Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

1

Nr 160.

Kungl. Mai ds proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående Svenska skeppshypotekskassan m. m.; given Stockholms
slott den 25 februari 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
härmed föreslå riksdagen att

dels antaga bilagda förslag till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan; dels

ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska skeppshypotekskassan
såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och en halv
procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av 10,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna
i förordningen förfoga över obligationerna.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Vilhelm Lundvik.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 130 häfl. (Nr 160.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

Förslag

till

Förordning

angående Svenska skeppshypotekskassan.

Härigenom förordnas som följer:

Om kassans ändamål.

§ 1.

Svenska skeppshypotekskassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning driva lånerörelse genom att lämna lån
mot säkerhet av inteckning i svenska fartyg.

Om kassans fonder och obligationslån.

§ 2.

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens fyra och eu halv procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp
av minst tio miljoner kronor. De obligationer, som sålunda tillhandahållas,
fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål
förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro
fullgjorda.

Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond. Dylika
medel skola redovisas i svenska statens obligationer av angivet slag.

§ 3.

För anskaffande av medel till rörelsens bedrivande äger kassan upptaga
lån mot räntebärande till innehavaren ställda obligationer. Sammanlagda
beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än
tio gånger beloppet av grundfonden.

§ 4.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationslån,
må av kassans styrelse kunna tillfälligtvis anlitas för täckande
av löpande utgifter, därvid dock skall iakttagas, att större del av grundfondsobligationerna
icke må tagas i anspråk än att återstående delen

Kung/. Majrts proposition Nr 160. 3

motsvarar en tiondel av sammanlagda beloppet av kassans utelöpande
obligationslån.

Hava i anspråk tagits obligationer, som ställts till förfogande av staten,
skall underrättelse därom ofördröjligen meddelas fullmäktige i riksgäldskontoret;
och vare kassan skyldig gottgöra staten vad staten till följd av
kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna. Grundfonden skall
snarast möjligt återställas till sin förutvarande storlek.

§ 5.

Obligationslån, som av kassan upptagas, skola återbetalas genom årlig
amortering enligt plan, som angives i låneavtalet, eller efter uppsägning.

Varje lån skall kunna senast tio år efter dess upptagande av kassan
uppsägas till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet bestämd.

§ 6.

Såsom säkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas, skola pantförskrivas
hos kassan belånade reverser med tillhörande hypotek.

Angående förvaring och vård av sålunda pantförskrivna värdehandlingar
meddelas bestämmelser i reglementet för kassan.

§ 7.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Reservfonden
skall i första rummet användas till gäldande av utgifter och förluster,
till vilkas täckande inkomsterna icke förslå.

Om lånerörelsen.

§ 8.

Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i fartyg,
som är maskindrivet.

Vid prövning av ansökningar om lån skall i allmänhet företräde lämnas
åt fartyg, som är byggt i Sverige.

§ 9.

Lån må icke lämnas till annan än ägaren av fartyget.

§ 10.

Lån må beviljas på högst tio års åter betalningstid med skyldighet för
låntagaren att under lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger styrelsen bevilja anstånd
för högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

% 11.

Innan lån beviljas, skall kassans styrelse föranstalta om besiktning och
värdering av fartyget för utrönande av dess värde.

Under lånetiden skall ny besiktning och värdering företagas, när styrelsen
finner det erforderligt.

$ 12.

Lån må icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,
till vilket fartyget av styrelsen uppskattas.

§ 13.

Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av
inteckning eller inteckningar i fartyget liggande inom femtio procent av
fartygets värde.

För att kunna godtagas såsom säkerhet skall inteckning åtnjuta bättre
förmånsrätt än varje annan i fartyget sökt eller beviljad inteckning, som
icke innehaves av kassan; dock att, därest inteckning med bästa förmånsrätt
är tagen i anspråk såsom säkerhet för lån hos statsverket, styrelsen
må kunna godtaga inteckning med närmast därefter följande rätt under
villkor att hos statsverket belånad inteckning förskrives att med rätt
närmast efter den, som tillkommer statsverket, utgöra pant jämväl för
lån hos kassan.

§ 14.

Låntagare vare skyldig att omedelbart underrätta styrelsen om varje
ändring beträffande äganderätten till fartyget.

§ 15.

Låntagare må icke utan samtycke av styrelsen vidtaga åtgärd, varigenom
fartyget upphör att vara svenskt.

Skulle förlust ådragas kassan därigenom att fartyget, utan att samtycke
från styrelsen föreligger, upphört att vara svenskt, vare alla de, som
under det räkenskapsår, då förändringen inträdde, voro låntagare hos
kassan, ansvariga för förlustens täckande i förhållande till högsta under
räkenskapsåret oguldna beloppet av deras lån. Kan någon av dem
icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet
åligger honom, skola de övriga efter nyssnämnda grund svara för
bristen.

Vill låntagare i anledning av att styrelsen vägrat honom samtycke,
varom i första stycket förmäles, gälda sin skuld till kassan, vare han
därtill berättigad, ändå att förfallotiden icke är inne.

Kungl. Maj-.ts ■proposition Nr 160.

§ 16.

Fartyget skall vara i sill helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust
som partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen
åsättes fartyget; dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas
s. k. intresseförsäkring i fartyget, i den mån det finnes kunna ske utan
åsidosättande av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare.
Dessutom skall finnas särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning
bereder i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd (protection and indemnity)
mot den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets
ägare.

Såväl kasko- som intresseförsäkringen skall gälla till förmån för kassan
såsom innehavare av inteckning i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren
att, ändå att hans fordran ej är förfallen, framför fartygets
ägare njuta betalning ur utfallande försäkringsbelopp, såvida icke — vid
partiell skada — ägaren genom att låta reparera fartyget eller på annat
sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans inträffande.

I övrigt skola för försäkring som här avses gälla sådana bestämmelser,
som stadgas i lagen om försäkringsavtal, med den jämkning, som styrelsen
kan finna av omständigheterna påkallad.

Försäkringsgivaren skall hava gent emot kassan förbundit sig att tillse,
att försäkringen icke ändras eller upphör utan kassans vetskap och att
kassan erhåller nödigt rådrum för att säkerställa sig före försäkringens
upphörande.

§ 17.

I den mån styrelsen finner sådant erforderligt skall å fartyget tagas
försäkring mot krigsfara.

§ 18.

s

Försäkring, som i §§ 16 och 17 avses, skall vara meddelad av svensk
försäkringsgivare; dock att styrelsen må, då skälig anledning därtill föreligger,
godtaga försäkring, som meddelats av utländsk försäkringsgivare.

§ 19.

Styrelsen äger uppsäga lån till betalning omedelbart eller inom viss
av styrelsen bestämd tid, därest ställd säkerhet undergått märklig försämring
eller för kassan betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren
eljest icke fullgör de för lånet gällande villkor.

§ 20.

Av låntagare lämnad säkerhet skall gälla för samtliga hans förbindelser
hos kassan.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160

§ 21.

Kostnad för besiktning, värdering, inteckningsåtgärd och annat dylikt
skall gäldas av låntagaren.

Om förvaltningen m. m.

§ 22.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Göteborg. Styrelsen består
av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen fyra, bland dem en till ordförande,
och fullmäktige i riksgäldskontoret en, som skall vara vice ordförande.
För styrelsens ledamöter skola finnas fyra suppleanter, av vilka
Konungen utser tre och fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall
vara suppleant för vice ordföranden.

Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år; dock
att första gången styrelsen utses förordnande må lämnas för kortare tid.
Arvoden åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.

§ 23.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller eljest
uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan
en för alla och alla för en.

§ 24.

Om styrelsens förvaltningsåligganden samt om grunderna för dess beslutförhet
stadgas i reglementet.

§ 25.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola
årligen utses revisorer, två av Konungen och en av fullmäktige i riksgäldskontoret,
jämte lika antal suppleanter.

Revisorernas arvoden bestämmas av Konungen.

§ 26.

Styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande skola genom
styrelsens försorg offentliggöras i tryck samt före april månads utgång
dels överlämnas till handelsdepartementet och fullmäktige i riksgäldskontoret,
dels ock tillställas kassans låntagare.

Det tillkommer Konungen att pröva styrelsens förvaltning och att,
sedan fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit utlåtande samt den i § 27
stadgade tiden för avlämnande av låntagarnas yttrande gått till ända,
besluta angående ansvarsfrihet.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 100.

§ 27.

På kallelse av styrelsen skola kassans låntagare årligen före maj månads
utgång sammanträda för granskning av styrelsens förvaltning och kassans
räkenskaper. Låntagarnas därvid beslutade yttrande skall senast åtta
dagav efter sammanträdet tillställas handelsdepartementet och fullmäktige
i riksgäldskontoret.

Vid dylikt sammanträde närmast före utgången av den tid, för vilken
styrelsen är utsedd, skall jämväl uppgöras förslag till Konungen å ledamöter
och suppleanter i kassans styrelse. I förslaget, vilket icke må avse
ordföranden i styrelsen, skola nämnas nio personer, av vilka sex skola
upptagas å förslag till ledamöter. Konungen förordnar minst två av dessa
sistnämnda till ledamöter i styrelsen och minst två av de därefter å förslaget
i dess helhet återstående till suppleanter.

Närmare bestämmelser angående nu omförmälda sammanträden meddelas
i reglementet.

§ 28.

Om kassans trädande i likvidation och förfarandet därvid förordnar
Konungen.

Vid likvidation av kassan skola dess egna tillgångar samt låntagarnas
förbindelser med tillhörande hypotek användas, innan av staten tillhandahållna
obligationer må tagas i anspråk för fullgörande av kassans förbindelser.

Vad vid likvidation återstår av kassans tillgångar, efter det skulderna
blivit guldna, skall tillfalla staten.

§ 29.

Reglemente för kassan fastställes av Konungen.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160

Handels- och
sjöfartskommitténs
förslag.

Majoriteten

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lundvik:

I den 11 december 1900 avgivet utlåtande och förslag angående beredande
av kapital för rederinäringen samt vissa andra åtgärder till sjöfartsnäringens
höjande föreslog den av Kungl. Maj:t den 1 juli 1898 tillsatta kommittén
för behandling av vissa sjöfartsnäringen och den utrikes handeln
rörande frågor (handels- och sjöfartskommittén), bland annat, inrättande
av en marinhypoteksbank.

I sitt utlåtande framhöll kommittén, att en av de förnämsta orsakerna
till att den svenska sjöfartsnäringen ej vunnit den utveckling, vartill vårt
lands läge och tillgångar bort giva anledning, varit bristen på lätt tillgängligt
kapital för näringens tidsenliga bedrivande. Tillförsel av kapital
vore därför det medel, som erbjöde sig såsom verksammaste handtag för
att avlägsna rådande efterblivenhet på detta område. Kapital borde tillföras
sjöfartsnäringen i sådan utsträckning, att det bleve möjligt att i fraktmarknaden
insätta tillräckligt stora och med tidsenliga inrättningar utrustade
fartyg, som vore i stånd att framgångsrikt upptaga konkurrensen med
utlandet.

För tillgodoseende av kraven på tillräckligt kapital erbjöde sig flera utvägar.
Skilda förslag hade ock i de till kommittén avgivna yttrandena
framkommit. Man hade sålunda å ena sidan velat påkalla statens mellankomst
för anskaffande av lånemedel eller för tillhandahållande av understöd,
å andra sidan ifrågasatt att särskilt genom införande av en lag om
inteckning i fartyg egga det enskilda kapitalet att ställa sig i näringens
tjänst. Med hänsyn till det väsentliga inflytande, som sjöfartens utveckling
utövade på landets ekonomiska ställning i dess helhet, funne kommittén
fullt fog för att staten direkt medverkade till sjöfartens höjande genom att
avhjälpa bristen på kapital för ändamålet. Bättsinstitutet inteckning i
fartyg vore visserligen en nödvändig förutsättning för att den enskilde far -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 160. 9

tygsägaren skulle kunna begagna sin egendom såsom säkerhet för lån för
idkande eller utvidgande av den rörelse, som med egendomen dreves. Kommittén
ansåge det emellertid icke vara tillräckligt att åvägabringa och lagfästa
den form, under vilken lån kunde upptagas; av huvudsaklig vikt vore
tillika, att staten vidtoge åtgärder för tillhandahållande av medel, från vilka
lån mot säkerhet i fartyg kunde erhållas. Därom att kapital borde tillföras
sjöfartsnäringen och att staten därvid borde träda emellan, hade kommittén
varit enig. Däremot hade skilda åsikter framträtt beträffande formen för
denna statens mellankomst.

Kommitténs majoritet förordade inrättandet av en marinhypoteksbank
efter huvudsakligen samma mönster som Allmänna hypoteksbanken. En
minoritet åter föreslog i avgiven reservation, att av statsmedel skulle avsättas
en lånefond, från vilken amorteringslån skulle utlämnas till sjöfartsnäringens
idkare.

De av kommitténs majoritet angivna grunderna för inrättandet av en marinhypoteksbank
voro i huvudsak följande.

Till grundfond för banken skulle lämnas ett belopp av tio miljoner kronor
i svenska statens obligationer. Banken skulle äga att själv utgiva tryckta
eller graverade, till innehavaren ställda obligationer. I den mån behov av
lånemedel gjorde sig gällande, skulle det tillkomma banken att ombesörja
den erforderliga upplåningen mot de obligationer, banken ägde att utfärda.
För att bereda banken ökad soliditet och därmed långivarna, obligationsinnehavarna,
ytterligare säkerhet borde staten ställa till bankens disposition,
jämte grundfonden, ett årligt belopp av 600,000 kronor att uppföras i en
delcrederefond. Rörande användningen av dessa fonder borde bestämmelser
lämnas i ungefärlig överensstämmelse med dem, som gällde i fråga om Allmänna
hypoteksbanken. Det vore tydligt, att för drivande av en lånerörelse
med marinliypoteket som grundval krävdes icke blott allmän erfarenhet
i bankfrågor utan även speciell kännedom beträffande sjöfarts- och
skeppsbyggerinäringarna samt sjöförsäkringsväsendet. För att dessa olika
krav skulle kunna tillgodoses, borde marinhypoteksbanken organiseras på
ett från övriga penningförvaltande inrättningar avvikande och mot marinhypoteksbankens
speciella uppgift svarande sätt. Det ifrågasattes sålunda
att vid banken inrätta två särskilda avdelningar för olika grenar av
bankens verksamhet. Det skulle åligga den ena avdelningen att omhänderhava
sjöfartstekniska frågor och särskilt att underkasta fartyg, som vore
eller ifrågasatts att bliva föremål för belåning, en fullt sakkunnig inspektion
för utrönande därav, huruvida fartygen erbjöde full säkerhet för lånebeloppet.
Den andra avdelningen skulle handlägga försäkringsfrågorna och
därvid tillse, att alla med marinhypoteket förbundna risker bleve, i den utsträckning
sådant funnes praktiskt kunna ske, genom försäkring betäckta.

I främsta rummet ansågos ångfartyg böra bliva föremål för belånande.
Då emellertid segelfartyg icke borde vara uteslutna från belåning, hemställdes
att i allmänhet fartyg av järn eller stål måtte kunna i banken belånas.

Handels- och
sjöfartskommitténs
reservanter.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

Vid bestämmande av det lånebelopp, som skulle kunna lämnas mot säkerhet
i ett fartyg, gällde det först att fastställa fartygets värde, och borde detta
vara en av de uppgifter, som skulle åligga bankens tekniska avdelning.
Sedan sålunda fartyget blivit värderat, syntes lån böra kunna lämnas intill
hälften av det uppskattade värdet. Genom att på dylikt sätt begränsa lånebeloppet
vunnes även garanti mot överspekulation, i det att ett rederi, som
ville anlita banken för belåning av ett fartyg, nödgades från annat håll
anskaffa medel till lika stort belopp, som kunde från banken erhållas.

Med hänsyn till det understöd, som enligt förslaget skulle lämnas banken
från statens sida, borde staten såväl insätta ledamöter i bankens styrelse
som deltaga i granskningen av dess förvaltning.

Av kommitténs utredning framgår, att det åsyftats att inom tio års tid
anskaffa och till rederirörelsen utlåna ett belopp av 75 miljoner kronor.

I reservation till handels- och sjöfartskommitténs utlåtande anförde tre
av dess ledamöter huvudsakligen följande.

Det maritima hypoteket vore för det dåvarande och intill dess lag angående
inteckning i fartyg trädde i kraft av ringa värde. Om en sådan inteckningslag
komnie till stånd, måste, för att det hypotek, som därigenom
infördes, skulle innebära full säkerhet för långivaren, fartyget vara försäkrat
dels för vanlig sjöfara, dels för annan skada och förlust, som ej
täcktes av assuranspolis för sjöfara. I Sverige funnes inga sjöassuransbolag
eller ömsesidiga assuransföreningar, som tecknade försäkring mot sådan
skada och förlust, som ej täcktes av assuranspolis för sjöfara. Det vore
därför nödigt, att åtgärder vidtoges för att de i vanlig sjöassurans icke inbegripna
risker, som ett fartyg eller en redare löpte, skulle kunna täckas
genom assurans. Därvid måste ock beaktas, att risken borde kunna täckas
genom reassurans.

Vid bedömandet av den risk, som en langivare mot fartygspant stode,
borde man vidare ihågkomma, att inteckningsfordran komine efter sådana
fordringar, som angåves i 268 § sjölagen; att, då fartyget vore utom svensk
jurisdiktion, fara förelåge, att ytterligare fordringar tillerkändes förmånsrätt
framför inteckningar; att oberäkneliga förluster kunde uppstå genom
fel eller misstag vid byggnad eller inköp av fartyg; att förluster likaledes
kunde uppstå genom felslut vid befraktningar eller brott mot ingångna
förpliktelser mot assuransgivare; att, då fartyg upplades på ristorno, pantinnehavaren
visserligen erhölle eldassuranspolis, men dock löpte risk under
fartygets förlialningar och kvarliggande på ett mycket trafikerat rivier;
samt att prisen å fartyg i hög grad fluktuerade.

Av det anförda framginge, att det maritima hypoteket alltid innebure
större eller mindre risker och icke kunde i och för sig skänka samma
realsäkerhet som inteckning i fast egendom. Däremot borde en fartygsintec-kning
bliva en betydelsefull förstärkning av den personliga krediten för

Kwmjl. Maj ds proposition Nr ltiO. II

den redare, som visat sig första att med framgång idka rederirörelse och
som åtnjöte förtroende.

Reservanterna uttalade vidare farhågor, att varken aktiekapital eller
obligationslån skulle kunna erhållas på billiga villkor, i följd varav ej
heller lån till lånesökande skulle kunna utbetalas på förmånliga villkor.

Dessutom erinrades, att flera korporationer, som yttrat sig angående orsaken
till rederinäringens dåliga läge och ringa utveckling, framhållit, att,
jämte bristen på kapital, orsaken vore att söka även i bristen på dugliga
redare, som vore kunniga och erfarna att driva rederirörelse. Reservanterna
kunde ej tro, att lätt tillgäng till penningar skulle avhjälpa denna brist;
tvärtom vore det antagligt, att många personer utan nödig utbildning i
och kunskap om rederihanteringen skulle söka bilda aktiebolag eller rederier,
med beräkning att få låna hälften av fartygets värde. Om detta
skedde vid eu tid, då fartygsprisen vore höga, skulle vid inträffande lägre
frakt- och fartygspris betydliga förluster uppstå, vilka kunde bliva ruinerande,
om redarna tillika saknade tillräcklig erfarenhet och kunskap för
rörelsens bedrivande. Slutliga följden kunde bliva bankens upplösning med
betydlig förlust, och rederirörelsens utveckling skulle därigenom högst betänkligt
hindras.

Även enligt reservanternas åsikt borde emellertid staten underlätta sjöfartsnäringen
bland annat genom att bereda möjlighet för dess idkare att
erhålla billiga lån i likhet med vad som vore fallet ifråga om andra
viktiga näringar. Åt redare, som visat sig kunna förstå och framgångsrikt
bedriva rederiaffären, borde beredas möjlighet att få län på billiga villkor
för affärens utveckling. Enligt reservanternas mening borde en lånefond
avsättas, för att redare av denna lånefond måtte erhålla amorteringslån på
billiga villkor. Om rederihanteringen först understöddes genom dylika
billiga amorteringslän och efterfrågan sedermera bleve större än vad staten
vore villig försträcka, vore tiden inne att taga under omprövning frågan
om bildande av en maritim liypoteksbank, vilken i detta fall skulle kunna
etableras med betydligt bättre utsikter att lyckas. En sådan bank kunde
da börja sin verksamhet antingen genom att övertaga förut av staten utlämnade
lån eller därav oberoende, men banken kunde i varje fall tillgodogöra
sig den erfarenhet, som redan erhållits angående behovet av dylika
lån samt även angående det maritima hypoteket för övrigt och den säkerhet,
det visat sig innebära.

Över handels- och sjöfartskommitténs förslag avgav kommerskollegium Kommerskoiutlåtande
den 5 november 1901. yttrande

Efter redogörelse för innehållet av inkomna yttranden anförde kollegium °och sjöfart*
för egen del i huvudsak följande: Det vore egentligen blott den utrikes sjö- kommittér’-farten, särskilt den i vidsträcktare fart, som borde stödjas genom statens ^rJarJ tillhandahållande

av kapital. Mellankomst av staten för beredande av tillgång
till kapital borde dock icke ifrågakomma, utan att tillfälle bereddes

Redtril&nefonden.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

staten att pröva förhållandena i varje särskilt fall och att sålunda tillse,
att nödig utbildning i och kunskap om rederihanteringen förelåge. Då åt
inteckning i fartyg med avseende å det intecknade föremålets beskaffenhet,
de förmånsrätter av många slag, vilka vilade å fartyget med företräde framför
inteckning, samt svårigheten att erhålla försäkring emot en hel del risker,
för vilka fartyget vore utsatt, icke kunde tillerkännas något absolut värde,
vore det att befara, att den ifrågasatta marinhypoteksbankens obligationer
icke skulle komma att hänföras till sådana värdepapper, för vilka avsättning
till belopp, varom här vore fråga, skulle kunna med visshet påräknas. Förslaget
syntes för övrigt vara planlagt i en för våra förhållanden allt för
stor skala och, för såvitt det avsåge statens medverkan till avhjälpande av
ett verkligt sjöfartens behov, skjuta över målet. Såväl på principiella skäl
som av praktiska orsaker ansåge sig kollegium således böra hemställa, att
förslaget om inrättande av en marinhypoteksbank icke måtte till någon Kungl.
Maj:ts åtgärd föranleda. Reservanternas förslag om avsättande av en lånefond,
för att redare måtte därav erhålla amorteringslån på billiga villkor,
syntes däremot från statens sida vara mera tilltalande. Särskilt med avseende
därå, att understöd icke borde ifrågakomma, med mindre tillfälle bereddes
staten att sorgfälligt urskilja, vilka rederier kunde anses därav förtjänta,
erbjöde lånefondsformen vissa fördelar, försåvitt nämligen med densammas
inrättande förenades i detta avseende betryggande bestämmelser.

I anslutning till det förslag, som gjordes av minoriteten i handels- och
sjöfartskommittén, och med beaktande av vissa utav kommerskollegium
gjorda erinringar utarbetades den proposition angående bildande av en lånefond
för rederinäringens understödjande, som avläts till 1903 års riksdag.
Med bifall till propositionen anvisade riksdagen ett belopp av fem miljoner
kronor till en lånefond för rederinäringens understödjande (rederilånefonden)
att förvaltas och användas i huvudsaklig överensstämmelse med vissa angivna
grunder. Nämnda fond har genom senare riksdagars beslut (åren
1905, 1907, 1911, 1923 och 1928) ökats och uppgår för närvarande till 23
miljoner kronor.

Sedan år 1911 liava de ökningar av fonden, som ägt rum, sammanlagt
icke uppgått till mer än 6 miljoner kronor. Kommerskollegii framställning
den 4 februari 1922 om tillfällig ökning av fonden för vissa
angivna ändamål med förslagsvis 13 miljoner kronor föranledde icke till
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I anledning av kollegii hösten samma år ingivna
förnyade framställning om ökning, denna gång med förslagsvis 8
miljoner kronor, erhöll fonden efter proposition till 1923 års riksdag ett
tillskott av 3 miljoner kronor. I framställning den 5 oktober 1927 hemställde
kommerskollegium om ytterligare ökning av fonden med tillhopa
8 miljoner kronor. Efter det Kungl. Maj:t i 1928 års statsverksproposition
för budgetåret 1928/1929 föreslagit en ökning av fonden med 2,500,000
kronor, därvid emellertid förutsattes, att ett lika stort belopp skulle beviljas

Kungl. Maj:ls proposition Nr ISO. 13

för budgetåret 1929/1930, anslog 1928 års riksdag utan att taga ställning
till frågan, i vad mån anslag för sistnämnda budgetår borde beviljas,
för budgetåret 1928/1929 till kapitalökning för fonden ett belopp av 3
miljoner kronor.

Annat stöd åt sjöfarten av snarlik beskaffenhet har av statsmakterna
vid ett tillfälle meddelats, nämligen år 1926, då riksdagen på framställning
av Kungl. Maj:t lämnade Aktiebolaget Svenska Amerikalinien ett
lån å 6 miljoner kronor för nyanskaffning av modernt tonnage för bolagets
reguljära linje på New York.

Under de senaste fem åren (1924—1928) hava de inkomna ansökningarna
om lån ur rederilånefonden avsett följande lånebelopp, nämligen respektive
kronor 14,136,000, 21,435,200, 18,912,000, 21,025,000 och 24,012,000, medan
under samma år följande lånebelopp beviljats, nämligen kronor 2,960,000,
3,475,000, 2,865,000, 2,900,000 och 5,725,000.

I fråga om statens säkerhet för lånen ur rederilånefonden plägar statskontoret,
som handhar förvaltningen av fonden, såsom villkor för låns utlämnande
fordra, att inteckningar såsom enbart hypotek för lån äro meddelade
i flera fartyg, minst tre, samt att vart och ett av fartygen är intecknat
till belopp, motsvarande två tredjedelar av lånesumman. Angående förhållandet
mellan pantens värde och lånesumman fordras vanligen, att de pantförskrivna
fartygens sammanlagda kaskovärden motsvara ett belopp av tre
gånger lånesumman. I några fall har i stället krävts, att fartygens av
sakkunniga uppskattade värden uppgå till dubbla lånebeloppet.

Beträffande låneräntan bör nämnas, att i samband med 1928 års ökning
av rederilånefonden räntan å nya lån höjdes till fem procent från fyra
procent, vilken senare räntesats tidigare under en följd av år varit gällande.

Av de 360 lån å tillhopa 70,872,666 kronor 67 öre, som utlämnats från
rederilånefonden sedan dennas bildande, hava fem med ett sammanlagt
oguldet belopp av 690,322 kronor 43 öre avskrivits eller överförts till statskontorets
osäkra fordringar. Förlusten lärer i vad den avser 680,178 kronor
44 öre vara att hänföra till kristidens verkningar.

I anförande till statsrådsprotokollet den 22 juni 1928 framhöll dåvarande
chefen för handelsdepartementet, under erinran om att rederilånefondens tillgångar
för närvarande uppginge till 23 miljoner kronor, bland annat:
Detta i och för sig betydliga belopp hade visat sig vara otillräckligt
att tillfredsställa rederiernas kreditbehov och därmed även deras anspråk
på lån från fonden. Alltjämt vore en betydande disproportion tillfmnandes
mellan behovet av lån från fonden och därför tillgängliga medel, varför
blott ett fåtal av de sökande kunnat tilldelas lån och detta till jämförelsevis
obetydliga belopp. Bland orsakerna till detta alltmer stegrade kapitaloch
lånebehov vore framför allt att erinra därom, att utvecklingen inom
sjöfartsnäringen tenderade mot dyrare tonnage, allt större enheter och i all -

Anförande
till statsrådsprotokollet
av
chefen för
handelsdepartementet
den
22 juni 1928.

Förslag om
statliga åtgärder
för beredande
av fartygslån.

Framställning
av Sveriges
ån g fartygs
assuransförening
m. fl.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

mänhet mera förstklassig utredning och materiel. Detta i sill tur berodde
på nödvändigheten, att vår svenska handelsflotta ifråga om fullt modernt
lämpligt tonnage för, framför allt, de stora transmarina linjerna, som upparbetats
under det senaste kvartsseklet, samt över huvud taget i fråga om
fartygsmaterielens beskaffenhet, kostnadsbesparande driftsanordningar m. m.
icke stode efter det utländska tonnage, med vilket det hade att upptaga
tävlan. För att bereda rederiföretagen möjlighet att föranstalta om reparation,
ombyggnad och modernisering av äldre fartygs materiel ävensom att
kontraktera om nybeställningar av fartyg vore det därför av synnerlig betydelse,
att erforderligt kapital kunde beredas, och detta på skäliga villkor.

Då rederilånefonden ej tillnärmelsevis räckte till täckande av de lånebehov,
rederinäringen visat sig hava, men å andra sidan en ökning av fonden
i sådan utsträckning, att samtliga lånebehov skulle kunna tillgodoses,
torde vara alldeles utesluten, syntes kapitalanskaffningsfrågan inom en
ganska nära liggande framtid kräva en lösning jämsides med eller på annat
sätt än dittills ägt rum. Sjöfartens egna män hade redan börjat dryfta
denna fråga, och hade därvid tanken på inrättande av en hypoteksbank för
rederinäringen av ungefär den form, som handels- och sjöfartskommittén på
sin tid ifrågasatte, alltmera vunnit insteg hos intresserade kretsar. Man
hade jämväl under hand hemställt, att eu officiell utredning i berörda fråga
måtte åvägabringas.

Med hänsyn till vikten av det spörsmål, varom här vore fråga, ansåge
departementschefen angeläget, att en utredning i ämnet snarast komrne till
stånd, vilken om möjligt borde vara slutförd inom sådan tid, att definitiv
ställning kunde vid 1929 års riksdag tagas till frågan, huruvida överhuvud
ytterligare kapitalökning borde beredas rederilånefonden.

På hemställan av departementschefen bemyndigade Kungl. Maj:t honom
att tillkalla tre personer att såsom sakkunniga inom departementet verkställa
den ifrågavarande utredningen.

Kort därefter inkom till Kungl. Maj:t en framställning om statligt stöd
åt ett företag, som skulle hava till ändamål att utlämna lån mot säkerhet
av inteckning i svenska fartyg. Framställningen, dagtecknad den 30 juni
1928 och senare i ett par avseenden ändrad genom en i oktober 1928 till
kommerskollegium ingiven skrivelse, var undertecknad av Sveriges ångfartygs
assuransförening, Sydsvenska ömsesidiga ångfartygsförsäkringsbolaget
och Norrlands ångfartygs assuransförening samt ordförandena i Sveriges
varvsindustriförening, Sveriges allmänna sjöfartsförening och Sveriges redareförening.

I framställningen erinrades om dels att rederilånefonden icke ensam kunde
tillgodose hela det lånebehov, som funnes, och dels att med de grundsatser,
som under senare åren följts vid utdelandet av lån från densamma, i huvudsak
endast linjerederierna haft förmånen att komma i åtnjutande av lån.
För att öka möjligheterna att erhålla lån mot säkerhet av fartygsinteckning

Kiuifjl. Maj ris proposition Nr ISO. 15

och särskilt för sitt bereda sådan möjlighet åt trampfartsrederier och rederier,
vilkas fartyg icke sysselsattes i skeppsfart i avlägsna farvatten, hade de tre
sjöförsäkringsföretag, som undertecknat framställningen, för avsikt att bilda
(*tt aktiebolag mod ändamal att driva lånerörelse genom lämnande av lån
mot säkerhet av inteckning i svenska fartyg. Förutsättningen för att ett
dylikt bolag skulle kunna komma till stånd vore emellertid, att bolaget av
staten erhölle bistånd i ungefär samma form som det stöd, vilket lämnats
vissa fastighetshypoteksinrättningar, eller med andra ord genom att staten
ställde till förfogande en garantifond av statsobligationer.

Bolagets aktiekapital, som skulle tecknas av de tre sjöförsäkringsföretagen,
var föreslaget till lägst en och högst tre miljoner kronor. Avsikten var,
enligt vad som framhölls, att de medel, som utöver aktiekapitalet erfordrades
för lånerörelsens bedrivande, skulle av bolaget anskaffas genom obligationslån,
vilka skulle vara säkerställda dels genom låntagarnas reverser och fartvgsinteckningar
och dels, i sista hand, genom den av staten till förfogande
ställda garantifonden. Man ansag, att garantifonden lämpligen borde uppgå
till dubbla beloppet av bolagets inbetalda aktiekapital och tillika utgöra en
tiondel av det högsta belopp, för vilket bolaget finge utfärda obligationer.

I ursprungliga förslaget till bolagsordning fanns stadgat, att lån finge av
bolaget utlämnas endast mot säkerhet i fartyg, vilka till minst hälften av
sitt värde vore kaskoförsäkrade hos Sverges ångfartygs assuransförening och
till sin övriga del i andra av bolagets styrelse godkända försäkringsföretag
samt vilka vore helt intagna i Sveriges ångfartygs assuransförenings delägares
ömsesidiga försäkringsbolag Protection och Indemnity. Genom den
senare skrivelsen blev nu nämnda stadgande utbytt mot en föreskrift, att
fartyg för att fa belånas skulle, på sätt och i den omfattning styrelsen funne
betryggande, vara försäkrat i svenskt försäkringsföretag.

Spörsmålet om åtgärder för tillgodoseende av sjöfartens kreditbehov har Motioner vid
vidare föranlett motioner vid innevarande års riksdag. I lika lydande mo- 1929 ««

tioner i båda kamrarna (I: 3 och 4 samt II: 2 och 3) har föreslagits, dels '' iksdag.

att liksdagen ville hos Ivungl. Maj:t hemställa om inrättande av eu sjöfartshypotekskassa
i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionerna funnes
angivet ävensom medgiva, att ett belopp av 20 miljoner kronor i svenska
statens 4 l/3 procent obligationer genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställdes
till kassans förfogande såsom garantifond på angivna villkor, dels ock att
liksdagen ville, under förutsättning att motionerna angående inrättande av
en sjöfartshypotekskassa bifölles, besluta, att nya lån icke skulle utlämnas
från rederilånefonden samt att, efter hand som från fonden nu utlämnade
lån gäldades, fonden skulle likvidera.

Gentemot det av ångfartygsassuransföreningarna framlagda förslaget uttala
motionärerna den meningen, att, så länge dessa föreningar hade kontrollen
över den ifrågasatta kassan, det icke komme att kunna hindras, att
vid prövningen av låneansökningarna sådana villkor uppställdes, vilka i

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

realiteten innebure fordran på försäkring hos något av de stiftande försäkringsföretagen.
Det syntes knappast föreligga någon anledning, varför
staten skulle ställa sin hjälp till förfogande för åstadkommande av ett sjöförsäkringsmonopol.
I den föreslagna bolagsordningen funnes icke heller
någon bestämmelse om begränsning av utdelningen å aktiekapitalet, och det
funnes därför ingen garanti för att icke det stöd, som staten avsåge att lämna
sjöfartsnäringen, i stället komme de enskilda aktieägarna till godo. Några
bestämmelser, varigenom begränsning av styrelsearvoden och över huvud
taget omkostnadskontot betryggades, hade heller icke föreslagits.

Av dessa skäl hålla motionärerna före, att en annan form än aktiebolagets
bör väljas för den nya kassan. Deras förslag går ut på att en helt
statlig anstalt skall inrättas för ändamålet, närmast liknande de redan existerande
fastighetshypotekskassorna: Sveriges allmänna hypoteksbank och
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Yttranden Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium och statskontoret att a\ -Xgsåsullns- giva utlåtanden över ångfartygsassuransföreningarnas framställning samt
fbreningamas lämnat fullmäktige i riksgäldskontoret tillfälle att yttra sig i ärendet, hava
framställning. utlåtanden från dessa myndigheter inkommit.

Vid kommerskollegii utlåtande finnas fogade yttranden av rikets handelskamrar
med undantag av Gotlands handelskammare och handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län ävensom av Sveriges varvsindustriförening,
Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening och Stockholms
rederiförening. Samtliga dessa korporationer vitsorda behovet av kraftiga
åtgärders vidtagande för det föreliggande lånebehovets nöjaktiga tillgodoseende.
Åtskilliga av dem tillstyrka förbehållslöst det remitterade förslaget.
På ett par håll (Stockholms samt Östergötlands och Södermanlands handels''
kamrar) uttalas farhåga för att lånekassan kunde komma att giva anledning
till en viss monopolställning för svenska försäkringsföretag. Varvsindustriföreningen
uttrycker sin särskilda tillfredsställelse över att förslaget
förutsiitter, att kassan skall helt skötas som privat företag efter enbart affärsmässiga
grunder. Av flera korporationer göres gällande, att kassans tilltänkta
omslutning synes för knappt tillmätt för att kassan skall kunna bereda
sjöfarten tillräckligt gagn.

Kommerskollegium, till vars utlåtande i åtskilliga hänseenden jag återkommer,
uttalar som sin uppfattning, att det framlagda förslaget innebure
en ur olika synpunkter sundare och lämpligare utväg för tillgodoseende av
kapitalbehovet än en ökning av rederilånefonden. Förutom det att statsverket
på detta sätt under väsentligt mindre risk bidroge till det åsyftade
målets ernående, måste det ur nationalekonomisk synpunkt vara väsentligen
mera naturligt och sunt, att näringslivet huvudsakligen genom egna åtgärder
skaffade medel för näringens utövande. Det föreslagna sättet för kapitalanskaffning
bidroge vidare i sin mån till sparandet genom att bereda
lämplig placering inom landet för sparkapitalet. Genom den lättnad, den

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 160.

17

föreslagna lånekassan beredde varvsindustrien i och med det att denna industris
krediter till svenska redare efter hand kunde avlyftas, tillfördes dessutom
varvsindustrien såtillvida ökad konkurrenskraft, som densamma vunne ökade
möjligheter till kreditgivning i sammanhang med beställningar från utlandet.
Slutligen kunde den nya lånekassan med säkerhet medverka till minskning
av svenska redares krediter hos utländska varv eller eljest i utlandet,
vilket givetvis vore en fördel, därest kredit inom landet lämnades på fördelaktigare
villkor.

I fråga om sättet för kapitalanskaffningen förklarar sig statskontoret i
likhet med kommerskollegium anse den föreslagna ordningen, varigenom
statens medverkan skulle begränsas till en ansvarighet av sekundär natur,
vara att föredraga framför ett ökande av rederilånefonden.

Fullmäktige i riksgäldsfcontoret uttala, att behovet av kraftigare åtgärder
för kapitalanskaffning åt den svenska rederirörelsen i och för nyanskaffning
eller modernisering av handelsflottans tonnage synes vara tillräckligt ådagalagt,
liksom även den stora betydelsen för landets betalningsbalans av utrikes
sjöfart med svenska fartyg. Fullmäktige tillstyrka bifall till framställningen
med iakttagande av vissa jämkningar beträffande detaljer i den föreslagna
bolagsordningen.

Då jag känt mig livligt övertygad om vikten av att åtgärder från statens
sida för tillgodoseende av det intresse, varom här är fråga, komme
under övervägande utan vidare dröjsmål, har jag med begagnande av det
chefen för handelsdepartementet givna bemyndigande den 5 sistlidne december
tillkallat särskilda sakkunniga att i departementet biträda med ärendets
skyndsamma utredning. De sakkunniga, justitierådet Kudolf Eklund, direktören
i svenska bankföreningen Knut Dahlberg och hovrättsrådet Hugo
Wikander, hava under sitt arbete trätt i direkt förbindelse med representanter
för de intressegrupper, som med frågan närmast hava beröring, såsom
redare och sjöassuradörer ävensom representanter för affärsbanker och livförsäkringsbolag
i dessas egenskap av experter på obligationsmarknaden.
Under gången av sitt arbete hava de sakkunniga samrått med mig.

Genom vad under beredningen av detta ärende förekommit synes mig behovet
av effektiva och omedelbara åtgärder för åstadkommande av erforderligt
stöd åt den svenska sjöfarten hava blivit med mycken styrka belyst.

Då den svenska sjöfarten, såsom allmänt känt, vid sekelskiftet ej vunnit
den utveckling, vartill vårt lands läge och tillgångar bort giva anledning,
lärer — såsom kommerskollegium i sitt senaste yttrande framhållit — den förnämsta
orsaken vara att söka i då rådande brist på lätt tillgängligt kapital
för näringens tidsenliga bedrivande. Den därförut påbörjade och alltjämt
fortgående övergången från segelfartyg till ångfartyg hade nämligen medfört
en stark ökning av kapitalbehovet. Denna ökning av kapitalbehovet
motsvarades till en början icke av effektiva åtgärder för detta behovs tillBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 130 häft. (Nr 160.)

Tillkallande
av sakkunniga.

Behovet av
effektiva åtgärder.

2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

godoseende. De beslut, som statsmakterna sedermera träffade och genom
vilka för dåtidens förhållanden stora kapitalbelopp ställdes till sjöfartens
förfogande i form av lån och subventioner, medförde å den andra sidan en
stark utveckling av den svenska sjöfarten.

Den svenska sjöfarten befinner sig emellertid för närvarande uppenbarligen
i ett skede, som erbjuder svårigheter, fullt motsvarande dem, då övergången
från segel- till ångfartyg ägde rum. Med rätta har i detta sammanhang
erinrats om, bland annat, den påfrestning för svensk rederirörelse, som
ligger i den tilltagande utländska konkurrensen på sjöfartsområdet, i det
att från de utländska statsmyndigheternas sida åtgärder av mångahanda
slag vidtagas för stödjande av den inhemska sjöfarten.

Jag tillåter mig att, utan anspråk på fullständighet, i detta avseende
anföra följande.

I Amerikas Förenta Stater har nyligen utfärdats en lag, »the JonesWhite
Act», varigenom fonden för nybyggnad av fartyg ökas från 125
miljoner dollars till 250 miljoner dollars. Ur denna fond kunna till en
relativt låg räntesats lån erhållas till belopp, motsvarande s/4 av kostnaderna
för ett fartygs byggande eller ombyggande. För den tid, fartyget
användes i utländsk trafik, lärer räntan beräknas efter den lägsta räntefot,
som tillämpas beträffande de efter den 6 april 1917 utfärdade statsobligationer,
vilka vid tiden för respektive låns beviljande ännu äro utelöpande.
Lånen, som hava karaktären av avbetalningslån, beviljas för högst 20 år.
Lagen innehåller därjämte bestämmelser, genom vilka synnerligen förmånliga
postkontrakt tillförsäkras de amerikanska fartygen.

I Italien har enligt dekret den 5 juli 1928 grundats ett särskilt kreditinstitut
under statlig kontroll med ändamål att bidraga till den italienska
sjöfartens tillväxt genom beviljande av lån åt inhemska rederiföretag.
Institutets kapital skall utgöra 100 miljoner lire, tecknade av elva i lagen
närmare angivna banker och institutioner. Institutet skall äga rätt att
intill tio gånger det tecknade kapitalet utgiva obligationer. Avse lånen
byggande av fartyg i Italien eller förvärvande av fartyg, som äro högst
tio år gamla, lämnar staten till institutet ett årligt räntebidrag, vilket utgår
i förra fallet med 2 1/„ och i senare fallet med 1 procent. Lånen lämnas
mot säkerhet med bästa rätt i låntagarens fartyg till belopp ej överstigande
60 procent av fartygets saluvärde. För att berättiga till statsunderstöd
måste fartygen vara klassade i det italienska fartygsregistrets högsta klass.
Låneoperationerna äro, för att statsbidraget skall kunna utgå, under de tre
första åren begränsade, finansåret 1928/1929 till 400 miljoner, finansåret
1929/1930 till 300 miljoner och finansåret 1930/1931 till likaledes 300
miljoner lire.

I Nederländerna, där skeppshypoteksbankerna spelat en mycket betydande
roll, har det vid åtskilliga tillfällen förekommit ingripande av stat eller
kommun till sjöfartsnäringens ekonomiska främjande. Detta har emellertid
varit begränsat till särskilda fall, där speciella omständigheter ansetts före -

19

Kun (/I. Maj:ts proposition Nr 160.

ligga. Några permanenta statsanordningar i form av rederi lånefond eller
dylikt torde för närvarande icke linnas i Nederländerna.

I Storbritannien har under åren 1921—1927 gällt lagstiftningen om »Trade
Facilities». Den summa, parlamentet för detta ändamål beviljat, har varit
75 miljoner pund, därav för rederinäringen till inköp av fartyg 20
miljoner pund.

I såväl Danmark som Finland och Norge hava likaledes statliga hjälpåtgärder
företagits. Beträffande Norge må anmärkas, att »Norges Skibshypotek
A. S.» bildats av norska redare, som hade tillgodo andelar i överskottet
från »Krigsforsikringen». Av detta överskott skola intill tio miljoner
kronor avsättas såsom aktiekapital och återstoden efter hand anbringas i
partialobligationer. När banken blivit stadfäst av vederbörande departement,
kan den utgiva partialobligationer till det tiodubbla beloppet av det egna
kapitalet.

De svårigheter, varmed den svenska sjöfarten för närvarande har att
kämpa särskilt på grund av den utländska konkurrensen, hava med styrka
framhållits i ett flertal av de yttranden, som föranletts av förut berörda
framställning.

Kommerskollegium framhåller sålunda, att svårighetsgraden av konkurrensen
från utländsk sjöfarts sida åskådliggöres exempelvis därav, att
under det att den svenska linjesjöfarten vid sin uppkomst och vidare upparbetning
hade att upptaga kampen med utländska linjer, vilka hade till
utgångspunkter vissa i utlandet belägna koncentrationshamnar, dit godset
fördes från eller därifrån godset vidarebefordrades till de svenska hamnarna
genom lokala linjer, samma svenska linjesjöfart numera i viss omfattning
har att fullfölja konkurrens med utländska linjer, som med sina fartyg
direkt anlöpa de svenska hamnarna. Även vid den svenska linjesjöfarten,
såvitt den berör de större kontinentala hamnarna, förmärkes enligt uppgift
ökad konkurrens från de utländska linjernas sida. Att de svenska linjeföretagen
härvidlag måste med energi inrikta sig på att genom största
möjliga effektivitet hos det använda tonnaget och eventuellt jämväl genom
utökning av antalet turer och därmed även av antalet utnyttjade fartyg
motverka nu antydda farliga tendenser ligger i öppen dag.

Av Varvsindustriföreningen har framhållits, att då i motsats till vad
förhållandet är i övriga europeiska skeppsbyggeriländer, där staten i stor
utsträckning bistått varven vid kreditgivandet, de svenska varvens kreditgivning
måst ske med anlitande av enbart varvens egna resurser, densamma
verkade ytterst tyngande på varvens finansiella ställning och likviditet
och nu vore kommen ganska nära den gräns, utöver vilken någon
ökning icke vore möjlig. Minskade beställningar och därmed minskade
arbetstillfällen vid de svenska varven och deras underlydande företag vore
därför att förutse, därest ej de svenska redarna, vilka under alla förhållanden
vore dessa varvs huvudkunder, erliölle det ökade bistånd från statsmakternas
sida, som tarvades, för att de skulle kunna utan större kredit -

Vad stödet
från statens
sida bör avse.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

krav på varven beställa tonnage i den utsträckning, som vore betingad av
fraktmarknaden, konkurrensen med utländska företag samt behovet av
materialförnyelse. Ett sådant ökat bistånd utgjorde sålunda i själva verket
en förutsättning för att kunna bibehålla betydande arbetstillfällen för de
svenska arbetarna och vore därför i lika mån ett det allmännas intresse
som det vore redarnas och varvens.

Även om konkurrensen med utlandet i detta sammanhang i främsta rummet
förtjänar beaktande, bidraga emellertid jämväl andra omständigheter till
att skärpa behovet av effektiva åtgärder mot kapitalbristen. Jag erinrar om,
att fartygsteknikens fortgående utveckling och fartygsmaterielens starka fördyring
medföra en kraftig ökning av kapitalbehovet. För övrigt kan teknikens
utveckling även på andra områden än sjöfartens medföra att kapitalbehovet
ökas. Sålunda uppstå exempelvis genom kraftig utveckling av någon specialindustri
lätt krav på specialfartyg lämpade för denna industris varor.

över huvud synes det mig med rätta hava framhållits, att om svensk
sjöfart skall kunna bibehålla den ställning, densamma nu har tillvunnit sig,
och tillika begagna sig av de ytterligare utvecklingsmöjligheter, som otvivelaktigt
finnas och med tillräcklig energi och framsynthet borde kunna utnyttjas,
det icke lärer vara riktigt att under det nuvarande allmänna läget
förhålla sig passiv och underlåta att vidtaga sådana åtgärder, som kunna vara
ägnade att förekomma för den svenska sjöfarten och dess utveckling ödesdigra
följder. En passivitet i nu ifrågavarande avseende skulle nämligen
helt säkert — såsom kommerskollegium betonat — medföra konsekvenser
för svensk sjöfart, likartade med dem, som under ett tidigare skede förorsakats
av bristen på erforderligt kapital för denna näringsgren.

Självfallet bör vid övervägandet av lämpliga åtgärder för att med det
snaraste lämna den svenska sjöfarten erforderligt stöd noga tillses, att ingripandena
icke bliva av sådan art, som skulle medföra en ökning av tonnagebeståndet
utöver vad som motsvarar behovet för en naturlig utveckling
av vår sjöfart eller som skulle vara ägnad att gynna en osund spekulation
på sjöfartens område.

Vad som i främsta rummet påkallar uppmärksamheten äro strävandena
att bringa upp det svenska liandelstonnaget till en fullt modern standard,
framför allt om detta sker genom svensk varvsindustri och sålunda omedelbart
kommer svenskt arbete till godo. Det svenska tonnagets ställning
måste i avseende å fartygens ålder för närvarande betecknas såsom mindre
tillfredsställande. Fartyg under 10 år utgöra för närvarande inom handelsflottan
i Tyskland 62 procent, i Norge 53 procent, i England 50 procent, i
Danmark 49 procent, men i Sverige blott 38 procent. Av världstonnaget
höra till denna kategori 50 procent. Fartyg mellan 10 och 24 år utgöra
inom handelsflottan i England 41 procent, i Norge 35 procent, i Danmark
33 procent, i Sverige 30 procent, i Tyskland 25 procent samt av världs -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

21

tonnaget 35 procent. Handelsfartyg, som äro 25 år gamla eller därutöver,
utgöra i England 9 procent, i Norge 12 procent, i Tyskland 13 procent, av
världstonnaget 15 procent, i Danmark 18 procent, men nå i Sverige upp
till don höga siffran av 32 procent. Itedan av dessa siffror framgår nogsamt,
att kraftiga åtgärder äro av nöden, för att det svenska handelstonnaget
skall nå upp till den standard, som kräves av förhållandena inom den
moderna sjöfarten.

Som särskilt maktpåliggande med hänsyn till vårt lands ekonomiska
ställning måste det ock anses, att den svenska rederirörelsen förmår att i
största möjliga utsträckning fylla uppgiften att stödja och tjäna den svenska
industriens och handelns intressen genom att i linje- eller trampfart förmedla
befordringen av svenska industri- och handelsvaror på svensk köl mellan
Sverige och utlandet. Enligt av kommerskollegium utarbetad statistik ombesörjdes
år 1927 den direkta sjöfarten mellan Sverige och utlandet endast
till 46.1 procent av svenska fartyg. Även i detta avseende är det givetvis
i hög grad önskvärt att åvägabringa möjlig förbättring.

Jag behöver icke framhålla det intima samband, som föreligger mellan
ökandet av tonnagets effektivitet och ombesörjandet av befordringen mellan
Sverige och utlandet genom svenska fartyg.

Uppenbart torde för övrigt vara, att — såsom ock kommerskollegium
framhållit — ett underlättande av kapitalanskaffningen för förutnämnda
grenar av sjöfart genom vidgande av den för desamma påräkneliga lånemarknaden
i sin mån kan förväntas återverka till lösgörande av nu investerat
kapital och därigenom även bereda ökade möjligheter med hänsyn till
kapitaltillgång för den svenska rederirörelse, som är inriktad på helt utländsk
linje- eller trampfart.

Det är uppenbarligen förenat med oöverstigliga svårigheter att någorlunda
exakt beräkna storleken av den svenska sjöfartens årliga kapitalbehov även
för den närmaste framtiden.

En approximativ beräkning har gjorts inom kommerskollegium. Utgångspunkt
för denna beräkning har varit, att sjöfartens speciella kapitalbehov
för visst år utgöres av ökningen av handelsflottans kapitalvärde under året,
d. v. s. dels kapitalvärdet av de under året nyanskaffade fartygen — innefattande
fartyg nybyggda i Sverige och utlandet samt inköp från utlandet
av äldre fartyg — med avdrag av de kondemnerade, slopade och förolyckade
fartygen samt av de till utlandet försålda fartygen, dels ock värdet utav
verkställda ombyggnader och reparationer av svenska fartyg. Angående
denna utgångspunkt framhåller kommerskollegium, att ehuru beräkningarna
bygga på approximationer i vissa detaljhänseenden, dessa dock icke synas
kunna i någon mera väsentlig grad förringa beräkningarnas tillförlitlighet
Nu ifrågavarande beräkningar utvisa, att den svenska sjöfartens kapitalbehov
i den här antagna bemärkelsen under åren omkring sekelskiftet utgjorde
vid pass 15 miljoner kronor för år, under åren 1912/1913 steg

Storleken av
kapitalbehovet.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

Sättet för kapitalbehovets

tillgodoseende.

till omkring 25 miljoner kronor för år och för åren 1923/1927 uppgick
i genomsnitt för år till omkring 50 miljoner kronor. Toppunkten representeras
av år 1925, då motorfartygen »Gripsholm» samt »Amerikaland»
och »Svealand» införlivades med den svenska handelsflottan, med ett beräknat
kapitalbehov av 77. i miljoner kronor.

Till förefintligheten av ett ännu större kapitalbehov har direktören Hugo
Hammar kommit i ett av honom vid Sveriges allmänna sjöfartsförenings
årsmöte den 22 maj 1928 hållet föredrag om »sjöfartens kapitalbehov» (intaget
såsom bilaga i motionerna om inrättande av en sjöfartshypotekskassa).
Hammar påvisar, att före världskriget Sverige hade en tonnageökning
uppgående till mera än tio procent av fartygsbeståndet; att utvecklingen,
sedan vår handelsflotta under världskriget lidit en tonnageminskning,
som sedan så småningom blivit ersatt, för närvarande sker med omkring
fyra procent ökning för år; samt att denna ökningsprocent synes alltför
liten och ej tillräcklig för fullföljande och utvecklande av den politik i fråga
om linjesjöfart, som vårt land icke utan framgång fört sedan ett kvarts sekel
tillbaka. I fortsättningen uppgör Hammar en kalkyl, som utgår från att den
årliga tonnageökningen bör uppgå till sex procent och att det naturliga ersättningsbyggandet
med 25 års medelålder är 4 procent, i följd varav den årliga
tonnagebygganaden bör vara omkring tio procent av tonnagebeståndet.
Med utgångspunkt härifrån och från vissa andra faktorer finner Hammar sjöfartsnäringens
kapitalbehov för nyanskaffning och ersättningsbyggnad under
de närmaste 20 åren uppgå till i medeltal 150,000 bruttoton för år. Efter
nuvarande tonnagepriser skulle detta motsvara omkring 75 miljoner kronor
för år. Om redarna byggde mot en kredit av 60 procent av detta belopp
och en amorteringstid av 10 år, skulle det krävas något över 40 miljoner
kronor om året och efter tio år, då teoretiskt sett ett jämviktsläge uppnåtts,
skulle den utestående krediten bliva omkring 200 miljoner kronor.

Utan att ingå i närmare bedömande av de gjorda kalkylerna anser jag
mig kunna av dem med tillräcklig säkerhet draga den slutsatsen, att under
förutsättning av vår rederinärings fortsatta utveckling ett betydligt
kapitalbehov kommer att för densamma göra sig gällande under en följd
av år. Uppenbart är, att detta kapitalbehov har och kommer att få
sådan styrka, att — i den mån statliga åtgöranden finnas påkallade
— detsamma icke lämpligen hör tillgodoses genom anordningar av rederilånefondens
karaktär. Skall något ytterligare åtgöras, vilket förefaller
ofrånkomligt, synes mig tiden vara inne att, på sätt de nu framställda
förslagen åsyfta, upptaga handels- och sjöfartskommitténs förslag
att i en eller annan form inrätta en av staten stödd skeppshypotekskassa,
vilken anskaffar de för sjöfartens lånebehov erforderliga medlen genom
emitterande av obligationslån, säkerställda medelst fartygshypotek och kassans
fonder.

Såsom nämnts erkändes i själva verket även av dem, som vid tillkom -

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr lliO.

sten av rederilånefonden voro motståndare till den då tilltänkta marinhypoteksbanken,
att, sedan rederihanteringen först blivit understödd genom billiga
amorteringslån och efterfrågan därå visat sig större än vad staten vore
villig försträcka, frågan om bildande av en maritim hypoteksbank borde tagas
under omprövning. Denna bank skulle då kunna tillgodogöra sig den erfarenhet,
som redan erhållits angående behovet av dylika lån samt angående
det maritima hypoteket för övrigt och den säkerhet, det visat sig innebära.

Utom det att rederilånefondens tillgångar, såsom anförts, visat sig otillräckliga
att bereda sjöfartsnäringen den lättnad i fråga om kapitalanskaffning,
som är oundgängligen erforderlig för att möjliggöra för sjöfarten att
särskilt under nuvarande sjöfartspolitiska förhållanden hävda sin ställning
samt att för framtiden vinna en jämn och naturlig ytterligare utveckling
av densamma, äro förhållandena jämväl i övrigt väsentligen olika mot dem,
som förelågo, när vid sekelskiftet tanken på en marinhypoteksbank avvisades.

De betänkligheter, som då uttalades av kommerskollegium rörande förefintligheten
av tillräcklig fackkunskap och yrkesskicklighet hos den svenska
sjöfartsnäringens utövare, sakna förvisso numera grund i de verkliga förhållandena.
Kommerskollegium vitsordar i sitt senaste utlåtande, att även
i detta hänseende numera föreligga helt andra förhållanden än tidigare. De
utvecklingsstadier, svensk sjöfart på senare tid genomgått, och de kriser,
densamma varit underkastad, hava helt säkert tillfört företrädarna för den
svenska sjöfarten ett erfarenhetsmått, som är för nu ifrågavarande ändamål
synnerligen värdefullt och som torde vara ägnat att väsentligen undanröja
eventuella betänkligheter, motsvarande dem, som härutinnan tidigare gjorts
gällande. Nödiga garantier för tillbörligt beaktande av de synpunkter,
som legat bakom dylika betänkligheter, kunna tvivelsutan numera åvägabringas.

Även bör erinras därom, att då handels- och sjöfartskommittén i slutet
av år 1900 avgav sitt utlåtande om beredande av kapital för rederinäringen,
någon lagstiftning om fartygshypotek icke fanns i Sverige. Gällande
lag om inteckning i fartyg är dagtecknad den 10 maj 1901.

Det torde icke kunna bestridas, att under den sedan dess gångna tiden
fartygsinteckningarna näppeligen lyckats förvärva det allmänna förtroende,
som för institutets fulla utnyttjande varit önskvärt. En bidragande omständighet
till detta förhållande torde vara att söka i fartygsinteckningarnas
mindre gynnade ställning enligt hittillsvarande sjölagstiftning. I detta
avseende hava under senaste tiden förhållandena undergått vissa ändringar
till det bättre.

Det sedan länge pågående internationella samarbetet på sjörättens område,
i vilket arbete även vårt land deltagit, har lett till avslutande av två
konventioner, som säkerligen komma att bliva av stor betydelse för fartygs -

Fackkunskap
och yrkesskicklighet.

Den ändrade
sjölag stift*
ningen.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

inteckningarnas värde såsom kreditobjekt. Av dessa konventioner avser
den ena, vilken slöts den 25 augusti 1924, fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare
av fartyg, som användas till fart i öppen sjö. Den andra konventionen,
avslutad den 10 april 1926, avser fastställande av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek. Sveriges biträdande
av dessa konventioner har föranlett dels lagen den 18 maj 1928 om ändring
i vissa delar av sjölagen dels ock vissa andra samtidigt utfärdade lagar.
Dessa författningar skola träda i kraft den dag Konungen bestämmer, varmed
åsyftats att ikraftträdandet borde ske, då ett större antal av de makter,
med vilka vi i sjöfartshänseende stå i beröring, definitivt tillträda konventionerna.

Den största betydelsen för fartygsinteckningarna har konventionen om
sjöpanträtt och fartygshypotek, enär huvudsyftet med denna konvention just
varit att stärka fartygsinteckningarnas ställning. Till den ändan har man
strävat att såvitt möjligt beskära de för fartygshypoteken likasom för fastighetskrediten
äventyrliga tysta förmånsrätterna. Sjöpanträtt i fartyg och
frakt tillkommer enligt konventionen nedanstående fordringar: l:o) rättsvårdsavgifter,
som tillkomma staten, och kostnader i fordringsägarnas gemensamma
intresse för att få fartyget sålt, för dess bevarande intill försäljningen
och för köpeskillingens fördelning; tonavgifter, fyr- och båkavgifter,
hamnavgifter och andra offentliga avgifter och pålagor av samma
slag; kostnader för lotsning samt för bevakning och bevarande av fartyget,
sedan det inkommit i sista hamn; 2:o) fordran å hyra och annan gottgörelse,
som tillkommer å fartyget anställd person på grund av tjänsteavtal
med redaren eller befälhavaren; 3:o) bärgarlön och fordran å bidrag till
gäldande av gemensamt haveri; 4:o) ersättning för sammanstötning eller
annan sjöolycka; ersättning för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar;
ersättning för skada å passagerare, befälhavare eller till besättning
hörande person; ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats; 5:o) fordran, som grundar sig därpå, att befälhavaren i denna
sin egenskap utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd
med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande kräves,
även om befälhavaren var redare och evad fordringen tillkommer honom,
dem som lämnat förnödenheter, verkställt reparationsarbete eller försträckt
penningar, andra, med vilka avtal slutits, eller lastägare, vars gods
blivit under resa sålt för fartygets behov. Konventionen bestämmer uttryckligen,
att inteckningar, handpant och andra säkerhetsrätter i fartyg
skola åtnjuta förmånsrätt omedelbart efter förut omnämnda fordringar.

En jämförelse mellan dessa fordringar och de i 268 § sjölagen för närvarande
upptagna visar, att sjöpanträtterna väsentligen reducerats. Påpekas
må sålunda, att uppräkningen under punkt 4 här ovan i gällande sjölag
motsvaras av det allmänna, vida längre gående stadgandet om sjöpanträtt
för fordringar, som grunda sig på uteblivet, felaktigt eller ofullständigt full -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

25

görande av förbindelser, vilka redaren själv eller annan på grund av redarens
fullmakt ingått och som skolat av befälhavaren i denna hans egenskap
fullgöras, ävensom för fordringar för ersättning för skada, vilken vållats
genom fel eller försummelse, som i 8 § sägs. Mot punkt 5 här ovan svara
i sjölagen de likaledes vida längre gående stadgandena om sjöpanträtt
dels för bodmeri fordran och lastägares fordran för gods, som blivit under
resa sålt för fartygets behov, dels ock för fordringar, som grunda sig på
förbindelser, vilka befälhavaren i denna sin egenskap ingått för fartygets
behov, samt för befälhavarens fordran för vad han själv förskjutit för fartygets
behov eller på grund av egen utfästelse för sådant ändamål nödgats
utgiva. Med hänsyn till, bland annat, att fordringar av den i punkt 5
avsedda art, såsom jag i annat sammanhang kommer att närmare utveckla,
icke kunna bliva föremål för försäkring och därför i högre grad än fordringarna
under 3 och 4 innebära en fara för fartygshypoteken, har man
under förarbetena till konventionen — vilken ej ens omnämner bodmeriavtalen
— varit ytterligt angelägen att till minsta möjliga omfattning reducera
dessa fordringar. Ett uttryck för samma strävan är för övrigt, att
sjöpanträtten för fordran för lämnade förnödenheter, som avses under 5,
reducerats till sex månader från det fordringen tillkom.

Beskärandet av sjöpanträtterna är emellertid endast den ena sidan av
panträttskonventionens betydelse för fartygshypoteken. Genom densamma
fastslås även fartygshypotekens internationella giltighet. I konventionen
uttalas nämligen, att inteckningar, handpant och andra säkerhetsrätter
(mortgages) i fartyg, som vederbörligen tillkommit i enlighet med lagarna
i den fördragsslutande stat, där fartyget hör hemma, och inskrivits i offentligt
register antingen hos myndighet, som är behörig beträffande fartygets
registreringshamn, eller hos central myndighet, skola anses giltiga och erkännas
i alla övriga fördragsslutande stater. Efter vad jag inhämtat, torde
detta ämne framdeles bliva föremål för mera ingående reglering. Särskilt
för det fall, att fartyg övergår från ett land till ett annat, synes mig sådan
mera ingående reglering vara synnerligen önskvärd. I varje händelse måste
konventionen redan nu anses medföra, att vid fartygs övergång från ett
land till ett annat en i det förra landet meddelad inteckning (eller därmed
likställd rättighet) respekteras under så lång tid, som skäligen kan erfordras
för att vederbörande rättshavare skall kunna i det nya landet göra sin
fordran gällande eller förmå fartygets ägare att förskaffa honom inteckning
därstädes.

Understrykas må i detta sammanhang, att till följd av förut berörda
stadganden i panträttskonventionen angående fartygsinteckningarnas förmånsrätt
desamma enligt lag den 18 maj 1928 uppflyttats från 5 § till 3 § i 17
kap. handelsbalken.

Panträttskonventionen, som undertecknades av Sverige den 22 juni 1927,
har dessutom undertecknats av Belgien, Chile, Danmark, Estland, Frankrike,
Italien, Japan, Norge, Serbokroatoslovenska Staten, Storbritannien, Tyskland

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

och Ungern. Genom lag den 28 november 1928 har konventionen satts i
kraft för Belgiens vidkommande.

Samtliga angivna stater, med undantag av Tyskland, hava jämväl undertecknat
konventionen om begränsning av redareansvarigheten, vilken konvention
vad Belgien angår likaledes satts i kraft genom lag den 28 november
1928. Därjämte har denna konvention undertecknats av Argentina,
Brasilien, Danzig, Lettland, Polen, Portugal, Rumänien och Spanien.
Genom konventionen upphäves den hos oss hittills gällande regeln att
redaren icke personligen utan endast med fartyg och frakt häftar för
flertalet av de förbindelser, han själv eller genom annan ingår eller ådrager
sig med avseende å fartyget. Den, som vill utkräva fordran på grund av
en dylik förbindelse, kommer sålunda icke att vara hänvisad till allenast
fartyg och frakt utan kan vända sig direkt mot redaren. Risken för inteckningshavare,
att en dylik fordran, vilken åtnjuter förmånsrätt framför
intecknad fordran, utsökes ur det intecknade fartyget, blir sålunda minskad.

Försäkrings- Den utveckling, som sedan sekelskiftet ägt rum på sjöförsäkringens om möjhgheterna.

rå<je) har i hög grad bidragit till stärkande av fartygskrediten. Genom försäkring
kan numera ägaren av ett fartyg vinna skydd icke blott mot förlust
till följd därav, att fartyget skadas eller förolyckas, utan även mot den
ersättningsskyldighet, som han i egenskap av fartygets ägare kan ådraga
sig gent emot annan.

En vanlig försäkring å ett fartyg (kaskoförsäkring) avser i första hand
att bereda ägaren ersättning för skada, som kan drabba själva fartyget. Om
annat icke angives i försäkringspolisen, skall ersättning utgå såväl vid total
förlust av fartyget som vid partiell skada därå. Det förekommer emellertid
ej sällan, att vanlig kaskoförsäkring tages för en del av fartygets värde,
medan återstoden försäkras endast mot totalförlust. För en försäkring av
sistnämnda slag brukar användas den något oegentliga benämningen intresseförsäkring.
Är ett fartyg, värt 1,000,000 kronor, försäkrat genom vanlig
kaskoförsäkring för 800,000 kronor och genom intresseförsäkring för 200,000
kronor, skola sålunda vid total förlust båda försäkringsbeloppen utbetalas.
Vid partiell skada kan däremot endast kaskoförsäkringen tagas i anspråk;
och beror det därvid på försäkringsvillkorens innehåll, huruvida ersättning
skall utgå till fullo (försäkring för helt kasko) eller allenast efter förhållandet
mellan försäkringsbeloppet och fartygets värde, d. v. s. i det valda exemplet
med fyra femtedelar av skadan.

Av bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal följer,
att om i försäkrat fartyg finnes inteckning, försäkringen gäller till förmån
för inteckningshavaren. Denne äger framför fartygets ägare njuta betalning
ur utfallande ersättningsbelopp utan hänsyn till huruvida fordringen är förfallen
eller icke. Endast om ägaren genom att reparera fartyget eller på
annat sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans
inträffande, äger han lyfta ersättningen hos försäkringsgivaren.

Kungl. Moj:ts proposition Nr 160.

27

Förutom skyldighet att ersätta skada å själva fartyget åligger vid kaskoförsäkring
försäkringsgivaren att utgiva ersättning för kostnader för bärgning
av fartyget ävensom att gälda dels fartygets bidrag till gemensamt
haveri dels ock å fartyget belöpande ersättning till tredje man för skada,
som uppkommit genom fartygs sammanstötning. Samtliga dessa tre slag
av fordringar (bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri och ersättning för
sammanstötning) äro, såsom i annat sammanhang framhållits, förenade med
sjöpanträtt i fartyget och skola vid bristande betalning utgå framför inteckningar.
Genom den möjlighet, som sålunda finnes att låta betalningsskyldigheten
övertagas av ett försäkringsbolag, kan inteckningshavaren bereda
sig ett effektivt skydd mot att sjöpanträtt för dylika fordringar äventyrar
inteckningssäkerheten.

Framhållas må dessutom, att det numera är vanligt, att ägaren av ett
fartyg genom en särskild försäkring i viss utsträckning skapar sig skydd
(»protection and indemnity») mot förlust därigenom, att rederirörelsen
ådrager honom ersättningsskyldighet gent emot tredje man i andra fall än
dem, som täckas av kaskoförsäkringen. Även en sådan protection-and-indemnity-försäkring
länder merendels inteckningshavaren till nytta, i det
att därigenom betalningsansvaret för ytterligare en del med sjöpanträtt
förenade fordringar överflyttas å ett försäkringsbolag och fartygets värde
såsom kreditunderlag i motsvarande mån höjes.

De med sjöpanträtt i fartyg förenade fordringar, som icke bruka och ej
heller lämpligen kunna täckas genom försäkring, inskränka sig i huvudsak
till offentliga avgifter, befälhavares och besättnings fordringar på grund av
hyresavtal samt fordringar på grund av avtal, som befälhavaren i denna sin
egenskap slutit utom fartygets hemort. Att de båda första slagen av fordringar
icke kunna i någon större grad menligt inverka på fartygsinteckningarnas
värde såsom hypotek ligger i öppen dag. Vad beträffar den tredje gruppen lärer
den starka beskärning, som genom panträttskonventionen ägt rum i fråga om
dessa fordringar, utgöra en garanti för att dylika fordringar ej skola äventyra
fartygsinteckningarnas säkerhet. Förbises får icke heller, att genom
hela den moderna utvecklingen på sjöfartens område betydelsen av dessa
befälhavareavtal i synnerligt hög grad minskats icke blott inom linjefarten,
där avtal av ifrågavarande art torde vara så gott som okända, utan även
inom trampfarten, försåvitt denna drives av större företag. Det är — enligt
vad som framgår av de internationella förhandlingar, vilka föregått panträttskonventionen
— med hänsyn till de mindre företagen, framför allt segelfartygen,
som man ansett sig icke kunna helt stryka denna sjöpanträtt.
I fråga åter om de fartyg, vilka kunna tänkas erhålla lån ur en blivande
skeppshypotekskassa, föreligger numera utan tvivel den förutsättning för
användning av fartygshypoteket såsom kreditmedel för rederinäringen som
sådan, vilken av gamla sjölagskommittén på sin tid formulerades sålunda,
att borgenären måste äga visshet, att befälhavaren icke lämnas utan nödiga

Kassans obligationslån.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

medel på främmande ort, så att han kan nödgas upptaga lån mot säkerhet
i fartyget.

I sitt förut omnämnda utlåtande över ångfartygsassuransföreningarnas
framställning yttrar Stockholms handelskammare, efter att hava gjort vissa
anmärkningar mot föreningarnas förslag, att huvudsaken dock är, att »dels
så billigt kapital som möjligt ställes till rederinäringens förfogande och dels
sådan trygghet beredes åt företaget och dess verksamhet, att de av kassan
utgivna obligationerna bliva ägnade att tillvinna sig allmänhetens förtroende».
Till detta uttalande ansluter jag mig under betonande av att allmänhetens
förtroende till obligationerna är det oundgängliga villkoret för
att kapitalet skall kunna bliva billigt. Frågan om förutsättningarna för
ernåendet av detta förtroende har under utredningen varit föremål för synnerligt
beaktande.

Ganska säkert synes mig vara, att härutinnan stor vikt bör tillmätas
styrelsens för kassan sammansättning och kvalifikationer. Det är för den
skull av verkligt praktisk betydelse, att det tillses, att inom styrelsen finnes
riklig representation för duglighet och erfarenhet inom de mångsidiga och
endels svårtillgängliga områden, som av kassans verksamhet beröras.

_ Vid bedömandet av värdet av de hypotek, vilka skola läggas såsom säkerhet
för kassans obligationslån, böra noga beaktas de synpunkter på fartygsintecknings-
och sjöförsäkringsfrågorna, för vilka jag nyss redogjort. Den
nödiga tryggheten med avseende å de till säkerhet för obligationslånen pantsatta
fartygsinteckningarnas läge och sjöförsäkringarnas beskaffenhet i de
särskilda fallen synes mig böra vinnas genom att föreskrifter härutinnan
meddelas i de bestämmelser för skeppshypotekskassans verksamhet, vilka av
statsmakterna fastställas. Till den närmare redogörelsen för dem skall jag
återkomma. Jag vill emellertid här nämna, att det i fråga om inteckningarna,
vilka principiellt böra vara botteninteckningar, icke synts möjligt att
sätta belåningsgränsen högre än till femtio procent av fartygets för ändamålet
bestämda värde, liksom även att det funnits ofrånkomligt, att den — om ock
väsentligen endast teoretiskt förefintliga — lucka i intecknings- och försäkringsskyddet,
som kommer att alltjämt föreligga genom möjligheten av att
äganderätten till fartyget överflyttas till medborgare i stat, varest inteckningen
icke respekteras, täckes genom låntagarnas i kassan solidariska ansvarighet
för förlust, som genom dylik händelse må drabba kassan. Naturligt
synes vara, att det beträffande förevarande kassa — liksom i fråga om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa — bör föreskrivas, att storleken
av dess utelöpande obligationslån icke må överstiga det tiodubbla beloppet
av kassans i statsobligationer redovisade grundfond.

Vid de samråd, som ägt rum med erfarna bedömare — på såväl säljarsom
köparsidan — av obligationsmarknaden, har den mening uttalats, att
obligationer, utrustade med sådan säkerhet, som här föreslås, böra kunna
påräkna att till skälig ränta och kurs upptagas av marknaden. Härvid

Kumjl. Maj:ts proposition Nr 160.

29

liar i betraktande tagits icke endast den privata allmänheten utan även
och framför allt sådana för här ifrågavarande område av obligationsmarknaden
i längden utslagsgivande köpare, som utgöras av livförsäkringsbolag,
kassor, stiftelser m. fl. Å andra sidan har framhållits, att berörda uttalande
gjorts under den uttryckliga förutsättningen, att något försvagande
av den föreslagna säkerheten icke ifrågakommer, ävensom att det i varje
fall icke kan antagas, att skeppshypoteksobligationerna skola bliva för placeringsändamål
fullt likställda med fastighetshypoteksbankernas obligationer.
Det har betonats, att förtroendet till fartygsinteckningar såsom hypotek
alltjämt icke är sådant, att kassans obligationer kunna tänkas utan vidare
bliva godtagna såsom prima placeringsobjekt. För skapandet av det förtroende,
varav under de angivna förutsättningarna skeppshypoteksobligationerna
böra vara förtjänta, synes det nödvändigt, att kassan vid företagandet
av sina emissioner framgår med stor omsorg och varsamhet. Det
gäller att från början förskaffa åt dessa obligationer deras tillbörliga klass.
I den mån detta icke fullt ut lyckas, träffa följderna rederinäringen genom
fördyrade lånekostnader. Antagligen bör kassans emissionsverksamhet till
en början företagas i förhållandevis ganska begränsad omfattning. Att med
visshet härom döma i förväg är dock icke möjligt,

Jag kommer nu till frågan om den lämpliga utformningen av den skeppshypotekskassa,
varom jag anser mig böra göra förslag. Två alternativ synas
här böra övervägas: Antingen, enligt ångfartygsassuransföreningarnas
förslag, ett med enskilt kapital bildat aktiebolag, utrustat med en av staten
tillskjuten garantifond och ställt under statlig tillsyn, eller ock en helt
statlig anstalt utan några enskilda delägare. Båda alternativen hava under
utredningen undersökts.

Till förmån för det förstnämnda av dem kan anföras, att enligt detsamma
de affärsmässiga synpunkterna säkerligen skulle bliva på bästa sätt tillgodosedda.
Bästa tillgängliga erfarenhet och kunskaper inom ifrågavarande
område skulle från början stå till bolagets förfogande. Genom organisatoriskt
samarbete med Sveriges ångfartygs assuransförening skulle, enligt
vad som meddelats mig, bolagets förvaltningskostnader kunna nedbringas
till ett jämförelsevis ringa belopp.

Gentemot det nu berörda alternativet har framhållits, att, även om uttryckligt
företräde för de aktieägande försäkringsanstalterna att meddela
försäkringar å de med låneansökningarna avsedda fartygen icke krävdes,
det dock kunde befaras, att aktieägarna skulle söka att utnyttja sin ställning
i riktning mot försäkringsmonopol; att över huvud taget tillräcklig
säkerhet icke skulle finnas för fullt objektiv handläggning av de förekommande
låneärendena; samt att vinsten av bolagets rörelse, till vars skapande
det allmänna genom sitt stöd finge anses hava medverkat, skulle enligt förslaget
utan begränsning disponeras av aktieägarna.

De sålunda framställda anmärkningarna skulle enligt min mening vä -

Skeppshypo tekskassans utformning.

Förordningen
angående
Svenska
skeppshypotekskassan.

§ 2.

SO Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

sentligen elimineras, därest dels det statliga inslaget i bolagets styrelse och
revision bleve avsevärt förstärkt, dels genom särskilt avtal åt staten medgåves
rätt att, när den så påfordrade, lösa till sig aktierna i bolaget, dels
ock aktieägarnas rätt till utdelning bleve genom föreskrift i bolagsordningen
begränsad till exempelvis fem procent. Enligt vad jag inhämtat Annes
från sökandenas sida icke något att erinra mot dylika ändringars vidtagande.

Då jag det oaktat vid mitt övervägande funnit mig böra giva företräde
åt den rent statliga linjen, hava följande synpunkter varit för mig avgörande.
Först och främst har jag kommit till den uppfattningen, att även
efter vidtagande av de nyss antydda ändringarna i assuransföreningarnas
förslag misstroendet inom vissa redarkretsar komme att kvarstå. Vidare
synes mig mot bolagsformen tala, att i den mån bolagets verksamhet utvecklades
och ökning av garantifonden med anledning därav bleve nödvändig,
det enskilda inslaget i företaget säkerligen skulle komma att allt mera förtunnas.
Slutligen har jag ansett mig böra fästa stort avseende vid de
goda erfarenhetsrön, som äro att hämta från den verksamhet, vilken sedan
länge bedrives av de två statliga fastighetsliypotekskassorna Sveriges allmänna
hypoteksbank och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Det förslag till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan, som
jag i enlighet härmed låtit uppgöra, torde få anses vara i väsentliga delar
motiverat genom vad jag redan anfört. I åtskilliga avseenden erfordra
emellertid de föreslagna bestämmelserna närmare förklaring eller utläggning,
vartill jag nu övergår.

Storleken av den grundfond, varmed kassan bör omedelbart utrustas, synes
mig vara ett spörsmål av förhållandevis underordnad betydelse. Jag
utgår nämligen från att, då i mån av kassans utveckling behov av grundfondens
ökande gör sig gällande, detta behov ock kommer att tillgodoses.
Emellertid håller jag före, att det i motionerna föreslagna beloppet av redan
från början 20 miljoner kronor, motsvarande en lånerätt av 200 miljoner
kronor, är mera än nödigt stort. Redan beskaffenheten och omfattningen
av vår obligationsmarknad torde göra det uteslutet att förrän efter
lång tid erhålla placering för så väldiga mängder obligationer av ifrågavarande
typ. Det vill förefalla som om förslaget påverkats av den föreöntliga
upplysningen, att varvsindustrien för närvarande lämnat krediter till
rederier, uppgående till nära dubbla beloppet av rederilånefonden eller således
mellan 40 och 50 miljoner kronor. Av dessa krediter äro emellertid
enligt vad jag inhämtat endast omkring 15 miljoner kronor beviljade åt
svenska rederier; återstoden avser lån till utländska fartygsbeställare, vilka
lån således icke kunna ifrågakomma till placering i kassan. Ävenledes
utgå motionärerna från att rederilånefonden bör omedelbart ställas under avveckling.
Såsom jag längre fram kommer att närmare utveckla, anser jag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

31

detta icke vara tillrådligt. Den grundfond, varmed kassan bör börja sin
verksamhet, tillåter jag mig föreslå till 10 miljoner kronor, möjliggörande
obligationslån till ett sammanlagt belopp av 100 miljoner kronor.

Kassans grundfond tjänar såsom säkerhet för dess obligationslån utöver 4.
de för lånen pantförskrivna hypotekslånen. Vid kassans likvidation tages
grundfonden i anspråk i den mån det erfordras för täckande av kassans
förbindelser.

I likhet med vad som gäller för fastighetshypotekskassorna torde det emellertid
vara lämpligt, att åt kassans styrelse lämnas befogenhet att tillfälligtvis,
vid brist på tillgängliga rörelsemedel, anlita grundfonden för täckande
av löpande utgifter. Eftersom kassans kredit vilar på den bestämmelsen, att
grundfonden icke vid något tillfälle må uppgå till mindre än en tiondel av de
utelöpande obligationernas belopp, bör dock befogenheten att anlita grundfondsobligationerna
för angivet ändamål få begagnas endast i den mån
det kan ske utan att nämnda bestämmelse varder kränkt.

Kassans verksamhetsområde torde böra begränsas till att avse belåning av § 8.
maskindrivna fartyg. I den mån hänsynen till segelflottans kreditbehov kräver
särskilda anordningar utöver de redan tillgängliga, böra desamma vidtagas
i annat sammanhang.

Att fartyg, som byggts vid svenskt varv, i allmänhet böra åtnjuta företräde
ifråga om belåning i kassan, synes mig naturligt. Självfallet är dock
att även fartyg, som byggts i utlandet, böra kunna komma i åtnjutande av
lån hos kassan.

Av vad jag förut anfört lärer med tydlighet framgå, att jag anser kassans
huvuduppgift vara att medverka till det nödvändiga föryngrandet
och moderniserandet av den svenska handelsflottan. För visso skulle kassans
styrelse mycket missförstå innebörden av sitt uppdrag, därest den i sin
verksamhet icke noggrant beaktade denna synpunkt. Jag har övervägt, huruvida
dock icke säkerheten krävde, att i förordningen infogades en bestämmelse
av föreslagsvis det innehåll, att lån icke finge beviljas på fartyg, som
vore äldre än tio år, och att återbetalningstiden för varje lån skulle så bestämmas,
att lånet vore till fullo guldet, innan fartygets ålder överskridit
femton år. Emellertid lära förhållandena i det praktiska livet icke sällan
gestalta sig så, att genom kategoriska bestämmelser av dylikt innehåll det
avsedda syftet skulle snarast motverkas. Jag skall nämna ett par exempel.

Från rederihåll har framhållits önskvärdheten av att kassan sattes i tillfälle
att bevilja lån även på fartyg under byggnad, med andra ord lämna byggnadskreditiv.
Hänsynen till obligationslånens säkerhet gör detta omöjligt.

Därest den redare, som ämnar beställa ett nytt fartyg, äger ett eller ett
par äldre fartyg, som ej äro belånade, torde han emellertid ofta nog kunna
bliva fullt nöjaktigt hjälpt genom att kassan beviljar honom ett kort lån
mot säkerhet i de äldre fartygen, vilket användes såsom byggnadskreditiv

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

för att, sedan nybyggnaden fullbordats, överflyttas på det nya fartyget.
Dylikt bör givetvis icke förhindras. Ej heller bör det vara helt uteslutet
att lämna lån på äldre fartyg för underlättande av ångmaskineris utbytande
mot motormaskineri. Förbud mot lån med säkerhet i äldre fartyg bör
därför ej stadgas. Skulle särskilda bestämmelser i här förevarande avseende
finnas av nöden, böra de avfattas med mycken varsamhet och hellre infogas
i kassans reglemente än i själva förordningen.*

På sina håll har ifrågasatts, att visst företräde till lån i kassan borde beredas
tramprederier och sådana rederier, vilkas fartyg icke sysselsättas i avlägsna
farvatten. Att föreskrifter i dylik riktning meddelas torde dock
icke vara lämpligt.

§11. Av synnerlig betydelse är, att värderingarna av de fartyg, som belånas
i kassan, förrättas med sakkunskap, sorgfällighet och försiktighet. I den mån
särskilda regler för dessa förrättningar finnas erforderliga, torde desamma
böra meddelas genom instruktioner för besiktnings- och värderingsmännen,
utfärdade av kassans styrelse.

§ 12. Såväl i assuransföreningarnas förslag som i motionerna är belåningsgränsen
satt till 60 procent av det belånade fartygets värde. I vissa av de
utlåtanden, som inhämtats över assuransföreningarnas förslag, har emellertid
avråtts från att fixera så hög siffra. Statskontoret och Skånes handelskammare
uttala, att gränsen icke bör få överstiga 50 procent. Det bör erinras
om, att beträffande såväl allmänna hypoteksbanken som även, i regel,
stadshypotekskassan belåningsgränsen icke må uppgå till mera än 50 procent
av fastighetsvärdet.

Såsom jag redan omtalat hava de sakkunniga på obligationsområdet, som
rådfrågats, bestämt avstyrkt, att lånegränsen sättes högre än till 50 procent
av fartygets värde. Jag delar deras uppfattning och tror icke, att det skulle
vara till rederinäringens båtnad, om i förordningen en högre gräns bleve
fastställd.

§ 15. Allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan äro'' grundade på prin cipen

om låntagarnas personliga ansvarighet för vederbörande hypoteksförenings
och i sista hand bankens eller kassans samtliga förbindelser. Även
inom sjöfartsnäringen är nämnda princip icke helt okänd. Sålunda vila ångfartygsassuransföreningarna,
hos vilka en mycket stor del av den svenska
ångfartygsflottan är försäkrad, på den solidariska ansvarighetens grund.

Vidkommande skeppshypotekskassan med dess förhållandevis stora låneenheter
och fåtaliga klientel synas mig emellertid omständigheterna vara
sådana, att en generell tillämpning av nu nämnda princip skulle vara föga
skälig. För ett speciellt fall har det emellertid, såsom jag redan omtalat,
befunnits oundvikligt att påfordra låntagarnas solidariska ansvarighet, nämligen
för det fall att förlust skulle ådragas kassan därigenom, att ett belånat

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

33

fartyg, utan att samtycke från kassans styrelse inhämtats, upphört att vara
svenskt. Risken för att kassans inteckningar i fartyget genom dylik händelse
varda värdelösa torde, efter hand som de förut omförmälda konventionerna
bliva ratificerade i de olika länderna, bliva allt mindre; någon risk
torde dock sannolikt alltid komma att kvarstå. Från redarhåll har
framhållits, att det för kassans styrelse icke torde möta någon svårighet att
så välja sitt klientel, att varje händelse av antydd beskaffenhet praktiskt
taget kan lämnas ur räkningen; all erfarenhet talar i sådan riktning.

Att redarna själva icke anse den lucka i intecknings- och försäkringsväsendet,
som här förefinnes och vilken enligt vad som upplysts är av vårt
lands lånemarknad uppmärksammad, vara av någon praktisk betydelse, synes
mig höra göra det så mycket mindre olägligt för dem att åtaga sig att
gemensamt — sedan den ansvarighet, som enligt 27 § i fartygsinteckningslagen
drabbar överlåtare, tagits i anspråk — sörja för den förefintliga
bristens täckande. Min övertygelse är, att genom det dymedelst åstadkomna
ökade förtroendet för kassans obligationer låntagarna komma att
erhålla nöjaktig valuta för sitt åtagande liärutinnan.

För den huvudsakliga innebörden av de i §> 16 omnämnda försäkringsformerna
har jag i annat sammanhang redogjort.

Såsom en ovillkorlig förutsättning för att en fartygsägare skall kunna
erhålla lån i kassan måste uppställas, att fartyget är i sin helhet försäkrat
mot totalförlust till minst det värde, som av kassans styrelse åsättes fartyget.
Att en del av detta värde täckes genom så kallad intresseförsäkring
anser jag, med hänsyn till den stora omfattning användningen av denna
försäkringsform erhållit, icke böra vara utan vidare uteslutet. Åt kassans
styrelse bör kunna överlämnas att efter noggrann prövning av omständigheterna
i det särskilda fallet avgöra, i vilken utsträckning en intresseförsäkring
skall kunna godtagas utan att den erforderliga säkerheten för kassan
åsidosättes.

Vad beträffar protection-and-indemnityförsäkringen torde annat krav icke
kunna uppställas än att den skall i sedvanlig omfattning bereda skydd mot
den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets ägare.

Att i förordningen uppställa några närmare regler om försäkringsvillkorens
innehåll låter sig icke lämpligen göra. Jag har ansett det tillräckligt
att angiva, att föx-säkringsvillkoren skola stå i överensstämmelse med
de grundsatser, som kommit till uttryck i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal.
Vissa detaljbestämmelser i denna lag äro icke av den betydelse,
att en avvikelse från dem kan anses förringa försäkringens värde.
Åt kassans styrelse bör kunna överlämnas att härutinnan medgiva den
jämkning, som kan finnas påkallad av omständigheterna.

För att inteckningshavarens försäkringsskydd skall bliva tillräckligt starkt
måste garantier skapas mot att en försäkring, vars befintlighet kassan konstaterat
vid inteckningens belåning, sedermera skulle kunna utan kassans
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 130 hiift. (Nr 160.)

§ 16.

3

34 Kungi. Maj:ts proposition Nr 160.

vetskap eller förskyllan ändras till inteckningshavarens nackdel, upphävas
eller annorledes upphöra att giva honom påräknat skydd. I sådant syfte
föreskrives i sista stycket av § 16 såsom villkor för erhållande av lån, att
försäkringsgivaren skall hava gent emot kassan förbundit sig att tillse, att
försäkringen icke ändras eller upphör utan kassans vetskap och att kassan
erhåller nödigt rådrum för att säkerställa sig före försäkringens upphörande.

§ 17. Enligt 60 § i lagen om försäkringsavtal omfattar sjöförsäkring, där ej i
lag eller avtalet särskilt undantag gjorts, varje slag av fara, för vilken det
försäkrade intresset utsättes. I angivna stadgande har således något undantag
icke gjorts för krigsfara. Den svenska sjöförsäkringsplanen- innehåller
emellertid att försäkringsgivaren icke ansvarar för förlust, skada och kostnad,
som förorsakas av eller äger sammanhang med krig; och i själva verket
brukar egentlig krigsrisk regelmässigt undantagas från försäkringsgivarens
ansvarighet.

För det syfte varom nu är fråga har det icke ansetts erforderligt att
fordra försäkring mot krigsfara i annat fall än då styrelsen med hänsyn till
särskilda förhållanden finner den påkallad. Om man bortser från ett mera
allmänt eller närliggande krigstillstånd eller fara för sådant, kan härvid
komma i betraktande att fartyget användes i mera avlägsna farvatten, där
krigsfara — även av en mera begränsad omfattning — hotar eller är
aktuell, och föreskriften innebär rätt för styrelsen att när som helst även
efter låns beviljande påfordra krigsförsäkrings tagande. Underlåtenhet att
efterkomma dylik anmaning medför jämlikt § 19 att styrelsen äger uppsäga
lånet.

§ 18. Sjöförsäkringen bär kanske mera än andra försäkringsgrenar en internationell
prägel. Framför allt gäller detta vid försäkring å varor; kaskoförsäkringen
däremot har så gott som överallt varit och är mera nationellt
betonad. Kaskoförsäkringspremien är emellertid en viktig post i ett rederis
omkostnadskonto, och ett utestängande eller försvårande av fri konkurrens
på området mellan in- och utlandet är icke önskligt.

Här i landet hava sedan länge utländska kaskoförsäkringar förekommit,
ehuru tidigare kanske mera sporadiskt. Under senare år hava stora svenska
rederier mera systematiskt inrättat sig för försäkring av sina fartyg åtminstone
delvis i utländska, särskilt engelska, försäkringsanstalter. Ej sällan
har härvid saken ordnats så att fartyget till viss andel försäkrats hos ett
svenskt, så kallat ledande, bolag på vanliga svenska försäkringsvillkor och
att utländska försäkringar tagits å ytterligare andelar, varvid ofta den utländska
försäkringsgivaren uttryckligen antagit såväl de svenska försäkringsvillkoren
som det ledande svenska bolagets haveriuppgörelser såsom bindande
för sig.

Enligt lagen den 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att
driva försäkringsrörelse här i riket kräves för att utländsk försäkringsan -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

35

stalt skall få idka försäkringsrörelse i Sverige tillstånd av försäkringsinspektionen.
Såsom villkor för erhållande av tillstånd uppställes bland annat
att särskild generalagent förordnas att å anstaltens vägnar här i riket driva
försäkringsrörelsen och att anstalten på visst sätt ställer säkerhet till belopp,
såvitt fråga är om sjöförsäkring, av 100,000 kronor för bland annat fordringar
på grund av försäkringsavtal, som tillhöra anstaltens rörelse här i
riket. I lagen stadgas tillika, att utländsk försäkringsanstalt, som här i
riket driver försäkringsrörelse, skall i alla därav härflytande rättsförhållanden
lyda under svensk lag samt vara pliktig att svara inför svensk domstol
och underkasta sig svensk myndighets avgörande. Tillstånd att jämlikt
denna lag driva sjöförsäkringsrörelse i Sverige innehaves för närvarande
icke av någon utländsk försäkringsanstalt. De hos oss förekommande utländska
försäkringarna äro sådana som tagits i anstaltens hemland, och
principiellt gäller beträffande dylik försäkring, att ett ersättningsanspråk
mot anstalten, om den icke äger tillgångar här i riket, icke kan genomdrivas
med hjälp av svensk myndighet.

Såsom säkerhet för lån ur rederilånefonden hava sedan länge godkänts även
utländska kaskoförsäkringar av nu angiven beskaffenhet; och någon förlust
av dylik anledning lärer icke hava uppstått. Att nu hryta mot en sådan
praxis och överhuvud icke låta utländska kaskoförsäkringar komma till användning
synes med hänsyn till det anförda icke vara att tillråda. Av vikt
är emellertid att tillse, att inga andra försäkringar godkännas än sådana
som äro meddelade av anstalter, vilka äro kända för vederhäftighet och
villighet att fullgöra åtagna förbindelser, önskvärt är jämväl, att den utländska
anstalten, i överensstämmelse med vad som redan i åtskilliga fall
skett, förbinder sig att låta uppkommande tvister avgöras på det sätt som
är föreskrivet beträffande svensk sjöförsäkring, d. v. s. av svensk dispaschör.
Men en ovillkorlig fordran på en dylik utfästelse synes icke kunna uppställas;
och överhuvud har utländsk försäkring, som fyller de fordringar,
varom förmäles i § 16, ansetts kunna efter styrelsens prövning i varje särskilt
fall godkännas, då skälig anledning därtill föreligger.

Vidkommande lånen ur rederilånefonden plägar, såsom jag nämnt, statskontoret
fordra, att de inteckningar, som avlämnas såsom hypotek, äro beviljade
i flera, minst tre fartyg. Givetvis är ett dylikt förfarande ägnat att
öka långivarens säkerhet. Jag förutsätter, att kassans ledning skall gå till
väga på liknande sätt, där omständigheterna så påfordra. Föreskrift i sådant
hänseende skulle dock i många fall verka onödigt betungande och bör därför
ej meddelas. Förhållandena i de särskilda fallen äro alltför olikartade
för att tillåta en generell lösning i nu nämnda hänseende. Även bör ihågkommas,
att försiktighetsregler, som för statskontoret med dess saknad av sakkunniga
och permanenta biträden för övervakning må finnas naturliga och
skäliga, icke alltid torde för kassans del behöva tillmätas samma betydelse.

Den i § 20 föreslagna bestämmelsen, vilken är i långivande inrättningar

§ 20.

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

§ 22.

§ 29.

Skattefrihet
för kassan.
Stämpelfrihet
för dess
obligationer.

vanligen förekommande, giver i viss mån uttryck för samma säkerhetskrav,
som i det nu sagda berörts.

Jag föreslår, att kassans styrelse skall hava sitt säte i Göteborg. Skälen
härför äro flera. Göteborg är den stad i riket, som har den största handelsflottan.
Kassans ledning torde komma att i flera avseenden uppehålla nära
förbindelser med våra skeppsvarv; i Göteborg finnas tre av de största, nämligen
Götaverken, Eriksberg och Lindholmen. Göteborg är centralplatsen
för vårt lands kaskoassurans; i de tre med varandra samarbetande ångfartygsassuransföreningarna
äro maskindrivna fartyg försäkrade för sammanlagt
cirka 240 miljoner kronor. I Göteborg finnes det enda företag i vårt land,
som utställer protection-and-indemnity-poliser.

Med föreskriften i paragrafens andra stycke, att när styrelse första gången
utses, förordnande må avse kortare tid än tre år, åsyftas, att sådant kortare
förordnande kan befinnas lämpligt beträffande de ledamöter, som enligt § 27
skola utses efter förslag av låntagarna, vilkas förslag vid det första utseendet
av styrelse självfallet icke kan inhämtas.

Förslag till reglemente för kassan anser jag mig icke nu böra framlägga.
Det synes mig lämpligt, att åt kassans styrelse beredes tillfälle att härom
uttala sig.

I förslaget till förordning nämnas några frågor, som genom reglementet
böra regleras. För åtskilliga andra krävas uppenbarligen föreskrifter i enahanda
ordning, exempelvis rörande styrelsens sammanträden och protokoll,
antagande av verkställande direktör och övriga funktionärer, deras avlöning
och deras instruktioner, obligatorisk styrelsebehandling av vissa viktiga
ärenden och tillfällig placering av inflytande medel.

Sveriges allmänna hypoteksbank och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
äro enligt 7 §> i förordningen den 28 september 1928 om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt frikallade från skattskyldighet till staten
för all inkomst samt enligt 53 § i kommunalskattelagen ålagda kommunal
skatteskyldighet allenast för inkomst av fastighet. Enligt § 8 i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften åtnjuta de tvenne inrättningarna
frihet från stämpel för obligationer, som av dem utgivas.
Vidare har genom förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelavgift för fondpapper frihet från dylik stämpel medgivits vid överlåtelse
av obligationer, då den ena kontrahenten är någondera av de nämnda
inrättningarna.

De sålunda beviljade förmånerna torde skäligen böra utsträckas jämväl
till den hypotekskassa, varom nu är fråga. Chefen för finansdepartementet
kommer att härom göra förslag och hemställa om avlåtande av proposition
i ämnet till riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160. 37

Vad angår omkostnaderna för kassans rörelse är det givetvis synnerligen
önskvärt, att desamma i möjligaste mån begränsas. Anledning finnes att
antaga, att kostnaderna åtminstone i vissa hänseenden böra kunna hållas
ganska låga. Det förhållandevis ringa antalet låneobjekt, varmed kassan
kommer att röra sig, torde nämligen föranleda, att expeditions- och bokföringsår
betet blir föga tidsödande, liksom ock att kassans behov av lokalutrymme
blir ganska måttligt. Ä andra sidan torde de höga anspråken på
ledningens kvalifikationer nödvändiggöra, att därav föranledda löneanspråk
i tillräcklig mån tillgodoses.

Möjligt är, att ganska lång tid förflyter, innan kassans styrelse finner
omständigheterna lägliga för emitterandet av obligationer. I varje fall
torde man böra räkna med, att det kommer att taga åtskillig tid, innan
kassans rörelse kommer i gång med därav följande inkomster. Under tiden
måste kassan taga i anspråk kredit för bestridande av sina förvaltningsutgifter.
Såsom säkerhet för dylik kredit kan styrelsen utnyttja grundfondsobligationer
till erforderligt belopp. Jag förutsätter, att krediten icke
behöver bliva betydande och att den kommer att snarast möjligt återgäldas.

Såsom jag redan nämnt anser jag det icke vara lämpligt, att redan i detta
sammanhang beslut fattas rörande avveckling av rederilånefonden.

Såväl kommerskollegium som statskontoret avråda i sina åberopade utlåtanden
från dylik åtgärd under framhållande av önskvärdheten av att
fonden tills vidare i oförändrad storlek bibehålies vid sidan av kassan.
Kommerskollegium hemställer, att, först sedan närmare erfarenhet vunnits
rörande det genom kassans verksamhet uppstående läget, frågan när och i
vad mån rederilånefondens utlåning skall ställas på avskrivning upptages
till prövning. Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala sig i samma riktning
under betonande av att kassans upprättande icke genast torde göra
rederilånefonden onödig men att ytterligare avsättningar till densamma måhända
torde kunna undvikas.

Förutom nu anförda skäl må framhållas segelfartygens kreditfråga, vilken
icke genom kassan erhåller lösning. Någon ökning av rederilånefonden
bör emellertid, därest kassan kommer till stånd, icke ifrågakomma. I stället
torde, sedan kassans rörelse nått en viss utveckling och någon tids erfarenhet
om dess verksamhet inhämtats, frågan om lånefondens framtida ställning
och eventuella avveckling eller omläggning och nedskärning böra upptagas
till övervägande.

Efter att hava uppläst det omförmälda förslaget till förordning angående
Svenska skeppshypotekskassan hemställer föredragande departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 130 håft. (Nr 1G0.J 4

Kassans ad mini8trati07i8-kostnader.

Rederilånefondens
framtida
ställning.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.

dels antaga samma förslag;

dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska skeppshypotekskassan
såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och en halv
procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av 10,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna
i förordningen förfoga över obligationerna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Einar Engelstedt.

Stockholm, Isaac Mnrcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.