Kun yl. Maj:ts proposition Nr 199.

1

Nr 199.

Kunyl. May.ts proposition till riksdagen angående ändring i villkoren
för statsbidrag från statens avdikningsanslag; given Stockholms
slott den 7 mars 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 7 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:

Till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
av myrutdikningar och vattenavtappningar har riksdagen tidigare — under
en lång följd av år — anvisat anslag, vilka gått under benämningarna
»norrländska avdikningsanslaget», avsett för Norrland och Dalarna, samt
»allmänna avdikningsanslaget», avsett för rikets övriga delar. Med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition den 5 februari 1926, nr 82, angående
statens understödsverksamket till främjande av avdikning av viss mark

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 167 håft. (Nr 199.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

och inom riksdagen i ämnet väckta motioner beslöt 1926 års riksdag, jämte
annat, att godkänna ändrade grunder för understödjande medelst statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet av sådana torrläggningsföretag, vilka
avsåge höjande av alstringsförmågan bos mark med hänsyn till dess utnyttjande
såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall. I samband härmed
beslöts jämväl sammanslagning av norrländska och allmänna avdikningsanslagen
till ett för riket gemensamt anslag, benämnt »statens avdikningsanslag».
För berörda ändamål kan jämväl erhållas lån ur statens
avdilcningslånefond.

Gällande villkor för statsbidrag från statens avdikningsanslag äro meddelade
i kungörelsen den 11 juni 1926, nr 257. I dessa bestämmelser har
jämlikt beslut vid 1927 års riksdag vidtagits viss jämkning (kungörelsen
den 27 juni 1927, nr 276).

Jämlikt dessa kungörelser gälla nu i huvudsak följande villkor för
statsbidrag från statens avdikningsanslag: Kungl. Maj:t kan anvisa bidrag
till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjandet
av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom
åker eller ständig slåtter- och betesvall (mom. 1). Förslag till utförande
av företag, vartill statsbidrag sökes, skall vara upprättat vid syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen (mom. 2). Statsbidrag kan beviljas
visst företag under förutsättning, att lantbruksstyrelsen finner värdet avbåtnaden
i de avseenden, som omförmälas i mom. 1, uppväga eller överstiga
kostnaden för torrläggningen. Där värdet av båtnaden ej uppväger
kostnaden för torrläggningen, kan statsbidrag dock i undantagsfall beviljas,
när skäl därtill äro (mom. 3). Statsbidrag kan beviljas till högst
en tredjedel av kostnaden för såväl torrläggningsarbete, teg- eller täckdikning,
däri ej inräknad, som ock för undersökningen och förrättningen
jämte erforderliga kartor och handlingar; dock kan beträffande företag,
vari ingår mark, som icke tagits i anspråk för i mom. 1 angivna ändamål,
bidraget utgå med högst hälften av samma kostnad, skolande sagda högre
bidrag beräknas endast för sådan i företaget ingående fastighet, för vilken
torrläggningen av den oodlade marken är av minst samma betydelse
för fastighetens deltagande i företaget som torrläggningen av däri inbegripen
odlad jord. I den mån båtnadsvärdet överstiger kostnaden, skall
bidraget undergå skälig minskning. Beträffande de i mom. 3 angivna
undantagsfall, där kostnaden överstiger båtnadsvärdet, skall bidraget
med tillämpning i övrigt av ovan angivna grunder beräknas med hänsyn
till nämnda värde (mom. 4).

I anledning av en inom andra kammaren av herr Nilsson i Antnäs m. fl.
väckt motion, nr 203, har riksdagen i skrivelse den 9 maj 1928, nr 9 A
punkt 40, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad jordbruksutskottet
i utlåtande i ärendet den 19 mars 1928, nr 1 punkt 29, anfört,
verkställa utredning rörande förenklade bestämmelser i fråga om statsbidrags
utgående från statens avdikningsanslag samt för riksdagen fram -

a

Kungl. Majds proposition Nr l''J9.

lägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Genom beslut den
S juni 1!J28 bär Kungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den sålunda begärda utredningen.

Sedermera har Kungl. Maj:t genom remiss den 28 juni 1928 till lantbruksstyrelsen
överlämnat från hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Västernorrlands, Västerbottens och Gävleborgs län, hushållningssällskapet
i Norrbottens län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Kopparbergs län till Kungl. Maj:t ingivna framställningar i ämnet
för att av lantbruksstyrelsen tagas i övervägande vid verkställande av
omförmälda utredning.

Lantbruksstyrelsen har den 12 november 192S avgivit utlåtande i ärendet.
Häröver hava sedermera yttranden infordrats från hushållningssällskapens
förvaltningsutskott och statskontoret.

Då dessa yttranden nu inkommit, anhåller jag att få anmäla ärendet
för Kungl. Maj:t. Härvid vill jag erinra, att i årets statsverksproposition
under nionde huvudtiteln, punkt 100, ställts i utsikt, att förslag i ämnet
skulle underställas prövning av årets riksdag, ävensom hemställts, att
riksdagen måtte dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge under budgetåret
1929/1930 bevilja statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa
högst 3,100,000 kronor, dels ock anvisa under benämningen statens avdikningsanslag
ett extra reservationsanslag av 2,600,000 kronor.

Den fråga, som först möter, avser

I. Statsbidragets maximibelopp.

Enligt de ursprungligen gällande bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget
utgick bidrag endast till företag, som avsåg uppodling
av till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländigliet
för närliggande bygd. Däremot kunde bidrag icke erhållas
för avdikning av redan odlad jord. Efter framställning av riksdagen
kom emellertid ändring härutinnan till stånd genom kungörelsen
den 28 juli 1916 (nr 376). I denna kungörelse stadgades såsom
villkor för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från norrländska
avdikningsanslaget bland annat följande: För understödjande
av myrutdikningar och vattenavtappningar inom Norrland och Dalarna
kunde bidrag utan återbetalningsskyldighet tilldelas företag, som avsåg
uppodling av till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländighet
för närliggande bygd eller utdikning av redan odlad jord. De
båda förstnämnda slagen av företag ägde visst företräde framför utdikning
av redan odlad jord. Bidraget kunde av Kungl. Maj:t bestämmas
till högst hälften av såväl den enligt fastställd arbetsplan beräknade
kostnaden för vattenavledningen och sådan avdikning, som ej var att hänföra
till teg- eller täckdikning, som ock den av lantbruksstyrelsen godkända
kostnaden för undersökningen och förrättningen samt för statsbidragets
erhållande erforderliga kartor och handlingar.

Före 1926
gällande bestämmelser.

Lantbruksstyrelsens
utlåtande
1925.

4 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 199.

Villkoren för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från allmänna
av dikning sanslag et skilde sig från motsvarande bestämmelser för
norrländska avdikningsanslaget i huvudsakligen följande avseenden. Från
allmänna avdikningsanslaget, som avsåg understödjande av företag inom
andra delar av riket än Norrland och Dalarna, kunde bidrag utgå till högst
en tredjedel av kostnaden, då fråga var om avdikning av till åker eller
äng lämplig jord eller redan odlad jord, samt till högst hälften av kostnaden,
da fråga var om avdikning av sådan mark, vars torrläggning avsåg
endast minskning av frostländighet för närliggande bygd.

Sedan fråga uppkommit om viss omläggning av statens förevarande understödsverksamhet,
framlade lantbruksstyrelsen i utlåtande den 21 oktober
1925 förslag till revision av gällande författningar rörande norrländska
och allmänna avdikningsanslagen samt odlingslånefonden. Vid
ärendets behandling hade lantbruksstyrelsen rådgjort med vattenrättsdomaren
N. Gärde, ledamoten av riksdagens första kammare godsägaren
G. Sederholm, ledamoten av riksdagens andra kammare hushållningssällskapssekreteraren
P. Hedlund samt lantbruksingenjörerna A. Palm och H.
Wikström.

Lantbruksstyrelsen föreslog, att norrländska och allmänna avdikningsanslagen
skulle sammanslås till ett för riket i dess helhet gemensamt anslag,
benämnt statens avdikning sanslag. I fråga om storleken av det statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet, som skulle kunna beviljas av Kungl.
Maj:t, förordade styrelsen i huvudsak följande. Bidraget skulle utgöra
högst en tredjedel av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för
torrläggningsarbetet — teg- eller täckdikning däri ej inberäknad —- som
ock för undersökningen och förrättningen jämte erforderliga kartor och
handlingar. Beträffande företag inom Norrland, Dalarna och viss del av
norra Värmland, vari inginge mark, som icke tagits i anspråk såsom åker.
eller ständig slåtter- och betesvall, skulle bidraget dock få utgå till högsi
hälften av samma kostnad, under förbehåll likväl, att en tredjedel av bidraget
innestode, intill dess bidragstagaren inom därför vid arbetsplanens
fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen styrkt sig hava tagit
nämnda mark i anspråk för sagda ändamål i den omfattning, som styrelsen
kunde hava föreskrivit. I den mån båtnadsvärdet överstege kostnaden,
skulle bidraget undergå skälig minskning, en bestämmelse som skulle avse
företag, oavsett deras belägenhet inom skilda landsdelar. Beträffande
de undantagsfall, däri statsbidrag beviljades trots att kostnaden överstege
båtnadsvärdet, skulle bidraget med tillämpning i övrigt av förut
nämnda grunder beräknas med hänsyn — icke till kostnaden — utan till
båtnadsvärdet.

Till stöd för detta förslag anförde lantbruksstyrelsen bland annat följande: Utdikningarna

i Norrland och Dalarna hade börjat alltmera utvecklas i
en riktning, som ursprungligen icke torde hava varit avsedd vid under -

,r>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1(J9.

•stödjandet med statsmedel. Salumla hade antalet smärre dikningsföretag
omfattande endast någon hektar eller därunder samt beräknade till en
Kostnad av allenast några hundra kronor, visat starkt stigande tendens
varjamte betogade anmärkningar mycket ofta kunnat göras mot understodstagarna
lör bristande intresse i fråga om de utdikade markernas tillgodogörande.

Nyssnämnda smärre dikningsföretag vore visserligen i allmänhet nyttiga
men tillhörde näppeligen tillämpningsområdet för ifrågavarande statsanslag,
som linge anses huvudsakligen avsedda för sådana större företag,
vilka jordägarna svårligen kunde utföra med egna krafter och medel
De smärre dikningsföretagen vore oftast att anse såsom detaljdikning i
samband med sådan nyodling, som staten understödde i annan ordning.

. fråga om tillgodogörandet av de med bidrag från norrländska avdikmngsanslaget
utdikade markerna hade mångenstädes kunnat konstateras
att understödstagarna utnyttjat endast en obetydlig del eller intet alls av
de mojligheter till ökad jordbruksproduktion, som dikningen skapat. De
hoga statsbidragen hade tydligen lockat jordägarna att utföra dikningsarbeten
— vilka hade ej ringa betydelse genom beredande av arbetsförtjänster
— i större utsträckning än det förhandenvarande behovet av odImgstillfällen
kunnat anses kräva. Sedan 1907 hade med bidrag från norrländska
avdikningsanslaget — till belopp av 17.s miljoner kronor — torrlagts
omkring 265,400 hektar. Styrelsen ansåge sig hava stöd för den uppfattningen,
att endast en mindre del därav verkligen blivit av jordägarna
utnyttjad.

I>n det såväl från statsfinansiell synpunkt som för höjande av det norrländska
jordbruket vore angeläget, att en verklig och mera bestående
nytta av statsbidragen framdeles kunde påräknas, borde det övervägas,
om. i°ke &enom lämplig förändring av bidragsvillkoren ett bättre resultat
i sadant hänseende kunde vara att ernå. Grundtanken i understödsverksamheten
borde vara, att utdikningar skedde icke så mycket för statsbidragets
skull som fastmera för erhållande av ökad avkastning av underjordbruk.
Beträffande de norrländska utdikningarna borde
därför övervägas, om ej den nuvarande bi dragskvoten borde under vissa
förutsättningar kunna undergå någon sänkning.

Med hänsyn till att utdikning av obruten mark i norra Sverige icke
lika hastigt och säkert som dylika företag å motsvarande mark i övriga
delar av riket kunde påräknas föranleda ökad inkomst, att den ekonomiska
bärkraften hos jordbrukarna i de norra landsändarna ofta vore otillräcklig
för företagens genomförande samt att det vore ett statsintresse att bef
oi dra uppodling av obruten mark i berörda trakter, borde nuvarande bidragskvot
nedsättas endast i fråga om sådana därstädes befintliga torrläggningsföretag,
vilka uteslutande omfattade redan odlad jord, eller där
den ytterligare båtnaden genom uppodling befunnes oväsentlig i förhållande
till båtnaden å den redan odlade marken.

För norrländska utdikningsföretag, vilka hade till slutligt ändamål uppodling
av obruten mark för höjande av jordbruksproduktionen, vore sålunda
bidrag till högre belopp väl motiverat. Förutsättning för åtnjutande
av det förhöjda bidraget borde dock vara, att odlingsarbete av viss
omfattning verkställts.

Då dikningsföretag i de norra landsdelarna, i likhet med övriga delar
av riket, kunde bliva delaktiga av, förutom bidrag, lån ur odlingslånefonden,
kunde sammanlagda statsunderstödsbeloppen i allmänhet komma
att motsvara hela dikningskostnaden.

Riksdagen

1926.

Kungörelsen
den 11 juni
1926, nr 257.

6 Kun yl. Maj:ts proposition Nr 199.

I den proposition i ämnet, som förelädes riksdagen 1926, anslöt sig Kungl.
Maj:t i stort sett till lantbruksstyrelsens förslag i förut omförmälda delar.

I anledning av propositionen väcktes flera motioner. Fyra motioner
(I: 254 och 255 samt II: 376 och 377) riktade sig i förevarande avseende mot
den föreslagna bestämmelsen om odlingsskyldighet såsom villkor för erhållande
av bidrag intill halva avdikningskostnaden. Motionärerna anförde
bland annat följande:

Detta villkor komme särskilt för övre Norrlands vidkommande att få
ogynnsamma verkningar. Med hänsyn till det stora intresset i dessa landsdelar
att utnyttja förekommande odlingstillfällen och då skäl funnes att
antaga, att avdikningarna i allt fall komme att efterföljas av odling, syntes
det uppställda villkoret för erhållande av det högre statsbidraget
ganska onödigt. Detta villkor komme ock att verka hämmande på avdikningsverksamheten
å oodlad jord i Norrland, särskilt som den norrländske
jordbrukaren med hänsyn till sin ekonomiska ställning i regel icke kunde
ligga ute med erforderligt kapital för torrläggningens utförande utan i
lika hög grad som förut vore i behov av att få halva avdikningskostnaden
täckt genom statsbidrag och de utdikade myrmarkerna i Norrland för
övrigt de närmaste åren efter utdikningen icke vore tjänliga för ordling.
Härtill komme bland annat de högst avsevärda kontroll- och inspektionskostnader,
som bleve ofrånkomliga, om det högre bidragets utgående skulle
göras beroende av en framtida prövning från lantbruksstyrelsens sida.
Viss fara förelåge också, att den mindre jordägaren i vissa fall komme att
få sig ålagd en i förhållande till hans ekonomiska bärkraft oproportionerligt
stor odlingsplikt för utfående av innestående delen av statsbidraget.
Förslaget lämnade slutligen jordbrukarna i ovisshet om omfattningen av
det odlingsarbete, som kunde komma att av lantbruksstyrelsen krävas.
De berörda fyra motionerna utmynnade i ett yrkande, att beträffande
Norrland och Dalarna samt i propositionen angivna delar av Värmlands
län statsbidrag måtte kunna utgå med intill hälften av utdilmingskostnaden
utan villkor om odlingsskyldighet.

I andra motioner påyrkades utvidgning av undantagsbestämmelsen för
de nordliga delarna av riket till vissa trakter av Värmlands och Örebro

län.

Jordbruksutskottet biträdde i utlåtande, nr 45, sistnämnda motioner
samt i övrigt propositionen. Reservation anmäldes av sex ledamöter,
vilka hemställde om bifall jämväl till de först omförmälda motionerna.
Riksdagen biföll reservationen.

I enlighet med de grunder, som riksdagen sålunda antagit, utfärdades
den 11 juni 1926 förut omförmälda kungörelse, nr 257. Däri stadgades
bland annat i mom. 4, att statsbidrag kunde beviljas till högst eu
tredjedel av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbete,
teg- eller täckdikning däri ej inberäknad, som ock för
undersökningen och förrättningen jämte erforderliga kartor och handlingar;
dock kunde beträffande företag inom Norrland och Dalarna ävensom
vissa angivna delar av Värmlands och Örebro län, vari inginge
mark, som icke tagits i anspråk för odling, bidraget uppgå till högst
hälften av samma kostnad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

7

Sedan lantbruksstyrelsen den 28 juni 1926 anmodats att verkställa utredning,
huruvida och i vilken ordning don i förenämnda inom. 4 införda
bestämmelsen om böjning i vissa fall av bidraget till högst hälften
av kostnaden lämpligen borde utsträckas att gälla för företag jämväl i
landets mellersta och södra delar, avlämnade styrelsen med skrivelse den
2 oktober 1926 den sålunda begärda utredningen. Styrelsen förklarade
däri, att bestämmelsen knappast borde i oförändrat skick utsträckas till
ifrågavarande delar av landet. Av styrelsens motivering må återgivas
följande uttalande:

Direkt erfarenhet saknades ännu i fråga om verkningarna av den vid
1926 års riksdag beslutade bestämmelsen angående bidragskvoten vid företag
inom landets norra delar. Dessa verkningar komme att bero av bestämmelsens
tillämpning. Enligt författningens ordalydelse skulle det
högre bidraget utgå till företaget i dess helhet, så snart någon del av i
detta ingående mark vore oodlad. Dylik tillämpning skulle dock leda till
icke önskvärda konsekvenser. Om exempelvis ett företag omfattade 99
hektar åker och 1 hektar oodlad mark och kostnaden vore 12,000 kronor,
skulle med hänsyn till denna enda hektar bidraget höjas från 4,000 till
6,000 kronor. Om vidare flera än en sakägare berördes av företaget och
deras inbördes betalningsskyldighet bestämts vid syneförrättning enligt
vattenlagen — något som numera utgjorde förutsättning för statsbidrag
— skulle likaså, då i någon sakägares andel oodlad mark inginge, bidraget
komma att höjas även för övriga intressenters del. Enär förhållandena
i fråga om den oodlade markens läge, omfattning och betydelse
varierade för såväl olika företag som skilda delar av samma företag,
kunde med hänsyn till antydda konsekvenser någon allmängiltig regel
för tillämpningen av den ifrågasatta bestämmelsen om högre bidragskvot
för vissa företag ej uppställas. Vid tillämpningen måste därför för varje
särskilt fall prövas, huruvida förhöjning av bidraget vore med hänsyn till
nämnda förhållanden berättigad, samt bidragsförhöjningen såsom regel
begränsas till den eller de fastigheter, varå den oodlade marken vore belägen.
Såsom allmänt villkor för erhållande av det högre bidraget borde
dock gälla, att fastighetens innehav av i företaget ingående oodlad jord
vore av sådan omfattning, att torrläggningen av samma jord kunde anses
utgöra huvudändamål eller vara av minst lika stor betydelse för
fastigheten som torrläggningen av dess i företaget ingående odlade jord.
Ä andra sidan borde bidragsförhöjningen ej inskränkas till endast den del
av kostnaden, som belöpte på fastighetens innehav av oodlad jord. Även
om bidragsförhöjningen gjordes beroende av prövning för varje särskilt
fall, vore den på grund av sina praktiska konsekvenser ägnad att framkalla
starka betänkligheter. Olika bidragskvot för odlad och oodlad jord
kunde framstå som premiering av oföretagsamheten, enär den, som uraktlåtit
att odla, kunde erhålla högre bidrag än den, som redan odlat. Vidare
funnes ingen garanti för att den förutsättning, som motiverat det högre
bidraget -— nämligen statsmakternas önskan att uppmuntra odlfngsintresset
—, verkligen bleve utnyttjad i avsedd riktning. I

I statsverkspropositionen hemställdes vid 1927 års riksdag under nionde
huvudtiteln punkt 95 om vissa jämkningar i bestämmelserna i 4 mom.
rörande villkoren för bidrag från statens avdikningsanslag. Dåvarande

Lantbruksstyrelsens
utlåtande
192t>.

Riksdagen

1927.

Kungörelsen
den 27 juni
1927, nr 276.

Riksdagen

1928.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, framhöll, att
förenämnda bestämmelse om statsbidragets storlek syntes böra undergå
dels jämkning i syfte att högre bidragskvot än en tredjedel av kostnaden
kunde ifrågakomma beträffande företag jämväl inom rikets mellersta
och södra delar, i den mån odlingsbar mark inginge i företaget, dels
ock förtydligande i syfte att närmare reglera, huru bidragskvoten borde
— inom gränserna högst en tredjedel till högst hälften av kostnaden —
bestämmas i sådana fall, där i torrläggningsföretaget inginge både redan
odlad och odlingsbar mark.

Jordbruksutskottet infordrade yttrande från lantbruksstyrelsen. I
detta utlåtande, som är dagtecknat den 26 mars 1927, påvisade styrelsen,
att eu tillämpning av de i propositionen angivna beräkningsgrunderna
skulle medföra en högst väsentlig ökning av arbetet jämte andra olägenheter.
Styrelsen förordade därför den förenklingen, att under beaktande
av lokala förhållanden, markbeskaffenhet m. m. ett bedömande skulle ske
för varje särskild i företaget ingående fastighet, huruvida utdikningen
hade övervägande betydelse för den odlade eller för den oodlade marken,
varefter bidragskvoten skulle bestämmas till Va respektive 1U av kostnaden
för fastigheten i dess helhet.

Jordbruksutskottet hemställde i utlåtande, nr 71, om bifall till den av
lantbruksstyrelsen ifrågasatta enklare metoden för statsbidragets uträknande.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter kungörelse utfärdades
den 27 juni 1927, nr 276.

Jämlikt berörda beslut undergick sålunda bestämmelsen om statsbidragets
storlek dels sådan jämkning, att högre bidragskvot än en tredjedel
av kostnaden kan utgå beträffande företag jämväl inom rikets mellersta
och södra delar, i den mån odlingsbar mark ingår i företaget, dels
ock sådant förtydligande i fråga om bidragskvotens storlek inom gränserna
högst eu tredjedel till högst hälften av kostnaden, att beträffande
företag, vari ingår mark, som icke tagits i anspråk för kulturändamål,
bidraget kan utgå till högst hälften av kostnaden, därvkl det högre
bidraget skall beräknas endast för sådan i företaget ingående fastighet,
för vilken torrläggningen av den oodlade marken är av minst samma
betydelse för fastighetens deltagande i företaget som torrläggningen av
däri inbegripen odlad jord. I

I den förut omförmälda, av herr Nilsson i Antnäs m. fl. vid riksdagen
1928 väckta motionen (II: 203) hemställdes, att riksdagen ville besluta, att
statsbidrag från statens avdikningsanslag måtte till företag inom Norrland
och Dalarna samt inom de delar av Värmlands och Örebro län, som
angåves i kungörelsen den 11 juni 1926, av Kungl. Maj:t kunna beviljas
till högst hälften av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl
för torrläggningsarbetet, teg- eller täckdikning däri ej inberäknad, som

Kungl. Muj:ts proposition Nr 1!>9. 9

ock för undersökningen och förrättningen jämte erforderliga kartor och
handlingar. Motionärerna framhöllo:

Statsbidragets beräkning efter ett lägre kvottal, dä det till avdikning
ifrågasatta området utgjordes av redan odlad jord, innebure en påtaglig
orättvisa. Särskilt giillde detta landets nordliga delar, där på grund av de
med utdikning förenade kostnaderna odling ofta verkställdes även å sådana
markor, som ur torrläggningssynpunkt lämnade åtskilligt övrigt att
önska. När sedermera möjlighet yppades att verkställa utdikningen med
tillhjälp av statsbidrag, komme den företagsamma odlaren att bestraffas
för sin odlingsflit, genom att bidraget för lians del räknades eller ett lägre
kvottal än vad fallet vore för grannen, vilken i stället bleve belönad med
ett högre bidrag, ehuru han saknat och kanske även i fortsättningen komme
att sakna intresse för att genom odling förbättra sin jord. Dylika följder
av visad företagsamhet vore uppenbarligen icke ägnade att uppmuntra
odlingsverksamheten. Då det därjämte vore av stor vikt, att redan odlad
jord bleve så torrlagd, att densamma lämnade högsta möjliga avkastning,
syntes inga skäl föreligga för statsbidragets beräknande efter olika bidragskvot
vid olika slag av mark. Den gällande bestämmelsen om olika
storlek av bidraget till odlad och oodlad jord medförde dessutom såväl
ökat arbete för de redan förut strängt upptagna förrättningsmännen och
sålunda uppskov med bidragets beviljande som även ökade förvaltningskostnader.

Jordbruksutskottet yttrade i utlåtande, nr 1 punkt 92:

»Beträffande den väckta motionen delar utskottet i princip motionärernas
uppfattning, att betänkliga olägenheter kunna vara förbundna med
upprätthållande i förevarande avseende av bestämmelsen om olika bidragskvot
för odlad och oodlad jord. Kedan den omständigheten, att man förlidet
år måste för att möjliggöra tillämpningen av 1926 års bestämmelser
i förevarande avseende införa en förtydligande bestämmelse, som kommer
bidragskvotens storlek att ytterst bliva beroende av ett subjektivt bedömande
från lantbruksstyrelsens sida, visar på de svårigheter, som rent
bidragstekniskt sett (båtnadsuppskattningen) vållas av olika bidragskvoter.
Olägenheterna härav för den enskilde jordbrukaren torde, på sätt i
motionen påpekats, ligga i öppen dag. Icke heller bör förbises det tidsödande
arbete, som ifrågavarande bestämmelser medföra för såväl statens
lantbruksingenjörer som lantbruksstyrelsen, varigenom, på sätt i motionen
betonats, förorsakas icke blott ett för bidragssökandena ofördelaktigt
framflyttande av tidpunkten för bidragets beviljande utan ock icke obetydligt
ökade förrättningskostnader.

Utskottet är sålunda ense med motionärerna om att åtgärder böra vidtagas
i syfte att undanröja de sålunda påtalade olägenheterna genom eu
övergång till lika bidragskvot för odlad och oodlad jord. I fråga härom
bör jämväl erinras, att för utdikningarna tidigare gällde, att statsbidragicke
finge utgå till torrläggning av redan odlad jord, vilken bestämmelse
emellertid sedermera ersattes med stadgande om rätt till bidrag, vare sig
jorden vore odlad eller icke.

Å andra sidan kan utskottet icke finna någon anledning, varför statsmakterna
skulle med avseende å bestämmelsens tillämplighetsområde
frånträda sin genom förenämnda beslut vid 1927 års riksdag intagna
ståndpunkt, att mellersta och södra delarna av landet böra i fråga om
möjlighet att erhålla bidrag från statens avdikningsanslag likställas med
landets nordligare delar. Bidragstekniskt sett föreligga självfallet ena -

Framställning
från
vissa hushållninqssällskap

1928.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

lianda svårigheter vare sig det rör ena eller andra delen av landet. Vad
angår själva saken torde liksom vid beslutet förlidet år kunna åberopas,
att även inom mellersta och södra delarna av riket i stor utsträckning finnas
personer, som för utförande av planlagt avdikningsföretag äro i hög
grad beroende av att erhålla största möjliga bidrag. Ur nationalekonomisk
synpunkt lärer det vidare vara minst lika betydelsefullt att vinna nya
kulturområden i nämnda landsdelar som i de mera nordligt belägna. Med
hänsyn härtill och då man näppeligen torde kunna enbart hänvisa till ett
för mellersta och södra Sveriges vidkommande i varje fall föreliggande
intresse av utdikningar, utgår utskottet från att jämväl i fortsättningen
för hela landet enhetliga bestämmelser böra gälla i förevarande avseende.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna för staten av ett inslående på
den nu ifrågasatta vägen torde därav givetvis föranledas vissa ökade
utgifter. Det är emellertid viktigt fasthålla, att någon rubbning icke
avses i bestämmelsen, att bidraget skall, i den mån båtnadsvärdet överstiger
kostnaden, undergå skälig minskning. Den odlade jordens stora,
omfattning i södra och mellersta Sverige och därmed i allmänhet följande
jämförelsevis höga båtnadsvärden torde vara eu omständighet, vars betydelse
vid bedömande av de ekonomiska verkningarna i förevarande avseende
icke bör förbises. Utskottet håller sålunda före, att dessa verkningar
för södra och mellersta Sveriges vidkommande i ej obetydlig utsträckning
komma att uppvägas av att statsbidraget står i omvänt förhållande till
båtnadsvärdet. Häri synes utskottet ock en viss borgen ligga för att icke
de nordligare delarna av landet med sin jämförelsevis ringa odlade areal
skola bliva lidande på den ifrågasatta förändrade ordningen för statsbidragets
utgående. Utskottet förutsätter för övrigt, att bestämmelser
komma att träffas, som trygga en så rättvis fördelning som möjligt av
tillgängliga anslagsmedel de olika landsdelarna emellan. Tillika utgår
utskottet ifrån att, därest en utvidgning i antydd riktning av bidragsmöjligheterna
kommer till stånd, vederbörande myndigheter skola vid avdikningsplanernas
uppgörande iakttaga den försiktighet, som av förhållandena
kan vara påkallad. Staten torde för övrigt hava att genom den
totala anslagssummans avvägande reglera utgifterna för ifrågavarande
ändamål. Utskottet vill ock i detta sammanhang erinra om de i liera avseenden
skärpta bestämmelser för bidrags utgående, som införts genom
ovanberörda beslut vid 1926 års riksdag.

Med den nu angivna uppfattningen anser utskottet, som givetvis icke
kan utan närmare undersökning taga definitiv ståndpunkt till den upptagna
frågan, att denna bör göras till föremål för utredning.»

Riksdagen biträdde utskottets hemställan.

Hushållningssällskapens i Västernorrlands, Västerbottens och Gävleborgs
lön för valt ning sskot t hava i ovan berörda framställning, i vars syfte
Norrbottens läns hushållningssällskap samt Kopparbergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott instämt, bland annat även hemställt
om sådan ändring i fråga om normerna för beräkning av statsbidragets
storlek, att bestämmelserna om bidragets reducering, när odlad jord inginge
i företaget, måtte bortfalla. Härvid hava förvaltningsutskotten
framhållit, hurusom reduceringen av statsbidraget, när fråga vore om u*-dikning av mark, som tagits i anspråk som åker eller ständig slåtter- och

Kunrjl. Maj:Is proposition Nr 10U.

11

betesval], Imde för Norrland och Dalarna ej blott medfört en direkt minskning
av bidragets storlek vitan även verkat ofördelaktigt så till vida, att
de för jords uppodling mindre intresserade, vare sig trävarubolag eller
andra, oftast komme i åtnjutande av de procentiskt taget största bidragen
till förekommande avdikningar. På grund härav och då den norrländska
jordbrukaren och nyodlaren hade att möta större svårigheter än andra i
form av hårt klimat, sämre kommunikationer och i följd därav fördyrade
jordförbättringsmedel m. in., syntes det utskotten, att torrläggning av odlad
jord i Norrland och Dalarna borde i anslagshänseende jämställas med
torrläggning av obruten mark.

Lantbruksstyrelsen har anfört i sitt utlåtande den 12 november 1928:

»Lantbruksstyrelsen vill i huvudsak vitsorda vad i motionen 1928 11: 203
och ovanberörda framställningar anförts om de för utdikningsverksamheten
icke blott olämpliga utan mången gång direkt skadliga verkningarna
av bestämmelsen om olika bidragskvot för odlad och oodlad jord. Styrelsen
har tidigare haft tillfälle att framlägga sina åsikter i denna fråga
och får i sådant avseende hänvisa till sina skrivelser i ämnet dels den 2
oktober 1926 till chefen för jordbruksdepartementet och dels den 26 mars
1927 till jordbruksutskottet. 1 likhet med jordbruksutskottet och, vad beträffar
de nordligare delarna av landet, de förutnämnda hushållningssällskapen
i Norrland och Dalarna, anser sålunda även lantbruksstyrelsen,
att ifrågavarande bestämmelse bör bortfalla och ersättas med föreskrift
om gemensam bidragskvot till samtliga företag, oberoende av jordens kulturtillstånd
i nu angivna avseende.

Ett utsträckande av den nu enbart för icke odlad jord tillämpade gynnsammare
bidragskvoten av 50 procent utav den beräknade kostnaden att
gälla jämväl för odlad jord skulle givetvis föranleda ökade kostnader för
statsverket vid fortsatt uppehållande i oförminskad omfattning av här
ifrågavarande understödsverksamliet. Att exakt angiva denna öknings
storlek är icke nu möjligt; approximativt har lantbruksstyrelsen emellertid
ansett sig kunna beräkna densamma till ungefär 750,000 kronor för år.
Redan denna omständighet synes böra föranleda upptagande till övervägande
av frågan om den omfattning, statens direkta understöd till
denna verksamhet skäligen bör givas.

Lantbruksstyrelsen tillåter sig med avseende härå erinra om sin skrivelse
till Kungl. Maj:t den 21 oktober 1925 med förslag till revision av
gällande författningar rörande norrländska och allmänna avdikningsanslagen
samt odlingslånefonden in. m. Häri uttalade lantbruksstyrelsen
bland annat, att statsbidraget borde avvägas på sådant sätt, att det med
ifrågavarande understödsverksamliet avsedda ändamålet vunnes i önskvärd
omfattning, utan att staten därför behövde vidkännas större utgifter
än vad som oundgängligen krävdes för vinnande av det avsedda syftemålet.
I anslutning härtill hade lantbruksstyrelsen i nämnda skrivelse
föreslagit statsbidragets beräknande enligt en för riket i dess helhet gemensam
bidragskvot, uppgående till högst en tredjedel av den beräknade
kostnaden. Med hänsyn till önskemålet, att statsbidraget måtte, i vad
anginge de norrländska utdikningsföretagen, i högre grad än som enligt
styrelsens uppfattning dittills skett, resultera i den utdikade markens uppodling
och tillgodogörande, hade lantbruksstyrelsen vidare föreslagit, att

Lantbruksstyrelsena
utlåtande
1928.

12

K un yl. Maj:ts proposition Nr 199.

statsbidrag till utdikningsföretag inom norrländska avdikningsanslagets
dåvarande tillämpningsområde utökat med norra delen av Värmlands län
borde böjas till bögst hälften av kostnaden för sådant företag eller i detsamma
ingående fastighet, varå viss nyodling ansåges böra ske. Den
ifrågavarande förhöjningen av statsbidraget eller skillnaden mellan hälften
och tredjedelen av kostnaden, vore emellertid avsedd att utbetalas
först i den mån nyodlingsarbetet verkligen bleve utfört.

Med användande av sålunda ifrågasatta grunder för statsbidraget höll
lantbruksstyrelsen före, att det med tämlig visshet kunde påräknas ett
tillräckligt intresse för vattenavledningsföretags genomförande, för att
så väl de anslagsmedel, vilka kunde antagas under den närmaste tiden
bliva för ändamålet tillgängliga, bleve helt tagna i anspråk, som ock de
för denna verksamhet förefintliga administrativa och tekniska arbetskrafter
bleve fullt utnyttjade. Denna sin uppfattning finner sig lantbruksstyrelsen
alltjämt kunna och böra vidhålla.

Ett tillämpande över lag av eu bi dragskvot, uppgående till högst tredjedelen
av den beräknade kostnaden, skulle emellertid självfallet innebära
en minskning av statens understöd i jämförelse med vad nu gäller i fråga
om sådana företag, i vilka ingå fastigheter, till vilka enligt nuvarande
villkor bidrag kan utgå med högst hälften av kostnaden, och skulle härav
följande försämring uti bidragsvillkoren enligt sakens natur komma att
i främsta rummet drabba de norrländska företagen. Med hänsyn härtill
lärer det måhända kunna ifrågasättas, huruvida tidpunkten för genomförande
av en sådan förändring, även om den i övrigt skulle befinnas
lämplig och önsklig, under för jordbruket nu rådande besvärliga förhållanden
vore lyckligt vald. Anmärkas må emellertid, att en dylik omläggning
av bidragsvillkoren givetvis skulle medföra en besparing uti statens
utgifter för ifrågavarande ändamål.

Å andra sidan skulle tillämpningen av en för hela landet gemensam
bidragskvot, uppgående till högst hälften av den beräknade kostnaden
medföra eu förbättring i bidragsvillkoren, utöver den nu gällande, för de
fastigheter, till vilka bidrag nu utgår med högst en tredjedel av kostnaden.
Härigenom skulle för statsverket uppkomma en ökad kostnad,
vilken, såsom ovan anförts, kan approximativt beräknas till omkring
750,000 kronor för år. Huruvida denna ökning i statens uppoffring för
här ifrågavarande ändamål kan, särskilt vad beträffar södra och mellersta
Sverige, beräknas åstadkomma en motsvarande ökning i understödsverksamhetens
effekt lärer emellertid vara tvivelaktigt. Snarare kan befaras,
att då statens bidrag till varje särskilt företag genom hälftenkvotens
allmänna införande skulle bliva större, antalet understödda företag
komme att minskas, därest icke staten kunde ställa i tillräcklig grad
ökade medel till förfogande.

I sammanhang härmed må likväl påpekas, att ett på grund av bidragskvotens
höjning uppkommet ökat krav på statsunderstöd i form av bidrag
torde komma att motsvaras av ett i ungefär samma mån minskat krav på
understöd i form av lån.»

I fortsättningen bär lantbruksstyrelsen erinrat, att vid utmätande av
statsbidraget efter en högre respektive en lägre kvotdel av kostnaden någon
reglering uppåt respektive nedåt kunde ernås genom en ändring i grunderna
för den reduktion, statsbidraget underkastas, när båtnadsvärdet
överstiger kostnaden. Härefter har styrelsen anfört:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

13

»I sin skrivelse (lön 21 oktober 1925 gjorde lantbruksstyrelsen gällande,
att särskilt i de norra delarna av landet intresset för uppodling av den
genom utdikningen nyvunna marken stundom ej visat sig så starkt, som
man ansett sig med skäl kunna förvänta, till följd varav lantbruksstyrelsen
också ansåg sig böra förorda särskilda åtgärder för att stimulera
odlingsintresset i denna landsdel. Med anledning av att denna lantbruksstyrelsens
sålunda uttalade uppfattning på sin tid mötte kraftiga gensagor
från norrländskt håll, har lantbruksstyrelsen ansett sig böra underkasta
förhållandet en närmare utredning, i den mån så kunnat ske utan mera
avsevärd kostnad.

För detta ändamål har lantbruksstyrelsen sedan sommaren 192G låtit
verkställa inspektion av omfattningen utav utfört odlingsarbete å ett
antal under perioden 1907—1915 med statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
understödda dikningsföretag. Härvid har hänsyn tagits
därtill, att på grund av ifrågavarande myrmarkers beskaffenhet odlingsarbetet^
ansetts såsom regel kunna taga sin början först någon tid efter det
avdelningen slutförts, och hava därför endast sådana marker underkastats
inspektion, vilkas utdikning legat minst 10 år tillbaka i tiden.
Därjämte har vid dessa inspektioner särskild undersökning företagits beträffande
den omfattning, vari odlingsbar mark ingått i respektive dikningsföretag,
varigenom den mark, som vid inspektionen befunnits vara
odlad, kunnat angivas i procent av den odlingsbara arealen inom vart
och ett företag.

Därjämte må nämnas, att dessa inspektioner begränsats till sådana företa§>
vilka varit belägna inom eller i närheten av byar eller hemman,
varest besök av lantbruksingenjör för uppgörande av förslag till ytterligare
dikning eller för annat ändamål redan varit upptaget i vederbörandes
resplan.

Hittills hava till lantbruksstyrelsen inkommit rapporter över sålunda
a erkställda odlingsinspektioner å sammanlagt 177 företag inom Kopparbergs,
Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Det övervägande flertalet av dessa inspektioner har ägt rum under åren
1926 och 1927. över de innevarande år verkställda inspektionerna kunna
rapporter förväntas inkomma under de närmaste månaderna.

Vid sammanställning av dessa 177 uppgifter hava företagen indelats i
nedanstående fyra grupper med hänsyn till den omfattning, vari uppodling
skett av i desamma ingående till odling lämplig mark.

Grupp

I: omfattande företag med 0—20 % av den odlingsbara marken uppodlad

II: » » » 20—50 % » » » » »

III: » » » 50—80 % » » » » »

IV: » » » 80—100 % » » » » »

Enligt de uti inspektionsrapporterna lämnade uppgifterna fördela sig
de undersökta företagen på de olika grupperna på följande sätt:

GruPP .............................................................. I II in IV Summa

Antal företag .................................................... 84 53 27 13 177 st.

Procent av samtliga undersökta företag .... 48 30 15 7 100 %

Tablån utvisar sålunda, att ifrågavarande företag till vida övervägande
del, nämligen icke mindre än 78 procent, återfinnas inom de grupper, I

14

Kungl. Maj:ls proposition Nr 199.

och II, där odlingsarbetet omfattat allenast högst hälften av den utdikade
och till odling användbara marken. Bäst torde det verkliga läget belysas
av det förhållandet, att nära hälften, eller 48 procent, av samtliga undersökta
företag återfinnas inom grupp I, vilket innebär, att odlingsarbetet
10 år efter avdikningens slutförande i ett anmärkningsvärt stort antal
fall befunnits vara antingen endast till ringa grad eller icke alls utfört.
Detta senare har konstaterats vara händelsen beträffande 16 företag eller
19 procent av de till gruppen I hörande företagen, i det att ingen som
helst odling blivit vid dessa företag utförd.

Givetvis måste det hittills till buds stående undersökningsmaterialet
betecknas såsom alltför ringa och ofullständigt, för att därav några fullt
exakta slutsatser skola kunna dragas. Materialet omfattar nämligen endast
omkring 10 procent av de sammanlagt 1,819 företag, till vilka bidrag
från norrländska avdikningsanslaget beviljats under förenämnda period.
Lantbruksstyrelsen finner det dock icke antagligt, att siffrorna för omfattningen
av odlingsarbetet komma att genom i fortsättningen inkommande
inspektionsrapporter undergå någon mera väsentlig höjning. Resultatet
av undersökningen synes alltså stödja den uppfattning i denna
fråga, varåt lantbruksstyrelsen givit uttryck i sitt ovanberörda ändringsförslag
och enligt vilken bidragsvillkoren om möjligt böra utformas på
sådant sätt, att i de delar av landet, där så kan befinnas erforderligt,
ökad säkerhet vinnes för att den med betydande uppoffring från det allmännas
sida avdikade marken inom rimlig tid också lägges under kultur.

I sin meranämnda skrivelse den 21 oktober 1925 tillät sig lantbruksstyrelsen
också, vad beträffar de norra delarna av landet, föreslå en anordning
i nyssnämnda syfte, varigenom inom där belägna vattenavledningsföretag
anslagskvoten skulle — såsom redan nämnts — höjas från
en tredjedel till hälften av kostnaderna, varvid emellertid förhöjningen
skulle utbetalas först i den mån en i förekommande fall skäligen avpassad
odlingsskyldighet uppfylldes. Betta förslag upptogs oförändrat uti
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet men blev ej av riksdagen godkänt.

Avdikningen torde emellertid icke få betraktas såsom självändamål, utan
synes statens ekonomiska medverkan till densamma konstituera ett visst
krav från statens sida gent emot markägaren med hänsyn till markens
uppodling. Bärest detta krav visat sig icke bliva i behörig grad beaktat,
lärer statens eget intresse påfordra åtgärder till förekommande av ett
sådant förhållande.

Lantbruksstyrelsen håller ock före, att särskild uppmärksamhet måste
ägnas åt frågan om tillgodogörandet i produktivt syfte av den med statsbidrag
utdikade marken.

Principiellt sett lär en anordning som den här ovan berörda, varigenom
statsunderstöd till vattenavledningsföretag till någon del utgår först sedan
visshet vunnits, att åtminstone någon efter omständigheterna avpassad
del av den avdikade marken odlats, hava ett visst berättigande vid
alla företag av här ifrågavarande slag. Ben praktiska erfarenheten har
emellertid enligt lantbruksstyrelsens förmenande givit vid handen, att ett
dylikt förfarande hittills varit i väsentligen högre grad av behovet påkallat
i landets nordliga än i dess andra delar. Bet har därför synts lantbruksstyrelsen
icke gärna kunna göras till föremål för berättigad erinran,
om ett önskvärt stimulerande av odlingsarbetet sker endast där verkligt
behov visat sig föreligga och då i form av ett tilläggsbidrag. När det nu
i huvudsak är endast Norrland och några angränsande områden, vilka,
såsom förhållandena för närvarande ligga till, skulle bliva delaktiga av

Kuntjl. Maj:ts proposition AV 199.

1 5

<lenna lonnan, lära därstädes radande klimatologiska ocli jordbruksförhål1
anden in. in. gora eu sådan anordning även ur andra synpunkter för Vad

beträffar tillämpningen av sålunda ifrågasatta bestämmelser i ovan
angivna sylte må framhållas, att omfattningen av det odlingsarbete, som
ansåges hora komma till stånd å viss fastighet för erhållande av bidragstillskottet,
vore avsett att anpassas såväl efter storleken av detta tillskott
som och eiter de i vart särskilt fall föreliggande möjligheter med hänsyn.
,tl1.1 odlingsarbetets genomförande inom rimlig tid, i vilket avseende
möjlighet vore vederbörande jordägare beredd att redan vid den synetorrattnmg,
som foreginge ansökningen om statsbidrag, göra eventuella
önskningar gällande.

Det praktiska genomförandet av ifrågavarande förslag behöver, enligt
lantbruksstyrelsens förmenande, icke bliva förenat med nämnvärda svårigheter.
Konstaterandet av huruvida fastställda villkor med hänsyn till
uppodling lullgjorts är eu åtgärd av enklaste slag, som i olikhet med kontrollen
av utlorda dikningsarbeten kräver ett minimum av tid och iuga
^0I7i , S,VnstfUmentella undersökningar, varförutom kontrollen av verkställd
odling lämpligen synes kunna anförtros jämväl åt andra förrättningsman
an lantbruksingenjörer.

1it-''Sn1MiaV4-aV Vad ovan anförts kan lantbruksstyrelsen ej annat än
alitjamt halla inre, att ed ordnande av ifrågavarande understödsverksamhet
enligt i styrelsens meranämnda skrivelse den 21 oktober 1925 angivna
grunder skulle innebära en ur såväl saklig som ekonomisk svnpunkt rationell
losnmg av här föreliggande frågor.

„..Sa.s?™ redan anförts var den av lantbruksstyrelsen sålunda ifrågasatta
toihojmngen av bidraget avsedd att komma endast landets nordliga delar
till godo. Da emellertid jordbruksutskottet i sitt utlåtande särskilt framhållit
angelagenheten av att i förevarande avseende full likställighet råder
mellan landets olika delar, får lantbruksstyrelsen med hänsyn härtill
fiamhaHa, att det givetvis icke kan anses möta några principiella hinder
mot att aven landets mellersta och sydliga delar komma i åtnjutande av
en dylik odlingspremie. Ett särskilt bidragstillskott för verkställd odling
bär dock här tillnärmelsevis icke samma betydelse som i de norra
delarna av landet. Sävitt det utan närmare undersökning kan bedömas
j°1‘de en Pa angivet sätt ordnad bidragsverksamliet icke kunna förväntas
tillföra avdiknmgsverksamheten i landet, i dess helhet betraktad, samma

bidragsgrnnderderSt°d aV statsmedel som vid tillämpning av nu gällande

Skulle emellertid riksdagen genom sitt tidigare beslut i ämnet anses
na\a tagit defimhv ställning till ifrågavarande förslag, eller ovan lämnade
utredning pa grund av undersökningsmaterialets begränsning befinnas
sakna vitsord torde någon annan möjlighet knappast numera stå
öppen an att faststalla den allmänna bidragskvoten till högst hälften av
^ad- E“ bidragskvot till högst en tredjedel av kostnaden utan tillagg
i na„on form skulle givetvis medföra som konsekvens, att samtidigt
som statens sammanlagda understöd till avdiknmgsverksamheten i avst
va.rd man reducerades, understödet till vart enskilt företag också bleve
mindre. Redan pa grund härav synes lämpligheten av en förändring i
denna riktning kunna starkt ifrågasättas. Tänkbart och möjligt vore
ju att valja någon lämplig bidragskvot mellan hälften och tredjedelen
varigenom avdiknmgsverksamheten i landet som helhet betraktad skulle
komma i åtnjutande av ungefar samma totalsumma understöd som enligt

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

nuvarande grunder. Måhända skulle en bidragskvot, uppgående till 40
procent av kostnaden eller något däröver, i sådant hänseende befinnas väl
avpassad. Lantbruksstyrelsen anser emellertid under angivna förutsättningar
annan bidragskvot än hälften av kostnaden knappast kunna ifrågakomma.
Visserligen skulle härigenom statens utgifter för ändamålet
komma att i väsentlig grad ökas. Att döma av jordbruksutskottets utlåtande
i ämnet har emellertid åtminstone nämnda utskott räknat med att
en omläggning av bidragsvillkoren, på sätt ifrågasatts, skulle medföra
ökade anspråk på statsmedel, och ur jordbrukets synpunkt kan det ju icke
vara annat än tacknämligt, att avdikningsverksamheten sålunda kommer
i åtnjutande av ett än kraftigare understöd från statens sida. Med avseende
härå vill lantbruksstyrelsen i allt fall tillägga, att det ligger synnerlig
vikt uppå att tillräckliga medel ställas till förfogande, enär eljest
fastställandet av en högre bidragskvot kan, såsom ovan antytts, komma
att verka hämmande på avdikningsverksamlietens omfattning.

Vad beträffar den i jordbruksutskottets utlåtande uttalade meningen,
att sådana bestämmelser borde träffas, att en så rättvis fördelning som
möjligt av statsbidraget de olika landsdelarna emellan bleve tryggad, må
anföras, att några effektiva åtgärder i nämnda syfte icke torde vara praktiskt
genomförbara. Lantbruksstyrelsen utgår härvid därifrån, att en
återgång till tidigare rådande förhållanden, då ett särskilt anslag — norrländska
avdikningsanslaget — var reserverat för de norra delarna och
ett annat särskilt anslag -— allmänna avdikningsanslaget — för de
mellersta och södra delarna av landet, icke gärna kan komma ifråga,
enär en dylik ordning befunnits otillfredsställande. Angivna syfte skulle
ju möjligen kunna tänkas bliva vunnet genom vissa dispositioner inom
lantbruksstyrelsen vid behandling av förekommande understödsfrågor.
För sådant ändamål vore det emellertid nödvändigt att vid olika tidpunkter
av det löpande budgetåret äga åtminstone ungefärlig kännedom om
antalet och omfattningen av de utdikningsförslag, som kunna förväntas
bliva under den återstående delen av året insända till lantbruksstyrelsen.
Det lär emellertid icke vara möjligt för lantbruksstyrelsen att förskaffa
sig någon närmelsevis tillförlitlig kännedom i fråga om nämnda förhållanden,
enär tidpunkten för utdikningsförslagens utarbetande och insändande
till styrelsen är beroende av en mångfald olika omständigheter, över
vilka ofta varken vederbörande lantbruksingenjör eller lantbruksstyrelsen
kan råda. Vidare skulle det jämna fortlöpandet av förslagens granskning
hos lantbruksstyrelsen och därmed möjligheten att under budgetåret medhinna
detta arbete i den omfattning, som de disponibla statsmedlen medgiva
och hänsynen till inkomna ansökningar kräver, allvarligt äventyras,
därest avvikelse skulle ske från den för nämnda arbete hittills tillämpade
ordningen, nämligen att förslagen i stort sett underkastas granskning i
den ordning de inkommit till styrelsen. Med hänsyn härtill finner lantbruksstyrelsen
någon åtgärd i angivna syfte icke böra komma i fråga.»

Av sålunda anförda skäl har lantbruksstyrelsen förordat sådan ändring
i villkoren för bidrag från statens avdikningsanslag, att statsbidrag till
torrläggningsföretag må, oberoende av huruvida och i vilken omfattning
odlad eller oodlad jord ingår i företaget, beräknas enligt en för hela landet
gemensam bidragskvot, utgörande högst hälften av den för respektive
företag beräknade kostnaden, under förutsättning tillika att för ändamålet
tillräckliga medel ställas till förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

17

1 yttranden över lantbruksstyrelsens förslag liava husliällningssällskapens
förvaltningsutskott i stort sett livligt tillstyrkt detsamma. Förvaltningsutskotten
liava sålunda varit eniga därom, att lika bidragskvot borde
tillämpas ifråga om odlad och oodlad jord. Vidare har i flertalet av yttranden
framhållits såsom önskvärt med hänsyn till jordbrukets tryckta
-ekonomiska läge, att största möjliga hjälp lämnas företag av ifrågavarande
beskaffenhet. Bidragskvotens höjande till hälften jämväl för redan
odlad jord skulle innebära en god hjälp och skulle säkerligen bidraga till
utförande av månget välbehövligt torrläggningsföretag, som med nu
gällande bestämmelser icke skulle komma till utförande på grund av svårigheten
för vederbörande markägare att finansiera detsamma. Samtidigt
har av flera förvaltningsutskott understrukits vikten av att, då en dylik
höjning av bidragskvoten kräver ökat statsanslag, tillräckliga medel ställas
till förfogande.

Följande uttalanden må återgivas:

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län: Utskottet
kunde instämma i lantbruksstyrelsens uppfattning. Det funnes ett visst
fog för att anse under plog lagd jord såsom icke odlad i den mening, varom
nu vore fråga. Odlingsarbetet vore ej avslutat, så länge nödigt utloppsdike
ännu icke vore upptaget. Lika bidragskvot borde därför utgå för
odlad jord som för oodlad. Beträffande denna kvots storlek syntes 40 procent
av den beräknade kostnaden vara den för landet i dess helhet mest
lämpliga, ej minst av den anledning, att vid sådan avpassning kravet på
ökat statsanslag icke bleve i avsevärd grad stegrat.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län: »Bidragets
storlek är beroende dels av kostnadernas förhållande till båtnaden
och dels av proportionen mellan odlad och oodlad jord, varmed varje
fastighet ingår i företaget. Där oodlad jord ingår till en för varje fastighet
mera betydelsefull del, d. v. s. enligt nu gällande praxis, när båtnaden
för icke odlad jord är minst bortåt lika stor som båtnaden för den odlade
jorden för varje fastighet inom företaget, utgår bidrag med högst hälften
av den på fastigheten belöpande kostnaden; vid övervägande odlad jord
inom fastigheten utgår bidrag med högst 1/3 av kostnaderna. — Lån kan
dessu om utgå till återstoden av kostnaderna. — Härtill kommer bidragets
beroende av kostnadens förhållande till båtnaden. När kostnaden uppgår
till samma belopp som båtnaden, utgår bidraget med 1/2 av kostnaden vid
övervägande icke odlad jord och med 1/3 av kostnaden vid övervägande
odlad jord. När kostnaden är mindre än båtnaden, sjunker bidraget i
viss proportion härefter, så att vid t. ex. en relativ kostnad av 6 kronor 10
öre, d. v. s. 60 öres kostnad för en kronas nytta, utgår bidraget med 24
procent för odlad jord och 36 procent för oodlad jord. Vid en relativ
kostnad 0 är — teoretiskt — bidraget 10 procent för odlad jord och 15
procent för oodlad jord.

Dessa bestämmelser vid beviljande av bidrag medföra, vilket även lantbruksstyrelsen
uttalat, orättvisor. Det högre bidraget för oodlad jord kan
sålunda i många fall vara en premiering av oföretagsamhet. Därtill kommer,
att olika bidragskvot till olika fastigheter inom ett och samma företag
i praktiken medför en direkt ändring av den fördelning av kostnaderna,
vilken meddelats vid laga syneförrättning enligt vattenlagens bestämmel Bihana

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 191 liåft. (Nr 199.) 2

Yttranden
över lantbruksstyretaens
förslag.

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

ser. Vattenlagen bestämmer en grund för kostnadernas fördelning. Vid
återbetalningen av avdikningslånet blir fördelningen en helt annan.»

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltning sutskott: »När
man söker bilda sig ett omdöme, huruvida syftemålet med statens åtgärder
vinnes bättre genom att lämna större bidrag i fråga om odlingsbar icke
odlad jord, eller sådan, som redan är odlad, bör först undersökas, Imruvida
behov föreligger i någon större utsträckning att avdika odlad jord
inom härvarande område. Den, som känner till förhållandena i dessa
trakter, har utan tvivel funnit, att en stor del av den odlade jorden behöver
täckdikas, men ofta omöjliggöres täckdikningen i anledning därav, att
utloppen icke äro så djupa, att en täckdikning kan anses tillrådlig. Därför
har icke sällan torrläggningen av dylika marker utförts med öppna
diken, vilka givetvis i hög grad försvåra brukningen. Då jorden under
dylikt förhållande icke bliver nöjaktigt torrlagd, kommer den att lämna
en ringa avkastning, vilket gör, att ägaren finner det oekonomiskt att
bruka jorden. Det är därför rätt ofta man finner, att en del gamla tegar
på grund av ett otillfredsställande avlopp läggas för fäfot, sedan de vuxit
igen med ogräs. Skadan av ett sådant förhållande blir så mycket större,
som sådana jordar ofta äro av godartad beskaffenhet. Det borde ligga
lika mycket i det allmännas intresse, att dylik redan odlad jord bleve
satt i kultur, som att anslag lämnas torrläggning av icke odlad mark, helst
som någon säker garanti för att odlingsarbetet kommer till utförande
knappast kan erhållas.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs lön: »Utskottet
tillstyrker obetingat förslaget om bidragskvotens höjning till högst
hälften av kostnaden. En dylik höjning måste nämligen vara ägnad att
i avsevärd grad stimulera torrläggningsverksamheten, och detta är, särskilt
vad beträffar Skaraborgs län, varest stora arealer åkerjord ännu ej
kunnat tillfredsställande torrläggas just på grund av bristande avloppskanaler,
en angelägenhet av allra största vikt. Varje åtgärd, som kan
förväntas medföra ökad intensitet med avseende på upptagande av huvudavlopp,
måste därför av jordbrukets företrädare inom Skaraborgs län
hälsas med den största tillfredsställelse.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län: »Den nuvarande
bestämmelsen innebär uppenbar orättvisa mot den företagsamma
och för sitt jordbruks utveckling och utvidgning intresserade jordägaren,
under det den, som saknar intresse för jordens uppodling, biir gynnad.
Det för en längre följd av år genomsnittliga ekonomiska skörderesultatet
från uppodlad vattensjuk jord har i allmänhet blivit rätt dåligt och kan
därför ej heller motivera ett lägre statsbidrag. Det kan sålunda ej anses
vara lämpligt att till grund för bidragskvotens bestämmande lägga jordens
kulturtillstånd vid tillfället för företagets planerande. Det må vidare
framhållas, att det vid jordens värdering mången gång kan vara
svårt avgöra, till vilket ägoslag jorden skall hänföras. På grund av jordbrukets
nuvarande tryckta ekonomiska läge kan det ej vara välbetänkt
att fastställa bidragskvoten till en tredjedel, utan bör densamma fastställas
till hälften av de beräknade kostnaderna. De föreslagna förändrade
bestämmelserna förutsätta emellertid avsevärd höjning av statsanslaget
till ifrågavarande ändamål. Denna ökning kommer dock att med
hänsyn till den odlade arealens stora omfattning i de södra delarna av
landet delvis uppvägas av att statsbidraget även i fortsättningen skulle
sta i omvänt förhallande till batnadsöverskottet, d. v. s. differensen mel -

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 199.

19

lan båtnadsvärdet och den beräknade kostnaden. Härigenom komma
också de nordliga delarna av landet med sin jämförelsevis ringa odlade
areal att bliva något gynnade genom den föreslagna förändringen beträffande
bidragets utgående.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: »Lika
kvottal bör utgöra grunden för beräknande av statsbidraget för de olika
markslagen. Nuvarande bestämmelser leda till stor orättvisa för innehavare
av endast odlad eller till större delen odlad jord i ett företag, då
denna odlade jord uppkommit därigenom, att ägaren genom energi och flit
för att förbättra sitt jordbruk med de möjligheter beträffande vattenavlopp,
som förefunnits, sökt att i största utsträckning uppodla sin odlingsmark.
När sedan åtgärder vidtagas för att förbättra detta avlopp
och åstadkomma en nöjaktigare torrläggning av markerna, skulle den
jordbrukare, som redan i möjligaste mån förut uppodlat sin jord, erhålla
mindre del av statsbidraget än den, som ingenting gjort. Detta kan ej
leda till stegrad lust till odling, vilket för Norrbottens län med den på
varje brukningsdel i allmänhet ringa odlade arealen torde vara eu av
huvudfaktorerna för höjande av jordbrukets bärkraft och utvidgande.
Pa grund härav vill förvaltningsutskottet på det kraftigaste understryka
behovet av en ändring av bestämmelserna i detta avseende och livligt förorda
den framställda motionen till 1928 års riksdag beträffande dessa
ändringar.»

Statskontoret: »Av vad lantbruksstyrelsen i förevarande skrivelse meddelat
och anfört rörande verkningarna av den skillnad vid tilldelande av
statsbidrag från statens avdikningsanslag, som enligt gällande bestämmelser
skall iakttagas, när med avdikningen avses förbättring av redan odlad
jord, å ena sidan, och å den andra, när med avdikningen avses att vinna
odlingsbar mark, finner sig statskontoret övertygat, att denna anordning
icke är lämplig och ändamålsenlig. Den högre tilldelningen i förhållande
till kostnaden för företaget, som i senare fallet är medgiven, är avsedd
att innebära en sporre till uppodlande av marken och utgör alltså en nyodlingspremie.
Emellertid ingår den i statsbidraget till själva avdikningsföretaget
och uppbäres i sammanhang med avdikningens utförande
av dåvarande ägare till marken, utan att någon säkerhet finnes för att
den kommer att underlätta nyodlingen, vilken — särskilt när det gäller
de i Norrland ymnigt förefintliga myrmarkerna — icke lärer kunna igångsättas,
förrän den avdikade marken många år efteråt blivit uttorkad och
i övrigt lämpad för kultur; och då har kanske marken övergått till annan
ägare, som icke fått åtnjuta statsbidraget.

Berörda skillnad i tilldelningen av statsbidrag synes därför böra borttagas,
och lika stor del av kostnaden för ett avdikningsföretag täckas med
statsbidrag, vare sig ändamålet med avdikningen är redan odlad marks
förbättrande eller vinnande av odlingsbar mark. Huruvida denna del av
kostnaden skall utgöra en tredjedel eller hälften, synes i väsentlig mån
endast vara en fråga, om staten finner sig kunna ställa tillräckliga medel
till förfogande för täckande av de ökade anspråk på anslaget, som det
högre bidraget skulle medföra. Då redan nu vissa företag kunna sägas
vara tillförsäkrade ett statsbidrag intill hälften av kostnaden — bortsett
från de fall då båtnadsvärdet medför någon modifikation — utan att detta
högre bidrag innebär någon utkrävbar skyldighet till nyodling, vill statskontoret
för sin del ansluta sig till lantbruksstyrelsens förslag, att stats -

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

bidrag må i allmänhet kunna tilldelas intill hälften av kostnaden för
företaget.

Emellertid vill det synas statskontoret, som om det vore av stor betydelse
att kunna med statsbidrag uppmuntra till vidtagande av nyodlingar
— särskilt inom Norrland — i fall, där odlingsbar mark vunnits genom
statsunderstödda avdikningsföretag. Det synes därför vara önskvärt, att
sådana nyodlingsföretag skulle understödjas — förutom med nyodlingslån
intill hälften av nyodlingskostnaden — jämväl med ett mindre statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet till belopp, motsvarande exempelvis
en sjättedel högst en fjärdedel av nyodlingskostnaden. Då tillgång till
dylika understöd måhända icke kan beredas å statens avdikningsanslag
och en sådan användning av anslaget i allt fall kan anses mindre lämplig,
skulle ett särskilt anslag erfordras att användas till statsbidrag för
nyodling av mark, som blivit odlingsbar genom statsunderstödd avdikning.
»

Beträffande frågan om viss odling sskyldighet såsom villkor för tilläggsbidrag
vid avdikning av oodlad jord hava allenast sex förvaltningsutskott
uttalat sig. Sålunda har anförts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län: »Förslaget
om tilläggsbidrag att utgå efter verkställd odling synes vara mera
tilltalande. Konsekvensen härav skulle emellertid bliva dels en försämring
över huvud taget av villkoren för erhållande av statsbidrag, och
dels att avdikningsfondens medel skulle tagas i anspråk för direkt odlingspremiering,
vartill dessa medel icke äro avsedda.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del:
»Vidkommande frågan om visst odlingstvång i de norrländska länen, så
måste detta krav med hänsyn till statens intresse av att den utdikade marken
tillgodogöres för produktionsändamål anses vara sakligt starkt grundat,
men för de södra delarna av landet, där — såsom i utredningen anföres
— förhållandena på området ligga annorlunda till, anser förvaltningsutskottet
en sådan anordning vid bidragsvillkorens tillämpning ej
böra ifrågakomma.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län: »Beaktansvärt
anser förvaltningsutskottet lantbruksstyrelsens uttalande vara, att
därest statsbidraget skulle komma att utgå med mer än en tredjedel av
den beräknade kostnaden, det kunde tagas under övervägande, huruvida
ej detta tillägg borde utgå först i den mån nyodlingsarbetet utförts. Det
är givetvis ett allmänt intresse, att arbetet ordentligt genomföres enligt
den plan, efter vilken bidrag och lån beviljats att utgå av statsmedel, och
torde knappast berättigade invändningar kunna göras mot att staten på
ifrågavarande sätt söker sporra bidragstagarna och även kontrollera, att
de uppfylla åtagna förbindelser.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län: »Vad lantbruksstyrelsen
anfört beträffande viss odlingsskyldighet för mottagare av
avdikningsbidrag anser sig förvaltningsutskottet kunna biträda. Utskottet
vill dock i detta sammanhang särskilt betona, att fordringarna på
fullgörande av odlingsskyldighet böra bedömas från fall till fall med
strängt iakttagande av de olika förutsättningar, som kunna föreligga med
avseende på uppodling av den utdikade marken inom den närmaste tiden
eller i en framtid. Odlingsskyldigheten synes ock böra regleras i samband

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

21

med avdikningsförslagets upprättande. Därvid torde böra iakttagas, att
tiden för markens uppodling ej tillmätes för knapp, för att ej statsbidraget
till den del, som utgöres av odlingspremie, skall bliva enbart illusoriskt.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län: »Det
förtjänar framhållas, att lantbruksstyrelsen icke synes hava fiist något
avseende vid att vissa av de med statsmedel understödda avdikningarna
i väsentlig grad haft till uppgift att minska frostländigheten på respektive
orter — vilket mål enligt vad erfarenheten givit vid handen även i
flertalet fall torde hava vunnits — samt att företagen först i andra hand
avsett att skapa möjligheter för framtida nyodling och kolonisation. När
lantbrukarna, trots att de själva icke omedelbart kunna nyttiggöra vissa
avdikade marker, ändock gå in för desammas avdikande, har syftemålet
— förutom ernående av minskad frostskada — ofta varit, att mossmarkerna
skola få tillfälle sätta sig samt övergå till för odling mera tjänligt
skick ävensom att vinna odlingsreserver, avsedda att utnyttjas vid planerade
delningar av respektive jordbruk, ej sällan i förening med utflyttningar.
Då statsmakterna numera stimulera odlingsintresset genom att
i allt högre grad med direkt anslag stödja nyodling och betesförbättring
vid s. k. ofullständiga jordbruk, har även införande av odlingstvång mist
en avsevärd del av sitt berättigande. Därest i några fall avdikning av
vissa marker i huvudsak skett för att vederbörande markägare eller ortsbefolkningen
skulle komma i åtnjutande av arbetsförtjänster, har ifrågavarande
anslagsgivning dock åstadkommit värdeförbättring av marken
samt därjämte i viss omfattning fyllt samma ändamål som anslag till
arbetslöshetens bekämpande. Det torde emellertid icke möta allt för stora
svårigheter för lantbruksstyrelsen att på administrativ väg från anslag
utestänga företag, som ur allmän synpunkt icke böra understödjas med
statsmedel.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län: »Till
stöd för lantbruksstyrelsens uppfattning om att odlingsverksamheten eftersattes
i samband med s. k. krondikningsföretagen anföres resultatet av
vissa undersökta fall. Vad detta material beträffar är det givetvis för
obetydligt för att man därav skulle kunna draga några vittgående slutsatser,
då det omfattar blott cirka 10 procent av samtliga företag inom
berörda tidsperioder. Men även om resultatet skulle vara detsamma, som
av framlagda siffermaterialet framgår, torde den praktiske bedömaren
få känna sig tillfredsställd. Tiden är nämligen påtagligen alldeles för
kort för att odlingsverksamheten skall hinna omfatta någon större del av
odlingsområdet, procentuellt sett. Utredningen visar ändock att 52 procent
av företagarna odlat 20—100 procent av den odlingsbara marken. Eu
person, som genom krondikning fått 100 tunnland odlingsmark torrlagd,
skulle behöva odla ett tunnland per år för att inom 10 år nå upp till det
blygsamma procenttalet 10. Denna prestation kan ju förefalla måttlig,
om man blott ser till denna detalj, men om man tillika kommer ihåg alla
de andra arbeten, som påvila samma jordbrukare under samma tidsperiod,
synes det, som om förvaltningsutskottets tidigare uttalande i denna
sak har starkt fog för sig. Den, som tar hänsyn till de jordbruksekonomiska
faktorerna, sådana de gestalta sig inom orten, kan icke framhålla saken
så, som lantbruksstyrelsen gör gällande. Då allt talar för att utdikningen
bör såsom förberedande åtgärd övergå de områden, som i framtiden skola
koloniseras, måste man inse nödvändigheten av att viss tid må stå öppen
för nyodlaren. Ett konstlat forcerande nyttar föga. Förvaltningsutskot -

22

Kungl. Mcij:ts ''proposition Nr 199.

tet finner fortfarande fullt fog att i förevarande fråga vidhålla sina synpunkter
i yttrande den 8 december 1925. Förvaltningsutskottet anförde
bl. a. följande: När det vidare påstås, att nyttan av statsbidraget ur allmän
synpunkt blivit illusorisk på grund av att tillgodogörandet av de
utdikade markerna skulle hava i hög grad eftersatts, synes icke lantbruksstyrelsen
hava lagt den objektiva syn på frågan, som man kunnat förvänta.
Som bekant har statsbidraget från norrländska avdikningsanslaget
beviljats till företag ensamt inom Västerbottens län i större omfattning
än inom övriga Norrland och Dalarna tillsammantagna. Det torde
tillika vara bekant, att ny odlings verksamheten inom Västerbottens län är
synnerligen livlig, förmodligen både absolut och relativt taget större än
i något annat av rikets län. Härför talar bland annat, att norrländska
nyodlingsfonden till mer än hälften anlitats av detta län, ävensom att
åkerarealen sedan 1880 tredubblats. Den omständigheten således, att nyodlingen
gått särdeles raskt just i den landsända, där norrländska avdikningsanslaget
fått sin största användning, synes tala ett helt annat språk
och giva stöd för det påståendet, att nyttan ur allmän synpunkt av statsbidraget
till utdikningsföretag är tydligt ådagalagd. Därvid har ändock
ej alls tagits hänsyn till den nytta, som ur skogsvårdssynpunkt vunnits
genom utdikning av försumpade marker, den minskning i frostländigheten,
som utskottet här förut ansett i praktiken ådagalagd, det verkligt
betydelsefulla förarbete, som utförts för kolonisatorisk verksamhet inom
denna landsända, och den förbättring, som blivit följden beträffande redan
odlad jords torrläggning. Utan den omfattande utdikningsverksamhet,
som i länet ägt rum, skulle helt visst ej heller av staten understödda åtgärder
för egnahemsbildning hava lett till sådana resultat, som nu kunna
påvisas. Det bör också i detta sammanhang påpekas, vilken betydelse de
omfattande utdikningsföretagen haft för beredande av arbetstillfällen.
Inom detta län torde dikningsarbete kunna betraktas som den arbetsgrupp,
vilken näst efter skogsarbete berett de flesta arbetare inkomst. Den inskränkning
av dikningsföretag, som blir en ofrånkomlig följd av den nu
föreslagna sänkningen av statsbidrag till dylika företag, skulle därför
minska arbetstillfällen och därigenom orsaka betydande svårigheter, varför
förvaltningsutskottet även ur den synpunkten måste taga avstånd från
förslaget. Lantbruksstyrelsen synes också förbise det faktum, att utdikade
torvmarker ofta först efter någon tid med full fordel böra odlas.
Sättningen av myren och torvens förmultning böra nämligen gärna hava
fortgått till en viss grad, innan odlingsmarken med största fördel utnyttjas.
Utskottet förbiser visserligen icke, att uppodlingen också kan ske
omedelbart efter utdikningen, men har velat framhålla, att jordbrukarna
ofta vilja invänta en senare tidpunkt, innan odlingen igångsattes med
större kraft, och att de även kunna hava skäl för ett dylikt uppskov med
arbetet. Man bör ej heller förbise, att i en landsända sådan som Norrland,
där särskilt inom de nordligaste länen under de senare årtiondena
ett synnerligen raskt nydaningsarbete på snart sagt alla områden ägt rum
och fortfarande pågår, det ej är möjligt att endast gå upp i en arbetsuppgift,
varför, om man mot förmodan skulle anse, att nyodlingen ej gått tillräckligt
raskt, det ej bör betraktas såsom något avsiktligt eftersättande
av utnyttjandet av de genom torrläggning vunna markerna för odlingsändamål,
utan även har sin grund uti att även annat arbete tagit krafterna
i anspråk. — Förvaltningsutskottet finner i varje fall näppeligen
lämpligt att överlåta åt statens lantbruksingenjörer att bestämma i vilken

Kuiigl. Maj:ts proposition Nr 199.

21!

omfattning och inom vilken tid odlingsverksamheten bär bedrivas inom
visst område. Därtill torde vederbörande mera sällan äga förutsättningar.
Därtill komma do ekonomiska svårigheter, som följa av eu sådan anordning,
ity att ju större del i kostnaden, som så att säga får tillskjutas av
jordbrukarna vid själva dikningens utförande, dess mindre medel stå till
vederbörandes förfogande för odlingsändamål. Förvaltningsutskottet måste
därför ställa sig avvisande mot tanken att genom statsingripande reglera
odlingsverksamheten i samband med statsunderstödd dikningsverksamliet.
Här bör den enskilda företagsamheten och det enskilda bedömandet
av odlingens ekonomiska berättigande få göra sig gällande.»

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: »Detta
förslag finner sig utskottet ej kunna biträda. De av lantbruksstyrelsen
verkställda inspektionerna för utrönande av omfattningen av verkställd
odling efter äldre med statsbidrag utförda företag synes vara för få för
ett allsidigt bedömande av denna sak. Utgöras dessutom dessa företag av
många sådana belägna inom de stora myrområdenas region, kan undersökningen
rent av bliva missvisande. Förhållandena inom denna region
äro ofta sådana, att jämförelsevis stora arealer måste ingå i avdikningsföretaget,
för att vrarje delägare skall kunna erhålla ett stycke,
som blir tillräckligt torrlagt för odling. Då tiden för odlingsarbetets
utförande inom dessa trakter av klimatiska orsaker är ytterst begränsad
— odlingsarbetena avbrytas i regel av de tidiga vintrarna här —
inses lätt, att odlingsprocenten av den torrlagda arealen inom detta område
ej kan bli stor. Därjämte torde böra erinras, att på grund av den
jordbrukande befolkningens oerhört ringa ekonomiska bärkraft särskilt i
myrregionens område nyodlingen ej kan företagas i alltför rask takt, och
att då dessutom för odlingens produktiva utnyttjande förutom dyrbara
gödselmedel erfordras odlingsvägar, om också enkla sådana, oaktat det
nyuppodlade området kan ligga alldeles i närheten av förut bebyggda
trakter, ekonomien lägger hinder i vägen att skapa ny odlad mark hastigare
än som sker, ehuru det vore mycket önskvärt och nödvändigt. Även
synes böra beaktas, att vid nyodling i Norrland större svårigheter äro att
övervinna i ekonomiskt avseende än vid liknande arbeten i södra och mellersta
delarna av landet. — Genom de av staten anordnade odlingsbidragen
till ofullständiga jordbruk torde nu av allt att döma för framtiden vara
att påräkna en livligare odlingsverksamhet särskilt i de i ekonomiskt avseende
sämst lottade bygderna såsom inom de stora myrarnas område. —-Därtill torde ock böra framhållas, att ehuru en förutsatt nyodling ej
frambringats efter utförande av ett äldre torrläggningsföretag, detta företag
dock kraftigt bidragit till en första uttorkning av markerna, vilka
efter sammansjunkningar och sättningar sedermera tarva fördjupad torrläggning
för att därpå kunna effektivt uppodlas. Ehuru det vore mycket
önskvärt, att nyodlingen kunde utföras fortare och i större omfattning,
torde dock varje arbete, som utföres för torrläggningsändamål, nationalekonomiskt
sett bidraga till jordbrukets höjande och framåtskridande,
fastän den avkastning, som tänkts uppkomma genom ett torrläggningsföretags
utförande, ej så hastigt och direkt framkommer såsom synlig
verkan. — Därjämte torde böra påpekas, att marker, som förut varit fullkomligt
ofarbara, genom ett torrläggningsföretags utförande blivit användbara
såsom beten, vilket för Norrbottens vidkommande är synnerligen
viktigt.»

Departe mentschefen.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Av den redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse, som
jag här förut lämnat, torde framgå, att det högre statsbidraget till torrläggning
av oodlad jord är avsett att uppmuntra till nyodlingar. Detta
bidrags karaktär av nyodlingspremie var tydligt framträdande i det förslag
till bestämmelser om statens ifrågavarande understödsverksamhet,
som förelädes riksdagen 1926. I berörda förslag var det högre bidraget
förbundet med villkor om skyldighet för bidragstagaren att fullgöra viss
odlingsskyldighet. Sålunda skulle en tredjedel av bidraget till avdikning
av oodlad mark innestå, intill dess bidragstagaren inom därför vid arbetsplanens
fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen styrkt sig hava
uppodlat viss areal. Av skäl, som jag förut återgivit, blev emellertid denna
bestämmelse icke godkänd av riksdagen. Härmed bortföll all garanti,
att den odlingsmark, som vinnes med statsunderstödet, blir tagen i anspråk
för odling.

Det torde ej kunna frånses, att frågan genom detta riksdagens beslut
kommit i ett förändrat läge. När säkerhet icke förefinnes, att det högre
bidraget verkligen utnyttjas till odling, är det förklarligt, att detta bidrag
kommit att framstå som mindre berättigat. Det är förståeligt, om under
sådana omständigheter statsbidragets beräkning efter ett lägre kvottal, då
det område, som skall avdikas, utgöres av redan odlad jord, uppfattas
såsom en orättvisa mot den företagsamme jordägare, vilken uppodlat sin
mark, innan denna blivit i erforderlig mån torrlagd. Särskilt otillfredsställande
blir denna bestämmelse, när olika bidragskvot måste tillämpas
för skilda deltagare i ett och samma dikningsföretag, något som ej sällan
inträffar.

Det är ingalunda min avsikt att nu åter upptaga frågan om stadgandet
av viss odlingsplikt såsom villkor för högre bidrag i fråga om mark, som
ej är odlad. De invändningar, som kunna framställas mot lämpligheten
av ett dylikt villkor, lära ej sakna visst fog. Vid sådant förhållande synes
emellertid föreligga skäl att överväga, huruvida den nu gällande ordningen
med högre bidrag till torrläggning av oodlad mark än till avdikning
av jord, som redan är uppodlad, bör bibehållas. Riksdagen har också,
såsom jag förut antytt, begärt utredning av denna fråga.

Förutom vad redan erinrats i detta hänseende, kunna utan tvivel flera
starka skäl anföras för att åtskillnad ej göres mellan de båda fallen. Ur
nationalekonomisk synpunkt är det mången gång lika befogat att understödja
ett företag, som åsyftar att torrlägga åkerjord, vilken lider av
vatten, som ett utvinnande av ny jord för odling. I yttrandena har sålunda
framhållits, att en avdikning av vattensjuka åkerlotter kan vara
en nödvändig betingelse för att det därå drivna jordbruket skall kunna
upprätthållas. Och även där jordbrukets bestånd ej kan sägas vara beroende
av ett dylikt torrläggningsföretag, kan den höjning i jordens alstringsförmåga,
som därigenom vinnes, ej sällan ur allmän synpunkt vara
lika önskvärd som befordrandet av ett nyodlingsföretag.

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Såsom jordbruksutskottet i sitt förutnämnda utlåtande vid riksdagen
1928 erinrat, kommer härtill, att det understundom torde vara förenat
med åtskilliga svårigheter att rätt tillämpa de nu gällande bestämmelserna.
Dessutom åsamkas genom denna ordning för statsbidraget icke
blott myndigheterna ett tidsödande arbete utan jämväl delägarna i torrläggningsföretagen
ökade kostnader.

Av nu angivna grunder hava de myndigheter, som yttrat sig i ärendet*
enhälligt uttalat sig för att lika bidragskvot stadgas i fråga om odlad
och oodlad jord. Härtill finner jämväl jag mig böra giva min anslutning.

Vad angår storleken av bidragskvoten, håller jag före, att en tillämpning
över lag av en bidragskvot, uppgående till högst tredjedelen av den
beräknade kostnaden, icke bör ifrågakomma. Såsom lantbruksstyrelsen
utvecklat, skulle detta medföra en minskning av statens understöd i jämförelse
med vad nu gäller i fråga om sådana företag, vari ingå fastigheter
med övervägande oodlad jord, och för vilka nu kan utgå bidrag ända upp
till hälften av kostnaden. För undvikande av en dylik konsekvens synes
mig ingen annan utväg möjlig, än att bidraget fastställes till högst 50
procent av kostnaden. Detta kommer visserligen att medföra en avsevärd
ökning av understödet åt företag, däri ingår övervägande odlad jord.
I betraktande av jordbrukets nuvarande betryckta läge lärer emellertid
en dylik hjälp vara påkallad, enär det eljest toi’de kunna befaras, att avdikningsföretag
ej i önskvärd omfattning skola komma till stånd. Jag
har därför ej tvekat att föreslå en bestämmelse med denna innebörd. Tydligt
är, att i de undantagsfall, då statsbidrag utgår trots att kostnaden
överstiger båtnaden, bidraget bör i anslutning till vad nu sagts beräknas
till högst hälften av båtnaden.

Det är ej min avsikt att föreslå någon rubbning av den nu gällande
principen, att statsbidraget skall undergå skälig minskning i den mån
båtnadsvärdet överstiger kostnaden. Jag återkommer till denna fråga i
det följande. Genom denna bestämmelse åstadkommes en viss begränsning
av anslagsbehovet för ifrågavarande understödsverksamhet. Det
oaktat synes emellertid vara oundvikligt, att den nu förordade omläggningen
av bestämmelserna föranleder ökade kostnader för statsverket,
därest denna verksamhet skall kunna i fortsättningen bedrivas utan inskränkning
i omfattningen. Berörda ökning har av lantbruksstyrelsen
approximativt beräknas till 750,000 kronor för år. En dylik beräkning är
givetvis i hög grad oviss. Men även om statens understöd skulle komma att
ej obetydligt ökas, torde kostnadsökningen icke böra avhålla statsmakterna
från genomförande av de författningsändringar, som jag nu föreslår. Enligt
min uppfattning lärer denna kostnadsökning mer än väl uppvägas av det
gagn, som genom det ökade understödet beredes jordbruksnäringen under
nu rådande tryckta konjunkturer. Jag erinrar jämväl, att riksdagen, då
den begärde utredning i förevarande ämne, utgått från, att ökat anslag
skulle komma att följa av den ifrågasatta revisionen av grunderna för

Gällande bestämmelser.

[.Lantbruksstyrelsens
utlåtande
1925.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

statsbidraget. Såsom jag anfört i årets statsverksproposition, torde emellertid
berörda revision icke i nämnvärd grad utöva inverkan på utbetalningarna
från avdikningsanslaget under budgetåret 1929/1930. För detta
budgetår erfordras således icke av denna grund någon höjning av anslaget.

I överensstämmelse med vad jordbruksutskottet uttalat i sitt förut omnämnda
utlåtande vid riksdagen 1928 finner jag ej skäl föreslå avvikelse
från den år 1927 genomförda principen om likställighet mellan rikets olika
delar i fråga om möjlighet att erhålla bidrag från avdikningsanslaget.
Utskottet har emellertid förutsatt, att bestämmelser komme att träffas,
som skulle trygga en så rättvis fördelning som möjligt av tillgängliga
anslagsmedel de olika landsdelarna emellan. Lantbruksstyrelsen har i
anledning härav framhållit, att några effektiva åtgärder i nämnda syfte
icke vore praktiskt genomförbara. Beträffande de skäl, som ligga till
grund för denna styrelsens uppfattning, tillåter jag mig hänvisa till styrelsens
i det föregående återgivna utlåtande (sid. 16). De av styrelsen
anförda skälen synas mig befogade. För övrigt kan det ifrågasättas, huruvida
icke den nu tillämpade ordningen, att statsbidrag tildelas i den tur
ansökningar därom inkomma, vilar på eu rättvis grund.

I anledning av statskontorets förslag om ett särskilt anslag för beredande
av statsbidrag för nyodling av mark, som blivit odlingsbar genom
statsunderstödd avdikning, vill jag framhålla, att redan nu finnes möjlighet
för ägare av ofullständiga jordbruk att erhålla dylikt bidrag. Jämlikt
kungörelsen den 20 maj 1927, nr 206, angående statsbidrag till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk kan nämligen genom hushållningssällskapens
förmedling nyodlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet
anvisas av statsmedel till högst hälften av den beräknade kostnaden,
dock ej över 250 kronor per hektar.

II. Statsbidragets reducering med hänsyn till båtnaden av företaget.

Jag har redan berört, att enligt gällande bestämmelser skall gradering
av statsbidragets storlek ske med hänsyn till de olika torrläggningsföretagens
ekonomiska ställning på så sätt, att högsta gränsen för bidraget
—• en tredjedel, respektive hälften av kostnaden — endast tages i anspråk,
då kostnaden uppgår till förbättringsvärdet, varefter bidraget reduceras
i den mån förbättringsvärdet stiger i förhållandet till kostnaden.

Till stöd för denna bestämmelse, vilken på lantbruksstyrelsens förslag
infördes vid den år 1926 verkställda revisionen av grunderna för ifrågavarande
verksamhet, anförde styrelsen i sitt utlåtande den 21 oktober 1925:

»Lantbruksstyrelsen anser, att bidraget bör i allmänhet kunna uppgå
till en tredjedel av torrläggningskostnaden, förrättningskostnaden däri

Kungl. Maj:ts proposition Nr ltii).

27

inbegripen, men att detsamma under vissa förutsättningar må beträffande
företag inom Norrland, Dalarna och vissa delar av Värmland uppgå till
hälften av förstnämnda kostnad. Beträffande det högsta medgivna bidraget
till företag inom södra och mellersta delarna av landet torde,

■ehuru bidraget till nämnda företag under de senaste åren av statsfinansiella
skäl utgått med lägre belopp än det högsta medgivna, nämligen
till endast en fjärdedel av kostnaden, förhållandena inom jordbruket påkalla
en återgång till det högre bidraget.

Högsta gränsen för bidraget, en tredjedel av kostnaden, skulle emellertid
endast tagas i anspråk i vissa undantagsfall, under det att reducering
av bidraget efter vissa regler skulle ske i övriga fall. Någon ökning av
anslagsbehovet skulle på grund härav en dylik återgång ingalunda behöva
medföra.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna rörande en högsta gräns
för bidraget anser sig lantbruksstyrelsen böra föreslå att i varje särskilt
fall statsbidraget i viss mån lämpas efter företagets ekonomiska ställning.

Det torde nämligen vara obestridligt, att intressenterna i ett ekonomiskt
gynnsamt företag, som beräknas lämna en avsevärd vinst, icke få anses
vara i samma mån beroende av understöd i form av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
som deltagarna i ett annat företag, varav vinsten
blir väsentligt mindre eller ingen. En gradering av bidraget synes därför
med hänsyn härtill böra ske på sådant sätt, att bidraget utgår med det
högsta medgivna beloppet, då kostnaden uppgår till eller beträffande
förut angivna undantagsfall överstiger förbättringsvärdet genom torrläggningen,
varefter bidraget sjunker i den mån förbättringsvärdet stiger
i förhållande till kostnaden.

Storleken av den sålunda uppkommande procentiska minskningen av
•det såsom högst medgivna bidraget bör så vitt möjligt avvägas med hänsyn
till ej mindre det allmännas vid tillfället rådande intresse för åstadkommande
av en livlig torrläggningsverksamhet och det behov av direkt
understöd, som med hänsyn till jordbrukets allmänna konjunkturläge
kan finnas erforderligt för säkerställande av en torrläggningsverksamhet
utav önskvärd omfattning, än även till det statsfinansiella läget under
olika tidsperioder och statens därav beroende förmåga att över huvud
taget lämna understöd för ifrågavarande ändamål.»

I detta sammanhang framhölls därjämte, att därest jämväl lån beviljades,
komme sammanlagda låne- och bidragsbeloppen att i varje fall
kunna motsvara hela kostnaden, i det lånet kunde ökas i samma mån
bidraget minskades.

Västernorrlands, Västerbottens och Gävleborgs läns hushållningssäll- Framstäii skaps

förvaltningsutskott hava i sin förut nämnda framställning till nin<i frän
• • vissd hushåll Kungl.

Maj:t hemställt, att ifrågavarande bestämmelse måtte utgå. Så- ningsSäiiskap

som skäl härför har anförts följande: 192^.

»Bestämmelsen om att statsbidrag numera skall utgå i visst förhållande
till den uppskattade båtnaden av respektive företag har medfört en i
många fall högst väsentlig anslagsminskning. Såsom exempel härpå torde
kunna nämnas, .att vid ett företag, som beräknats kosta 2,000 kronor, och
där båtnaden uppskattats till 4,000 kronor, statsbidraget kommer med nu

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Lantbruksstyrelsens
utlåtande
1928.

tillämpade grunder att uppgå till allenast 650 kronor. Utgöres samma
företags föremål till övervägande del av åker eller ständig slåtter- och
betesvall, kan bidraget nedgå till 434 kronor — 21.7 procent — i stället
för 1,000 kronor, respektive 50 procent av kostnaderna för företaget enligt
förutvarande bestämmelser för norrländska avdikningsanslaget. Det nu
tillämpade systemet med anslag i visst förhållande till båtnaden medför
slutligen, att anslagsbeloppet procentiskt taget blir lägst vid de mest
räntabla företagen. Utan att vilja förringa de skäl, som tala för det
nuvarande systemet, torde dock icke kunna förnekas, att det ur nationalekonomisk
synpunkt vore riktigare att hava anslagsgivningen så ordnad,
att den i främsta rummet framlockade utförandet av företag med hög
båtnad. Av angivna orsaker hålla förvaltningsutskotten före, att bestämmelsen
om anslagsbeloppets reducering vid högre uppskattad båtnad torde
böra bortfalla.»

Hushållningssällskapet i Norrbottens län och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Kopparbergs lön hava instämt i denna hemställan.
Det förstnämnda hushållningssällskapet har därvid anfört följande:

»Anslagsstorlekens beroende av båtnadsuppskattningen har medfört, att
i regel anslaget utgår med väsentligt mindre belopp än de 50 procent av
kostnaden, som förut utgick. Även om det är teoretiskt riktigt, att de
mest räntabla företagen erhålla minsta anslaget, så blir den praktiska
verkan därav den, att de sämre företagen gynnas med högre anslag på
de bättre företagens bekostnad, varför företagarna hellre välja de förstnämnda,
då de lättare ekonomisera dem. Denna båtnadsuppskattning
motverkar sålunda syftemålet med avdikningsanslaget.

Det är så mycket större anledning frångå båtnadsuppskattningen, då
det visar sig, att det dröjer ej bara år utan tiotal år, innan denna båtnad
gör sig gällande d. v. s. innan företaget är uppodlat och i hävd. Den
jordägare, som genomför företaget, får sålunda sällan njuta frukterna av
båtnaden annat än till en liten del, utan det är i regel de efterkommande,
som draga största nyttan av företaget. Det synes då rättmätigt, att det
allmänna påtager sig kostnaden för den båtnad, kommande släkten få
njuta av företaget, och att denna icke Fommer att inverka på företagarens
anslag för utförandet av företaget.

De företag, där anslagen till följd av båtnadsuppskattningen sjunkit
ned till 30 procent, ja 20 procent av kostnaden, torde heller icke komma
till utförande, då jordbrukarna näppeligen våga ikläda sig de övriga
kostnaderna för dylika företags genomförande.»

I sitt utlåtande den 12 november 1928 har lantbruksstyrelsen i denna
fråga hänvisat till de av styrelsen år 1925 anförda skälen för införandet
av bestämmelsen, vilka skäl styrelsen ansett fortfarande äga giltighet.
Jämväl har erinrats, att förvaltningsutskotten förklarat sig icke vilja bestrida
ifrågavarande bestämmelses principiella berättigande, ävensom att
jordbruksutskottet 1928 vid behandling av motionen 11:203 uttryckligen
betonat dess särskilda betydelse i samband med införandet av en för
landets olika delar gemensamt gällande bidragskvot. Någon ändring av
bidragsvillkoren i sagda avseende har lantbruksstyrelsen därför ej funnit
vara för närvarande av förhållandena påkallad eller önskvärd.

Kanyl. Maj ds proposition Nr 199. 2!)

I yttrandena över berörda utlåtande bär i denna fråga anförts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län: Ett fast
kvottal för statsbidragets tillmätande vore både mest rättvist och lämpligt.
Erfarenheten under den tid, bestämmelserna om statsbidragets reducering
tillämpats, hade ej visat hän på någon ökad förståelse för det rättvisa
i denna bestämmelse. Tvärtom hade det väckt ganska mycken undran
för att icke säga förargelse, då exempelvis inom samma företag med
olika samfälligheter, den ena samfälligheten fått bidrag efter ett högre
kvottal än den andra. Det kunde .ju icke heller fördöljas, att detta för
vederbörande tjänsteman vore en ständig källa till otrevnad. På jordägarens
fråga, hur stort statsbidrag han kunde få, kunde förrättningsmannen
aldrig giva klart besked. Medvetandet om reduceringen av statsbidraget
i händelse av ett högt jordförbättringsvärde frestade lätt förslagsställaren
att så nära som möjligt söka ernå den relativa kostnaden
1:—• Eör jordbrukarna och för vederbörande lantbruksingenjör skulle
det därför vara synnerligen önskvärt, att bestämmelsen om statsbidragets
reducering, i den mån båtnaden överstege kostnaden, kunde bortfalla.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har med
hänsyn till det principiellt riktiga i de tillämpade grunderna ansett sig
ej böra vidhålla sin tidigare angivna ståndpunkt om önskvärdheten av
en förändring i denna bestämmelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: Utan
att vilja bestrida bestämmelsens teoretiska riktighet, ansåge utskottet, att
densamma borde helt bortfalla, åtminstone vad de norrländska företagen
beträffade. Denna bestämmelse hade nämligen som följd, att de sämst
räntabla företagen bleve gynnade. Den omständigheten, att ett bättre
vinstgivande företag ej vore i så stort behov av bidrag, syntes ej i praktiken
hålla streck. Detta komme mest till synes i de företag, där gradering
och uppskattning företoges av förrättningsmannen med biträde av
godemän. Vad övre Norrbotten beträffade hade sådana företag i allmänhet
varit av större omfattning, och hade de olika fastigheterna mången,
gång fått båtnad av stora arealer. Det vore därför möjligt, att den, som
vore ägare av en fastighet vid företagets utförande, ej kunde hinna
under sin livstid tillgodogöra sig vinsten av företaget, utan komme denna
att tillgodofalla först en kommande generation. En annan delägare i
samma företag med mindre i företaget ingående areal kunde däremot i
sinom tid erhålla den beräknade vinsten. I den praktiska tillämpningen
syntes därför icke den olika anslagstilldelningen stå i överensstämmelse
med rätt och billighet. I jämförelse med de sämre räntabla företagen
syntes saken än mera obillig, då ett sådant företag, ehuru det beräknats
få mindre vinst, dock erhölle ett större kapital till förfogande för företagets
utförande.

Såsom jag förut utvecklat, innebär den ifrågavarande bestämmelsen,
att statsbidragen till avdikningsföretagen minskas i samma mån
som båtnaden av företagen ökas. Detta är enligt min mening en
riktig princip. Ur nationalekonomisk synpunkt är det av vikt, att
torrläggning av sankmarker äger rum i största möjliga omfattning. Bidragets
uppgift är att uppmuntra härtill. Uppenbart är, att en dylik uppmuntran
är i mindre mån behövlig i fråga om företag, som kan förvän -

Yttranden
över lantbruksstyrelsens
hemställan.

Departe mentschefen.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Före 1926
gällande bestämmelser.

tas lämna en god vinst, än beträffande sådana, som giva ett ringare ekonomiskt
utbyte. Men ur statssynpunkt är det mången gång angeläget,,
att jämväl de sistnämnda företagen komma till stånd. Ej sällan torde
det, särskilt beträffande små ägolotter, inträffa, att en torrläggning, vars
kostnad överstiger båtnaden, utgör en nödvändig betingelse för fortsatt
uppehållande av lottens jordbruksdrift. Statsunderstöd får därför beviljas,
när skäl därtill äro, ändå att kostnaden något överstiger båtnaden.
Gränsen är satt till sådana fall, där kostnaden motsvarar högst 120 procent
av båtnaden.

Såsom motiv för ett frångående av förevarande regel har särskilt
anförts, att den vore orättvis, då det understundom dröjde ej blott år
utan tiotal år eller mera, innan båtnaden gjorde sig gällande. Den
jordägare, som genomförde avdikningsföretaget, finge sålunda sällan åtnjuta
frukterna av båtnaden annat än till en liten del; det vore de efterkommande,
som droge den största nyttan därav. Jag vill ej bestrida, att
det understundom kan dröja en ganska avsevärd tid, innan odlingsarbetet
med fördel kan påbörjas. Odling av myrmarker lärer sålunda i allmänhet
icke kunna igångsättas, förrän marken blivit uttorkad och i övrigt lämpad
för kultur, vilket kan dröja många år. Dessa förhållanden synas mig
emellertid näppeligen böra föranleda till att ifrågavarande regel eftergives.
Enligt min mening torde nämligen vid bedömandet av båtnaden
kunna tagas hänsyn till berörda omständigheter. I den mån sålunda erhålles
ett lägre uppskattningsvärde å båtnaden, kan högre statsbidrag
beredas.

Det bör ej heller förbises, att staten understödjer torrläggningsföretag
jämväl genom att på billiga villkor tillhandahålla lån för företagens utförande.
Såsom jag redan antytt, föreligger möjlighet att öka lånet,
allteftersom bidraget minskas.

Jämväl ur statsfinansiell synpunkt finner jag det icke vara tillrådligt,
att den ifrågavarande bestämmelsen om bidragets reducering med hänsyn
till båtnaden borttages. Uppenbart är, att en dylik ändring skulle nödvändiggöra
ett väsentligt ökat anslag för här ifrågavarande ändamål, därest
torrläggningsföretag skulle kunna komma i åtnjutande av statsbidrag i
samma omfattning som hittills. Såsom jag tidigare erinrat, har riksdagen
också ansett genomförbarheten av lika kvottalsberäkning i fråga
om odlad och oodlad jord vara beroende av att förevarande bestämmelse
om viss reducering av bidraget bibehålies.

III. Obligatorisk syneförrättning enligt vattenlagen såsom villkor för

statsbidrag.

Enligt de bestämmelser, som gällde före den år 1926 vidtagna omläggningen
av ifrågavarande understödsverksamhet, beviljades statsbidrag,
oavsett om planerna vore upprättade vid laga syneförrättning enligt be -

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

stämmelserna i 10 kap. vattenlagen eller tillkommit genom frivilliga personliga
överenskommelser i form av mellan intressenterna ingångna föreningar.

Beträffande denna ordning anförde lantbruksstyrelsen i sitt förut omlörmälda
utlåtande den 21 oktober 1925:

I andra delar av landet än de norrländska länen liade företagen i allmänhet
förberetts genom laga syneförrättning. Så hade däremot i synnerligen
stor utsträckning icke skett i fråga om företag inom de norrländska
länen, där man i allmänhet syntes undvika syneförrättning och
i stället använt sig av s. k. föreningsförrättning.

När ett dikningsföretag blivit förberett genom laga syneförrättning,
förefunnes garanti för att de upptagna dikena för framtiden underliölles,
därigenom att underhållsskyldigheten bundes vid vederbörande fastigheter.
Vidare stadgades i 13 kap. 17 § vattenlagen, att där försummelse i
underhållet ägde rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats
lån eller bidrag av statsmedel, viss statsmyndighet skulle äga att, efter en
i föreskriven ordning verkställd besiktning, låta på den försumliges
bekostnad avhjälpa försummelsen. Dylikt förfarande förutsatte dock, att
laga syneförrättning föregått företaget.

Vad åter anginge företag, till vilka förslag upprättats genom en s. k.
föreningsförrättning, utebleve garantier för det framtida underhållet av
dikena helt eller delvis. I detta fall bleve nämligen underhållningsskyldigheten
gällande endast för den, som underskrivit föreningen rörande företaget,
men utan all verkan för blivande ägare av vederbörande fastigheter.
Föreskriften i 7 kap. 36 § vattenlagen om rätt att påkalla syneförrättning
för prövning av framtida underhålls fördelning med avseende å dike, som
upptagits utan föregående syneförrättning, kunde icke åberopas, när fråga
vore om bevakande av statens intresse i förevarande fall, enär sagda rätt
tillkomme endast intressent i företaget.

Härav framgår alltså, att ett mycket nära samband finnes mellan frågan
om ordningen för upprättande av förslag till torrläggningsföretag och
spörsmålet om det framtida underhållet av upptagna diken. Körande betydelsen
av dikenas framtida underhåll inhämtas i huvudsak följande av
lantbruksstyrelsens utredning 1925:

Utfört dikningsarbete måste omsorgsfullt vidmakthållas, på det att det
med dikningen erhållna resultatet bleve beståndande. Underlätes dylikt
underhåll, vore ändamålet med företaget förfelat och nyttan av de utbetalda
statsmedlen bleve illusorisk. Från statsmakternas och myndigheternas
sida hade uppmärksamheten länge varit riktad på önskvärdheten, alt
verksamma garantier bereddes för nöjaktigt underhåll av de företag, som
erhölle statsbidrag. I sådant syfte hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen redan 1897 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj:t,
varjämte behovet av särskilda åtgärder för en snar lösning av denna
fråga framhållits i riksdagens skrivelser åren 1898, 1902, 1906 och 1907 angående
anvisande av anslag till utdikningsföretag.

Frågan om garantier för det framtida underhållet av med statsbidrag
upptagna diken blev ånyo aktuell genom en skrivelse från lantbruksstyrelsen
den 8 januari 1923 angående beviljande av statsbidrag från norr -

Dikenas framtida
underhåll.

Vattenrättsdomarnas
utlåtande
den
5 oktober
1923.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Lantbruks•
styrelsens utlåtande
1925.

ländska avdikningsanslaget till vissa företag i Västerbottens län, vilka
grundats på mellan delägarna träffade frivilliga överenskommelser.
Denna skrivelse remitterades förutom till andra myndigheter jämväl till
vattenrättsdomarnci, vilka i gemensamt utlåtande den 5 oktober 1923 anförde
bland annat följande:

Frågan huruvida statsbidrag borde lämnas torrläggningsföretag, vilka
tillkommit utan laga syneförrättning, sammanhängde nära med spörsmålet
om sättet att vid sådana företag hinda underhållsskyldigheten vid
<le fastigheter, som njutit båtnad av företaget. Det funnes nämligen icke
annat praktiskt användbart sätt att vinna garanti för framtida underhåll
än att binda underhållsskyldigheten vid respektive fastigheter. Därest
företaget tillkommit efter syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, ernåddes
sådant bindande vid fastigheterna. Att uppställa syneförrättning
såsom förutsättning för dylikt bindande av underhållsskyldigheten vid
fastigheterna även i avseende å företag, varom nu vore fråga, vore motiverat
med hänsyn bland annat till fastighetskrediten. I sistnämnda hänseende
hänvisades till vattenrätts- och dikningslagskommittéernas betänkande den
17 december 1910, därvid kommittéerna, jämte annat, framhållit obenägenheten
att belasta en fastighet med onera, vilkas tillvaro ej framginge av
offentliga handlingar och ej heller vid besiktning av fastigheten framträdde
såsom en naturlig konsekvens av där rådande förhållanden. Med
anledning av i vissa yttranden uttalade betänkligheter mot obligatorisk
syneförrättning såsom villkor för statsbidrag med hänsyn till det invecklade,
tidsödande och kostsamma syneförfarandet påvisade vattenrättsdomarna,
hurusom med dåvarande bestämmelser i vattenlagen ett i vissa
avseenden förenklat syneförfarande vore tillåtet, samt föreslogo vissa
ändringar i sagda bestämmelser i syfte att ernå ytterligare lättnader med
avseende särskilt å synekostnaderna och förrättningarnas formella handläggning.

Sedan lantbruksstyrelsen anbefallts att i anledning av vad vattenrättsdomarna
sålunda anfört ånyo yttra sig i ärendet, föreslog lantbruksstyrelsen
i sitt förut omförmälda utlåtande den 21 oktober 1925 införande av obligatorisk
syneförrättning såsom villkor för erhållande av lån och bidrag
av staten till torrläggningsföretag. Styrelsen framhöll därvid, att de av
vattenrättsdomarna förordade förenklingarna i syneförfarandet vore av
mycket stor betydelse vid förrättningar av mindre omfattning. Särskilt
gällde detta med avseende på tillkallandet av gode män att biträda vid
syneförrättningen. Gode männens resekostnads- och traktamentsersättningar
utgjorde oproportionerligt stor andel, stundom ända till 30 procent
av hela förrättningskostnaden. Icke sällan torde emellertid i dessa
fall förrättningen gälla en avdikningsfråga av enklaste slag, där en lämplig
och rättvis grund för kostnadsfördelningen borde kunna föreningsvis
åstadkommas utan jorduppskattning, när samtliga sakägare vore därom
ense och motstående intressen icke berördes. I anslutning härtill hemställde
lantbruksstyrelsen om vissa ändringar i 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen,
i enlighet med styrelsens därom framlagda, på vattenrättsdomarnas
yttrande grundade förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19!). 33

Vid a viålande av proposition till riksdagen 1926 i förevarande ämne anförde
departementschefen bland annat följande:

»Vad lantbruksstyrelsen uttalat om betydelsen av det framtida underhållets
behöriga fullgörande synes mig böra tillmätas stor vikt. Anordningar
böra därför införas, vilka säkerställa det framtida underhållet,
något som icke lämpligen lärer kunna ske i annan ordning än att underhållsskyldigheten
bindes vid respektive fastigheter. Så bliver fallet, därest
företaget föregåtts av laga syneförrättning. Annan framkomlig väg än
syneförrättning enligt vattenlagen bär icke kunnat anvisas för underhållsskyldighetens
bindande vid respektive fastigheter. Kostnaderna för anlitande
av sakkunnig förrättningsman torde för .jordägarna bliva i stort
sett desamma, om förrättningen handlägges enligt bestämmelserna i 10 kap.
vattenlagen eller i annan ordning. Däremot medför skyldigheten att anlita
gode män ökade utgifter. För att ej i detta avseende betunga förrättningsökandena
synes det vara lämpligt, att de ökade kostnader, som föranledas
genom anlitande av gode män, där detta nödvändiggöres av den
nu föreslagna bestämmelsen, må stanna å statsverket. För övrigt finnes
anledning antaga, att nu avsedda kostnad skulle bliva av blott tillfällig
art. Vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen hava nämligen föreslagit
sådan förenkling i fråga om syneförfarandet att, därest deras förslag
bliver upphöjt till lag, någon ökad ersättningsskyldighet för statsverket
ej längre behöver ifrågaltomma.»

Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag, därvid riksdagen emellertid
underströk angelägenheten av att förslag om förenkling av syneförfarandet
snarast möjligt förelädes riksdagen.

Dylikt förslag avläts av Kungl. Maj:t till riksdagen år 1927 och blev
jämväl då antaget. Lag i ämnet utfärdades den 24 februari 1927 och trädde
i kraft den 4 april samma år. Härigenom hava 10 kap. 35 och 71 §§
vattenlagen erhållit ändrad lydelse. Denna lagändring innebär, att vid
dikning, vattenavledning eller invallning syneförrättning under vissa förutsättningar
kan äga rum utan biträde av gode män, samt att när förrättningen
i enlighet härmed verkställts utan sådant biträde, hållande av
sammanträde med sakägarna ej erfordras för meddelande av utlåtande
rörande företaget. Förenklingarna i syneförfarandet gälla ej företag, som
enligt 7 kap. 45 eller 55 § skall underställas vattendomstolens prövning.
I andra fall är tillkallandet av gode män beroende av huruvida vid syneförrättningen
förekommer prövning av fråga om ersättning eller jorduppskattning.
Vid lagändringen har man utgått från att ersättningsfrågor
av mera enkel beskaffenhet utan svårighet kunna avgöras genom överenskommelse
mellan intressenterna. Sker det, är icke nödigt att tillkalla gode
män. Förutom för bedömande av tvistiga ersättningsfrågor har gode
mäns medverkan bibehållits, då jorduppskattning enligt 10 kap. 60 § vattenlagen
anses böra äga rum. Denna uppskattning är grundläggande för
fördelningen av företagets kostnader mellan de däri deltagande fastigheterna.
I åtskilliga fall är emellertid för nu angivna ändamål batnadsuppskattning
enligt 10 kap. 60 § ej erforderlig. Så är förhållandet, om den
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 167 hd fl. (Sr 199.) 3

Riksdagen,
1926.

Ändringar i
vattenlagen
1927.

Framställning
från
vissa hushållningssällskap

1928.

Lantbruksstyrelsens
utlåtande.
1928.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

mark. som ingår i företaget, tillhör en och samma fastighet. Även om
genom företaget vinnes båtnad för två eller flera fastigheter, och en kostnadsfördelning
är oundviklig, kan densamma grundas på en mellan delägarna
träffad förening. Kan en sådan överenskommelse enligt 10 kap.
57 § godkännas såsom lämplig, bortfaller jämväl behovet av särskild båtnadsuppskattning.
Detta kan ock bliva händelsen i det fall, som avses
i 10 kap. 61 §. I samtliga nu antydda fall, då båtnadsuppskattning ej
erfordas, får syneförrättning hållas utan biträde av gode män.

I sin förut berörda framställning till Kungl. Maj:t hava Västernorrlands,
Västerbottens och Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
med instämmande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Kopparbergs och hushållningssällskapet i Norrbottens län, hemställt,
att bestämmelsen om obligatorisk syneförrättning såsom villkor för
statsbidrags erhållande måtte, åtminstone beträffande mindre företag,
utgå samt ersättas med lämpliga föreskrifter till utförda företags underhållande.
Till stöd härför har anförts följande:

Erfarenheten hade givit vid handen, att bestämmelsen om obligatoriska
syneförrättningar såsom oeftergivligt villkor för statsbidrags erhållande
medförde, att ett stort antal mindre företag, som enligt äldre bestämmelser
kunnat understödjas och därigenom också kunnat komma till utförande,
sannolikt komme att utestängas från statsbidrag. Medan kostnader för
syneförrättning, anslagsbetänkande, de kopior och avskrifter, som efter
anslagets beviljande skulle förbliva statsverkets egendom, arbetskontroll
m. in. i medeltal för större företag icke uppginge till mer än 10 å 12 procent
av den direkta arbetskostnaden, kunde nämnda kostnader för mycket
små företag uppgå till väsentligt större del (15 å 25 procent) av arbetskostnaden.
Det torde knappast kunna förväntas, att intressenterna i företag
av sistnämnda art för att komma i åtnjutande av det ringa bidrag, som
återstode efter bestridande av alla kostnaderna för de förberedande åtgärderna,
skulle underkasta sig den stränga kontroll beträffande såväl utförandet
som det framtida underhållet samt de för mången bidragssökare
besvärliga formaliteterna med kontrakt, säkerhetshandlingar och vederhäftighetsbevis
m. m., vilka nu följde med anlitandet av statsunderstödet.

Smärre avdikningsföretag med arbetskostnader upptill 1,000 kronor, som
av förutnämnda skäl praktiskt taget icke skulle komma att understödjas
med statsanslag, utgjorde emellertid en högst väsentlig del av dikningsföretagen
i Norrland. Därest ifrågavarande bestämmelse fortfarande
skulle gälla, komme att vållas ett väsentligt avbräck beträffande avdikningen
av sådana områden i Norrland, som snabbast kunde förväntas bliva
lagda under kultur. Förvaltningsutskotten hölle därför före, att föreskriften
om obligatorisk syneförrättning såsom villkor för statsbidrags er-,
hållande, åtminstone beträffande mindre företag, borde utgå samt ersättas
med föreskrifter om viss underhållsskyldighet,

I utlåtande den 12 november 1928 rörande denna framställning har lantbruk
sst yr el sen åberopat vad styrelsen anfört beträffande förevarande
fråga i sitt yttrande år 1925. Styrelsen har vidare erinrat, att den av utskot -

Kungl. Muj:ts proposition Nr 199.

35

ten påtalade bestämmelsen tillkommit huvudsakligen av det skälet, att
dikningsförslagens upprättande vid syneförrättning befunnits erbjuda
den enda framkomliga vägen, för att det allmännas likasom oek de enskilda
intressenternas krav på behörigt underhåll av med statsunderstöd
utförda arbeten skulle kunna säkerställas. I detta hänseende hade sedan
nämnda tidpunkt ingen förändring skett. Icke heller hade förvaltningsutskotten
antytt arten av de föreskrifter, som enligt deras åsikt borde ersätta
förberörda bestämmelse, eller på vad sätt dylika föreskrifter skulle kunna
tilläggas för bidragstagarna bindande verkan. Styrelsen har därutöver
anfört följande:

»Någon ökning av kostnaderna för upprättande av erforderliga förrättningsakter
har givetvis, särskilt för de mindre företagen, blivit oundviklig
genom införandet av bestämmelsen om förslagens upprättande vid syneförrättning.
Dock må erinras, att denna kostnadsökning delvis täckes av
statsmedel, i det att statsbidrag utgår jämväl till ifrågavarande kostnader.
Lantbruksstyrelsen har jämväl under övervägande vidtagandet av vissa förenklingar
och inskränkningar i avseende på ifrågavarande förrättningsakter,
närmast med hänsyn till de''exemplar därav, som äro avsedda att
ingå i lantbruksstyrelsens arkiv. Däremot har icke, vilket förvaltningsutskotten
synas vilja göra troligt, genom syneförrättningsförfarandet orsakats
någon ökning i fråga om de formaliteter för upprättande av kontrakt,
säkerhetsförbindelser, vederhäftighetsbevis m. m., vilka bidragstagare
redan förut haft att underkasta sig.

Vad beträffar i förvaltningsutskottens framställning intagen uppgift,
att de mindre företagen, med arbetskostnad upp till 1,000 kronor, utgjorde
en högst väsentlig del av dikningsföretagen i Norrland, synes densamma
ägnad att ingiva en felaktig uppfattning om de verkliga förhållandena i
detta avseende. Detta belyses närmare av nedanstående tablå, vilken utvisar
den genomsnittliga frekvensen av sådana, till ifrågavarande storleksgrupp
hörande företag, dels inom samtliga norrländska län samt Dalarna,
dels ock inom enbart de båda nordligaste länen, till vilka statsbidrag
beviljats under tiden 1 januari 1921 till utgången av budgetåret
1927/1928:

Kalenderår

Halv-

Budgetår

året

Område

1921

1922

7>-

30/e

1923

1923/

24

1924/

25

1925/

26

1926/

27

1927/

28

P

r o

c e n

t

Norrland och Dalarna..................

7.8

11.6

5.8

15.6

16.5

8.1

3.0

Västerbottens och Norrbottens län

0.6

1.8

—

12.2

11.2

5.1

5.9

3.6

Av förestående tablå synes framgå, att frekvensen av här avsedda företag
varit synnerligen ojämn såväl före som efter den tidpunkt, den 1 juli
1926, då bestämmelsen om dikningsförslagens upprättande vid syneförrättning
enligt vattenlagen trädde i kraft. I detta avseende må särskilt
framhållas, att ifrågavarande storleksklass vissa år alls icke varit representerad
bland de företag, till vilka statsbidrag beviljats. Sålunda har

36

Kangl. Maj:ts proposition Nr 199.

Yttranden
Över lantbruksstyrelsens
hemställan.

beträffande Kopparbergs län kalenderåret 1921 och budgetåren 1926/1927
och 1927/1928, beträffande Gävleborgs län kalenderåret 1922, första halvåret
1923 samt budgetåren 1923/1924, 1926/1927 och 1927/1928, beträffande
Jämtlands och Västerbottens län första halvåret 1923 samt beträffande
Norrbottens län kalenderåret 1921 och första halvåret 1923 statsbidrag
överhuvud icke beviljats till något företag av sagda storleksordning.
Förestående utredning ger sålunda näppeligen något stöd för uppfattningen
om de ifrågavarande företagens väsentliga betydelse för den med
statsmedel understödda dikningsverksamheten i Norrland och Dalarna.
Fastmera synes densamma giva vid handen, att nämnda företag spela
en i förevarande avseende mera underordnad roll.»

Endast i åtta av de yttranden, som infordrats över lantbruksstyrelsens
omförmälda utlåtande, har denna fråga berörts. Av dessa hava tre förvaltningsutskott
erinrat, att syneförfarande enligt vattenlagen ej kunde
eftergivas. Dylika uttalanden hava gjorts av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Östergötlands, Blekinge och Kopparbergs län. Sistnämnda
förvaltningsutskott har härvid åberopat såsom eget yttrande ett
utlåtande av lantbruksingenjören inom länet, vilken bland annat anfört:

Erfarenheten under den korta tid, de nya bestämmelserna varit gällande,
hade givit vid handen, att föreskriften om obligatorisk syneförrättning
visserligen i något enstaka fall varit ett absolut hinder för tillkomsten
av ett företag (då exempelvis ett bolag vägrat giva arrendator tillåtelse
att påkalla syneförrättning) men att i det hela några större olägenheter
icke givit sig tillkänna.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens län har erinrat, att för de mindre
och medelstora företagen kostnaderna för förrättningen, erforderliga
handlingar och ritningar bleve stora, varför vissa förenklingar och inskränkningar
i avseende å förrättningsakterna, vilket lantbruksstyrelsen
ställt i utsikt, vore önskvärda, om ej enklare åtgärder för vinnande av
nödig kontroll kunde införas.

Fyra förvaltningsutskott, nämligen i Stockholms, Kronobergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län, hava ansett ytterligare åtgärder erfordas
för att nedbringa kostnaderna för de små företagen. Av dessa yttranden
må återgivas följande:

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län: »Ehuru
förvaltningsutskottet måste vidgå, att den av lantbruksstyrelsen framförda
åsikt, att dikningsförsiags upprättande vid syneförrättning enligt
vattenlagen erbjuder särskild trygghet för att kravet pa behörigt underhåll
av med statsunderstöd utförda utdikningsföretag säkerställes, vill
dock utskottet bestämt hävda, att de dryga planläggningskostnader, även
med eventuella förenklingar beträffande förrättningsakten, som maste
bliva förbundna med tilldelandet av statsbidrag för smärre avdikningsioretag,
i mycket hög grad hindrar tillkomsten av dylika företag, och att
det därför vore önskvärt, om förändring härutinnan kunde åvägabringas.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla, att även innan bestämmelser
om särskild syneförrättning enligt vattenlagen tillämpades beträffande
avdikningsföretag, kostnaderna för de smärre företagens planläggning
ofta avskräckte dikningsintressenterna.»

Kungl. Muj:ts proposition Nr 199. 37

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Väster norrlunds lön: »L
sitt yttrande framhåller lantbruks,styrelsen de små företagens ringa förekomst
samt åberopar härför obestridlig statistik. Även om i några fall
vissa av de anförda företagen strängt taget utgöras av bredvid varandra
liggande småföretag, som redovisats gemensamt, visar statistiken tydligt,
att avdikningsverksamheten hittills huvudsakligen avsett större företag.
I ett län som Västernorrlands, där terrängen är kuperad och de större
sammanhängande odlingsmarkerna i avsevärd grad redan avdikats, giver
statistiken belägg därpå, att .småföretag ieko kommit till utförande
i önskvärd utsträckning. Enligt vad förvaltningsutskottet erfarit sammanhänger
detta med att vederbörande lantbruksingenjör och markägare
i många fall ej ansett det lönande vidtaga åtgärder för sökande av statsbidrag
till dylika företag. Såsom förvaltningsutskottet förut haft tillfälle
framhålla, är detta förhållande olägligt, enär ifrågavarande odlingsmarker
ofta i hastigare takt än de större skulle komma att tagas i bruk,
för odlingsändamål. För detta läns vidkommande vore det därför mycket
önskvärt, att statens anslagsgivning till mindre företag kunde förenklas
och förbilligas, även om detta skulle minska statsmakternas möjligheter
att med maktmedel upprätthålla underhållsskyldigheten för dylika
dikningsf öretag.»

Jag har i min tidigare redogörelse påvisat, att förevarande bestämmelse
om obligatorisk syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen
såsom villkor för statsunderstöd åt torrläggningsföretag tillkommit i
syfte att bereda såväl staten som de enskilda intressenterna i företaget
erforderlig trygghet, att de upptagna dikena vidmakthållas för framtiden.
Annan väg för detta syftes vinnande har ej ansetts framkomlig. Av vad
jag redan anfört framgår jämväl, att statsmakterna i ändamål att nedbringa
kostnaderna för syneförrättningen vidtagit de förenklingar i förfarandet,
som ansetts möjliga. Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande
ställt i utsikt vissa förenklingar och inskränkningar i avseende på förrättningsakterna,
närmast med hänsyn till de exemplar därav, som äro
avsedda att ingå i lantbruksstyrelsens arkiv. Härigenom torde ytterligare
begränsning av kostnaderna kunna åstadkommas. Såsom lantbruksstyrelsen
erinrat, drabba de kostnader, som syneförfarandet medför, endast
delvis intressenterna i företaget, i det att statsbidrag utgår jämväl
härtill. Det synes mig följaktligen, som om från statens sida vidtagits
de åtgärder, vilka, utan eftergivande av nödvändig kontroll över företagen,
skäligen kunna påfordras uti ifrågavarande hänseende. Jag liar
därför ej funnit mig böra ånyo upptaga detta spörsmål.

IV. Departementschef ens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majrt
måtte föreslå riksdagen

att godkänna sådan ändring i gällande villkor för statsbidrag från
statens avdikningsanslag, att statsbidrag må, utan avseende å huruvida
ISihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 1(17 häfl. (STr 199.)

Departe mentschefen.

4

38

Kungi. Maj:ts proposition Nr 199.

och i vad mån i företaget ingår åker eller ständig slåtter- och betesvall,
kunna av Kungl. Maj:t beviljas till högst hälften av den av Kungl. Maj:t
godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, teg- eller täckdikning
däri ej inberäknad, som ock för undersökningen och förrättningen jämte
erforderliga, kartor och handlingar, med iakttagande tillika, dels att i den
mån båtnadsvärdet överstiger kostnaden, bidraget skall undergå skälig
minskning, dels ock att beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstiger
båtnadsvärdet, bidraget skall beräknas till högst hälften av nämnda
värde.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronpriusen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.