Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:s proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om
fri rättegång; given Stockholms slott den 12 mars 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919
om fri rättegång.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929,

1 samt.

160 häft. (Nr 191.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 8, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919
om fri rättegång skola, 2, 10 och 14 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första
domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning,
som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke
äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader
eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen
ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens
talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att
därmed vinna fri rättegång.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må
efter angivelse åtalas av allmän åklagare, ma fri rättegång ej beviljas målsägande
i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §•

Part, som — ------ förskjuten kostnad.

Efter ty i 5 § sägs är parten jämväl berättigad att på det allmännas bekostnad
erhålla biträde i rättegången.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas
av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda förhållanden
ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet, som
Konungen bestämmer.

5 §•

Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom nagon,
som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

3

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person
förordnas att därvid biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess ordförande.
Där ej omständigheterna annat påkalla, bör med beslut angående
förordnande att biträda part med talans utförande anstå, till dess parten varit
personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit, att behov av biträde
föreligger.

i ill rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar, förordnas
någon som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov.
Företrädesvis bör därvid anlitas den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet
och ej är avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits
till biträde, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill
äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet berättigas
att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §•

Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som äro nödiga
för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kan gälda kostnaderna för rättegången, äge rätten förordna, att förmånen
av fri rättegång skall upphöra.

Samma lag vare, där partens talan finnes vara av beskaffenhet, som i 1 §
andra stycket avses.

8 §.

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad, skall
rätten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta honom
ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat gäldas av allmänna medel;
dock ankomme på rätten att pröva, om och i vad mån sådant åläggande
bör ske i fall, då beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det
för parten funnits vara av synnerligen ringa betydelse, att hans talan vinner
prövning.

Har part, som åtnjutit fri rättegång, ej förklarats ersättningsskyldig, men
tappar motparten, varde sadan skyldighet denne ålagd, där han enligt lag är
pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

10 §.

Har part------ —- åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt---—- — -— allmänna medel.

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts-----ej föras.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

14 §.

Vittnesersättning, som-----i brottmål.

Rättegångsbiträde, som förordnats enligt denna lag, åtnjute efter rättens prövning
skälig ersättning av allmänna medel för det arbete, han nedlagt å rättegången,
så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn bör tagas till biträdets
inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål. Finnes talan utan
skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen till biträdet efter omständigheterna
nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet förklaras
ej äga rätt till ersättning.

Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten förbehålla
sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan
verkan.

Beslut om------— tillhandahållas biträdet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler frågan om
vidtagande av vissa ändringar i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång och
anför:

»Sedan av särskilt tillkallade sakkunniga den 31 juli 1916 framlagts ett
utkast till lag om kostnadsfri rättegång, och efter överarbetning därav de
sakkunniga den 31 december 1917 avgivit betänkande med förslag till lag om
fri rättegång samt lagrådets yttrande över förslaget inhämtats, framlade
Kungl. Maj :t i proposition nr 118 förslag i ärendet för 1919 års lagtima riksdag.
Efter det första lagutskottet avgivit utlåtande över förslaget (nr 27 och
31), blev detsamma med vissa ändringar antaget av riksdagen.

Lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång innehåller i huvudsak
följande föreskrifter.

Fri rättegång kan såväl vid underrätt som i hovrätt och högsta domstolen i
visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången
förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel
för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet
(1, 10 och 11 §§). I samband med ansökan om fri rättegång skall uppgift
lämnas om partens förmögenhetsvillkor och omfattningen av honom åliggande
underhållsskyldighet. Äro dessa förhållanden ej kända, bör uppgiften i fråga
vara styrkt genom offentlig myndighet eller trovärdig, känd person (4 §).
Ansökan om fri rättegång prövas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess
ordförande (3 §).

Förmånen av fri rättegång kan vinnas såväl i tvistemål som i brottmål. För
de senares del är dock den begränsning stadgad att, därest brottet hör under
allmänt åtal eller efter angivelse må åtalas av allmän åklagare, fri rättegång
ej må beviljas målsägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan
i målet (1 §).

Förmånen av fri rättegång innebär befrielse från flertalet av de med rättegången
förenade kostnader, såsom stämpelavgift, expeditionslösen, kostnad för
delgivning av stämning, vittnesinkallelser m. m. samt ersättning till de av den
fattige parten åberopade vittnen, vilkas hörande av rätten funnits erforderligt
för målets utredning. Befrielsen från stämpelavgift medför, att denna ej

Huvnddragen
av 1919 års
lag om fri
rättegång.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Den utsträckning

vari fri
rättegång
åtnjutits.

kommer att utgå. Övriga kostnader, från vilka parten befrias, skola gäldas
av allmänna medel (2 § 1 mom.).

I rätten till fri rättegång ingår jämväl förmånen att, där så erfordras för
behörigt anbängiggörande eller utförande av rättegången, erhålla lämpligt biträde
på bekostnad av allmänna medel (2 § 2 mom.). Närmare bestämmelser
meddelas angående förordnande av biträde i 5 § och angående biträdes rätt
till ersättning i 14 §.

Part, som åtnjutit fri rättegång, äger jämväl rätt till fri verkställighet av
dom eller utslag i målet, dock ej vid nytt försök till verkställighet (12 §).

Förmånen av fri rättegång upphör bl. a., då parts förmögenhetsförhållanden
förbättrats så mycket, att han utan intrång i erforderliga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet kan gälda
kostnaderna för rättegången (7 §).

Part, som förklarats förlustig förmånen av fri rättegång, skall förpliktas
ersätta statsverket kostnad, som skolat gäldas av allmänna medel. År ej sådant
fall för handen, skall motparten, där han tappar, åläggas dylik ersättningsskyldighet,
såvida han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad
(8 §).

Hava parts förmögenhetsförhållanden efter rättegångens slut förbättrats i så
hög grad, att han kan återgälda kostnadernas hela belopp, kan parten, på talan
inom viss kortare tid av kronans ombudsman i orten, förpliktas återgälda statsverket
dessa kostnader för rättegången och verkställigheten, så framt motparten
ej ålagts dylik ersättningsskyldighet (13 §).

Närmare föreskrifter om vad som skall iakttagas vid tillämpning av lagen
om fri rättegång äro meddelade i kungörelse den 19 december 1919 (nr 790;
ändr. 1926 nr 221).

I vilken utsträckning fri rättegång åtnjutits framgår av följande, på grundval
av den officiella rättsstatistiken för åren 1921—1927 gjorda sammanställning
rörande antalet mål, däri part beviljats fri rättegång.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

Kärande1
(målsägande)

Svarande 1
(tilltalad)

s

u m m

a

Å r

Tviste-

Brott-

Tviste-

Brott-

Samtliga

Därav ntan rätte-gångsbiträde

mål2

mål3

mål2

mål3

mål2

mål3

mål

Antal

mål

I % av
samt-liga
mål

1921 . . .

1,818

23

189

40

2,007

63

2,070

306

14.8

1922 . . .

2,332

28

181

57

2,513

85

2,598

456

17.6

1923 . . .

2,657

29

333

78

2,990

107

3,097

377

12.2

1924 . . .

2,882

38

331

96

3,213

134

3,347

448

13.4

, 1925 . . .

3,109

60

499

120

3,608

180

3,788

348

9.2

1926 . . .

3,423

54

551

176

3,974

230

4,204

357

8.5

1 19274 . . .

3,868

91

655

214

4,523

305

4,828

347

7.2

1 Hava i ett mål båda parterna åtnjutit fri rättegång har målet räknats såsom 2 mål.
* Inberäknat brottmål, i vilka talan om ansvar ej förts.

3 Oberäknat mål, däri talan om ansvar ej förts.

4 Siffrorna för 1927 äro preliminära.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 101.

7

Statsverkets totalkostnader för de mål, vari fri rättegång beviljats, beräknades
i 1917 års kommittébetänkande komma att uppgå till omkring 150,000 kronor
för år. Av detta belopp antogs dock en väsentlig del — förslagsvis beräknad
till hälften —- komma att återinflyta till statsverket därigenom att tappande
motpart förpliktades att återgälda de kostnader, som utgått av allmänna medel.

Enligt beslut av 1919 års lagtima riksdag skulle statsverkets kostnader i
anledning av lagen om fri rättegång bestridas från ordinarie förslagsanslaget
till domare, vittnen och parter, vilket anslag i samband därmed höjdes med
75,000 kronor eller till 375,000 kronor. Under det första året av lagens tilllämpning
1920 synas de gjorda beräkningarna ha hållit streck. Anslaget blev
visserligen överskridet med omkring 165,000 kronor, men redan under föregående
år hade överskridanden i ungefär samma omfattning förekommit. Under
de följande åren ökades emellertid överskridandena. Vid en av riksräkenskapsverket
för budgetåret 1923—1924 verkställd undersökning framgick, att kostnaderna
i anledning av lagen om fri rättegång uppgått till 265,000 kronor.
Då genom beslut av 1926 års riksdag särskilt anslag blev i riksstaten uppfört
för bestridande av kostnaderna i anledning av lagen om fri rättegång, bestämdes
anslagsbeloppet i enlighet med denna beräkning till 260,000 kronor. Emellertid
visade detta belopp sig långt ifrån tillräckligt för ändamålet. Den
totala anslagsbelastningen uppgick nämligen för budgetåret 1926—1927 till
omkring 497,000 kronor och för budgetåret 1927—1928 till omkring 574,000
kronor. Härifrån avgå emellertid vissa uppbördsmedel å anslaget (i allmänhet
utdömd rättegångskostnadsersättning), vilka belopp för nämnda budgetår
uppgått till resp. 52,000 och 58,000 kronor. Anslagets nettobelastning uppgick
alltså för de båda budgetåren till resp. 445,000 och 516,000 kronor. Anslaget
hade således överskridits med resp. 185,000 och 256,000 kronor. För
budgetåret 1928—1929 är anslagsbeloppet höjt till 300,000 kronor, men detta
belopp torde ej på långt när täcka medelsåtgången, då redan under det första
budgethalvåret tagits i anspråk cirka 276,000 kronor.

Den våldsamma stegring, som kostnaderna för den fria rättegången undergått,
har redan av mina företrädare i ämbetet beaktats. I skrivelse den 15 februari
1926 anmodade dåvarande chefen för justitiedepartementet överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser att inkomma med yttrande, huruvida för tillgodoseende
av den statsverket jämlikt lagen om fri rättegång tillkommande rätt
att av part, som åtnjutit fri rättegång eller i vissa fall av dennes motpart njuta
ersättning för kostnad i rättegången, som guldits av allmänna medel, effektivare
föreskrifter än de gällande kunde finnas påkallade.

Av de inkomna yttrandena ävensom av vad statskontoret och riksräkenskapsverket
efter remiss i ärendet anfört framgick emellertid, att någon mera betydande
minskning i statsverkets kostnader icke kunde vinnas genom effektivare föreskrifter
i berörda hänseende.

I statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (II H. T. s. 62) omnämnde min
företrädare i ämbetet vid beräknande av anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1928—1929, att inom justitiedepartementet igångsatts utredning
för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av

Statsverkets
kostnader
för den fria
rättegången.

Kostnads översikt.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Riksdagens

revisorer.

1928 ars
utredning.

Statistik.

fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. I anslutning
härtill infordrades genom skrivelse den 24 februari 1928 från häradshövdingar
och rådhusrätter vissa uppgifter angående kostnaderna för mål, däri
fri rättegång varit part beviljad, m. m., varjämte vederbörande anmodades att
uttala sig rörande möjligheterna att vinna begränsningar i statsverkets utgifter
för den fria rättegången. Bland de möjligheter, som i sådant avseende syntes
böra tagas under övervägande, nämndes i skrivelsen bland annat skärpning i
föreskrifterna angående fattigdomsgraden; befogenhet för domstol att vägra fri
rättegång, där partens talan funnes uppenbart ogrundad; skärpning i förprövningen
rörande behovet av rättegångsbiträde; uteslutande av vissa slag av mål
från den fria rättegången; fastställande av taxa för biträdesersättning; utestängande
av icke rättsbildade sakförare från behörighet att förordnas till biträde;
skärpning i föreskrifterna om skyldighet för förlorande part, som åtnjutit fri
rättegång, att till statsverket återgälda förskjuten kostnad.

Innan redogörelse för resultatet av denna utredning lämnas, må här nämnas,
att jämväl riksdagens revisorer haft sin uppmärksamhet riktad på de avsevärda
kostnader för statsverket, den fria rättegången medfört. I sin berättelse för
statsverkets förvaltning under tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 hava sålunda
revisorerna verkställt en undersökning i angivna hänseende. Efter att hava
framhållit, att den fria rättegången kommit till användning i större utsträckning
än som ursprungligen beräknats, yttra revisorerna bland annat:

»Revisorerna vilja framhålla, att de jämförelsevis rikliga ersättningar, som
mångenstädes tillerkännas rättegångsbiträden vid fri rättegång, torde kunna
antagas hava medverkat till en ökning av rättegångarnas antal. Möjligen inverkar
även härpå den omständigheten, att såväl kärande som svarande på allmän
bekostnad erhålla rättegångsbiträde i en och samma process.

I detta sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, att till rättegångsbiträde
förordnats personer, som varit anställda vid de fem i verksamhet varande
offentliga rättshjälpsanstalterna, och att det knappast kan anses fullt tydligt, i
vilka fall av allmänna medel understöd bör utgå i form av ersättning för fri
rättegång eller såsom direkt understöd till dessa rättshjälpsanstalter.

Såsom ett allmänt omdöme rörande ersättningsbeloppen till rättegångsbiträdena^
vilja revisorerna framhålla, att ersättningarna i åtskilliga fall synas hava
varit alltför höga med hänsyn till den sak, varom rättegången rört sig.

I mycket stor utsträckning har kärande i mål rörande barnuppfostringsbidrag
biträtts icke endast av den jämlikt lagen om barn utom äktenskap särskilt förordnade
barnavårdsmannen utan jämväl av ett av rätten förordnat biträde, vilket
tillerkänts ersättning av allmänna medel.»

Den utredning, som verkställts på grundval av de genom förenämnda cirkulärskrivelse
den 24 februari 1928 infordrade uppgifter, ger vid handen, att under

1927 slutligt handlagts 5,817 mål, i vilka fri rättegång varit någondera parten
beviljad.* 1 I 4,723 mål var käranden och i 1,094 mål svaranden i åtnjutande av

1 Hava i ett mål parterna å ömse sidor åtnjutit fri rättegång, har målet räknats såsom 2 mål. Den
olikhet i fråga om antalet mål, som förekommer mellan rättsstatistiken och 1928 års utredning, vinner
sin förklaring dels däri att i den senare ntredningen ingå även mål, som förfallit, avskrivits eller i
vilka förlikning träffats, dels ock däri att en del domstolar vid lämnande av primäruppgifterna för

1928 års utredning torde för varje part, som i ett mål med fri rättegång haft dylik förmån, räknat

1 mål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

9

fri rättegång. Beträffande utgången av dessa rättegångar må nämnas, att för
en sådan beräkning från angivna siffra å hela antalet mål böra avräknas dels
808 mål, beträffande vilka uppgift rörande utgången ej erhållits, dels 287 mål,
som förfallit eller avskrivits eller i vilka förlikning träffats. Tillhopa komma
vid förevarande beräkning ifråga endast 4,722 mål (av dessa 3,802 mål däri
käranden och 920 mål däri svaranden åtnjutit fri rättegång). I 3,442 av ifrågavarande
mål har den fattige partens talan helt eller delvis bifallits. Generellt
sett kan alltså sägas att den fattige parten vunnit i ej fullt tre fjärdedelar av
samtliga ifrågakommande mål.

I de 5,817 mål, vari fri rättegång varit part beviljad, hava sammanlagda kostnaderna
för det allmänna uppgått till 565,393 kronor, fördelade på följande
ändamål:

Vittnesersättningar ...................... 61,248

Ersättningar till rättegångsbiträden:

arvoden och reseersättningar ............ 380,803

förskjutna kostnader.................... 36,228

Övriga kostnader ................... 87,114

Summa 565,393

Beträffande målens beskaffenhet må nämnas, att antalet slutligt avgjorda
civilmål, vartill i detta sammanhang hänföras jämväl brottmål, däri talan om
ansvar ej förts, utgjort 5,097 (därav 4,337 mål, i vilka käranden och 760 mål,
i vilka svaranden åtnjutit fri rättegång). Omkring fyra femtedelar av alla
civilmål beröra äktenskapsrättsliga förhållanden (hemskillnader och äktenskapsskillnader
m. m.) och förhållandet mellan föräldrar och barn (mål angående
barnuppfostringsbidrag m. m.). Den förra gruppen omfattar 2,242 mål
(1,777 kärandemål; 465 svarandemål) och den senare gruppen 1,793 mål
(1,684 kärandemål; 109 svarandemål). Bland de återstående 1,062 civilmålen
gälla omkring en tredjedel eller 335 mål försträckning och borgen (303
kärande- och 32 svarandemål), 179 mål (174 kärande- och 5 svarandemål)
tjänsteavtal och sysslomannaskap, 157 mål (därav 129 kärande- och 28 svarandemål)
utomobligatorisk skadegörelse, 149 mål (105 kärande- och 44 svarandemål)
tvister om lös egendom.

Bland de slutligt avgjorda målen om ansvar för brott, tillhopa 433 (130
kärande- och 303 svarandemål), utgöres den största gruppen av misshandelsoch
ärekränkningsmålen, de förra till antalet 58 (21 kärande- och 37 svarandemål)
och de senare 77 (48 kärande- och 29 svarandemål).

Den statistiska utredningen ger också möjlighet att bedöma den omfattning,
i vilken rättegångsbiträden varit förordnade att hjälpa den fattige parten och
förhållandet mellan bifall och avslag i olika fall. Vid denna beräkning hava
medtagits allenast de 4,722 mål, rörande vilka fullständiga uppgifter föreligga.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Allmänna

uttalanden.

Mål

Hela

an-

talet

mål

Talan

bi-

fallen

%

Rättegångs-biträde ej
förordnat

Såsom rättegångsbiträde har forordnats

biträde å
rätts hjälps-anstalt

rättsbildad

advokat

icke rätts-bildad sak-förare

tjänsteman1

annan

antal

mål

talan

bi-

fallen

%

antal

mål

talan

bi-

fallen

%

antal

mål

talan

bi-

fallen

%

antal

mål

talan

bi-

fallen

*

antal

mål

talan

bi-

fallen

%

antal

mål

talan

bi-

fallen

*

Tvistemål. .

Brottmål . .

Summa

4,289

433

77

35

375

76

61

34

879

33

91

42

1,956

283

72

33

245

27

72

37

754

13

83

46

80

1

58

4,722

78

451

59 | 912

90

2,239 67

272

69

767

82

81

58

Såsom av tabellen framgår, uppvisa de genom rättshjälpsanstalterna beredda
målen den gynnsammaste bifallsprocenten eller 90. Därnäst komma mål, i vilka
lands- och stadsfiskaler och andra tjänstemän utfört partens talan. För denna
grupp är bifallsprocenten 82. För de rättsbildade advokaterna och de icke rättsbildade
sakförarna äro motsvarande siffror 67, resp. 69.

I ett stort antal av de avgivna yttrandena har uppgivits, att missbruk av
den fria rättegången förekommit. Sålunda yttrar t. ex. domhavanden i Södertörns
domsaga, att rättens ordförande ej sällan haft en känsla av att de fria
rättegångarna — särskilt i vad gäller ärekränknings- och mindre hemfridsbrott
— tillkommit i rent trakasseringssyfte eller för att bereda vederbörande rättegångsbiträde
ekonomisk vinning. Särskilt sistnämnda synpunkt har på många
håll kraftigt understrukits. Vissheten, att biträdet under alla förhållanden får
ersättning — yttrar domhavanden i Mellersta Roslags domsaga — har framkallat
instämmanden i vissa fall av uppenbart ogrundad talan. Även domhavanden
i Gästriklands västra domsaga uppger, att exempel ej saknas på att personer
av rent skade- eller processbegär förmås att anhängiggöra mål med tillhjälp
av den fria rättegången, och han förklarar sig ha funnit att bestämmelserna
angående förordnande av rättegångsbiträde i alltför hög grad utnyttjas i förvärvssyfte.
Från Medelpads västra domsaga lämnar t. f. domhavanden den
uppgiften, att ett stort antal mål anhängiggjorts på rent försök och i en del fall
endast för att bereda biträdet inkomster. Av häradshövdingen i Västra Hälsinglands
domsaga har uppgivits, att fall förekommit, då personer, som önskade få
förordnande som rättegångsbiträde, satte sig i förbindelse med dem, som kunde
antagas hava något ouppgjort mellanhavande och erbjöde dem sina tjänster, medvetna
om att de av parten komme att föreslås till biträde i en blivande rättegång.
Detta kunde lätt leda till — yttrar häradshövdingen vidare -— att tvister
droges inför domstol, vilka parten eljest ej tänkt sig skulle förekomma inför
rätta. Man finge det intrycket, att antydda personer sökte på omförmälda
sätt fylla ut den praktik, som eljest ej lämnade dem erforderligt arbete. Även
från de södra delarna av landet föreligga uttalanden, vari vitsordas att betänk -

Vanligen landsfiskal eller stadsfiskal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

11

liga missbruk förekommit. Häradshövdingen i Sunnerbo domsaga yttrar, att
exempel ej saknas, att advokater och sakförare begagnat denna till de fattigas
förmån stiftade lag för att skaffa sig inkomster. T. f. domhavanden i Hammarkinds
domsaga har uppgivit, att flera fall förekommit, där vederbörande rättegångsombud,
som från början måste ha insett det vara omöjligt att vinna ifrågavarande
mål, icke velat föra detsamma under annan förutsättning än att fri
rättegång beviljats hans huvudman, detta givetvis för att icke gå förlustig rättegångsersättningen.
I yttrandet har vidare uppgivits, att det ej sällan hände,
att fria rättegångsmål anhängiggjordes i rent trakasseringssyfte t. ex. av tjänstehjon
mot husbonde, formellt om lönefordran eller på annan föregiven grund, men
i verkligheten för att hämnas någon förment oförrätt, och alltid funnes det å
varje plats personer villiga att åtaga sig ett sådant mål, eller rent av framprovocera
detsamma, ty, även om målet förlorades, finge ombuden i alla fall sitt
ofta rundliga arvode av allmänna medel, och den vinnande parten kunde icke
utfå någon ersättning för sina kostnader i målet. T. f. domhavanden i Aspelands
och Handbörds domsaga nämner, att i enstaka fall förekommit, att rättegångsombud
spårat upp en tvistefråga samt förmått parten att med begagnande av
ombudet såsom biträde anhängiggöra process under anlitande av den fria rättegången.
Från förutvarande Vadsbo södra domsaga har t. f. domhavanden uppgivit,
att advokat- och sakförarfirmor i sina annonser i ortspressen ställa i utsikt
»kostnadsfria konsultationer åt obemedlade», i syfte att därmed vinna
klienter, för vilka statsverket ikläder sig kostnaden för rättegången. Utan
tvivel, yttrar han vidare, har utsikten att erhålla fri rättegång mången gång
lockat till anhängiggörande av obefogade processer. Liknande synpunkter ha
gjorts gällande även av häradshövdingarna i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers
domsaga samt i Torna och Bara domsaga. Jämväl från en del av rådhusrätterna
föreligga uttalanden, som giva vid handen, att missbruk förekommit. Rådhusrätten
i Uppsala uppger t. ex. att i andra mål än de familjerättsliga fall ej saknats,
då den fria rättegången utnyttjats för ett processmakeri, som införandet
av institutet fri rättegång ej kan hava avsett att främja. I utlåtandet från
rådhusrätten i Landskrona yttras, att exempel ej saknats på fria rättegångar,
som anhängiggjorts både på synnerligen lösa grunder och i tydligt trakasseringssyfte.
Det ligger -— yttrar rådhusrätten vidare — något synnerligen irrationellt
i att staten, såsom nu ej sällan sker, finansierar orättfärdiga rättegångar
och därigenom tillskyndar oförvitliga medborgare kostnader. Rådhusrätten i
Varberg uppger, att i allmänhet tillgår så att en sökande i första hand vänder
sig till en i orten praktiserande advokat eller sakförare och för honom framlägger
sin sak. År denna skäligen osäker eller den mot vilken sökanden skall
vända sig ej fullt solvent, då begäres — yttrar rådhusrätten — fri rättegång
med förordnande av biträde för att någon ersättning för det blivande biträdet
skall kunna påräknas. Även rådhusrätten i Skara gör gällande, att den fria
rättegången stundom missbrukats till utförande av talan, som ibland varit
ohemul, ibland hänfört sig till ett så obetydligt intresse, att dess tillvaratagande
ej förtjänade något understöd från det allmännas sida, och rådhusrätten i
Västerås framhåller att i ett fåtal fall den fattige partens talan på grund av

Speciella
uttalanden.
1. Skärpta
föreskrifter
ang. fattigdomsgraden.

2. Uteslutande
av
vissa mål
från fri rättegång.

3. Förprövning
rörande
partens talan.

12 Kungl. May.ts proposition nr 191.

själva sakens beskaffenhet varit sådan, att fri rättegång icke skäligen bort
beviljas.

I detta sammanhang torde slutligen få nämnas, att Allmänna svenska advokatföreningen,
utgörande en sammanslutning av huvudsakligen icke rättsbildade
sakförare, i en ingiven skrift, vari hemställts om vissa ändringar i lagen om fri
rättegång, framhållit bland annat, att dels på grund av den avfattning lagen
erhållit i fråga om tillstånd att erhålla fri rättegång, dels på grund av åtskilliga
domstolars sätt att tolka bestämmelsen om förordnande av rättegångsbiträde,
statsverket vållats dryga kostnader för till och med rena okynnesprocesser,
samt att förty såväl i det allmännas som i de enskilda parternas intresse
ändringar i lagen vore påkallade.

Det första spörsmål, varom i skrivelsen den 24 februari 1928 begärdes ett
uttalande från domhavande och rådhusrätter, gällde, huruvida en skärpning
vore påkallad i föreskrifterna rörande fattigdomsgraden. Flertalet häradshövdingar
och rådhusrätter ha förklarat någon sådan skärpning ej böra ifrågakomma.
Däremot har från många håll framhållits önskvärdheten av, att strängare
föreskrifter infördes i fråga om formen för styrkande av partens fattigdom.
Bl. a. har därvid hemställts, att den nu medgivna möjligheten att få uppgifterna
om partens ekonomiska förhållanden m. m. bestyrkta genom annan än offentlig
myndighet, nämligen genom »trovärdig, känd person» måtte bortfalla.

Bland mål, som i första hand borde uteslutas från den fria rättegången, hava
i utlåtandena från flera håll nämnts ärekränkningsmålen och de ofta i samband
med dessa stående ringare hemfridsbrotten. Därvid har dock påpekats, att även
i dessa mål fall kunna förekomma, då den fattige partens talan kan vara befogad,
varför det icke kunde vara lämpligt att helt utesluta målen i fråga från
den fria rättegången. Vidare har ifrågasatts, att dylik förmån icke borde beviljas
åt svaranden i mål om ansvar för vissa mindre förseelser såsom fylleri
och förargelseväckande beteende ävensom i fall av åtal enligt motorfordonsförordningen
eller vägtrafikstadgan. En ytterligare begränsning av den fria rättegången,
som ställts i fråga, gäller målsägandetalan i de brottmål, som åtalas
av allmän åklagare, och från några håll har påyrkats, att fri rättegång överhuvudtaget
ej skulle få förekomma för utförande av målsägandetalan i brottmål.
Även ännu längre gående beskärningar i den fria rättegången ha från
vissa håll förordats, nämligen att den fria rättegången skulle inskränkas till
de grupper av mål — de familjerättsliga och barnuppfostringsmålen — beträffande
vilka behovet av den fria rättegången starkast gjort sig gällande.

Spörsmålet huruvida domstol bör tilläggas befogenhet att vägra fri rättegång,
där partens talan finnes uppenbart ogrundad, har i flertalet av
de yttranden, vari nämnda fråga berörts, besvarats jakande. Sålunda yttrar
t. ex. häradshövdingen i Södertörns domsaga, att det verksammaste
medlet att förhindra okynnesprocesser på statens bekostnad syntes vara
att tillägga den beslutande myndigheten befogenhet att på förhand pröva,
huruvida rättegången vore skäligen grundad. Häradshövdingen i

Kungl. Maj:ts proposition nr ]01. 13

Torna och Barn domsaga framhåller, alt det syntes mycket önskvärt
att -— med frångående av beaktansvärda principiella betänkligheter — en förprövning
anordnades, varigenom domstolen eller domaren sattes i tillfälle att
vägra fri rättegång, där partens talan funnes uppenbart ogrundad. Det har
också från enstaka håll yrkats att begränsningen borde gå än längre; så ifrågasätta
t. ex. domhavandena i Bollnäs domsaga, Torneå domsaga och Sunnerbo
domsaga, huruvida ej sökanden borde visa sannolika skäl för att hans
talan kunde antagas vara lagligen grundad. Vidare har ifrågasatts, om ej
fri rättegång borde vägras, där partens talan funnes röra en fråga, som ej
mnebure något väsentligt intresse för parten och med vilken domstolens tid helst
icke borde upptagas (domhavanden i Bråbygdens domsaga). I samband härmed
har sistnämnde domhavande ifrågasatt, huruvida ej lämpligen borde stadgas
skyldighet för part, som önskar fri rättegång, att personligen framställa
sin begäran därom. Först da uppstode möjligheten att erhålla en närmare
kännedom om hans förmögenhetsvillkor och den sakliga befogenheten av hans
talan. Rådhusrätten i Eskilstuna har ansett förprövningen böra omfatta
det fall, att värdet av vad part åsyftar att i rättegången vinna är så ringa, att
det icke står i rimligt förhållande till kostnaden för rättegången. Jämväl rådhusrätterna
i Jönköping och Trälleborg hava förordat en liknande föreskrift.

Emellertid hava även uttalats betänkligheter mot förprövningen, såvitt däri
innefattas en prövning av frågan om det befogade i partens talan. Häradshövdingen
i Ångermanlands södra domsaga avstyrker sålunda anordningen med
hänsyn till det ställningstagande till tvisten, vartill domstolen skulle tvingas.
Han uttalar ock den förmodan, att förprövningen skulle få ringa ekonomisk
betydelse. Liknande synpunkter göras gällande även från andra håll, t. ex.
av häradshövdingen i Nora domsaga samt rådhusrätterna i Skara och Örebro.
Sistnämnda domstol förordar i stället, att på ort, där rättshjälpsanstalt finnes,
ansökan om fri rättegång i regel ingives genom anstaltens försorg. Häradshövdingen
i Flundre, Väne och Bjärke domsaga framhåller, att de farhågor,
som tidigare uttalats, att förmanen av fri rättegång skulle bliva missbrukad,
därest ej nagot slags förprövning rörande det befogade i den fattige partens
talan anordnades, syntes ha visat sig överdrivna. Den även från andra håll
uttalade förmodan, att en förprövning skulle bli utan större praktisk betydelse
delas även av häradshövdingen i Oxie och Skytts domsaga, som emellertid hemställer,
att domstol tillägges rätt att, sa snart det under målets gång blir klart,
att partens talan är uppenbart ogrundad, bestämma, att fri rättegång ej i fortsättningen
må äga rum. Ett uttalande i samma riktning har också gjorts av
Hälsingborgs rådhusrätt.

Ett stort antal av de hörda myndigheterna hava funnit, att förprövningen
rörande behovet av rättegångsbiträde för den fattige parten bör skärpas. Därvid
har bl. a. ifrågasatts, att i vissa mål förordnande av rättegångsbiträde icke
borde äga rum. Salunda har föreslagits, att rätten att erhålla biträde i bagatellmal
och mindre brottmål borde borttagas (häradshövdingen i Älvdals domsaga).
Fian flera hall har vidare framhållits, att i mål angående hemskillnad, äk -

4. Skärpt
prövning
rörande behovet
av
rättegångsbiträde.

14

Kungl. May.ts proposition nr 191.

tenskapsskillnad ävensom i barnuppfostringsmål verkligt behov av rättegångsbiträde
endast mera sällan torde förekomma. Det har påpekats, att i dessa mål
parterna i regel iakttaga personlig inställelse och att rätten enligt gällande lag
är skyldig att sörja för fullständig utredning i målet. Yad särskilt barnuppfostringsmålen
angår har erinrats om att, därest lämplig barnavårdsman finnes,
rättegångsbiträde ej borde vara behövligt. Det har uppgivits, att barnavårdsmännen
ofta anlita advokat, vilken då i allmänhet begär fri rättegång (domhavanden
i Gästriklands östra domsaga).

En annan begränsning, som från vissa håll påkallats, gäller förordnandets
innebörd. Domhavanden i Gästriklands västra domsaga har framhållit, att det
erbjöde svårigheter att på förhand, vid den tidpunkt då framställningen om fri
rättegång gjordes, kunna bedöma, om biträdesförordnande vore överflödigt eller
icke. För anhängiggörande av rättegång syntes hjälp åt den fattige parten ofta
vara av nöden, men för vidare utförande av hans talan vore bistånd i många
fall överflödigt. Det förekomme f. n. exempel på att i mål om hemskillnad och
äktenskapsskillnad av enklaste slag, som bort kunna avgöras genom ansökning
av båda parterna, uppträdde yrkesutbildade advokater å ömse sidor. Med nuvarande
bestämmelser kunde sådant svårligen förhindras. Liknande synpunkter
hava framförts av domhavanden i Oxie och Skytts domsaga. T. f. domhavanden
i Askims domsaga har upplyst, att i hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål
i domsagan, där det ej kunnat utrönas, att särskilda tvistefrågor
funnes, förordnades redan nu biträde endast för anhängiggörande av den fattige
partens talan. Från Linköpings rådhusrätt har lämnats den upplysningen rörande
där tillämpad praxis, att rättens ordförande, därest ej särskilda skäl
androges för partens behov att erhålla hjälp för utförandet av sin talan, vägrade
förordnande av biträde. Detta gällde framför allt det stora antalet mål, som
avsåge hemskillnad och äktenskapsskillnad, ävensom talan enligt lagen om barn
utom äktenskap. Därest under handläggningen vid rätten yppades särskilt
behov av biträde åt fattig part förordnades biträde av rätten. Även domhavanden
i Flundre, Väne och Bjärke domsaga har framhållit önskvärdheten av att
biträde förordnades endast för den förberedande utredningen och stämningens
uttagande eller för svaromåls avgivande, medan åt domstolen allena borde förbehållas
rätt att förordna någon att ytterligare biträda den, som beviljats fri
rättegång. Liknande synpunkter ha anförts även av rådhusrätten i Södertälje.
Häradshövdingen i Yemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga har uppgivit,
att den praxis genomförts att ej vid stämningens uttagande träffa bestämmelse
om rättegångsbiträdes användning utan låta frågan därom hänskjutas till avgörande
först vid målets handläggning inför rätten, allt efter det läge, i vilket
målet då förelegat. Häradshövdingarna i Listers, Villands, östra Göinge och
Västra Göinge domsagor ha som ett önskemål uttalat, att med förordnande av
rättegångsbiträde lämpligen borde anstå, tills målet förekommit vid rätten och
sådant förordnande då funnes erforderligt. Även rådhusrätten i Lund har
uttalat sig för den anordningen, att biträde till en början förordnades endast för
målets anhängiggörande samt att med vidare förordnande finge anstå, tills det
under handläggningen visade sig, att biträde vore erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 15

En annan punkt, i fråga om vilken önskemål om reformering uttalats gäller
den i 5 § stadgade rätt för den fattige parten att, om ej särskilda skäl äro
däremot, till rättegångsbiträde få den förordnad, som lian därtill föreslår. Domhavanden
i Ångermanlands västra domsaga har påpekat, att fattiga parter
esomoftast lagt i dagen brist på hänsyn till det allmänna genom att påkalla så
dyrbar advokathjälp, att även mycket välbärgade motparter för sin talans utförande
icke ansett sig böra offra tillnärmelsevis så stora belopp som de av
staten för den fattige parten förskjutna. Även från andra trakter av landet
ha klagomål i samma riktning försports. Sålunda yttrar t. ex. domhavanden i
Färs härad, att parterna sällan vände sig till någon person i orten t. ex. landsfiskalen
utan gemenligen fore till någon stad, där de anlitade advokat, som väl
visste, att staten garanterat honom säker inkomst av rättegången, och ej heller
försummade att begagna tillfället. Från några håll har yrkats, att föreskriften
i 5 § om partens förslagsrätt vid förordnande av rättegångsbiträde helt borde
utgå (t. ex. domhavandena i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga, Kinda och
Ydre domsaga, Hallands mellersta domsaga). Av häradshövdingen i Västra
Hälsinglands domsaga har framhållits, att, om bestämmelsen i fråga finge utgå,
ändock å de flesta orter kunde förordnas fullt lämpligt biträde, som domhavanden
eller rätten fullt kände och till vilken de hyste förtroende och ej, såsom till
följd av bestämmelsen ibland skedde, personer med formell kompetens, om vilka
domhavanden och rätten ofta visste mycket litet. På några håll har föreslagits,
att vissa begränsningar i föreskriftens räckvidd borde ske, så att vid förordnandets
meddelande i besparingssyfte avvikelse borde kunna ske från partens
förslag, ifall den föreslagne vore avlägset boende och nödigt biträde på närmare
håll kunde beredas (rådhusrätterna i Lysekil, Skara, Kristinehamn och Härnösand).

Uttalanden förekomma emellertid också mot de föreslagna inskränkningarna
i fråga om förordnande av rättegångsbiträde. Domhavanden i Södertörns domsaga
gör gällande, att i flertalet mål parten torde vara oförmögen att utan sakkunnig
hjälp utföra sin talan. Därest dylik hjälp undanhölles parten, skulle
utredningsarbetet komma att åvila domstolen, vilket åtminstone i de större domsagorna
med deras redan nu dryga arbetsbörda skulle verka betungande. Häradshövdingen
i Mellansysslets domsaga har framhållit, att i familjerättsmålen
kvinnan i regel vore i behov av rättegångsbiträde, och rådhusrätten i Malmö
papekar, att de parter, som anlitade den fria rättegången, genomgående vore
personer, som saknade nödig insikt om hur en rättegångstalan skulle anhängiggöras
och utföras. Till båtnad ej blott för dem själva utan även för domstolen
försåges de därför med biträde. Att statskassan bleve lidande på denna anordning
vore visserligen att beklaga, men kunde knappast undvikas. Rådhusrätten
avstyrkte därför bestämt, att behovet av rättegångsbiträde underkastades en
skärpt prövning, varigenom rätten till biträde inskränktes.

I förberörda skrivelse den 24 februari 1928 berördes även frågan om rättegångsbiträdenas
ersättningsrätt, speciellt huruvida det kunde anses lämpligt att1
en särskild taxa bleve fastställd för biträdesersättningen. Det övervägande antalet
av de domhavande och rådhusrätter, som yttrat sig i frågan, hava emel -

5. Rätte;ångsbiträde9

ersättningsrätt.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

lertid avstyrkt förslaget om en taxa. Det har därvid framhållits, att hart när
oöverstigliga svårigheter mötte att upprätta en för olika orter i landet lämpligt
avvägd taxa. Beträffande de nu tillämpade grunderna för biträdesersättningens
beräkning har från de flesta håll uppgivits, att ersättning i allmänhet
utgår för inställelse efter de grunder, som i sådant hänseende tillämpas i andra
mål, men att en viss återhållsamhet iakttages i fråga om utdömande av särskilt
arvode till rättegångsbiträdet. Av t. f. domhavanden i Västmanlands
norra domsaga har ifrågasatts, att åtgärder borde vidtagas för att förekomma,
att ett ombud, som å samma rättegångsdag uppträder i flera mål, får sig tillerkänd
ersättning för resa och kost flera gånger. En fördelning borde i stället
ske av berörda engångskostnad på samtliga de mål, vari ombudet uppträdde.
Ett sådant beräkningssätt tillämpas enligt uppgift redan nu av häradsrätten i
Lindes domsaga. Häradshövdingen i Falu domsaga har framhållit önskvärdheten
av att biträdets rätt till ersättning i mål, däri fri rättegång åtnjutes, ej
borde vara ovillkorlig, utan åt domstolen borde inrymmas befogenhet att i det
slutliga utslaget avgöra, om ersättning till biträdet skall utgå av allmänna
medel, varvid domstolen skulle hava att taga hänsyn till om skäl för rättegången
förelegat eller icke, i vilket sistnämnda fall ersättning till biträdet icke
borde gäldas av allmänna medel. Det kunde nämligen förväntas, att biträdet
i tvivelaktiga fall inför risken att icke erhålla ersättning för sitt arbete skulle
avråda från rättegång. Liknande synpunkter hava framhållits även av häradshövdingarna
i Ölands domsaga, Flundre, Väne och Bjärke domsaga samt i
Gudhems domsaga. Rådhusrätten i Östersund har framhållit önskvärdheten av
ett stadgande, att ombud, som förordnats till biträde i rättegång åt fattig part
och som genom oskicklighet, försummelse eller oförstånd är vållande till onödiga
kostnader, borde kunna dömas att till statsverket utgiva sådan kostnad.

6. Skilda I de avgivna utlåtandena ha ytterligare berörts ett par önskemål. Sålunda

förslag. jlar domhavanden i Sunnerbo domsaga ifrågasatt, att motparten borde höras
över ansökan om fri rättegång, innan densamma bleve bifallen. Vidare ha från
flera håll påtalats de dryga kostnader, som onödigt åsamkas statsverket genom
att stämningar ofta delgivas icke genom den närmast boende stämningsmannen
utan genom landsfiskalen, som för verkställande av delgivningen måste
företaga kostsamma resor. Slutligen har påpekats, att från fri rättegång borde
kunna undantagas sådana mål, i vilka det med rättegången avsedda ändamålet
lika väl kunde vinnas genom parternas gemensamma ansökan, medan
från annat håll (domhavanden i Södertörns domsaga) ifrågasatts utsträckning
av fri rättegång till vissa ansökningsärenden, nämligen ansökningar rörande
hemskillnad och äktenskapsskillnad.

Fri process i I Danmark och Norge beviljas fri rättegång ej av domstol utan av administra Danmark

och ||v myndighet. I Danmark meddelas beslut av amtmanden, såvitt angår rätte Norge.

. .....

gången i underrätt, samt av justitieministern, såvitt angår mål vid Landsret
och Hojesteret. I Norge beviljas fri process av Justisdepartementet. Statskassans
kostnader för fri process hava under de senare åren uppgått i Danmark
(invånarantal 3,420,000) till omkring 125,000 kronor och i Norge (invånarantal
2,650,000) till omkring 75,000 kronor, för finansår räknat.

Kungl. Majrts proposition nr 191.

17

Inom justitiedepartementets lagavdelning liar med biträde av särskilt till- Utkast till
kallade sakkunniga, rådmannen Frans August Lind och advokaten Cyril Holm Zo^en.**
upprättats ett utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång, åsyftande att råda bot på de missbruk, som i de
återgivna yttrandena påtalats, över detta utkast hava utlåtanden avgivits
av rikets hovrätter och Sveriges advokatsamfund. Utkastet med tillhörande
motivering och däröver avgivna utlåtanden torde såsom bilagor få fogas vid
detta protokoll (bilaga I och II).

Svea hovrätt har i sitt yttrande förklarat sig ha funnit, att frånsett vissa
detaljanmärkningar det remitterade utkastet vore välgrundat. Göta hovrätt
har icke haft något att erinra mot lagutkastet. Även hovrätten över Skåne
och Blekinge har förklarat att, efter beaktande av vissa smärre jämkningar,
de föreslagna bestämmelserna vore i stort sett riktiga och borde kunna föra
till målet. Börande det allmänna behovet av en revision av lagen har hovrätten
framhållit, att, såsom gällande lagbestämmelser vore avfattade, de
lämnat utrymme för en utveckling av den fria rättegången, som ej varit avsedd
och ej heller vore önskvärd. Ofta hade den fria rättegången blivit mera
en god inkomstkälla åt rättegångsbiträdena än till hjälp för fattiga parter.

Mången gång hade kostnaderna stegrats genom förordnande av biträde, där
så ej varit erforderligt, eller av biträde, som på grund av sin från rätten avlägsna
boningsort dragit onödigt stora kostnader. Vederbörande domare hade
ej ansett sig böra vägra att före målets anhängiggörande förordna biträde
för dess utförande, ehuru han ej då kunnat bedöma behovet därav. Förfarandet
hade i viss mån urartat till schablon med prövning av till stor del formell
natur.

Även Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande uttalat, att vissa besparingar
i statens kostnader för den fria rättegången vore önskvärda, ehuru
de enligt samfundets mening vore möjliga redan inom ramen för den nuvarande
lagen. Sökandens behov av fri rättegång och biträde kunde underkastas
en mera ingående prövning än som nu understundom vore fallet.

Vidare borde bättre kontroll kunna utövas från domstolarnas sida över
det sätt, varpå förmånen begagnades, vilket vore så mycket mer angeläget som
fria rättegångar visat sig lida av viss benägenhet att svälla. En omdömesgill
processledning i förening med tillbörlig hänsyn till personliga kvalifikationer
vid förordnandet av biträden skulle härutinnan kunna åstadkomma förbättring.

I den mån det remitterade utkastet vore ägnat att giva en impuls till en friare,
mera personlig prövning av de frågor, som inverkade på beviljandet av fria
rättegångar, vore detsamma att hälsa som ett steg i rätt riktning. Emot åtskilliga
av de föreslagna ändringarna ville emellertid advokatsamfundet framställa
erinringar. Förslaget borde icke utan väsentliga omarbetningar läggas
till grund för lagändring.

Såsom av den föregående utredningen framgår, hava kostnaderna i anledning Departeav
lagen om fri rättegång stigit till belopp vida överstigande vad som vid la- m«ntschefen.
gens antagande beräknades. Medan utgifterna för det allmänna enligt 1917
års kommittéförslag uppskattades till 150,000 kr. om året, varav hälften för Bihang

till riksdagens protokoll 19Z9. 1 samt. 160 häft. (Nr 191.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

väntades återinflyta till statskassan genom att rättegångskostnaderna bleve
ålagda den fattiga partens motpart, hava nettoutgifterna under senast tilländalupna
budgetår uppgått till över 500,000 kr., och tendensen i anslagsbelastningen
under löpande budgetår utvisar fortsatt stegring. Riksdagens revisorer
hava ock, på sätt i det föregående nämnts, haft anledning att därå fästa
uppmärksamheten. Även om vid jämförelse mellan de ursprungligen beräknade
kostnaderna och de numera konstaterade ej bör förbises, att lagen berett fri
rättegång i vidsträcktare omfattning än från början förutsattes, att en, ej minst
för de mindre bemedlade folklagren betydelsefull lagstiftning under det senaste
årtiondet kommit till genomförande, samt att slutligen själva tidsandan
och jämväl de senare årens sociala utveckling fört med sig, att en mångfald
tvister bland de mindre bemedlade, vilka tidigare mera sällan kunnat komma
under rättslig reglering, numera underkastas domstols prövning, så kvarstår
dock — och därom bära de i det föregående återgivna yttrandena oförtydbart
vittne — att den fria rättegången i många fall blivit utnyttjad i en omfattning
och på ett sätt, som icke kan anses förenligt med den uppgift i samhällslivet,
som institutet i fråga bör ha att fylla.

Redan i 1917 års sakkunnigbetänkande uttalades vissa farhågor, att den fria
rättegången kunde komma att missbrukas. För den bemedlade — yttrades i
betänkandet— utgjorde redan tanken på de med en process förenade ekonomiska
uppoffringarna en hämsko på lusten att i onödan anställa rättegång.
Skulle samhället för den fattige undanröja varje hämmande moment härutinnan,
så ställdes i själva verket på hans omdömesgillhet och självbehärskning
större krav än på den bemedlades. Och det syntes ej låta sig försvaras att sålunda
genom ett okontrollerat beviljande av fri rättegång för fattigt folk öka
frestelsen att processa. Visserligen borde fattigdomen ej vara någon till hinders
för ernående av vad honom med rätta tillkomme, men den borde ej heller
få vara ett fribrev för trätlystnaden att ohämmat driva sitt spel. Vissa inskränkningar
i den fria rättegången vore påkallade ej blott av plikten att
skydda statskassan för onödiga kostnader utan även av skyldig hänsyn till den
fattiges motparts intresse. Ty om än denne i domen finge sig tillerkänd full
ersättning för sina rättegångskostnader, så vore dock denna ersättningsrätt oftast
endast en rätt på papperet. Ett försök att hos den fattige uttaga det utdömda
beloppet skulle i många fall endast vålla vederbörande ytterligare kostnader.
Därjämte syntes emellertid även den fattige partens eget intresse bjuda,
att samhället med varsamhet och urskillning genom särskilda förmåner
beredde honom lättnader vid rättegångars utförande. Ty i sista hand finge
även den fattige själv bära ansvaret för sina gärningar. Anställde han en
uppenbart ogrundad talan, komme han att i domen drabbas av kostnaderna för
processen. Det skulle därför vara en missriktad humanitet, om lagstiftaren av
ömhet för den fattiges rätt läte sig förledas att bereda honom tillfälle att helt
okontrollerat taga samhällets rättshjälp i anspråk.

Erfarenheten har för visso bestyrkt, att de sålunda uttalade farhågorna
ägde fog.

Kungl, Mai ds proposition nr 101.

19

De i det föregående lämnade uppgifterna rörande fördelningen av statsverkets
kostnader för den fria rättegången på olika ändamål utvisar, att av hela
det belopp å i runt tal 565,000 kronor, som av statsverket förskjutits i de vid underrätt
under år 1927 slutligt avgjorda mål, i vilka fri rättegång varit part
beviljad, omkring två tredjedelar eller 380,000 kronor utgjorts av arvoden och
reseersättningar till rättegångsbiträden. Att utgifterna för berörda ändamål
kommit att stiga till så avsevärda belopp torde framför allt vara beroende därpå,
att rättegångsbiträde förordnats i långt större utsträckning än som vid
lagens tillkomst varit avsett. I motiveringen till 1917 års kommittéförslag
framhölls, att av ordalydelsen i det föreslagna stadgandet om förordnande av
rättegångsbiträde -— vilket stadgande i stort sett överensstämmer med gällande
lags -— framginge, att den fattige parten i regel själv borde utföra sin talan
och att endast undantagsvis rättegångsbiträde borde förordnas. Särskilt borde
beaktas — yttras vidare — att partens bristande rättskunskap i och för sig
ej finge vara tillräcklig grund för förordnande av biträde. I enklare fall syntes
nämligen domaren genom utövande av en effektiv processledning kunna tillräckligt
sörja för, att ej partens rättsokunnighet lände honom till men. Såsom
regel borde också uppställas kravet, att rättegångsbiträde ej förordnades före
ett måls anhängiggörande, med mindre motparten hörts över ansökningen.

Praxis har emellertid, såsom nämnts, icke gått i den riktning, som i förarbetena
till lagen angavs. En jämförelse mellan rättsstatistiken för 1921, det
första år, för vilket siffror finnas tillgängliga, och 1927 visar, dels att antalet
mål, i vilka rättegångsbiträde förordnats för fattig part, ökats från 1,764 till
4,481, dels att de mål, i vilka biträde icke förordnats, allenast stigit från 306
till 347. Medan alltså år 1921 antalet av de mål, i vilka den fattige parten utförde
sin talan utan biträdeshjälp, utgjorde ej fullt 15 procent av samtliga fria
rättegångsmål, har sistnämnda siffra år 1927 sjunkit till omkring 7 procent.
Biträde bar sålunda förordnats i 93 procent av samtliga dylika mål.

Anledningen till den nu berörda utvecklingen torde framförallt ligga däri,
att på ort, där rättshjälpsanstalt ej finnes, de fattiga parterna i allmänhet vända
sig direkt till en advokat eller sakförare. Denne omhändertar då ärendet
samt utverkar fri rättegång jämte förordnande för sig själv såsom rättegångsbiträde.
Genom att biträdet sålunda redan på det rent förberedande stadiet
skjutes in mellan domstol och part inträder en viss isolering dem emellan, och
rätten eller dess ordförande blir merendels icke i tillfälle att kunna bedöma,
huruvida parten verkligen är ur stånd att själv i rättegången tillvarataga sina
intressen. Förordnande av rättegångsbiträde meddelas därför ofta utan någon
närmare prövning. Den bristande kontroll, som härvidlag från domstolarnas
sida torde övas, leder i sin tur till att rättegångsbiträdena långt ifrån
att självmant avstyra processer i fall, där fri rättegång kan för huvudmannen
utverkas, tvärtom mången gång främja igångsättandet av sådana. Den fria
rättegången är sålunda redan i sig själv i viss mån ägnad att stimulera ett
rättegångsombud att driva fram en process, från vars förande han kanske
skulle avrått, ifall hans huvudman hade haft att svara för rättegångskostnaderna.
För ett omdömesgillt biträde åt en icke obemedlad part utgör nämligen

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

redan tanken på den ekonomiska risk, som hans huvudman utsattes för, givetvis
ett hämmande moment vid bedömande av frågan, huruvida rättegång bör
anhängiggöras eller ej. Har nämligen biträdet på grund av bristande omtanke
härutinnan åsamkat klienten utgifter, äventyrar han förtroendet från klientelets
sida och skadar därmed sin egen näringsutövning, vartill kommer att den
ersättning för processens förande, som han må påräkna att av sin huvudman
utfå, måhända helt eller delvis uteblir. Dylika hämmande moment saknas eller
föreligga i mindre grad hos ett ombud, som åt sin huvudman utverkar fri rättegång
och därvid blir berättigad att, hur än rättegången utfaller, uppbära sin
ersättning av statsmedel. Ej endast statsverket betungas därav. Missbruket
av den fria rättegången förorsakar också dem, som bli instämda i rättegången,
betydande kostnader och jag har mig bekant fall, då den fattiges motpart åsamkats
kostnader å tusentals kronor för en rättegång, som av den fattige parten
anställts utan ringaste fog.

Det synes mig, att lagstiftningen -— såväl av omtanke om den fria rättegångens
sociala uppgifter som av hänsyn till att staten ej bör ekonomiskt stödja
ett i många fall gagnlöst och rent av anstötligt processmakeri — icke kan undgå
att vidtaga åtgärder för att stävja de missbruk, vartill de nu gällande bestämmelserna
givit anledning. Härvid bör emellertid tillses att ej sådana medel
tillgripas att, om ock missbruken därmed skulle undanröjas, de fattiga parternas
berättigade intressen komme att trädas för när. Framför allt bör syftet
med den ifrågasatta revisionen vara att åtminstone förhindra, att förmånen av
fri rättegång exploateras för privatekonomiska intressen, som föga ha att skaffa
med den fria rättegångens i sig behjärtansvärda uppgift.

Följande riktlinjer hava synts mig böra läggas till grund för den ifrågasatta
revisionen av lagen. Den beslutande myndigheten beredes tillfälle att vägra
fri rättegång, där partens intresse att överhuvud få sin sak prövad av domstol
måste anses synnerligen ringa. En mera ingående prövning av behovet av biträde
sker, varvid tillses, att onödigt kostbart biträde icke väljes. Domstol
beredes tillfälle att genom nedsättning i arvodet inskrida mot biträde, som utan
skäl drivit rättegång. Återhållsamhet inom lagens ram med det allmännas utgifter
inskärpes.

Det på grundval av dessa riktlinjer utarbetade utkastet har jag i anledning av
de anmärkningar som mot detsamma framkommit låtit överarbeta inom justitiedepartementet;
och torde jag nu få anmäla och närmare redogöra för det sålunda
reviderade förslaget.

1 §•

Gällande lag innehåller i första stycket av denna paragraf föreskrifterna om
fattigdomsgraden. Såsom tidigare nämnts hava flertalet häradshövdingar och
rådhusrätter förklarat någon skärpning i dessa bestämmelser ej böra ifrågakomma.
Denna uppfattning delas också av mig. Däremot äro strängare föreskrifter
påkallade i fråga om styrkande av partens fattigdom, en fråga vartill
jag i det följande under 4 § återkommer.

Första stycket har i enlighet med den nya jorddelningslagens terminologi

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

21

undergått allenast den formella jämkning, att orden första domstol i skiftesmål’
utbytts mot ''första domstol i jorddelningsmål’.

Det är redan i det föregående nämnt, att ett stort antal av de hörda myndigheterna
uttalat sig till förmån för införande av rätt för domstol eller dess ordförande
att avvisa framställning om fri rättegång, där sökandens talan är uppenbart
ogrundad. En dylik förprövning förordades i 1917 års kommittéförslag.
. I motiven framhölls, att sökandens talan måste anses såsom uppenbart
ogrundad, dels om sökanden alls icke förmått att på ett tillfredsställande
sätt argumentera sitt rättsanspråk eller anföra skäl till befrielse från
den av motsidan pastadda förpliktelsen, dels ock om så visserligen vore fallet,
men av den verkställda utredningen klart framginge, att de åberopade
rättsfakta ej kunde hava inträffat. Förprövningen upptogs emellertid ej i propositionen
till 1919 års riksdag. Vid förslagets remitterande till lagrådet den 22
mars 1918 framhöll dåvarande chefen för justitiedepartementet, att såväl principiella
grunder som praktiska skäl syntes tala emot förprövningens införande i
den tillämnade lagstiftningen. Lagförslaget avsåge att utjämna den ogynnsamma
ställning, varuti en mindre bemedlad i jämförelse med en ekonomiskt
bättre situerad befunne sig, då det gällde att genom rättegång hävda sin rätt.
Att den fattige partens rätt att erhålla de förmåner, som kunde medföra ett
dylikt utjämnande, gjordes beroende av en prövning i sak redan vid rättegångens
början, syntes så mycket mindre tilltalande, som den bemedlade parten ägde
möjlighet att under processens hela förlopp åstadkomma en utredning, som kunde
komma att giva stöd åt en talan, vilken vid en förprövning möjligen kunnat
framstå såsom obefogad. En dylik prövning måste bliva av summarisk beskaffenhet
och till följd härav också mindre tillförlitlig. Och vådan av ett felaktigt
bedömande av partens talan vid en förprövning syntes få betraktas såsom så
mycket större, som det icke vore uteslutet, att förprövningens förefintlighet i och
för sig kunde vara ägnad att medföra rubbning i förtroendet för domarens eller
rättens opartiskhet i ett mål, däri förprövning ägt rum. Eörprövningen syntes,
lagd i domarens eller rättens hand, lätt kunna giva anledning till en känsla av
rättsosäkerhet och godtycke för den fattige, som sökte utfå sin rätt.

Även om den erfarenhet, som sedermera vunnits beträffande lagens tillämpning,
givit vid handen, att allvarliga missbruk av den fria rättegången förekommit,
vilka missbruk möjligen i någon mån skulle kunnat stävjas, om den
ifrågavarande förprövningen kommit till genomförande, synes mig dock ett
införande av en dylik förprövning på grund av de principiella erinringar, som
kunna riktas mot densamma, icke böra ifrågakomma. I första hand lärer man
i varje fall böra på andra vägar söka vinna en begränsning av kostnaderna.

I de av häradshövdingar och rådhusrätter avgivna yttrandena har flerstädes
hemställts, att i vissa slag av mål parterna ej borde kunna komma i åtnjutande
av fri rättegång. Därvid har närmast hänvisats på ärekränkningsmålen ävensom
polisförseelser och en del andra mindre brottmål. Vidare hava också ifrågasatts
vissa begränsningar beträffande fri rättegång för utförande av målsägande -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

talan i brottmål. Slutligen har från några håll yrkats, att mål, som äro av ringa
betydelse för parten, måtte uteslutas från berörda förmån.

Att i lagen angiva vissa grupper av brottmål, i vilka fri rättegång ej skulle
kunna beviljas, synes icke böra förordas. I främsta rummet skulle väl därvid
ärekränkningsmålen komma i fråga, men även i dylika mål kunna intressen
stå på spel, som äro av den betydenhet att möjlighet till fri rättegång ej bör
vara utesluten. För övrigt må beaktas, att i förevarande hänseende någon
rationell gräns näppeligen kan dragas mellan bagatellartade brottmål inbördes
eller ens mellan brottmål och civilmål. Med de sistnämnda böra ju
i varje fall likställas sådana brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Men
att i avseende å möjligheten att vinna berörda förmån införa strängare
restriktioner, när talan om ansvar är väckt, än när talan begränsas till enbart
skadestånd, skulle vara föga rimligt. Därtill kommer, att skäl givetvis
kunna finnas att begränsa den fria rättegången även i fråga om de civila bagatellmålen,
särskilt sådana, som tillkommit i uppenbart trakasseringssyfte.

I anslutning till vad i några av de av häradshövdingar och rådhusrätter
avgivna yttrandena hemställts har jag funnit en lämplig lösning av spörsmålet
kunna ernås, därest sådana fall, i vilka det måste anses vara av synnerligen
ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning, uteslutas
från den fria rättegången. De valda ordalagen avse att framhäva, att den
prövning, som rätten eller dess ordförande har att företaga, icke gäller, huruvida
partens talan synes mer eller mindre välgrundad och således kan anses
ha utsikt att vinna bifall, utan avser frågan, huruvida partens intresse att få
sin sak prövad av domstol måste objektivt sett betecknas såsom synnerligen
ringa. Ett sådant fall synes exempelvis föreligga, om en person vill föra process
om ett krav mot någon, som ostridigt saknar utmätningsbara tillgångar.
Lika litet som en förståndig man, vilken själv får betala sina rättegångskostnader,
spiller pengar på dylikt, lika litet bör staten göra det. En annan
grupp mål som genom den föreslagna bestämmelsen kommer att uteslutas äro
sådana, i vilka part av uppenbar trakasserilusta drives att processa. I båda
fallen avser begränsningen att förhindra ett processande på statens bekostnad,
där detta skulle kunna betecknas som meningslöst eller nära no g anstötligt.

Att såsom Sveriges advokatsamfund föreslagit utvidga domarens befogenhet
att vägra fri rättegång till fall, där kostnaderna för utredning och genomdrivande
av den obemedlades anspråk kunde antagas bliva så stora, att de icke
stode i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken, skulle måhända
kunna leda till en verksam begränsning. Då emellertid en dylik prövning
kan anses vara av alltför ömtålig art för att böra läggas i domstolens hand,
har ett stadgande i sådan riktning synts mig åtminstone för närvarande icke
böra upptagas i lagen.

Det av mig föreslagna stadgandets avfattning ger vid handen, att den ifrågasatta
begränsningen närmast har avseende på kärande- eller målsägandetalan.
För en svarande eller tilltalad kan frågan, huruvida han har ett synnerligen ringa
intresse i att hans talan vinner prövning, svårligen uppstå.

Med ifrågavarande nya bestämmelse har sammanförts redan gällande stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

23

gande om rätt att vägra fri rättegång, därest partens talan grundar sig på överlåtelse,
som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna fri rättegång.

Tredje stycket svarar oförändrat mot andra stycket första punkten.

2 §.

Andra stycket i denna paragraf har undergått en formell jämkning, betingad
därav att till 5 § ansetts böra överflyttas de i förslaget något utförligare än
i gällande lag bestämda förutsättningarna för förordnande av rättegångsbiträde
åt fattig part.

4 §.

I anledning av den kritik, som i ett stort antal yttranden riktats mot gällande
stadganden om bestyrkande av fattig parts uppgift rörande hans förmögenhetsoch
familjeförhållanden, har ur denna paragraf uteslutits den möjlighet, som
nu finnes att få uppgiften i fråga bestyrkt av ''trovärdig, känd person’, varjämte
kravet på sådan uppgift i enlighet med Svea hovrätts hemställan för
angivet fall gjorts obligatorisk. Med hänsyn till vad vidare från samma hovrätts
sida anförts emot utkastet i denna del har i det överarbetade förslaget
Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att bestämma vilka offentliga myndigheter,
som må äga behörighet att meddela i paragrafen avsett intyg. Formulär till
uppgiften torde liksom hittills böra fastställas av Kungl. Maj :t, och synas vissa
ändringar böra vidtagas i gällande formulär i syfte att därigenom större garanti
må vinnas för uppgiftens riktighet. 5

5 §.

Inledningsvis har jag redan haft tillfälle att nämna, att rättegångsbiträde
i praxis kommit att förordnas i långt större utsträckning än som under förarbetena
till lagen var tänkt, och att anledningen till denna utveckling framförallt
torde ligga däri, att de fattiga parterna i allmänhet vända sig direkt
till någon advokat eller sakförare, varigenom vållas en viss isolering mellan
domstol och part. En reform på området synes mig böra i första hand syfta till
att bryta denna isolering och ställa domstol och part i omedelbar förbindelse
med varandra. Det kunde då synas lämpligt att på ort, där rättshjälpsanstalt
ej finnes, åvägabringa den önskade förbindelsen redan på det förprocessuella
stadiet. Parten borde därför föranledas att redan i och för stämningens uttagande
vända sig till domstolen, där hjälp i berörda hänseende i så fall borde
lämnas. Rättens ordförande skulle då kunna bilda sig en uppfattning om partens
behov att i den blivande processen komma i åtnjutande av hjälp av ett rättegångsbiträde.
Genom att tillämpa denna procedur vid behandling av ansökning
om fri rättegång skulle en nära anknytning vinnas till de planer i berörda
hänseende, som lågo till grund för 1916 års utkast. Det var här tänkt,
att den fattige parten skulle hos rätten erhålla biträde med avfattandet av
stämningsansökan och att den ökade arbetsbörda, som härav skulle föranledas,
borde för häradsrätternas del kompenseras genom att på statens bekostnad å
varje domsagokansli bleve anställd en förste notarie med vissa självständiga

24

Eungl. Maj:ts proposition nr 191.

uppgifter i fråga om den kostnadsfria rättegångens inledande. Om ock en
återknytning till denna tanke syntes önskvärd, ej minst med hänsyn därtill att
i så fall en säkerligen effektiv besparing skulle vara att emotse, hade dock en
dylik utväg ej beträtts i utkastet — detta närmast av den anledningen att det
förmenades bliva svårt att bryta den praxis, som härutinnan utbildat sig.

Frågan om förordnande för ombudet att biträda den fattige parten vid talans
utförande skulle däremot enligt utkastet i regel komma under bedömande först
sedan parten personligen varit i målet tillstädes och domaren därigenom blivit
i tillfälle att med någorlunda säkerhet avgöra, huruvida parten verkligen vore
ur stånd att själv i rättegången tillvarataga sina intressen. Då vid första
handläggningen av målet motparten i regel förväntades kunna bli hörd, innan
förordnande meddelades, ansågs också kunna undvikas den olägenheten, som
vore förbunden med den nuvarande ordningen för förordnande av rättegångsbiträde,
nämligen att dylikt biträde anlitades även i fall, där den fattige partens
talan lämnades av motparten obestridd.

Utkastet i denna del har lämnats utan anmärkning av hovrätterna. Däremot
har advokatsamfundet förklarat den föreslagna ordningen icke blott vara
opraktisk utan i vissa fall även ägnad att äventyra den obemedlades rätt. I
sistnämnda avseende har styrelsen erinrat om att i en del familjerättsmål provisoriska
förordnanden böra utverkas redan vid första rättegångstillfället. Vidare
har styrelsen som sin förvissning uttalat, att en dylik bestämmelse skulle
föranleda en ökning i antalet rättegångstillfällen och därmed av kostnaderna
för det allmänna och för motparten, vilket skulle strida mot den gagneliga
koncentrationstendens, som under de sista åren gjort sig gällande.

Vad de berörda familjerättsmålen beträffar synes advokatsamfundet ha
förbisett, att vid regeln om biträdes förordnande vid första rättegångstillfället
fästs det förbehåll, att ej särskilda skäl till annat föranledde. Skulle
i det av advokatsamfundet åsyftade fallet ett provisoriskt beslut, t. ex. om
bidrag av ena maken till den andras underhåll, böra utverkas redan vid första
rättegångstillfället, och kan icke, genom ett i stämningen framställt yrkande
härom, den fattige partens intresse anses tills vidare behörigen tillgodosett,
torde föreligga just ett sådant särskilt skäl för domaren att redan i samband
med att fri rättegång beviljas meddela rättegångsombudet förordnande att
jämväl i fortsättningen utföra partens talan. Det förhållande, att sålunda i
vissa mål ett dylikt fortsatt förordnande genast bör meddelas, lärer icke kunna
motivera ett bibehållande av den nu ganska allmänt rådande praxis att meddela
ett dylikt generellt förordnande i så gott som alla mål och således även i
de icke tvistiga målen.

Den andra erinran, som advokatsamfundet haft att göra mot förslaget, gäller
farhågan, att genom ett framflyttande av prövningen om eventuellt fortsatt
biträdesförordnande till första rättegångstillfället rättegångarna skulle
uttänjas, vilket skulle stå i strid med den rådande koncentrationstendensen.
Denna synpunkt är mig icke främmande, och den uttalade förmodan ligger
rätt nära till hands. Emellertid vill jag till en början erinra, att enligt advokatsamfundets
egen framställning den nu rådande praxis med generellt för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

25

ordnande redan vid rättegångens början ej synes ha varit ägnad att mera allmänt
befrämja en starkare koncentration i de fria rättegångarna, i det att samfundet
självt klandrat den frestelse, som i de fria rättegångarna skulle framträtt
att icke iakttaga tillbörlig återhållsamhet i avseende å anhopning av
processmaterial. Om således å ena sidan den nuvarande ordningen visat sig
föga främja koncentrationstendensen, så må å andra sidan till förmån för utkastet
nämnas, att den däri upptagna ordningen —- att i regel ej förrän vid
första rättegångstillfället förordna biträde för talans utförande —- med gott resultat
tillämpats vid vissa domstolar. Det torde ligga nära till hands att antaga,
att biträde, som handhaft rättegångens anhängiggörande, ej underlåter
att, där han vid en omdömesgill prövning finner, att verkligt behov av fortsatt
biträdeshjälp föreligger, jämte parten inställa sig vid målets första handläggning.
Därtill torde han för övrigt mången gång föranledas av önskan att vid rätten
själv framställa sitt anspråk på ersättning för redan å saken nedlagt arbete.
Självfallet löper han risken av att icke alltid få fortsatt förordnande såsom biträde,
i det att domstolen kan finna parten äga förmåga att själv utföra sin talan,
men just tanken härpå bör föranleda ett mera restriktivt bedömande från hans
sida av frågan huruvida talan är sådan, att han bör åtaga sig utförandet av densamma,
varigenom jämväl mera allmänt skulle skapas det hämmande moment
för honom i avseende å tillrådandet av rättegångar, som föreligger, då han har
att göra med en bemedlad part. För övrigt kan ifrågasättas, huruvida icke just
ur koncentrationssynpunkt vissa fördelar stå att vinna med den i utkastet föreslagna
ordningen, i det att genom partens personliga närvaro vid rätten det i en
hel del fall lärer bli möjligt att snabbare än eljest kunnat ske avgöra målet. Då
jag sålunda i allt väsentligt kan giva min anslutning till utkastet i denna del, har
jag ansett detsamma böra upptagas i förslaget, om ock därvid avfattningen jämkats
i syfte att möjliggöra en något smidigare tillämpning. I

I syfte att föranleda domstolarna att i allmänhet iakttaga önskvärd, återhållsamhet
i fråga om förordnande av rättegångsbiträde har föreslagits en
något strängare formulering i avseende å villkoren för att erhålla biträde överhuvudtaget.
Därjämte hade i utkastet genom orden ’själv eller genom någon,
som å tjänstens vägnar lämnar honom bistånd’ avsetts att understryka, att i den
mån exempelvis åklagare i fråga om utförande av målsägandetalan i brottmål,
i vilka han å tjänstens vägnar för ansvarstalan, samt vidare barnavårdsman i
mål rörande barnuppfostringsbidrag m. m. kunde anses lämna parten erforderligt
bistånd särskilt rättegångsbiträde icke borde förordnas. Härvidlag
torde beträffande åklagarens ställning få erinras om att 1917 års kommittéförslag
rörande fri rättegång principiellt uteslöt målsäganden från förmånen
av fri rättegång i sådana brottmål, där brottet hörde under allmänt åtal eller
efter angivelse finge åtalas av allmän åklagare. Begränsningen i fråga motiverades
med att målsägande i dylika brottmål i allmänhet syntes kunna påräkna
biträde av allmänne åklagaren.

Mot den sålunda föreslagna avfattningen hava de tre hovrätterna icke haft
någon erinran att framställa. Advokatsamfundet har däremot avstyrkt stadgandet.
Samfundets yttrande synes emellertid bero på en missuppfattning av be -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

stämmelsens innebörd. När i utkastet talas om ’någon, som å tjänstens vägnar
lämnar parten’ bistånd, innefattar en sådan föreskrift givetvis ej, såsom samfundet
förmenat, ett åläggande för åklagaren att bistå målsäganden vid utförande
av bans talan. I stadgandet kan rimligtvis icke inläggas mera än att i de fall,
då den för utförande av åklagarens ansvarstalan erforderliga utredningen helt
eller i allt väsentligt täcker jämväl målsägandens ansvars- eller skadeståndstalan
eller ock åklagaren är villig lämna målsäganden erforderligt bistånd och
av rätten finnes lämpad härför, särskilt rättegångsbiträde för den fattige parten
ej skulle behöva förordnas. Vad därnäst barnavårdsmännens ställning i rättegångar
om barnuppfostringsbidrag beträffar, må framhållas, att det bistånd,
som från barnavårdsmännens sida lärer kunna påräknas, närmast avser de barnavårdsmän,
som i större utsträckning ägna sig åt uppgiften och åtnjuta
avlöning från vederbörande kommun. Att dessa barnavårdsmän i en hel del
fall lämpligen torde kunna tagas i anspråk i berörda hänseende har i ett stort
antal av de avgivna utlåtandena framhållits. Det må också erinras om, att det
i här ifrågavarande mål i lagen ålagts domstolen att sörja för fullständig utredning.
Att, såsom nu på sina håll sker, barnavårdsmannen för ändamålet
anlitar ett särskilt rättegångsombud, föranleder en ofta onödig ökning av det
allmännas kostnader. Därjämte må, vad såväl åklagarens som barnavårdsmannens
ställning beträffar, erinras, att det helt lagts i domstolens hand att
efter omständigheterna bedöma, huruvida den fattige partens talan är av så
invecklad beskaffenhet, att den ej kan behörigen utredas med mindre ett särskilt
rättegångsbiträde ställes vid hans sida. Vad advokatsamfundet anfört
har sålunda icke föranlett mig att frångå utkastet, dock har till undvikande
av missförstånd orden ’å tjänstens vägnar’ utbytts mot orden ’i tjänsteställning
eller eljest’.

Enligt tredje stycket i 5 § gällande lag må, där part till rättegångsbiträde
föreslagit person, som i andra stycket avses, avvikelse från förslaget ej ske
såframt ej särskilda skäl därtill äro. Såsom av förarbetena framgår (se första
lagutskottets utlåtande 1919, nr 27 sid. 17) var avsett, att under uttrycket särskilda
skäl borde inbegripas även det fall, att anlitande av en viss advokat
skulle föranleda oskäliga kostnader för statsverket. Av utredningen framgår
emellertid, att till rättegångsbiträde mången gång på förslag av part förordnats
avlägset boende advokat, varigenom onödiga kostnader vållats statsverket.
I syfte att leda domstolspraxis över till vad med lagbudet ursprungligen
avsetts har den i andra stycket nu stadgade företrädesrätten i utkastet
begränsats till dem, som vid rätten pläga utöva yrkesmässig advokatverksamhet.
En dylik begränsning är enligt min mening så mycket naturligare som
det givetvis är av betydelse att till rättegångsbiträde förordnas någon som
domstolen känner väl till. Härigenom blir domstolen ock i tillfälle att mera
ingående pröva biträdets lämplighet att utöva ombudsmannaskap i hithörande
mål och, där så finnes påkallat, vägra honom ytterligare förordnande. Vid
stadgandets upptagande i förslaget har det emellertid synts böra jämkas i av
advokatsamfundet angiven riktning, och förty erhållit den avfattning, att
företrädesrätt tillagts den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet
och ej är avlägset boende.

27

Kungl. Maj :ts proposition nr 191.

7 §■

Enligt gällande lag (7 §) kan fri rättegång återkallas, om partens förmögenhetsförhållanden
under rättegången så förbättrats, att han utan intrång i
de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet, finnes kunna gälda kostnaden för rättegången.
Vidare kan den fria rättegången återkallas, om parten berett sig dylik förmån,
oaktat hans talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte
att därmed vinna fri rättegång. I det remitterade utkastet var föreslaget, att
befogenhet skulle tilläggas domstolen att bl. a. återkalla sådan förmån även i
fall, där partens talan funnes vara uppenbart ogrundad. Emot det föreslagna
stadgandet har från Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkts,
att det vore svårt att inse, huru rätten, om den funne sig kunna konstatera
den uppenbart obefogade beskaffenheten av partens talan, skulle kunna
undgå att omedelbart företaga målet till avgörande och därmed för sin del avklippa
spörsmålet om förmånens fortbestånd. Liknande synpunkter ha även
framförts av advokatsamfundet. Även om stadgandet i något enstaka fall
skulle kunna bliva av praktisk betydelse, har jag, med hänsyn till vad sålunda
anförts, funnit detsamma icke böra upptagas i förslaget. Däremot hör givetvis,
om fri rättegång icke hade bort beviljas på den grund, att det måste anses
vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning,
men detta blir uppenbart först under rättegångens lopp, domstolen äga befogenhet
att förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Den i det
remitterade utkastet i form av en hänvisning till första paragrafen andra stycket
intagna bestämmelsen har sålunda i förslaget bibehållits.

Advokatsamfundet har — i anslutning till sin vid 1 § uttalade uppfattning
om behovet av viss förprövning i motsvarande fall — vid denna paragraf framhållit,
att möjlighet synts böra öppnas för domstol att förordna om upphörande
av beviljad fri rättshjälp, då antagas kan att kostnaderna för utredning
och genomdrivande av den obemedlades anspråk skulle bli så stora, att de icke
stode i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken. På enahanda grunder,
som anförts vid 1 §, har jag funnit mig icke böra förorda en dylik utvidgning
av återkallelserätten. Därest domstolarna allvarligen bemöda sig om
att genom en effektiv processledning verka för koncentration i rättegången,
tror jag att vad med samfundets yrkande åsyftats skall kunna på ett nöjaktigt
sätt vinnas.

10 §.

I denna paragraf har allenast hänvisningen till 1 § undergått erforderlig
jämkning.

14 §.

I syfte att bringa till genomförande det redan i förarbetena till lagen uttalade
önskemålet, att rättegångsbiträdets ersättning bestämmes icke efter antalet
inställelser utan efter det arbete, som rättegången krävt, hava föreskrifterna
om biträdets ersättningsrätt undergått den ändring, att biträdet — utöver

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ersättning för nödvändiga utgifter — skall åtnjuta ersättning för det arbete
han nedlagt å rättegången. Däremot har jag icke — såsom tidigare ifrågasatts
— ansett någon taxa för biträdesersättning böra fastställas.

Advokatsamfundet har i fråga om gällande ersättningsbestämmelser anmärkt,
att den nuvarande lagen icke möjliggjorde att ersättning — åtminstone icke direkt
— tillerkändes föTordnat biträde för arbete med anhängiga tvisters biläggande
genom förlikning, varigenom lagen långt ifrån att uppmuntra till verksamhet
i detta syfte positivt motverkade sådan. Samfundet har också framhållit,
att domstolarnas obenägenhet att utdöma ersättning till ombud för nyttigt arbete,
som i och för en rättegång utförts bakom kulisserna och icke komme till synes
i rättens protokoll, vore en företeelse i nuvarande rättegångssystem, som i möjligaste
mån borde undanröjas. Samfundet har slutligen hemställt, att, om de
framförda synpunkterna vunne beaktande, det till undvikande av onödiga inställelser
torde vara lämpligt att biträde, som hade anspråk på ersättning för
åvägabringande av förlikning, bereddes tillfälle att få ersättningsbeloppet fastställt
ansökningsvägen. För egen del kan jag — trots att vissa skäl kunna
synas tala för den ersättningsrätt beträffande förprocessuella förlikningar, som
advokatsamfundet här förordat -—• icke i denna del ge förslaget min anslutning.
Bland annat synes det mig uppenbarligen stöta på hart när oöverstigliga svårigheter
att ordna en verksam kontroll, så att ej en dylik förmån bleve missbrukad.
I någon mån annorlunda ställer sig däremot frågan om ersättning för förlikningsarbete
i en redan anhängig process. Här ligger ju det arbete, som advokaten
må nedlägga på målets förlikning i någon mån under domstolens kontroll.
Därest advokaten bemödar sig om att vinna ett biläggande av tvisten
i godo och därigenom besparar statsverket de med rättegångens fortsättande
förenade kostnader, så synes även mig hinder icke böra läggas i vägen för domstolen
att på ett sådant sätt honorera advokatens arbete för rättegången att intresset
på advokathåll för förlikningsverksamheten hålles vid liv; och det föreslagna
stadgandet torde tillgodose detta önskemål.

I de fall, där rättens sammanträden hållas på annan ort än där biträdet bor
eller utövar sin verksamhet, brukar biträdet tillerkännas ersättning för resa
till och från orten i fråga samt eventuellt även någon traktamentsersättning.
Då i regel ett fixt belopp utdömes för varje inställelse, föranleder detta, att, om
biträdet å samma rättegångsdag uppträder i flera mål, berörda engångskostnader
tillerkännas biträdet flera gånger. I anslutning till en praxis, som på
enstaka håll redan nu tillämpas och i enlighet med yrkande, som framställts i
vissa av de avgivna utlåtandena, hava till de förut berörda ersättningsbestämmelserna
fogats det tillägg, att vid ersättningens bestämmande skälig
hänsyn bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i
annat mål. Vad advokatsamfundet haft att anföra emot berörda föreskrift har
jag funnit ej böra föranleda ändring i bestämmelsen.

Från några håll har i yttrandena framhållits det oegentliga uti, att enligt
gällande bestämmelser biträdets rätt till ersättning av statsmedel är helt oberoende
av, huruvida huvudmannens talan varit uppenbart ogrundad eller icke.
Fall hava förekommit, då den fattige partens talan befunnits fullständigt obe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

29

fogad men likvisst biträdet — som kanske animerat parten att anhängiggöra
rättegången — fått sin ersättning av statsmedel fullt ut. Från några domstolar
bär också uppgivits, att man redan med nu gällande bestämmelser ansett
sig befogad att i dylikt fall i stbrre eller mindre grad reducera biträdets ersättning.
I anslutning till denna praxis bar i utkastet stadgats, att, därest part
finnes utan skäl ha anhängiggjort eller fullföljt rättegången, ersättningen till
biträdet efter omständigheterna må nedsättas under vad som eljest bort utgå.
Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hava på anförda grunder
hemställt om stadgandets förtydligande därhän, att varje ersättning må kunna
förvägras biträdet. Då det till grund härför liggande önskemålet torde praktiskt
taget kunna tillgodoses även med utkastets lydelse, har jag ansett tillräcklig
anledning till jämkning i bestämmelsen icke föreligga. Advokatsamfundet
har avstyrkt stadgandet i fråga under framhållande att det vore lätt att vara
efterklok, sedan å ömse sidor förebragt utredning klarlagt i målet relevanta
fakta, men det vore farligt att på grundval av sådan klokskap döma om
vad som på ett tidigare stadium synts motivera en talan. Domstolen kunde
endast med svårighet eller alls icke rekonstruera situationen, sådan den var, då
advokaten hade att handla. Gentemot vad advokatsamfundet sålunda framhållit,
må erinras, att fråga här givetvis icke är om någon efterklokhet, utan
att domstolen har att pröva advokatens handlingssätt under hänsynstagande till
de vid varje tidpunkt för hans handlande föreliggande omständigheterna.

Emot en i utkastets 14 § intagen föreskrift av innehåll att vid tillämpning
av lagen all den återhållsamhet i avseende å utgifter för det allmänna borde
iakttagas, som vore förenlig med tillbörlig hänsyn till den fattige partens intressen,
har av Svea hovrätt och advokatsamfundet gjorts den erinran, att föreskriften
fast hellre borde intagas i tillämpningskungörelsen eller eljest i annan
ordning såsom anmaning till domarna meddelas dem. Jag delar denna uppfattning
och har därför låtit stadgandet här utgå. I

I anledning av de från vissa håll framställda anmärkningarna, att delgivningskostnadema
i mål om fri rättegång ofta stiga till oskäliga belopp till följd
av att den fattige parten eller hans ombud ej anlitar närmast boende stäraningsman,
torde i administrativ väg böra meddelas föreskrifter, avsedda att i berörda
hänseende tillgodose statsverkets intressen. Med hänsyn till vad från advokatsamfundets
sida yttrats angående svårighet för advokat att vinna kännedom om
vem som i skilda orter är närmast boende stämningsman, torde landsfiskalerna
böra instruktionsvis åläggas att vidarebefordra delgivningshandlingarna till
vederbörande stämningsman. I syfte att rättshjälpsanstalterna skola kunna i
större omfattning än för närvarande stundom är fallet tagas i anspråk för att
biträda part vid rättegångs anhängiggörande är det vidare önskvärt, att i vederbörande
reglementen stadgas skyldighet för anstalt att biträda parten vid
uppsättande av stämningsansökan, där anstalten finner sig böra understödja
partens talan.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång av den lydelse bilaga till

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

31

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919
om fri rättegång skola, 2, 7, 10 och 14 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första
domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning,
som^här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke
äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader
eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen
ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens
talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att
därmed vinna fri rättegång.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må
efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas målsägande
i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §•

Part, som-----förskjuten kostnad.

Efter ty i 5 § sägs är parten jämväl berättigad att på det allmännas bekostnad
erhålla biträde i rättegången.

4 §.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas
av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda förhållanden
ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet, som
Konungen bestämmer.

5 §.

Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon,
som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person
förordnas att därvid biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess ordförande.
Där ej omständigheterna annat påkalla, bör med beslut angående
förordnande att biträda part med talans utförande anstå, till dess parten varit
personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit, att behov av biträde
föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar, förordnas
någon som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov.
Företrädesvis bör därvid anlitas den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet
och ej är avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits
till biträde, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda
skäl därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet berättigas
att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §•

Finnes under----— skall upphöra.

Samma lag vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan
finnes vara av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket avses.

10 §.

Har part----— allmänna medel.

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts ------ej föras.

14 §.

Vittnesersättning, som —----i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning av allmänna
medel, åtnjute efter rättens prövning skälig ersättning för det arbete,
han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn bör
tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål.
Finnes talan utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen till
biträdet efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå.

Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten förbehålla
sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan
verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå att
det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift tillhandahållas
biträdet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 101.

33

Bilaga I.

P. M.

angående ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om fri

rättegång.

Inom justitiedepartementet har med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga,
rådmannen Frans August Lind och advokaten Cyril Holm upprättats
härvid fogade utkast till vissa ändringar i lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång, åsyftande att råda bot på de missbruk, som i de återgivna
yttrandena1 påtalats. Till motivering av utkastet må i korthet följande anföras.

1 §■

Första stycket i denna paragraf har allenast undergått den formella jämkning,
att orden »första domstol i skiftesmål» utbytts mot »första domstol i jorddelningsmål».

Andra stycket, förra delen är nytt och innefattar, att fri rättegång må vägras,
där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att
hans talan vinner prövning. Med denna föreskrift har åsyftats att från fri
rättegång undantaga de obetydligaste bagatellmålen, särskilt dem, som tillkommit
i trakasseringssyfte. De valda ordalagen avse att framhäva, att rätten eller
dess ordförande äger ingå i prövning —- icke såsom tidigare ifrågasatts, huruvida
parts talan kan hava utsikt att vinna bifall eller ej — utan allenast huruvida
det överhuvud taget kan sägas föreligga ett verkligt, om ock ringa, intresse
för parten att få sin sak prövad av domstol.

Med den nya bestämmelsen har sammanförts redan gällande stadgande om
rätt att vägra fri rättegång, därest partens talan grundar sig på överlåtelse,
som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna förmånen av fri rättegång.

Tredje stycket svarar mot nuvarande andra stycket, första punkten.

2 §.

Andra stycket i denna paragraf har undergått en formell jämkning, betingad
därav att till 5 § ansetts böra överflyttas de i förslaget något utförligare bestämda
förutsättningarna för förordnande av rättegångsbiträde åt fattig part.

4 §. __

I syfte att vinna starkare garantier i fråga om vederhäftigheten av det i paragrafen
omförmälda intyg har befogenhet att avgiva dylikt intyg tillagts allenast
offentlig myndighet och ej -—- såsom enligt gällande lag — jämväl »trovärdig,
känd person».

I tillämpningskungörelsen avses att närmare precisera, i vilka avseenden intygsgivaren
har att verkställa undersökning angående riktigheten av de utav
parten lämnade uppgifterna.

5 §<

I första momentet av denna paragraf äro sammanförda stadgandena om de
fall, i vilka rättegångsbiträde må förordnas till hjälp åt fattig part. Härvid

1 Yttrandena i återgivna delar jämte statistik utredning, som här uteslutits, återfinnas i remissprotokollet
sid. 8 o. f.

Bihang till riksdagens protokoll 1989. 1 saml. 160 häft. {Nr 191.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

hava de hittillsvarande föreskrifterna i ämnet erhållit en något närmare bestämning
huvudsakligen i två hänseenden. Rättegångsbiträde skall icke få förordnas,
därest någon finnes, som å tjänstens vägnar lämnar parten bistånd i rättegången,
och detta bistånd kan anses tillfyllest; härvid syftas på allmän åklagare
i mål, däri han för talan, och på barnavårdsman i mål rörande barnuppfostringsbidrag
m. m. Vidare har den allmänna förutsättningen för erhållande
av rättegångsbiträde angivits så, att part eljest icke kan behörigen tillvarataga
sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande.

I enlighet med den praxis, som utbildats vid vissa domstolar, skall enligt förslaget
rättegångsbiträde för talans utförande i regel få förordnas först efter det
parten varit personligen tillstädes i målet. Härmed åsyftas i främsta rummet,
att rätten själv skall bilda sig ett omdöme, huruvida part verkligen är i behov
av rättegångsbiträde för utfående av sin rätt. Någon fara att stadgandet skall
medföra onödigt uppskov i rättegången lärer icke föreligga.

Den företrädesrätt till förordnande, som är i gällande lags 5 § stadgad för
yrkesadvokat, som avlagt de för domarämbetes utövande föreskrivna kunskapsprov,
har i förslaget, i nära anslutning till vad förutsatts vid lagens tillkomst,
uttryckligen angivits skola gälla allenast dem, som vid rätten pläga utöva
yrkesmässig advokatverksamhet (se första lagutskottets utlåtande 1919, nr 27
s. 17).

7 §.

Genom ändring i andra stycket av denna paragraf har domstol tillagts befogenhet
att förordna om upphörande av fri rättegång i det fall, att partens talan
finnes uppenbart ogrundad, så ock då det måste anses vara av synnerligen
ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning.

10 §■

I denna paragraf har allenast hänvisningen till 1 § undergått erforderlig
jämkning.

14 §.

I syfte att bringa till genomförande det redan i förarbetena till lagen uttalade
önskemålet, att rättegångsbiträdets ersättning bestämmes icke efter antalet
inställelser utan efter det arbete, som rättegången krävt, hava föreskrifterna
om biträdets ersättningsrätt undergått den ändring, att biträdet — utöver
ersättning för nödvändiga utgifter — skall åtnjuta ersättning för det
arbete han nedlagt å rättegången, därvid hänsyn ansetts böra tagas till, om
biträdet å samma rättegångsdag inställt sig jämväl i annat mål. Det har vidare
funnits skäligt, att ersättningen till biträdet må kunna efter rättens beprövande
nedsättas, därest den talan biträdet fört finnes hava varit utan skäl
anhängiggjord eller fullföljd. Slutligen har i mom. 3 intagits en erinran om,
att domare bör vinnlägga sig om att vid lagens tillämpning iakttaga all den
återhållsamhet med utgifter för det allmänna, som är förenlig med tillbörlig
hänsyn till den fattiga partens intressen. I

I tillämpningskungörelsen torde böra intagas bestämmelse, att ersättning för
delgivningskostnad må av allmänna medel bestridas med högst det belopp, som
skolat utgå, därest för delgivningen anlitats närmast boende stämningsman.

Stockholm i justitiedepartementets lagavdelning den 7 februari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

35

Utkast

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 jnni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919
om fri rätteång skola, 2, 4, 7 och 10 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §-

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första
domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning,
som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke
äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader
eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget upphälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen
ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens
talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att
därmed vinna fri rättegång.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må
efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas målsägande
i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §•

Part, som--- ----förskjuten kostnad.

Efter ty i 5 § 1 mom. sägs är part jämväl berättigad att på det allmännas
bekostnad erhålla biträde i rättegången.

4 §.

Ansökan om-----offentlig myndighet.

5 §•

1 mom. Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom
någon, som å tjänstens vägnar lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga
sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person
förordnas att därvid biträda honom. Där ej särskilda skäl till annat föranleda,
må för utförande av parts talan rättegångsbiträde förordnas först efter
det parten varit personligen tillstädes i målet.

2 mom. Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av
dess ordförande.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Där målets beskaffenhet det fordrar, bör till biträde förordnas någon, som
avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov. Därvid bör
företrädesvis anlitas någon, som vid rätten plägar utöva yrkesmässig advokatverksamhet.

Har i fall, som i nästföregående stycke sägs, part till rättegångsbiträde föreslagit
person, som där avses, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej
särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet berättigas
att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §•

Finnes under------skall upphöra.

Samma lag vare, där part åt sig utverkat fri rättegång, oaktat hans talan
finnes vara uppenbart ogrundad eller av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket
avses.

10 §.

Har part-----allmänna medel.

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts-----ej föras.

14 §.

1 mom. Vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna
medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas
angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål..

2 mom. Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning
av allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skälig ersättning för det
arbete, han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn
bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegangsdag i annat
mål. Finnes talan utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen
till biträdet efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest
bort utgå.

Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten förbehålla
sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå att
det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift tillhandahållas
biträdet. o .

3 mom. Vid tillämpning av denna lag bör all den återhållsamhet i avseende
å utgifter för det allmänna iakttagas, som är förenlig med tillbörlig hänsyn till
partens intressen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. May.ts proposition nr 191.

Bilaga 11.

Yttranden avgivna över lagutkastet.

Svea hovrätt:

Genom nådig remiss den 8 innevarande februari har Kungl. Maj:t anbefallt
Svea hovrätt att inkomma med underdånigt utlåtande över en vid remissen fogad,
inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till vissa
ändringar i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång; och får med anledning
härav hovrätten i underdånighet meddela, att förslaget synts giva anledning
till följande erinringar:

4 §•

Att, såsom förslaget innebär, befogenheten att utfärda intyg i fråga om sökandes
förmögenhetsförhållanden tillerkännes allenast personer, som handla
under ämbetsmannaansvar, finner hovrätten välbetänkt. Ifrågasättas kan emellertid,
huruvida uppgiften lämpligen kan anförtros alla dylika befattningshavare,
eller om den icke snarare bör förbehållas vissa grupper av tjänstemän,
vilkas ställning och personkännedom få anses erbjuda någorlunda säkra garantier
för intygens vederhäftighet, exempelvis präst, landsfiskal, taxeringskommissarie,
stadsfogde ävensom vissa andra tjänstemän vid städernas uppbördsväsende
samt vidare ordförande i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse i sökandens
hemort.

Önskvärt synes även att, med hänsyn till tänkbart missförstånd i fråga om
nödvändigheten av intygs företeende i fall, då rätten eller dess ordförande ej
har omedelbar kunskap om sökandens förmögenhetsförhållanden, vad paragrafen
för närvarande och enligt förslaget innehåller om att intyg »bör» företes,
utbytes mot uttryck, som oförtydbart utmärker, att intygets företeende utgör
ett oeftergivligt villkor för erhållande av fri rättegång, när icke rätten eller dess
ordförande är, på grund av personlig kännedom om sökanden, i tillfälle att bevilja
sådan förmån.

7 §.

De uttalanden, som enligt vad den remitterade promemorian giver vid handen,
förekommit till stöd för införande av en från rättens eller dess ordförandes
sida företagen förprövning av partens talan hava icke vunnit anslutning i det
föreliggande förslaget. Olämpligheten av ett dylikt på förhand framträdande
ställningstagande från domstolens sida förefaller i själva verket uppenbar. Men
detsamma gäller i huvudsak i fråga om den i förslaget upptagna bestämmelsen
om befogenhet för rätten att förordna om upphörande av förmånen av fri rättegång
i fall då, efter förmånens beviljande, partens talan finnes vara uppenbart
ogrundad. På samma gång är det svårt att inse, hur rätten, om den finner sig
kunna konstatera den uppenbart obefogade beskaffenheten av partens talan,
skall kunna undgå att omedelbart företaga målet till avgörande och därmed för
sin del utan vidare avklippa spörsmålet om förmånens fortbestånd. Endast
undantagsvis lärer under angivna förutsättning anledning föreligga för målets
uppskjutande för vidare handläggning.

38

Kungl. May.ts proposition nr 101.

14 §.

Den under 2 mom. föreslagna bestämmelsen om nedsättande av ersättningens
belopp, i fall då talan finnes hava utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts, synes
lämpligen kunna skärpas genom ett tillägg, varigenom rätten sättes i tillfälle
att helt och hållet vägra biträdet ersättning i fall, då en utan skäl anhängiggjord
talan finnes hava tillkommit under samförstånd mellan biträdet
och parten.

Den i 3 mom. intagna erinran om återhållsamhet i avseende å utgifter för
det allmänna synes knappast lämpa sig att intagas i lagen utan torde, såsom
varande av instruktionell natur, i stället böra inflyta i kungörelsen om vad som
skall iakttagas vid lagens tillämpning.

I de delar, som nu ej gjorts till föremål för erinran, finner hovrätten det
föreliggande förslaget välgrundat.

Göta hovrätt:

I nådig remiss den 8 februari 1929 har Eders Kungl. Maj :t anmodat hovrätten
att före den 22 i nyssnämnda månad avgiva utlåtande över ett remissen
bifogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om
fri rättegång.

Till åtlydnad'' härav får hovrätten i underdånighet avgiva det utlåtande, att
hovrätten icke har något att erinra mot lagförslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Genom remiss den 8 februari 1929 har Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten över
Skåne och Blekinge att före den 22 i samma månad avgiva underdånigt utlåtande
över ett inom justitiedepartementet med biträde av tillkallade
sakkunniga utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19
juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Till åtlydnad härav får hovrätten anföra:

Den huvudsakliga orsaken till den utredning, som igångsatts rörande den fria
rättegången, torde vara den under de senare åren uppkomna våldsamma stegringen
i de därav föranledda utgifterna. Av utredningen framgår, att den övervägande
delen av utgifterna belöper sig å arvoden och reseersättningar åt rättegångsbiträden.
Så som lagbestämmelserna för närvarande äro avfattade, hava
de lämnat utrymme för en utveckling av den fria rättegången, som ej varit avsedd
och ej heller är önskvärd. Ofta har den fria rättegången blivit mera en
god inkomstkälla åt rättegångsbiträdena än till hjälp för fattiga parter. Mången
gång hava kostnaderna stegrats genom förordnande av biträde, där så ej varit
erforderligt, eller av biträde, som på grund av sin från rätten avlägsna boningsort
dragit onödigt stora kostnader. Vederbörande domare har ej ansett sig
böra vägra att före målets anhängiggörande förordna biträde för dess utförande,
ehuru han ej då kunnat bedöma behovet därav. Förfarandet har i viss
mån urartat till schablon med prövning av till stor del formell natur. De nu
föreslagna ändringarna gå i huvudsak ut på att giva den beslutande myndigheten
anledning till mera ingående prövning av behovet av biträde, därvid bör
tillses, att ej onödigt kostbari biträde väljes. Därjämte har beaktats det motbjudande
i att staten understödjer okynnesrättegångar ävensom möjligheten
att reagera mot biträdena vid dylika rättegångar genom nedsättning av dem eljest
tillkommande ersättning. Hovrätten anser, att bestämmelserna i stort
sett äro riktiga och böra kunna föra till målet. Emellertid vill hovrätten föreslå
att i desamma göras följande smärre jämkningar.

KumjL Maj:ts proposition nr 101.

39

I 5 § stadgas: i 1 mom. att lämplig person kan förordnas utt biträda part,
som beviljats fri rättegång, samt i 2 mom. andra stycket att, där målets beskaffenhet
det fordrar, till biträde bör förordnas någon, som avlagt för utövande
av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov, därvid företrädesvis bör anlitas
någon, som vid rätten plägar utöva yrkesmässig advokatverksamhet. Uppenbarligen
är det meningen att, därest till biträde anlitas person, som icke avlagt
för utövande av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov, även för detta fall
företräde bör lämnas dem, som hava sin verksamhet vid rätten, men det torde
för tydlighetens skull böra utsägas. Enahanda erinran kan göras beträffande
stadgandet i 2 mom. sista stycket.

I 7 § andra stycket har inrymts rätt för domstolen att när som helst under
rättegången förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra, därest parts
talan finnes vara uppenbart ogrundad. Härigenom göres ett avsteg från den
riktiga principen att domstolen ej bör före utslaget giva någon antydan om
målets utgång. Bestämmelsen torde ej heller vara påkallad av något verkligt
behov, då domstolen i dylika fall kan begränsa utgifterna för den fria
rättegången genom en snabb avslutning av processen och därjämte, därest biträde
är förordnat, kan reagera mot denne genom nedsättande av hans ersättning.
Det torde vara lämpligt att ovannämnda rätt inskränkes till det tillfälle,
då domstolen skiljer målet från sig. Härigenom vinnes utan rubbning i principen
den fördel att part i sådant fall ej utan vidare är berättigad att vid fullföljd
av talan åtnjuta fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

Det förekommer fall, och hovrätten har sig ett sådant bekant, då talan i mål,
där biträde förordnats åt part, som åtnjuter fri rättegång, är så uppenbart
ogrundad, att biträde ej bör tillerkännas någon ersättning alls vare sig för sitt
arbete eller för sina utgifter. Då avfattningen av 14 § 2 mom. giver rum för
tvivel om åt domstolen inrymts rätt att gå så långt, bör ett tillägg till nämnda
moment göras i sådant syfte.

Slutligen vill hovrätten framhålla, att efter vad hovrätten har sig bekant
en inom hovrättens domvärjo verksam sakförare, som underkänts såsom rättegångsbiträde,
fortsätter med sin verksamhet på så sätt, att han får på sig
överlåtna andras rättigheter och därefter i eget namn anställer rättegångar.
Han besitter formella betingelser för erhållande av fri rättegång. I de flesta
fall kunna överlåtelserna ej anses hava skett i syfte att vinna fri rättegång.
Hovrätten vill nu ifrågasätta om ej åt stadgandet i 1 § andra stycket bör givas
sådan formulering att däri inrymmes även fall av nyss nämnda beskaffenhet.

iSveriges Advohatsamfund:

Sedan Sveriges advokatsamfund den 8 dennes lämnats tillfälle att före den
22 i samma månad inkomma med yttrande över ett inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om
fri rättegång, får samfundets styrelse härmed i underdånighet anföra följande.

Av den vid förslaget fogade p. m. inhämtas att det föreliggande förslaget
framgått ur en inom justitiedepartementet igångsatt utredning i syfte att utröna,
huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av fri rättegång eller eljest
statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. Då förslagets räckvidd blivit
på detta sätt från början begränsad, saknar styrelsen anledning att i detta sammanhang
ingå på en undersökning huruvida en genomgripande omläggning av
sättet för den fria rättshjälpens anordnande må vara av behovet påkallad. På
detta sena stadium av ärendet vore det för övrigt icke möjligt att vidtaga en
sådan undersökning.

I den mån de nuvarande kostnaderna äro onödigt stora lärer detta icke bero
på att de ersättningar, som tillerkännas biträden i fria rättegångar, äro för höga.

40

Kungl. May.ts proposition nr 191.

>Så är åtminstone alls ej fallet, där biträdena äro någorlunda kvalificerade, och
det kan naturligen icke vara lämpligt, att den obemedlade lämnas en underhaltig
rättshjälp. En dålig rättshjälp blir aldrig effektiv och — i förhållande till
den valuta, den giver — aldrig billig.

Däremot lära vissa andra besparingar vara önskvärda och även möjliga redan
inom ramen för den nuvarande lagen, därest den effektivt tillämpas. Så kunde
sökandens behov av fri rättegång och biträde underkastas en mera ingående
prövning än nu understundom är fallet. Vidare borde bättre kontroll kunna utövas
från domstolarnas sida över det sätt, varpå förmånen begagnas, vilket är
så mycket mer angeläget som fria rättegångar visat sig lida av viss benägenhet
att svälla. En omdömesgill processledning i förening med tillbörlig hänsyn till
personliga kvalifikationer vid förordnandet av biträden skulle härutinnan kunna
åstadkomma förbättring.

Emellertid lider nu gällande lag om fri rättegång av vissa brister, vilka synas
lämpligen kunna avhjälpas även utan mera ingående omläggning av själva
systemet. I sådant avseende må särskilt framhållas, att den nuvarande lagen
icke möjliggör att ersättning —- åtminstone direkt -— tillerkännes förordnat biträde
för arbete med anhängiga tvisters biläggande genom förlikning, varigenom
lagen långt ifrån att uppmuntra till verksamhet i detta syfte positivt motverkar
sådan. Såsom en väsentlig brist i lagen bör även framhållas, att en
gång beviljad förmån av fri rättegång eller biträde icke kan under processens
lopp återkallas annat än för den händelse, att den obemedlade finnes kunna gälda
rättegångskostnaderna. För det i praktiken långt viktigare fallet, att den obemedlades
talan under målets fortgång konstateras vara av beskaffenhet att
skäligen icke i fortsättningen böra föras vidare på det allmännas bekostnad,
saknas möjlighet att fråntaga den obemedlade honom en gång tillerkänd förmån
av fri rättshjälp.

I den mån det nu föreliggande förslaget är ägnat att giva en impuls till en
friare, mera personlig prövning av de frågor som inverka på beviljandet av fria
rättegångar, är detsamma att hälsa som ett steg i rätt riktning.

Emellertid finner styrelsen att mot skilda delar i förslaget så allvarliga erinringar
kunna göras, att detsamma icke utan väsentlig omarbetning bör läggas
till grund för en lagändring.

Angående de särskilda nu ifrågasatta ändringarna anföres följande.

ad § 1. Styrelsen biträder den meningen, att fri rättegång ej bör beviljas
part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom, att
hans talan vinner prövning. Men denna inskränkning synes böra kompletteras
med ännu en av innebörd, att fri rättegång ej heller bör beviljas, där antagas
kan, att kostnaderna för utredning och genomdrivande av den obemedlades anspråk
skulle bliva så stora, att de icke stode i rimlig proportion till värdet av
hans intresse i saken. Den obemedlade, som under åtnjutande av fri rättshjälp
saknar det återhållande motiv, rättegångskostnaderna utgöra för den bemedlade,
bör ej tillåtas att på det allmännas bekostnad sätta i funktion en i förhållande
till processobjektets beskaffenhet så omständlig apparat, att den bemedlade icke
rimligen kunde väntas bekosta den. För såväl den ene som den andre bör det
vara skälig proportion mellan mål och medel.

ad § 4. Förslaget att intyg måste vara utfärdat av offentlig myndighet
lämnas av styrelsen, ehuru med tvekan, utan erinran. I detta sammanhang
vill styrelsen emellertid fästa uppmärksamhet å en i nuvarande lag förefintlig
brist, nämligen den stundom oöverkomliga svårighet, som föreligger för gift
kvinna att erhålla för fri rättshjälp erforderligt medellöshetsintyg, om mannen
befinner sig i god ekonomisk ställning. Flera kända fall ha förekommit, där
gift kvinna efter att ha nödgats lämna det gemensamma hemmet eller rent av

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

41

blivit därifrån av mannen utestängd icke kunnat förskaffa sig fri rättegång,
ehuru hon varit i stort behov därav.

ad § 5. Den föreslagna nya lydelsen av denna paragraf finner styrelsen i
flera avseenden betänklig.

Till en början vill styrelsen på det kraftigaste understryka det olämpliga i
att överlämna till allmän åklagare i mål, däri han för talan, och barnavårdsman
i mål rörande barnuppfostringsbidrag m. m. att tillvarataga den obemedlades
processuella intressen. Vad åklagare beträffar föreligger ingen skyldighet för
dem att biträda enskild vid utförande av målsägaretalan, vilket är så mycket
naturligare som en dylik verksamhet kunde föra åklagarna icke blott i pliktkollisioner
med det statsintresse, de företräda, utan jämväl inom området för
trolöshetsbrott. Styrelsen anser icke erforderligt att här närmare ingå på de
många olösliga konflikter, som i detta avseende skulle uppkomma bl. a. i de nu
så vanliga målen rörande bilkollisioner, utan tillåter sig hänvisa till innehållet
i styrelsens underdåniga yttrande den 31 oktober 1925 rörande ett då inom
justitiedepartementet utarbetat förslag till kungörelse angående skyldighet för
allmän åklagare att i visst fall utföra målsägandes talan. — Även från tanken
att till barnavårdsmännen hänvisa utförandet av fria rättegångar angående underhållsbidrag
m. m. vill styrelsen livligt avråda. Processverksamhet ligger
merendels utanför barnavårdsmännens kompetens och en utvidgning av deras
arbetsuppgifter i detta avseende skulle förrycka den humanitära och sociala
karaktär, barnavårdsmannainstitutionen har och lämpligen bör hava och som
fått ett uttryck i att uppdraget ofta anförtros åt kvinna. Påpekas må också den
stötande konsekvens, till vilket förslaget i detta avseende leder, när i rättegång
angående underhållsbidrag till barn utom äktenskap icke modern men väl fadern
skulle kunna fritt erhålla kvalificerat biträde.

Vad därefter beträffar den föreslagna bestämmelsen att rättegångsbiträde
för utförande av parts talan regelmässigt skulle få förordnas först efter det
parten, varit personligen tillstädes i målet, anser styrelsen densamma icke blott
opraktisk utan i vissa fall även ägnad att äventyra den obemedlades rätt. I
sistnämnda avseende behöver styrelsen endast erinra om de många familjerättsmål,
uti vilka provisoriska förordnanden böra utverkas redan vid första rättegångstillfället,
och där kvalificerat biträde på detta tidiga stadium framstår
som av behovet starkt påkallat. Men alldeles oberoende av sådana fall, är det
styrelsens förvissning, att en dylik bestämmelse skulle vara ägnad att öka antalet
rättegångstillfällen och därmed kostnaderna för det allmänna och för motparten,
allt i direkt strid mot den gagneliga koncentrationstendens, som under
de sista åren gjort sig gällande och omfattats med allt större intresse från såväl
domares som advokaters sida.

. Den i mom. 2 av förevarande paragraf i förslaget intagna föreskriften att till
biträde bör ifrågakomma allenast jurist, som »vid rätten plägar utöva yrkesmässig
advokatverksamhet», synes lämpligen böra förtydligas. Meningen är givetvis
allenast att från förordnande utestänga avlägset boende advokat, däremot
icke i orten eller i trakten praktiserande advokat, som tilläventyrs endast mera
sällan brukar uppvakta vid den domstol, varom i det särskilda fallet är fråga.

ad § 7. Såsom redan inledningsvis antytts föreligger ett kännbart behov av
möjlighet för domstolen att under loppet av en rättegång återkalla beviljad fri
rättshjälp även på annan grund än förbättring i den obemedlades ekonomi. I
förslaget behjärtas detta behov enligt styrelsens mening mera platoniskt än praktiskt
effektivt.

Att domstolen skall inskrida när en talan finnes vara »uppenbart ogrundad»
är självfallet och lärer icke innebära någon nyhet gent emot vad nu gäller. Sådant
inskridande bör emellertid ske icke genom att indraga beviljad fri rättshjälp

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

utan genom att — i alla mål och för alla parter, de må vara fattiga eller icke —
avdöma målet.

Frånsett denna, för fria rättegångar ej egenartade restriktion i parters rätt
att upptaga domstolarnas tid synes möjlighet böra öppnas för domstol att förordna
om upphörande av beviljad fri rättshjälp ej blott när det finnes vara av
synnerligen ringa betydelse för den obemedlade att hans talan erhåller rättslig
behandling utan även när — oberoende härav — ovan antydd disproportion mellan
mål och medel inträder eller finnes komma att inträda om rättegången fortsättes.
Styrelsen har vid § 1 förordat anordnande av en dylik prövning redan
före rättegångs anhängiggörande. Men det är ju tydligt, att en fortlöpande kontroll
under processens gång desto hellre bör äga rum, som domstolen till grund
för sitt bedömande på detta stadium kan lägga ett fullständigare material. Den
frestelse till att icke iakttaga tillbörlig återhållsamhet i avseende å anhopning
av processmaterial, som framträtt i fria rättegångar på grund av att staten betalar
kostnaderna, måste såväl i det allmännas som i bemedlad vederparts intresse
motverkas genom en för ändamålet anpassad, väl avvägd processledning och
genom möjlighet att såsom yttersta korrektiv avklippa förmånen av fri rättshjälp.

ad § 14 mom. 2. Styrelsen konstaterar till en början, att det ovan omnämnda,
viktiga önskemålet att biträde bör erhålla ersättning jämväl för arbete med
träffad förlikning icke beaktas i förslaget. Gällande lags brister härutinnan
hava i praktiken medfört, att biträde, för att erhålla åtminstone någon ersättning
för sin medverkan till åstadkommen förlikning, iakttager inställelse vid
domstolen blott för att anmäla att uppgörelse träffats och — få inställelsekostnad
sig tillerkänd. För mången, som icke känner bakomliggande förlikningsarbete,
kan en dylik inställelse ofta te sig som ett obehörigt ekonomiskt utnyttjande
av den fria rättshjälpen, men merendels torde den vara förestavad av en
legitim önskan hos ombudet att, ehuru på en omväg, få utfört arbete i någon
mån ersatt. Överhuvud taget är domstolarnas nedärvda obenägenhet att utdöma
ersättning till ombud för nyttigt arbete, som i och för en rättegång utförts
bakom kulisserna och icke kommer till synes i rättens protokoll, en företeelse i
nuvarande rättegångssystem, som i möjligaste mån bör undanröjas. Det är därför,
när frågor av hithörande art regleras i lag, av vikt att nyssnämnda praxis
därvid åtminstone icke stödjes.

Om, såsom styrelsen vågar hoppas, nyss framförda synpunkter vinna beaktande,
torde det till undvikande av onödiga inställelser vara lämpligt att biträde,
som har anspråk på ersättning för åvägabringande av förlikning, beredes tillfälle
att få ersättningsbeloppet fastställt ansökningsvägen.

Det föreslagna stadgandet att vid ersättningens bestämmande hänsyn bör
tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål
anser styrelsen böra utgå. Allmänna rättsregler lämna tillräcklig ledning härutinnan,
och styrelsen hyser betänkligheter mot varje bestämmelse, som på ena
eller andra vägen kan tänkas tillskapa någon underbetald »fattigprocess» och
därigenom leda till ett sänkande av den fria rättegångens kvalitet och effektivitet.

Gentemot bestämmelsen i förslaget att ersättningen till biträdet må nedsättas,
om talan finnes utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, måste styrelsen
uttala en allvarlig gensaga. Det är lätt att vara efterklok, sedan å ömse sidor
förebragt utredning klarlagt i målet relevanta fakta, men det är farligt att på
grundval av sådan klokskap döma om vad som på ett tidigare stadium synts
motivera en talan. Advokatens huvudman kan hava lämnat oriktiga eller ofullständiga
upplysningar, vittnen kunna understundom ej höras förrän vid domstolen
och även där så ske kan föreligger ingen säkerhet för att de under vitt -

Kung t. Maj ds proposition nr 101.

43

neseden säga detsamma som vid samtal under hand. Domstolen kan endast med
svårighet eller alls icke rekonstruera situationen, sådan den var, då advokaten
hade att handla.

Något »straff» av denna art erfordras för övrigt icke. Ett annat och långt
effektivare korrektiv mot missbruk från biträdenas sida av den fria rättegången
finnes redan nu och består i att biträdet icke erhåller vidare förordnande. Därtill
kommer beträffande ledamöter av Sveriges Advokatsamfund möjligheten att
anmäla eventuellt oriktigt förfarande för samfundets styrelse i och för disciplinärt
ingripande i stadgeenlig ordning.

Ett annat förhållande är att icke alla kostnader, som av förordnat biträde
nedlagts å talans utförande, böra vara utan vidare ersättningsgilla utan endast
sådana, som under föreliggande omständigheter framstå såsom motiverade. Men
detta ligger i sakens natur och lärer icke behöva särskilt stadgas.

ad § 14 mom. 3. Styrelsen föreställer sig, att om en anmaning till domare
att iakttaga sparsamhet med statens medel skulle prövas lämplig, annan plats
därför bör kunna beredas.

Slutligen vill styrelsen i anledning av förslaget om intagande av viss ny
bestämmelse i tillämpningskungörelsen framhålla svårigheten att erhålla kännedom
om vem som i skilda orter är närmast boende stämningsman. Annan praktisk
möjlighet finnes ofta ej än att till landsfiskalen i distriktet insända de
handlingar, som önskas delgivna. Emellertid torde landsfiskalerna lämpligen
kunna åläggas att mot en ringa kommissionärskostnad vidarebefordra handlingarna
till närmast boende stämningsman.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars
1929.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Gärde.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 25 februari 1929, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, juris doktorn Siegfried
Matz.

Lagrådet fann förslaget föranleda följande erinringar.

5 §.

Den i ärendet åberopade utredningen ger ett starkt intryck av att rättegångsbiträde
förordnas i större utsträckning än som synes påkallat för tillgodoseende
av de fattiga parternas intressen. Anledningen härtill torde huvudsakligen
vara att söka däri, att den beslutande myndigheten i allmänhet
förordnar biträde utan att hava varit i tillfälle att genom partens personliga
hörande bilda sig en närmare uppfattning om målets beskaffenhet och partens
förmåga att själv tillvarataga sina intressen. Oftast torde nämligen ansökningen
om fri rättegång och om förordnande av rättegångsbiträde ingivas av den,
för vilken förordnande begäres. Parterna hava på detta sätt i stor utsträckning
kommit att redan på ett förberedande stadium isoleras från beröring med
domare och domstolar. En reform på området bör också, såsom departementschefen
framhållit, syfta till att genom brytande av denna isolering giva de beslutande
myndigheterna större möjlighet att gå in i verklig prövning, huruvida,
parten har behov av rättegångsbiträde.

De bestämmelser förslaget i denna del upptagit torde näppeligen visa sig
tillräckligt verksamma för uppnående av berörda syfte. I fråga om förordnan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

45

de av biträde för rättegångens anhängiggörande ger förslaget icke någon impuls
till förändring i hittills tillämpad praxis; i det stora flertalet fall torde
såsom förut biträde för talans anhängiggörande komma att förordnas utan
att domaren haft personlig beröring med parten. I fråga om talans utförande
inför rätten skall visserligen förordnande i regel ej meddelas, med mindre parten
varit personligen tillstädes och rätten därvid funnit, att behov av biträde
föreligger. Men det torde knappast kunna undvikas, att ett biträde, som förordnats
för talans anhängiggörande, med partens tysta eller uttryckliga medgivande
jämväl kommer att taga befattning med utredningen av partens talan,
anskaffande av bevisning och dylikt, och domstolen kan härigenom bliva försatt
i ett sådant läge, att avslag på en framställning om förordnande att biträda
vid talans utförande lätt kommer att framstå som obilligt. Departementschefen
har själv antytt sannolikheten av en dylik utveckling, då han
till bemötande av en mot förslaget i annat hänseende riktad anmärkning påpekar,
att det torde ligga nära till hands att antaga, att biträde, som handhaft
rättegångens anhängiggörande, ej underlåter att, där han finner verkligt
behov av fortsatt biträdeshjälp föreligga, jämte parten inställa sig vid målets
första handläggning.

I betraktande av det sagda torde det vara lämpligt stadga, att för erhållande
av biträdeshjälp för anhängiggörande av rättegång parten i allmänhet
skall personligen infinna sig hos rätten eller dess ordförande. I många fall lär,
såsom också förutsatts i ett första utkast till den gällande lagen, vid sådan personlig
inställelse erforderlig hjälp med stämningsansökans uppsättande kunna
lämnas av någon tjänsteman å domstolens kansli. Vad domsagorna å landet
beträffar, bör övervägas, huruvida icke till befordrande av sådant tillhandagående
särskilda bestämmelser böra införas i domsagostadgan. I de fall emellertid,
då behov av biträde för talans anhängiggörande anses vara för handen,
synes rätten eller dess ordförande böra hava befogenhet att redan å detta stadium
utsträcka förordnandet för biträdet att avse jämväl rättegångens utförande,
och detta icke blott, såsom enligt motiven till förslaget avsetts, när det
påkallas av sådana särskilda förhållanden som nödvändigheten att söka utverka
provisoriska beslut, utan även då det står klart för den beslutande myndigheten,
att på grund av målets beskaffenhet och partens oförmåga att själv
handhava utredningen parten behöver hjälp för målets utförande. Gives sålunda
förordnande jämväl i sistnämnda hänseende, kan biträdet räkna med att
få ersättning för det arbete och de kostnader han före första rättegångstillfället
nedlägger å målet, något som bör vara till fördel ur synpunkten av rättegångens
koncentration. Att förslaget ur denna synpunkt lämnar rum för befogad
erinran, har av advokatsamfundet påpekats.

Med stöd av vad nu anförts hemställer lagrådet, att andra punkten i 5 §:s
andra stycke underkastas sådan ändring, att dels däri stadgas, att, där ej omständigheterna
annat påkalla, förordnande att biträda part vid talans anhängiggörande
ej må meddelas utan att parten personligen inställer sig hos
rätten eller dess ordförande, dels ock den i punkten upptagna bestämmelsen rörande
förordnande av biträde för talans utförande fullständigas med en före -

46

Kungl. May.ts proposition nr 191.

skrift av innebörd, att därest redan vid meddelande av förordnande för talans
anhängiggörande parten prövas vara i behov av biträde jämväl för utförande
av sin talan, förordnande även i detta hänseende i regel bör omedelbart meddelas,

7 §•

I det utkast till ändrade bestämmelser i ämnet, som ligger till grund för
förslaget, hade upptagits stadgande om befogenhet för domstolen att under
rättegången återkalla förmånen av fri rättegång i det fall, att partens talan
funnes vara uppenbart ogrundad. Häremot anmärktes, att ett dylikt ställningstagande
på förhand från domstolens sida vore olämpligt och att domstolen i
stället borde omedelbart företaga målet till avgörande, varigenom för domstolens
del spörsmålet om förmånens fortbestånd avklipptes. I anledning
av dessa anmärkningar blev stadgandet ej upptaget i det remitterade
förslaget. Enligt lagrådets mening äT väl riktigt, att domstolen ej
må äga att under det rättegången pågår giva beslut av här avsedd innebörd.
Däremot synes principiellt hinder ej möta, att domstolen i samband med avkunnande
av dom i saken meddelar dylikt beslut. Detta beslut får, såsom
av hovrätten över Skåne och Blekinge anförts, den verkan, att part, som eljest
utan vidare vore berättigad att åtnjuta fri rättegång vid målets fullföljande
i överrätterna, förlorar denna förmån. Visserligen torde frågan sakna större
ekonomisk betydelse, men då det måste anses i hög grad otillfredsställande, att
den, vilkens talan bedömts av domstol och enligt domstolens uppfattning är så
ohemul, att den måste betecknas som uppenbart ogrundad, av staten erhåller
den hjälp till fortsatt processande, som förmånen av fri rättegång innebär, tillstyrker
lagrådet införande i förevarande paragraf av stadgande i angiven riktning.

Stadgandet i det föreslagna andra stycket av förevarande paragraf, jämfört
med den nya bestämmelsen i 1 § andra stycket, innebär, att om domstolen finner,
att det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för part, att hans
talan vinner prövning, domstolen äger förordna, att förmånen av fri rättegång
skall upphöra. Mot vad sålunda föreslagits har lagrådet intet att anmärka.
Enligt 8 §, i vars nu gällande text ej föreslagits ändring, skulle emellertid såsom
påföljd av ett dylikt förordnande domstolen hava att stadga förpliktande
för parten att ersätta statsverket den kostnad, som enligt 2 § gäldats
av allmänna medel. Att sådan återbetalningsskyldighet, såsom 8 § jämväl
innebär, ålägges part, vilken genom obehörig överlåtelse berett sig förmånen
av fri rättegång, synes fullt befogat. Däremot kan sättas i fråga, om
man billigtvis bör stadga dylik skyldighet såsom påföljd av att domstolen
på grund av upplysningar, som framkommit under målet, funnit saken icke
äga den betydelse för parten, som vid förmånens beviljande antagits. Någon
skuld till detta felaktiga antagande behöver icke ligga parten till last.
Även om han för rätten eller dess ordförande framställt sin sak i icke fullt
riktig dager, kan detta vara att tillskriva rent oförstånd eller den ensidighet,
med vilken av naturliga skäl en part i allmänhet ser på en rättstvist,

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

47

vari han är inblandad. I 8 § torde därför böra göras undantag för det fall,
att beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det funnits vara
av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning.

14 §.

I vissa utlåtanden över det lagutkast, som ligger till grund för det remitterade
förslaget, har framhållits, att fall kunde inträffa, då domstolen borde
hava möjlighet att till följd av den synnerligen ohemula beskaffenheten av
förd talan helt och hållet vägra biträdet ersättning. Dessa erinringar hava
icke föranlett någon ändring av lagtexten. Förslaget upptager liksom utkastet
i förevarande hänseende allenast en bestämmelse, som ger domstolen
rätt att efter omständigheterna reducera ersättningen till biträdet, i händelse
talan finnes hava utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts, men departementschefen
har uttalat, att det i utlåtandena berörda önskemålet praktiskt taget torde
kunna tillgodoses även med den lydelse nämnda stadgande erhållit. Det synes
dock lagrådet mindre lämpligt att i de avsedda fallen bestämma ersättningen
till ett minimalt belopp; hellre bör all ersättning vägras. Lagrådet hemställer
således, att den senare punkten i förevarande paragrafs andra stycke ändras
därhän, att domstol, som finner talan vara utan skäl anhängiggjord eller fullföljd,
även må kunna förklara biträdet ej äga rätt till ersättning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 12 mars 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets
den 8 mars 1929 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1929 till lagrådet
remitterade förslaget till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri
rättegång.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

5 §. Vid 5 § i förslaget har lagrådet hemställt, att förordnande att biträda part

vid talans anhängiggörande i regel ej borde meddelas utan att parten personligen
inställt sig hos rätten eller dess ordförande samt att, ifall redan da behov
av biträde jämväl för utförande av partens talan prövades vara förhanden,
förordnande att biträda part jämväl i detta hänseende i regel borde meddelas i
omedelbart samband med förstnämnda förordnande.

Såsom framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet! vid remissen av
lagförslaget, har den av lagrådet förordade tanken, att parten i allmänhet borde
personligen inställa sig hos domaren i och för talans anhängiggörande varit
föremål för ingående överläggningar inom departementet med de för lagfrågans
behandling tillkallade sakkunniga. Därvid förutsattes, liksom nu av
lagrådet, att erforderlig hjälp med stämningsansökans uppsättande skulle lämnas
av någon tjänsteman å domstolens kansli. Sasom lagrådet erinrat, lag
denna tanke till grund för 1916 års utkast, men den mötte gensagor från de
över utkastet hörda myndigheterna och övergavs i 1917 års betänkande, som
i stället åsyftade, att kärandeparten borde genom offentliga rättshjälpskontor
erhålla nödigt biträde. Den i sadant hänseende tilltänkta organisationen har
dock endast i begränsad omfattning kommit till stand.

För egen del ställer jag mig betänksam till det av lagrådet framförda förslaget
icke minst därför, att domstolen — låt vara genom underordnad tjänsteman
— komme att direkt medverka vid rättegångens inledande. En sådan medverkan
kan möjligen bliva ägnad att särskilt hos motparten väcka den misstanken,
att domstolen bibragts en förhandsuppfattning om sakläget. Behöver

Kungl. Maj:ts proposition nr lin.

49

parten för behörigt tillvaratagande av sina intressen vid rättegångens anhiingiggörande
ett verksamt stöd, synes mig hjälpen böra lämnas av utom domstolen
stående krafter. Därmed torde både parten och det allmänna i längden vara
bäst betjänta; parten känner sig hava ett bättre stöd hos den, som har till uppgift
att stå honom bi, och domstolens arbetskrafter inriktas på de uppgifter,
som domstolen har att i första hand främja. Då i de mål, varom här är fråga,
partens personliga hörande vid rätten i regel torde vara av stor betydelse för
utredningen, och det särskilt pa landsbygden skulle bliva betungande för parten
att behöva inställa sig jämväl vid talans anhängiggörande, skulle en föreskrift
av den innebörd lagrådet ifrågasatt kunna leda till att befogenheten
att alägga part personlig inställelse vid målets handläggning bleve än mera
sparsamt utnyttjad än nu är fallet. Enligt min mening torde vidare, därest
icke andra viktiga hänsyn skola eftersättas, en effektiv utmönstring av
de mål, som icke tarva förordnande av biträde, svårligen låta sig göra förr än
vid första rättegångstillfället. Först vid detta tillfälle, då jämväl motsidan
kan bli hörd och tvisten — därest ej motparten lämnar talan obestridd — blivit
i nagon man klarlagd, lärer fragan, huruvida den fattige parten verkligen är i
behov av biträde, kunna nöjaktigt bedömas. Men om på detta stadium en verksam
prövning, som således kan och även bör ske, kommer till stånd, torde
begränsningen i det allmännas utgifter snarare bliva större än om lagrådets
^ förslag komme till genomförande. I valet mellan att för det
ändamål, .''arom här är fråga, fordra parts inställelse vid rättegångens
anhängiggörande eller först vid första rättegångstillfället, synes mig
alltså det senare alternativet vara att föredraga. De olägenheter, lagrådet
funnit förenade med den föreslagna anordningen, torde hava tillagts något för
stor vikt. Att avslag pa framställning från ett rättegångsbiträdes sida om
fortsatt förordnande skulle behöva framstå som obilligt, därför att biträdet tagit
befattning med utredningen av partens talan, anskaffande av bevisning och
dylikt, lärer näppeligen vara att befara. På sätt framgår av mitt yttrande till
statsrådsprotokollet vid förslagets 14 § bör nämligen biträdet kunna påräkna
ersättning för sålunda utfört arbete, såvida därigenom målets utredning främjats.
Emot den andra i viss man härmed sammanhängande invändningen, att
förslaget skulle i alltför hög grad beskära möjligheten att i fall av behov redan
vid talans anhängiggörande utsträcka förordnandet för biträdet att avse
jämväl rättegångens utförande, må framhållas, att det icke varit avsett, att
denna möjlighet skulle begränsas till de fall, där biträdeshjälp påkallas av sådana
särskilda förhållanden som nödvändigheten att söka utverka provisoriska
beslut. Det föreslagna stadgandets avfattning förefaller mig tillgodose kravet
på en smidig tillämpning och öppna möjlighet för att ett generellt biträdesförordnande
kan meddelas jämväl i de av lagrådet åsyftade fallen. Vid nu
angivna förhållanden har vad av lagrådet anförts vid denna paragraf icke synts
mig innefatta tillräcklig anledning att frångå det remitterade förslaget.

Lagrådet har förordat, att i 7 § måtte upptagas ett stadgande om rätt för
domstol att aterkalla förmanen av fri rättegång, därest domstolen vid målets
avgörande prövar partens talan vara uppenbart ogrundad. På sätt lagrådet er Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 160 haft. (Nr 191.) 4

50

Kungl. Maj ds proposition nr 191.

inrat, saknar en befogenhet av nu angivet innehåll större ekonomisk betydelse.
Det må nämnas, att statsverkets kostnader i anledning av lagen om fri rättegång
i samtliga till hovrätt fullföljda mål icke uppgått till mera än omkring
7,000 kronor för år. Med hänsyn härtill och då skäl kunna anföras mot att
parten vid målets avdömande förpliktas att återgälda statsverkets kostnad på
en grund, som icke fått vinna beaktande under rättegångens lopp, har jag
icke ansett mig böra förorda det av lagrådet ifrågasatta tillägget.

Lagrådet har vidare hemställt om undantag från den domstolen enligt 8 §
åliggande skyldigheten att vid återkallelse av förmånen av fri rättegång förplikta
den fattige parten att återgälda statsverkets kostnad, nämligen
för det fall, att beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det
under rättegången funnits vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att
hans talan vinner prövning. Härvid synes det mig dock icke motiverat att
gå längre än att domstolen tillägges rätt att efter omständigheterna pröva,
huruvida och i vad mån parten bör återbetala, vad av allmänna medel guldits
eller skall gäldas.

Lagrådets hemställan om sådant tillägg till 14 §, att domstol, som finner
talan vara utan skäl anhängiggjord eller fullföljd, även må kunna förklara biträdet
ej äga rätt till ersättning, vill jag icke motsätta mig, särskilt som genom
ett dylikt tillägg ytterligare inskärpes vikten av att biträdet fyller de
krav, som ur rättsskipningens synpunkt skäligen böra ställas på honom.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag vidtagit erforderliga jämkningar
i det förslag, som förelädes lagrådet till granskning, och har därvid
även vissa ändringar av formell art skett.

Föredraganden hemställer, att det sålunda utarbetade förslaget till ändring
i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290548