Kungl. Maj ds proposition Nr 103.

7

Sr 163.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 november
1907 (nr 117) om frihamn, m. m.; given Stockholms slott
den 25 februari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

l:o) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15
november 1907 (nr 117) om frihamn,

2:o) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 20
december 1912 (nr 351) om frilager.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Nils Wohlin.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 163.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
15 november 1907 (nr 117) om frihamn.

Härigenom förordnas, att § 1, § 2 mom. 2, § 18 mom. 2, § 19 mom. 2
och § 22 i förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om frihamn skola,
§ 2 mom. 2 i nedan intagna del, erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1.

I stapelstad, varest centraltullkammare eller tullkammare finnes, eller,
där lokala förhållanden det betinga, i närheten av sådan stapelstad må, efter
särskilt tillstånd av Konungen, inrättas sådan under tullverkets uppsikt och
bevakning stående, till allmänt bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet
avsedd anstalt, benämnd frihamn, varom i denna förordning stadgas.

Frihamn, som skall utgöras av ett till sina gränser noga bestämt område,
omfattande dels hamn med anstalter för fartygs lossning och lastning, dels
ett därintill beläget, genom hägnad från vidliggande mark avspärrat landområde
med byggnader och upplagsplatser, skall i fråga om tull- och tillverkningsavgifter
ävensom beträffande tillämpningen av gällande bestämmelser
angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
anses såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg som gods inom frihamn
icke vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets sida, än som erfordras
för utövande av kontroll å efterlevnaden av de angående frihamn meddelade
allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn från inrikes ort inkomna
varor skola i fråga om rätt till restitution av tull- och tillverkningsavgifter
ävensom till befrielse från tullavgift samt i Övrigt i tullhänseende betraktas
såsom från riket utförda samt således vid återinförsel behandlas lika med
annat gods, som från frihamn införes.

§ 2.

2. Vid frihamn — — — särskild bevakning.

Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill förefinnas,
låta å envar, som lämnar frihamnen, verkställa kroppsvisitation i
den ordning lagen om straff för olovlig varuinförsel föreskriver.

§ 18.

2. Land vägen kan gods från frihamn införas:

för utförsel sjövägen från den stapelstad, i eller vid vilken frihamnen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 163. 9

är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn, ävensom landvägen
till Norge;

för omedelbar transitförsändning antingen till annan ort, som åtnjuter
transitupplagsrätt eller där tullanstalt anordnats för tullklarering av järnvägstrafik
vid tullområdets landgräns, eller till annan svensk frihamn eller
ock för försändning i oförtullat skick under postverkets kontroll;

för intagning å frilager eller för uppläggning å nederlag på samma
ort; samt

efter förtullning.

§ 19.

2. Varor, beträffande vilka i tulltaxan är angivet, att tullen skall beräknas
efter verkliga nettovikten med tillägg av visst emballage, må icke
från frihamn uttagas för förtullning, för uppläggning å nederlag eller för
försändning i oförtullat skick till inrikes ort, med mindre de äro emballerade
på sådant sätt, som eljest vid införsel av enahanda varor är brukligt.

§ 22.

Innehavare av byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn,
som blivit förvunnen till förbrytelse, varom i § 21 sägs, have för alltid
förverkat rätt att inom frihamn eller frilager innehava eller begagna byggnad,
magasinsrum eller upplagsplats och vare skyldig att genast utrymma sitt
lager.

Lag samma vare ock om den, som blivit förvunnen till olovlig varuinförsel.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1930.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 163.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 20 december 1912 (nr 351) om frilager.

Härigenom förordnas, att § 1 mom. 1, § 2 mom. 2, § 19 mom. 1 och 3
samt § 21 i förordningen den 20 december 1912 (nr 351) om frilager skola,
§ 2 mom. 2 och § 21 i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1.

1. I stad, varest centraltullkammare eller tullkammare finnes, eller, där
lokala förhållanden det betinga, i närheten av sådan stad må, efter särskilt
tillstånd av generaltullstyrelsen, inrättas sådana under tullverkets uppsikt
och bevakning stående, till allmänt bruk för handelsrörelse och industriell
verksamhet avsedda anstalter, benämnda frilager, varom i denna förordning
stadgas.

Till frilager kan avses viss byggnad eller visst område med byggnader och
upplagsplatser, som genom hägnad eller annorledes avspärrats från vidliggande
byggnader och område. Å frilager må varor, på sätt och under de
villkor, denna förordning innehåller, utan att undersökas eller tullbehandlas,
intagas samt uppläggas, ompackas, delas, bearbetas och i övrigt behandlas,
som om de befunne sig utanför rikets tullgräns. Varor, som från inrikes
ort intagits å frilager, skola i fråga om rätt till restitution av tull- och
tillverkningsavgifter ävensom till befrielse från tullavgift anses såsom ur
riket utförda och vid uttagning från frilagret behandlas lika med direkt
från utlandet å frilager intaget gods.

§ 2.

2. Varje utgång----sådan utgång.

Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill förefinnas,
låta å envar, som lämnar frilagret, verkställa kroppsvisitation i den
ordning lagen om straff för olovlig varuinförsel föreskriver.

§ 19.

1. Gods kan från frilager uttagas:

för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å annan ort;

för försändning sjövägen eller landvägen till annan ort, där centraltullkammare
eller tullkammare finnes;

KungL Maj:ts proposition Nr 163.

11

för utförsel landvägen till frihamn;

för överflyttning till annat frilager eller för uppläggning å nederlag å
samma ort; samt

efter förtullning.

3. Varor, beträffande vilka i tulltaxan är angivet, att tullen skall beräknas
efter verkliga nettovikten med tillägg av visst emballage, må icke från
frilager uttagas för förtullning, för uppläggning å nederlag eller för försändning
i oförtullat skick till inrikes ort, med mindre de äro emballerade på
sådant sätt, som eljest vid införsel av enahanda varor är brukligt.

§ 21.

Frilagershavare, som —--— sitt lager.

Lag samma vare ock om den, som blivit förvunnen till olovlig varuinförsel.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1930.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 163.

Generaltulls
tyr elsen.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet fråga angående vissa
ändringar i förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om frihamn och
förordningen den 20 december 1912 (nr 351) om frilager samt anför därvid:
g Sedan Kungl. Maj:t i proposition den 8 februari 1929, nr 65, föreslagit
riksdagen att antaga propositionen bilagda förslag till tulltaxeförordning
jämte därvid fogade tulltaxa och taratariff, anmodades generaltullstyrelsen
att, efter samråd med kommerskollegium, inkomma med förslag till de ändringar
i förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om frihamn, som
föranleddes av de med propositionen framlagda förslagen eller till vilkas
företagande samtidigt därmed anledning eljest syntes föreligga.

I sitt i anledning härav avgivna utlåtande den 18 februari 1929 har
generaltullstyrelsen jämte det styrelsen överlämnat yttranden av tulldirektören
i Stockholm och tullförvaltningen i Stockholms frihamn — efter
samråd med kommerskollegium anfört följande:

Frihamnsförordningen innehåller i § 19 mom. 2, sådant momentet lyder
enligt förordning den 18 september 1916 (nr 545), stadganden avsedda att
förebygga, att varor, beträffande vilka vid införsel från utrikes ort är i
tulltaxan bestämt, att vid tullens beräknande vikten å visst emballage därtill
skall tilläggas varans nettovikt, införas från frihamn i lättare emballage
än det, vari det är möjligt införa dem från utrikes ort, eller helt
och hållet befrias från emballage och att därigenom en del av det för varan
bestämda tullbeloppet undandrages statsverket. Mot uttagning från
frihamn för uppläggning å nederlag av varor av dylikt slag, vilka icke
äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel av enahanda varor
är brukligt, är i författningsrummet meddelat ovillkorligt förbud, medan
för uttagning av berörda slag av varor för förtullning endast begränsat
förbud är stadgat, i det att förbudet icke gäller för de fall, där mot vikten
av sedvanligt emballage svarande höjning i tullsatsen för varan finnes
bestämd i tulltaxan. I det förslag till tulltaxa, som med förenämnda
proposition förelagts årets riksdag, återfinnas emellertid icke bestämmelser
av sistberörda innebörd. De hittillsvarande bestämmelserna, vilka
mycket sällan kommit till tillämpning, hava nämligen ansetts kunna utan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 163.

13

olagenliet avvaras. Vid sådant förhållande skulle ovillkorligt förbud intradu
jarnval för uttagmug från frihamn för införsel i landet efter förtulimug
av ifragavarande slag av varor i annan än eljest bruklig emaiieriiig.
Harav liksom ock till följd av en i nyssnämnda förslag ifragasatt
omläggning av sättet för angivande av att visst emballage skall inräknas
i tu.11 vikten påkallas vissa redaktionella jämkningar i förenämnda
v inom. z i Irihamnsiorordningen.

Samtidigt med berörda jämkningar torde i ett hänseende ett förtydiigande
av samma författningsrum böra vidtagas. Bestämmelserna om
förbud mot uttagmug från frihamn för uppläggning å nederlag eller förtulining
av vara av ifrågavarande slag, som är emballerad annorledes än
eljest ar brukligt, måste, såvida syftet med desamma skall kunna fullt ernås,
tydligen så tillämpas, att förbudet kommer att upprätthållas beträffande
varan, även om densamma för uppläggningen å nederlag eller föruilmngen
försändes i oförtullat skick till annan ort inom riket. Denna
sin uppfattning har pa förekommen anledning styrelsen delgivit tullmyndigheterna
genom cirkulär den 13 oktober 1920 (Tullverkets författningssamling
nr 380 år 1920). Ur praktisk synpunkt och då det givetvis är av
lika vikt att förhindra sådan tillämpning av ifrågavarande bestämmelser,
att varan med i frihamnen förändrat emballage försändes i oförtullat
skick, exempelvis genom transitering, till annan stad och där upplägges
på transitupplag för att sedermera därifrån förtullas, torde det bliva lämpligast
i detta sammanhang omredigera förevarande § 19 mom. 2 sålunda,
att varor av omförmält slag icke må från frihamn uttagas vare sig för
uppläggning å nederlag eller förtullning eller för försändning i oförtullat
skick till inrikes ort.

Det må här anföras, att styrelsen såväl vid omformuleringen av nämnda
författningsrum som och vid granskningen av frihamnsförordningen i
övrigt ansett det i regel icke för närvarande vara behövligt eller med hänsyn
till den nuvarande avfattningen av därtill anslutna följdförfattningar
ens önskligt att vidtaga sådana ändringar, som blott avse ett överförande
till frihamnsförordningen av de nya beteckningar, vilka blivit med 1927
års tullstadga införda för åtskilliga förfaranden in. in. i tullhänseende.

Emellertid torde vid detta tillfälle en del andra smärre jämkningar, som
ej äga egentligt samband med den föreslagna nya tulltaxeförordningen,
lämpligen böra vidtagas i några paragrafer i frihamnsförordningen.

y 1 första stycket innehåller bestämmelse, att frihamn må kunna inrättas
i stapelstad, »varest tullkammare under tullförvaltares överinseende
finnes». Då numera detta uttryck icke längre är tillämpligt på vare
sig Stockholm, Göteborg eller Malmö, där centraltullkammare under tulldirektörs
chefskap anordnats, och då vidare i övrigt ej finnes någon tullkammare,
som icke står under tullförvaltares överinseende, lärer uttrycket
höra utbytas mot »varest centraltullkammare eller tullkammare finnes».

Det i sista stycket av paragrafen på två ställen förekommande ordet
»sockerskatt» torde, även om sockerskatten förklaras skola upphöra att
utgå. höra tills vidare kvarstå, såvida ett av styrelsen i annat sammanhang
avgivet förslag om bibehållande av rätten till restitution av sådan
skatt även efter tiden för nya tulltaxeförordningens ikraftträdande godtages.

I § 2 mom. 2 sista stycket är medgiven rätt för vederbörande tulltjänsteman
att, där han anser anledning därtill förefinnas, låta å envar, som läm -

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 163.

nar frihamnen, »verkställa kroppsvisitation i den ordning tullstadgan
föreskriver, dock utan att vara underkastad påföljd, i händelse underslev
finnp.fi
verkställa kroppsvisitation, är icke längre reglerad genom bestämmelser
i tullstadgan utan genom föreskrifter i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel, och påföljd för tulltjänsteman, i händelse
vid kroppsvisitation underslev finnes icke hava ägt rum, är icke numera
stadgad. Förevarande moment torde därför böra i berörda hänseenden
omredigeras.

Det i § 14 första stycket (paragrafens nuvarande lydelse enligt förordning
den 18 september 1916, nr 545) förekommande uttrycket »proviantartiklar
och andra skeppsförnödenheter» torde till vinnande av bättre
överensstämmelse med motsvarande beteckningar i 5 § h) och k) i förslaget
till tulltaxeförordning och åtskilliga ställen i gällande tullstadga
lämpligen böra utbytas mot »förnödenhets- och proviantartiklar för fartyg».

§ 18 mom. 2, sådant författningsrummet lyder enligt förordning den
16 juli 1919 (nr 448), medgiver införsel landvägen av gods från frihamn
bland annat för omedelbar transitförsändning »till annan stad, som åtnjuter
transitupplagsrätt». Då numera annan ort än stad kan med tilllämpning
av 171 § i tullstadgan tillerkännas transitupplagsrätt och för
övrigt i två fall redan äger sådan rätt och då vidare ifrågavarande slag
av försändning (transitering) må enligt 180 § i tullstadgan ske jämväl till
ort, där tullanstalt anordnats för tullklarering av järnvägstrafik vid tullområdets
landgräns, synes förevarande § 18 mom. 2 böra underkastas viss
omredigering till ernående av överensstämmelse med tullstadgans åberopade
bestämmelser om transitering från en ort till annan inom tullområdet.
Någon anledning att bibehålla en på angivet sätt mera inskränkt
rätt till transitering — eller, som det efter vad ovan nämnts tills vidare
fortfarande borde betecknas, »omedelbar transitförsändning» — landvägen
från frihamn än eljest landvägen torde knappast kunna nöjaktigt motiveras.

Orden »eller till fri disposition» i samma moment torde, då numera utbekommande
av gods till fri disposition innefattas i begreppet »efter förtullning»,
kunna utgå. Enligt 8 § i tullstadgan förstås nämligen med
»förtullning» tullklarering, varigenom gods med tillämpning av tulltaxan
jämte dithörande stadganden helt frigöres från tullverkets befattning.
Någon olägenhet med hänsyn till avfattningen av till förevarande paragraf
i frihamnsförordningen anslutna stadganden lärer icke vara att befara
genom en sådan ändring.

Sista stycket i § 22, sådan paragrafen lyder enligt förordning den 20
december 1912 (nr 352), stadgar vissa påföljder för den, som blivit förvunnen
till »olovlig varuinförsel, enligt vad i tullstadgan sägs». Bestämmelserna
om olovlig varuinförsel återfinnas numera icke i tullstadgan
utan i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel
samt i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken senare lag dock
bär begränsad giltighetstid. Ifrågavarande del av § 22 lärer därför böra
så ändras, att orden »enligt vad i tullstadgan sägs» uteslutas.

Den föreliggande anmodan till generaltullstyrelsen att inkomma med
förslag till författningsändringar avser endast förslag till ändringar i
förordningen om frihamn. Styrelsen tillåter sig likväl i detta samman -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 163.

15

liang fästa uppmärksamheten å att vissa jämkningar i den med niimnda
förordning närbesläktade förordningen den 20 december 1912 (nr 351) om
frilager synas vara önskvärda. Berörda jämkningar motsvara i flertalet
fall de ovan ifrågasatta ändringarna i frihamnsförordningen och vila på
i stort sett samma grunder som dessa senare. De torde därför kunna
härefter omnämnas utan att särskild motivering samtidigt anföres.

I § 1 mom. 1 första stycket höra orden »varest tullkammare under tullförvaltares
överinseende finnes» utbytas mot »varest centraltullkammare
eller tullkammare finnes».

I § 2 mom. 2 sista stycket höra orden från och med »tullstadgan föreskriver»
till och med »ägt rum» ersättas med »lagen om straff för olovlig
varuinförsel föreskriver».

I § 19 mom. 1, sådant momentet lyder enligt förordning den 16 juli 1919
(nr 449), bör uttrycket »för försändning sjövägen eller landvägen till
annan stad, där tullkammare under tullförvaltares överinseende finnes»
ändras till »för försändning sjövägen eller landvägen till annan ort, där
centraltullkammare eller tullkammare finnes», varjämte de i slutet av
momentet förekommande orden »eller till fri disposition» böra utgå.

§ 19 mom. 3, sådant momentet lyder enligt förordning den 18 september
1916 (nr 546), bör avfattas i överensstämmelse med den ovan tillstyrkta
nya lydelsen av § 19 mom. 2 i frihamnsförordningen.

I § 21 sista stycket böra orden »enligt vad i tullstadgan sägs» uteslutas.

Förslag till förordningar, innefattande de av generaltullstyrelsen sålunda
ifrågasatta ändringarna i förordningarna om frihamn och om frilager
närläggas härjämte.

De blivande författningarna i ämnet böra träda i kraft samtidigt med
nya tulltaxeförordningen. Särskilda övergångsbestämmelser torde icke
vara erforderliga.

Jag ansluter mig i huvudsak till generaltullstyrelsens uppfattning i fråga Departementsom
de ändringar, som nu böra företagas i förordningarna om frihamn och chefen.
frilager. I sammanhang med framläggande förut i dag av förslag om upphävande
från och med den 1 januari 1930 av förordningen den 15 maj 1925
(nr 117) angående restitution av sockerskatt eller befrielse från sådan skatt
för socker, som använts vid tillverkning av exportvaror, har jag emellertid
förordat, att restitution av sockerskatt ej skall beviljas med avseende å vara,
som utföres efter utgången av år 1929. Det synes mig därför lämpligt,
att det i § 1 andra stycket av frihamnsförordningen samt i § 1 mom. 1
andra stycket av frilagersförordningen förekommande ordet »sockerskatt»
utgår. Vidare har jag ansett mig icke böra biträda generaltullstyrelsens
förslag om företagande av en redaktionell ändring i § 14 första stycket i
frihamnsförordningen. Den omständigheten att det i sagda stycket förekommande
uttrycket »proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter» icke
fullt överensstämmer med motsvarande beteckningar i 5 § h) och k) i förslaget
till tulltaxeförordning och på åtskilliga ställen i tullstadgan synes
mig — vid det förhållandet att med de olika uttrycken uppenbarligen
åsyftas samma slags varor — icke utgöra tillräckligt skäl för företagandet
av den av generaltullstyrelsen förordade ändringen.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har författningsförslag upprättats.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 163.

Föredraganden uppläser härefter dels förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om
frihamn dels ock förslag till förordning angående ändring i vissa delar av
förordningen den 20 december 1912 (nr 351) om frilager samt hemställer
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda

förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Yngve Ericsson.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.