Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
1
Nr 19?.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar i
den för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande
s. k. lappmarkslagen; given Stockholms slott den 15 februari
1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
./. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 15 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg.
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:
Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 september 1927 dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet tillkallat sakkunniga att inom departementet
verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning
för de under förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden eller
den så kallade lappmarkslagen lydande skogar och i samband därmed stående
administrativa och ekonomiska frågor, hava bemälda sakkunniga, vilka konstituerat
sig under benämningen »1927 år skogssakkunniga för Lappmarken»,
den 15 november 1928 avgivit betänkande med förslag till förordning
om inskränkning i tillämpningen av lappmarkslagen.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 165 hd fl. (Nr 197.)
I
Lappmarkslagens
giltig -hetsområde.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
Sakkunniga hava därjämte den 7 december 1928 i en till Konungen ställd
skrivelse — under åberopande av en av länsstyrelsen i Västerbottens län i
ämnet gjord framställning — hemställt, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande
att till 1929 års riksdag framlägga förslag till sådan ändring i 10
§ lappmarkslagen att däri meddelade bestämmelser om undersökning
samt prövning av länsstyrelse rörande skogsmarks lämplighet för odling
och avverkning av därför hinderlig skog icke skulle äga tillämpning å odling,
som i vederbörlig ordning föreskrivits som ersättning för till kronan
indragen ströäng.
Sedan infordrade yttranden över de sakkunnigas nämnda betänkande och
framställning inkommit, bar frågan om de ifrågasatta författningsändringarna
varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet, och får jag,
efter det beredningen numera slutförts, anmäla detta ärende för Kungl.
Maj:t.
Inskränkning i lappmarkslagens tillämpningsområde.
Jag torde först få ingå på frågan om inskränkning i lappmarkslagens
tillämpningsområde.
Innan jag emellertid närmare redogör för de förslag, som härutinnan
framställts i ärendet, torde en kort översikt böra meddelas angående lappmarkslagen
och de äldre bestämmelser, varå sagda lag vilar, ävensom de
förslag, som tidigare framställts om inskränkning i berörda lagstiftnings
tillämpningsområde.
För Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt vissa mindre
områden utom dessa gälla tre speciella skogslagar, nämligen förordningen
den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i det följande benämnd
lappmarkslagen, lagen den 5 juni 1909 (nr 53) angående husbehovsskogar
inom vissa områden samt förordningen den 18 juni 1920 (nr 331)
angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län.
Den mest betydelsefulla av dessa författningar är lappmarkslagen. Sedan
avvittringen inom lappmarkerna numera slutförts, äger denna lag tillämpning
å följande skogar nämligen:
1) enskilda skogar inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i
Kopparbergs län, med undantag dock av husbehovsskogar och allmänningsskogar,
vilka äro underkastade särskilda b estämmelser genom förenämnda lag
den 5 juni 1909 och förordning den 18 juni 1920 samt, vad angår allmänningsskogarna
i Särna och Idre socknar, särskilda av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifter;
2) vissa enskilda skogar (de s. k. ströbemmanen), vilka ligga spridda
inom Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 3
lans kustland, nämligen dels skogar till sådana skattehemman, som avses i
förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten över skogen å
vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, och dels skogar å en
del till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i Kungl.
Maj:ts skrivelse till kammarkollegium den 29 juni 1866 samt i kungörelsen
den 26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om
åsättande av grundskatt m. in.; samt
3) en del allmänna skogar, nämligen skogar å sådana under stadgad åborätt
upplåtna kronohemman och kronobyggen, som äro belägna inom de sex
norra länen.
Sammanlagda arealen av de under lappmarkslagen lydande skogar utgör
enligt den av domänstyrelsen för år 1925 avlåtna förvaltningsberättelsen
3,071,293 hektar. Av denna areal belöpa å skogar inom lappmarkerna
2,575,542 hektar, inom Särna och Idre socknar 96,384 hektar samt inom
Västerbottens och Norrbottens läns kustland, Jämtlands län och Västernorrlands
län tillhopa 399,367 hektar.
Från vederbörande revirförvaltare hava infordrats uppgifter rörande areal
och virkesförråd å de skogar under lappmarkslagen, vilka äro belägna utom
lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Beträffande dessa uppgifter
hänvisas till bifogade fyra tablåer: se bilagorna I—IV.
Lappmarkslagen är byggd på principen om uthålligt skogsbruk samt ut- Lappmarkssyningstvång.
Avverkning av barrträd för annat ändamål än fastighetens *“w
eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas håll.
allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman,
och gäller vad sålunda föreskrivits jämväl i fråga om lövträd ovan odlingsgränsen.
Såsom villkor för utsynings verkställande kräves, att avverkningsplan
tinnes upprättad för skogen. Dylik plan upprättas för viss tid och på
sådant sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt
skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande
av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens
alstringsförmaga. Område, där i följd av markens försumpning, brist på
fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,
skall i avverkningsplanen behandlas för sig. Avverkningsplan skall i allmänhet
uppgöras särskilt för varje fastighet samt upprättas av vederbörande
skogsstatsjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran. Har emellertid
sådan plan genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats av
annan sakkunnig person samt efter granskning av överjägmästaren godkänts
av domänstyrelsen, äger den laga giltighet. Med avseende å utsyning
föreskriver lagen vidare, att utsyning skall på ansökan verkställas
för en tid av tre år, dock att, när särskilda skäl därtill äro, domänstyrelsen
äger medgiva, att utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst
tre år. Fråga om utsyning för längre tid framåt prövas av Kungl. Maj:t.
Därest förrättningsman anser nödigt, att vissa träd tillsvidare överhållas
såsom fröträd, skall föreskrift härom meddelas vid förrättningen, och må
Lappmarkslagens
handhavande.
Förordningen
den 29 juni
1866.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts med
tydligt märke, icke avverkas utan tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.
I protokollet över förrättningen skola angivas de åtgärder för skogsvårdens
befrämjande å utsyningsområdet, som i avverkningsplanen eller
eljest må hava föreskrivits såsom villkor eller angivits såsom behövliga,
samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara
vidtagna. Utöver nu angivna bestämmelser innehåller lagen ej några föreskrifter
om åtgärder för tryggande av återväxt efter verkställd avverkning.
Lagen upptager även vissa bestämmelser om skogsmarks uppodling till åker
eller äng, vartill vederbörande länsstyrelse efter föregången undersökning på
marken skall meddela tillstånd. — Bedriver någon avverkning i strid med
lagens föreskrifter, drabbas han av bötesstraff, varjämte det avverkade
virket kan tagas i beslag och dömas förbrutet.
Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna i
de revir, där de under lagen lydande skogar äro belägna, samt dem underlydande
skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i förevarande
avseende utövas av överjägmästarna och domänstyrelsen. Kostnaderna
för lagens handhavande bestridas ur domänfonden, som erhåller
ersättning härför dels genom inflytande utsyningsavgifter och dels genom
särskilda under nionde huvudtiteln anvisade medel.
Grundvalen för lappmarkslagen lades genom förordningen den 29 juni
1866 angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman i Norrland
och Kopparbergs län samt Kungl. Maj:ts skrivelse till kammarkollegium
samma dag. Genom nämnda förordning infördes beträffande Norrland och
Kopparbergs län ett utsyningstvång med avseende å skogen å sådana skattehemman,
som uppkomme antingen av nybyggen, vilka upplätes från kronan
efter den 29 juni 1866, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna
byggnads- och odlingsskyldiglieter icke blivit inom behörig tid fullgjorda.
Skattemannen skulle å dessa hemman ej äga annan rätt över skogen än att
han därifrån finge dels utan utsyning till husbehov hämta nödigt virke och
bränsle och dels efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman
fritt taga eller försälja vad därutöver kunde med bevarande för framtiden
av skogens bestånd årligen avverkas. Ej heller för uppodling till
åker och äng finge skog å hemmanen fällas annorledes än efter erhållet
särskilt tillstånd. Med avseende å det sätt, varpå omförmälda föreskrifter
skulle vinna tillämpning å ifrågavarande hemman, stadgades bland annat,
att i alla beslut om nybygges omförande under skattetitel, som meddelades
efter den 29 juni 1866, skulle uttryckligen angivas, huruvida ägaren över
hemmanets skog åtnjöte full skattemannarätt eller allenast den inskränktare
rätt, som angåves i nyssnämnda föreskrifter, samt att anteckning därom
jämväl borde ske i jordeboken. Ägare av här avsett skattehemman, som
överträdde den honom sålunda tillkommande rätt över hemmanets skog,
skulle enligt förordningen straffas såsom för skogsåverkan enligt 24 kap.
strafflagen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 5
I motiveringen till den proposition nr 54, varmed Kungl. Maj:t för
18(!5—1866 års riksdag framlade förslag till förordningens huvudbestämmelser,
anföres med avseende å betydelsen av skogens bevarande för framtiden
å enskildas fastigheter i de norra länen, att enligt vad erfarenheten
lärt de nordliga länens invånare på grund av klimatets hårdhet och mångenstädes
även jordmånens magra beskaffenhet icke med säkerhet kunde hava
sin utkomst uteslutande av jordbruket, utan att åt dem måste bevaras eu
fortfarande biförtjänst av skogsavverkning och det arbete, en ordnad skogshushållning
samt trävaruförädlingen allt fortfarande borde lämna. Att förordningens
tillämplighet inskränktes till de däri angivna skattehemman
berodde, enligt vad framgår av berörda motivering, därpå att Rikets ständer
i skrivelse den 30 november 1863 förklarat sig icke önska något reglementerande
för hushållningen med de enskilda skogarna samt att vid sådant
förhållande någon inskränkning i den dispositionsrätt, som enligt då gällande
författningar tillkom ägare av redan befintligt skattehemman i avseende å
därtill hörande skog eller innehavare av redan behörigen anlagda nybyggen
i avseende å den skog, som genom framdeles skeende avvittring kunde dem
tillfalla, icke ansågs böra ifrågakomma. Däremot fann man någon betänklighet
ej möta, att i fråga om nybyggen, vilkas anläggande då ännu icke
blivit enligt gällande författningar medgivet, eller beträffande sådana äldre
nybyggen, för vilka föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter icke inom
behörig tid blivit författningsenligt verkställda och över vilka kronans
dispositionsrätt i följd härav måste anses vara återställd, sådana bestämmelser
meddelades, varigenom innehavare av dylika nybyggen, även sedan desamma
efter fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter i övrigt iklätt sig
natur av skattehemman, underkastades en inskränkning i rättigheten till
skogens begagnande, som med hänsyn till det allmännas intresse kunde
anses erforderlig.
Samtidigt med utfärdandet av omförmälda 1866 års förordning meddelade
Kungl. Maj:t i skrivelse till kammarkollegium vissa bestämmelser om försäljning
till enskilda av överloppsmarker i Kopparbergs län och de norrländska
länen. Dessa bestämmelser innehöllo, att med undantag av s. k.
renbetesland sådana trakter å överloppsmarkerna i nämnda län, vilka erbjöde
ringa tillfälle till odling och vare sig genom sitt läge i oregelbundna figurer
inom och emellan byars och utbrutna hemmans områden eller annars genom
sin särskilda beskaffenhet icke vore lämpliga att såsom kronoparker bibehållas,
skulle enligt Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall antingen,
där dessa hemman eller byalag å marken begagnade mulbete mot smörränta,
med samma hemman förenas utan skatteköpeskilling men med tillökning i
hemmanens mantal och ränta, på sätt avvittringsförfattningarna föreskreve,
eller ock beläggas med skogsränta i enlighet med vad förordningen den 28
juni 1775 samt brevet den 5 december 1780 för skattläggningarnas verkställande
i Savolax och Karelen föreskreve samt åt den högstbjudande under
äganderätt försäljas. I bägge dessa fall skulle emellertid blivande en
-
Kungl. Maj.ts
skrivelse till
kammarkollegium
den 29
juni 1866.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
Avvittring 8-stadgan den
30 maj 1873
skilda ägare av marken i fråga om nyttjanderätten till därå växande skog
vara underkastade enahanda bestämmelser, som enligt förordningen den 29
juni 1866 gällde i avseende å skog å skattehemman, uppkommet av nybygge,
vilket därefter upplätes från kronan.
De i denna skrivelse stadgade villkor, under vilka däri angivna överloppsmarker
finge i vissa fall förenas med vederbörande hemman eller försäljas
till den högstbjudande, hava sedermera genom kungörelsen den 26
maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av
grundskatt m. m. ändrats, men härvid har dock ej skett någon rubbning i
föreskriften, att enskilda ägare av ifrågarande marker skulle beträffande
därå befintlig skog vara underkastade förut angivna bestämmelser i förordningen
den 29 juni 1866.
De i 1866 års förordning meddelade bestämmelser om inskränkning i
dispositionsrätten till skogen utsträcktes sedermera genom stadgan den 30
maj 1873 (nr 26 sid. 1) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker att gälla för frälse- och skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna
med avseende å dem vid avvittring tilldelad skog. I denna stadga
föreskrevs, att hemman och nybyggen skulle, så vitt tillgång funnes, erhålla
skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu, dock att ägare till frälseoch
skattehemman och lägenheter ej skulle över den vid avvittringen tilldelade
skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt än enligt 1866 års förordning.
Av motiveringen till den proposition nr 4, varmed förslag till berörda
bestämmelser angående inskränkningar i vederbörande ägares dispositionsrätt
över skogen förelädes 1873 års riksdag, framgår, att vidtagandet av
åtgärder i nämnda syfte ansågs påkallat dels för att för framtiden trygga
odlingens bestånd i lappmarkerna, dels för att hindra, att den nyttjanderätt
till skogen i lappmarkerna, som av ålder tillkommit lapparna, omintetgjordes
genom överdriven avverkning av de enskilda fastighetsägarna, dels ock
för att förebygga den försämring i klimatet, som skulle bliva en följd av
lappmarksskogarnas uthuggande. Därjämte uttalades i motiveringen, att
genom bibehållande inom lappmarkerna av hittills gällande bestämmelser
om utsyning av all skog förutom till husbehov skulle förekommas de betydande
olägenheter och svårigheter i avseende å bevakande av kronans skogar,
som helt säkert uppstode, om avverkning till avsalu finge ske å enskilda
skogar utan föregången utsyning.
I berörda proposition framhölls vidare, att ingen bestämmelse tidigare
meddelats angående omfånget av de enskildas blivande områden i lappmarkerna
utom i 1850 års stadga för avvittring och skattläggning i Luleå lappmark,
vilken stadga emellertid ej vunnit tillämpning och således ej kunnat
grundlägga någon rätt för de enskilda, samt att det torde bero på Kungl.
Maj:ts gottfinnande att bestämma skogsområdenas storlek så, att, därest de
enskilda skulle erhålla oinskränkt dispositionsrätt över skogen, skadan av
denna rätts befarade missbruk inskränktes till minsta möjliga omfång —
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
en utväg, som påtagligen skulle vara för de enskilda mindre fördelaktig,
än om större områden dem tilldelades med förbehåll, som ledde därhän, att
av skogen väl (inge tagas så mycket, som utgjorde dess naturliga avkastning,
men icke något därutöver.
De i 1866 års förordning stadgade bestämmelser om inskränkning i dispositionsrätten
till skogen beträffande däri omförmälda skattehemman utsträcktes
sedermera genom skrivelsen till länsstyrelsen i Kopparbergs län den
27 juni 1879 angående grunder för avvittring och storskifte i Särna socken
med Idre kapellag att gälla jämväl i fråga om den skogsmark, som genom
storskifte tilldelades byar och lägenheter i nämnda socken och kapellag.
Enligt punkt 4 i sagda skrivelse skulle jordägarna över sagda mark ej
äga vidsträcktare dispositionsrätt än enligt § 1 i 1866 års förordning.
I likhet med vad fallet var beträffande övriga kronans ocli andra allmänna
skogar gällde före tillkomsten av 1915 års lappmarkslag, att i allmänhet
all avverkning till avsalu å till enskilda under åborätt upplåtna
kronohemman och nybyggen i de sex norra länen skulle föregås av utsyning
av vederbörande skogsstatstjänsteman, och stadgades i förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i
riket bland annat, att vid dylik utsyning skogen ej finge hårdare anlitas,
än vad med dess bestånd i framtiden vore förenligt. Utsyningen borde i
övrigt helst så inskränkas, att skogen fortfarande kunde lämna enahanda
årlig tillgång på träd, som vore till timmer eller bräder användbara, dock
att fullmogen skog ej så länge finge sparas, att den av ålder eller eljest
toge skada.
Vid tillkomsten av 1915 års lappmarkslag erhöll denna tillämpning ej
allenast å samtliga de fastigheter, som enligt vad nyss angivits underkastats
bestämmelserna i 1866 års förordning, utan även å kronohemman och krononybyggen
under åborätt inom avvittrade delar av de sex norra länen.
Av motiven till lappmarkslagen framgår, att denna ej innebar någon
ändring i den rättsliga karaktär, som utsyningstvånget erhållit genom
förenämnda äldre författningar.
Redan före tillkomsten av 1915 års lappmarkslag hade från åtskilliga
håll framställts yrkanden om upphävande av det enligt 1866 års förordning
stadgade utsyningstvånget beträffande vissa enskilda skogar utanför lappmarkerna.
övre Norrlands skogsvårdsförening uttalade sålunda i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 17 december 1906, att den då gällande s. k. dimensionslagen
(förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder till förekommande av
överdriven avverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län)
borde gälla för alla skogar i kustlandet, som ej vore av krononatur, och
sålunda även för de hemman av skattenatur, vilkas ägare på grund av förordningen
den 29 juni 1866 endast hade inskränkt dispositionsrätt till skogen.
Då dessa hemmans antal och areal vore förhållandevis obetydliga,
kunde ett införande av enhetlighet i lagstiftningen för skattehemmanssko
-
Skrivelse n till
länsstyrelsen i
Kopparbergs
län den 27
juni 1879.
Kronohemman
och krononybyggen
inom
de sex norra
länen.
1915 års lappmarkslag.
Ändrings
förslag.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
garna i kustlanden ej sägas medföra någon som helst risk för en skogsskövling.
Norrländska skogsvårdskommittén, som i sitt den 16 mars 1912 avgivna
betänkande framlade förslag till ny; utsyningslag för lappmarkerna
med flera områden, framhöll i motiveringen till berörda förslag, att kommittén
ansett samtliga de skogar, som för det dåvarande stode under utsyningstvång,
fortfarande böra så behandlas, Ett inslående på den väg, som
på sätt ovan omtalats föreslagits av Övre Norrlands skogsvårdsförening, hade
icke synts kommittén tillrådligt. Onekligt torde nämligen vara, att 1866
års förordning vore ägnad att lämna ett verksammare skydd för skogens
bestånd än en dimensionslag kunde giva ävensom att betingelserna vid upplåtelserna
av ifrågavarande skattehemman under utsyningstvång fullväl motiverade
skillnaden i lagstiftning beträffande dispositionsrätten över skogstillgången.
Såsom förut nämnts, bibehölls i det förslag till 1915 års lappmarkslag,
som Kungl. Maj:t genom proposition nr 69 föreläde samma års riksdag, utsyningstvång
beträffande enskilda skogar utanför lappmarkerna i samma
utsträckning som förut. I motiveringen till berörda proposition framhöll
departementschefen, att de skäl, som norrländska skogsvårdskommittén anfört
mot ett upphävande av utsyningstvånget beträffande nyss angivna skogar,
torde äga giltighet. Den i propositionen i detta avseende intagna ståndpunkten
godkändes jämväl av riksdagen.
I skogslagstiftningskommitténs den 9 december 1918 avgivna betänkande
upptogs ånyo till diskussion frågan om utsyningstvångets upphävande beträffande
de under lappmarkslagen lydande skogar, som voro belägna nedom
Västerbottens län. Kommittén uppgav i detta hänseende, att det särskilt
rörande skogarna i de inom Västernorrlands och Jämtlands län beläga skattehemman,
som avsåges i 1866 års förordning, inom kommittén bragts på tal,
att det vore olämpligt, såväl att de med sin sporadiska förekomst skulle stå
kvar under skogsstatens handhavande, sedan alla övriga enskilda skogar i
orten kommit under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, som ock att de i övrigt
skulle vara underkastade särskilda bestämmelser i fråga om vården och dispositionsrätten.
Då emellertid dessa bestämmelser härledde sig från villkor
och föreskrifter vid upplåtande av kronomark åt enskilde och sålunda
vore av annan än skogsvårdslags karaktär, hade kommittén ej ansett sig
befogad att ingå på frågan om någon ändring i bestämmelserna om berörda
skogar i de nyssnämnda hänseendena. Från den föreslagna lagens tillämpning
undantoges i överensstämmelse härmed i det av kommittén avgivna
förslaget till lag angående vård av enskildas skogar, förutom skogar inom
Västerbottens och Norrbottens län, jämväl sådana nedom Västerbottens län
belägna skogar, som lydde under lappmarkslagen.
Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, och dess ledamot
A. Sahlberg voro i förevarande avseende av skiljaktig mening och ansågo,
att utsyningstvånget borde upphävas beträffande nyss angivna skogar ned
-
Knugl. Maj:ts proposition Nr It 17. !)
om Västerbottens län samt dessa skogar föras under eu blivande allmän
skogsvårdslag.
Husberg framhöll i avgiven reservation till kommitténs betänkade efter
en ingående jämförelse mellan lappmarkslagen och den av kommittén föreslagna
skogsvårdslagens bestämmelser, att ifrågavarande skogar syntes med
fördel kunna ställas under sistnämnda lag. Eu dylik åtgärd skulle medföra
större enhetlighet i lagstiftningen ävensom den från skogsadministrativ synpunkt
beaktansvärda vinsten, att skogsstaten bleve befriad från befattning
med dessa skogar. Med den förpliktelse till positivt handlande, som den
nya lagstiftningen ålade skogsägaren, och den personliga medverkan till
vinnande av lagens mål, som den krävde av honom, skulle vidare följa fördelen
därav, att ägarens skogliga samvete bleve väckt, varjämte skogsvårdsstyrelsens
upplysande, rådgivande och handledande verksamhet borde stärka
ägarens intresse för skogens vård samt nödiga skogsvårdsåtgärder befrämjas
genom styrelsens ekonomiska bidrag.
Husberg bemötte i sin reservation jämväl den av kommittén uttalade uppfattningen,
att de angående ifrågavarande skogar gällande särskilda bestämmelser
skulle vara av annan än skogsvårdslags karaktär, och anförde i sådant
avseende:
»Den uppfattning, varåt kommittén sålunda givit uttryck och varav spår
även annorledes förekommit, är för mig främmande. Jag kan ej förstå,
att sättet för bestämmelsernas ursprungliga tillkomst skulle medföra, att de
skulle falla utom skogslagsstiftningens område. De avse just vad som är
all skogslagstiftnings mål — betryggande bestånd och skogens goda vård —
men, så vitt jag fattar, intet härutöver; deras hela rättsliga karaktär ligger
i och sammanfaller med denna deras uppgift. Menar man månne, att de
skulle vara uttryck för någon slags kontraktsenligt bestämt förhållande
mellan kronan och den enskilde! Men om så vore, skulle ju ändring i
detta förhållande svårligen kunna ske annorledes än i ömsesidigt samförstånd
mellan parterna. Man måtte lia varit bestämd av något slags dylik
uppfattning, då man, såsom någon gång hänt, uttalat den förmodan, att
lappmarksreglerade skogshemman rätteligen icke skulle kunna t. ex. befrias
från utsyningstvånget, med mindre de gåve något vederlag genom skogsodlingsarbeten
eller annat dylikt, efter vad därom kunde mellan parterna
närmare överenskommas. Men lika litet som jag kan medgiva tillvaron
av ett kontraktsförhållande, lika litet förstår jag, att det här kan bliva tal
om vederlag i någon annan bemärkelse än det vederlag, som från skogsvårdssynpunkt
kan anses ligga däri, att de, fritagna från en lag, bliva underkastade
en annan, som kanske är strängare eller i allt fall bättre motsvarar
de syftemål, dem skogslagstiftningen över huvud vill vinna.»
Sahlberg anförde i särskilt yttrande till kommitténs betänkande såsom
motiv för sin skiljaktighet i förevarande avseende, bland annat:
»Det bleve obestridligen till den enskildes såväl som det allmännas gagn,
om dess skogar, som numera icke kunde sägas vara föremål för någon egentlig
skogsskötsel, komme under friare disposition och det intensivare bruk,
som syntes nödvändigt just för deras framtida bestånd, med åtföljande skyldigheter
och ansvar. Betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
1923 års
förslag till
skogsvårdslag.
skattehemman syntes icke heller lägga hinder i vägen för att så skedde.
Något det allmännas meddelägareskap förelåge ej. Inskränkningen i dispositionsrätten
vid tidpunkten ifråga syftade allenast till att förhindra skövling.
Häremot torde tillräckligt skydd vara och än mer bliva till finnandes
såväl i tidens uppfattning om värdet att äga skogstillgång som i redan
gällande och nu föreslagen lag angående vård av enskildes skogar.»
Det förslag till ny skogsvårdslag, som Kungl. Maj:t i proposition nr 104
föreläde 1923 års riksdag, anslöt sig i förevarande avseende till kommittémajoritetens
förslag. I motiveringen till berörda proposition framhöll departementschefen,
att beträffande nu ifrågavarande skogar torde råda särskilda
förhållanden, vilka borde göras till föremål för undersökning, innan
ny lagstiftning för dem kunde införas.
I sitt över berörda proposition avgivna utlåtande nr 1 föreslog särskilda
utskottet vid 1923 års riksdag ej någon ändring i propositionen i denna del.
Utskottet uttalade emellertid såsom önskvärt, att en undersökning komme
till stånd rörande överförande från lappmarkslagen till den nya skogsvårdslagen
av de under den förra lagen lydande skogar, som låge spridda inom
Västernorrlands och Jämtlands län samt inom Västerbottens och Norrbottens
läns kustland. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att det givetvis i och
för sig vore ägnat att medföra olägenheter i olika avseenden, att fastigheter
med särskilda skogslagsbestämmelser funnes inspridda här och var inom ett
område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser tillämpades.
Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen och åberopades i
den skrivelse nr 278, däri riksdagen anmälde sitt beslut om den nya skogsvårdslagens
antagande.
Med anledning av det av riksdagen sålunda gjorda uttalandet om utsyningstvångets
avlyftande beträffande skogar i Västernorrlands och Jämtlands
län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland infordrade Kungl.
Maj:t yttranden från, bland andra, länsstyrelserna och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i nämnda län, skogs vårdsstyrelserna i Västernorrlands
och Jämtlands län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, domänstyrelsen
och kammarkollegium. Ifrågakomna remiss avsåg emellertid jämväl
frågan, huruvida den s. k. dimensionslagen, som då var gällande i
Norrbottens och Västerbottens kustland, skulle ersättas med 1923 års skogsvårdslag,
och lades vid remissens besvarande huvudvikten å denna fråga.
I de avgivna yttrandena tillstyrkte länsstyrelsen, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län, att de
inom länet belägna skogar, som lydde under lappmarkslagen, överfördes
från denna lag till skogsvårdslagen. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västerbottens län intog en liknande ståndpunkt beträffande ifrågavarande
skogar i kustlandet. Samtliga övriga omförmälda ortsmyndigheter
liksom domänstyrelsen avstyrkte lappmarkslagens upphävande beträffande
nämnda skogar eller hemställde, att spörsmålet härom måtte få vila tillsvidare
eller till dess en revision av lagen komme till stånd.
Kungl. Mujrts ''proposition Nr 197. 11
Kammarkollegium, som allenast hade att yttra sig därom, huruvida lappmarkslagens
bestämmelser, i vad dessa avsåge berörda skogar i Västernorrlands
och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland,
kunde anses vara av annan natur än skogsvårdslag samt huruvida av sådan
grund hinder kunde anses möta mot skogsvårdslagens utsträckande att gälla
för samma skogar, anförde — efter redogörelse för tillkomsten av 1866 års
lagstiftning i ämnet — i detta hänseende:
»De av lappmarkslagen berörda kronohemman och krononybyggen under åborätt
intoge givetvis en särställning. Så länge kronan icke genom skatteköp
eller omföring efter fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt
sig äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman och lägenheter,
torde betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna icke vara
begränsad till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen
ligga i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl
principiell som reell fiskalisk innebörd. — Häremot syntes icke kunna invändas,
att kronan, så länge åboförhållandet bestode, ej själv, för egen räkning,
uttoge något av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens
förverkande utan jämväl vid åboledighet, som på annan grund inträffade,
kunde kronan tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten
till här ifrågavarande slag av fastigheter. Det förefölle kollegium,
som om redan de ifrågavarande hemmanens karaktär av kronans egendom
borde utesluta tanken på ett övergivande av de grunder för skogshushållningen,
som eljest, såvitt kollegium hade sig bekant, undantagslöst upprätthölles
beträffande dylik egendom. — Vad härefter vidkomme övriga här
förevarande kategorier av skogar eller sådana, som numera — vare sig efter
försäljning med förbehåll om inskränkt förfoganderätt till skogen eller efter
skatteomföring med samma förbehåll — kommit i enskildas ägo, torde av
den av kollegium lämnade redogörelsen för tillkomsten av 1866 års lagstiftning
i ämnet utan vidare framgå, att de i lappmarkslagen upptagna,
från nyss nämnda lagstiftning härrörande bestämmelserna om utsyningstvång
å dylika skogar ursprungligen ägt och följaktligen alltjämt måste
anses äga naturen av rena skogs vårdsföreskrifter. Väl hade dessa föreskrifter
med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som vid tiden för deras
första utfärdande omfattades av statsmakterna, ansetts kunna bringas till
tillämpning allenast genom förbehåll vid fastigheternas överlåtande å enskilda,
men torde denna omständighet icke, då varje fiskaliskt syfte varit
för de nämnda förbehållen främmande, kunna betaga bestämmelserna ifråga
deras rena skogsvårdskaraktär. Kollegium ansåge sig följaktligen kunna i
allt väsentligt biträda de uttalanden rörande dessa bestämmelsers natur,
som gjorts av skogslagstiftningskommitténs ordförande landshövdingen Husberg
i dennes till kommitténs betänkande avgivna reservation. Kollegium
ville härtill endast foga den ytterligare erinran att, därest ifrågavarande
bestämmelser varit eller vore av annan natur än skogsvårdslag, de med
stöd av dessa vid fastigheternas överlåtande från kronan gjorda förbehållen
icke torde kunnat eller kunna utan inteckning bevara sin giltighet gent
emot tredje man. — Med den sålunda angivna uppfattningen av den ifrågavarande
särlagstiftningens innebörd för nu nämnda i enskild ägo varande
skogars vidkommande syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare
följa, att den särskilda grund, varå dessa skogsvårdsbestämmelser — genom
sitt sammanhang med villkoren för skogarnas förvärvande från kronan —
vilade, skulle vara för den nu föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös.
Kannnar
kollcgium.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
Proposition
nr 95 till
1924 års
rilisdag.
Skogslagstiftningens möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse
av de enskilda skogarnas bestånd ingripa i den enskilda skogsägarens
förfoganderätt torde, oaktat den förskjutning i rättsuppfattningen, som härutinnan
ägt rum sedan mitten av förra århundradet, alltjämt anses vara i
viss grad begränsad. Ansåges för den skull lappmarkslagen innefatta ett
skogsvårdssystem av effektivare slag än 1923 års skogsvårdslag - en fråga
varom kollegium icke torde hava att yttra sig — syntes all anledning föreligga
att beträffande nämnda skogar upprätthålla en särlagstiftning, som
kunde anses, å ena sidan, icke kränka någons enskilda rätt men, å andra
sidan, på ett verksammare sätt tillgodose den allmänna skogsvårdssynpunkten.
»
Vid anmälan den 25 januari 1924 för Kungl. Maj:t av frågan om berörda
skogars överförande från lappmarkslagen till skogsvårdslagen avstyrkte dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet vidtagande av åtgärd i detta
syfte. Beträffande de under lappmarkslagen lydande kronohemman och
krononybyggen under åborätt, som avsåges med 1923 års riksdags förenämnda
uttalande, åberopade departementschefen härvid de av
legium i dess utlåtande anförda skäl. Vidkommande åter de i riksdagens
uttalande avsedda skattehemman och överloppsmarker anförde departementschefen,
bland annat:
I fråga om dessa fastigheter syntes skäl föreligga för den av kammarkollegium
hävdade uppfattningen, att de bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt
till skogen å samma fastigheter, som meddelats genom förordningen
den 29 juni 1866 och skrivelsen till kammarkollegium av samma dag, vilka
bestämmelser sedermera med vissa ändringar och tillägg upptagits i lappmarkslagen,
allenast vore att betrakta som skogsvårdsföreskrifter. Spörsmålet
om dessa fastigheters överförande från lappmarkslagen till skogsvårdslagen
torde därför i främsta rummet böra bedömas med hänsyn därtill,
vilkendera lagen kunde anses bäst ägnad att främja rationell skogsvård å
fastigheterna. Vad härutinnan i ärendet förekommit syntes otvetydigt giva
vid handen, att lappmarkslagen i detta avseende borde givas ett bestämt
företräde framför skogsvårdslagen, beroende därpå, att lappmarkslagen garanterade
skogens bibehållande vid en viss beräknad avkastning och sålunda
vilade på en högre skoglig princip än skogsvårdslagen. På grund härav
och då med hänsyn till det sätt, varpå ifrågavarande utsyningstvång vunnit
tillämpning å dessa fastigheter, sagda tvång ej kunde anses i någon mån
ingripa i de enskilda fastighetsägarnas rätt utan fastmera ett upphävande
av tvånget skulle för dem medföra en oförtjänt värdestegring av fastigheterna,
syntes det ofrånkomligt, att ur skogliga synpunkter starka skäl
förelåge för bibehållande av lappmarkslagen beträffande dessa fastigheter.
Härför talade även den omständigheten, att ett upphävande av utsyningstvånget
otvivelaktigt skulle medföra en snabb exploatering av det i dessa
skogar sparade virkeskapitalet, vilket, på sätt i flera yttranden med skärpa
framhållits, dels ur nationalekonomisk synpunkt måste anses olämpligt, dels
ock mångenstädes skulle hava till följd en ur social synpunkt betänklig försämring
i ortsbefolkningens existensmöjligheter. Därjämte vore att märka,
att en dylik åtgärd ej torde bliva utan återverkningar med avseende å det
å lappmarkerna gällande utsyningstvång, vars bibehållande dock, enligt vad
i ärendet allmänt vitsordats, måste anses högst nödigt och nyttigt. — Ett
överförande av ifrågavarande skattehemman och överloppsmarker till skogs
-
Kungl. Maj:tu proposition Nr W7. 13
vårdslagen torde emellertid å andra sidan medföra även vissa fördelar.
Dessa torde väsentligen bestå i åstadkommandet av eu förenklad administration
för utövandet av tillsyn ä enskilda skogar i dessa trakter och i samband
därmed besparing i statens utgifter för detta ändamål. Vad anginge
berörda besparing, mötte det givetvis svårighet att exakt beräkna det belopp,
vartill statens utgifter för lappmarkslagens handhavande beträffande
ifrågavarande skogar för det dåvarande uppginge. Såsom grunder för eu
approximativ beräkning av detta belopp syntes emellertid kunna läggas
storleken av de anslag, som för budgetåret 1923/1924 anvisats såsom ersättning
till domänfonden för lappmarkslagens handhavande i fråga om skogar
i lappmarkerna samt Särna och i(lrc socknar, samt förhållandet mellan sistnämnda
och nu ifrågavarande skogars arealer, beräknade för produktiv
skogsmark. Då nyssnämnda anslag sammanlagt uppginge till 570,000 kronor
samt berörda arealer enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1921
utgjorde 1,402,150 respektive 206,258 hektar, motsvarande ungefär förhållandet
7:1, skulle alltså domänfondens kostnader för nu ifrågavarande
skogar kunna beräknas till cirka 80,000 kronor per år. I detta sammanhang
torde emellertid böra erinras, dels att ifrågarande skogar ej sällan
vore belägna i omedelbar närhet av kronoparkerna samt i följd härav jämförelsevis
lätta för skogsstatens personal att övervaka, dels ock att även
skogsvårdslagens tillämpning å dessa skogar torde kräva ej oväsentliga bidrag
från statens sida. I följd härav torde den besparing för staten, som
ett överförande av ifrågavarande skogar till denna lag skulle medföra, i
varje fall ej bliva synnerligen betydande. Härtill komme, att värdet av den
förenkling i administrationen, som ett dylikt överförande skulle föranleda,
i viss mån förringades därigenom, att förenämnda i kustlanden belägna
kronohemman och krononybyggen under åborätt i varje fall borde kvarstå
under lappmarkslagen och sålunda under skogsstatens tillsyn. Av vad sålunda
anförts torde framgå, att de fördelar, som skulle vinnas genom ifrågavarande
skattehemmans och överloppsmarkers hänläggande under skogsvårdslagen,
ej vore av den betydelse, att de kunde anses uppväga de förluster
för viktiga allmänna intressen, som berörda åtgärd skulle medföra.
Den av departementschefen sålunda intagna ståndpunkt gillades av Kungl.
Maj:t, som i proposition nr 95 föreläde den i ärendet förebragta utredningen
1924 års riksdag.
I sitt med anledning av denna proposition avgivna utlåtande nr 30 uttalade
jordbruksutskottet, att även utskottet funne den förebragta utredningen
i fråga om samtliga här avsedda skogar klarlägga, att vissa skäl
talade mot att då överföra dem till skogsvårdslagen. För det dåvarande
syntes alltså ej förutsättningar föreligga för åtgärder i denna riktning. Vad
utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen.
I samband med ett den 10 april 1925 avgivet yttrande rörande vissa av
domänstyrelsen föreslagna ändringar i lappmarkslagen upptogo domänfullmäktige
till behandling frågan, huruvida lappmarkslagen borde bibehållas
för hela sitt nuvarande giltighetsområde, samt framställde förslag om, att
sådana under lappmarkslagen lydande mer godartade skogsmarker i bättre
geografiskt läge, som funnes insprängda i eller som i föryngringshänseende
vore likvärdiga med de områden, där skogsvårdslagens allmänna bestäm
-
Domänfidlmäktiges
yttrande den
10 april 1925.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
melser tillämpades, skulle undantagas från utsyningstvång samt inordnas
under skogsvårdslagen. Under lappmarkslagen lydande svårföryngrade skogar
samt skogar, som vore av skyddsskogs karaktär, skulle däremot enligt domänfullmäktiges
förslag kvarstå under lagen.
Domänfullmäktige anförde till utveckling av berörda förslag bland annat:
De godartade markerna borde behandlas på samma sätt som angränsande
hemman i andra län, vilka endast underkastades 1923 års lag. Utsyningstvånget
bleve här en kostnad för staten och en börda för markägaren. Dessa
marker borde sålunda vid den tidpunkt, då så ansåges lämpligt, läggas under
vederbörande skogsvårdsstyrelse efter prövning av det eventuella värdet av
statens servitut och den avlösning, som kunde bestämmas. Då dessa marker
i regel vore välbelägna, funnes här tillgång till den arbetskraft, som vore nödvändig
för utförandet av skogsvårdsarbetena. En förutsättning för tilllämpandet
av ett friare skogsbrukssätt vore uppenbarligen, att dugligt skogsfrö
från trakten kunde påräknas i tillräcklig mängd. De skogar, som borde
hänföras till denna kategori, vore de hemman med inskränkt dispositionsrätt
till skogen, som funnes insprängda i eller som i föryngringshänseende
ansåges likvärdiga med de områden, där 1923 års allmänna skogslag tilllämpades.
I ett med anledning av domänfullmäktiges berörda förslag den 30 april
1925 avgivet yttrande avstyrkte domänstyrelsen förslaget samt framhöll, att
ett avskiljande inom lappmarkerna av de mera godartade skogsmarkerna,
på sätt domänfullmäktige ifrågasatt, icke läte sig göra, enär dels i gällande
skogslagar ej funnes angivna sådana grunder för en dylik åtgärd, som motsvarade
de krav på behörigt hänsynstagande till de biologiska förutsättningarna
härför, som ovillkorligen måste uppställas, dels ock, om dylika
lagbestämmelser funnes, åtgärden komme att stöta på allt för stora praktiska
svårigheter såväl vid själva avskiljandet som ock vid tillämpningen
av olika skogslagar inom de särskilda områdena.
I de yttranden, som med anledning av de ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen
infordrats från vederbörande ortsmyndigheter efter det domänfullmäktiges
ifrågavarande förslag blivit framlagt, uttalade sig länsstyrelserna
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västernorr lands och
Jämtlands län för lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen, såvitt
dessa län anginge, varemot övriga hörda ortsmyndigheter — med undantag
av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, som ej intog någon bestämd ståndpunkt
i saken — avstyrkte, att man, åtminstone för det dåvarande, innan
man ännu sett verkningarna av den då nyligen i Västerbottens och Norrbottens
läns kustland införda allmänna skogsvårdslagen, upphävde lappmarkslagen
beträffande någon del av de under densamma lydande skogar.
Norrlands Skogsvårdsförbund, som erhållit tillfälle att yttra sig i frågan, tillstyrkte,
att en förutsättningslös utredning verkställdes därom, huruvida vissa
delar av lappmarkslagens tillämpningsområde kunde utan olägenheter av skogsbiologisk,
social eller administrativ art flyttas in under 1923 års skogsvårdslag.
Sveriges Skogsägareförbund som jämväl avgivit yttrande framhöll:
»Det torde få anses ostridigt, att beträffande sådana under lappmarkslagen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
15
lydande skogar, vilka låge inom Jämtlands och Västernorrlands län samt
Västerbottens läns kustland, de biologiska förhållandena ej lade minsta hinder
i vägen för utsyningstvångets avlyftande och skogarnas läggande under
1923 års lag. Domänstyrelsen torde ej heller med sina uttalanden i skrivelsen
den 30 april 1925 hava avsett dessa hemman under lappmarkslagen.
Desamma torde nu samtliga böra inläggas under 1923 års skogsvårdslags
tillämpningsområde. Vad de inom Norrbottens läns kustland belägna skogarna
beträffade torde ett betydande antal av dessa lämpligen kunna överflyttas
till allmänna skogsvårdslagen. Förbundet ansåge, att en utredning
härom snarast borde komma till stånd.»
Domänstyrelsen avgav nytt utlåtande den 22 oktober 1925 och vidhöll
därvid, att lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt nuvarande giltighetsområde.
Vid avgivandet av detta utlåtande voro domänfullmäktige av
skiljaktig mening och vidhöllo vad de i sitt särskilda yttrande den 10 april
1925 anfört samt underströko särskilt, att åtgärder snarast borde vidtagas,
för att statsverkets omkostnader för utsyningarna enligt lappmarkslagen
skulle kunna avsevärt minskas eller möjligen bortfalla.
Sedan med ledning av avgivna yttranden frågan om ändring i olika hänseenden
av lappmarkslagen varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet,
anmäldes ärendet den 5 februari 1926 för Kungl. Maj:t. Därvid
avstyrkte dåvarande chefen för jordbruksdepartementet vidtagandet av
åtgärd för inskränkning i lappmarkslagens giltighetsområde. Beträffande
de under lappmarkslagen lydande allmänna skogar framhöll departementschefen,
att det torde vara uppenbart, att dessa borde kvarstå under utsyningstvång.
Vad angick de enskilda skogar, vilka avsågos i de framställda
yrkandena rörande inskränkning av lappmarklagens giltighetsområde, voro
dessa, enligt vad departementschefen påpekade, av två slag nämligen dels
sådana skogar, som voro belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre
socknar, vilka skogar lågo insprängda bland skogar under 1923 års lag, och
dels sådana inom berörda områden befintliga skogar, som i föryngringsavseende
voro likställda med skogar, för vilka skogsvårdslagens allmänna bestämmelser
ägde tillämpning. Frågan, huruvida lappmarkslagen borde bibehållas
för berörda enskilda skogar eller beträffande dem ersättas med
skogsvårdslagen, torde i första rummet böra bedömas med hänsyn därtill,
vilkendera lagen kunde anses bäst ägnad att garantera skogskapitalets vidmakthållande
och rationella vård. Departementschefen fann det vara obestridligt,
att lappmarkslagen i berörda avseende borde givas företräde framför
skogsvårdslagen. Enligt departementschefens mening skulle icke heller
en inskränkning i lappmarkslagens giltighetsområde, på sätt blivit påyrkat,
medföra administrativa och ekonomiska lättnader av någon mer avsevärd
betydelse.
Den av departementschefen sålunda intagna ståndpunkten gillades av
Kungl. Maj:t, som i proposition nr 43 föreläde ärendet 1927 års riksdag.
I det utlåtande nr 63, som jordbruksutskottet avgav över berörda proposition,
hemställde utskottet om avslag å det i propositionen framlagda lag
-
Proposition
nr 43 till
1927 åis riksdag.
16
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 197.
förslaget samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels
om skyndsamt framläggande av förslag rörande överförande till den allmänna
skogsvårdslagen av sådana utom lappmarkerna belägna, under lappmarkslagen
nu lydande enskilda skogar, beträffande vilka ur skogsbiologisk synpunkt
hinder härför icke mötte, dels ock om verkställande av utredning och
framläggande snarast möjligt av förslag till ny skogsvårdslag för inom lappmarkerna
belägna enskilda skogar, under beaktande å ena sidan att i möjligaste
män de principer följdes, varpå den allmänna skogsvårdslagen vore
byggd, samt å andra sidan att tillbörlig hänsyn toges till i dessa trakter
föreliggande svårigheter till föryngring, ävensom till önskvärdheten att av
sociala och nationalekonomiska skäl fördela avverkningen av den avverkningsmogna
skogen på längre tid. Utskottet anförde därvid bland annat:
»Utskottet utginge från den principiella uppfattningen, att en särlagstiftning
av ifrågavarande art icke borde till sin reella innebörd göras strängare
eller till giltighetsområdet vidare än som för tillgodoseende av det därmed
avsedda syftet kunde anses vara nödvändigt. Utskottet finge till en början
erinra att, då riksdagen år 1923 behandlade den allmänna skogsvårdslagen,
riksdagen uttalade sig för den uppfattningen, att vissa utanför lappmarkerna
belägna skogar under lappmarkslagen borde överföras från lappmarkslagen
till den allmänna skogsvårdslagen. Därvid underströks särskilt den synpunkten,
att det givetvis i och för sig vore ägnat att medföra olägenheter
i olika avseenden, att fastigheter med särskilda skogslagsbestämmelser funnes
inspridda här och var inom ett område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser
tillämpades. De skäl, som tidigare anförts för en inskränkning
i förevarande lagstiftnings giltighetsområde, syntes utskottet under de senaste
åren hava vunnit i styrka, närmast på grund av det ökade skogliga intresse
från de enskilda skogsägarnas sida, som på ett glädjande sätt kommit till
synes vid tillämpningen av den nya skogsvårdslagen. Den uppfattningen
torde därför hava blivit alltmera allmän, att den princip om »frihet under
ansvar», varpå skogsvårdslagen psykologiskt vore byggd, befunnits vara av
stort värde i skogsvårdshänseende. Även i övrigt torde erfarenheten ha visat,
att denna lag i allmänhet väl uppfyllde de förhoppningar, som ställts på
densamma. Icke minst torde det hava visat sig, att lagens restriktiva bestämmelser
ifråga om avverkning i svårföryngrad skog m. m. — kunnat
på ett verksamt sätt tillämpas. Vid sådant förhållande måste de olägenheter,
som vore förbundna med den alltigenom på tvång byggda lappmarkslagen,
komma att framstå i skärpt dager särskilt vad anginge därunder
lydande utom lappmarkerna belägna skogar. Det torde icke heller kunna
förnekas, att åtskilliga av de anmärkningar, som från rent skogliga och
ekonomiska synpunkter riktats mot den nuvarande lappmarkslagen, ägde
reellt fog. — Vid övervägande av de skäl, som anförts för och emot en
inskränkning av lappmarkslagens giltighetsområde, hade alltså utskottet
ansett sig i princip böra ansluta sig till den ståndpunkten, att en sådan
inskränkning borde äga rum, där hinder från skogsbiologisk synpunkt icke
mötte. Utskottet finge erinra, att någon närmare undersökning — såsom
av 1923 års riksdag ifrågasatts vilka skogar under lappmarkslagen som
vore att hänföra till den ena eller andra kategorien icke kommit till stånd
med hänsyn till Kungl. Maj:ts principiella ståndpunkt till den omhandlade
frågan. Det torde emellertid få anses såsom ostridigt, att de i Norrlands
kustland och i Jämtlands län belägna skogarna, vilka låge spridda bland
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
17
skogar under skogsvårdslagen, vore av dylik beskaffenhet. — Möjligen kunde
i detta avseende en viss tvekan råda i fråga om de nordligaste delarna av
kustlandet, vilket även torde gälla de inom Särna och Idre socknar av
Kopparbergs län belägna skogarna. Beträffande från vissa håll uttalade
farhågor för att befolkningen i nu ifrågavarande trakter skulle komma att
missbruka den i allmänna skogsvårdslagen medgivna fria avverkningsrätten
torde det vara tillräckligt erinra om de bestämmelser, som denna lag innehölle
till förhindrande av dylikt missbruk, och med avseende å förmågan
att rätt tillämpa lagens bestämmelser torde goda skäl finnas för antagandet,
att denna befolkning ägde lika stora förutsättningar som den i de under
lagen nu lydande delarna av Norrland. Utskottet ansåge, att efter verkställd
erforderlig utredning förslag borde föreläggas riksdagen om överförande
till skogsvårdslagen av berörda under lappmarkslagen lydande skogar eventuellt
med den begränsning, som kunde påkallas med hänsyn till antydda
tveksamhet i fråga om vissa av dessa skogar.»
Utskottets hemställan om avslag å Kungl. Maj:ts förslag bifölls av båda
kamrarna. Utskottets hemställan i övrigt bifölls av första men avslogs av
andra kammaren med 94 röster mot 82, som avgåvos för bifall till samma
hemställan. Denna föranledde sålunda ej någon riksdagens åtgärd.
1927 års skogssakkunniga för Lappmarken] hava i sitt avgivna betänkande Skogshemställt
om sådan lagändring, att de utanför lappmarkerna samt Särna sakkunrll9aoch
Idre socknar belägna enskilda skogar, som lyda under lappmarkslagen,
skola bliva underkastade samma lagbestämmelser i skogsvårdshänseende
som kringliggande enskilda'' skogar samt sålunda underkastade 1923 års
skogsvårdslags bestämmelser. Sakkunniga hava som motiv för sin hemställan
anfört:
»Det torde vara uppenbart, att avsevärda olägenheter måste uppkomma
av ett sådant förhållande, som nu råder, eller att den ena skogsmarken är
underkastad en skogslag och angränsande skogsmark en annan. Detta måste
i desto högre grad bliva förhållandet, som i ena fallet en myndighet utövar
den nödiga kontrollen, medan i andra fallet en annan myndighet fullgör
detta värv. Från praktiska och ekonomiska samt administrativa synpunkter
måste det ovillkorligen bliva en vinst av icke ringa värde, om
enhetliga lagbestämmelser härvidlag genomföras. Några invändningar häremot
torde ej heller kunna göras vare sig från biologiska eller klimatologiska
synpunkter, ty man lärer utan tvekan vara berättigad fastslå, att
skogarna å de s. k. ströhemmanen icke i dessa hänseenden förete någon
som helst skillnad mot kringliggande under skogsvårdslagen lydande skogar,
utan att den omständigheten, att de äro underkastade annan skogslag, har
en uteslutande historisk grund. Visserligen har jordbruksutskottet vid 1927
års riksdag ifrågasatt, att beträffande de nordligaste delarna av Norrbottens
kustland hinder av skogsbiologisk art möjligtvis skulle kunna förefinnas
för ett överflyttande av skog från lappmarkslagens till skogsvårdslagens
giltighetsområde, men sakkunniga, som haft sin uppmärksamhet särskilt
riktad på dessa förhållanden, hava vid företagna undersökningar blivit fullt
förvissade om, att skäl icke föreligger att från skogslagstiftningssynpunkt
behandla dessa längst norrut belägna ströhemmansskogar annorlunda än
skogarna å ströhemmanen i övrigt.
Ett ytterligare skäl, som starkt talar för att med avseende å ströhemBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 165 häft. fNr 197.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
manen genomföra enhetliga lagbestämmelser, är, att det för befolkningen,
som ju i allmänhet saknar kännedom om de historiska förutsättningarna,
måste framstå som eu orättvisa, att den ena hemmansägaren skall kunna
disponera sin skog på ett annat och kanske friare sätt än grannen, utan
att någon olikhet i mark och skog giver anledning härtill. Det har heller
icke saknats uttryck för en sådan uppfattning från befolkningens sida. Denna
känsla av orättvisa måste för övrigt uppenbarligen särskilt lätt framkallas,
när det icke är större sammanhängande områden utan, såsom fallet är med
dessa ströhemman, i huvudsak endast spridda skogar, som äro underkastade
särskilda lagbestämmelser.
Vid flera tidigare tillfällen, då det varit ifrågasatt att fritaga skogar från
lappmarkslagens föreskrifter, har gjorts gällande, att de särskilda bestämmelser,
varigenom skogarna underkastats denna lags inskränkningar, tillkommit
i samband med kronans upplåtelse av skogarna åt enskilda, samt
att dessa bestämmelser därför skulle hava annan än skogsvårdslags karaktär.
Från en sådan uppfattning rörande sagda bestämmelsers natur skulle
man törhända kunna hämta ett skäl, som talar emot, att enhetliga lagbestämmelser,
på sätt de sakkunniga velat föreslå, oförbehållsamt införas.
De sakkunniga anse sig därför här böra uttala, att de för sin del icke
kunna godtaga en dylik uppfattning, utan att enligt deras mening man
icke kan tillägga omnämnda bestämmelser annan innebörd än att de äro
av uteslutande skogsvårdslags natur. Bestämmelserna hava aldrig avsett
annat än ett betryggande av skogens bestånd och goda vård. Visserligen
är sant, att vid deras tillkomst man icke ansett dem kunna tillämpas med
avseende å andra skogar än sådana, över vilka kronan fortfarande kunde
anses hava dispositionsrätt; men denna försiktighet från statsmakternas sida
finner sin förklaring i de lagstiftningsgrundsatser, som vid den tidpunkten
omfattades av statsmakterna. Under alla omständigheter torde man —
även med en annan uppfattning i denna fråga — icke enligt de sakkunnigas
mening med fog kunna låta nämnda förhållande utgöra ett hinder
för genomförande av enhetliga lagbestämmelser, då i övrigt starka skäl tala
härför.
Sakkunniga hava begränsat sitt förslag till att avse allenast enskilda
skogar. Det har nämligen synts de sakkunniga uppenbart, att med avseende
å de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen gäller, d. v. s. skogar å
vissa under åborätt upplåtna kronohemman och krononybyggen, icke i detta
sammanhang någon ändring bör äga rum.
Då de sakkunniga med sitt förslag gått in för en utvidgning av giltighetsområdet
för 1923 års skogsvårdslag, stödja de sig på den betryggande
erfarenhet, som numera föreligger om nämnda lags verkningar. Det måste
nämligen anses till fullo ådagalagt, att skogsvårdslagen utrustat den övervakande
myndigheten, skogsvårdsstyrelsen, med tillfredsställande maktmedel
att förhindra skogsskövling och att framtvinga de skogsvårdande åtgärder,
som kunna erfordras för betryggande av skogarnas reproduktion efter företagna
avverkningar. Men framför allt kan man ej bortse ifrån betydelsen
av den i lagens anda framarbetade frivilliga samverkan mellan skogsvårdsstyrelse
och skogsägare och det i samband därmed hos befolkningen framkallade
ökade intresset för skogarnas vård. Detta skogliga intresse yttrar
sig dels däri, att skogsägarna i allt större utsträckning begära skogsvårdsstyrelsernas
råd och biträde vid utstämpling för avverkning i såväl äldre
som yngre skog, och dels däri, att arbeten för produktionens höjande, såsom
genom dikning av försumpade marker, beståndsvårdande röjningar m. m.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
19
nått en betydande omfattning. I detta frivilliga förtroendefulla samarbete
mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna har man enligt sakkunnigas
mening att finna den säkraste grunden för ett ökat skogsvårdsintresse och
därmed förbättrad skogsvård å de enskilda skogarna. Visserligen har man
tidigare icke ansett sig böra gå med på ett överflyttande av nu ifrågavarande
skogar från lappmarkslagens giltighetsområde till 1923 års skogsvårdslag,
men orsaken härtill är huvudsakligen att finna i den omständigheten,
att man då ännu icke haft tillräcklig erfarenhet rörande sistnämnda
lags verkningar inom de nordligaste länen.
Enligt de sakkunnigas mening torde man ej heller behöva befara, att
skogarnas överflyttande till skogsvårdslagen skall komma att medföra några
ödesdigra verkningar för skogskapitalets bestånd. Erfarenheten från de i
samma landsdelar belägna skogar, som hittills lytt under denna lag, har
icke givit anledning till dylika farhågor. Visserligen kan man förvänta,
att från nu ifrågavarande hemman, vilka i regel hava riklig tillgång på
äldre skog, väsentligt ökade avverkningar komma att företagas under en
tidsperiod framåt, men man torde ej behöva befara, att dessa ökade avverkningar
skola hava märkbart inflytande på virkesmarknaden. Emot en dylik
farhåga torde vara tillräckligt att peka på, att de skogsområden, varom nu
är fråga, hava relativt så ringa omfattning, att den ökning i virkestillgången,
som därifrån kan framkomma, ej gärna kan utöva någon inverkan
på marknadspriset.»
Sakkunniga hava tillika föreslagit vissa övergångsbestämmelser, vilka
skulle träda i kraft vid lappmarkslagens avlösande av skogsvårdslagen,
samt i detta samband framhållit, att man för det ifrågasatta utbytet av
skogslag borde välja en tidpunkt, då ett visst stillestånd i arbetet i skogarna
förelåge, t. ex. den 1 maj.
Över sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelserna, landstingens
förvaltningsutskott, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och
skogsvårdsstyrelserna inom Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län, domänstyrelsen, kammarkollegium,
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands
skogsvårdsförbund samt Sveriges skogsägareförbund.
Av myndigheterna inom Kopparbergs län har länsstyrelsen hemställt, att
de under lappmarkslagen hörande skogarna inom Särna och Idre socknar
jämväl måtte undantagas från lappmarkslagens giltighetsområde, men i
övrigt icke haft något att erinra mot förslaget. Övriga myndigheter i länet
hava icke gjort några erinringar mot sakkunnigas förslag.
Samtliga myndigheter inom Jämtlands län hava lämnat förslaget utan
erinran.
Inom Västerbottens län hava länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och skogsvårdsstyrelsen tillstyrkt förslaget. Hushållningssällskapets
förvaltningsutskott har därvid anfört:
»Förhållandena inom de berörda områdena äro sådana, att man, oberoende
av den uppfattning man kan hysa om lappmarkslagen inom sitt egentliga
giltighetsområde, måste finna det fördelaktigast ur såväl enskild som allmän
synpunkt om en och samma skogslag blir gällande inom ett och samma
Yttranden.
Kopparbergs
län.
Jämtlands
län.
Västerbottens
län.
Norrbottens
län.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
område. De biologiska förhållandena kunna icke åberopas som lappmarkslagens
stöd vad rör nu berörda områden, och då dessa områden även äro
relativt små, kunna de sociala eller ekonomiska följderna av lappmarkslagens
föreslagna begränsning näppeligen bliva nämnvärda, om ens några.
De fördelar ur administrativ och rättslig synpunkt, som vinnas, äro däremot
påtagliga. Tidpunkten för lappmarkslagens begränsning synes också
förvaltningsutskottet lämplig.»
Landstingets förvaltningsutskott har yttrat:
»Västerbottens läns landsting har i tidigare avgivna yttranden angående
den särskilda skogslagen för lappmarken som sin mening uttalat, att denna
lag bör bibehållas. Ehuru nu föreliggande sakkunnigeförslag endast avser
hemman i kustlandet — beträffande vilka helt visst praktiska skäl kunna
finnas att lägga dem under allmänna skogsvårdslagen — synes det förvaltningsutskottet,
att ett ställningstagande till sakkunnigeförslaget kan komma
att bli av betydelse principiellt för den särskilda skogslagen i dess helhet.
Förvaltningsutskottet, som icke är berett att fatta ett principavgörande innan
resultatet av den pågående utredningen om den särskilda skogslagen i dess
hela omfattning blivit slutförd, vill för närvarande endast ifrågasätta, att
det nu föreliggande förslaget får bli vilande för att behandlas i sammanhang
med skogslagen för lappmarken.»
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har förutsatt,
att vissa inom Pajala och Junosuando socknar belägna områden, där på grund
av råhumus föryngringssvårigheter förefinnas, icke med nuvarande lagbestämmelser
skulle kunna förklaras såsom svårföryngrade. Med hänsyn härtill anser
förvaltningsutskottet, att samma områden böra bibehållas under lappmarkslagen,
men har eljest icke haft något att erinra mot sakkunnigas förslag. Utskottet anför:
Om man närmare studerar de av de sakkunniga upprättade tabellerna
över arealer och virkesförråd inom de olika socknarna, finner man, att, medan
impedimenten å hemmanen i de nordligaste socknarna Pajala, Junosuando
och Tärendö uppgå till sammanlagt 52 procent av totalarealen, motsvarande
siffra för övriga socknar i kustlandet utgör blott 34 procent. Dessa
impediment bestå nära nog helt och hållet av myrmarker. Det torde icke
kunna bestridas, att myrbildningen liksom uppkomsten av försumpade marker
har ett mycket intimt samband med nederbördens förhållande till avdunstningen
eller med andra ord med de klimatiska förhållandena. Även
de för förstnämnda socknar angivna låga kubikmassorna per ytenhet torde
hava sin grund i samma förhållande, enär avverkningarna i dessa trakter
ända till senaste åren på grund av oordnade flottledsförhållanden haft jämförelsevis
obetydlig omfattning och således icke kunnat inverka på beståndens
slutenhet. Härtill kommer, att hela Muonionalusta kapellförsamling
samt vissa delar av Junosuando och Pajala socknar ligga ovan marina
gränsen, vilken bildar en markerad skillnad även i skogligt avseende. Detta
område har en medeltemperatur under juni—september månader, som ligger
under 10.5° Celsius, vilket spelar en avgörande roll för tallens fröproduktion.
Goda fröår äro också ytterst sällsynta i dessa trakter. Visserligen
förekomma liknande förhållanden även inom andra delar av kustlandet, men
dels äro dessa av mindre omfattning, dels upptagas de huvudsakligen av
kronoparker och allmänningar. Då av sakkunnigeutlåtandet icke framgår
arten eller sättet för de undersökningar, varpå de grunda sitt uttalande om
tillståndet i skogarna i de nordligaste delarna av kustlandet, kan man ju
icke heller närmare bedöma desamma, men för var och en som sett sko
-
''21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
garna i Muonionalusta och vissa delar av Junosuando och Pajala är det
uppenbart, att de förete ett betydligt sämre utseende än inom övriga delar
av kustlandet. När förvaltningsutskottet tillstyrkte dimensionslagens ersättande
med skogsvårdslagen för de fria hemmanen även i dessa trakter,
skedde det med stor tvekan, men med hänsyn till att en stor del av hemmansskogarna
lydde under lappmarkslagen, ansåg det sig kunna gå med
därpå. Härvid bör emellertid bemärkas, att då hade man att välja på
skogsvårdslagen eller dimensionslagen, vilken senare icke erbjöd närmelsevis
samma effektiva skydd för skogen, som lappmarkslagen. Att härpå
grunda ett överförande av även övriga hemman till skogsvårdslagen synes
icke befogat, då det såsom redan visats, uppenbarligen råder väsentligt olika
förhållanden såväl i klimatiskt som biologiskt hänseende i dessa trakter i
förhållande till övriga delar av kustlandet. De sakkunniga hava tydligen
ansett, att, då det här är fråga om hemman, som ligga inom den nuvarande
skogsvårdslagens giltighetsområde, så är det självfallet, att de skola
lyda under denna lag, oberoende av om de ligga i omedelbar närhet till
kronohemman och nybyggen samt kronoparker och oberoende av alla andra
hänsyn och att lagen om svårföryngrade skogar torde erbjuda ett tillräckligt
effektivt skydd för skogarna i de nordligaste delarna av kustlandet. Av
denna anledning torde de hava ansett, att någon ingående utredning av de
spörsmål, som utskottet och departementschefen begärt, icke erfordras beträffande
skogarna i kustlandet. Emellertid gälla bestämmelserna om svårföryngrade
skogar endast ifråga om skogsmarks belägenhet »i havsbandet
eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge», således icke ifråga om
de här allmänt förekommande råhumusmarkerna, som dock upptaga stora
arealer. Ett oeftergivligt villkor för att dessa marker skola kunna behandlas
såsom svårföryngrade skogar är, att § 18 i 1923 års skogsvårdslag omarbetas
till den huvudsakliga ordalydelse, som den hade i det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget. Någon besparing för statsverket genom den föreslagna
åtgärden är utesluten, såvida icke motsvarande kostnader skola överflyttas
på skogsägarna, vilket dock är varken lämpligt eller rättvist, enär
ett överflyttande av ifrågavarande skogar under skogsvårdsstyrelsen kommer
att medföra väsentligt ökade utsyningskostnader för de hemmansägare,
vilka komma att anlita skogsvårdsstyrelsens personal som biträde vid utsyningarna,
vilket i regel torde bliva fallet. Verkställd utredning visar nämligen,
att de kostnader, som drabba skogsägarna för utsyning enligt skogsvårdslagen
uppgå till väsentligt högre belopp än för motsvarande arbete
enligt lappmarkslagen. Vid frågans behandling inför 1927 års riksdag uttalades
tämligen samstämmigt, att utgångspunkterna för omarbetande av
lappmarkslagstiftningen böra vara dels tillgodoseende av kravet på uthålligt
skogsbruk, dels vidtagande av åtgärder för återväxtens betryggande, men
att den övermogna och skadade skogen bör tillgodogöras snarast möjligt.
Givetvis hade det betydligt underlättat ett ställningstagande till förevarande
fråga, om dessa riktlinjer beaktats av de sakkunniga vid utarbetandet av
det föreliggande förslaget. Under nuvarande förhållanden är det ju icke
möjligt att företaga en jämförelse mellan skogsvårdslagen och den reviderade
lappmarkslagen, då något förslag till den senare eller utredning härom
icke föreligger. När detta förslag föreligger, skall det kanske visa sig
att det, förutom tillgodoseendet av det inom riksdagen allmänt uttalade kravet
på uthållig avkastning och förslag till åtgärder för återväxtens betryggande,
även innehåller bestämmelser, som möjliggöra ett hastigare tillgodogörande
av den överåriga skogen och i övrigt äro avsedda att främja en
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
god beståndsvård. Måhända skall det även möjliggöra för de skogsägare,
som äga därtill kompetent personal, att under vederbörlig kontroll själva
handhava vården av sina skogar. Kanske skall detta förslag vara ägnat
att tillgodose såväl skogens som skogsägarnas berättigade intressen bättre
än skogsvårdslagen, beträffande vilken redan nu från flera håll framställts
krav på revision i flera avseenden. Om emellertid den omständigheten, att
ifrågavarande hemmansskogar äro belägna inom 1923 års skogsvårdslags
giltighetsområde skall vara avgörande på frågan om, under vilken skogslag
dessa skola lyda, får förvaltningsutskottet, under erinran om vad det och
landstingets förvaltningsutskott anförde år 1923, då de hade att yttra sig
över dimensionslagens ersättande med skogsvårdslagen, framhålla, att en
nödvändig förutsättning för genomförande av den ifrågasatta förändringen
är, att statsverket bestrider de ökade kostnader, som härigenom förorsakas
skogsvårdsstyrelsen, så att icke dessa kostnader överflyttas på skogsägarna.
Då staten får vidkännas nästan samtliga kostnader för lappmarkslagens
handhavande, skulle detta icke innebära någon ökad utgift för statsverket,
utan endast medlens överflyttande på det organ, åt vilket
anförtros vården och tillsynen av dessa skogar. Med stöd av vad ovan
anförts beträffande inom Muonionalusta kapellförsamling och inom vissa
delar av Pajala och Junosuando socknar belägna hemmansskogar får förvaltningsutskottet
hemställa, att dessa skogar undantagas från den föreslagna
förändringen, åtminstone till dess noggrann utredning angående de
skogliga förhållandena å dessa områden föreligger och gränserna för desamma
kunna närmare angivas, samt att bestämmelserna i § 18 angående
svårföryngrade skogar bliva ändrade därhän, att de komma att omfatta
även råhumusmarker.»
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har ansett sig kunna lämna utan
erinran de sakkunnigas förslag i vad det avsåge huvudparten av de skogar,
som vore ifråga. Beträffande skogarna i länets kustlands nordligaste delar
har skogsvårdsstyrelsen dock icke lika oförbehållsamt godtagit de sakkunnigas
förslag, då inom dessa trakter funnos avsevärda områden med
svårföryngrad skog. Styrelsen åberopar beträffande dessa skogar en av biträdande
länsjägmästaren S. Lindroth gjord utredning samt anför vidare.
Att de sakkunniga ansett, att inga svårföryngrade områden skulle förefinnas,
kunde man icke förutsätta, utan torde förhållandet vara, att de förmenat
sådana områden kunna hänföras till svårföryngrat område jämlikt
skogsvårdslagens 18 §. Med hänsyn till uttalanden från en del håll att
nämnda paragrafs avfattning icke skulle göra densamma tillämplig i sådan
utsträckning, som i förevarande fall skulle påfordras, ansåge skogsvårdsstyrelsen
emellertid, att detta först borde klargöras och skogsvårdslagens
18 § eventuellt ändras, innan lappmarkslagen upphävdes för de angivna
trakterna. Med hänsyn till berörda omständigheter och då lappmarkslagen
snart skulle omarbetas, finge skogsvårdsstyrelsen för sin del förorda att, i
avvaktan härpå, med lagändringen skulle anstå för det i länets kustlands
nordligaste delar belägna området.
Det sålunda avsedda området hade utmätts å en yttrandet bifogad karta
samt överensstämde med det område, som i biträdande länsjägmästaren
Lindroths utredning benämnts »Muonionalustaområdet».
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr li)7.
I ovannämnda utredning anför Lindroth bland annat:
»Ligger sommarens medeltemperatur under 10.5° C. blir tallens fröproduktion
som regel mycket dålig. Goda fröår bliva i sådana trakter sällsynta.
Detta överensstämmer också med erfarenheter från nu ifrågavarande
landsända. En av de viktigaste för att icke säga den viktigaste faktorn för
skogens föryngring är därmed icke tillfinnandes. Jag har försökt utröna, inom
vilka områden, om vilka bär är fråga, medeltemperaturen under sommaren
understiger 10.5 '' C. Detta betinnes vara fallet dels inom en mängd mindre
spridda partier, dels inom tre större sammanhängande områden. Av dessa utgöra
Muonionalusta kapellförsamling, norra delen av Junosuando socken samt
nordvästra delen av Pajala socken — bär nedan benämnt Muonionalustaområdet
— ett; västra delarna av Tärendö och Korpilombolo socknar ett annat
och slutligen nordvästra delen av övertorneå socken, sydvästra delen av
Pajala socken och östra delen av Korpilombolo socken ett tredje. Av dessa
utgöras de två senare områdena till övervägande del av kronoparker delvis
även av allmänningar. Något mera framträdande behov av avsättande av
s. k. svårföryngrade områden här, kan därför icke anses föreligga. Samma
är förhållandet med ovannämnda mindre partier. Inom »Muonionalustaområdet»
förefinnes däremot en betydande areal enskilda skogar, varför här,
i den händelse skogsvårdslagen skulle vinna tillämpning på samtliga, särskilda
åtgärder anses nödvändiga, för att icke föryngringen skall äventyras
på avsevärda arealer. Det torde dessutom vara att anmärka, att detta avskilda
område är det ur bevakningssynpunkt mest svåråtkomliga delen av
hela kustlandet. »Muonionalustaområdet» ligger så gott som helt och hållet
ovan marina gränsen till skillnad från den övervägande delen av det övriga
kustlandet. Marken är därför uppbyggd- enbart av morän- och rullstensgrus
(sand). Det senare jordslaget sätter sin prägel på de i östra delen av
området mot Muonioälven liggande byarna, sådana som Muodoslombolo,
Merasjärvi, Kitkiöjärvi, Kitkiöjoki och Parkajoki. Dessa kunna närmast
sägas ligga på en mager sandplatå. Flerstädes påträffas vegetationslösa
vindfläckar. Tallplantorna äro här liksom överallt inom hela »Muonionalustaområdet»
ofta deformerade av olika orsaker (ren, insekter och svampar).
Allt som allt kan sägas, att denna del utgör det mest svårföryngrade inom
hela kustlandet. Mer åt sydväst mellan Muonio- och Lainio älvar ligger
ett högt parti, där expositionen i vanlig skoglig bemärkelse i förening med
mager jordmån försvårar föryngringen. Här ligga byarna Kärendöjärvi
och Parkalombolo. Väster om Lainioälven slutligen påträffas ett storslaget
ändmoränsområde med åsar och mellanliggande myrar och sjöar. Delvis
ligger detta område högt. Byn Oksajärvi inom denna del ligger på cirka
300 meters höjd över havet. Ifråga om detta område gäller om föryngringen
detsamma som sagts om byarna Kärendöjärvi och Parkalombolo.»
Skogsvårdsstyrelsen har i sitt yttrande slutligen berört frågan om de ekonomiska
följderna av de sakkunnigas förslag samt i detta hänseende yttrat:
Skogsstatens kostnader för ifrågavarande skogar samt kronohemman och
nybyggen lära hava uppgått till 42,171 kronor i medeltal för vart och ett
av åren 1925—1927. I Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1924 beräknades
statens utgifter år 1921 till cirka 80,000 kronor för samtliga dessa skogar,
vilket för Norrbottens län gör cirka 57,000 kronor. Sedan 1921 hava alltså
utgifterna väsentligt sjunkit. Huru stora kostnader skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län kan åsamkas genom övertagandet av ifrågavarande skogar,
är vanskligt att nu avgöra. Någon nämnvärd minskning i de nuvarande
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
kostnaderna torde icke vara att förvänta. Någon personalminskning beträffande
övervakningen av dessa skogar kan icke beräknas. Bevakningen
måste nämligen göras betydligt mera effektiv i och med stämplingtvångets
upphävande. Utsynings- och stämplingsarbetena torde ej heller komma att
nämnvärt minskas. Däremot bortfalla de nu obligatoriska skogsindelningsarbetena.
Vid bedömande av kostnaden för ifrågavarande ytterligare arbetsuppgift
åt skogsvårdsstyrelsen måste bemärkas, att styrelsen för sitt nuvarande
arbete icke disponerar över tillräckliga medel. Styrelsen har också
blivit sämre tillgodosedd med anslagstilldelningen sedan statsanslagen till
samtliga skogsvårdsstyrelser år 1927 sammanslogos. Vid det ifrågasatta
överförandet under skogsvårdslagen av ströhemmanen måste skogsvårdsstyrelsens
personal sålunda utökas med särskild personal härför. Denna utökning
uppskattas till minst 1 biträdande länsjägmästare samt 6 extra
länsskogvaktare, för vilka totalkostnaderna torde kunna beräknas till i runt
tal 32,000 kronor per år.»
Landstingets förvaltningsutskott har åberopat skogsvårdsstyrelsens i länet
yttrande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i princip förordat de sakkunnigas förslag
men ifrågasatt, att lappmarkslagen skulle bibehållas för det inom den
nordligaste delen av Norrbottens kustland belägna området. Såsom motiv för
sin ståndpunkt bar länsstyrelsen andragit:
»Oavsettvilken ståndpunkt man intager till frågan om lappmarkslagens fortsatta
tillämpning inom de egentliga lappmarkerna, synes det icke gärna kunna
råda mer än en mening därom, att det nuvarande förhållandet med avseende
å enskilda skogar inom kustlandet, där i stort sett skogsvårdslagen
tillämpas men lappmarkslagen gäller beträffande enstaka hemman och lägenheter,
i längden icke är hållbart. Sedan numera genom erfarenhet blivit
bestyrkt, att skogsvårdslagen i det stora hela väl fyller sitt ändamål även
inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland, torde tiden vara inne
att undanrödja den olikformighet, som för närvarande råder, och inordna
även de s. k. ströhemmannen under skogsvårdslagens bestämmelser. Länsstyrelsen
anser sig därför böra i princip förorda det föreliggande förslaget.
Emellertid har nu såväl av länets skogsvårdsstyrelse, vars yttrande åberopats
av landstingets förvaltningsutskott, som ock av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott ifrågasatts, att de nordligaste delarna av länets kustland,
omfattande vissa delar av Pajala och Junosuando socknar, icke
skulle inbegripas i den nu föreslagna utvidgningen av skogsvårdslagens
tillämplighetsområde. Med hänsyn därtill att skogsvårdslagen redan gäller
för större delen av de enskilda skogarna inom ifrågavarande områden, synes
skogsvårdsstyrelsens uttalande i ämnet närmast peka på behovet av ett
förtydligande av 18 § skogsvårdslagen. Genom den av utskottet gjorda ändringen
i det ursprungliga förslaget har denna paragrafs räckvidd onekligen
bliva något dunkel. Det synes emellertid länsstyrelsen påtagligt, att sådana
klimatiska förhållanden, som förorsaka väsentligen nedsatt fröproduktion och
låg grobarhet, i lika hög grad som belägenhet i havsbandet eller på höjder
eller eljest i särskilt exponerat läge böra kunna åberopas som skäl för tilllämpningen
av de särskilda bestämmelser, som enligt skogsvårdslagen gälla
för svårföryngrad skog. Då tvekan nu tydligen råder om innebörden av
18 §, synes det vara av vikt att densamma gives en sådan formulering, att
skogarna inom ifrågavarande områden må kunna förklaras för svårföryngrade
i skogsvårdslagens mening. Därest emellertid den sålunda ifrågasatta
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
lagändringen icke omedelbart kan bringas till stånd, biträder länsstyrelsen
skogsvårdsstyrelsens förslag, att från den nu föreslagna förordningens tilllämpning
tillsvidare undantagas de av styrelsen närmare angivna områdena
av Pajala och Junosuando socknar. I övrigt har länsstyrelsen icke funnit
anledning till någon erinran mot det föreliggande förslaget.»
Inom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har majoriteten hem- Centralrådet.
ställt, att Kungl. Maj:t måtte förelägga 1929 års riksdag det av de sakkunniga
framlagda förslaget till antagande.
Två ledamöter hava ansett, att centralrådet bort hemställa att, då slutlig
ståndpunkt till de sakkunnigas förslag ej lämpligen borde tagas förrän i
samband med prövning av frågan om ändrad lagstiftning för de under lappmarkslagen
lydande skogar, som vore belägna inom lappmarkerna samt
Särna och Idre socknar, de sakkunnigas förslag för närvarande ej måtte
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Centralrådets majoritet har i sitt yttrande anfört bland annat:
» I all lagstiftning bör den grundläggande principen vara att åstadkomma
största möjliga rättvisa och enhetlighet. Konsekvensen härav är, att inom
riket även största möjliga enhetlighet i skogslagstiftningshänseende måste
eftersträvas. Detta syfte främjas i utpräglad grad genom de sakkunnigas
förslag, som sålunda bör vara värt att utan dröjsmål förverkligas, om ej
mot detsamma synnerligen bärkraftiga skäl kunna åvägabringas. Centralrådet
har tidigare antytt, att den lagstadgade inskränkningen i dispositionsrätten
till ifrågavarande skogar numera ej synes kunna tolkas som tillkommen
i annat syfte än att befrämja skogsvården. Ur denna synpunkt
möta sålunda ej några hinder för genomförande av de sakkunnigas förslag.
Ej heller torde med fog kunna påstås, att detta skulle medföra några som
helst sociala vådor. Ett inrymmande av dessa spridda skogar om
lagt något över 200,000 har under 1923 års skogsvårdslag kan näppeligen
tänkas för framtiden komma att ofördelaktigt påverka arbetsmarknaden, och
farhågorna om att därigenom ägarnas ekonomi i allmänhet skulle försämras
torde helt säkert vara överdrivna. Lika litet kan den ifrågasatta lagändringen
ur näringspolitisk synpunkt vara av större betydelse, vilket här ej
närmare torde behöva utvecklas.
Vad slutligen angår den biologiska sidan av saken kräves förvisso intet
annat försvar för de sakkunnigas förslag än att påpeka, att de skogar, den
förändrade lagstiftningen gäller, ligga i trakter, där skogarna i allmänhet
redan höra under 1923 års skogsvårdslag, från vilka de i biologiskt hänseende
på intet vis skilja sig. Ett skärskådande av frågan ur ovan berörda
synpunkter kan sålunda enligt centralrådets mening ej ge annat än kraftigt
stöd åt de sakkunnigas förslag, genom vars realiserande större enhetlighet
i skogslagstiftningshänseende skulle åstadkommas. För frågans allsidiga
bedömande återstår sålunda endast att pröva, huruvida en skogslag, byggd
på uthålligt skogsbruk och utsyningstvång, ur samhällets synpunkt är så
värdefull i jämförelse med allmänna skogsvårdslagen, att den berättigar till
kvarhållande av ströhemmanens ägare under särlagstiftning och till brytande
för dessa av kravet på enhetlig lagstiftning. Centralrådet kan ej finna, att
lappmarkslagen besitter så värdefulla egenskaper, att detta bör ske. Tvärtom
anser centralrådet, att uthålligt skogsbruk, i den bemärkelse det fått i
och för ifrågavarande skogar upprättade hushållningsplaner, knappast kan
vara att eftersträva, då de skogars virkesförråd, sagda hushållningsplaner
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
Domän
styrelsen.
Över jägmästarna.
Kammarkolle
gium.
Norrlands
skogsvårds
förbund.
avse, oftast äro synnerligen onormalt sammansatta med överskott av mogen
och övermogen skog. För rikets och exportindustriens virkesförsörjning
torde den uthållighet i skogsbruket, skogsvårdslagen garanterar, i allmänhet
och vad angår nu ifrågavarande skogar vara tillfyllest. Vad åter utsyningstvånget
beträffar måste erkännas, att detta givetvis medfört både fördelar
och olägenheter. Den sakkunskap, som anlitas för utsyningarnas verkställande,
måste förutsättas åtminstone skänka skogen en ur biologisk synpunkt
så god vård, som liushållningsplanen medgiver. Å andra sidan torde ej
kunna förnekas, att utsyningstvånget måste utgöra en hämsko på skogsägarnas
intresse, vilket, att döma av de erfarenheter skogsvårdslagens tilllämpning
givit, i längden blir den viktigaste hävstången för åstadkommandet
av en på lång sikt inriktad, förbättrad skogsskötsel. Lappmarkslagens
ersättande med skogsvårdslagen skulle ju ej heller innebära, att skogsägaren
för sin utsyning bleve utan sakkunnigt biträde, då skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän härför stå till förfogande. Centralrådet anser sålunda, att för
ifrågavarande skogar skogsvårdslagen är att föredraga framför lappmarkslagen.
Vore förhållandet omkastat och i stället den senare i alla avseenden
överlägsen skogsvårdslagen, bleve konsekvensen av det åskådningssätt, som
för centralrådet här varit vägledande, att 1923 års skogsvårdslag borde
ändras till uthålligt skogsbruk och utsyningstvång. Fn utveckling mot
större tvång och ofrihet torde dock ej i vår tid ur någon synpunkt kunna försvaras.
Som centralrådet redan nämnt, har skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län med visst förbehåll skänkt sin anslutning till de sakkunnigas förslag.
Detta förbehåll gäller kustlandets nordligaste spets, där enligt skogsvårdsstyrelsens
mening skogen måste betraktas som svårföryngrad. Ett
jämförande studium av den i skogsvårdsstyrelsens yttrande citerade utredningen
och den samma yttrande bilagda kartan ger emellertid vid handen,
att de som särskilt svårföryngrade angivna trakterna (byarna) av Muonionaiustaområdet
med få undantag utgöras av skogar, som ej äro underkastade
inskränkt dispositionsrätt. Då frågan om lappmarkslagens bibehållande
för de sålunda särskilt angivna trakterna enligt centralrådets mening
ej synes vara av den betydelse, skogsvårdsstyrelsen velat tillägga densamma,
finner sig centralrådet sakna anledning förorda lappmarkslagens bibehållande
å av skogsvårdsstyrelsen föreslaget område. Detta så mycket mera
som enligt centralrådets mening hinder ej torde möta för skogsvårdsstyrelsen
att efter vederbörlig framställning få önskat område förordnat såsom
svårf öryngrat.»
Domänstyrelsen har — efter hörande av överjägmästarna i de områden,
som beröras av förslaget — under åberopande av dessas yttranden uttalat
önskvärdheten av att ändring i lappmarkslagen vidtoges för samtliga däri
avsedda skogar i ett sammanhang.
De i ärendet hörda överjägmästarna hava avstyrkt de sakkunnigas förslag
samt i allmänhet hemställt, att med lagstiftningen för de så kallade
ströhemmanen skulle anstå i avbidan på den skogslag för själva lappmarken,
som de sakkunniga hade under utarbetande.
Kammarkollegium har lämnat förslaget utan erinran.
Inom styrelsen för Norrlands skogsvårdsförbund hava två olika meningar
kommit till synes. De fyra ledamöter, som utsetts bland statens skogstjänstemän,
hava hemställt, att frågan om inskränkning i lappmarkslagens
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
tillämpningsområde måtte få anstå, intill dess de sakkunnigas uppdrag i
fråga om revision av lappmarkslagen blivit slutfört. Do fyra övriga ledamöterna
hava tillstyrkt de sakkunnigas förslag.
Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att förbundet för sin del icke
hade något att erinra emot de sakkunnigas utredningar och motivering samt
förty tillstyrkte den av de sakkunniga föreslagna lagändringen.
De skäl, som av de sakkunniga framlagts för ett omedelbart överförande
till 1923 års skogsvårdslags tillämpningsområde av de under lappmarkslagen
lydande skogar, som äro belägna utanför lappmarken samt Särna och
Idre socknar av Kopparbergs län, synas mig vara bärande. Den synpunkt,
som för de sakkunniga vid frågans avgörande varit mest vägande, har
uppenbarligen varit den, att vid all lagstiftning likformighet måste eftersträvas,
så att icke de, för vilka lagarna skola gälla, få känslan av olikartad
behandling från lagstiftarnas sida, samt att denna likformighet icke
får brytas utan att särskilda skäl därtill verkligen föreligga. Denna de
sakkunnigas ståndpunkt kan av mig obetingat godtagas. Jag kan ej
heller finna, att det föreligger några verkliga skäl för att skogarna å
dessa ströhemman skola bibehållas i en undantagsställning gentemot kringliggande
i enskild ägo varande skogar. Från skogsbiologisk synpunkt förefinnes
ingen skillnad dein emellan och, om man bortser från de i nordligaste
delen av Norrbottens kustland belägna ströhemmanen, rörande vilka
särskilda förhållanden råda och till vilka jag senare skall återkomma, har
icke heller under ärendets behandling gjorts gällande, att hinder av biologisk
art skulle råda mot att låta bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag
bliva gällande jämväl med avseende å skogarna å ströhemmanen.
Vad angår de skadliga verkningarna av social natur, vilka man befarat
skola bliva en följd av den ifrågasatta överflyttningen, torde dessa bliva
föga kännbara. Man kan väl näppeligen tänka sig, att frigörandet från utsyningstvånget
av dessa inom ett stort område spridda skogar om sammanlagt
något över 200,000 hektar skulle komma att för framtiden i större
mån påverka arbetsmarknaden. Farhågorna för att skogsägarnas ekonomi
i allmänhet skulle försämras genom alltför stora avverkningar torde icke
behöva vara större i fråga om förevarande skogar än de intill dem liggande,
under skogsvårdslagen redan lydande marker.
Såsom skäl emot utsyningstvångets upphävande och ströhemmansskogarnas
inordnande under allmänna skogsvårdslagen hava jämväl andragits de särskilda
omständigheter, under vilka utsyningstvånget å dessa skogar tillkommit.
Enligt min mening har emellertid frågan om utsyningstvångets
innebörd, vilken fråga ju är föremål för skiljaktiga meningar, i förevarande
fall huvudsakligen historiskt intresse och bör icke tillmätas större betydelse,
när huvudändamålet är att tillse, att skogen kommer under en vård och
tillsyn som överensstämmer med statens intressen av skogens bevarande
samtidigt som den enskildes krav på upprätthållande av enhetliga bestäm
-
Sveriges
skogsägare
förbund.
Departe mentschefen -
28 KungL. Maj:ts proposition Nr 197.
melser för de skogar, som i biologiskt och klimatiskt hänseende äro likställda,
tillgodoses.
Såsom ytterligare stöd för min mening att biträda de sakkunnigas ståndpunkt
vill jag framhålla, att såväl länsstyrelserna som skogsvårdsstyrelserna
i de båda nordligaste länen funnit, att allmänna skogsvårdslagen därstädes
i stort sett visat sig hava goda verkningar. Man äger jämväl rätt att vänta,
att ett överflyttande av ströhemmanen till skogsvårdsstyrelsernas arbetsområde
skall få till följd, att å dessa hemman föryngringsåtgärder och andra
behövliga arbeten till skogsvårdens höjande skola komma till stånd i avsevärt
större omfattning än vad tidigare skett. Man kan icke bortse ifrån
det förhållandet, att skogsstatens huvuduppgift självfallet måste vara förvaltandet
av statens egna fastigheter. Tillsynen och kontrollen över enskildas
skogar, däribland ströhemmanen, måste därför, när särskilda skäl icke kräva
undantag, bliva en andra hands uppgift för skogsstaten samt för denna komma
att kännas huvudsakligen betungande och detta alltmer i den mån krav
på intensivare skogsvård framkommer. För skogsvårdsstyrelserna åter måste
tillsynen över enskildas skogar alltid bliva en första hands uppgift, då ju
dessa organisationer äro tillskapade för detta ändamål.
I likhet med de sakkunniga anser jag ifrågavarande överflyttning från lappmarkslagen
till 1923 års skogsvårdslag böra begränsas till att avse allenast
enskilda skogar. Det måste nämligen anses olämpligt, att med avseende å
de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen gäller och beträffande vilka
staten har särskilda intressen, för närvarande vidtagas sådana åtgärder, att
tillsynen över dem skulle avhändas skogsstaten.
De i ärendet hörda lokala myndigheterna inom Norrbottens län hava
uttalat, att inom nordligaste delen av länets kustland skogarna i viss omfattning
hade karaktären av svårföryngrade, samt att därför betänkligheter
måste hysas mot att nu lägga ströhemmanen därstädes under allmänna skogsvårdslagen.
Skogsvårdsstyrelsen har å karta markerat det område —
omfattande delar av Pajala och Junosuando socknar — som sålunda enligt
dess förmenande borde på grund av sin svårföryngrade karaktär bibehållas
under lappmarkslagen. Detta område omfattar enligt verkställd utredning
omkring 100,000 hektar enskilda skogar. Därav utgöras emellertid 64,000
hektar av sådana skogar, som redan nu lyda under allmänna skogsvårdslagen,
under det att blott 36,000 hektar tillhöra lappmarkslagens tillämpningsområde.
Därtill kommer, vilket jämväl påvisats av centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund, att de hemmansskogar, som i skogsvårdsstyrelsens
utredning betecknats som särskilt svårföryngrade, i flertalet fall
redan nu innehavas med fri dispositionsrätt, under det att flertalet av de
ofria skogarna ligga inom områden, som skogsvårdsstyrelsen betecknat som
biologiskt bättre lottade. Vid sådant förhållande samt då de sakkunniga
vid sin resa i förevarande trakter kommit till den bestämda uppfattningen
att behov icke föreligger att bibehålla ströhemmanen därstädes under lappmarkslagen,
finner jag mig sakna anledning att föreslå åtgärder i sådan
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 197.
29
riktning. Denna ståndpunkt finner jag så mycket mer motiverad som Kungl.
Maj:t, därest föryngringssvårigheter i anförd omfattning skulle föreligga,
torde vara oförhindrad att efter hemställan av vederbörande skogsvårdsstyrelse
för de inom ifrågavarande trakter belägna skogar meddela sådant förordnande,
som omtalas i skogsvårdslagens § 18, därest behov därav visas
föreligga.
Någon rubbning i revirindelning eller med avseende å den ordinarie personalen
å reviren synes knappast påkallas av den nu ifrågasatta överflyttningen
av skogsmarker. Däremot torde inskränkningar kunna ske beträffande
den extra personalen inom reviren. Vad angår det ökade arbete, som kommer
att åligga skogsvårdsstyrelserna, torde viss ökning i dessas arbetskrafter
komma att erfordras. Man torde härvid hava rätt att förvänta, att skogsstatens
övertaliga personal i största möjliga utsträckning tages i anspråk av skogsvårdsstyrelserna.
Ströliemmanens överflyttande från domänstyrelsens till skogsvårdsstyrelsernas
överinseende medför en avsevärd förenkling i administrativt hänseende,
varigenom statens förvaltningskostnader i viss utsträckning komma att nedbringas.
Svårigheter torde dock föreligga att på förhand tillförlitligt beräkna
storleken av denna besparing.
Enligt inom domänstyrelsen verkställd utredning kunna de årliga kostnaderna
för lappmarkslagens handhavande i vad ströhemmanen angår för
närvarande beräknas till 67,010 kronor. Därav skulle 36,447 kronor belöpa
å Norrbottens län, 17,899 kronor å Västerbottens län samt 12,664 kronor
å Västernorr lands och Jämtlands län. Från ströhemmanen influtna utsyningsavgifter
hava under år 1927 uppgått till 9,153 kronor, och detta
belopp torde kunna anses utgöra ett ungefärligt riktigt medeltal. Domänverkets
utgifter skulle sålunda, genom att vården om skogarna å ströhemmanen
bortfölle, årligen minskas med omkring 57,850 kronor. Detta belopp
får nog anses vara lågt beräknat. Till jämförelse kan påpekas, att i den
till 1924 års riksdag framlagda propositionen nr 95 dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet beräknade domänfondens årliga kostnader för ströhemmanens
skogar till omkring 80,000 kronor.
Å andra sidan måste man naturligtvis räkna med förhöjda utgifter för
skogsvårdsstyrelserna i samma mån som dessas arbetsuppgifter ökas. Vad
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län beträffar synes denna ökning
knappast bliva så betydande, att den icke torde kunna tillgodoses inom
den nuvarande finansiella ramen med den stegring av skogsvårdsavgifter
samt andel i statsanslag, som blir en följd av arealökningen. För Norrbottens
län kommer däremot saken att ställa sig annorlunda. Här blir
ökningen av arbetsbördan relativt mycket större utan att inkomsterna i motsvarande
mån komma att stiga. Saken är nämligen den, att inkomsterna
av skogsvårdsavgifter från de avsides belägna skogar med låga rotvärden,
varom här är fråga, bliva synnerligen obetydliga. De hava uppskattats att
uppgå till allenast omkring 2,000 kronor årligen. Genom centralrådet för
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
skogsvårdsstyrelsernas förbund har verkställts utredning för beräkning av
de ökade utgifter, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län skulle åsamkas på
grund av de nytillkomna ströhemmanen. Enligt denna utredning skulle
sagda utgifter årligen komma att belöpa sig till omkring 35,000 kronor.
För Norrbottens län skulle i anslutning till denna beräkning framdeles
komma att erfordras ett ej oväsentligt ökat årligt anslag.
Av de skäl, som härovan framlagts, har jag funnit- mig böra förorda,
att ströhemmanen på sätt de sakkunniga föreslagit nu överföras till 1923
års skogsvårdslags tillämpningsområde. I överensstämmelse härmed har
jag låtit utarbeta förslag till sådan ändring av 1 § i lappmarkslagen, att
denna lag icke längre skall vara tillämplig å enskilda skogar belägna
utom lappmarken samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län. Jag vill
emellertid framhålla, att mitt ställningstagande beträffande nu förevarande
skogar icke i någon mån får anses innebära ett ståndpunktstagande till frågan
om skogslagstiftningen för själva lappmarken samt Särna och Idre socknar.
Nämnda trakter få uppenbarligen bedömas efter de särskilda förhållanden,
som med avseende å dem äro rådande.
Beträffande tiden för genomförandet av den föreslagna överflyttningen
delar jag de sakkunnigas mening, att en tidpunkt bör väljas, då ett visst
stillestånd i arbetet i skogarna föreligger. Tiden omkring den 1 maj torde
fylla ett sådant krav, varför bestämmelserna föreslås skola träda i kraft
den 1 maj 1930.
I likhet med de sakkunniga finner jag vidare vissa övergångsbestämmelser
vara erforderliga vid lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen
med avseende å ströhemmanens skogar.
Av allmänna regler följer, att rättsförhållanden, som uppkommit genom
avverkningar, vilka ägt rum å här avsedda skogar före skogsvårdslagens
ikraftträdande, böra bedömas enligt den vid tiden för avverkningarnas verkställande
gällande lagen. Denna grundsats innebär å ena sidan, att något
krav å reproduktionsåtgärder enligt skogsvårdslagen ej'' bör kunna framställas
med anledning av dylika avverkningar. Å andra sidan följer därav,
dels att vederbörande är pliktig vidtaga sådana åtgärder för skogsvårdens
befrämjande, som blivit föreskrivna som villkor för avverkningen, dels ock
att överträdelser av lappmarkslagen, som vid berörda avverkningar ägt rum,
böra straffas efter sagda lag jämväl efter skogsvårdslagens ikraftträdande.
Vidare torde berörda grundsats hava till följd att, därest beträffande sådan
avverkning, varom här är fråga, föreskrift enligt 8 § i lappmarkslagen meddelats
om överhållande av vissa träd såsom fröträd samt dessa träd vederbörligen
märkts, vad i lappmarkslagen är stadgat om förbud mot avverkning
av dylika träd och överträdelse av sådant förbud bör fortfara att
gälla efter skogsvårdslagens ikraftträdande.
Därest utsyningsförrättning verkställts enligt lappmarkslagen av skogsstatstjänsteman
utan att avverkning därefter företagits, bör icke en dylik förrättning
komma att sakna betydelse. En sådan utsyning torde böra få
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
giltighet så tillvida, att avverkning i enlighet med utsyningen och med
iakttagande av de i samband därmed till äventyrs lämnade föreskrifter må
äga rum inom viss begränsad tid, varvid lappmarkslagens och icke allmänna
skogsvårdslagens föreskrifter bliva med avseende å avverkningen tilliimpliga.
Skulle däremot vid avverkning inom den skogstrakt, där utsyning ägt rum,
avverkningen utsträckas utöver utsyningen eller i utsyningsprotokollet meddelade
föreskrifter frånträdas, böra uteslutande skogsvårdslagens bestämmelser
med därav föranledd reproduktionsskyldigliet komma till tillämpning
beträffande avverkningen. Såsom lämplig tidsbegränsning i berörda avseende
torde kunna antagas en tid av fem år.
Vad angår tillstånd till odlingsföretag och föreskrift därom, som av länsstyrelsen
meddelats enligt 10 § i lappmarkslagen, synes uppenbart, att även
dylika tillstånd och föreskrifter, där de äga giltighet vid tiden för skogsvårdslagens
ikraftträdande, böra fortfara att gälla efter sagda tidpunkt.
Härvid är emellertid att märka, att tillstånd, som nyss sagts, medför ej
blott rätt utan även skyldighet att utföra företag, som däri avses, i det att
vid meddelande av dylikt tillstånd viss tid föreskrives, inom vilken företaget
skall vara fullbordat vid äventyr av vite. En underlåtenhet att ställa
sig dylik föreskrift till efterrättelse torde jämväl efter skogsvårdslagens
ikraftträdande böra medföra en tillämpning av föreskriven vitespåföljd.
Härav torde följa att, där sökanden väl fullbordar) företaget inom bestämd
tid men överskrider tillståndet genom att bedriva avverkning å ett större
område än tillståndet avser, detta ej bör föranleda, att tillståndet förfaller,
utan allenast hava till påföljd, att skogsvårdslagen erhåller tillämpning å
den del av avverkningen, som ej faller under tillståndet. Har avverkning
enligt tillståndet ännu ej påbörjats, då skogsvårdslagen träder i kraft, och
finner sökanden lämpligare att utföra odlingsföretaget med tillämpning av
skogsvårdslagens föreskrifter, torde hinder ej möta för honom att bos länsstyrelsen
återkalla ansökningen om företaget med verkan, att tillståndet förfaller.
En del av de bestämmelser i lappmarkslagen, som enligt vad förut nämnts
böra förlänas fortsatt giltighet efter skogsvårdslagens ikraftträdande, förutsätta
vidtagande av vissa åtgärder av befattningshavare vid skogsstaten.
Likaledes förutsattes i lappmarkslagen att vid utförande av odlingsföretag,
vartill tillstånd enligt denna lag meddelats, vissa åtgärder böra vidtagas av
skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg. Då skogsstatspersonalen efter
det skogsvårdslagen vunnit tillämpning å ströhemmanen icke vidare bör
tagas i anspråk för dessa hemman, synas förenämnda åtgärder efter nyssnämnda
tidpunkt böra ankomma på vederbörande skogsvårdsstyrelser samt
deras befattningshavare.
I enlighet med vad sålunda anförts hava i förslaget upptagna övergångsbestämmelser
utarbetats.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
Framställning
från
länsstyrelsen
i Västerbottens
län.
Yttranden.
Ändring av lappmarkslagens bestämmelser rörande skogsmarks utläggande
för odling m. m.
Jag torde därefter få övergå till spörsmålet om de föreslagna ändringarna
i bestämmelserna i 10 § lappmarkslagen.
I nämnda lagrum stadgas, att där ägare eller åbo vill för skogsmarks
uppodling till åker eller äng fälla barrträd utöver husbehovet, han därtill
skall förvärva tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Meddelas tillstånd,
skall länsstyrelsen utsätta viss tid, inom vilken odlingen vid vite
skall vara fullbordad. Länsstyrelsens prövning i ärendet skall grunda sig
på av vederbörande skogstjänsteman eller kronobetjänt avgivet yttrande
samt föregås av besiktning, som skall verkställas antingen av endera av
nyssnämnda personer eller av lantmätare, lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent
eller av två trovärdiga män. Virket skall, innan det avföres
från avverkningsplatsen, stämplas samt skall avräknas vid den utsyning,
som i övrigt kan ske å fastigheten.
I skrivelse den 28 augusti 1928 hemställde länsstyrelsen i Västerbottens
län, att Kungl. Maj:t ville medgiva undantag från bestämmelserna i 10 §
lappmarkslagen så till vida, att däri föreskriven besiktning ävensom föreläggande
vid vite att fullgöra odlingsarbetet icke skulle erfordras med avseende
å odling, som jämlikt lagen den 22 juni 1921 skulle utgöra vederlag
för till kronan indragen ströäng. Länsstyrelsen framhöll, att särskild besiktning
icke vore erforderlig, då en sakkunnig undersökning redan skett genom
vederbörande ströängsnämnd. Likaledes saknades anledning att föreskriva
vite, då ju fastighetsägaren hade särskilt intresse av att fullgöra odlingen
med hänsyn till den särskilda ersättning han för densamma åtnjöte.
Lagen om ströängars indragande till kronan den 22 juni 1921 stadgar i
hithörande delar följande.
Vederlag för ströäng, som indrages till kronan, utgår medelst bekostande
av odling å den fastighet, vartill ängen hör. Därvid uppkommande frågor
rörande området för odlingen samt om planen för odlingen handläggas och
avgöras av den så kallade ströängsnämnden. Denna består av en lantmätare,
en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig utbildning samt en
person, som iitan att behöva äga dylik utbildning besitter praktisk insikt i
lappmarkernas jordbruksförhållanden. Ersättning för odlingsarbetet utbetalas
med vid arbetets påbörjande, med när arbete motsvarande halva
beräknade kostnaden fullgjorts, och med 2/fl, då arbetet avslutats. Det åligger
den i ströängsnämnden tjänstgörande lantmätaren att viss tid efter förrättningens
avslutande till vederbörande revirförvaltare översända de till förrättningen
hörande koncepthandlingarna, varefter det åligger revirförvaltaren
att granska handlingarna samt att, där han finner sådant påkallat, å kronans
vägnar fullfölja talan mot förrättningen.
Domänstyrelsen, vars yttrande över den av länsstyrelsen i Västerbottens
län gjorda hemställan infordrades, förklarade sig finna framställningen
synnerligen beaktansvärd men framhöll, att densamma på grund av formella
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197. 33
skäl icke kunde bifallas annorledes än genom en ändring av bestämmelserna
i 10 § lappmarkslagen.
Sedan handlingarna i ärendet därefter överlämnats till 1927 års skogssakkunniga
för lappmarken för att tagas i beaktande i samband med det
de sakkunniga lämnade uppdraget, hava dessa, på sätt förut omnämnts,
inkommit med hemställan, att Kungl. Maj:t ville framlägga förslag till
ändring av bestämmelserna i 10 § lappmarkslagen samt därvid tillika ifrågasatt,
huruvida icke motsvarande ändring borde vidtagas med avseende å
bestämmelserna i 6 § i lagen om husbehovsskogar inom vissa områden.
Såsom motiv för sin framställning hava de sakkunniga anfört:
»Det syntes de sakkunniga vara uppenbart, att vid en revision av skogslagstiftningen
för lappmarken man måste tillse, att bestämmelser icke meddelades,
varigenom vid odling, som föreskrivits vid ströängsförrättning,
vederbörande fastighet belastades med kostnader för dubbla undersökningar.
Vidare syntes det icke vara erforderligt, att vid dylik odling vitesbestämmelser
meddelades, då därvidlag andra omständigheter förefunnes, som framtvingade
odlingsarbetets fullgörande. Sakkunniga funno sålunda de framförda
önskemålen om ändring i nu befintliga bestämmelser uti ifrågakommet
hänseende vara synnerligen beaktansvärda och komme givetvis att vid sitt
arbete taga hänsyn till desamma. Då emellertid enligt vad sakkunniga
inhämtat förrättningarna för ströängarnas indragning till kronan till stor
del redan verkställts samt sålunda frågan om därvid föreskrivna odlingars
företagande måste vara synnerligen aktuell, ansåge de sakkunniga de ifrågasatta
ändringarna i bestämmelserna böra komma till stånd fortast möjligt
och icke anstå i avvaktan på att komma i betraktande först i samband
med sakkunnigas lagstiftningsarbete.»
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i infordrat utlåtande — efter att hava
inhämtat över jägmästarnas i länet yttrande — anfört:
»Det syntes länsstyrelsen uppenbart att, där ströängsnämnden anvisat visst
område till uppodling, någon vidare undersökning och prövning jämlikt
lappmarkslagen icke borde fordras för rätt att avverka å området växande
skog, och länsstyrelsen finge sålunda förorda de av 1927 års skogssakkunniga
för lappmarken föreslagna författningsändringarna.»
De i ärendet hörda över jägmästarna hava vitsordat önskvärdheten av att
de föreslagna lagändringarna genomfördes.
De i 10 § lappmarkslagen upptagna bestämmelserna om särskilt tillstånd
till avverkning för skogsmarks uppodling hava tillkommit för att förebygga
att en skogsägare under förevändning att han ämnar verkställa odling förskaffar
sig tillfälle att avverka skog. Det har därvid lagts i vederbörande
länsstyrelses hand att utöva kontroll på odlingsarbetets planläggande och
arbetets utförande. Kontrollen i förstnämnda hänseende sker i samband
med besiktning å platsen för den tilltänkta odlingen, och kravet på arbetets
utförande tillgodoses genom vitesföreläggande. Dessa kontrollåtgärder torde
emellertid icke vara av behovet påkallade, när det är fråga om odling, som
skall utgöra vederlag för till kronan indragen ströäng. Dylik odling tillBihantj
till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 165 höft. (Sr 197.) 3
Departements
chefen.
34 Kungl. Majds proposition Nr 197.
kommer ju på grund av särskilda lagbestämmelser och beslutet därom
föregås av sakkunnig undersökning och särskild prövning. När det sålunda
redan skett en undersökning rörande dessa förhållanden, måste det,
såsom också framhållits i ärendet, vara olämpligt, att låta en ny undersökning
äga rum rörande samma sak, något som emellertid måste ske med
nuvarande lagstiftning. Vidare bör undvikas, att de i allmänhet ekonomiskt
svaga skogsägarna inom lappmarkerna belastas med kostnader för
dylika dubbla undersökningar. Icke heller torde fara föreligga att icke
det av ströängsnämnden planlagda odlingsarbetet kommer att genomföras.
Kostnaden för sagda arbete, vilket avser att bereda fastighetsägaren ersättning
för det foder han förut avbärgat av indragna ströängar, utgår av allmänna
medel och ersättningen utbetalas i den mån arbetet utföres.
Samtliga myndigheter, som hörts i frågan, hava också vitsordat att, när
det gäller odling, som skall utgöra ersättning för till kronan indragen ströäng,
de kontrollåtgärder, som eljest finnas föreskrivna för odling å skogsmark,
kunna bortfalla och skogsägaren tillerkännas frihet att utan särskilt
tillstånd företaga den avverkning, som betingas av odlingsarbetet.
Vad angår den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen i lagen om husbehovsskogar,
torde dylik ändring icke vara erforderlig, enär indragning
av ströängar jämlikt lagen den 22 juni 1921 knappast lärer kunna förekomma
å område, där förstnämnda lag äger tillämpning.
De ändrade bestämmelserna i nu förevarande hänseende torde böra träda
i kraft den 1 juli 1929.
I anslutning till vad sålunda anförts dels rörande frågan om ströhemmanens
överförande från lappmarkslagen till 1923 års skogsvårdslags tilllämpningsområde
och dels beträffande frågan om rätt för skogsägare att
verkställa avverkning i samband med odling, som skall utgöra vederlag
för indragen ströäng, har jag låtit utarbeta förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 och 10 §§ i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden.
Departementschefen uppläser därefter nämnda författningsförslag av den
lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar samt hemställer, att riksdagens
godkännande av detsamma måtte inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 197.
35
Bilaga A.
Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse av 1 och 10 §§ i förordningen den 18
juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Härigenom förordnas, att 1 och 10 §§ i förordningen den 18 juni 1915
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden skola erhålla följande ändrade lydelse.
1
Å följande fastigheter, nämligen
1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Sär na
och Idre socknar av Kopparbergs län, allmännings- och husbehovsskogar
dock undantagna; samt
2) inom de sex norra länen belägna kronohemman och kronobyggen
under stadgad åborätt,
skola vederbörande rättsägare med avseende å dispositionsrätten över
skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna förordning
stadgas.
10
Har jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan
bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå
medelst bekostande av odling å område som utgör skogsmark, må fastighetsägaren
eller åbon utan hinder av bestämmelserna i denna förordning
avverka å området växande barrträd. Sålunda avverkat virke skall, i
den mån det icke tagas i anspråk för fastighetens och därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov, genom vederbörande skogstjänstemans
försorg stämplas, innan virket avföres, samt avräknas vid utsyning i
övrigt å fastigheten.
Vill fastighetsägare eller åbo eljest för skogsmarks uppodling till åker
eller äng fälla barrträd utöver fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov, göre anmälan därom hos vederbörande skogstjänsteman;
och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i
sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning
å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek,
beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens be
-
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
fallningshavande insända instrumentet över undersökningen med uppgift
å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det
yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda, önskar sökanden
vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad
antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande
skogstjänsteman eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet
vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller oek låta undersökningen verkställas
av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två
andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning
i ärendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med eget
yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningshavandes prövning.
Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget
vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas, meddele
Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande av viss
tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallninghavande äger bestämma,
odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse om Konungens
befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogstjänstemannen
för sökandens förständigande. Virket skall, innan det avföres, genom
skogstjänstemannens försorg stämplas. Vad sålunda stämplats skall avräknas
vid utsyning i övrigt å fastigheten.
Denna förordning skall träda i kraft, i vad den avser ändring i 10 §
den 1 juli 1929 samt vad angår övriga delar den 1 maj 1930. Dock skall
med avseende å fastighet, beträffande vilken förordningen den 18 juni
1915 icke längre skall vara tillämplig, iakttagas.
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före den 1 maj 1930, skola
förut gällande bestämmelser äga tillämpning.
2) Har utsyning verkställts enligt förordningen den 18 juni 1915 men
avverkning ej utförts före den 1 maj 1930, må avverkning jämlikt förut
gällande bestämmelser verkställas jämväl därefter, dock icke senare än
inom fem år från det utsyningsförrättningen avslutats.
3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats
enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före den 1
maj 1930, skola äga fortsatt giltighet därefter.
4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller
skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta
om viss åtgärd, skall efter den 1 maj 1930 i fall, där sagda förordning
eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger
fortsatt giltighet, i stället gälla om vederbörande skogsvårdsstyrelse samt,
vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall anses förhrutet, jämväl
om hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
37
Bil. I.
Areal och virkesförråd & skogar under 1915 års lappmarkslag 1927.
Areal |
Virkesförråd å produktiv skogsmark |
|||||||
l’rod. skogs- mark har |
Procentuell fördelning |
|||||||
Socken |
Impedi- ment har |
Summa bar |
Summa kbm |
Ter har kbm |
A-skog |
B-skog |
C-skog |
|
Norrbottens låns kustland Pajala ........................ |
21,256 |
24,319 |
45,575 |
822,124 |
38.7 |
51.0 |
31.0 |
18.0 |
Junosuando.................. |
19,621 |
19,016 |
38,637 |
651,739 |
33.2 |
38.6 |
47.4 |
14.0 |
Tärendö ..................... |
13,954 |
16,382 |
30,336 |
530,424 |
38.0 |
34.2 |
35.8 |
30.0 |
Korpilombolo............... |
9,624 |
5,535 |
15,159 |
417,607 |
43.4 |
35.8 |
25.7 |
39.0 |
Övertorneå .................. |
2,328 |
2,078 |
4,406 |
113,353 |
48.7 |
63.9 |
20.7 |
15.4 |
Nedertorneå ............... |
674 |
171 |
845 |
32,820 |
48.7 |
63.9 |
20.7 |
15.4 |
Överkalix..................... |
20,580 |
11,643 |
32,223 |
1,023,010 |
49.7 |
40.1 |
37.5 |
22.4 |
Nederkalix .................. |
1,738 |
1,055 |
2,793 |
61,428 |
35.3 |
22.5 |
46.4 |
31.1 |
Hietaniemi .................. |
3,602 |
1,232 |
4,834 |
105,602 |
29.3 |
65.9 |
23.2 |
10.9 |
Karl-Gustals ............... |
1,088 |
870 |
1,958 |
46,394 |
42. c |
74.5 |
5.o |
20.5 |
Töre........................... |
1,751 |
1,022 |
2,773 |
40,600 |
23.2 |
35.0 |
6.0 |
59.0 |
Råneå ........................ |
26,567 |
13,603 |
40,170 |
1,292,736 |
48.7 |
37.1 |
32.1 |
30.8 |
Edefors........................ |
12,178 |
6,773 |
18,951 |
594,031 |
48.s |
40.7 |
20.5 |
38.8 |
Nederluleå .................. |
1,274 |
1,065 |
2,339 |
59,114 |
46.4 |
30.7 |
35.1 |
34.2 |
Överluleå..................... |
4,275 |
1,764 |
6,039 |
221,360 |
51.8 |
29.5 |
35.9 |
34.6 |
Älvsbyn ..................... |
18,793 |
6,911 |
25,704 |
1,030,261 |
54.8 |
43.4 |
39.3 |
17.8 |
Hortlax........................ |
791 |
535 |
1,326 |
38,202 |
48.2 |
47.3 |
27.8 |
24.9 |
Norrfjärden.................. |
1,626 |
633 |
2,259 |
83,788 |
51.5 |
35.7 |
53.5 |
10.8 |
Piteå........................... |
7,892 |
5,129 |
13,021 |
381,768 |
48.4 |
47.2 |
28.0 |
24.8 |
Summa o. medeltal |
169,612 |
119,736 |
289,348 |
7,546,861 |
44.5 |
41* |
33.6 |
26.1 |
Härav: Skatte o. frälseh....... |
138,607 |
94,947 |
233,554 |
6,255,076 |
45.1 |
42.3 |
30.8 |
26.9 |
Kronoh. o. nybyggen-.. |
31,005 |
24,789 |
55,794 |
1,291,285 |
41.7 |
39.9 |
44.5 |
15.6 |
Innehavas av: Enskilda .................. |
98,709 |
79,462 |
178,171 |
4,174,410 |
42.3 |
43.9 |
37.8 |
18.3 |
Trävarubolag ............ |
70,903 |
40,274 |
111,177 |
3,371,951 |
47.6 |
38.2 |
28.4 |
33.4 |
Sammanlagda totalarealen skog under 1923 års allmänna skogsvårdslag och 1915 års lappmarkslag
beräknas uppgå till 1,686,655 har och utgör skog under lappmarkslagen alltså
17.1 % därav.
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
Bil. It.
Areal |
Virkesförråd å produktiv skogsmark |
|||||||
Frod. skogs- mark har |
Procentuell fördelning |
|||||||
Socken |
Impedi- ment har |
Summa har |
Summa khm |
Per har kbm |
A-skog |
B-skog |
C-skog |
|
Västerbottens läns kust-land |
||||||||
Bureå ........................ |
261 |
33 |
294 |
12,789 |
49.0 |
33.0 |
59.0 |
8.0 | |
N örsjö........................ |
5,556 |
3,314 |
8,870 |
437,712 |
78.S |
32.8 |
49.8 |
17.4 |
Skellefteå..................... |
1,536 |
647 |
2,183 |
74,873 |
48.7 |
33.1 |
58.7 |
8.2 |
Jörns ........................ |
9,967 |
5,102 |
15,069 |
581,463 |
58.3 |
25.9 |
49.8 |
24.3 |
Byske ........................ |
1,000 |
329 |
1,329 |
49,000 |
49.0 |
33.0 |
59.0 |
8.0 |
Burträsk ..................... |
9,252 |
6,474 |
15,726 |
589,562 |
63.7 |
50.7 |
31.8 |
17.5 |
Bygdeå........................ |
1,881 |
1,273 |
3,154 |
158,371 |
84.2 |
37.7 |
51.3 |
11.0 |
Lövånger..................... |
106 |
24 |
130 |
3,726 |
35.1 |
5.9 |
39.4 |
54.7 |
Nysätra........................ |
1,347 |
471 |
1,818 |
103,705 |
77.0 |
36.0 |
47.0 |
17.0 |
Degerfors..................... |
2,554 |
1,166 |
3,720 |
190,827 |
74.7 |
43.4 |
28.4 |
28.2 |
Sävar........................... |
1,938 |
1,335 |
3,273 |
92,750 |
47.9 |
47.6 |
41.7 |
10.7 |
Umeå ........................ |
1,822 |
1,174 |
2,996 |
101,415 |
55.7 |
47.1 |
42.5 |
10.4 |
Hörnefors ................. |
237 |
108 |
345 |
10,170 |
42.9 |
42.8 |
32.5 |
24.7 |
Vännäs........................ |
931 |
504 |
1,435 |
66,780 |
71.7 |
68.2 |
27.3 |
4.5 |
Bjurholm..................... |
1,434 |
214 |
1,648 |
104,712 |
73.0 |
70.0 |
27.3 |
2.7 |
Nordmaling.................. |
1,088 |
470 |
1,558 |
67,128 |
61.7 |
30. o |
50. o |
20. o |
Summa o. medeltal |
40,910 |
22,638 |
63,548 |
2,644,983 |
64.7 |
39.9 |
42.4 |
17 7 |
Härav: |
||||||||
Skatte o. frälseh. ..... |
39,031 |
21,796 |
60,827 |
2,530,498 |
64.8 |
39.9 |
42.4 |
17.7 |
Kronoh. o. nybyggen . |
1,879 |
842 |
2,721 |
114,485 |
61.2 |
37.4 |
51.2 |
11.4 |
Innehavas av: Enskilda ............... |
12,735 |
6,928 |
19,663 |
790,392 |
62.1 |
36.5 |
48.4 |
15.1 |
Trävarubolag ............ |
28,175 |
15,710 |
43,885 |
1,854,591 |
65.8 |
41.3 |
40. o |
18.7 |
Sammanlagda totalarealen skog under 1923 års allmänna skogsvårdslag och 1915 års lappmarkslag
beräknas uppgå till 1,515,899 har och utgör skog under lappmarkslagen alltså
4.2 % därav.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
39
Bil. III.
1 |
Area |
1 |
Virkesförråd å produktiv skogsmark |
|||||
Socken |
Prod. skogs- mark har |
: |
! |
Procentuell fördelning |
||||
Impedi- ment bär |
| Summa har |
Summa kbm |
Per har kbm |
A-skog |
B-skog |
jC-8kog |
||
Västeniorrlands län Bodums ..................... |
2,989 |
617 |
3,606 |
166,529 |
i 55.7 |
28.8 |
25.7 |
45.5 | |
j Tåsjö........................... |
4,141 |
982 |
5,123 |
196,569 |
47.5 |
23.9 |
52.3 |
23.8 |
Fjällsjö........................ |
1,347 |
253 |
1,600 |
90,445 |
67.t |
23.1 |
52.0 |
24.9 |
j Junsele........................ |
1,633 |
368 |
2,001 |
109,356 |
67.0 |
22.8 |
50. c |
26.6 |
Trehörningsjö............... |
61 |
— |
61 |
3,295 |
54.0 |
18.8 |
40.7 |
41.0 |
Anundsjö..................... |
6,996 |
2,326 |
9,322 |
377,679 |
54.0 |
18.8 |
40.7 |
41.0 |
Edsele ........................ |
2,094 |
662 |
2,756 |
173,235 |
83 o |
25.7 |
56.7 |
i7.o ; |
Ramsele ..................... |
2,744 |
594 |
3,338 |
227,216 |
82.8 |
33.5 |
58.3 |
8.2 |
Skorpeds ..................... |
3,956 |
779 |
4,735 |
195,136 |
49.3 |
30.2 |
37.0 |
32.8 |
Överlännäs .................. |
1,725 |
347 |
2,072 |
96,045 |
55.7 |
44.6 |
44.2 |
11.8 |
Graninge ..................... |
2,192 |
458 |
2,650 |
124,408 |
56.8 |
24.4 |
44.8 |
31.3 |
Indalslidens................. |
431 |
63 |
494 |
28,830 |
67.0 |
20.0 |
44.8 |
35.2 |
Ytterlännäs.................. |
1,062 |
254 |
1,316 |
77,721 |
73.0 |
16.2 |
62.3 |
21.5 |
Haverö........................ |
527 |
114 |
641 |
38,718 |
73.4 |
12.2 |
30.4 |
57.4 |
Summa o. medeltal |
31,898 |
7,817 |
39,715 1,905,182 |
59.7 |
256 |
46 l |
28.4 |
|
Härav: * Skatte o. frälseh....... |
31,842 |
7,810 |
39,652 |
1,897,652 |
59.7 |
25.5 |
46.1 |
28.4 |
Ivronoh. o. nybyggen • |
56 |
7 |
63 |
7,530 |
134.2 |
8.0 |
46.0 |
46.0 |
Innehavas av: Enskilda .................. |
5,790 |
1,875 |
7,665 |
334,265 |
57.7 |
23.6 |
45.0 |
31.4 |
Trävarubolag ............ |
26,108 | |
5,942'' |
32,050 |
1,570,917 |
60.2 |
25.9 |
46.3 | |
27.8 |
Sammanlagda totalarealen skog under 1923 års allmänna skogsvårdslag och 1915 års lappmarkslag
beräknas uppgå till 2,051,815 har och utgör skog under lappmarkslagen alltså
1.98 % därav.
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.
Bil. IV.
1 |
Areal |
Virkesförråd å |
|||
Socken |
Prod. skogs- mark |
Impedi- ment |
Summa |
Summa |
Per har |
bär |
har |
har |
kbm |
kbm |
|
Jämtlands lån |
|||||
Hällesjö ................................................... |
2,857 |
528 |
3,385 |
— |
— |
Offerdal ................................................... |
764 |
441 |
1,205 |
50,760 |
66.4 |
634 |
101 |
735 |
62,316 |
98.8 |
|
Summa o. medeltal |
4,255 |
1,070 |
5,325 |
— |
— | |
Endast skatte och frälsehemman. |
|||||
Innehavas av: |
|||||
Enskilda ............................................... |
272 |
43 |
315 |
— |
— |
Trävarubolag .......................................... |
3,983 |
1,027 |
5,010 |
— |
— |
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.