare, att
ett rättvist avvägande måste ske mellan olika grupper av läkare och att tillbörlig
hänsyn måste tagas till lokala förhållanden. Det torde vara uppenbart,
att för ett avgörande härutinnan krävas noggranna, såvitt möjligt på
statistiskt material grundade beräkningar rörande de blivande verkningarna
av ifragasatta taxesystem och taxesatser. Därjämte torde överläggningar
böra komma till stånd mellan representanter för de närmast intresserade
parterna. Förberedelser för ett dylikt samarbete hava visserligen igångsatts
men hava hittills icke lett till slutgiltigt resultat. Förslag till taxor hava
icke avgivits, och det torde få anses uteslutet, att medicinalstyrelsen skulle
kunna före den 1 januari 1929 fatta beslut om utfärdande av definitiva taxor.
Ej heller har det låtit sig göra att i erforderlig mån undersöka möjligheterna
för träffande av sådana överenskommelser om förbud mot mottagande
av ersättning, som avses i 19 § i sjukhuslagen. Dylika överenskommelser
torde i regel icke kunna träffas utan att läkarna erhålla gottgörelse i form
av förbättrade lönevillkor, vilket i sin tur kan komma att medföra en höjning
av legosängsavgifterna. Jämväl ett avgörande i dessa frågor kräver ett
omsorgsfullt övervägande ocfi måste, åtminstone delvis, träffas av landstingen
själva. Emellertid hava 1928 års landsting icke tagit ställning till
nämnda spörsmål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. 9
Vid nu angivna förhållanden kan ifrågasättas, huruvida det icke vore
lämpligare att till en början utfärda allenast provisoriska taxor, gällande för
en kortare tid. Härunder skulle slutgiltiga taxor kunna utarbetas och möjligheterna
undersökas för träffande av överenskommelser, som nyss berörts.
I likhet med svenska landstingsförbundets styrelse finner jag emellertid en
dylik anordning mindre tillfredsställande. Det material, som för närvarande
föreligger, torde icke vara tillfyllest ens för uppgörande av provisoriska taxor
av något egentligt värde, och därest sådana taxor komma till stånd utan
tillräcklig utredning, föreligger risk, att de komma att giva anledning till
ovisshet och slitningar. Därjämte kunna dylika provisoriska bestämmelser
komma att bliva prejudicerande vid uppgörandet av definitiva taxor och att
försvåra träffandet av uppgörelser, som nu ifrågasatts.
Med hänsyn till det anförda finner jag för min del lämpligast, att medicinalstyrelsen
erhåller någon tids anstånd med fullgörande av skyldigheten
att upprätta taxor, varom här är fråga. Att nu bestämma tidpunkten, då
dylika taxor sist skola vara utfärdade, torde emellertid vara mindre lämpligt.
Det synes mera ändamålsenligt att lägga i Kungl. Maj ds hand att bestämma
nämnda tidpunkt. Jag räkpar härvid med att uppskovet icke skall behöva
bliva längre än ett år och att taxorna sålunda skola vara utfärdade senast den
1 januari 1930. Under uppskovstiden torde det påbörjade arbetet med utarbetande
av taxor kunna avslutas och möjlighet finnas för landstingen att,
där det anses lämpligt, träffa överenskommelser, som nyss berörts. Någon
olägenhet av det ifrågasatta uppskovet torde ej vara att förvänta. Övriga
bestämmelser i 19 § i sjukhuslagen beröras icke därav. I den mån överenskommelse
ej träffats om förbud för mottagande av ersättning, må sålimda
läkare jämväl under uppskovstiden av patient å halvenskilt eller enskilt rum
mottaga frivilligt^ tillbjuden ersättning. Däremot äger han icke begära sådan
ersättning. Uppskovet föranleder allenast, att någon taxa till ledning för
patient, som önskar lämna ersättning, icke kommer att föreligga.
Det föreslagna uppskovet synes böra komma till stånd genom en ändring
i övergångsstämmelserna till sjukhuslagen. Jag har därför låtit inom socialdepartementet
utarbeta ett förslag till lag om ändrad lydelse av 23 § i lagen
den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
Det torde vara att vänta, att riksdagen med hänsyn till att lagändringen
bort äga tillämpning från den 1 januari 1929, kommer att ägna ärendet
skyndsam behandling.
Föredraganden uppläser härefter omförmälda lagförslag och hemställer,
att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
_ Conr. Falkenberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 2 häft. (Nr 2.)
2512 28
2