Kungl. Maj:ts proposition Nr 162.
1
Nr 162.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upphävande av
förordningen den 15 maj 1925 (nr 117) angående restitution av
sockerskatt eller befrielse från sådan skatt för socker, som använts
vid tillverkning av exportvaror; given Stockholms slott
den 25 februari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Nils Wohlin.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, anför efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet:
I anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen till årets riksdag
framlagda förslag om upphävande av förordningen den 19 maj 1922 (nr
210) angående beskattning av socker har jag anmodat generaltullstyrelsen
att inkomma dels med utlåtande, huruvida berörda förslag borde föranleda
upphävande av förordningen den 15 maj 1925 (nr 117) angående restitution
av sockerskatt eller befrielse från sådan skatt för socker, som använts
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 132 håft. (Nr 162—163.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 162.
vid tillverkning av exportvaror, dels ock med förslag till de övergångsbestämmelser,
som i fall av förordningens upphävande kunde befinnas
erforderliga.
Med skrivelse den 18 februari 1929 har generaltullstyrelsen avgivit
utlåtande och förslag i ärendet. Innan jag redogör för utlåtandets innehåll
torde jag emellertid få något uppehålla mig vid huvudgrunderna i
förordningen den 15 maj 1925 och tillämpningen av samma förordning.
Enligt förevarande förordning må för särskilt fall eller för viss tid åt
näringsidkare, som vill ur riket utföra här tillverkade varor, innehållande
socker, kunna medgivas rätt att vid utförsel av sålunda framställd vara
återhekomma sockerskatt, som erlagts för vid varans tillverkning använt
socker, eller, i fall skatten ännu icke erlagts, njuta befrielse från dess
gäldande. Rätten är förfallen med avseende å utländskt socker, som ingår
i exportvara, vilken icke utförts inom två år från det utländska sockrets
angivning till förtullning. Medgivande av restitutionsrätt ankommer på
prövning av Kungl. Maj:t, som jämväl bestämmer de närmare villkoren för
rättighetens tillgodonjutande. Med utförsel ur riket likställes i förordningen
uppläggande å restitutionsupplag.
I fråga om hetalningsanstånd, ställande av säkerhet, påföljd för fördröjd
eller utebliven betalning samt utförsel till frihamn in. in. gäller i tilllämpliga
delar vad i § 13 mom. 5—8 av gällande tulltaxeförordning den
9 juni 1911 finnes föreskrivet rörande tull.
Beträffande tillämpning av förordningen, då förändring i skattesatsen
för socker inträtt under loppet av två år före exportvarans utförsel, skall
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 oktober 1925 gälla vad genom Kungl.
Maj:ts beslut den 23 januari 1922 blivit för motsvarande fall föreskrivet
rörande åtnjutande av rätt till tullrestitution jämlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen.
Sistnämnda beslut innehåller i korthet, att till grund
för beräkning av tullrestitution skall läggas en av näringsidkaren avgiven,
på visst sätt av tullmyndighet vitsordad uppgift angående den
tullsats, efter vilken tullen blivit debiterad för den utländska vara, som
använts till framställning av varje särskild utförselpost av exportvaran,
vid äventyr, att restitution eljest beviljas efter den lägsta av de tullsatser,
som för den utländska varan varit gällande under de två närmast före
exportvarans utförsel förflutna åren.
Sammanlagda antalet av gällande, av Kungl. Maj:t redan lämnade medgivanden
av restitutionsrätt enligt förordningen den 15 maj 1925 och de medgivanden,
som väntas skola lämnas under den närmaste framtiden, utgör
9. Giltighetstiden för de lämnade medgivandena utlöper för alla med undantag
av ett senast med utgången av år 1929; i nyssnämnda undantagsfall
gäller rätten tills vidare till utgången av år 1931.
Restitutionsmedgivandena enligt förevarande förordning hava emellertid
använts i mycket begränsad omfattning. Enligt vad generaltullstyrelsen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 162.
3
upplyst, hava utgifterna för samtliga restitutioner av sockerskatt — inbegripet
restitutioner på grund av oriktig debitering — icke under något
av de senaste fem budgetåren överstigit 2,600 kronor för år. Härvid är att
märka, att skattesatsen för socker före den 1 juli 1926 utgjorde 16 öre
för kilogram, under tiden den 1 juli 1926—den 30 juni 1928 8 öre för
kilogram och efter sistnämnda dag 4 öre för kilogram.
I sammanhang med avlåtande till 1929 års riksdag av proposition, nr 66,
med förslag till förordning angående tullrestitution uttalade jag — vid behandlingen
av frågan om eventuella följdändringar i gällande bestämmelser
angående restitution av skatt för varor, som utföras ur riket — att vid
bifall till det i årets statsverksproposition framlagda förslaget om upphävande
av sockerskatten från och med den 1 juli 1929, bestämmelser om restitution
av sockerskatt ej vidare skulle bliva behövliga efter ikraftträdande av tullrestitutionsförordningen
den 1 januari 1930.
Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande den 18 februari 1929 — efter återgivande
av mitt nyss refererade yttrande — anfört, att frågan till en början
syntes vara huruvida, under förutsättning av sockerskattens upphörande vid
ingången av budgetåret 1929/1930, förordningen den 15 maj 1925 borde
sättas ur kraft vid samma tidpunkt eller om därmed kunde anstå till den
1 januari 1930.
Under hänvisning till de av Kungl. Maj:t lämnade medgivandena av
restitutionsrätt beträffande sockerskatt anför generaltullstyrelsen bland annat
följande.
»Ehuru medgivandena äro beviljade ''tills vidare’, torde billigheten kräva,
att den beviljade restitutionsrätten får fortbestå, så länge restitutionsrättshavaren
äger tillgång till beskattat socker, vilket han ämnat använda vid
framställning av exportprodukter och för vilket han enligt nu gällande bestämmelser
skulle kunna påräkna skatterestitution.
Denna uppfattning är i överensstämmelse med den mening, som uttalades
av 1913 års riksdag i sammanhang med beslut om tullfrihet från och med
den 1 januari 1914 för ris, oskalat eller blott befriat från ytterskalet. Tullrestitutionsrätt
enligt § 13 mom. 1 och 3 tulltaxeförordningen hade dittills
fått åtnjutas för vissa av ris framställda produkter, och hade det synts riksdagen
billigt, att restitutionsbestämmelserna bibehölles vid gällande kraft
även under år 1914, för att därigenom måtte beredas exportörer av ifrågavarande
fabrikat tillfälle att även under nämnda tid erhålla restitution av
tull, som erlagts för råvara före den 1 januari 1914. (Se riksdagens skrivelse
nr 164 år 1913). Att restitutionsbestämmelserna bibehöllos under ett
år (se Svensk författningssamling 1914 :419) torde hava berott närmast på
stadgandet i dåvarande § 13 mom. 3 B) punkten d) tulltaxeförordningen,
enligt vilket restitutionsrätten gällde under 12 månader från importen.
Å andra sidan synes visserligen icke alltid sådan hänsyn, som kom till
uttryck i ovan åberopade riksdagsskrivelse, hava visats tillverkare av exportprodukt
under motsvarande förhållanden. Så upphävdes provisoriskt efter
riksdagsbeslut den 16 april 1920 den förut gällande dråbacksrätten för bröd
och makaroner m. m. genom förordningen den 14 maj 1920 (nr 213), utan
General tullstyrelsen.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 162.
Departements
chefen.
att någon respittid tillerkändes exportörerna av berörda produkter. Det bör
doek härvid erinras, att dråbacksrättens upphävande, som för övrigt hade
sammanhang med det då tillämpade systemet med glidande tullsatser för
spannmål, var på grund av den obetydliga exporten av ifrågavarande produkter
utan egentlig praktisk betydelse. — I några andra fall torde dråbackssats
i § 13 mom. 1 tulltaxeförordningen hava sänkts utan att samtidigt
meddelats övergångsbestämmelse i syfte att skydda exporttillverkare för
tullförlust vid användning av råvara med föregående högre tullsats; se förordningen
den 19 april 1912 (nr 50), kungörelserna den 20 december 1912
(nr 354) och den 12 september 1913 (nr 216) samt förordningen den 8 juli
1916 (nr 290). — Höjning av dråbackssats har skett genom förordningarna
den 30 oktober 1914 (nr 322) och den 20 maj 1922 (nr 204).
Utgår man från att den restitutionsrätt, som grundats genom medgivanden
jämlikt § 1 i ifrågavarande förordning den 15 maj 1925, icke bör upphävas
i och med den eventuella sockerskattefrihetens genomförande — och generaltullstyrelsen
förutsätter, att denna utgångspunkt är den riktiga — synas
restitutionsbestämmelserna böra under viss ytterligare tid oförändrade gälla
(i överensstämmelse med vad skedde i ovan åberopade fall rörande risprodukter),
eller ock böra desamma omedelbart upphävas och i sammanhang
därmed vissa övergångsbestämmelser fastställas.
Av dessa alternativ synes det förstnämnda vara att föredraga redan av
det skäl, att därigenom för närvarande icke föranledas några rubbningar
vare sig i ifrågavarande, nu gällande författningsbestämmelser eller i deras
tillämpning. För detta alternativ talar dessutoip det förhållande, att bestämmelserna
i förordningen den 15 maj 1925 på det närmaste ansluta sig
till bestämmelserna i § 13 mom. 5, 6, 7 och 8 av tulltaxeförordningen, och
då sistnämnda bestämmelser först med ingången av år 1930 skulle komma
att ersättas med nya föreskrifter i ämnet, måste det synas olämpligt att
dessförinnan omlägga ifrågavarande skatterestitutionsbestämmelser.
Generaltullstyrelsen förordar därför den utvägen, att beslut meddelas om
upphävande med utgången av år 1929 av förordningen den 15 maj 1925
och att i sammanhang därmed övergångsbestämmelser fastställas.
Härigenom vinnes, såsom nyss antytts, att de nu i allmänhet gällande
och i de särskilda fallen fastställda skatterestitutionsbestämmelserna kunna
parallellt med motsvarande tullrestitutionsbestämmelser oförändrade tillämpas
intill den tidpunkt, då de senare upphöra. Därest de särskilda restitutionsmedgivanden,
som lämnats i enlighet med nyssnämnda förordning den
15 maj 1925, finnas böra förnyas efter utgången av år 1929, bör dylik förnyelse
ske med tillämpning av övergångsbestämmelserna, vilka givetvis
böra ansluta sig till de nya tullrestitutionsbestämmelserna.»
Beträffande innehållet av övergångsbestämmelserna föreslår generaltullstyrelsen
på närmare anförda skäl, att det skulle tillkomma styrelsen att
efter utgången av år 1929 i samråd med kommerskollegium och kontrollstyrelsen
medgiva näringsidkare fortsatt rätt till restitution av sockerskatt
under i tillämpliga delar enahanda förutsättningar och villkor, som gälla i
fråga om restitution av tull enligt 2 § i den föreslagna nya förordningen
angående tullrestitution.
Lika med generaltullstyrelsen finner jag det vara skäligt, att sådan tillverkare
av exportvara, vari socker ingår som beståndsdel, som med stöd
5
Kungl. Maj.ts proposition Nr 162.
av förordningen den 15 maj 1925 medgivits restitutionsrätt, under någon
tid efter sockerskattens upphävande bibehålies vid sin restitutionsrätt i avseende
å beskattat socker, ingående i vara, som först efter sagda tidpunkt
utföres ur riket. Såsom förut anförts ansluter sig förordningen den 15
maj 1925 nära till restitutionsbestämmelserna i § 13 tulltaxeförordningen.
Då sistnämnda bestämmelser äro avsedda att upphävas genom ikraftträdande
den 1 januari 1930 av den nya förordningen om tullrestitution, som i väsentliga
delar avviker från de nuvarande tullrestitutionsbestämmelserna, biträder
jag generaltullstyrelsens åsikt, att förordningen den 15 maj 1925 bör upphöra
att gälla med utgången av år 1929. Däremot finner jag behov icke
föreligga av övergångsbestämmelser av sådant innehåll, som styrelsen ifrågasatt.
Det torde nämligen knappast kunna antagas, att tillverkare ännu vid
utgången av år 1929 har beskattat socker eller därav tillverkade varor i
lager i nämnvärd omfattning. En respittid av sex månader för restitutionsrättens
åtnjutande lärer därför vara fullt tillräcklig. Emellertid torde det
vara skäligt, att tillverkare bibehålies vid sin restitutionsrätt i avseende å
vara, som utföres före restitutionsförordningens upphävande, även om ansökning
om utbetalande av restitutionsbelopp icke hunnit göras före nämnda
tidpunkt, under förutsättning att sådan ansökning göres inom viss kortare
tid därefter, förslagsvis före den 1 april 1930.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
att, under förutsättning av riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag om upphävande med utgången av juni 1929
av förordningen angående beskattning av socker, besluta,
att förordningen den 15 maj 1925 (nr 117) angående restitution av
sockerskatt eller befrielse från sådan skatt för socker, som använts vid tillverkning
av exportvaror, skall upphöra att gälla med utgången av år 1929,
med iakttagande av att förordningen fortfarande skall äga tillämpning i
avseende å socker, ingående i vara, som utförts före nämnda tidpunkt,
därest ansökning om utbetalande av restitutionsbelopp göres före utgången
av mars 1930.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Yngve Ericsson.
.