Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.

1

Nr 165.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inlösen av enskilda
tillhöriga laxfisken i Mörrumsån; given Stockholms slott den
1 mars 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Ma,j:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Borell, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
J OHANSSON.

Departementschefen, statsrådet Johansson anför:

I en till 1926. års riksdag avlåten proposition, nr 186, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att dels, så vitt kronans rätt rörde, medgiva, att den för
laxfisket i Mörrumsbukten fastställda fredningslinjen finge inflyttas till
sträckningen Sternö udde—Lörby kladd, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
samband med inflyttningen träffa uppgörelse med ägarna till de enskilda
laxfiskena i Mörrumsån om inlösen av fiskena mot en ersättning icke överstigande
dåvarande taxeringsvärden, dels ock medgiva, att för sagda inlösen
erforderliga medel finge utgå av statens domäners fond.
llihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 13h höft. (Nr 165.)

1

2

Kungl. Majds proposition Nr 165.

Enligt riksdagens i skrivelse den 8 maj 1926, nr 181, meddelade beslut
blev sagda proposition bifallen av riksdagen.

Rörande tillkomsten av nämnda proposition och vad därmed äger samband
må här erinras om följande:

Rätten att bedriva laxfiske i den utanför Mörrumsåns utlopp belägna
havsbukten, den s. k. Mörrumsbukten eller Pukeviksf jorden, har sedan gamla
tider varit inskränkt för skyddande av det i själva Mörrumsån bedrivna laxfisket.
Dessa inskränkningar hava fastslagits genom vid olika tider i administrativ
ordning meddelade föreskrifter, och för närvarande gälla därvidlag
bestämmelserna i länsstyrelsens i Blekinge län kungörelse den 10 april
1820, varigenom meddelats förbud att, vid äventyr av vite och förlust av
fisk och fiskredskap, i Mörrumsbukten under tiden 5 mars—5 oktober idka laxfiske
inom en viss fredningslinje dragen mellan Sternö udde och Listers huvud.

Alltsedan tiden kort efter utfärdandet av 1820 års kungörelse hava såväl
i administrativ väg som inom riksdagen och i ett fall domstolsvägen upprepade
försök gjorts att få förbudet mot laxfiske i Mörrumsbukten, såsom
vållande stora olägenheter för den vid bukten boende fiskarbefolkningen,
upphävt eller inskränkt. Därvid hava ägarna av laxfisken i Mörrumsån
bestritt framställningarna, under åberopande att de på grund av urminnes
hävd vore berättigade att hava laxfisket i Mörrumsbukten fredat, till stöd
varför anförts bland annat, att denna deras rätt blivit fastslagen i en genom
Kungl. Majrts dom den 27 mars 1867 avgjord rättegång angående fiskerätten.

Sedan i enlighet med därom av riksdagen i skrivelse den 31 maj 1916,
nr 176, framställd begäran utredning verkställts av frågan om laxfiskets
eventuella frigivande i Mörrumsbukten eller inflyttande av den med avseende
å laxfisket fastställda fredningslinjen, har Kungl. Maj:t på sätt ovan
nämnts till 1926 års riksdag framställt proposition i ämnet.

I sin motivering till propositionen anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
bland annat följande.

Det vore nödvändigt att undanröja åtminstone de största svårigheterna
och olägenheterna, som genom fridlysningsbestämmelserna uppkommit för
fiskebefolkningen vid Mörrumsbukten i fråga om det för deras livsuppehälle
nödvändiga laxfisket.

Man kunde dock därvid inskränka sig till att inflytta den s. k. fredningslinjen
till sträckningen Sternö udde—Lörby kladd.

I vad män en dylik inflyttning av fredningslinjen komme att menligt inverka
på laxfisket i Mörrumsån kunde icke på förhand utredas, men hade man
all anledning antaga, att en sådan åtgärd icke komme att medföra några svårare
påföljder för laxbeståndet i Mörrumsån. Även om Kungl. Maj:t i kraft av
sin administrativa myndighet skulle vara formellt oförhindrad att vidtaga
ändring med avseende å fridlysningsbestämmelserna, syntes en sådan åtgärd
icke vara att utan vidare förorda. Uppenbart vore nämligen att, därest
Kungl. Maj:t inskränkte det fridlysta området, fiskebefolkningen med fog
kunde anse sig äga rätt bedriva fiske i enlighet med de nya bestämmelserna
samt anse staten hava iklätt sig garanti för att en dylik rätt verkligen

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1(>5,

3

förefunnes. Emellertid {»jorde ju ägarna till laxfiskena i Mörriunsån gällande,
att de på grund av urminnes hävd ägde rätt förbjuda laxfiske i Mörrumsbukten
intill den nuvarande fredningslinjen, samt åberopade till stöd för
sin mening bland annat Kungl. Majrts den 27 mars 1867 meddelade dom.
Skulle så vara, att ägarna till åfiskena verkligen ägde en dylik rätt, kunde
de uppenbarligen i rättegångsväg göra denna rätt gällande, oavsett att fridlysningsbestämmelserna
blivit av Kungl. Maj:t i administrativ ordning
ändrade, samt talan sålunda komma att föras mot fiskare, som vid utövande
av sitt näringsfång i god tro följt de nya fridlysningsbestämmelserna men därvid
eventuellt överskridit den nu gällande fredningslinjen. Hänsyn till de enskilda
fiskeägarnas rätt hade också vid flerfaldiga tillfällen föranlett statsmakterna
att avslå gjorda framställningar om ändring i fridlysningsbestämmelserna.

Vidare vore uppenbart att, även om den föreslagna inflyttningen av fredningslinjen
endast komme att hava eu ringa inverkan på laxfisket i Mörrumsån,
värdena på laxfiskena i ån likväl kunde komma att, innan den verkliga
skadan å desamma blivit fastslagen, starkt påverkas i nedåtgående riktning.
Billigheten torde därför kräva, att staten, som genom sina i århundraden
upprätthållna fridlysningsbestämmelser givit åfiskenas ägare anledning antaga,
att den dem härigenom tillagda förmånen vore säkerställd, sökte gottgöra
dem för i angivna avseende uppkommande olägenheter.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter borde en ändring av fridlysningsbestämmelserna
icke ske utan att uppgörelse om möjligt först ägde
rum med de enskilda ägarna till laxfiskena i Mörrumsån. En sådan uppgörelse
kunde komma till stånd antingen därigenom att staten inlöste de enskilda
laxfiskena eller därigenom att dessas ägare tillerkändes ersättning för
den skada, som kunde visas hava drabbat fiskena genom ändringen i fridlysningsbestämmelserna.
Med hänsyn till omöjligheten att för närvarande
ens närmelsevis bestämma denna skada samt till att, därest ersättning skulle
utgå och då först efter flera års förlopp, denna säkerligen i ett stort antal
fall komme att tillfalla annan än den, som verkligen drabbats av värdeminskningen
i fisket, borde staten om möjligt, mot en ersättning ej överstigande
taxeringsvärdet, inlösa de enskilda laxfiskena.

Skulle uppgörelse på ovan angivna villkor icke kunna komma till stånd,
torde ytterligare böra övervägas, huruvida ej ändringen i fridlysningsbestämmelserna
ändock borde äga rum.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagens andra kammare
eu motion, nr 405, vari hemställdes, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att inlösa fiskena mot eu ersättning, som, där ej uppgörelse på annat
sätt komme till stånd, skulle fastställas av eu nämnd, utsedd på sätt lagen
om skiljemän angåve.

I enlighet med jordbruksutskottets utlåtande, nr 43, avlät riksdagen förenämnda
skrivelse den 8 maj 1926, däri riksdagen — med anmälan att riksdagen
bifallit propositionen — bland annat framhöll, att Kungl. Maj:ts
förslag syntes riksdagen möjliggöra eu tillfredsställande lösning av nämnda
invecklade fråga. Beträffande sättet för bestämmande av lösenbeloppet fann
riksdagen ej lämpligt, att ett obligatoriskt skiljemannaförfarande föreskreves,
utan borde det ankomma på Kungl. Maj:t att finna former för ifrågavarande
uppgörelser. Den av Kungl. Maj:t föreslagna maximigränsen för lösenbeloppet
— det dåvarande taxeringsvärdet — ansåg riksdagen för sin del böra

4 Kungl. Maj:ts proposition, Nr 165.

kvarstå i så måtto, att laxfiskenas dåvarande sammanlagda taxeringsvärde
icke borde överskridas vid inlösen av de särskilt taxerade laxfiskena. Därest,
såsom i förenämnda motion berörts, laxfiskerättigheter, som icke vore
särskilt taxerade, skulle förefinnas, förutsatte riksdagen, att vederbörlig uppskattning
av dylikt fiskes värde genom Kungl. Maj:ts försorg måtte kunna
äga rum.

Med anledning av riksdagens ifrågavarande beslut anbefallde Kungl.
Maj:t den 11 juni 1926 domänstyrelsen att dels föranstalta, att enligt av
domänstyrelsen fastställda riktlinjer genom länsstyrelsen i Blekinge län
med biträde, i den mån så erfordrades, av vederbörande fiskeriintendent
verkställdes utredning och undersökning ej mindre rörande nuvarande värdet
av enskilda särskilt taxerade laxfisken i Mörrumsån än även angående
förekomsten av enskilda laxfiskerättigheter i ån, vilka icke särskilt taxerats,
samt, värdet av eventuellt förekommande sådana rättigheter dels ock, sedan
sålunda anbefalld utredning verkställts och efter förhandling med vederbörande
laxfiskeägare, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till inlösen
av sagda laxfisken och laxfiskerättigheter i enlighet med de grunder, som
angåves i riksdagens nämnda skrivelse.

Till fullgörande av nämnda uppdrag har domänstyrelsen med skrivelse
den 2 juli 1928 överlämnat eu av länsstyrelsen i Blekinge län verkställd
den 31 mars 1928 dagtecknad omfattande utredning och förslag i ämnet, och
har domänstyrelsen förklarat sig icke hava funnit anledning till erinran
mot vad länsstyrelsen andragit.

Av länsstyrelsens utredning framgår, att länsstyrelsen låtit verkställa
ny värdering av de i Mörrumsån befintliga tidigare taxerade laxfiskena.
Fiskena i ån hava indelats i fem grupper, den första avseende de norr om
de så kallade Grindarna belägna fiskena, vilka samtliga vore bundna vid
strandäganderätten och i ekonomiskt avseende av mindre betydelse. Den
andra gruppen utgjordes av kronolaxfisket och sträckte sig från Grindarna
i norr till och med den så kallade Vicklebäcksnoten i söder. Den tredje
gruppen omfattade Elleholms fisken, sträckande sig från Vicklebäcksnotens
södra gräns i norr till åmynningen. Till fjärde och femte grupperna hörde
fisket å Elleholms gamla redd respektive fiske i saltsjön.

Rörande sättet för värderingen inhämtas av utredningen:

Vid värderingen av fiskena har länsstyrelsen efter samråd med statens
fiskeriintendent G. Swenander beträffande kronolaxfisket utgått från den statistik,
som under årens lopp måst på ett synnerligen noggrant sätt föras
för att kunna rätt fördela fångsten mellan de olika delägarna i fiskena.
Ifråga om värderingen av Elleliolmsfiskena hade icke förelegat någon fullständig
statistik lika litet som för fiskena norr om Grindarna. Det hade
därför beträffande dessa fisken givetvis stött på stora svårigheter att komma
till ett någorlunda tillförlitligt resultat. Sedan förberedande undersökningar
å platsen gjorts av föredraganden i länsstyrelsen, hade sammanträde den 17
februari 1928 hållits inför länsstyrelsen med samtliga fiskeägare, och vid
detta sammanträde hade tillfälle beretts ägarna att dels offentligt och dels

Kungl. Maj:ts proposition Nr Jdö. 5

vid enskilt sammanträde med val'' och en framföra sina synpunkter bland
annat rörande fiskenas värde. Därjämte hade vid sammanträdet utsetts vissa
förtroendemän, vilka skulle hava att tillhandagå länsstyrelsen med de ytterligare
upplysningar, som kunde vara nödvändiga för att ernå ett slutgiltigt
resultat. Sammanträde med dessa förtroendemän hade därefter den fi mars
1928 hållits av föredraganden hos länsstyrelsen. Ifråga om Elleholmsfiskenas
värde förelåge på enskild väg uppgjord statistik rörande vissa av
dithörande fisken. Man kunde med ledning av dessa uppgifter bilda sig en
uppfattning om det sammanlagda värdet av fiskena. För dessa fisken lika
väl som för Mörrumsfiskena hade uppdelningen ursprungligen skett efter
mantalet, och en kontroll, verkställd med mantalet som hjälpmedel, visade,
att de värden, vartill länsstyrelsen med användande av statistiken kommit,
i stort sett måste anses riktiga.

Med ledning av statistiken för kronolaxfisket hade länsstyrelsen efter överläggning
med vissa av fiskeägarna själv uträknat värdet å nämnda fisken
efter ett medelpris av 3 kronor per kilogram för lax och 2 kronor per kilogram
för laxöring samt med kapitalisering efter 5 procent.

Vid värderingen av Elleholmsfiskena hade länsstyrelsen begagnat sig av
den ovan angivna befintliga statistiken och även här utgått från ett
värde av 3 kronor per kilogram för lax och 2 kronor per kilogram för laxöring.
På grund av osäkerheten och ofullständigheten i denna statistik
kunde värdena för dessa fisken icke erhålla den tillförlitlighet, som obestridligen
måste tillerkännas värdena för kronolaxfisket. Länsstyrelsen hade
därför i detta fall i viss utsträckning måst lita till vad som vid förhandling
med delägarna framkommit.

Vad angår fiskena norr om Grindarna, så förefunnes endast tvä fisken,
vilka åsatts taxeringsvärden, nämligen Hallandsboda och Hönebyggets fisken.
Det förstnämnda av dessa fisken, som ägdes av Sydsvenska kraftaktiebolaget,
hade genom dammbyggnader i ån blivit så avsevärt försämrat, att det åsatta
taxeringsvärdet 20,000 kronor icke i någon mån gåve något uttryck för det
verkliga värdet. Enligt vad gjorda förfrågningar givit vid handen, torde
fisket icke nu kunna värderas högre än till det vid 1928 års fastighetstaxering
föreslagna värdet av 2,000 kronor. Hönebyggets fiske torde
åter få anses som det mest värdefulla av fiskena ovanför Grindarna. Vid
värderingen av detta hade länsstyrelsen utgått från de uppgifter, som lämnats
av ombudet för fiskets ägare vid sammanträdet den 17 februari 1928
om fiskets avkastning, samt inhämtade upplysningar rörande kostnaderna
för fiskets bedrivande.

De sålunda beräknade värdena ä fiskena uppgå tillhopa till 390,400 kronor.
Enär enligt riksdagens beslut lösensummorna tillhopa icke skulle få överskrida
summan av dåvarande taxeringsvärden eller 356,800 kronor, har länsstyrelsen
reducerat varje fiskes uppskattade värde så, att dessa värdens slutsumma
överensstämmer med nämnda summa, 356,800 kronor. De värden, som
sålunda framkommit för de olika fiskena, har länsstyrelsen lagt som grund
vid de erbjudanden som gjorts fiskeägarna rörande inlösen av deras fisken.
Ett stort antal fiskeägare hava förklarat sig villiga att försälja sina fisken
till sålunda föreslagna pris. Andra hava jämväl förklarat sig villiga härtill,
dock under visst förbehåll beroende därav att deras fisken varit utarrenderade.
Slutligen hava några fiskeägare lämnat avslag på det gjorda erbjudandet.
Beträffande de fisken, vilkas ägare vägrat godtaga de av läns -

6 KuiujL Maj:Is proposition Nr 165.

styrelsen gjorda anbuden, har länsstyrelsen föreslagit, att för närvarande
inga vidare åtgärder vidtagas för fiskenas inlösen. Vad angår de fiskerättsägare,
vilka gjort visst förbehåll för nuvarande arrendatorer av fiskena,
anser länsstyrelsen den lämpligaste anordningen i allmänhet vara, att
staten vid slutande av de avtal, varigenom inlösningen sker, medgiver arrendekontraktens
fortsatta bestånd mot rättighet för staten att uppbära de
efter tillträdesdagen förfallna arrendeavgifterna.

Att förebringa utredning angående värdet av de fisken, vilka icke taxerats,
anser länsstyrelsen stöta på oöverstigliga svårigheter. Detta syntes också
länsstyrelsen knappast vara erforderligt för fiske, som icke vore av den betydelse
att det vid taxeringen åsatts något värde. Ifrågasättas kunde, huruvida
tillräckliga skäl förelåge att kronan skulle utsträcka sitt erbjudande
om inlösen att omfatta även dessa obetydliga fisken. Undantag härifrån
utgjorde dock ett fiske. Att i förväg träffa någon uppgörelse rörande detta
fiske, som efter fångsten vid fisket kunde uppskattas till ett värde av 1,800
kronor, syntes icke kunna ske. Emellertid ansåge länsstyrelsen, att ersättning
för de förluster, som fredningslinjens inflytande kunde medföra såväl
för sagda fiske som eventuellt andra otaxerade fisken, syntes böra bliva beroende
av nytt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.

De fiskerättsägare, vilka vid förhandlingar upptagna såväl genom länsstyrelsen
som senare förklarat sig antaga den av länsstyrelsen erbjudna lösesumman
för fiskerätterna, utgöra tillhopa 21. Taxeringsvärdet för 1926 å
deras fisken uppgår sammanlagt till 176,400 kronor, och utgör det av
länsstyrelsen uppskattade värdet 238,400 kronor samt länsstyrelsens beräknade
lösesumma å fiskerätterna 214,421 kronor 76 öre. Till jämförelse må
nämnas, att 1928 års nya taxeringsvärden å ifrågavarande fiskerätter, vilka
värden för de flesta av fiskerätterna överensstämmer med det av länsstyrelsen
uppskattade värdet, uppgå tillhopa till 243,100 kronor.

Fiskerättsägare till ett antal av 9 hava antagit den erbjudna lösesumman
under vissa förbehåll med anledning av fiskerätternas utarrendering till andra
personer. Dessa förbehåll äro bland annat, att arrendatorns rätt skall bestå till
arrendetidens utgång samt att ägaren skall fritagas från eventuellt skadestånd
till arrendatorn genom fredningslinjens inflytande. Taxeringsvärdet å
dessa fiskerättsägares fisken utgör enligt den under 1926 gällande taxeringen
42,000 kronor och enligt 1928 års taxering 65,700 kronor. Länsstyrelsens
beräknade värde och den erbjudna lösesumman belöpa sig till respektive
65,400 kronor och 59,091 kronor 91 öre.

Antalet fiskerättsägare, vilka avslagit den av länsstyrelsen erbjudna lösesumman,
utgör 9. Sammanlagda taxeringsvärdena äro enligt den 1926
gällande taxeringen 138,400 kronor samt enligt 1928 års taxering 88,300
kronor. Länsstyrelsens uppskattning av fiskenas värde slutar å 92,600
kronor samt den erbjudna lösesumman å 83,286 kronor 33 öre. Emellertid
har förmyndaren för de omyndiga ägarna av det största av dessa
fisken erbjudit sig att under förutsättning av vederbörande förmyndar -

1

Kunrjl. Maj:is proposition Nr 165.

domstols medgivande sälja fisket för ett pris av 08,894 kronor, vilket pris
nära ansluter sig till länsstyrelsens med 1928 års taxeringsvärde överensstämmande
uppskattningsvärde av 68,100 kronor. Länsstyrelsens för
detta fiske erbjudna lösesumma utgör 61,250 kronor 51 öre och det 1926
gällande taxeringsvärdet uppgår till 100,000 kronor. För de återstående 8
fiskena inom ifrågavarande grupp gälla följande värden: länsstyrelsens uppskattningsvärde
24,500 kronor, erbjuden lösesumma 22,035 kronor 82 öre,
taxeringsvärde 1926 38,400 kronor och 1928 20,200 kronor. Ett av dessa
fisken torde vara utan betydelse för ifrågavarande inlösningsspörsmål.

Nedanstående sammandrag utvisar värdena och lösesummorna för ifrågavarande
fiskerättigheter:

Fiskerättsägare

Antal

Taxeringsvärde

1926 1928

Länsstyrel-sens upp-skattn.värde

Erbjuden

lösesumma

som godkänt lösesumman...............

21

176,400

243,100

238,400

214,422

,, » med visst förbehåll •••

9

42,000

65,700

65,400

59.092

, avslagit erbjudandet ...............

9

138,400

88,300

92,600

83,286 i

Summa

39

356,800

397,100

396,400

356,800

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 2 augusti 1928 förklarat sig
icke finna anledning till erinran mot föreliggande av länsstyrelsen uppgjorda
och av domänstyrelsen tillstyrkta förslag till inlösen av ifrågavarande
enskilda laxfisken.

Anledningen till statsmakternas ingripande i förevarande fråga grundade
sig å önskvärdheten av att genom en inflyttning av fredningslinjen i Mörrumsbukten
bereda ökade fiskemöjligheter för de omkring denna vik boende
fiskarena. Enär emellertid en dylik åtgärd eventuellt kunde få en viss inverkan
på laxfiskena i Mörrumsån, medförande minskning av dessas värden,
syntes det böra tillkomma staten att ikläda sig den förlust, som sålunda
kunde uppkomma, och ansågs detta bäst ordnas genom statens inlösen av
fiskena. Härigenom skulle även förekommas de rättegångar rörande skadegörelse
å fiskena, som i händelse av dessas bibehållande i enskilda fiskeägares
händer kunde uppstå emellan fiskeägarna och de fiskare, vilka
efter en ändring av fredningslinjen i Mörrumsbukten bedreve fiske innanför
den förutvarande linjen.

Vid de förhandlingar, som ägt rum med ägarna av fisken i Mörrumsån
och dess utlopp, har framgått, att en inlösen av fiskena icke torde kunna
komma till stånd, om den av 1926 års riksdag fastställda förutsättningen
härför skall strängt tillämpas. Enligt nämnda förutsättning skulle lösesumman
för fiskena icke få uppgå tillhopa till högre belopp än dåvarande sammanlagda
taxeringsvärdet för fiskena, 356,800 kronor. Såsom av utredningen i
ärendet framgår, har överenskommelse träffats rörande inlösen utan förbehåll
av fisken för eu summa av 214,422 kronor och med förbehåll, vilka

Departements chefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 165.

dock icke torde lägga kinder i vägen för en uppgörelse, till belopp av 59,092
kronor eller sålunda tillhopa 273,514 kronor, vilket belopp med 83,286 kronor
understiger 1926 års sammanlagda taxeringsvärden. Beträffande övriga
fisken bar uppgörelse ej kunnat träffas, vadan redan med hänsyn härtill
möjlighet icke föreligger att bedöma, huruvida nämnda förutsättning skall
komma att föreligga. Beträffande sistnämnda fisken synas några av ägarna
icke vara villiga att överhuvud avyttra sina fisken. Bortsett härifrån torde
kunna sägas, att det icke torde vara att förvänta, att ifrågavarande grupp
av fisken skulle kunna förvärvas för berörda belopp av 83,286 kronor.
För det största av dessa fisken har betingats en köpeskilling av 68,894
kronor, vilket nära motsvarar det av länsstyrelsen uppskattade oreducerade
värdet. Såsom av utredningen framgår, utgör den erbjudna löseskillingen
för de fisken, varom uppgörelse träffats enligt länsstyrelsens reducerade löseskilling,
273,514 kronor, under det att 1926 års taxeringsvärden å samma
fisken uppgå till 218,400 kronor. Motsvarande siffror för de fisken, varom
uppgörelse ej vunnits, äro 83,286 kronor och 138,400 kronor.

Det intresse staten har att en uppgörelse kommer till stånd skulle givetvis
bäst tillgodoses, därest en uppgörelse kunde ske med samtliga åfiskare.
Mycket torde dock vara att vinna även av en överenskommelse med ägarna
till det stora flertalet fisken, omfattande tillika de största och viktigaste av
dessa. Ju flera dylika uppgörelser kunna uppnås, ju mer minskas utsikterna
till uppkomst av rättegångar. Lämpligt torde fördenskull vara, att slutlig
uppgörelse omedelbart kommer tillstånd med de fiskeägare, med vilka preliminära
avtal träffats. Med övriga fiskeägare böra ytterligare förhandlingar
upptagas. Med avseende å dessa torde Kungl. Maj:t böra träffa avtal om
inlösen till belopp nära anslutande sig till den föreliggande av länsstyrelsen
efter ingående utredning verkställda värderingen. Vid en dylik uppgörelse
bör givetvis uppmärksammas, att icke de fiskerättsägare, vilka tidigare visat
sig villiga ingå på de av länsstyrelsen erbjudna reducerade löseskillingarna,
skola behöva känna sig eftersatta. Tänkas kan emellertid, att den av länsstyrelsen
verkställda svårutförda värderingen i särskilt fall kan vara behäftad
med någon ojämnhet likasom att omständigheter i övrigt kunna föreligga,
vilka motivera någon jämkning i viss lösesumma. Liknande rätt till
uppgörelse torde böra tillkomma Kungl. Maj:t i fall, där tidigare träffad
preliminär uppgörelse av en eller annan anledning förfallit.

Då en uppgörelse beträffande de taxerade fiskena i enlighet med nu angivna
grunder skulle innebära ett frångående av den av 1928 års riksdag
förut angivna förutsättning, torde riksdagens medgivande i frågan böra
inhämtas.

Vad angår de icke taxerade fiskena, torde dessa vara av ringa betydelse.
Riksdagens uttalande rörande dem synes i övrigt innebära att, därest dylikt
fiske finnes böra inlösas, Kungl. Maj:t tillerkänts befogenhet att efter vederbörlig
uppskattning av fiskets värde träffa avtal därom.

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr l(Jö.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att, i anslutning till en inflyttning på föreslaget sätt av den med avseende
å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen, Kungl. Maj:t må äga
att i huvudsaklig överensstämmelse med förut angivna grunder träffa avtal
om inlösen för kronans räkning av enskilda tillhöriga laxfisken i nämnda
å och vid dess utlopp, därvid erforderliga medel skola utgå av statens
domäners fond.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenBegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesm,

liihang till riksdagens protokoll 192!). 1 sand.

134 häft. (Nr 165.)