Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
1
Nr 143.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändringar i villkoren
för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna
m. m.; given Stockholms slott den 25 februari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:
I punkten 98 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet
som kunde varda förelagd riksdagen, för kolonisationsverksamhetens bedrivande
å kronoparker i Norrland och Dalarna beräkna för budgetåret 1929/1930
ett belopp av 165,000 kronor.
Vid anmälan av berörda anslagsäskande omnämnde jag att, sedan Kungl.
Maj:t anbefallt statens egnahemsstyrelse att verkställa av riksdagen i skrivelse
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 116 häft. (Nr U3—1H.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
den 29 mai 1928, nr 263, begärd utredning rörande skäligheten av de värden,
som låge till grund för de årliga avgälderna och köpeskillingarna vid
kolonatupplåtelser, styrelsen den 15 oktober 1928 framlagt förslag i frågan,
samt att ärendet vore beroende av överarbetning inom jordbruksdepartementet.
Sedan ärendets förberedande behandling numera avslutats, anhåller jag
att ånyo få anmäla ärendet för Kungl. Maj:t.
Jag vill därvid till en början göra några allmänna erinringar angående
kolonisationsverksamheten å kronoparker i Norrland och Dalarna.
Vid 1918 års riksdag beslöts anordnande av kolonisations försök å vissa
kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län (prop. nr 198; R. skr. nr
173). Kolonisationsverksamheten skulle ske i huvudsaklig överensstämmelse
med av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i propositionen tillstyrkt
förslag. Vid 1919—1924 års riksdagar beslöts igångsättande av ytterligare
kolonisationsförsök å kronoparker i Norrland och Dalarna, vilka skulle
äga rum enligt i allt väsentligt'' samma grunder som stadgats för 1918
års försök.
De beslutade kolonisationsföretagen hava förlagts till följande kronoparker:
1918
års företag: Djupsjö i Norrbottens län samt Metseken och RönnlidenLuspberget
i Västerbottens län;
1919 års företag: Ängeså i Norrbottens län, Östra och Västra Jörnsmarken
samt Aronsjökullarna i Västerbottens län, Ansjö i Jämtlands län och Hamra
(Tandsjö) i Gävleborgs län; . , ,, .
1920 års företag: Ljusåtrakten, Vaksliden, Siksnö och Pite (Blasmark) i
Norrbottens län, Aborrträskliden i Västerbottens län och Hamra (Fågelsjö)
i Gävleborgs län; ... . .
1921 års företag: Vargisåvattnen, Pajala Östra, Ohtanajarvi och Vastra
Limingojärvi i Norrbottens län samt Örålandet och Abmoberget i Västerbottens
län; i \ . i,T , ,,
1922 års företag: Narken, Vuodnaberget och Pite (Langtrask) i Norrbottens
län, Gunnarn, Jovan, Tallträskliden, Simsjölandet, Mötingselberget, Bocken
och Grundträskliden i Västerbottens län samt Ede i Jämtlands län;
1923 års företag: Laxbäcken, Pite (Koler), Viståsen, Västra Limingojärvi,
Östra Limingojärvi och Äihämä i Norrbottens län, Råbäckstjäln i Västerbottens
län, Rätansbyn i Jämtlands län, Haverö i Västernorr lands län samt
Älvdalen i Kopparbergs län;
1924 års företag: Dundret i Norrbottens län.
För de sålunda beslutade kolonisationsförsöken, jämte den enligt beslut
vid 1921 års riksdag medgivna omföringen till kolonat av vissa krononybyggen
å Abmobergets kronopark i Västerbottens län, har riksdagen anvisat anslag
å sammanlagt 6,405,500 kronor, därav för budgetåret 1928/1929 240,000
kronor.
Sedan viss omläggning av kolonisationsverksamheten å kronoparker i
Norrland och Dalarna blivit vid 1925 års riksdag beslutad (prop. nr 90;
R. skr. nr 299), fann Kungl. Maj:t gott att den 26 juni 1925 dels utfärda
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 3
kungörelse (nr 291) angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat
å kronoparker i Norrland och Dalarna, dels ock godkänna vissa tilläggsbestämmelser
att gälla för äldre kolonat. Den 18 december 1925 utfärdade
Kungl. Maj:t kungörelse (nr 486) med tillämpningsföreskrifter till berörda
kungörelse. I nämnda två kungörelser hava sedermera vissa ändringar
vidtagits genom kungörelser den 17 december 1926 (nr 511 och 515) samt
den 8 juni 1928 (nr 220 och 221).
Jämlikt de i ämnet 1925 antagna förändrade bestämmelserna handläggas
frågor om kolonisationsåtgärder — vilka förut omhänderhafts av statens
kolonisationsnämnd numera av fyra särskilda kolonisationsnämnder, nämligen
en för Norrbottens län, en för Västerbottens län, en för Jämtlands
och Västernorrlands län samt en för Gävleborgs län. Därjämte har Kungl.
Maj:t uppdragit åt domänstyrelsen att tillsvidare fullgöra kolonisationsnämnd
tillkommande åligganden rörande inom Kopparbergs län beslutat kolonisationsområde.
Ledningen av och kontrollen över kolonisationsnämndernas verksamhet
utövas sedan den 1 juli 1928 av statens egnahemsstyrelse.
Jag övergår nu att behandla uppkommen fråga angående ändringar i
villkoren rörande kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna.
På sätt jag ovan berört har riksdagen i skrivelse den 29 maj 1928, nr
263, anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa undersökning rörande
skäligheten av de värden, som ligga till grund för de årliga avgälderna
och köpeskillingarna vid kolonatupplåtelser, samt för riksdagen framlägga
förslag till de åtgärder, vartill undersökningen kunde giva anledning.
Redan tidigare hade Västerbottens läns kolonisationsnämnd i skrivelse
den 20 januari 1928 hos Kungl. Maj:t gjort framställning rörande utredning
i överensstämmelse med vad riksdagen föreslagit i nyssnämnda skrivelse.
Framställningar i ämnet hava vidare inkommit från dels J. R. Johansson
m. Q. kolonister å östra och Västra Jörnsmarkens kolonisationsområde, dels
A. W. Johansson m. fl. kolonister å Ljusåtraktens kolonisationsområde, dels
kommittérade för kolonister å Vuodnabergets kolonisationsområde dels ock
kolonisten D. J. Rådström å Fågelsjö kolonisationsområde.
Vidare må erinras, att riksdagens revisorer i sin berättelse om den år
1928 av dem verkställda granskning uttalat sig rörande förevarande spörsmål.
Den 29 juni 1928 anbefallde Kungl. Maj:t statens egnahemsstyrelse att,
såsom jag förut antytt, med beaktande av vad riksdagen anfört samt under
övervägande tillika av de utav Västerbottens läns kolonisationsnämnd till
grund för dess nyss nämnda framställning åberopade omständigheter, verkställa
den av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att inkomma därmed
ävensom med förslag i ämnet. Det skulle därvid åligga vederbörande kolonisationsnamnder,
en var så vitt anginge nämndens verksamhetsområde, att
Ändringar i
villkoren rörande
kolonatupplåtelser.
Förut och nu
gällande villkor
för upplåtelser
av
kolonat.
4 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 143.
vid utredningen biträda egnahemsstyrelsen. Sedermera överlämnades till
egnahemsstyrelsen för att tagas under övervägande vid verkställandet av
nämnda utredning jämväl ovannämnda från kolonister å östra och Västra
Jörnsmarkens samt Ljusåtraktens kolonisationsomraden inkomna framställningar,
över vilka infordrade yttranden förut avgivits av vederbörande kolonisationsnämnder
m. fl.
I skrivelse den 15 oktober 1928 har egnahemsstyrelsen framlagt förslag i
ämnet samt med skrivelsen överlämnat förebragt utredning. Härefter hava
infordrade utlåtanden i ärendet avgivits den 9 november 1928 av domänstyrelsen
och den 19 i samma månad av statskontoret.
De vid riksdagarna 1918—1924 beslutade kolonisationsförsöken skulle ske
enligt i huvudsak följande bestämmelser:
Två typer av kolonat skulle upplåtas, en större med omkring 15 hektar
odlingsmark och en mindre med omkring 5 hektar. Odlingsmarken skulle
till större delen bestå av torvmark. Till de större kolonaten skulle därjämte
läggas omkring 15 hektar skogsmark; till de mindre kolonaten däremot
skulle ej läggas mera skogsmark, än att lämplig arrondering vunnes.
En del av de mindre kolonaten (statsbyggen) skulle genom statens försorg
förses med mangårds- och uthusbyggnad, dock ej i fullt färdigt
skick (s. k. förstahandsbygge). Övriga kolonat skulle helt bebyggas av
kolonisterna (självbyggen). Genom statens försorg skulle vissa avlopps- och
avledning sdiken upptagas.
Kolonaten skulle upplåtas på arrende för en tid av femton år, med rätt
för kolonist att, efter tio år och när kolonist uppfyllt sina kontraktsenliga
åligganden, få mot viss köpeskilling förvärva kolonatet med äganderätt. Under
de fem första åren (frihetsåren) skulle ingen lega utgå. Därefter skulle i
årlig lega erläggas dels för marken 3.6 procent å det belopp, som vid köp
av kolonatet skulle utgå för odlingsmarken, dels för byggnader 180 kronor
vid statsbyggen samt vid självbyggen 3.6 procent å kontant byggnadshjälp.
Kolonist å statsbygge skulle inom 10 år fullborda åbyggnaderna enligt
viss plan. Å självbyggena skulle kolonist inom 3 år utföra byggnadsarbeten
motsvarande förstahandsbygget å statsbygge samt inom 10 år fullborda
åbyggnaderna. Självbyggande kolonist skulle av statsmedel erhålla
kontant byggnadshjälp med 3/4 av beräknade byggnadskostnaden, dock högst
4,500 kronor. Kolonist skulle berättigas att efter vissa regler å kronans
mark kostnadsfritt erhålla virke m. m.
Kolonist å mindre kolonat skulle inom fem år odla en hektar samt före
upplåtelsetidens utgång ytterligare två hektar. Kolonist å större kolonat
skulle inom tre år odla en hektar och innan åtta år förflutit ytterligare två
hektar samt före upplåtelsetidens utgång ytterligare två hektar. Kolonist å
större kolonat skulle äga att i odlingshjälp utfå 500 kronor.
Om kolonat avträddes, skulle kolonisten åtnjuta ersättning för de förbättringar
han å kolonatet utfört i avseende å jord, diken, hägnader, hässjor,
vägar och byggnader, dock att härvid skulle avräknas värdet av virke,
som för förbättringens utförande tillhandahållits kolonisten av staten, samt
belopp, som kolonisten kunde hava enligt kontraktet eller eljest bekommit
såsom odlings-, diknings- eller byggnadshjälp; och finge ersättning ej utgå
för byggnader, till vilkas uppförande kolonisten ej ägde erhålla virke.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
Köpeskillingen lör kolonat skulle bestämmas redan vid nyttjanderättsupplåtelsen,
doek att värdet av växande skog skulle göras beroende av skogsräkning
vid äganderättsupplåtelsen. Köpeskillingen skulle beräknas sålunda:
a) för byggnader räknades, om desamma blivit delvis uppförda av staten,
5,000 kronor och, om de helt uppförts av kolonisten, det belopp denne bekommit
i byggnadshjälp; b) för odlingsmarken, med avlopps- och avledningsdiken
upptagna, beräknades ett pris av 50 kronor för hektar, vilket
pris dock kunde med hänsyn till markens läge och beskaffenhet skäligen
nedsättas; c) skogsmarken beräknades till 20 kronor för hektar och övrig
mark till 10 kronor för hektar, dock att för sjöar och berg icke beräknades
något värde; d) betalningen för gagnvirkesduglig ståndskog, som vid äganderättens
förvärvande fanns inom kolonatets område, skulle uträknas efter
vissa fastställda grundpris. Köpeskillingen skulle gäldas enligt i huvudsak
samma regler som gällde för egnahemslån. Vid köp av mindre kolonat
skulle köpeskillingen kunna enligt vissa regler minskas med hänsyn till
antalet dagsverken utförda hos skogsförvaltningen (avdrag på grund av
s. k. skogsarbetspremier). Vid köp av större kolonat skulle köpeskillingen
kunna enligt vissa regler minskas med högst 500 kronor, så framt kolonisten
utfört odling utöver vad honom enligt kontraktet ålegat (avdrag på
grund av s. k. odlingspremier). — I övrigt skulle åtskilliga andra bestämmelser
gälla, vilka dock äro av mindre betydelse för den nu förevarande
utredningen.
Ovannämnda kungörelse den 26 juni 1925 (nr 291) angående allmänna
grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna avser
i främsta rummet att reglera upplåtelser av kolonat, hörande till kolonisationsföretag,
om vars igångsättande beslut komme att fattas efter den 1 juli 1925.
Enligt övergångsbestämmelserna till kungörelsen skall den dock i den mån och
i de hänseenden Kungl. Maj:t bestämmer äga tillämpning jämväl beträffande
äldre kolonisationsföretag. I anslutning härtill godkände Kungl. Maj:t
samma dag kungörelsen utfärdades vissa tilläggsbestämmelser att gälla för
äldre kolonat, beträffande vilka oinskränkt övergång till de i kungörelsen
intagna grunder ej kunde ske. Dessa tilläggsbestämmelser, som innefattade
vissa lindringar i förut gällande upplåtelsevillkor (se nedan), avsågos skola
vinna tillämpning å redan upplåtna kolonat samt jämväl i fråga om oupplåtna
kolonat, hörande till de redan beslutade kolonisationsområdena (jfr § 9
i kungörelsen den 18 december 1925, nr 486, med tillämpningsföreskrifter
till nyssnämnda kungörelse).
Ovannämnda tilläggsbestämmelser innehöllo i huvudsak följande.
Kolonisten skulle kunna erhålla ökad tilldelning av odlingsmark intill
vad som bestämts genom de år 1925 fastställda grunderna. I så fall skulle
köpeskillingen för kolonatet i motsvarande mån höjas. Legan för kolonatet
skulle från och med sjätte till och med åttonde året efter tillträdet nedsättas
till hälften av det i kontraktet angivna beloppet. Kolonisten kontraktsenligt
tillkommande odlingshjälp skulle utbetalas i den mån odlingsarbetet utfördes.
Kolonist å kolonat av mindre typ skulle i samma ordning äga utbekomma
ett odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet av 500 kronor för
uppodling efter den 1 maj 1925 av en hektar jord. Om särskilda skäl föranledde
därtill, skulle kolonisten kunna erhålla visst uppskov med fullgörande
6
Kungl. May.ts proposition Nr 143.
av i kontraktet bestämda odlings- och byggnadsskyldigheter. På kolonatet
belöpande skatt och annan allmän tunga skulle, efter skedd ansökning och
framgent under den tid kolonatet innehades med nyttjanderätt, betalas av
staten, dock under högst femton år från den första upplåtelsen. Så snart
kolonisten fullgjort honom kontraktsenligt åliggande odlings- och byggnadsskyldighet,
skulle han få förvärva kolonatet med äganderätt. Med kapitalavbetalning
å köpeskillingens amorteringsdel skulle få anstå, till dess femton
år förflutit från kolonatets första upplåtande.
Enligt riksdagens beslut 1927 och 1928 hava vissa ytterligare förmåner
beretts en del kolonister, såsom att åbyggnaderna underkastats vissa förbättringar
och ytterligare diken upptagits på statens bekostnad.
Från de äldre upplåtelsevillkoren med däri enligt förutnämnda tilläggsbestämmelser
vidtagna ändringar avvika de i kungörelsen den 26 juni 1925,
nr 291, fastställda upplåtelsevillkor huvudsakligen i följande hänseenden:
Allenast en typ av kolonat skall utläggas. Till varje kolonat lägges
odlingsmark till erforderlig och lämplig areal, i regel ej under 8 och ej
över 15 hektar. Utöver odlingsmarken tilldelas kolonatet så stor areal
skogsmark, som erfordras för utvinnande av en årlig virkesavkastning av
omkring 15—25 kubikmeter fast mått. Av staten utfört dikningsarbete
skall omfatta, utom avlopps- och avledningsdiken, även anläggandet av laggdiken
för odlingsarbetets omedelbara påbörjande.
Kolonaten skola i allmänhet helt bebyggas genom kolonisternas försorg.
Därvid åtnjuter kolonist byggnadshjälp intill 3,500 kronor, vilket belopp i
undantagsfall kan höjas till högst 4,500 kronor. Vissa byggnader skola
vara fullbordade i regel senast inom 5 år från tillträdet.
Inom 15 år från tillträdet skall kolonist hava uppodlat minst av
kolonatets odlingsmark, därvid det dock åligger honom att enligt fastställd
odlingsplan uppodla under de första 3 åren en hektar, under närmast följande
3 år ytterligare en hektar samt under därpå följande 3 år ytterligare
en hektar. — Kolonisten äger åtnjuta kontant odlingshjälp av 750 kronor,
att utbetalas efter arbetets fortgång, i den mån kolonisten enligt fastställd
odlingsplan uppodlar samt i mån av behov kalkar och gödslar l1/., hektar
torvmarksjord jämte ett mindre till potatisland avsett område fastmarksjord.
Köpeskillingen för kolonat bestämmes med hänsyn till värdet å jord och
skog samt byggnadshjälp enligt allmänna grunder, som fastställas av Kungl.
Maj:t. Vid kolonatets upplåtande första gången skall i upplåtelsehandlingen
angivas, huru köpeskillingen skall beräknas.
Odlingspremier och skogsarbetspremier skola ej vidare utgå.
1928 års riks- Riksdagens ovannämnda skrivelse den 29 maj 1928, nr 263, föranleddes
dagsskrivelse. av en moflon (l; 76), vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte antingen genom kolonisationsnämnderna
i Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län eller
ock på annat sätt verkställa undersökning och värdering av kolonat, som
från och med år 1918 upplåtits å kronoparkerna i Norrland och Dalarna,
ävensom upprätta förslag till ändring av kontrakten med kolonisterna m. m.
i anslutning till vad i motiveringen till motionen framhållits.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.
7
1 motiveringen framhöll motionären, bland annat, följande: Vid riksdagens
första beslut om kolonisation å de norrländska kronoparkerna efter
nya grunder voro högkonjunktur och synnerligen onormala förhållanden
rådande i landet. Då gällde det att erhålla tillräcklig arbetskraft ä de avlägset
liggande kronoparkerna, för att vederbörande skogsförvaltning på ett
rationellt sätt skulle kunna tillvarataga naturtillgångarna i skogstrakterna.
Villkoren blevo också rätt generösa — staten skulle sålunda själv uppföra
byggnaderna å kolonaten — och man förväntade ett stort uppsving i den
norrländska kolonisationen. Högkonjunkturen hade emellertid efterträtts av
lågkonjunktur, och gallrings virket, som vid tiden för upplåtelsen av kolonaten
stått högt i pris, hade nu knappast något rotvärde. Domänstyrelsen
utförde heller icke för närvarande några nämnvärda kulturarbeten på skogarna
i lappmarken, och kolonisterna vore därför nästan utan arbetsförtjänst.
Kolonisterna skulle nu, sedan frihetsåren gått till ända, börja erlägga
lega för sina kolonat, men då de saknade tillfällen till arbetsförtjänst,
hade de i stor utsträckning anhållit om uppskov därmed eller ock förklarat
sig därtill oförmögna. Under förutsättning att domänstyrelsen i större utsträckning
anordnade kulturarbeten å kronoparkerna, kunde en väsentlig
förbättring härutinnan ernås. För att emellertid kolonisterna skulle kunna
fullgöra sina genom kontrakten åtagna skyldigheter vore andra åtgärder
erforderliga. Värdena å de av staten uppförda byggnaderna måste nedskrivas
till verkliga belopp, och borde man överväga, huruvida icke de lån,
med vars tillhjälp nybyggare själva uppfört sina byggnader, delvis kunde
avskrivas. Marken, som vid upplåtelsen åsatts visst värde oavsett dess beskaffenhet,
borde värderas efter olika godhetsgrader och hänsyn torde böra
tagas till kolonatens belägenhet. En undersökning å samtliga kolonat borde
verkställas av opartiska personer. Därvid skulle man bestämma det värde
å av staten uppförda åbyggnader, efter vilket kolonisten skulle erlägga lega,
samt fixera den lösensumma, som borde betalas vid förvärv av kolonaten.
Vidare skulle odlingsmarken åsättas det verkliga värdet. Ävenledes borde
tillses, att kolonat, som vore utlagda på oduglig mark, bleve nedlagda. Slutligen
borde kontrakten med kolonisterna ändras därhän, att kolonist, som
det önskade, bleve löst från kolonatet. Staten skulle heller icke vid första
arrendeperiodens slut kunna åläggas inlösa kolonat till det kristidsvärde,
som en kolonist eventuellt beräknat hava nedlagt å detsamma. Efter dessa
åtgärder skulle man sedan hava rätt fordra, att den åsatta legan under
arrendetiden betalades. Eftergifter i den vägen torde nämligen medföra
synnerligen ledsamma konsekvenser.
Jordbruksutskottet anförde i utlåtande (nr 66), vilket godkändes av riksdagen,
i huvudsak följande.
Att den norrländska försökskolonisationen i vissa avseenden lett till
mindre gynnsamt resultat berodde i väsentlig grad därpå, att verksamheten
igångsattes under kristiden och att numera avsevärt förändrade förhållanden
vore rådande, framförallt i fråga om möjligheterna till arbetsförtjänst.
Värdena å jord och byggnader måste ock, i den mån de grundade sig på
kristidens priser, nu anses för höga. Då dessa värden inverkade på legans
storlek, betungades kolonisterna härigenom ytterligare. En undersökning
av dessa förhållanden i ändamål att åstadkomma en skälig reglering vore
därför i hög grad påkallad. I samband med den sålunda förordade utredningen
torde jämväl böra undersökas behovet av åtgärder till skäligt nedbringande
av kolonisternas låneutgifter. Likaså torde synnerlig uppmärk
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
Framställning
av
Västerbottens
läns kolonisationsnämnd.
Framställning
%r från
kolonisthåll.
samhet böra fästas vid angelägenheten av att bereda arbetsförtjänst åt
kolonisterna genom anordnande av arbeten å kronoparkerna.
Västerbottens läns kolonisationsnämnd anför till stöd för sin ovan omförmälda
framställning i huvudsak följande.
Nämnden hade erhållit den uppfattningen att, särskilt i fråga om de
under åren 1918—1921 upplåtna och bebyggda kolonaten, de värden, som
lagts till grund för avgäld och köpeskilling, vore väl högt upptagna. Vad
anginge värdet å odlingsmarken, så hade detta utan hänsyn till jordens
läge och beskaffenhet lika för alla kolonat upptagits till 50 kronor för
hektar. Detta belopp hade beräknats motsvara hälften av dikningskostnaden.
Nuvarande kostnad för utdikning av en hektar odlingsmark kunde emellertid
icke beräknas högre än 65 kronor. Det för odlingsmarken å ifrågavarande
kolonat fastställda värdet måste alltså anses för högt. Detsamma
gällde även de efter år 1921 upplåtna kolonaten. Beträffande byggnaderna
så kunde av staten uppförda s. k. förstahandsbyggnader, vilkas värde beräknats
till 5,000 kronor, numera uppföras för en kostnad av 3,675 kronor.
Uppförandet av byggnader å självbyggda kolonat, vartill byggnadshjälp
utgått med 4,500 kronor, hade i vissa fall under åren 1918—1921 dragit
en kostnad av ända upp till 12,000 kronor. Motsvarande byggnader kunde
nu uppföras för i runt tal 5,500 kronor. Då kolonisten sålunda hade att,
även efter avdrag av byggnadshjälpen från staten, förränta ett avsevärt
byggnadskapital, vore hans ställning sämre än om förstahandsbyggnaderna
uppförts genom statens försorg. Av vad sålunda anförts framginge, att
de kolonister, som fått till sig upplåtna kolonat under tiden 1918—1921
och numera hade att utgöra lega för desamma, i flertalet fall befunne sig
i en mycket svår ställning. Därest kontraktens bestämmelser om förverkande
av nyttjanderätten måste tillämpas, torde flera kolonister bliva tvungna att
lämna kolonaten. En nedsättning torde å andra sidan medföra, att kolonister,
som nu ansåge sig oförmögna att gälda legan och försökte bliva
fria från sina kontrakt, komme att fatta nytt mod och söka fullgöra sina
skyldigheter.
Av ovannämnda från kolonisthåll inkomna framställningar inhämtas i
huvudsak följande.
I flertalet framställningar uppgives, att kolonisterna på grund av under
dyrtiden åsamkade skulder och ringa arbetsförtjänst vore urståndsatta att
fullgöra kontraktsenliga skyldigheter, och anhålles därför om lindringar i
upplåtelsevillkoren. Såsom särskilt angeläget framhålles utsträckning av
frihetsåren. Även erinras, att köpeskillingarna för kolonaten med hänsyn
till nu rådande prisläge måste anses för höga. Vidare uttalas önskemål om,
att kolonisterna måtte beredas bättre arbetstillfällen i statens skogar, att
ytterligare odlingsbidrag måtte utgå, att odlingsmarken måtte genom statens
försorg fullständigt torrläggas och att, där så vore erforderligt, kolonisterna
måtte tilldelas kalk eller konstgödning eller erhålla bidrag till anskaffande
därav.
I framställningen från kolonister å östra och Västra Jörnsmarkens kolonisationsområde
uppgives vidare, att odlingsmarken å ett flertal kolonat
vore oduglig och kolonisationen ett misslyckat experiment, samt framställas
vissa påståenden i fråga om omständigheterna vid upplåtandet av kolonaten
å området.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
9
Med anledning av sistberörda uppgifter har VÖsterbottens läns kolonisationsnämnd
i utlåtande över framställningen hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte förordna om undersökning genom opartiska personer angående förhållandena
å ifrågavarande kolonat. Detta förslag har biträtts av domänstyrelsen
och länsstyrelsen i Västerbottens län, därvid länsstyrelsen
förklarat sig villig att utse lämpliga personer att verkställa undersökningen.
Egnahemsstyrelsen har vid verkställandet av den åt styrelsen anförtrodda
utredningen anlitat medverkan av kolonisationsnämnderna, i det styrelsen
från dessa infordrat dels åtskilliga uppgifter rörande inom deras verksamhetsområden
belägna kolonat dels ock yttranden och förslag i ämnet. Vidare
har styrelsen vid en resa till ett flertal kolonatområden under augusti 1928
å ort och ställe själv närmare undersökt förhållandena vid kolonaten samt
därstädes sammanträffat med ett stort antal kolonister. Vid resan har till
egnahemsstyrelsen från kolonisthåll överlämnats åtskilliga skrivelser, protokoll
och resolutioner.
Av de från kolonisationsnämnderna till egnahemstyrelsen inkomna yttrandena
inhämtas i huvudsak följande.
Inom Gävleborgs län hava 25 kolonat utlagts, samtliga mindre statsbyggen,
vilka alla uppgivas vara upplåtna. Köpeskillingsbeloppen hava för
hus och jord bestämts till 5,288—5,431 kronor per kolonat. Legan skulle
från och med sjätte till och med åttonde året utgå efter ungefär 94 kronor
per kolonat. Av kolonisterna hava 15 odlat högst en hektar, medan övriga
10 odlat mellan en och två hektar. Kolonisationsnämnden anser, att det
allmänna tillståndet på kolonaten numera är någorlunda gott, helst som
arbetstillgången för kolonisterna nu i stort sett är tillfredsställande. I de
flesta fall torde kolonisterna utan allt för stora svårigheter kunna erlägga
avgälderna, men all lättnad vore ju dock välkommen. Någon nedskrivning
av jordvärdet borde ej ske, och även beträffande nedskrivning av byggnadsvärdet
ställde nämnden sig tveksam. Skulle likväl en nedskrivning
å övriga områden ske, borde även kolonaten i Gävleborgs län komma i
åtnjutande av samma förmån. Lämpligare vore, att kolonisterna efter
kolonisationsnämndens beprövande bereddes lättnad genom ytterligare frihetsår,
exempelvis tre år, dock under villkor, att kolonisten under dessa frihetsår
utförde arbete för kolonatets förbättring såsom nyodling, brädfodring av
boningshuset eller dylikt. Endast i särskilt ömmande fall skulle befrielse
kunna medgivas utan sådan arbetsprestation av kolonisten.
Jämtlands läns kolonisationsnämnd uppgiver, att av 44 utlagda kolonat
23 icke äro upplåtna, närmast av den anledning att nämnden ansett sagda
kolonat olämpliga. Av de 21 upplåtna kolonaten äro 6 mindre statsbyggen
och övriga 15 mindre självbyggen. Köpeskillingen för jord och hus är i
runt tal 4,800 kronor vid självbyggena och 5,300 vid statsbyggena. Legan
utgör ungefär 85 kronor vid självbyggena och cirka 95 kronor vid statsbyggena,
allt under den tid lega efter allenast 1.8 procent beräknas. Av
kolonisterna hava 14 odlat högst en hektar, 6 kolonister mellan en och två
hektar samt en något över 2 hektar. Nämnden anser det skäligt, att för
Egnahemsstyrelsens
utredning
och förslag.
Uttalanden av
kolonisationsnämnderna.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
de statsbyggda kolonaten köpeskillingen nedsättes med omkring 20 procent
i vad angår byggnadsvärdet. Då självbyggarna uppfört sina byggnader
under i stort sett samma prisläge, som det nu rådande, torde någon nedskrivning
för dem knappast vara befogad. Skulle likväl en nedsättning för
kolonaten i allmänhet komma till stånd, borde denna även omfatta de
självbyggda kolonaten inom nämndens område. Vidare förordas, att
kolonisterna komma i åtnjutande av ytterligare tre frihetsår, dock utan att
härför krävas ökade förpliktelser för kolonisterna i form av odlingsskyldighet
e. d.
Västerbottens läns kolonisationsnämnd anför, att inom länet utlagts
330 kolonat, varav dock 72 äro såsom mindre lämpliga slopade eller eljest
icke upplåtna, 71 lediga samt 187 upplåtna. Av de upplåtna äro 67 mindre
statsbyggen, 31 mindre självbyggen samt S9 större självbyggen. Köpeskillingen
för jord och hus uppgår till ungefär 5,300 å 5,400 kronor för
de mindre statsbyggena, till omkring 4,800 å 4,900 kronor för de mindre
självbyggena samt till 5,300 å 5,800 kronor för de större självbyggena.
Å samtliga kolonat hava 292 hektar nyodlats, utgörande något över 1.5
hektar i medeltal per upplåtet kolonat. 12 kolonister hava odlat vardera
över 3 hektar, därav två jämväl över 4 hektar. Nämnden föreslår, att
värdet å byggnaderna för alla kolonat nedskrives till 3,500 kronor. Tillika
föreslås, att den legofria tiden fortfarande bestämmes till fem år, men att
legan för de därpå följande tio åren nedsättes till hälften, d. v. s. beräknas
efter eu räntefot av 1.8 procent å utgångsvärdet, beräknat efter den nyss
föreslagna normen. För tillgodonjutande av dessa förmåner borde någon
ytterligare odlingsskyldighet icke åläggas kolonisten, som ändock har att
under denna tid fullgöra odlingsskyldighet enligt kontraktet. Vidare föreslås,
att individuell uppskattning företages av kolonatens innehav av och
priset å odlingsvärd odlingsmark. Därjämte föreslås, att särskilt anslag
ställes till förfogande för utlämnande av bidrag till laggdiken, förslagsvis
med 2 3 av kostnaden härför. För att uppmuntra odlingsverksamheten
föreslår nämnden, att särskilt anslag ställes till förfogande för utlämnande
av odlingsbidrag för den odling, som kontraktsenligt utföres, efter det
kolonist fullgjort det odlingsarbete, varför ersättning utgår enligt kontraktet.
Slutligen hemställer nämnden att, därest nu föreslagna lättnader och förmåner
beviljas, såsom särskilt villkor för desammas åtnjutande uppställes
att, om kolonist sedermera avträder kolonatet och skall erhålla ersättning
för det arbete och de kostnader han nedlagt å kolonatet, värdet av dessa
förbättringar skall nedsättas med belopp, motsvarande de lättnader och
förmåner han tillgodonjutit, enär kolonisten i annat fall skulle bliva obehörigen
riktad på statens bekostnad.
Norrbottens läns kolonisationsnämnd uppgiver, att inom länet utlagts
257 kolonat, varav dock 48 icke äro upplåtna. Härtill komma ungefär 40
tidigare slopade kolonat. Av de upplåtna äro 130 mindre statsbyggen, 27
mindre självbyggen och 52 större självbyggen. Å samtliga kolonat hava
288 hektar nyodlats, utgörande ungefär 1.3 å 1.4 hektar i genomsnitt per
upplåtet kolonat. 23 kolonister hava odlat vardera över 3 hektar, därav 5
jämväl över 4 hektar. Nämnden föreslår, att värdet å byggnaderna måtte
nedsättas allt efter förhållanden å skilda kolonat. Mellan värdena högst
3,500 kronor och lägst 1,800 kronor borde sålunda vederbörande kolonisationsnämnd
få med hänsyn till respektive kolonats läge och beskaffenhet,
tillgången på arbetstillfällen, avsättningsmöjligheter m. m. bestämma byggnadsvärdet.
Värdet å den odlingsbara myrmarken borde bibehållas vid 50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 11
kronor per hektar; däremot borde värdet å den odlingsbara fastmarken och
den produktiva skogsmarken nedsättas till 10 kronor per hektar samt värdet
ä övrig mark (impediment) till 1 krona per hektar. Vidare föreslås, att de
legoiria åren utsträckas från fem till tio år, dock mot skyldighet för kolonisterna
att, i den mån tillgång finnes på odlingsmark, årligen odla 0.5
hektar på de större och 0.2 5 hektar på de mindre kolonaten. Ytterligare
föreslås att, då kolonat, som tidigare upplåtits till kolonist, vilken sedan
övergivit kolonatet utan att därå hava verkställt några avsevärdare förbättringar,
ånyo upplåtas till annan person, hinder ej bör möta för nämnden
att, om förhållandena eljest giva anledning därtill, bestämma tillträdesdagen
til! annan än den dag, som bestämts vid den ursprungliga upplåtelsen.
Slutligen erinrar nämnden därom, att myrmarken å vissa kolonisationsområden
uppvisar en alldeles särskilt stor kalkbrist, som måste avhjälpas innan
det arbete, som nedlagts vid markens uppodling, kan giva odlaren skälig
lön för mödan. Då kolonisterna så gott som undantagslöst ej äga sådana
ekonomiska resurser, att de själva förmå avhjälpa denna kalkbrist, synes
det påkallat, att kolonist på kolonisationsområde, vars myrmark företer
särskilt stor kalkbrist, må efter vederbörande kolonisationsnämnds noggranna
beprövande kunna tilldelas lämplig mängd jordbrukskalk.
Av förestående och i övrigt tillgängliga uppgifter inhämtas, att i Norrland
och Dalarna för närvarande i allt äro upplåtna 448 kolonat, därav
234 mindre statsbyggen, 73 mindre självbyggen och 141 större självhyggen.
A de upplåtna kolonaten hava tillhopa ungefär 615 hektar nyodlats. De
fastställda köpeskillingsbeloppen för hus och jord torde uppgå till sammanlagt
i runt tal 2.3 miljoner kronor för berörda nu upplåtna kolonat.
Egnahemsstyrelsens utredning utmynnar i hemställan att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
A) att medgiva, att beträffande redan utlagda kolonat å kronoparker i
Norrland och Dalarna ändringar av hittills gällande upplåtelsevillkor må
vidtagas i följande hänseenden, nämligen
1) att kolonist, som vederbörligen fullgör sina odlings- och övriga skyldigheter
enligt kontraktet, befrias från erläggande av lega för kolonatet
under ytterligare fem år, eller, om han före utgången av de legofria åren
övertager kolonatet med äganderätt, från erläggande av ränta å ogulden
köpeskilling för kolonatet under så lång tid, att denna tid tillhopa med den
legofria tiden utgör tio år;
2) att beträffande sådant kolonat, som under de tio närmaste åren från
den första upplåtelsen antingen någon tid stått obesatt eller å vilket en förutvarande
innehavare märkbart brustit i uppfyllandet av byggnads- eller
odlingsskyldighet, frihet från erläggande av lega, respektive ränta, må medgivas
den nya innehavaren jämväl under så lång tid efter sagda tio år,
som skäligen kan anses motsvara den tid, varunder kolonatet sålunda varit
obesatt eller besuttits av en föregående innehavare utan fullgörande av
byggnads- och odlingsskyldigheter;
3) att det för beräknande av lega och köpeskilling för kolonat åsatta
värdet å byggnader nedsättes, för såväl statsbyggda som så kallade själv
-
Egnahems
styrelsens
förslag.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
Allmänna
läget å kolonaten.
byggda kolonat, till 3,500 kronor, med rätt för vederbörande kolonisationsnämnd,
respektive domänstyrelsen beträffande kolonat inom Kopparbergs
län, att, där särskilda skäl därtill föranleda, medgiva ytterligare nedsättning
till lägst 3,000 kronor samt, efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t i fråga
om Norrbottens och Västerbottens län, jämväl därunder till lägst 2,000 kronor;
4) att kolonist må tilldelas ytterligare odlingsbidrag av 250 kronor, att
utbetalas i den mån han under tiden 1929/1930 enligt av kolonisationsnämnden,
respektive domänstyrelsen beträffande kolonat inom Kopparbergs
län, godkänd plan nyodlar en hektar jord; samt
5) att såsom vilkor för att kolonist skall komma i åtnjutande av de här
ovan under 1)—4) omförmälda ytterligare förmåner skall gälla, att kolonisten,
som därefter har att utan påkallande av ytterligare statsunderstöd
själv fullfölja sitt kolonisationsföretag, med vederbörande kolonisationsnämnd,
respektive domänstyrelsen, avtalar om sådan ändring av kontraktets bestämmelser
rörande ersättning åt kolonist vid avträde av kolonat, att denna bestämmelse
kommer att efter ändringen innebära, att kolonist vid kolonats
avträdande skall äga åtnjuta ersättning för de förbättringar han å kolonatet
utfört i avseende å jord, diken, hägnader, hässjor, vägar och byggnader.
att ersättningen därvid utgår med hänsyn till det ökade värde, kolonatet i
följd av förbättringen kan anses äga vid avträdet i jämförelse med värdet
vid tillträdet, dock ej med högre belopp än som motsvarar den kostnad,
som för kolonisten varit nödig för förbättringens utförande, samt att
vid ersättningens beräknande skall avräknas värdet av virke, som för förbättringens
utförande tillhandahållits kolonisten av staten, samt de ursprungliga
belopp, som kolonisten kan hava enligt kontraktet eller eljest bekommit
såsom odlings-, diknings- eller byggnadshjälp; och må ersättning ej utgå
för byggnader, till vilkas utförande kolonisten ej ägt erhålla virke;
B) att, utöver det anslag som eljest må anvisas för hithörande kolonisationsverksamhets
fullföljande, för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra
reservationsanslag av 65,000 kronor för utlämnande av första delarna av
sådana odlingsbidrag, som avses ovan under 4).
Beträffande det allmänna läget å kolonaten och behovet av lindringar i
upplåtelsevillkoren anför egnahemsstyrelsen:
Egnahemsstyrelsen hade genom de av styrelsen företagna besöken på kolonatområden
samt av de från kolonisationsnämnderna inkomna yttrandena
fått det samlade intrycket, att kolonisterna i allmänhet näppeligen vore i
stånd att uppfylla de dem enligt kontrakten åliggande ekonomiska skyldigheterna.
Detta gällde huvudsakligen kolonisterna inom Norr- och Västerbottens
län, men då det helt övervägande antalet kolonat funnes inom dessa
län, hade omdömet mycket vidsträckt giltighet.
Visserligen hade förhållandena på kolonatområdena under senaste tid i
viss mån stabiliserats. Sålunda hade ett antal olämpliga kolonat nedlagts,
och en del mindre lämpliga kolonister hade ersatts med mera dugliga. Givet
vore också, att i den mån tiden framskridit kulturarbeten i växande omfattning
nedlagts på kolonaten. Trots detta måste dock sägas, att flertalet
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
kolonat ännu icke ägde någon nämnvärd ekonomisk bärkraft samt att kolonisterna
i allmänhet hade så knappa existensmöjligheter, att de för närvarande
icke mäktade erlägga föreskriven lega för kolonaten.
Orsakerna härtill vore flera. I och för sig vore det en mycket vansklig
uppgitt att helt och hållet från ris och rot nybilda jordbrukslägenheter,
belägna huvudsakligen å myrjord inom Lappmarkens skogsregion. Läge och
markbeskaffenhet samt odlings- och torrläggningsförhållanden hade också
beträffande en del kolonat och kolonatområden varit mindre gynnsamma
och under stundom olämpliga. I stort sett torde kunna sägas, att svårigheterna
för en ekonomisk och rationell odling och jordbruksdrift å ifrågavarande
myrmarker visat sig vara större, än man från början torde beräknat.
Ilen av statens kolonisationsnämnd utförda torrläggningen av odlingsmyrarna
hade i många fall visat sig otillräcklig, i det att laggdiken saknats samt
avloppsdikena upptagits till för ringa djup och utan tillräckligt hänsyntagande
till torvmarkens sättning. Av kolonisterna bedriven växtodling å
dylika, ofullständigt avdikade myrar hade därför i många fall givit klent
resultat. I fråga om myrmarksodlingen hade det vidare visat sig, att frågan
om riktig och tillräcklig användning av konstgödning ofta varit för kolonisterna
mycket svårlöst. De hade till en början tydligen saknat insikter
om konstgödningens betydelse samt icke haft ekonomiska resurser att inköpa
och hemforsla erforderliga gödningsämnen. Jämväl hade kalkfrågan ofta
vållat kolonisterna bekymmer. Med de få kreatur, kolonisterna hölle, hade
den odlade jorden ej heller kunnat tillföras tillräcklig mängd naturlig gödsel.
Med hänsyn till dennas stora betydelse även vid myrodling hade jämväl
nyssnämnda omständighet bidragit till det ej sällan mindre gynnsamma
resultatet av odlingen å kolonaten. Vidare hade den för odling av potatis
och korn avsedda fastmarksjorden i en del fall varit mycket svårodlad och
understundom därjämte otjänlig att uppbrytas till åker.
Över huvud taget hade odlingsarbetet å kolonaten ännu icke givit sådant
resultat, att man annat än i undantagsfall kunde tala om jordbruksdrift i
egentlig mening å kolonaten. I regel uppginge odlingen till endast 1 å 2
hektar per kolonat, och vad som odlats befunne sig i många fall — ej sällan
på grund av dålig torrläggning samt brist på gödning och kalk — i sådant
skick, att växtodlingen lämnade ringa lön för mödan. Med dylik omfattning
och art beträffande odlingen samt med de få kreatur, som i allmänhet funnes
1 å 2 kor —- vore det givet, att jordbruket å kolonaten ännu i regel
vore mycket svagt och ej i stånd att förse kolonisten och hans familj med
erforderliga livsmedel. Någon kontantinkomst av kolonatens jordbruk kunde
det icke annat än i vissa undantagsfall ännu vara fråga om.
Under sådana förhållanden vore kolonisterna för sin existens givetvis i
hög grad beroende av kontanta förtjänster vid arbete utom kolonaten. Vid
kolonisationsföretagens igångsättande räknades det med, att den erforderliga
arbetsförtjänsten skulle erhållas huvudsakligen genom skogsarbete på den
omgivande kronoparken. Såsom torde vara väl känt, hade tillgången på
dylikt skogsarbete för kolonisterna varit i stort sett mycket begränsad, och
detta trots att skogsförvaltningen — så vitt styrelsen vid sin resa kunnat
finna — i allmänhet gjort ansträngningar för att bereda kolonisterna förtjänstarbete.
Enligt vad som vid styrelsens besök å kolonatområdena uppgavs
från kolonisthåll skulle kolonisternas bruttoinkomst på skogsarbete
stanna vid i allmänhet 400 å 500 kronor för vinterhalvåret. Under sommarsäsongen,
då kolonisterna önskade och behövde vara hemma för odlingsarbete.
kunde arbetsförtjänsten knappast uppgå till hälften av förtjänsten
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
under vintern. Då frågan om beredande av ytterligare skogsarbete åt kolonisterna
av Kungl. Maj:t hänskjutits till vederbörande myndighet, domänstyrelsen,
ville egnahemsstyrelsen icke nu närmare ingå härpå. Egnahemsstyrelsen
ville blott konstatera, att kolonisternas kontanta arbetsförtjänster
hittills i allmänhet varit så knappa, att de endast lämnat kolonisterna
möjlighet till nödtorftigt uppehälle och ej givit erforderligt överskott för
betalande av kontanta avgifter för kolonatens besittande.
I många fall hade läget för kolonisterna än ytterligare försvårats av den
anledning, att kolonaten tillkommit under en tid med höga priser, vilket
medfört, att de kolonister, som själva utfört byggnadsarbeten och som anskaffat
inventarier under högkonjunkturen, lidit av det därefter inträffade
prisfallet.
Trots de avsevärda svårigheter, som alltså förelåge för flertalet kolonister
att erhålla utkomst av jordbruk och skogsarbete, torde det allmänna läget
å kolonaten ej böra betraktas såsom hopplöst. Kolonisterna själva syntes
i stort sett vara intresserade av att fortsätta, blott de erhölle viss lättnad
med utgivande av kontantavgifter för kolonaten. De hade blivit rotfasta i
orten och bundna vid sina hem samt hoppades att kunna slå sig igenom till
en bättre ställning, än de haft innan de blevo kolonister. Det måste också
sägas, att ett ej ringa antal kolonister utfört ett storartat arbete för bygdbrytning
i ödemarken samt vore väl förtjänta av att i lugn få fortsätta
härmed, varigenom helt visst åtskilliga goda jordbruks- och skogsarbetarbyar
å de norrländska kronoparkerna småningom komme att uppstå. Detta
torde emellertid taga åtskillig tid i anspråk, och för att resultatet av kolonisationsförsöken
måtte kunna bliva det beräknade, måste säkerligen kolonisterna
beredas ytterligare lättnader.
Vad egnahemsstyrelsen sålunda anfört har ej föranlett någon erinran från
domänstyrelsens sida.
Statskontoret anför i förevarande hänseende i sitt ovannämnda utlåtande:
Enligt egnahemsstyrelsens uppfattning vore kolonisterna näppeligen i stånd
att uppfylla de dem enligt kontrakten åliggande ekonomiska skyldigheterna.
Då härtill komme, att kolonisterna i många fall icke kunnat å de upplåtna
kolonaten vinna den utkomst, som förespeglats dem, samt de förpliktelser
staten åtagit sig gentemot kolonisterna i vissa avseenden icke blivit uppfyllda,
ville det synas, att skälighet och rättvisa bjöde, att staten nu trädde
hjälpande emellan.
Medan sålunda kolonisterna icke av kolonisationen erhållit vad de väntat,
finge densamma även ur statsekonomisk synpunkt anses mindre lyckad.
Statens utgifter för kolonisationen beräknades vid innevarande budgetårs
utgång uppgå till omkring 5,760,000 kronor eller ungefär 13,000 kronor för
vart och ett av de nu upplåtna kolonaten. Med frånräknande av det belopp
å 2,300,000 kronor, vartill statens tillgångar i jord och hus å kolonaten
uppskattades — en tillgång som finge anses vara av tvivelaktigt värde —
skulle i allt fall statens kostnader för vart och ett av kolonaten uppgå till
omkring 8,000 kronor.
Erfarenheterna av kolonisationsverksamlieten syntes vara sådana, att det
torde kunna ifrågasättas, om det icke för staten rent av vore ekonomiskt
fördelaktigt att nu till kolonisterna utan anspråk på ersättning överlämna
kolonaten, men då det kunde befaras, att den kolonisation, som uppstått,
härigenom äventyrades, ansåge sig statskontoret dock icke böra förorda en
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 143. 15
sådan åtgärd utan anslöte sig till egnahemsstyrelsens förslag, att åt kolonisterna
bereddes någon lindring i för dem nu gällande villkor.
Erinras må vidare, att statsrevisorerna i sin ovannämnda berättelse funnit
det oundgängligen nödvändigt, att lindringar i villkoren för de hittills
beslutade kolonatupplåtelserna snarast komme till stånd.
Till stöd för de under litt. A) 1) och 2) i egnahemsstyrelsens hemställan
framställda förslag om utsträckning av den legofria tiden och av den räntefria
tiden i fråga om ogulden köpeskilling för kolonat anför egnahemsstyrelsen
:
I första rummet syntes det vara nödvändigt och av vikt, att kolonisterna
erhölle frihet under ytterligare några år från erläggande av lega för kolonaten.
Såsom styrelsen förut utvecklat, torde kolonisterna i gemen ännu
icke kunna betala den föreskrivna legan. Genom ytterligare frihetsår komme
de att beredas andrum och torde under denna tid genom fortsatt odlingsarbete
m. m. komma att skapa sig en mera tryggad ställning, varigenom
kolonatens bärkraft så ökades, att kolonisterna därefter borde kunna erlägga
vissa avgifter. Mot ytterligare frihetsår kunde visserligen invändas, att
mindre dugliga kolonister därigenom komme att längre än vad önskligt
vore kvarstanna på kolonaten. Emellertid vore att märka, att under tidens
lopp en utgallring på naturlig väg av mindre lämpliga kolonister skett och
alltjämt skedde samt att det för erhållande av de ytterligare frihetsåren
borde fordras, att vederbörande kolonist successivt fullgjorde de odlings-,
byggnads- och andra dylika skyldigheter, som åvilade honom enligt kontraktet.
Genom att vederbörande kolonisationsnämnder ganska strängt hölle på det
sistnämnda kravet, torde olämpliga kolonister successivt bliva ersatta med
mera dugliga. Egnahemsstyrelsen hade vid frågans övervägande ur skilda
synpunkter stannat vid att förorda, att kolonisterna bereddes ytterligare fem
frihetsår. Detta skulle alltså innebära, att beträffande de kolonat, där lega
ännu ej skolat erläggas, frihetsåren skulle bliva till antalet sammanlagt tio.
Vid de kolonat, där lega för ett eller annat år redan kunde hava erlagts,
syntes någon återbetalning ej böra ske, utan i stället torde frihet från lega
böra givas för de härefter kommande fem åren, så att även i dessa fall
tillhopa tio frihetsår erliölles. Skulle kolonist under den tid, frihet från
lega medgivits, förvärva kolonatet med äganderätt, torde frihet från erläggande
av ränta å köpeskillingen för kolonat böra medgivas under så lång
tid, att denna jämte de legofria åren utgjorde tio år. Enär det understundom
torde inträffa, att ett kolonat antingen stode obesatt någon tid under
de tio närmaste åren från den första upplåtelsen eller innehades av en kolonist,
som märkbart eftersatte sina odlings- och byggnadsskyldigheter och
därefter lämnade kolonatet, syntes det befogat, att i dylika fall medgiva den
nye innehavaren skälig förlängning av den lego-, respektive räntefria tiden.
Domänstyrelsen gör ej någon erinran mot vad egnahemsstyrelsen ifrågasatt
uti förevarande hänseende.
Statskontoret har härutinnan gjort följande uttalande:
På av egnahemsstyrelsen anförda skäl torde kolonisterna böra få tillgodonjuta
ytterligare fem frihetsår. Styrelsen hade i sin hemställan föreslagit,
att sådan förmån skulle tillkomma kolonist, som vederbörligen fullgjorde
Motiveringen
för de av egnahemsstyrelsen
föreslagna
åtgcärderna.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
sina odlings- och övriga skyldigheter enligt kontrakt. Innebörden av det
sålunda föreslagna villkoret syntes emellertid icke vara fullt klar.
I fråga om skäligheten av de till grund för erläggande av lega och
köpeskilling åsatta värden å kolonaten, i vilket hänseende egnahemsstyrelsen
framlagt förslag under litt. A 3) i sin hemställan, anför egnahemsstyrelsen:
Odlingsmarken (med den av staten utförda dikningen) hade enligt kontrakten
åsatts ett konstant värde av 50 kronor per hektar. Statens kolonisationsnämnd
syntes alltså icke hava begagnat sig av den i föreskrifterna
medgivna möjligheten att »med hänsyn till markens läge och beskaffenhet
skäligen nedsätta» detta jordvärde. Givetvis kunde skäl nu — sedan mera
erfarenhet vunnits om odlingsmarkens relativa värde å skilda kolonat —
anföras till stöd för kravet på nedsättning i vissa fall av berörda värdebelopp.
I stort sett hade dock denna del av frågan mindre betydelse för kolonisterna,
i det att jordvärdet i allt fall representerade endast en mindre del
av köpesumman. För t. ex. de statsbyggda kolonaten representerade jordvärdet
vid köpeskillingens bestämmande ett belopp av ungefär 250 kronor
mot ett värde å byggnaderna av 5,000 kronor. En jämkning i vissa fall
av jordvärdet — vilken skulle förutsätta en ganska dyrbar och svårutförbar
undersökning å samtliga kolonat — skulle alltså vara en åtgärd mera för
ernående av teoretisk rättvisa än för åstadkommande av ekonomiskt påtagliga
resultat. Styrelsen ansåge därför, att ändring av jordvärdena ej med
nödvändighet borde ske. Däremot funnes så mycket större anledning att
ifrågasätta nedsättning av byggnadsvärdena, för närvarande 5,000 kronor
för statsbyggen och i regel 4,500 kronor för självbyggen. Dessa värden
måste nämligen ur synpunkterna av kolonatens ekonomiska bärkraft och
deras antagliga salupris i fria marknaden betraktas såsom allt för höga.
En rätt väsentlig nedskrivning av dessa värden torde därför vara ofrånkomlig,
i syfte att den för kolonaten bestämda slutliga köpesumman skulle
kunna anses motsvara kolonatens verkliga värde i dens hand, som — med
de resurser som stode till kolonisternas förfogande — komme att besitta
vederbörande kolonat. Med stöd av gjorda iakttagelser och under hänsyntagande
till från kolonisationsnämnderna ingivna förslag hade styrelsen ansett
sig böra förorda, att byggnadsvärdet å redan utlagda kolonat nedsattes
till 3,500 kronor för samtliga dylika kolonat, dock att vederbörande kolonisationsnämnd
därjämte medgåves att, där särskilda skäl därtill föranledde,
ytterligare nedsätta sagda värde dock icke under 3,000 kronor. Vid dylik
ytterligare nedsättning syntes hänsyn böra få tagas icke blott till med
byggnadsföretagen förenade omständigheter utan jämväl till sådana faktorer
som särskilt ogynnsamt läge, dålig odlingsjord m. m. Då inom Norrbottens
och Västerbottens län torde finnas vissa kolonatområden, där förhållandena
vore särskilt ogynnsamma, torde Kungl. Maj:t böra äga rätt att i dylika
undantagsfall medgiva än ytterligare sänkning av byggnadsvärdet, dock till
lägst 2,000 kronor.
Mot vad egnahemsstyrelsen sålunda föreslår har domänstyrelsen ej haft
något att erinra.
Statskontoret anför i sitt utlåtande:
Egnahemsstyrelsens förslag, att det värde, som för beräknande av lega
och köpeskilling åsatts byggnaderna, skulle nedsättas i så måtto, att det
skulle bliva högst 3,500 kronor, innebure, att statens fordran å 2,300,000
17
Kungl. Maj:In proposition Nr 14ii.
kronor för jord och hun ä kolonuten skulle nedskrivas med minst 700,000
kronor; men då, såsom statskontoret förut berört, denna fordran finge anses
skäligen osäker, torde eu dylik nedskrivning icke böra vålla betänkligheter.
Det torde jämväl få anses riktigt, att möjlighet lämnades öppen att i vissa
fall nedsätta köpeskillingsbeloppet till 2,000 kronor och härigenom bringa
detsamma i närmare överensstämmelse med marknadsvärdet.
Statsrevisorerna hava yttrat, att det syntes böra tagas under övervägande,
huruvida en större nedskrivning av byggnadsvärdena .än som av egnahemsstyrelsen
ifrågasatts borde äga rum.
Beträffande det av egnahemsstyrelsen i dess hemställan under litt. A) 4)
upptagna förslag om tilldelande av ytterligare odlingsbidrag till kolonisterna
anför egnahemsstyrelsen:
Styrelsen hade tagit under övervägande, huruvida det icke vore av nöden,
att kolonisterna bereddes ytterligare understöd för odlingsarbetets fullföljande.
Syftet med denna kolonisation hade ju bland annat varit att genom
nyodling få till stånd jordbrukslägenheter å kronoparkerna, låt vara att
skogsarbetsfrågan därjämte intagit en dominerande plats. Då det nu emellertid
visat sig ytterligt svårt att i tillräcklig omfattning skaffa arbetstillfällen
åt kolonisterna samt då kolonisterna — med rätta — i vidgad odling
såge en källa till tryggare bärgning, syntes det vara av allmänt intresse
att befrämja odlingsarbetet å kolonaten. Det hade också, såsom ovan anförts,
visat sig, att odlingsarbetet å myrarna varit för kolonisterna mera
vanskligt än vad man tidigare beräknat samt att odlingen tarvat så stora kostnader,
att kolonisterna med sina begränsade inkomster haft stora svårigheter
att fullgöra sina odlingsskyldigheter. Visserligen funnes möjlighet jämväl
för kolonisterna att hos vederbörande hushållningssällskap ansöka om bidrag
ur anslaget till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk, men
då detta anslag tyvärr vore knappt i förhållande till efterfrågan, torde kolonisterna
endast i ringa mån bliva delaktiga härav. Egnahemsstyrelsen
förordade därför, att bidrag till nyodling finge i särskild ordning genom
vederbörande kolonisationsnämnd beviljas kolonisterna. Detta ytterligare
odlingsbidrag borde komma samtliga kolonister till del samt utgå med 250
kronoi i den mån en hektar nyodlades. Sagda odling torde böra utföras under
en tid av 2 år med 0.5 hektar årligen. Enär kolonisterna förut tillförsäkrats
500 kronor i odlingsbidrag, skulle alltså sammanlagda odlingshjälpen
uppgå till 750 kronor, d. v. s. samma belopp, som i domänstyrelsens förslag
den 19 september 1928 ifrågasatts såsom sammantaget odlingsbidrag
till skogstorpare och odlingslägenhetshavare. För nyss berörda ytterligare
odlingsbidrag ^ skulle i allt beräknas åtgå ungefär 130,000 kronor, vilket
fördelat på två år motsvarade ett statsanslag av 65,000 kronor för ett vart
av budgetåren 1929/1930 och 1930/1931.
Mot egnahemstyrelsens förslag i denna del har domänstyrelsen ej haft
annat att erinra än att domänstyrelsen ansett, att den tid, inom vilken nyodlingen
skulle utföras, borde utsträckas att omfatta även år 1931 med
hänsyn därtill, att enbart upprättande av plan för nyodling krävde viss tid.
Statskontoret anför uti ifrågavarande hänseende följande.
Lämpligheten av att bevilja kolonisterna ytterligare odlingsbidrag torde
kunna starkt ifragasättas. Ett dylikt understöd torde nämligen ej i nämnvärd
grad bidraga till att förbättra kolonisternas ekonomiska ställning, då
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 116 hd fl. (Nr U3—1U.)
o
De njra beHtämmelsernas
tillämpningsområde.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
det med stor sannolikhet kunde antagas, att ett sådant understöd i de flesta
fall komme att användas, icke för sitt egentliga ändamål, uppodling, utan till
de direkta utgifterna för livsuppehälle. En följd härav kunde också bliva»
att mindre lämpliga kolonister kvarstannade å kolonaten längre än annars
skulle vara fallet.
Rörande de av egnahemsstyrelsen i dess hemställan under litt. A) 5)
ifrågasatta villkor för att kolonist skulle komma i åtnjutande av de
föreslagna förmånerna yttrar egnahemsstyrelsen följande.
Därest kolonisterna erhölle de av egnahemsstyrelsen föreslagna ytterligare
förmånerna, borde de därefter utan vidare statlig hjälp själva kunna genomföra
respektive företag. Det borde därför vid hjälpens lämnande uttryckligen
framhållas, att kolonisterna hade att i fortsättningen utan påkallande
av ytterligare statsunderstöd fullfölja de av dem innehavda kolonisationstoretagen.
Vidare borde såsom särskilt villkor för dessa förmåners erhållande
fordras, att kolonist medgåve sådan ändring av kontraktets bestämmelser
om ersättning vid kolonats avträdande, att dylik eventuell ersättning
för de förbättringar kolonisten utfört å kolonatet icke beräknades enbart
med hänsyn till kolonistens verkliga kostnader härför, utan i stället att ersättningen
utginge med hänsyn till det ökade värde, kolonatet i följd av
förbättringen vid avträdet kunde anses äga, dock ej med högre belopp än
som motsvarade den kostnad, som för kolonisten varit nödig för förbättringens
utförande. Givet vore, att vid beräknandet av här avsedd ersättning
avdrag skulle ske för allt det ekonomiska understöd, staten lämnat
kolonisten i form av byggnadsvirke, byggnadsbidrag, odlingsbidrag o. d.och
att sådant avdrag skulle beräknas efter det ursprungliga beloppet å statshjälpen.
Vad egnahemsstyrelsen i detta hänseende föreslagit har ej föranlett något
uttalande från domänstyrelsen eller statskontoret.
Egnahemsstyrelsen gör vidare vissa uttalanden ifråga om komplettering
av genom statens försorg utfört dikning sarbete å kolonat samt angående
nedläggande av olämpliga kolonat. Härutinnan anför styrelsen:
I fråga om förbättring och komplettring av det äldre, genom statens försorg anlagda
dikessystemet på kolonaten torde vederbörande kolonisationsnämnder —
såsom hittills i viss omfattning skett — böra efter föreliggande omständigheter
taga initiativ samt i mån av behov härför begära anslag i samband
med nämndernas äskande av anslag för verksamhetens uppehållande i övrigt.
Vidare torde, liksom hittills skett, sådana kolonat, som på grund av
otjänlig jord visade sig vara odugliga, böra vid ledighet eller da så eljest
läte sig göra nedläggas.
Egnahemsstyrelsen framhåller vidare, att vad av egnahemsstyrelsen ovan
ifrågasatts avsåge att reglera törhallandena a redan utlagda kolonat samt
att den frågan uppställde sig, huruvida vad sålunda förordats i fråga om
ytterligare frihetsår m. m. jämväl borde komma att gälla vid eventuellt
nya kolon atupplåtelser och huruvida med hänsyn härtill vissa motsvarande
ändringar borde vidtagas i kungörelsen den 2b juni 1925 (nr 291) angaende
allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och
Dalarna. Härutinnan yttrar egnahemsstyrelsen:
Kumjl. Maj:ts proposition Nr 143. 19
Vid besvarandet av berörda fråga vore först att märka, att nya upplåtelser
enligt 1925 års grunder icke vore ifrågasatta och att man icke torde
hava anledning räkna med, att förslag härom komme att framställas under
de närmaste åren. Den sedan 1918 bedrivna kolonatverksamheten hade endast
varit ett försök för att utröna lämpligaste formen för upplåtelser avjord
å de norrländska kronoparkerna. Då emellertid dessa försök av olika
anledningar icke lyckats så bra, som man förväntat, samt då ett förslag nu
lorelåge, framställt av domänstyrelsen den 19 september 1928, angående
ändrade grunder för upplåtelser av odlingslägenheter och skogstorp -- eller
såsom de enligt förslaget kallades »kronotorp» — syntes anledning föreligga
att överväga, huruvida man vid sidan av en sålunda eventuellt reformerad
nybygges- och odlingsverksamhet å hithörande kronoparker borde bibehålla
systemet med kolonatupplåtelser å samma kronoparker. Vissa skäl syntes
tala för ernående av enhetliga former vid lägenhetsupplåtelser å de norrländska
kronoparkerna, därvid bland annat kunde framhållas den besparing,
som vid ett inhiberande av fortsatta kolonatupplåtelser enligt 1925
års grunder vunnes genom möjligheten att småningom avveckla de norrländska
kolonisationsnämndernas verksamhet. Med hänsyn till vad sålunda
framhållits ansåge styrelsen det icke vara påkallat att med anledning av de
nu föreslagna lindringarna i villkoren för redan beslutade kolonatupplåtelser
ifrågasätta motsvarande jämkningar i gällande grunder för den fortsatta
kolonatverksamheten.
[ anslutning till vad egnahemsstyrelsen sålunda yttrat anför statskontoret
i sitt utlåtande, att det borde tagas under övervägande att åvägabringa
enhetliga former vid lägenhetsupplåtelser å de norrländska kronoparkerna,
och att därför några kolonatupplåtelser enligt kungörelsen den 26 juni 1925
(nr 291) tills vidare ej borde äga rum. Genom att införa enhetlighet i förevarande
avseende skulle administrationskostnaderna kunna nedbringas.
Statsrevisorerna uttala, att enligt deras mening den hittills vunna erfarenheten
visat, att ett fullföljande av kolonisationsverksamheten efter nuvarande
grunder knappast kunde annat än i undantagsfall förväntas giva
ett någorlunda tillfredsställande resultat. Det syntes under sådana förhållanden
icke tillrådligt, att nya upplåtelser enligt sagda grunder ägde rum.
Det synes otvivelaktigt, att kolonatverksamheten ingalunda motsvarat de »eparUment*-förväntningar, som ställts på densamma. Trots de betydande uppoffringar,
som staten iklätt sig till förmån för kolonisterna, befinna sig dessa enligt
vad den föreliggande utredningen giver vid handen i största utsträckning
i en mycket svag ekonomisk ställning. Enligt min uppfattning torde hittillsvarande
erfarenhet hava ådagalagt, att det allvarligt må kunna ifrågasättas,
huruvida kolonisation av do norrländska kronoparkerna överhuvud
vidare bör ske i form av kolonatupplåtelser. Avsättande av nya kronoparksområden
för kolonisation enligt 1925 års grunder torde därför tillsvidare ej
höra äga rum.
Anledning synes mig däremot knappast föreligga att helt inställa utlämnande
av sådana kolonat, som redan nu äro utlagda men ej upplåtna.
Framhållas må, att kolonaten i allmänhet utlagts i grupper, av vilka i varje
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
grupp större delen i allmänhet upplåtits, samt att beträffande andra kolonat
i gruppen omfattande åtgärder för upplåtelse redan kunna hava vidtagits.
Före dylik upplåtelse är det emellertid nödvändigt, att kolonisationsnämnderna
ägna synnerlig uppmärksamhet åt frågan, huruvida kolonatet med avseende
å belägenhet, beskaffenheten av odlingsmark och eventuellt förefintliga byggnader
samt övriga föreliggande omständigheter kan anses för ändamålet
fullt lämpligt. Därest så skulle befinnas ej vara fallet, bör det planerade
kolonatet nedläggas. Att döma av det ringa antal kolonatupplåtelser, som
under de sistförflutna åren ägt rum och som huvudsakligen avsett kolonat,
som en gång förut varit upplåtna, torde kolonisationsnämnderna redan nu
framgå med största försiktighet vid nya upplåtelser.
Upplåtelse av mark för bosättning å kronoparkerna i de sex nordligaste
länen torde emellertid icke fördenskull höra avstanna, men anser jag, att i
främsta rummet andra former härför böra sökas. På grundval av ovan
omförmälda av domänstyrelsen den 19 september 1928 framställda förslag
angående upplåtelse av kronotorp har inom jordbruksdepartementet utarbetats
grunder angående upplåtelse å vissa kronoparker av dylika torp, och har
jag för avsikt att senare i dag för Kungl. Maj:t anmäla detta ärende.
Enligt sagda grunder skulle domänstyrelsen äga att upplåta kronotorp å
kronoparker nedom odlingsgränsen i de sex nordligaste länen under förutsättning,
att sådan upplåtelse prövas erforderlig för tillgodoseende av behovet
av arbetskraft å kronans skogar. Vidare vill jag meddela, att i ett inom
jordbruksdepartementet utarbetat förslag angående ändrade bestämmelser
rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans domäner ifrågasatts,
att från kronopark upplåtelser i viss ordning skola kunna ske för
egnahemsändamål av därför lämpliga områden. Jämväl sistnämnda förslag
ärnar jag i dag föreslå till framläggande för innevarande års riksdag.
Såsom förut berörts, torde kolonisterna å redan utlagda kolonat i allmänhet
befinna sig i det läge, att de ej äro i stånd att fullgöra dem enligt upplåtelsekontrakten
åliggande skyldigheter. Det synes mig nödvändigt och överensstämmande
med billighet, att staten, som igångsatt kolonisationen, träder hjälpande
emellan. Eu av de främsta orsakerna till nu rådande förhållanden torde vara,
att kolonisterna ej kunnat erhålla det arbete i statens skogar, som beräknats.
Beredande av bättre arbetstillfällen åt kolonisterna är givetvis en angelägenhet
av synnerligen stor betydelse. Kungl. Maj:t har också genom beslut
den 29 juni 1928 uppdragit åt domänstyrelsen att i samråd med egnahemsstyrelsen
i anslutning till riksdagens uttalande i förenämnda riksdagsskrivelse
den 29 maj 1928 verkställa utredning av frågan angående förskaffande
av arbetsförtjänst åt kolonisterna genom att i görligaste mån
anordna arbeten å kronoparkerna. Berörda utredning har ännu ej slutförts.
Sedan så skett, torde jag få tillfälle återkomma till detta spörsmål.
Emellertid lärer ökad arbetstillgång icke vara till fyllest för de nuvarande
svårigheternas undanröjande. Direkta åtgärder för lindrande av de förpliktelser.
som enligt upplåtelsekontrakten åvila kolonisterna, torde vara
Kunr/l. Maj:ts proposition Nr 143.
21
nödvändiga. Till vad av egnahemsstyrelsen därutinnan föreslagits kan
jag i stort sett ansluta mig. Jag förordar sålunda i överensstämmelse med
egnahemsstyrelsens förslag, att den tid, under vilken kolonisterna äro befriade
från erläggande av lega för kolonaten, utsträckes från 5 till 10 år
samt att kolonist, som före utgången av de legofria åren övertagit kolonatet
med äganderätt, befrias frän erläggande av ränta å ogulden köpeskilling
för kolonatet under så lång tid, att samma tid tillhopa med den legofria
tiden utgör 10 år. I dessa fall skall, för den händelse legan under viss
tid må enligt därom gällande föreskrifter hava utgått med allenast halva
legobeloppet, hälften av samma tid räknas såsom legofri. I anslutning
till vad egnahemsstyrelsen hemställt, torde såsom villkor för att kolonist
skall komma i åtnjutande av utsträckning av den legofria tiden böra
krävas, att kolonisten under tilläggstiden år för år fullgör lionom enligt
kontraktet beträffande odling, byggnad, dikning och eljest åliggande skyldigheter
vid äventyr att förmånen eljest må indragas, dock att, där kolonisationsnämnd
på grund av särskilda omständigheter så prövar skäligt,
undantag må kunna medgivas från berörda villkor. Kolonat, som en gång
varit upplåtet men avträtts av kolonisten, torde, i överensstämmelse med
vad för närvarande plägar ske, vid förnyat utlämnande böra upplåtas allenast
för återstoden av den ursprungliga upplåtelsetiden och då på i huvudsak
oförändrade villkor. Under de förutsättningar egnahemsstyrelsen angivit,
synes skälig utsträckning utöver tio år av den legofria tiden härvid böra
medgivas.
Mot vad egnahemsstyrelsen föreslagit beträffande nedsättning av det värde
å byggnader, som ligger till grund för beräknande av lega och köpeskilling,
synes intet vara att erinra. Sålunda bör nämnda värde, som i upplåtelsekontrakten
fastställts för statsbyggda kolonat till 5,000 kronor och för s. k.
självbyggda kolonat till högst 4,500 kronor, nedsättas till 3,500 kronor, med
rätt för vederbörande kolonisationsnämnd, respektive domänstyrelsen beträffande
kolonat inom Kopparbergs län, att, därest särskilda skäl därtill
föranleda, medgiva ytterligare nedsättning till lägst 3,000 kronor samt, efter
särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t, i fråga om Norrbottens och Västerbottens
län till lägst 2,000 kronor. Nedsättning jämväl av värdet å odlingsmarken
torde av skäl, som egnahemsstyrelsen anfört, ej vara påkallat.
Jämväl egnahemsstyrelsens förslag om tilläggsbidrag av 250 kronor för
uppodling av ytterligare ett hektar jord biträdes av mig. Bidraget är avsett
att utgå allenast i den mån odlingen fullgöres. Emellertid anser jag
lika med domänstyrelsen, att den tid, inom vilken odlingen skall utföras,
ej bör begränsas till åren 1929 och 1930 utan omfatta även år 1931.
Odlingen bör ske enligt av kolonisationsnämnd eller, beträffande kolonisationsområdet
i Kopparbergs län, domänstyrelsen godkänd plan.
Vidkommande förslaget om ändring av bestämmelserna angående ersättning
åt kolonist vid kolonats avträdande vill jag erinra, att nämnda bestämmelser
ansetts medföra rätt för honom att till grund för beräknande av ersätt
-
22
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 143.
ning för verkställda förbättringar lägga det värde dessa haft vid tiden för
deras utförande. På grund av de under kristiden gällande höga arbetspriserna
har staten fått vidkännas ej ringa utgifter i dylik ersättning, och
torde, om ändring ej åstadkommes i bestämmelserna, för framtiden vara
att räkna med ytterligare utbetalningar efter dylika värden. Det torde
näppeligen överensstämma med allmänna rättsgrundsatser, att ersättningen
beräknas på nu antytt sätt. I huvudsaklig anslutning till vad egnahemsstyrelsen
förordat och i överensstämmelse med vad i motsvarande hänseende
gäller enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom (2 kap. 17 §),
synes ersättning för av kolonist å kolonatet utförda förbättringar i avseende
å jord, diken, hägnader, hässjor, vägar och byggnader böra beräknas efter
det ökade värde kolonatet till följd av förbättringen kan anses äga vid avträdet,
dock ej till högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad
kolonisten nedlagt å förbättringen. Ersättning bör vidare, på sätt redan
nu gäller, ej utgå för andra än sådana byggnader, som av vederbörande
myndighet prövats böra uppföras och till vilka kolonisten i anledning därav
ägt erhålla virke. I fråga om beräknandet av storleken av de avdrag å ersättningen,
som kolonist bör vidkännas för statshjälp, kan jag emellertid
ej biträda egnahemsstyrelsens ståndpunkt. Det synes mig överensstämmande
med billighet och rättvisa, att avdraget, i den mån så kan ske, beräknas
efter i huvudsak samma grunder som ersättningen till kolonisten
för utfört förbättringsarbete. I anslutning härtill synes värdet av byggnadshjälpen
böra beräknas till det belopp, vartill byggnadsvärdet, i enlighet med
vad ovan förordats, må komma att fastställas vid beräknande av lega och
köpeskilling. Sistberörda värde torde få anses i huvudsak motsvara värdet av
byggnadshjälpen vid tiden för avträdet. Virke, som tillhandahållits för byggnaders,
hägnaders och hässjors uppförande, torde böra värdesättas efter vid
avträdet gällande priser. I övrigt synes däremot lämnad statshjälp (odlingsbidrag,
dikningsbidrag), bland annat med hänsyn till svårigheten att finna
annan praktiskt användbar beräkningsgrund, böra åsättas värde i enlighet
med dess ursprungliga belopp,
Vad jag ovan förordat har närmast avseende a sådana kolonat, som nu
äro upplåtna. Beträffande frågan om och i vilken män de förordade lindringarna
i upplåtelsevillkoren böra gälla vid eventuellt nya kolonatupplåtelser
vill jag erinra att, på sätt jag förut framhållit, enligt min mening
nya upplåtelser böra ske endast såvitt angår redan nu utlagda kolonat.
Vidkommande sådana kolonat synas de föreslagna lindringarna böra helt
vinna tillämpning vid utlämnande av kolonat, som förut varit föremål för
upplåtelse. Där vid upplåtelse av kolonat, som förut ej varit upplåtet,
oinskränkt övergång till de i ovannämnda kungörelse den 26 juni 1925 (nr
291) intagna grunder icke kan ske, torde utsträckning av den legofria tiden,
i enlighet med vad ovan förordats, böra medgivas samt jämväl förhöjt
odlingsbidrag på angivna villkor tillförsäkras kolonisten. I dylika fall torde
vidare byggnadshjälpen böra utgå med och i värde beräknas till 3,500 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 14j’.
23
Där laggdiken ej blivit anlagda, synes böra ankomma pa kolonisationsnämnd
att i samband med anslagsäskande i övrigt begära medel för anordnande av
sådana genom statens försorg. Frågan om ersättning till kolonisten vid avträde
av kolonatet torde böra regleras på sätt ovan av mig angivits. Skulle
vid upplåtelse av kolonat oinskränkt övergång till nyssnämnda grunder kunna
äga rum, torde kolonisten av ovan tillstyrkta förmåner böra komma i åtnjutande
av allenast utsträckningen av frihetsåren. Även i detta fall bör
kolonisten tillförbindas att underkasta sig de föreslagna bestämmelserna
angående beräknande av ersättning vid eventuellt avträde av kolonatet.
Vad augår medelsbeliovet för budgetåret 1929/1930 till kolonisationsverk- Ansiansbusamhetens
bedrivande hava kolonisationsnämnderna, envar så vitt angår hov®*1^|)ul1
nämndens verksamhetsområde, samt domänstyrelsen vidkommande Älvdalens 1929/1930 för
kolonisationsområde i Kopparbergs län i särskilda skrivelser inkommit med
beräkningar.
kolonisations
verksam
heten,
Över nämnda budgetförslag har statens egnahemsstyrelse den 17 november
1928 avgivit infordrat utlåtande, varefter med anledning av vad egnahems -
styrelsen anfört kolonisationsnämnderna efter remiss avgivit förnyade yttranden.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.
Norrbottens läns kolonisationsnämnd, beräknar medelsbehovet sålunda:
1) administrationskostnader för nämnden ...
2) byggnadshjälp och odlingsbidrag ...............
3) komplettering av diknings- och vägarbete
4) skatter för kolonaten ....................................
5) diverse och oförutsedda utgifter ...............
.............. kronor 19,600
.............. » 27,000
.............. » 23,000
.............. » 6,000
.............. » 10,000
tillhopa kronor 85,600.
Administrationskostnaderna hava beräknats till samma belopp, som
anvisats för budgetåret 1928/1929.
Beloppet till byggnads- och odlingshjälp är beräknat med hänsyn till
vunnen erfarenhet beträffande fortgången av byggnads- och odlingsarbetet
ä de olika kolonisationsområdena samt med beaktande av de upplåtelser av
ännu odisponerade kolonat, som kunna tänkas komma i fråga under nästa
budgetår.
Såsom nämnden i sin framställning för budgetåret 1926/1927 närmare
framhöll (se IX H. T. 1927 sid. 241 och 1928 sid. 201) hade vid besiktningar
å kolonaten utrönts, att allvarliga brister vidlådde det av staten utförda
diknings-, väg- och byggnadsarbetet å kolonisationsområdena. För
avhjälpande av dessa brister hava vissa belopp anvisats för budgetåren
1927/1928 och 1928/1929. Kompletterigen av byggnadsarbetet torde kunna
förväntas åtminstone i huvudsak vara slutförd vid utgången av innevarande
budgetår. I fråga om kompletteringen av diknings- och vägarbetet
torde emellertid icke oväsentliga arbeten återstå, och beräknas kostnaden
härför till 23,000 kronor.
Posten skatter för kolonaten avser utskylder, som staten jämlikt ovannämnda,
av Kungl. Maj:t den 26 juni 1925 godkända tilläggsbestämmelser
24
Kungl, Maj:ts proposition Nr 143.
beträffande äldre kolonat är skyldig att betala. Posten har upptagits till;
samma belopp som för ändamålet anvisats för budgetåret 1928/1929.
För diverse och oförutsedda utgifter har nämnden ansett sig bqra
upptaga ett belopp av 10,000 kronor. För budgetåret 1928/1929 hava ej anvisats
medel för ändamålet. Till stöd för postens upptagande i budgetför-’
slaget anför nämnden, att medel kunde behöva finnas erforderliga för htv
givande av ersättning till kolonist, som frånträdde sitt kolonat, för av honom
därå verkställda förbättringar.
Egnahemsstyrelsen har, vad först angår samtliga kolonisationsnämndenias''
anslagskrav, erinrat om kolonisationsverksamhetens nuvarande omfattning
och att numera icke vore fråga om anläggande av nya kolonat. Vidare har
styrelsen särskilt beträffande nämndernas administrationskostnader anfört
följande.
Nämnda kostnader, som fortfarande uppginge till i genomsnitt omkring
100 kronor för år för varje upplåtet kolonat, syntes styrelsen för höga, sär-,
skilt vid jämförelse med egnahemsnämndernas förvaltningskostnader. Vad
anginge frågan om möjligheten att nedbringa kolonisationsnämndernas administrationskostnader
redan för nästa budgetår mötte det givetvis svårigheter
för styrelsen att utan närmare undersökning, som ej kunde medhinnas
inom den tid styrelsens ifrågavarande utlåtande borde avgivas, framlägga
ett i detaljer utformat och motiverat förslag, men styrelsen ansåge det dock
möjligt att redan från och med budgetåret 1929/1930 förbilliga administrationen
i vissa hänseenden.
Styrelsen ville vidare ifrågasätta, att Kungl. Maj:t måtte meddela föreskrift,
att kolonisationsnämnderna hädanefter skulle till styrelsen avgiva
enligt av styrelsen meddelade anvisningar upprättade berättelser över sin
verksamhet samt plan för det närmast kommande årets arbete.
Vidkommande nu särskilt Norrbottens läns kolonisationsnämnds anslagskrav
uttalar egnahemsstyrelsen:
Administrationskostnaderna borde kunna nedbringas med ungefär 1,500
kronor genom överflyttande å nämndens expeditionsföreståndare av de sekreterargöromål,
som nu omhänderhades av särskild befattningshavare. Posten
avseende diverse och oförutsedda utgifter borde kunna minskas från 10,000
kronor till 1,000 kronor.
Med avseende liärå framhåller kolonisationsnämnden i sitt förnyade yttrande,
att nämnden visserligen inriktat sig allenast på eu stabilisering av
den kolonisation, som igångsatts före nämndens övertagande av verksamheten,
men att nämndens arbetsuppgifter därför ej kunde anses vara av
mindre betydenhet. Mycket återstode ännu att göra, innan man kunde anses
hava uppnått vad som vore möjligt för avhjälpande av de under verksamhetens
tidigare skede begångna, betydande misstagen.
Beträffande nämndens administrationskostnader erinrar nämnden, att vid
nämndens organiserande de på dess verkställande organ ankommande arbetsuppgifter
anförtrotts en expeditionsföreståndare, tillika räkenskapsförare,
med årligt arvode å 4,000 kronor samt en sekreterare och ombudsman med
årlig ersättning å 2,000 kronor. Denna anordning ansåges alltjämt lämplig.
Expeditionsföreståndaren och sekreteraren hade emellertid förklarat sig,
villiga att från och med den 1 juli 1929 godtaga ersättning av respektive
3,500 och 1,500 kronor. Därjämte torde möjligheter förefinnas att genom
inskränkningar i övrigt inom nämndens administration nedbringa kost
-
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
naderna därför med ytterligare 500 kronor, varigenom det av egnahemsstyrelsen
ifrågasatta förbilligandet av administrationen med 1,500 kronor
skulle vare vunnet.
Nämnden anser sig däremot ieke kunna biträda egnahemsstyrelsens förslag
om sänkning av det begärda anslaget till diverse och oförutsedda utgifter.
I ersättning för förbättringar å kolonat i de fall, där innehavaren
av kolonatet fått avträda detsamma, hade nämnden under senaste budgetår
utgivit i runt tal 5,600 kronor, och ingen visshet funnes för att icke dylika
krav även för framtiden komme att framställas. Vidare måste nämnden
räkna med utgifter för infriande av lån, som från nyodliugslånefonden av
hushållningssällskapet lämnats till vissa kolonister och för vilkas återbetalning
statens kolonisationsnämnd jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande iklätt
sig garanti. Under senaste budgetår hade nämnden för infriandet av dylika
lån nödgats till hushållningssällskapet utgiva i runt tal 4,700 kronor. Möjlighet
torde icke finnas att inom närmast liggande tid av vederbörande
kolonister återbekomma vad nämnden utgivit eller kunde få utgiva för
ifrågavarande ändamål.
Västerbottens läns kolonisationsnämnd har uppgjort följande beräkning
över sitt medelsbehov.
1) administrationskostnader ..........
2) utgifter för fortsatt verksamhet
sationsområden, nämligen
byggnadshjälp .....................
arbeten å statsbyggen.........
odlingsbidrag.........................
dikningar, vägar m. m......
kronor
redan beslutade kolonikronor
28,070
............... » 6,800
» 18,050
............... » 27,375
3) svenska mosskulturföreningen för jordbruksförsök
4) oförutsedda utgifter ....................................................
23,700
80,295
750
255
tillhopa kronor 105,000.
Administrationskostnaderna hava beräknats till samma belopp, som
anvisats för budgetåret 1928/1929. I anslagsposten ingå för 1929/1930 bland
annat arvoden till sekreterare med 1,800 kronor, till byggmästare med 3,600
kronor och till agronom med 5,000 kronor samt kostnader för nämndens
sammanträden och resor med 3,500 kronor.
Egnahemsstyrelsen anför, att genom ett överflyttande av sekreterargöromålen
från den särskilt anställda sekreteraren på nämndens årsanställda
agronom syntes kunna besparas 1,800 kronor. Vidare torde med hänsyn
till den minskning i arbetet, som kunde tänkas komma att åvila nämndens
byggmästare, densammes arvode böra kunna nedbringas från 3,600 kronor
till förslagsvis 2,400 kronor, d. v. s. med 1,200 kronor. Slutligen ifrågasätter
egnahemsstyrelsen, huruvida icke posten avseende kostnaderna för
nämndens sammanträden och resor kunde nedbringas från 3,500 kronor
till 2,000 kronor eller med 1,500 kronor. En besparing å sammanlagt 4,500
kronor ifrågasattes sålunda av styrelsen.
Kolonisationsnämnden framhåller gent häremot, att sekreteraren, som
vore juridiskt utbildad, hade till åliggande att dagligen vara tillgänglig å
nämndens expedition för att tillhandagå med juridiska råd och upplysningar.
Därest denna befattning indroges, måste belopp, motsvarande arvodet
till sekreteraren, uppföras till täckande av kostnader för anlitandet
av juridiskt biträde.. Vidare skulle den olägenheten komma att uppstå, att
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
sekreterare icke funnes tillgänglig under den tid, ofta flera veckor i följd,
då agronomen vore frånvarande på grund av resor. Vidkommande arvodet
till byggmästare ansåge sig nämnden med hänsyn till de byggnadsarbeten,
som beräknades komma att utföras under nästa budgetår, icke kunna räkna
med möjligheten att nedsätta detta arvode, men nämnden komme, därest
så skulle visa sig möjligt, att nedbringa kostnaderna för byggmästares anlitande.
Posten borde därför bibehållas oförändrad. Med hänsyn till storleken
av utgifterna för nämndens sammanträden och resor under föregående
budgetår och då någon avsevärd ökning däri icke torde behöva befaras,
syntes ej något vara att erinra mot att denna anslagspost nedbringades i
överensstämmelse med egnahemsstyrelsen förslag.
Kolonisationsnämnden för Jämtlands och Västernorrland''s län beräknar
i sitt budgetförslag medelsbehovet sålunda:
1) administrationskostnader............................................................ kronor 6,250
2) byggnadsbidrag, odling, dikning och vägarbeten å redan
beslutade kolonisationsföretag............................................... » 23,000
3) oförutsedda utgifter........................................................... Ä____750
tillhopa kronor 30,000.
I anslagsposten för administrationskostnader ingå, bland annat, en
post å 2,500 kronor avseende dagarvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning
till ledamöter i nämnden m. fl. samt en post å 1,500 kronor till
resekostnader och arvoden för agronomiskt, biträde samt för tillsyn över
byggnadsarbeten m. m.
Egnahemsstyrelsen ifrågasätter nedsättning av sistnämnda två poster till
respektive 2,000 och 1,000 kronor.
Kolonisationsnämnden har förklarat sig ej vilja göra någon invändning
häremot. Skulle till följd av nedsättningen anslaget till agronomiskt biträde
befinnas otillräckligt, syntes ej möta hinder att fylla bristen från anslagsposten
avseende dagarvoden m. m. till nämndens ledamöter m. fl.
Gävleborgs läns kolonisationsnämnd beräknar medelsbehovet sålunda:
1) administrationskostnader ........................................................... kronor 2,200
2) avhjälpande av brister å tidigare utförda statliga arbeten » 800
3) oförutsedda utgifter .................................................................... >’ 500
tillhopa kronor 3,500.
Egnahemsstyrelsen ifrågasätter minskning av posten »administrationskostnader»
till 1,200 kronor.
Enligt vad under hand inhämtats från kolonisationsnämnden anser denna,
att nedsättning av berörda post ej bör ske.
Domänstyrelsen har för budgetåret 1929/1930 beräknat följande utgifter
för kolonisationsverksamheten å kolonisationsföretaget på Älvdalens kronopark
i Kopparbergs län, nämligen
1) upprensning utom kolonisationsområdet av avloppsdiken till
kolonaten ....................................................................................... kronor 200
2) bidrag till byggande av källare å ett kolonat ........................ » 400
3) bidrag till anordnande av brunn vid ett kolonat .................... » 50
4) odlingshjälp .............................................................................. » 800
5) oförutsedda utgifter ........................................................................ » 150
tillhopa kronor 1,600.
Kuutjl. Maj:Is proposition Nr 14o.
27
Beträffande posten 2) upplyser domänstyrelsen, att den källare, som anordnats
under den å ett visst kolonat genom statens försorg uppförda mangårdsbyggnaden,
ständigt vore vattenfylld och på grund av byggnadens låga
belägenhet ej kunde torrläggas.
Domänstyrelsen meddelar vidare, att. vederbörande jägmästare föreslagit,
bidrag å 500 kronor till anläggande å vartdera av två kolonat av enklare
körväg mellan bostad och odling men att domänstyrelsen med hänsyn till
bestämmelserna i 15 § i kungörelsen den 26 juni 1925, nr 291, enligt vilka
staten ej hade att sörja för anläggande av väg inom kolonatområde, ej ansett
sig kunna förorda dylikt bidrag.
Domänstyrelsens anslagsberäkning har ej föranlett någon erinran från
egnahemsstyrelsens sida.
Erinras må i detta sammanhang, att statskontoret i sitt utlåtande över
egnahemsstyrelsens förut behandlade förslag om lindringar i villkoren rörande
kolonatupplåtelser uttalat såsom önskvärt, att åtgärder vidtoges för att
minska kolonisationsnämndernas administrationskostnader.
Vidare hava jämväl 192S års statsrevisorer förklarat sig finna sagda
kostnader alltför höga och understrukit angelägenheten av deras minskande.
Med beaktande av ovan angivna nedsättningar av vissa anslagsposter,
som vederbörande kolonisationsnämnder i anledning av egnahemsstyrelsens
erinringar funnit kunna vidtagas, skulle för budgetåret 1929/1930 kostnaderna
för kolonisationen uppgå till följande belopp:
Norrbottens läns kolonisationsnämnd ................................
Västerbottens » » ................................
Jämtlands och Västernorr lands läns kolonationsnämnd
Gävleborgs läns kolonisationsnämnd ................................
Domänstyrelsen........................................................................
kronor 84,100
» 103,500
» 29,000
» 3,500
» 1,600
tillhopa kronor 221,700.
Såsom framgår av vad ovan anförts i samband med frågan om lindringar
i villkoren för kolonatupplåtelser, skulle för kolonisationsverksamheten
under budgetåret 1929/1930 erfordras, utöver medel för de av kolonisationsnämnderna
nu ifrågasatta ändamål, jämväl anslag för ytterligare odlingsbidrag.
Av egnahemsstyrelsen har härför erforderligt belopp beräknats till
130,000 kronor att lika fördelas på två år. I överensstämmelse med domänstyrelsens
förslag har jag emellertid ansett mig böra föreslå en utsträckning
till tre år av tiden för odlingsarbetets utförande och ersättningens
utgående.
De för kolonisationsverksamheten under budgetåret 1929/1930 äskade an- Departement*
slagsbeloppen hänföra sig till redan beslutade kolonisationsområden. Sagda t*efen.
belopp, sådana de av kolonisationsnämnder na med anledning av egnahemsstyrelsens
erinringar jämkats, uppgående tillhopa till 221,700 kronor, synas
kunna godtagas. Emellertid finner jag det synnerligen angeläget, att administrationskostnaderna
för kolonisationsverksamheten för framtiden i görli
-
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
gaste män nedbringas, och torde närmare utredning rörande förutsättningarna
härför böra åvägabringas. ::.v r-.
Mot egnahemsstyrelsens beräkning av utgifterna för ovan förordade ytterligare
odlingsbidrag synes intet vara att erinra. Enär emellertid, enligt
vad jag föreslagit, odlingen skulle utföras under tre i stället för av egna^
hemsstyrelsen föreslagna två år, synes det för ändmålet erforderliga beloppet
å 180,000 kronor böra fördelas på tre budgetår, därvid för nästa budgetår''
torde beräknas 45,000 kronor. • ''■■ , . ! , - , f , ''
Med hänsyn därtill att å ifrågavarande anslag för kolonisationsverksajnhetens
bedrivande torde kunna beräknas en behållning av omkring 100,000
kronor, synes anslaget för budgetåret 1929/1930 kunna begränsas till det i
årets statsverksproposition beräknade beloppet av 165,000 kronor.
På grund av vad ovan anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
a) medgiva att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det före:
gående tillstyrkt, ändringar må vidtagas i upplåtelsevillkoren beträffande
å kronoparker i Norrland och Dalarna utlagda kolonat;
b) för kolonisationsverksamhetens bedrivande å kronoparker i Norrland
och Dalarna anvisa för budgetåret 1929/1930 ett extra reservationsanslag
av.....................v................... ................................................................. kronor 165,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
Rune Thygesen.
i -
i r.