Kungl. Mai ds proposition Nr 146.

1

Nr 140.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående efterskänkande av
återstående ogulden köpeskilling för ett virkesparti; given Stockholms
slott den 15 februari 1920.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsi
udsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 15 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Johansson anför:

År 1920 försåldes från kronoparken Näverliden i Norrbottens län till fjorton
hemmansägare inom Lappträsks och Svanträsks byar i Arvidsjaurs socken
under hand efter årets virkesauktioner en såsom osåld kvarstående post, omfattande
14,945 träd om 4,010 kubikmeter, mot en köpeskilling av 32,430 kronor
65 öre, som skulle erläggas den 15 september 1921. Såsom köpare
gentemot; kronan ställde sig hemmansägaren J. A. Vikberg i Lappträsk,
medan övriga deltagare i köpet tecknade borgen för detsammas fullgörande.
Under vintern 1920—1921 avverkades och försågades av den inköpta virkes Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 118 häft. (Nr U6.)

1

2 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 146.

posten 7,555 träd om tillhopa 2,047 kubikmeter. Med hänsyn till inträffade
betalningssvårigheter beviljade domänstyrelsen på ansökan först anstånd till
den 1 juli 1922 med erläggande av 20,000 kronor av köpeskillingen mot att
återstoden därav omedelbart skulle betalas. Genom beslut den 25 juli 1922
medgav sedermera domänstyrelsen, att den oavverkade delen av det inköpta
partiet, utgörande 7,390 träd om 1,963 kubikmeter, skulle av kronan återtagas
till ett beräknat värde av 20,656 kronor 32 öre, varemot återstoden
av partiet skulle betalas med 11,774 kronor 33 öre eller skillnaden mellan
den ursprungliga köpeskillingen och beräknade värdet av den återtagna
delen av virkespartiet. Sistnämnda belopp skulle i enlighet med ett den 3
oktober 1922 upprättat avtal, som den 5 februari 1923 godkändes av domänstyrelsen,
erläggas under åren 1923, 1924 och 1925 med lika årliga avbetalningar.
Därjämte skulle gäldas ränta efter sex procent om året å oguldna
belopp från den 15 september 1921 tills betalning skedde. Till säkerhet
för avtalets fullgörande medgavs gemensam inteckning i köparna tillhöriga
fastigheter. Å förfallodagen den 1 maj 1923 erlades första inbetalningen med
5,072 kronor 78 öre, varav 1,148 kronor i ränta. Nästföljande år förfallet
kapitalbelopp, 3,924 kronor 78 öre, har efter beviljat anstånd blivit erlagt
jämte visst belopp i ränta. Numera återstår till betalning ett jämlikt berörda
avtal den 1 maj 1925 förfallet kapitalbelopp å 3,924 kronor 77 öre
samt ränta, uppgående för närvarande till i runt tal 1,540 kronor, eller sålunda
tillhopa omkring 5,465 kronor.

Med utlåtande den 28 februari 1928 liar domänstyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnat en den 28 november 1925 dagteeknad skrift, vari Wiliam
Wikberg, A. B. Svenson, J. W. Johansson, E. A. Granberg, P. E. Vikberg,
Axel Löf, J. V. Falk, Amanda Vikberg, C. L. Löf, O. A. Sundkvist, Jonas
Lundmark och Hugo Löv, samtliga jämte Manfred Löv deltagare i köpet
av ifrågakomna virkesparti, ävensom numera avlidne J. A. Vikbergs efterlevande
hustru Elin Vikberg, hos Kungl. Maj:t anhållit om befrielse från
erläggande av återstående ogulden köpeskilling för det dåvarande jämte
upplupen ränta uppgående till 4,589 kronor 34 öre.

Till stöd för ansökningen har anförts, att inköpet av virkespartiet icke
företagits av spekulationslusta utan för att bereda arbetsförtjänst nnder
vintern 1920/1921 åt köparna och deras folk. Hösten 1920 hade nämligen
skogsavverkningarna starkt inskränkts med hänsyn till väntad nedgång på
trävarumarknaden. Priset på sågat virke hade dock vid tiden för köpet
ännu ej börjat att falla, och var det köparnas avsikt att försälja virket uppsågat,
för vilket ändamål av dem inköpts en motordriven cirkelsåg. Med
hänsyn till det oerhörda prisfall jämväl på sågat virke, som sedermera
inträffade, hade virkespartiet ej kunnat försäljas, då pris ej kunde ernås,
som i rimlig omfattning täckte kostnaderna. Härigenom omöjliggjordes
erläggandet av köpeskillingen. Sökandenas redan förut svaga ekonomiska
ställning hade genom den misslyckade virkesaffären starkt försämrats, och
skulle de bliva ruinerade, för den händelse kronans fordran bleve indriven.
Med hänsyn till de priser, som efter högkonjunkturen varit rådande på

Kungl. AIaj:ts proposition Nr I4<>. 3

viikesinarknaden, finge kronan anses liava genom redan gjorda inbetalningar
på köpeskillingen erhållit full valuta för det inköpta virkespartiet.

Vid ansökningen fanns fogat ett av kyrkoherden i Arvidsjaur samt kommunalnämndsordföranden
diirstiides i november 1925 utfärdat intyg, avseende
samtliga sökande utom Granberg, vari framhålles att i intyget angivna
personer på grund av ifrågavarande virkesaffär befunne sig i mycket
svåra ekonomiska omständigheter. Uti intyget heter det vidare:

Av skulden återstode för närvarande 4,500 kronor. Några utsikter till
att ifrågavarande personer skulle kunna skaffa sig kontanter för gäldande
av sagda belopp vore knappt tillfinnandes, då samtliga hade sina hemman
så högt intecknade, att något banklån troligen ej stode att erhålla. Skulle
under sådana förhållanden domänstyrelsen skrida till utmätning av deras
hemman, bleve resultatet, att dessa och deras familjer totalt ruinerades och
komme att mer eller mindre falla samhället till last, varför deras ansökan
om befrielse från ytterligare betalning av skulden livligt förordades.

Beträffande Granberg, vilken numera icke är hemmansägare, utvisa handlingarna,
att han vid tiden för köpet innehaft en mindre hemmansdel
taxerad till 4,000 kronor och belånad för 4,450 kronor.

Hos Kungl. Maj:t hava sedermera ovannämnde Manfred Lövs dödsbodelägare,
hans föräldrar Nils Engelbert Löv och Marta Löv, jämväl anhållit
om befrielse från gäldande av dem åvilande betalningsskyldighet i anledning
av ifrågakomna virkesköp.

Med domänstyrelsens förenämnda utlåtande har tillika överlämnats
yttranden från länsstyrelsen i Norrbottens län, vederbörande jägmästare
och överjägmästare samt domänfiskalen.

Jägmästaren har vitsordat, att virkesköpet skett för att säkerställa köparna
for arbetslöshet under efterföljande vinter. Köparna hade, i likhet med
många andra mera erfarna virkesköpare, ej kunnat förutse det inträffade
starka prisfallet. De köparna tillhörande hemmanen vore taxerade tillhopa
till 52,100 kronor samt, så vitt kunnat utrönas, belånade till 38,874 kronor
bortsett från kronans förevarande fordran. Utöver hemmanens värde tillkomme
vissa andra tillgångar såsom kreatur och annan lösegendom men å
andra sidan skulder till handlande, banker m. fl. Kronans fordran torde
vara säkerställd genom den därför tagna inteckningen i köparnas fastigheter.
Sökandenas ekonomi vore ytterst svag och hade försämrats sedan
ar 1921. Kronans fordran kunde endast uttagas genom försäljning av de
mtecknade fastigheterna. Härförutom borde dock, om också med svårighet,
av arbetsinkomst kunna göras inbetalningar, därest tillgång till arbetsförtjänst
kunde åstadkommas. Köparna syntes hava gjort sitt bästa för att
fullgöra små betalningsförpliktelser, och ett indrivande av kronans fordran
skulle i ekonomiskt avseende drabba köparna hårt. Det vederlag kronan
redan erhållit for virket måste med hänsyn till omedelbart efter försäljningen
inträffat prisfall anses tillräckligt. Den avverkade och sålunda av
kronan icke atertagna delen av virkesposten hade nämligen enligt 1925 års
priser ett av jägmästaren beräknat rotvärde av 2,880 kronor 81 öre, då
däremot samma värde enligt år 1920 gällande priser utgjorde 11,774 kronor
do öre. Jägmästaren tillstyrkte avskrivning av hittills ej inbetalt belopp.

] Kungl. Maj:ts -proposition Nr 146.

Över jägmästaren, som jämväl ansåge köparna hava gjort sitt bästa för
att fullgöra sina förpliktelser samt att ett indrivande av kronans återstående
fordran skulle ekonomiskt drabba dem bårt, förordade jägmästarens förslag.

Länsstyrelsen har väl ansett, att ett farligt prejudikat skulle uppkomma
genom efterskänkande av kronans fordran i en virkesaffär som den förevarande,
men torde enligt länsstyrelsens förmenande bär föreligga särskilda
skäl för en dylik åtgärd. Av den utav jägmästaren förebragta utredningen syntes
framgå, att ett indrivande på laglig väg av kronans fordran ej kunde ske utan
att gäldenärernas fastigheter utmättes och försåldes. Då dessa i allmänhet vore
högt intecknade, torde någon försäljning icke komma till stånd, därest icke
kronan därvid uppträdde som spekulant och riskerade att bliva ägare till
åtskilliga av dessa små fastigheter, vilka i kronans^ hand icke torde hava
något större värde. Därtill komnie, att genom en sådan tvångsförsäljning
ett tiotal familjer, som redan nu hade svårt att draga sig fram, helt säkert
skulle bliva alldeles ruinerade och åtminstone delvis komma att falla fattigvården
till last. Länsstyrelsen förordade på grund härav bifall till framställningen.

Domänfiskalen har instämt i länsstyrelsens yttrande.

Domänstyrelsen har ansett sig böra uppmärksamma jägmästarens yttrande
om att sökandena, om ock med svårighet, borde av arbetsinkomst kunna
fullgöra ifrågavarande betalningar till kronan, därest jämn tillgång till
arbetsförtjänst stode till buds. Detta hade emellertid dittills ej varit fallet,
men förbättrad tillgång till arbete hade redan inträtt, och det syntes sannolikt,
att denna förändring skulle bliva bestående. Med hänsyn härtill
samt till de konsekvenser beträffande andra virkesköpare, som ett bifall till
sökandenas framställning kunde medföra, ansåge sig styrelsen för sin del
icke kunna förorda bifall till densamma.

Sedan ärendet remitterats till statskontoret, liar ämbetsverket med anledning
av spörsmålet rörande möjligheten för sökandena att vid tillgång av
arbetsförtjänst fullgöra sin betalningsskyldighet inkommit med förnyade
yttranden från jägmästaren och länsstyrelsen, som tillika bifogat yttrande
från landsfiskalen. Denna utredning har av statskontoret överlämnats jämte
eget utlåtande av den 6 oktober 1928.

Jägmästaren har i nämnda senare yttrande anfört, att möjligheter föi
sökandena att göra''avbetalning å resterande köpeskilling genom avstående av en
del av7 arbetsinkomsten fortfarande förelåge. Tillgången på arbete hade väsentligt
förbättrats sedan 1925, men kunde fortfarande betraktas såsom knapp.
Man måste dock förutsätta, att endast en mindre del av arbetsförtjänsten
skulle kunna användas för avbetalning av skulden till kronan samt att
sökandena, som under största delen av sommaren vore bundna vid skötseln
av sin egen jord, icke kunde tänkas få tid till extra arbete mei an under
fem månader om året. För att resultat skulle kunna uppnås måste särskilda
arbeten anordnas för gäldenärerna såsom dikning sommartid och avverkning
vintertid. Jägmästaren ställde sig emellertid tveksam inför en sådan anordning,
då sammanhållningen mellan gäldenärerna vore tämligen svag
samt det därför kunde inträffa, att vissa av dem undandroge sig a±betsskyldigheten.
Jägmästaren vore fördenskull alltjämt av den åsikten, att
sökandena borde befrias från erläggandet av sin skuld till kronan.

Landsfiskalen har gjort gällande, att sökandenas betalningsförmåga
ingalunda förbättrats sedan tiden för deras ansökan. Byamännen i

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr liti.

Svanträsk hade sålunda genom byn övergånget laga skifte nödgats
ytterligare sätta sig i skuld. Förslaget om avbetalning av skulden
genom avstående av arbetsförtjänst vore icke! utförbart. Arbetslönerna i
orten vore icke högre än att vederbörande nätt och jämt kunde livnära
sig, och skulle något överskott uppstå, vore detta mer än väl behövligt för
förbättrande och vidmakthållande av de små jordbruk, som sökandena
innehade.

Länsstyrelsen anför följande: Den tänkta lösningen att låta sökandena
genom avstående av viss del av deras arbetsförtjänst avbetala resterande
skuld förutsatte, att de bereddes sysselsättning med förekommande arbeten å
kronoskogarna. Tillgången på sådana arbeten vore alltjämt knapp och torde
för avsevärd tid framåt sannolikt icke komma att väsentligen ökas. Då i
första hand kronotorpare och kolonister måste beredas sysselsättning vid
förekommande arbeten, bleve det för andra kategorier arbetsbehövande alltid
mer eller mindre ovisst, om arbete kunde beredas dem och om detta skulle
lyckas vore förtjänsten på grund av skarp konkurrens mycket nedpressad.

Då sökandena genom ifrågavarande skogsköp redan ådragit sig avsevärda
skulder och nu kämpade med stora ekonomiska svårigheter, behövdes eventuell
arbetsförtjänst mer än väl för att de i någon mån skulle kunna reda
upp dessa svårigheter. Då vidare den redan inbetalta köpeskillingen uppginge
till sådant belopp, att den motsvarade den uttagna skogens värde,
syntes det länsstyrelsen skäligt, att resterande skuld efterskänktes. Visserligen
vore domänstyrelsen ett affärsdrivande verk, som borde skötas efter
rent affärsmässiga principer, men å andra sidan kunde det ur samhällsnyttans
synpunkt knappast anses klokt att staten genom utkrävande till det
yttersta av sin rätt ytterligare försvårade en fattig skogsbys redan förut
tillräckligt bekymmersamma existens.

Statskontoret har av utredningen i ärendet ansett framgå, att sökandenas
ekonomiska ställning i allmänhet vore sådan, att det för dem måste innebära
mycket stora svårigheter att gälda återstående delen av köpeskillingen.

Lämpligen torde icke kunna anlitas utvägen att ålägga sökandena att vid
tillgång av arbetsförtjänst därav fullgöra sin betalningsskyldighet genom
successiva inbetalningar. Statskontoret har sålunda funnit sig böra tillstyrka,
att sökandena befrias från erläggande av den resterande köpeskillingen.

Härtill torde emellertid fordras riksdagens medgivande.

Utredningen i ärendet synes giva vid handen, att ifrågavarande virkes- Departementsparti
av köparna förvärvats för att bereda dem och deras folk arbetsför- che/en.
tjänst under vintern 1920—1921, då annat arbete ej syntes dem stå till
buds. Det starka prisfall på trävaror, som vid denna tid inträffade, omintetgjorde
dessa förhoppningar. Härtill kom, att de låga träpriserna jämte de betydande
omkostnader köparna iklätt sig för virkesaffärens fullföljande omöjliggjorde
för dem att fullgöra sina mot domänstyrelsen åtagna förpliktelser.

Genom de likvider, som av dem verkställdes, har deras redan förut svaga
ekonomiska ställning än mer försämrats. Skulle kronan skrida till indrivande
av sina fordringar, torde vara att förutse, att köparna tillhöriga
fastigheter komme att försäljas och att de alla skulle råka i ekonomiskt
nödläge, vilket torde föranleda särdeles beklagliga följder på grund av
köparnas stora antal och dem åvilande försörjningsskyldighet. Föga torde
även för kronan vara att vinna av en dylik realisation av deras fastigheter.

Bihanq till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 118 höft. (Nr 146. 2

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 146.

Med hänsyn härtill samt enär den betalning, kronan redan uppburit för
ifrågavarande virke, högst väsentligt överstiger det pris, som alltsedan tiden
strax efter köpet är rådande på trävarumarknaden, vill jag i likhet med
de flesta myndigheter, som yttrat sig i ärendet, tillstyrka, att sökandena
befrias från kvarstående betalningsskyldighet.

Då, såsom statskontoret framhållit, härför torde krävas riksdagens medverkan,
hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att ovan angivna sökande må befrias från skyldighet att till kronan inbetala
resterande köpeskilling, utgörande 3,924 kronor 77 öre, jämte ränta
för den av dem behållna delen av ifrågavarande från kronoparken Näverliden
i Norrbottens län hösten 1920 inköpta virkesparti.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:
Rune Thygesen.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.