Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
1
Nr 121.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag till
folkskoleseminarierna; given Stockholms slott den 15
februari 1929.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Cl. Kindskog.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms
slott den 15 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.
Departementschefen, statsrådet Lindskog anför härefter:
Under punkt 179 av 1929 års åttonde huvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på proposition angående vissa anslag till
folkskoleseminarierna, beräkna
dels den i det ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna ingående
posten: Folkskoleseminarierna till oförändrat belopp, 1,804,000 kronor;
dels en minskning av den i samma anslag ingående posten: Stipendier
för elever vid folkskoleseminarier, nu 217,500 kronor, med 17,500 kronor
till 200,000 kronor;
dels ock till anordnande av studentkurser och parallellavdelningar vid
Vissa anslag
till folkskole
seminarierna.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 97 häft. (Nr 121.)
1
2
Inskränkningar
i seminarieorganisationen.
Skolöverstyrelsen
den
26 januari
1926.
Kungl. Maj. ts proposition Nr 121.
vissa folkskoleseminarier ävensom av en preparandkurs vid folkskoleseminariet
i Luleå för budgetåret 1929/1930 ett extra reservationsanslag av
59,000 kronor.
Sedan beredningen av dessa frågor numera slutförts, anhåller jag att ånyo
få anmäla dem för Kungl. Maj:t.
I Sverige finnas för närvarande femton statliga folkskoleseminarier, av
vilka åtta äro dubbelseminarier och sju enkelseminarier; av dessa sistnämnda
hava två var sin ettåriga kurs för studenter. Dubbelseminarierna äro: Uppsala
(manliga elever), Linköping (manliga elever), Lund (manliga elever),
Göteborg (manliga elever), Karlstad (manliga elever), Falun (kvinnliga elever),
Umeå (kvinnliga elever) samt Luleå (samseminarium så till vida, att i
parallellavdelningen halva antalet elever är kvinnliga). Enkelseminarierna
äro: Stockholm (kvinnliga elever samt studentklass), Strängnäs (manliga
elever), Växjö (manliga elever samt studentklass), Kalmar (kvinnliga elever),
Landskrona (kvinnliga elever), Skara (kvinnliga elever) samt Härnösand
(manliga elever). Antalet avgångsklasser är alltså 25, varav 15 7I 2 med manliga
elever och 9 V* med kvinnliga elever. Detta under förutsättning att
ifrågavarande organisation upprätthålles i full utsträckning. Så är emellertid
för närvarande icke förhållandet. En sedan flera år konstaterad överproduktion
av lärarkrafter har nödvändiggjort vissa inskränkningar. I detta
avseende torde få erinras om följande.
Seminarieorganisationen i Sverige har förut haft en ännu större omfattning
än den ovan angivna. Redan år 1923 blev det emellertid erforderligt
att inskränka lärarproduktionen, sedan en av skolöverstyrelsen företagen
undersökning givit vid handen, att den tidigare förefintliga lärarbristen var
stadd i kraftigt avtagande och att genom förut vidtagna utvidgningar av
organisationen i stället ett överflöd på lärare hotade att uppkomma. Vid
denna tid funnos sex studentklasser, nämligen i Stockholm, Uppsala, Strängnäs,
Växjö, Lund och Kalmar. Från och med läsåret 1923/1924 nedlades
studentklasserna i Uppsala och Lund. Med läsåret 1924/1925 påbörjades
indragning av de då uppehållna parallellavdelningarna vid seminarierna i
Skara och Landskrona. Med läsåret 1925/1926 påbörjades nedläggandet
av de två då befintliga privata seminarierna, som åtnjöto statsunderstöd,
varjämte klassnumerären bestämdes till 25.
I skrivelse den 26 januari 1926 framlade överstyrelsen en utförlig plan
för de inskränkningar i lärarutbildningen av mera bestående karaktär ävensom
för de begränsningsåtgärder av mera tillfällig natur, vilka, enligt vad
då kunde bedömas, borde komma till stånd under läsåren 1926/1927 och
1927/1928.
Efter att till en början hava erinrat om utvecklingen av den föreliggande
frågan under de närmast föregående åren, upptog skolöverstyrelsen till un
-
3
Kuntjl. Maj. ts proposition Nr 121.
dersökning den grundläggande frågan om den nuvarande seminarieorganisationens
omfattning i dess förhållande till det då konstaterbara årliga lärarbebovet.
Överstyrelsen fann sig därvid icke böra räkna med större elevantal
än 25 såsom det i en klassavdelning normala. Enligt gällande seminariestadgar
är högsta tillåtna elevantalet i varje klass 30. Den av överstyrelsen
ifrågasatta minskningen av den normala klassnumerären motiverade
överstyrelsen på följande sätt.
Vad angår beräkningen av antalet elever i varje klassavdelning, torde till
en början böra framhållas, att hittills som bekant gällt, att detta antal utgjort
högst 30, därest icke överstyrelsen för tillgodoseende av sundhetens
och undervisningens krav bestämt ett mindre antal eller medgivit, att elevantalet
må överskrida sagda siffra (stadgans § 34:4). Under krisåren, då
det förefunnits ett starkt allmänt intresse att i görligaste mån påskynda
lärarbristens avveckling, har det normala maximiantalet i åtskilliga fall överskridits,
men har överstyrelsen, då detta skäl icke längre förelåg, funnit sig
ur undervisningens synpunkt förpliktad att tillse, att stadgans bestämmelser
i berörda avseende upprätthållas. Med nödig marginal för kvarsittning har
detta inneburit, att ett antal av högst 28 elever normalt bort intagas i varje
klassavdelning. Endast under denna förutsättning kan det nämligen undgås,
att det angivna maximitalet överskrides. Emellertid låter det sig icke fördöljas,
såsom överstyrelsen i sin underdåniga skrivelse den 17 december
1924 anförde, att sagda antal, vilket på sin tid fastställdes med tanke på
det rådande stora behovet av ökad tillgång på lärarkrafter, redan med
hänsyn till den teoretiska undervisningen håller sig i överkanten av det
önskvärda, om man vill eftersträva den individualisering, som studiearbetets
karaktär gör så betydelsefull. Och alldeles bestämt anser sig överstyrelsen
berättigad hävda, att ur synpunkten av den praktiska utbildningen detta
antal är för högt. Eleverna erhålla alltför ringa erfarenhet såsom lärare,
trots att övningsskolorna äro över hövan belastade med elevlektioner. På
grund av studentkursernas kortare utbildningstid framträda dessa ofördelaktiga
erfarenheter särskilt påtagligt i fråga om de i dessa kurser utbildade
eleverna, varför överstyrelsen redan tidigare varit betänkt på att för dessa
kursers del ifrågasätta ett lägre elevantal för klass än det nu gällande, så
snart lärartillgången så medgåve. Under innevarande läsår har ock ett
lägre antal funnits böra tillämpas, nämligen 25 såväl i studentklasserna som
i första klassens avdelningar, med efter vad överstyrelsen förnummit mycket
gynnsamt resultat. Vid de samråd, som ägt rum för nu förevarande angelägenhets
dryftande med åtskilliga seminarierektorer, har det med styrka
betonats, att det för seminarierna vore ytterligt betydelsefullt att för möjliggörande
av eu ur olika synpunkter effektivare och grundligare utbildning
i fortsättningen få bibehålla den förmån, som en begränsning av avdelningarnas
storlek till 25 innebär.
Då överstyrelsen därför gått att bedöma de föreliggande förhållandena på
grundvalen av hittillsvarande pedagogisk erfarenhet och med tanke på de
krav, som ur utbildningens synpunkt med fog kunna framställas, måste
överstyrelsen hålla före, att man vid avvägande av organisationens behov
icke bör räkna med större elevantal än 25 såsom det i en klassavdelning
normala. Till förmån för denna sin genom iakttagelser från seminariearbetet
vunna erfarenhet, vilken, såsom redan erinrats, erhållit kraftigt stöd hos
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
läroanstalternas närmaste ledare, kan överstyrelsen ytterligare åberopa den
ståndpunkt, som 1918 års skolkommission intagit till frågan om lärjungeantalet
i gymnasiets ringar, vilket kommissionen föreslagit böra för framtiden
utgöra 25 mot nuvarande 30. Vad som därvid ansetts såsom för
gymnasiet betydelsefullt, har för visso i lika eller i än högre grad sin tilllämpning
på lärarbildningsanstalterna. Om man nu utginge från ett antal
av 28 och bestämde den framtida organisationens omfattning med ledning
av detsamma, skulle detta innebära, att det allmänna avhände sig möjlighet
att tillgodose de välgrundade pedagogiska önskemålen i angivna avseende,
ett föregripande som säkerligen skulle vara allt annat än lyckligt.
Med utgångspunkt från ett elevantal av 25 per klass beräknade överstyrelsen,
att den dåvarande organisationen (8 dubbelseminarier, 7 enkelseminarier
och 4 studentklasser) skulle medgiva utbildning av 675 lärare årligen
(27 X 25). Av dessa 675 lärare skulle enligt gällande grunder för fördelningen
av manliga och kvinnliga seminarier 413 vara manliga och
262 kvinnliga. Denna proportion (omkring 3 : 2) överensstämde ganska nära
med den, som överstyrelsen tidigare funnit önskvärd och lämplig. Denna
omfattning av lärarutbildningen fann överstyrelsen alltför vid. Härom anförde
överstyrelsen bland annat följande:
Undersöker man nu, hur nyss härledda siffra för den årliga lärarutbildningen
förhåller sig till det sannolika rekryteringsbehovet, sådant detta beräknats
i överstyrelsens skrivelse den 1 december 1925, finner man, att omfattningen
av den nuvarande organisationen även efter de hittills vidtagna
inskränkningarna måste betecknas såsom. större, än det för närvarande
konstaterbara behovet gör nödvändigt. Överstyrelsen har på i sagda skrivelse
närmare angivna skäl, till vilken skrivelse överstyrelsen tillåter sig här
hänvisa, ansett sig berättigad uppskatta det nuvarande årliga rekryteringsbehovet
till 575 lärare, varvid emellertid bör ihågkommas, dels att efter en
tioårsperiod avgången av lärare kan väntas successivt rätt väsentligt stiga,
dels ock att födelsetalet för närvarande pressar siffran starkt nedåt. Nödig
försiktighet och skäligt beaktande av såväl önskvärdheten därav att en viss
marginal upprätthålles som ock av den omständigheten, att en ifrågasatt
vidgad användning av folkskolan såsom bottenskola för den högre undervisningen
måste komma att öka lärarbehovet i den grundläggande skolan,
gör det dock välbetänkt, att under nuvarande förhållanden icke beskära
organisationen så starkt, att inom en relativt nära liggande framtid bestämt
behov kan uppstå att ånyo bygga ut densamma. I samma riktning kunna
ock åtgärder till underlättande av folkskollärarnas fortsatta utbildning väntas
verka, såtillvida som därigenom otvivelaktigt ett ökat behov av vikarier
kommer att göra sig förnimbart. Jämväl torde man vara berättigad förutsätta,
att sedan i samband med fortsättningsskolans obligatoriska införande
pensionsförhållandena för de vid fortsättningsskola särskilt anställda lärarna
ordnas, en del av folkskolans lärare skola helt tagas i anspråk för verksamheten
i denna skolform. Överstyrelsen håller med hänsyn till nu berörda
omständigheter före, att det under de rådande, i många avseenden ovissa,
förhållandena ännu icke kan vara tillrådligt att ifrågasätta en så betydande
begränsning av organisationen, att den icke skulle medgiva utbildning av
större antal än 575 folkskollärare om året.
5
Kungl. Maj. ts proposition Nr 121.
A andra sidan är det, såsom redan framhållits, i ljuset av de anförda
siffrorna obestridligt, att födelsetalets av allt att döma definitiva nedgång
motiverar någon begränsning av bestående natur av den under det senaste
årtiondet betydligt utvidgade organisationen. Frågan är sålunda närmast,
hur långt man utan risk för eu ånyo inträdande lärarbrist kan våga gå vid
organisationens anpassning efter de ändrade förhållandena å området. 1 detta
avseende ådagalägga de redan anförda siffrorna, att, i den mån det nu tillgängliga
materialet medgiver slutsatser för framtiden, eu minskning av antalet
årligen utexaminerade lärare från beräknade 675 till 575 ä 600, motsvarande
ungefär 3 å 4 klassavdelningar, är den starkaste inskränkning,
som över huvud låter sig tänkas.
Med den uppfattning, överstyrelsen nyss gjort gällande angående vikten
av varsamhet, tills ytterligare erfarenhet föreligger, anser sig överstyrelsen
böra stanna för att nu tillråda nedläggande av de båda studentkurser, som
överstyrelsen tidigare funnit sig böra föreslå till tillfällig indragning. Den
därutöver erforderliga anpassningen av utbildningen torde, intill dess oundgänglig
erfarenhet angående de verkställda beräkningarnas tillförlitlighet
vunnits, kunna uppnås antingen genom en på de olika dubbelseminarierna
»cirkulerande» indragning av en klassavdelning eller ock genom en mindre
beskärning av klassavdelningarnas storlek. Under de närmaste åren torde
sistnämnda utväg vara den enda möjliga, med hänsyn till att den förstnämnda
i större utsträckning än i och för sig är önskvärt eller lämpligt
måste anlitas för att det under åren 1926/1928 förutsedda läraröverskottet
skall kunna tagas i anspråk. Berörda åtgärder torde böra sättas i verket
redan från och med läsåret 1926/1927. Genom densamma skulle de normala
utbildningsmöjligheterna begränsas till en årlig examination av högst
625 lärare.
På grund av det nu anförda finner sig överstyrelsen i första hand böra
föreslå, att från och med läsåret 1926/1927 en manlig och en kvinnlig
studentkurs nedläggas.
Det av överstyrelsen sålunda ifrågasatta nedläggandet av ytterligare två
av de då kvarvarande fyra studentkurserna tänkte sig överstyrelsen genomfört
på det sättet, att från och med läsåret 1926/1927 förslagsvis till och med
läsåret 1929/1930 studentkurser skulle upprätthållas vid folkskoleseminariet
i Stockholm för kvinnliga elever och vid folkskoleseminariet i Växjö för
manliga elever, och att därefter respektive kurser under en fyraårsperiod
skulle överflyttas till seminarierna i Kalmar och Strängnäs.
Vidkommande därefter spörsmålet, vilka åtgärder ytterligare borde vidtagas
till förhindrande av att ett framtida alltför stort överskott på folkskollärare
uppstode, erinrade skolöverstyrelsen, att överstyrelsen ansett detta
mål kunna vinnas genom en tillfällig betydande begränsning av intagningen
av elever under de närmaste läroåren. Överstyrelsen framhöll tillika,
att överstyrelsen vid de fortsatta övervägandena icke funnit tillräcklig anledning
föreligga att då ifrågasätta en starkare organisatorisk beskärning av
bestående natur än den nyss omförmälda.
Med hänsyn till vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anfört
under punkt 131 av 1926 års åttonde huvudtitel rörande ett övervä
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
gande av frågan om nedläggande av något av de då befintliga seminarierna,
varvid Skaraseminariet enligt departementchefens förmenande främst syntes
böra komma i fråga, upptog skolöverstyrelsen jämväl denna fråga till närmare
prövning och anförde i detta hänseende bland annat följande:
Mot den sålunda framförda tanken kunna efter överstyrelsens mening
talande sakliga skäl anföras, utöver dem, som redan kommit till uttryck
vid överstyrelsens föregående ståndpunktstagande.
Ur mera allmän synpunkt torde härvid först böra uppmärksammas, att
det lärer få betecknas såsom eu allvarsam sak att nedlägga en gammal kulturinstitution
med traditioner ej minst inom den bygd, som sett den framväxa
och utvecklas, även om man till grund för sitt omdöme ägde ett vida
säkrare och fullständigare material än det, som i detta fall står till förfogande.
Det gäller nämligen om de förefintliga lärarutbildningsanstalterna
och framför allt beträffande dem, som i snart ett århundrande varit i verksamhet,
att de på mångahanda sätt slagit djupa rötter icke blott inom det
samhälle, dit de varit förlagda, utan också inom hela det område, varifrån
studieintresserade unga män eller kvinnor av ålder varit vana att söka sig
till seminariestaden för att vinna utbildning för den levnadsgärning, till
vilken deras håg står. Ju mindre folkrika de samhällen äro, i vilka seminarier
förlagts, desto starkare är också helt visst samhällets intresse förbundet
med läroanstaltens fortbestånd. Om riktigheten härav har överstyrelsen
erhållit en livlig erinran genom en vid överstyrelsens skrivelse fogad framställning
från stadsfullmäktige i Skara, vilken på ett åskådligt sätt ger uttryck
åt de bekymmer man inom samhället känner inför utsikten att berövas
sitt seminarium.
Förnekas kan ej beller, att den med ett plötsligt nedläggande av en hel
läroanstalt förbundna förflyttningen av ett stort antal befattningshavare till
andra läroanstalter såväl för de läroanstalter, till vilka överflyttningen skall
äga rum, som alldeles särskilt för befattningshavarna själva är förbunden
med så avsevärda olägenheter, att en dylik åtgärd icke ter sig försvarlig
annat än i ett oavvisligt tvångsläge.
I nu förevarande situation kan ett dylikt tvångsläge svårligen sägas vara
för handen. I varje fall synes nödig varsamhet göra ett ytterligare uppskov
med ett definitivt beslut påkallat. Och till förmån för ett sådant uppskov
låta sig även andra sakliga skäl anföras. Överstyrelsen vill särskilt framhålla,
att en fråga, som för närvarande på grund av riksdagens och Kungl.
Maj:ts beslut befinner sig under utredning inom överstyrelsen, ganska nära
sammanhänger med den nu dryftade. Jverstyrelsen åsyftar härvid spörsmålet
om småskoleseminariernas förstatligande. Skulle ett statsövertagande
även av denna lärarutbildning komma till stånd, torde det komma att visa
sig ändamålsenligt att koncentrera verksamheten till ett betydligt färre antal
läroanstalter än nu är fallet. Och i samband därmed torde det falla sig
naturligt att särskilt pröva användbarheten av eventuellt till nedläggande
ifrågakommande folkskoleseminariers lokaler för småskoleminariernas räkning.
Därest en dylik prövning utfaller i gynnsam riktning, skulle givetvis
de med nedläggandet av folkskoleseminarierna förbundna olägenheterna för
samhället och orten i någon mån reduceras.
Om Kungl. Maj:t omedelbart utfärdar föreskrift om vakanssättning av
eventuellt ledigvordna tjänster vid det eller de seminarier, vilkas nedläggande
synes kunna bliva föremål för allvarligt övervägande, skulle åtskilliga
7
Kungl. Maj. ts proposition Nr 121.
av de betänkligheter ur statslinansiell synpunkt, som givetvis kunna inställa
sig mot uppskovstanken, undanrödjas, samtidigt som härigenom ett sonarc
fattat beslut om indragning kan förväntas mindre djupt komma att ingripa
i de vid läroanstalterna anställda befattningshavarnas enskilda förhållanden.
I avbidan på eventuella indragningsåtgärder synes intet hinder möta för
att fortsätta verksamheten under de hittillsvarande lokalförhållandena.
Med hänsyn till det nu senast anförda vågar överstyrelsen hålla för skäligt
och billigt, att, även om Kungl. Maj:t vid prövningen av den nu föreliggande
angelägenheten skulle komma till en annan ståndpunkt än överstyrelsen,
frågan om ett eventuellt nedläggande av något av de nuvarande
folkskoleseminarierna icke upptages till slutligt avgörande förrän i samband
med den ifrågasatta omläggningen av småskollärarutbildningen.
Kör den händelse Kungl. Maj:t emellertid icke skulle finna de skäl och
synpunkter, som i det föregående anförts, tillräckligt vägande, har överstyrelsen
ansett sig pliktig redan nu ingå i ett övervägande, vilket enkelseminarium
främst bör ifrågakomma till nedläggande.
Härvid torde man till en början böra uppmärksamma förefintliga lokalförhållanden.
I detta avseende gäller otvivelaktigt, att seminariet i Skara för närvarande
arbetar under de mest otillfredsställande yttre betingelserna. Riksdagens
revisorer hava ock 1925 uttalat, att detta seminariums lokaler »även för ett
enkelseminariums behov onekligen äro mindre tillfredsställande», en uppfattning,
som jämväl kommit till uttryck i föredragande departementschefens
ovan citerade anförande till statsrådsprotokollet.
Emellertid kan vid nu förevarande prövning icke bortses därifrån, att
även övriga enkelseminarier i lokalavseende äro mer eller mindre ogynnsamt
ställda. Beträffande seminariet i Strängnäs må erinras, att fråga om
tillbyggnad för vinnande av tillgång till erforderliga lokaler samt framförallt
gymnastiksal varit förelagd 1914 års senare riksdag, varvid då erforderliga
medel i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag ställdes till förfogande.
Den omedelbart därefter inträdande prisstegringen har dock omöjliggjort
byggnadsarbetenas utförande inom ramen av de tidigare beräknade kostnaderna.
Byggnadsfrågan har sedermera varit föremål för ytterligare överväganden
inom såväl byggnadsstyrelsen som skolöverstyrelsen. Enligt av byggnadsstyrelsen
senast (september 1925) verkställd utredning skulle kostnaderna
för beredande av erforderliga lokalutrymmen för såväl enkelseminariet som
den dit förlagda studentkursen uppgå till 1,082,000 kronor, vartill skulle
komma kostnader för inköp av en närbelägen fastighet, avsedd att apteras
för tillgodoseende av vissa seminariets behov, för eu köpeskilling av 75,000
kronor. Kostnaden för iståndsättande av nämnda byggnad är inräknad i
nyss angivna belopp. För att Strängnässeminariet skall erhålla tillgång till
behövliga lokaler, torde man sålunda vara nödsakad att räkna med en utgift
på över 1,100,000 kronor. Härvid gäller emellertid, såsom redan sagts,
att de till utökning ifrågasatta lokalerna beräknats under förutsättning av
studentklassens fortsatta uppehållande, vadan beloppet, för den händelse
denna skulle komma att indragas, torde kunna undergå någon minskning.
Ytterligare bör erinras, att särskild rektorsbostad redan vid seminariet finnes
uppförd.
Folkskoleseminariet i Landskrona lider ävenledes av en viss trångboddhet
och torde det bliva nödvändigt att efter parallellavdelningarnas nedläggande
förutsätta provisoriskt tillgodoseende av ökat lokalbehov för den naturveten
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
skapliga undervisningen genom fortsatt förhyrande av vissa av de nu av
parallellavdelningarna disponerade utrymmena. Emellertid förfogar seminariet
över egen gymnastiksal och eventuell framtida lokalutvidgning torde
icke behöva bliva särskilt omfattande.
I ungefär samma situation befinner sig Härnösands seminarium. Frågan
om beredande av erforderligt ökat lokalutrymme för denna läroanstalt har
redan 1915 bragts under överstyrelsens prövning på grund av framställning
från seminariets rektor, men icke hittills föranlett någon framställning till
Kungl. Maj:t med hänsyn till de än mera trängande byggnadsfrågor, som
under de senare åren förelegat vid andra seminarier. Emellertid torde det
gälla, att tillbyggnaden även i detta fall måste bliva avsevärt mindre omfattande
än i fråga om Strängnässeminariet.
Statsverket förfogar över särskilda rektorsbostäder till båda de nu senast
avhandlade seminarierna.
Vad slutligen angår seminariet i Kalmar, bar den nuvarande seminariebyggnaden
genom donation kommit i statens ägo. Också detta seminarium
arbetar under ogynnsamma lokalförhållanden, och överstyrelsen har den 31
juli 1925 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om närmare utredning av
frågan om ändamålsenligaste sättet för lokalbehovets fyllande. Sagda framställning
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Givetvis blir tillbyggnadens
omfattning i ej ringa mån beroende av den ståndpunkt Kungl. Maj:t
kan komma att intaga till den i det föregående berörda frågan om studentkursens
fortsatta uppehållande. Skulle denna angelägenhet komma att avgöras
i negativ riktning, minskas behovet av utvidgade undervisningslokaler.
Och även i motsatt fall torde det gälla, att kostnaderna för lokalernas utvidgning
väsentligt understiga vad som i detta avseende beräknats för seminariet
i Strängnäs. Det föreliggande preliminära förslaget — med utrymmen
för studentkursens behov — avser ett belopp av 289,000 kronor. Seminariet
förfogar icke över särskild rektorsbostad.
Sammanfattningsvis anser sig överstyrelsen alltså kunna fastslå, att ur
synpunkten av framtida utgifter för oavvisliga lokalutvidgningar förhållandena
vid seminarierna i Landskrona, Härnösand och Kalmar gestalta sig
icke oväsentligt fördelaktigare än i fråga om seminarierna i Skara och Strängnäs.
Då det åter gäller att avgöra, vilket av de båda sistnämnda seminarierna,
som i nu berörda avseende kommer att ställa de största kraven på
statskassan, är det knappast möjligt för överstyrelsen att bilda sig en fullt
säker uppfattning. Det föreligger nämligen icke någon som helst utredning,
om eller i vad mån den nuvarande seminariebyggnaden i Skara låter sig
iordningställas och tillbyggas så, att den för eu mera avsevärd framtid kan
tillfredsställande fylla ett enkelseminariums behov utan anlitande av utvägen
med fullständig nybyggnad. För det fall, att nybyggnad skulle komma att
visa sig nödvändig, anser sig överstyrelsen böra framhålla, att en i samband
med planläggningen av den nya seminariebyggnaden i Linköping verkställd
utredning givit vid handen, att sagda byggnad, vilken enligt ett föreliggande
förslag med utrymme för dubbelsemmarium beräknats draga en kostnad av
1,563,000 kronor, därest den i stället anpassades efter ett enkelseminariums
behov men med möjligheter för framtida utvidgning till dubbelseminarium,
skulle betingat en kostnad, som med 90,000 kronor understeg den för dubbelseminarium
beräknade.
Med kännedom härom och i betraktande av de påfallande höga kostnader,
som beräknats för tillbyggnaden av folkskoleseminariet i Strängnäs, vill
9
Kungl. Maj.ts proposition Nr 121.
det förefalla som om, därest ur andra synpunkter än de ekonomiska, starka
skäl kunna anföras för Skaraseminariets bibehållande, de statsfinansiella
hänsynen knappast böra tilläggas avgörande betydelse i valet mellan Strängnäs
och Skara.
Enligt överstyrelsens sätt att se, bör emellertid nu berörda indragningsåtgärd
icke uteslutande avgöras med ledning av ekonomiska hänsyn. Vad
då beträffar den mera allmänna rekryteringssynpunkten, så torde i detta
avseende till en början förtjäna uppmärksammas, att proportionen mellan
utexaminerade lärare och lärarinnor skulle förryckas genom nedläggande av
ett kvinnligt seminarium. Överstyrelsen tillåter sig härutinnan erinra, att
under senare år otvivelaktigt utbildats jämförelsevis alltför många kvinnliga
lärare. Genom nedläggande av de båda privata seminarierna, det ena försett
med studentkurs, samt av parallellavdelningarna vid de för kvinnliga
elever avsedda seminarierna i Skara och Landskrona har sagda proportion
förskjutits till bättre överensstämmelse med fördelningen inom lärarkåren
av befattningarna mellan män och kvinnor. Nedläggandet av de två studentkurserna
drabbar visserligen i lika mån manliga och kvinnliga lärare,
men, om därjämte indragning av det kvinnliga seminariet i Skara sker,
skulle proportionen rubbas till nackdel för de kvinnliga lärarna. I den
kvarstående organisationen skulle nämligen årligen utbildas ett normalt antal
av 388 manliga och 212 kvinnliga lärare. (Härvid har förutsatts, att intagningen
av kvinnliga elever vid folkskoleseminariet i Luleå fortfarande skulle
omfatta en halv avdelning.) Utgår man från relationen 3 : 2 såsom den i
föreliggande avseende önskvärda, borde de manliga reduceras till högst 360
och de kvinnliga ökas till 240. Givetvis kan denna relation återställas på
det sätt, att ännu ett dubbelseminarium förändras till samseminarium.
Vidare finner sig överstyrelsen böra skärskåda den föreliggande frågan
med hänsyn till olika landsdelars berättigade anspråk på att erhålla möjligast
bekväma tillgång till seminarieutbildning i hemorten. Enligt överstyrelsens
uppfattning måste åt denna synpunkt i detta sammanhang tillerkännas
mycket stor betydelse. Det har för folkundervisningen otvivelaktigt
varit en avgjord fördel, att tillfälle hittills förefunnits för begåvade unga män
och kvinnor att på icke alltför stort avstånd från hemorten vinna utbildning
till lärare i folkskolan. Möjlighet har därigenom beretts de skilda bygderna
att i avsevärd utsträckning förvärva lärare, som ingående känna folkets
tänkesätt och sedvänjor, som vuxit upp bland detta folk självt och just på
denna grund kunnat gå bättre rustade till lärargärningen bland bygdens
barn. Ses indragningsfrågan mot denna bakgrund, låter det sig icke förneka,
att den hittillsvarande ordningen skulle rubbas väsentligen mera genom
nedläggande av Skaraseminariet, än om indragning skedde av motsvarande
läroanstalt i Strängnäs. Sistnämnda seminariums rekryteringsområde sammanfaller
nämligen till stor del med det, som kan anses naturligt för seminarierna
i Linköping och Uppsala. Avståndet till något av dessa seminarier
torde icke för någon ort inom det speciella Strängnäsområdet kunna
sägas bliva överdrivet stort, för den händelse den manliga ungdomen i dessa
nejder skulle bliva hänvisad att utnyttja någon av de nämnda läroanstalterna
för sin utbildning.
Väsentligen annorlunda ligga förhållandena i sagda avseende, därest indragningen
skulle drabba seminariet i Skara. Den kvinnliga ungdomen i
västra Sverige skulle, därest ingen förändring i övrigt vidtoges i organisationen,
vara hänvisad att erhålla sin utbildning antingen i Landskrona eller
10
Kungl. May.ts proposition Nr 121.
i Falun. Särskilt för Västergötlands och Bohusläns del skulle säkerligen
detta läge bliva en källa till allvarliga olägenheter. Och ur folkundervisningens
synpunkt tvekar överstyrelsen icke att beteckna förhållandet såsom
mindre lyckligt. Den enda utväg, som härvid kunde tänkas undanröja de
svåraste olägenheterna, vore att öppna seminariet i Göteborg för kvinnliga
elever. Men uppenbart är, att även denna åtgärd skulle innebära en avsevärd
försämring i jämförelse med nuvarande ordning, särskilt kännbar för
den vidsträckta landsbygdens befolkning.
Överstyrelsen har icke ansett sig böra underlåta att rikta Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på ovan angivna konsekvens av Skaraseminariets indragning,
om det ock knappast synes möjligt att genomföra Göteborgsseminariets
omläggning till samseminarium redan från och med läsåret 1926/1927.
Beaktas måste nämligen särskilt, att lokaler för undervisning i hushållsgöromål
och kvinnlig slöjd icke stå till förfogande inom detta seminariums
nuvarande byggnad och det kan icke utan vidare tagas för givet, att tillgång
till lämpliga sådana genom förhyrande kan omedelbart beredas.
Till utredningens fullständigande torde slutligen böra anmärkas, att en
preliminär undersökning av de så att säga »tekniska» möjligheterna för indragning
av ovan omförmälda seminarier utvisat, att utsikt förefinnes att
genom förflyttning till andra läroanstalter kunna utnyttja det övervägande
flertalet av lärarkrafterna vid båda seminarierna, även om detta givetvis för
de nuvarande innehavarna, särskilt för de ej få, som sett sig nödsakade
förvärva egna bostäder, måste komma att medföra nog så kännbara olägenheter
av ekonomisk art. Uppgiften synes dock onekligen lättare genomförd
beträffande Skaraseminariet med hänsyn till att flera av dess lärare inom
de närmaste åren ingå i pensionsåldern.
Av det nu anförda torde framgå, att det knappast är möjligt att ur angivna
synpunkter förebringa avgörande skäl för att indragningen bör drabba
det ena av nu ifrågavarande båda seminarier framför det andra.
Till förmån för Skaraseminariets bibehållande tala obestridligen med styrka
de rekryteringssynpunkter, som i det föregående närmare berörts. Huruvida
de ekonomiska skälen mera bestämt kunna sägas stödja ett bibehållande
av seminariet i Strängnäs är däremot svårare att säkert överblicka.
Och med hänsyn till den större eller mindre lättheten att genomföra en
avveckling under möjligast gynnsamma villkor för statsverket och med behörigt
avseende fäst vid de svårigheter, vilka ett nedläggande skulle förorsaka
vederbörande anstalters lärare, torde, såsom ovan antytts, Skara böra
framför Strängnäs ifrågakomma.
Överstyrelsen har emellertid vid detta sitt övervägande funnit sig urståndsatt
att bedöma utsikterna för att do nuvarande seminariebyggnaderna å
de nämnda orterna skola kunna tagas i anspråk för annat statsändamål
eller om den ena med större fördel än den andra kan låta sig avyttras till
kommun eller enskilda, ett spörsmål, som givetvis måste vara av icke ringa
betydelse vid frågans slutliga avgörande.
Enär överstyrelsen sålunda icke besitter erforderliga hållpunkter för att
kunna allsidigt bedöma, vilket av de nämnda seminarierna som vid övervägande
av samtliga på frågan inverkande förhållanden kan anses främst
höra föreslås till indragning, har överstyrelsen, under förutsättning att åtgärder
vidtagas för uppehållande av lämplig relation mellan manliga och
kvinnliga lärare, funnit sig böra inskränka sig till att uttala, att ett eventuellt
nödvändigt befunnet nedläggande av ett av rikets nuvarande folkskoleseminarier
bör avse ett av folkskoleseminarierna i Skara eller Strängnäs.
11
Kungl. Maj:fn proposition Nr 121.
I fråga om den organisatoriska avvecklingen av ettdera av seminarierna
i Skara och Strängnäs anförde överstyrelsen följande:
Därest Kungl. Maj:t skulle linna nedläggandet böra drabba seminariet i
Skara, vill överstyrelsen erinra, att Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med
överstyrelsens förslag, i årets statsverksproposition (punkten 134, sid. 493
o. f.) förutsatt, att en av seminariets sju övningsskolavdelningar indrages
redan läsåret 1926/1927. Påbörjas seminariets avveckling under läsåret 1926/
1927, skulle sagda läsår vid läroanstalten undervisas elever i klasserna II,
III, IVA och IV B. 1 själva verket torde det under nyss angivna förutsättning
vara tänkbart, att övningsskolan redan nämnda läsår minskas till
5 avdelningar därigenom, att intagningen av nybörjare inställes. Läsåret
1927/1928, då vid fullföljd avveckling klassavdelningarna utgöra allenast
två, nämligen klasserna III och IV, torde ytterligare eu övningsskolavdelning
kunna indragas, och läsåret 1928/1929, under vilket avvecklingen fullbordas,
skulle övningsskolavdelningarna utgöra tre, omfattande klasserna 4—8, vilket
ur undervisningssynpunkt måste anses tillräckligt.
Skulle Strängnäs seminarium från samma tidpunkt komma att nedläggas,
Synes hösten 1926 två avdelningar av övningsskolan kunna indragas, den
ena avsedd för studentkursens räkning, den andra tillhörande den ordinarie
övningsskolan, i det att nybörjare givetvis icke böra intagas. Läsåret 1927/
1928, då seminariet skulle komina att omfatta klasserna III och IV, torde
ytterligare eu övningsskolavdelning kunna indragas och sålunda till läroanstaltens
sista år återstå tre avdelningar, i analogi med vad nyss föreslagits
beträffande Skaraseminariet. Vid slutet av vårterminen 1929 skulle även i
detta fall avvecklingen kunna vara slutförd.
Härefter framlade överstyrelsen sin plan för begränsningsåtgärder av mera
tillfällig natur.
Vid fem dubbelseminarier föreslogs indragning av första klassen i parallellavdelningarna
under vartdera av läsåren 1926/1927 och 1927/1928, nämligen
vid seminarierna i Uppsala, Linköping, Falun, Karlstad och Umeå under
läsåret 1926/1927 och vid seminarierna i Linköping, Falun, Lund, Karlstad
och Luleå under läsåret 1927/1928. Vidare ifrågasattes minskning av högsta
medgivna elevantalet i klassavdelningarna till 25 för studentkurs och första
klassen vid seminarium, där indragning av parallellavdelning skett, samt
till 20 för första klassen vid övriga seminarier. Slutligen föreslogs vakanssättning
av ledigblivande lärarbefattningar vid seminarierna i Skara och
Strängnäs, i avbidan på närmare utredning av frågan om vilketdera av
dessa seminarier borde indragas, i händelse nedläggandet av ett av rikets
folkskoleseminarier befunnes erforderligt. Till denna fråga ansåg sig nämligen
överstyrelsen i sakens dåvarande läge icke kunna taga ståndpunkt.
Jag anser mig i detta sammanhang böra återgiva huvudinnehållet i den
i skolöverstyrelsens nu behandlade framställning åberopade skrivelsen från
stadsfullmäktige i Skara, däri dessa framfört sina invändningar mot tanken
att nedlägga Skaraseminariet. De anförde bland annat följande:
Till en början få vi framhålla att seminariet är ett av Sveriges allra äldsta.
Det grundlädes år 1842 såsom manligt och förändrades år 1860 till kvinnligt
Stadsfull
mäktige
Skara.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
seminarium. Ett hävande av denna snart hundraåriga tradition skulle hårt
drabba ej blott Skara stad utan hela landets västra delar, som under decennier
sänt sin ungdom till Skara seminarium för utbildning till lärarkallet.
Med hänsyn till läget har seminariet i Skara ett avgjort företräde framför
de andra båda kvinnliga seminarierna i södra Sverige, Kalmar och Landskrona,
vilka båda äro belägna så att säga i periferien. Skara stad har goda
kommunikationer som förmedla förbindelse med södra och mellersta Sverige
i snart sagt alla riktningar. Skara stad ligger dessutom i en ren jordbrukstrakt
med riklig tillförsel av livsmedel till billiga priser och är så gott som
fritt från industrier, ett förhållande, som gör, att staden får eu mera lugn
prägel, något som även bidrager att höja dess lämplighet som skolstad, ett
namn som Skara torde förtjäna mer än någon annan stad i Sverige. —
Att Skara med hänsyn till sitt centrala läge måste anses som lämplig plats
för förläggandet av ett seminarium visar även tidigare numera upphävda
beslut att utvidga det där befintliga seminariet till dubbelseminarium. Vidare
har Skara även ur undervisningssynpunkt att bjuda på många fördelar.
Dess läge i ett av Sveriges minnesrikaste landskap med många historiska
minnen, det i staden belägna museet, inrymmande Västergötlands fornminnesförenings
värdefulla samlingar med dess rika åskådningsmaterial erbjuder
många möjligheter att göra undervisningen levande och uppamma
håg hos eleverna att sedermera var å sin plats väcka till liv intresse för
hembygdsforskning och hembygdsvård. Även de naturvetenskapliga ämnena
kunna här med särskild fördel studeras i naturen, och vilja vi i detta avseende
blott framhålla närbelägenheten av det ur geologisk och botanisk
synpunkt högintressanta Kinnekulle. I detta sammanhang bör även framhållas
seminariets egen i Skara belägna botaniska trädgård, som innehåller
över 1,700 olika arter.
En viktig gren av undervisningen i folkskolan är praktisk trädgårdsskötsel.
Skulle seminariet i Skara nedläggas och alltså stora delar av Götalands lärarkrafter
utbildas i t. ex. Falun med dessa från Västsverige alltför olika
klimatoriska förhållanden skulle undervisningen i detta viktiga ämne lida
betydlig avbräck till förfång för såväl den undervisande själv som skoldistriktet.
Med hänsyn till folkmängden i de landskap, som utgöra Skara seminariums
rekryteringsområde torde även ett bibehållande av seminariet i Skara
vara väl motiverat. En blick i matrikeln över eleverna visar, att dessa till
största delen tillhöra Västergötland och de därintill gränsande landskapen
Småland, Dal, Bohuslän, Närke samt även Östergötland och Värmland och
utgöra dessa landskap en avsevärd del av Sveriges yta med en stor procent
av hela rikets folkmängd. Jämväl torde det vara av stor betydelse för dessa
landsdelar att i görligaste mån kunna tillgodose sitt behov av lärarkrafter
av ungdom som utgått från trakter där de sedermera skola få sitt verksamhetsfält.
Som huvudskäl för en ifrågasatt indragning av seminariet i Skara har
framhållits seminariebyggnadens otillfredsställande skick särskilt med hänsyn
till uppvärmningsanordningarna. Enbart detta förhållande torde ej vara tillräckligt
för en indragning av seminariet i Skara. För en ringa kostnad
torde seminariebyggnaden kunna försättas i ett fullt värdigt skick. Att intet
åtgjorts i berörda avseende har sin naturliga förklaring däri att man inför
en tillärnad nybyggnad för seminariet ej ansett lämpligt att vidtaga rnera
omfattande reparationer å den gamla seminariebyggnaden, vilken dock efter
13
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 121.
en nödvändig reparation och förbättrande av uppvärmningsanordningarna
mycket väl ännu några år torde kunna fylla lokalbehovet för ett enkelt
seminarium.
Vad särskilt Skara stad beträffar få vi anföra ytterligare några synpunkter,
som tala för seminariets bibehållande härstädes.
Som förut nämnts har förläggandet av seminariet dit traditionens hävd
mer än annorstädes, och Skara stad och dess invånare hava givetvis också
inrättat sig efter de omständigheter, som betingats av seminariets befintlighet
i staden. Så har t. ex. byggnadsverksamheten rönt inverkan av nödvändigheten
att bereda rum för uthyrning till seminarieungdom. Inflyttning till
staden har skett i många fall just på grund av seminariets härvaro. Staden
har för att bibehålla sin traditionella karaktär av skolstad ej uppmuntrat
förläggande hit av industrier i den mån, som i annat fall kommit att ske.
Såväl stadsfullmäktige som stadens invånare i gemen hava handlat under
den vissa förhoppningen, att de statliga institutioner, vilka förlagts till staden,
voro fasta och aldrig haft en tanke på att dessa någonsin skulle flyttas till
annan ort eller indragas, i varje fall ej dess seminarium, vilket under några
år till och med fungerat såsom dubbelseminarium.
Skara stad har dessutom haft ekonomiska uppoffringar för seminariet härstädes.
Sålunda har staden efter framställning från byggnadsstyrelsen om
upplåtande av lämplig tomt för ett blivande dubbelseminarium inköpt
stadsländeriet Avedal nr 1 för ett pris av 61,500 kronor för att genom byte
av jord med veterinärinrättningen i Skara kunna erbjuda byggnadsstyrelsen
önskad tomt, vilket byte förorsakat staden en mellangift av 28,500
kronor. — För att kunna tillhandahålla lokaler för dubbelseminariet intill
dess ifrågasatt nybyggnad kommit till stånd har staden därjämte år
1919 nödgats inköpa tomten nr 331 till ett pris av 50,000 kronor, ett pris
som numera betydligt överstiger dess värde, ävensom vidtaga vissa reparations-
och ombyggnadsarbeten för fastighetens iordningsställande i lämpligt
skick för seminariebruk.
Staden har även fått vidkännas kostnader för ändringar med hänsyn till
ett blivande dubbelseminarium av hos Kungl. Maj:t för fastställelse liggande
förslag till ny stadsplan för staden.
På anmodan av byggnadsstvrelsen har staden utfäst sig att framdraga
vatten- och avloppsledningar till gränsen av den tomt som utsetts för
uppförandet av ny seminariebyggnad, en åtgärd, varigenom de i Händavägen
gående huvudledningarna erhållit större dimensioner än annars varit erforderligt,
vilket även förorsakat staden kostnader.
Genom beslut den 31 mars 1926 godkände Kungl. Maj:t vad överstyrelsen
föreslagit rörande upprätthållandet av studentkurser och indragning av parallellavdelningar,
dock allenast för så vitt angick läsåret 1926/1927. Kungl.
Maj:t föreskrev nämligen, att under nämnda läsår dels studentkurser skulle
anordnas vid folkskoleseminarierna i Stockholm och Växjö, i Stockholm för
kvinnliga elever och i Växjö för manliga elever, dels parallellavdelningar skulle
förekomma vid folkskoleseminarierna i Lund, Göteborg och Luleå till samtliga
klasser, vid folkskoleseminarierna i Uppsala, Linköping, Falun, Karlstad
och Umeå till klasserna II—IV samt vid folkskoleseminarierna i Skara och
Landskrona, där indragning av parallellavdelningarna påbörjats redan tidi
-
Kungl. Maj:ts
beslut den
31 mars
1926.
14
Kungl. May.ts proposition Nr 121.
gare, till klass IV, ävensom att under nämnda läsår preparandkurs skulle
anordnas vid folkskoleseminariet i Luleå.
Vad åter angår reduktionen av elevantalet i klassavdelningarna gick
Kungl. Maj:t något längre än överstyrelsen föreslagit, i det att maximiantalet
elever i första klassen bestämdes till 20 vid samtliga seminarier. För
studentklasserna fastställdes motsvarande siffra till den av överstyrelsen föreslagna
eller 25. Härjämte föreskrev Kungl. Maj:t, givetvis med tanke på
eventuell indragning av något seminarium, att vid inträffande ledighet å
ordinarie lärartjänst vid folkskoleseminarium med åtgärder för tjänstens
återbesättande skulle tillsvidare anstå, för så vida ej Kungl. Maj:tpå därom
i varje särskilt fall gjord framställning annorlunda förordnade.
Slutligen igångsattes genom nämnda Kungl. Maj:s beslut så att säga en
fullständig inventering av lärarbehovet för den egentliga folkskolan, i det
överstyrelsen anbefalldes att på grundval av uppgifter från rikets samtliga
skoldistrikt rörande barnantal och övriga förhållanden, som kunde öva inverkan
på det framtida behovet av lärartjänster för den egentliga folkskolan,
samt med hänsynstagande till de omständigheter, som eljest i förevarande
avseende vore av betydelse, till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och
förslag rörande omfattningen av här ifrågavarande lärarutbildning för tiden
efter läsåret 1926/1927. Sedermera tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
särskild sakkunnig för att biträda vid frågans beredning.
Innan skolöverstyrelsen hann slutföra ovanberörda utredning, upptog
Kungl. Maj:t ånyo frågan om folkskolornas lärarbehov i samband med
framläggandet för riksdagen av anslagsäskanden för budgetåret 1927/1928.
I enlighet med Kungl. Maj:ts därom gjorda förslag (punkt 151 av 1927 års
åttonde huvudtitel) anvisade riksdagen för sagda budgetår till anordnande
av studentkurser och parallellavdelningar vid vissa folkskoleseminarier ävensom
av en preparandkurs vid folkskoleseminariet i Luleå ett extra reservationsanslag
av 67,300 kronor. Genom beslut den 6 maj 1927 förordnade
Kungl. Maj:t bland annat, att under läsåret 1927/1928 en studentkurs skulle
anordnas vid vartdera av folkskoleseminarierna i Stockholm och Växjö,
att parallellavdelningar skulle under samma läsår anordnas vid folkskoleseminariet
i Göteborg till första, andra, tredje och fjärde klasserna, vid
folkskoleseminarierna i Uppsala och Umeå till första, tredje och fjärde klasserna,
vid folkskoleseminarierna i Lund och Luleå till andra, tredje och
fjärde klasserna samt vid folkskoleseminarierna i Linköping, Falun och
Karlstad till tredje och fjärde klasserna, ävensom att under nämnda läsår
preparandkurs skulle anordnas vid folkskoleseminariet i Luleå, samt att
under läsåret 1927/1928 elever icke finge intagas i första klassen vid folkskoleseminarium
till högre antal än 20 eller i studentkurs till högre antal
än 25, varjämte föreskrevs, att nya elever under nämnda läsår icke finge
vinna inträde i andra, tredje och fjärde klasserna vid folkskoleseminarierna.
15
Kunyl. Muy.ts proposition Nr 121.
Lärarutbildningen erhöll alltså för läsåret 1927/1928 samma omfattning som
för läsåret 1926/1927.
Mod de sålunda verkställda indragningarna skulle från och med vårterminen
1930 avgångsklasserna bliva till antalet 20, motsvarande en årsproduktion
av (18X20 + 2X25) 410 eller i runt tal 400 lärare.
Med skrivelse den 23 juni 1927 inkom därefter skolöverstyrelsen till
Kungl. Maj:t med den genom ovanberörda beslut den 31 mars 1926 anbefallda
utredningen. För det huvudsakliga innehållet i denna utredning
finnes en utförlig redogörelse under punkt 166 av 1928 års åttonde huvudtitel,
vartill jag här torde få hänvisa; jag anhåller endast att i detta sammanhang
få erinra om följande:
Överstyrelsen meddelade till en början följande sammanställning av lärarbristens
omfattning vid nedan angivna tidpunkter:
Tidpunkt |
Vakanta tjänster |
Tjänstlediga lärare |
Samman- lagd brist |
||||||
hela antalet |
med kom-petenta |
brist |
hela antalet |
med kom-petenta |
brist |
||||
1920 |
1 |
maj .... |
1,103 |
239 |
864 |
724 |
410 |
314 |
1,178 |
1922 |
1 |
november |
1,346 |
483 |
863 |
608 |
451 |
157 |
1,020 |
1923 |
1 |
» |
1,073 |
506 |
567 |
548 |
464 |
84 |
651 |
1924 |
1 |
798 |
488 |
310 |
547 |
480 |
67 |
377 |
|
1925 |
1 |
546 |
417 |
129 |
574 |
539 |
35 |
164 |
|
1926 |
1 |
» |
412 |
392 |
20 |
579 |
570 |
9 |
29 |
Beträffande antalet lärartjänster, som konstaterats vid de särskilda utredningarna
angående lärartillgången, meddelar skolöverstyrelsen följande
översikt:
1920 1 maj........ 1922 1 november....... |
Ordinarie |
Extra ordinarie |
Tillsammans |
Ökning |
11.389 12,368 12,506 12,740 12,929 13,061 |
541 527 586 523 525 556 |
11,930 12,895 13,092 13,263 13,454 13,617 |
965 197 171 191 163 |
|
1923 1 |
||||
1924 1 1925 1 1926 1 |
För att belysa omfattningen av lärarutbildningen under senare tid lämnar
vidare skolöverstyrelsen följande siffror för antalet utexaminerade lärare under
åren 1916—1927 och antalet lärare, som kunna beräknas komma att
utexamineras under åren 1928—1931:
Skolöverstyrelsens
utredning
den 23 juni
1927.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Å r |
Manliga |
Kvinnliga |
Summa |
1916.......... |
333 |
303 |
636 |
1917.......... |
336 |
308 |
644 |
1918.......... |
309 |
294 |
603 |
1919.......... |
287 |
307 |
594 |
1920.......... |
329 |
319 |
648 |
1921.......... |
330 |
328 |
658 |
1922.......... |
433 |
354 |
787 |
1923.......... |
486 |
399 |
885 |
1924.......... |
457 |
419 |
876 |
1925.......... |
470 |
449 |
919 |
1926 ....... |
459 |
399 |
858 |
1927.......... |
445 |
355 |
800 |
1928.......... |
430 |
245 |
675 |
1929.......... |
375 |
225 |
600 |
1930.......... |
245 |
155 |
400 |
1931.......... |
245 |
155 |
400 |
På grundval av samtliga de fakta, som kunna anses inverka på här
ifrågavarande förhållanden, har skolöverstyrelsen uppställt följande tabell
rörande förhållandet mellan lärartillgång och lärarbehov under åren 1927
— 1931:
1927 |
1928 |
1929 |
1930 |
1931 |
|
Överskott från föregående läsår .... |
_ |
180 |
273 |
224 |
93 |
Antal examinerade.............. |
800 |
675 |
600 |
400 |
400 |
Disponibla lärare |
800 |
855 |
873 |
624 |
493 |
Avgående lärare vid folkskolan .... |
379 |
374 |
362 |
375 |
365 |
» » » vissa andra läro- |
|||||
anstalter.................... |
10 |
10 |
10 |
10 |
10 |
Beräknad ökning i tjänster vid folk- |
|||||
skolan..................... |
210 |
179 |
253 |
129 |
81 |
Beräknat ökat vikariatsbehov...... |
12 |
10 |
15 |
8 |
5 |
» lärarbehov vid fortsättnings- |
|||||
skolan..................... |
9 |
9 |
9 |
9 |
9 |
Årligt totalbehov |
620 |
582 |
649 |
531 |
470 |
Beräknat överskott.............. |
180 |
273 |
224 |
93 |
23 |
Då det, med hänsyn till den osäkerhet, som alltid måste vidlåda beräkningar
av nu förevarande art, är nödvändigt att hålla eu viss marginal för
icke förutsedda behov och för tryggande av lärartillgången även i mera avlägset
liggande delar av landet, anser sig skolöverstyrelsen, trots den siffra
för läraröverskottet, som tabellen utvisar för år 1931, icke behöva praktiskt
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
taget räkna med något till följande år kvarstående överskott av nämnvärd
betydelse för bedömande av lärarproduktionens lämpliga omfattning efter
år 1931.
Härefter bär skolöverstyrelsen, med tillämpning av enahanda grunder,
som i det föregående använts, lämnat en översikt av det lärartillskott, som
synes bliva erforderligt under åren 1932—1934:
1932 |
1933 |
1934 |
|
Avgående lärare vid folkskolan............... |
377 |
366 |
360 |
» » » vissa andra läroanstalter .... |
10 |
10 |
10 |
Beräknad ökning respektive minskning, i tjänster vid |
+ 51 |
— 45 |
— 19 |
Beräknat ökat, respektive minskat, vikariatsbehov. . |
+ 3 |
— 3 |
— 1 |
Beräknat lärarbehov vid fortsättningsskolan...... |
9 |
9 |
9 |
Årligt totalbehov |
450 |
337 |
359 |
Utgår man från att det framtida barnantalet i folkskolan kommer att
hålla sig på ungefärligen samma nivå som under läsåret 1934/1935 eller i
varje fall icke kommer att sjunka så, att därav skulle föranledas någon mera
avsevärd minskning av antalet tjänster, skulle man sålunda vid en, i den
mån nu kan bedömas, fullt utbildad organisation av folkskoleväsendet kunna
räkna med en erforderlig lärarstock av omkring 15,500 lärare vartill givetvis
bör läggas behövligt antal vikarier för av sjukdom eller annan anledning
tjänstlediga lärare.
För upprätthållande av denna lärarstock finner överstyrelsen efter utförliga
beräkningar, att i och för sig skäl föreligga för en sådan omfattning
av den framtida seminarieorganisationen, att den normala årliga lärarproduktionen
skulle med ett par tiotal överstiga 600. Då emellertid avgången
bland de kvinnliga lärarna troligen är något för högt beräknad och då vidare
avgången överhuvudtaget är beräknad på grundval av en teoretisk
åldersfördelning bland lärarna och en organisatorisk utveckling av folkskoleväsendet,
vars förverkligande kan taga en avsevärt lång tid i anspråk, torde
siffran för den årliga lärarproduktionen enligt skolöverstyrelsens förmenande
kunna avgränsas nedåt till 575.
Med ett elevantal i varje klass av 25 — något som av skolöverstyrelsen
på det livligaste förordas med hänsyn till de erfarenheter, som i detta hänseende
blivit gjorda under de senaste åren — motsvarar detta en seminarieorganisation
med 23 avgångsklasser. Den nuvarande seminarieorganisationen
är i normala fall avsedd för 25 avgångsklasser; enligt överstyrelsens beräkningar
skulle av dessa 25 klasser två slopas.
Sättet för åvägabringandet av den ifrågasatta indragningen blir givetvis
i någon mån beroende av överväganden rörande frågan om det årliga lärartillskottets
sammansättning, framför allt med hänsyn till antalet manliga
och kvinnliga lärare. Vid ett oförändrat bibehållande av den nuvarande
organisationen skulle av de 625 lärare, som med ett elevantal av 25 i varje
klass den årliga examinationen normalt skulle omfatta, 388 eller omkring
62 procent utgöras av män och 237 eller omkring 38 procent av kvinnor,
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 97 häft. (Nr 121.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
varvid, i likhet med vad för närvarande är fallet, den ena avdelningen vid
Luleå seminarium beräknats till hälften bestå av kvinnliga elever. I medeltal
under perioden 1916—1925 har antalet manliga tjänster förhållit sig till
antalet kvinnliga ungefär som 3 : 2, vilken proportion redan tidigare av överstyrelsen
föreslagits som lämplig. För att i görligaste män upprätthålla denna
proportion vid minskningen av antalet utexaminerade föreslår överstyrelsen
slopandet av en och eu halv av de manliga och en halv av de kvinnliga
avdelningarna, vadan examinationen framdeles skulle omfatta 14 avdelningar
med manliga och 9 med kvinnliga lärjungar.
I detta sammanhang upptager överstyrelsen jämväl frågan om studentkurserna
och finner sig åtminstone icke för närvarande kunna tillstyrka, att
dessas antal i den framtida organisationen normalt beräknas högre än två.
Överstyrelsen framhåller emellertid samtidigt betydelsen av att en utvidgning
av ifrågavarande utbildning jämväl i framtiden må kunna ske, då det
gäller att tillgodose ett ökat lärarbehov, och uttalar överstyrelsen i detta
hänseende, att därest och så snart behov yppar sig att öka avgångsklassernas
antal, detta i första rummet bör ske genom inrättande av ännu eu
ettårig kurs.
I detta sammanhang anför vidare överstyrelsen, att, därest tvåårig utbildningskurs
för från småskoleseminarier utexaminerade lärarinnor i enlighet
med av överstyrelsen tidigare framlagd utredning skulle inom den närmaste
framtiden komma till stånd, dylik kurs synes böra ersätta den ena av de
båda fyraåriga kurserna vid ett dubbelseminarium och sålunda icke behöver
föranleda en ökning av avgångsklassernas antal.
Överstyrelsen övergår härefter till att diskutera åtgärderna för seminarieorganisationens
inskränkning och framhåller därvid, att övervägandet givetvis
bör ske i första rummet med hänsyn till de lokala förhållanden, under
vilka de olika seminarierna arbeta, samt vidare med beaktande av de lokala
synpunkter i övrigt, som äro ägnade att inverka på bedömandet av spörsmålet
om respektive seminariers vidmakthållande. Överstyrelsen hänvisar
härvid till en början till vad av överstyrelsen andragits i skrivelse den 26
januari 1926 angående begränsning av folkskollärarutbildningen, däri överstyrelsen
sammanfattningsvis ansåg sig kunna fastslå, att ur synpunkten av
framtida utgifter för oavvisliga lokalutvidgningar vid de seminarier, som
närmast kunde komma ifråga, förhållandena vid seminarierna i Landskrona,
Härnösand och Kalmar gestaltade sig icke oväsentligt fördelaktigare än
i fråga om seminarierna i Skara och Strängnäs. Även nu finner sig överstyrelsen
böra uttala, att, därest uteslutande ekonomiska synpunkter skola
anläggas på de ifrågasatta indragningåtgärderna, de båda enkelseminarierna
i Strängnäs och Skara synas böra i första rummet ifrågakomma till nedläggande.
Emellertid finner sig överstyrelsen böra vidhålla de betänkligheter,
som tidigare av densamma uttalats mot ett nedläggande av Skaraseminariet.
Genom den tidigare vidtagna indragningen av det enskilda,
med studentkurs försedda kvinnliga folkskoleseminariet i Göteborg, hava
lärarutbildningsmöjligheterna för den kvinnliga ungdomen i Väst-Sverige
avsevärt reducerats. En omläggning av dubbelseminariet i Göteborg till
samseminarium är icke heller att förorda, då lokaler för undervisning i
hushållsgöromål och kvinnlig slöjd icke stå till förfogande. Då överstyrelsen
med hänsyn till de nu anförda förhållandena tagit under övervägande
19
Kun f/l. Maj:ts proposition Nr 121.
ett alternativt förslag till indragning, vilket skulle lämna Skaraseminariet
orubbat, har överstyrelsen icke kunnat undgå att fästa uppmärksamheten
vid, att lärarutbildningen vid de norrländska seminarierna otvivelaktigt är
alltför omfattande med hänsyn såväl till det nu förefintliga som även till
det förutsebara framtida lärarbehovet i Norrland. Den nuvarande organisationen
av Norrlandsseminarierna ger en årlig utexamination av 125 lärare,
men en verkställd undersökning har givit vid handen, att 100 lärare årligen
väl fylla dessa landsdelars behov. Överstyrelsen har därför funnit sig böra
föreslå indragning av en parallellavdelning vid folkskoleseminariet i Luleå.
Att Luleåseminariet utvalts, beror framför allt av de lokala förhållandena.
Till de genom indragning av parallellavdelningen vid nämnda seminarium
disponibla lokalerna skulle nämligen med fördel kunna överflyttas den treåriga
utbildningskurs för småskollärarinnor, som för närvarande är förlagd
till Murjek, varigenom Murjekseminariets lokalfråga skulle erhålla en ur
statsfinansiell synpunkt synnerligen förmånlig lösning. Överstyrelsen föreslår
vidare — med hänsyn till att dubbelseminariet i Umeå är uteslutande
kvinnligt — att i den återstående avdelningen vid Luleåseminariet böra intagas
allenast manliga elever.
Den erforderliga begränsningen av avgångsklassernas antal synes överstyrelsen
alltså böra åvägabringas genom indragning av seminariet i Strängnäs
och av parallellavdelningen vid seminariet i Luleå. Vid ett genomförande
av det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget skulle seminarieorganisationen
erhålla följande gestaltning:
Seminarier |
Ärlig examination |
|
Manliga elever |
Kvinnliga elever |
|
Stockholm.............. |
25 + 25 |
|
Uppsala................ |
50 |
— |
Linköping.............. |
50 |
— |
Falun................. |
— |
50 |
Växjö................. |
25+25 |
— |
Kalmar................ |
-- |
25 |
Lund.................. |
50 |
— |
Landskrona ............. |
— |
25 |
Göteborg............... |
50 |
— |
Skara.................. |
— |
25 |
Karlstad................ |
50 |
— |
Härnösand.............. |
25 |
— |
Umeå................. |
— |
50 |
Luleå.................. |
25 |
— |
Summa |
350 |
225 |
Överstyrelsen påpekar i detta sammanhang, att de genom de föreslagna
indragningarna överflödiga lokalutrymmena i Luleå ävensom seminarielokalerna
i Strängnäs lämpligen skulle kunna utnyttjas för utbildning av småskollärarinnor.
20
Vissa till
Kungl. Maj:t
inkomna
framställningar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Med hänvisning till den sålunda förebragta utredningen och med åberopande
av de därvid anförda synpunkterna slutade skolöverstyrelsen med att
hemställa att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för en inskränkning av
seminarieorganisationen genom successivt nedläggande från och med läsåret
1928/1929 av folkskoleseminariet i Strängnäs ävensom av parallellavdelningen
vid folkskoleseminariet i Luleå.
I detta sammanhang anhåller jag vidare att få erinra om några till Kungl.
Maj:t inkomna framställningar, som stodo i nära sammanhang med skolöverstyrelsens
nu återgivna framställning.
I skrivelse den 9 november 1926 framhöll sålunda Skaraborgs läns landsting,
att fortvaron av folkskoleseminariet i Skara vore ett provinsiellt intresse
av största vikt och hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte låta
Skaraseminariets verksamhet ostörd fortgå även för framtiden.
I skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 26
november 1926 hemställde vidare skattebetalarnas förening om framläggande
till 1927 års riksdag av proposition om nedläggandet av åtminstone två av
statens seminarier och flera, därest resultatet av den inom skolöverstyrelsen
för det dåvarande pågående utredningen rörande det framtida lärarbehovet,
som troligt vore, komme att bekräfta överstyrelsens senaste antaganden rörande
utvecklingen på hithörande område.
I skrivelse den 3 december 1926 anhöll därefter centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening, att de igångsatta utredningarna beträffande
småskoleseminariernas förstatligande och behovet av lärare för det
egentliga folkskolestadiet måtte bedrivas med största skyndsamhet, att på
nämnda utredningar grundat förslag till en sådan begränsning av lärarproduktionen,
som svarar mot det verkliga behovet av lärarkrafter vid rikets
folk- och småskolor, måtte snarast möjligt för riksdagen framläggas, att vid
planläggningen av den framtida seminarieorganisationens omfattning även
måtte tagas i betraktande, att en tvåårig utbildningskurs bör anordnas för
småskollärarinnor, som önska avlägga folkskollärarexamen, samt att, därest
den behövliga inskränkningen av lärarproduktionen skulle nödvändiggöra
nedläggandet av ett folkskoleseminarium, Kungl. Maj:t måtte taga under
övervägande, huruvida icke Skara folkskoleseminarium, skulle kunna bibehållas
och till detsamma förläggas den förenämnda kursen för utbildning
av småskollärarinnor till tjänstgöring på folkskolestadiet.
Vidare hemställde centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund i
skrivelse den 30 mars 1927,
att Kungl. Maj:t vid indragning av folkskoleseminarium eller av klasser
vid folkskoleseminarium ville taga hänsyn därtill, att de kvinnliga folkskoleseminarierna
må erhålla den andel i lärarproduktionen, som rättvisligen bör
tillkomma dem, och
21
Kungl. Majt.s proposition Nr 121.
utt Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, om ej möjlighet funnes för
bibehållande av Skara kvinnliga folkskoleseminarium.
I en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse av den 9 september 1927 hemställde
därefter vissa av Strängnäs stad därtill bemyndigade personer, nämligen
stadsfullmäktiges ordförande samt drätselkammarens ordförande och
vice ordförande — med bifogande av utdrag av protokoll, hållna vid stadsfullmäktiges
i staden sammanträde den 29 augusti 1927 och drätselkammarens
därstädes sammanträde den 5 september 1927 —, att Kungl. Maj:t behagade
lämna förslagen om indragning av folkskoleseminariet i Strängnäs utan
avseende.
I skrivelsen har till eu början framhållits betydelsen för staden av de dit
förlagda allmänna inrättningarna och de svårigheter, som redan vållats
genom den beslutade minskningen av det dit förlagda regementet. Vidare
framhålles, vad seminariets byggnader angår, att allt som nu finnes är
jämförelsevis nytt och fullt användbart, och att den utökning, som behövs,
borde, om ej överdrivna fordringar uppställas, kunna åstadkommas
utan de svindlande kostnader, som i detta sammanhang nämnts. Slutligen
anföres i skrivelsen följande: Den tomt, på vilken seminariets byggnader
äro belägna, skänktes till staten för ett folkskollärarseminarium, så länge
den för detta ändamål användes. Detta villkor återfinnes i stadsfullmäktiges
beslut, i kungl. brev, som godkänner detta, samt slutligen i det lagfarna
gåvobrevet. Upphör staten att begagna tomten till folkskollärarseminarium,
återfaller tomten i stadens ägo. Det torde ej vara att vänta, att Strängnäs
stad, förut illa medfaren genom hotande eller verkställda indragningar från
statens sida, skall uppge något av sin rätt. Vill kronan, för att kunna begagna
sina på området uppförda hus, genom expropriation eller eljest lösa
marken, som uppgår till 24,500 kvadratmeter, uppstår en väsentlig kostnad,
som kännbart minskar den besparing, staten hoppades göra genom folkskolesemiuariets
nedläggning.
Med anledning av ifrågavarande skrivelse avgav skolöverstyrelsen den 16
september 1927 avgivet infordrat utlåtande och erinrade därvid till en början
därom, att seminariet i Strängnäs på grund av sitt läge synts med mindre
olägenhet kunna undvaras än något annat seminarium, att läroanstaltens
nuvarande lokaler vore otillräckliga samt att enligt av byggnadsstyrelsen
verkställda utredningar erforderlig tillbyggnad visat sig föranleda mycket
avsevärda kostnader. Härefter fortsatte skolöverstyrelsen:
Stadsfullmäktige hava erinrat, att staden kostnadsfritt upplåtit tomt för
seminariet, så länge området i fråga användes för berörda ändamål och att
om staten upphörde att begagna tomten till folkskollärarseminarium, densamma
återfölle i stadens ägo. Med tanke härå har överstyrelsen i sin
skrivelse den 23 juni 1927 icke heller ifrågasatt, att folkskoleseminariet
skulle nedläggas utan motsvarande kompensation åt staden från statsverkets
sida. Överstyrelsen tillåter sig i detta avseende erinra, att enligt överstyrelsens
förslag rörande statens övertagande av småskollärarutbildningen det
nuvarande landstingsseminariet i Malmköping in. fl. seminarier i Mälardalen
Skolöverstyrelsen
den
31 augusti
1927.
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
skulle ersättas av ett statligt dubbelseminarinm för utbildning av småskollärarinnor,
förlagt till Strängnäs och med utnyttjande av det nuvarande
folkskoleseminariets lokaler. Småskoleseminariet skulle omfatta fyra klassavdelningar,
eller samma antal som folkskoleseminariet inneslöt år 1901.
Vad angår den för det planlagda småskoleseminariet avsedda övningsskolan
är visserligen ännu intet närmare bestämt rörande omfattningen av densamma,
men med hänsyn därtill, att den praktiska lärarutbildningen vid
ett enkelseminarium påkallar två övningsskolklasser, torde man vara berättigad
utgå ifrån att ett dubbelseminarium sannolikt kommer att kräva fyra
klassavdelningar. Läroanstaltens yttre ram skulle alltså bliva oförändrad,
även om dess uppgift undergår en förskjutning. Emellertid torde det icke
böra lämnas oanmärkt, att vid tidpunkten för det ifrågavarande avtalets
tillkomst folkskollärarseminariet jämväl hade till ändamål att utbilda lärare
för småskolan. Enligt § 50 i stadgan för folkskoleseminarierna i riket
den 29 januari 1886 skulle nämligen under vissa närmare angivna förutsättningar
särskilt prov anställas med de elever, som anmält sig därtill och
som genomgått seminariets andra klass. Och ägde den, som i provet godkändes,
att erhålla betyg över småskollärarexamen enligt meddelat formulär.
Givetvis undandrager det sig överstyrelsens bedömande, huruvida här berörda
omständigheter kunna vara av beskaffenhet att mera väsentligt inverka
på det juridiska ställningstagandet till stadens rättsanspråk. Överstyrelsen
har allenast velat rikta uppmärksamheten dels därpå att sakligt sett det till
upprättande föreslagna småskoleseminariet lärer få anses bereda staden såsom
sådan väsentligen samma förmåner som det nuvarande folkskoleseminariet,
dels också därpå, att under de vid avtalstillfället rådande förhållandena
den avsedda framtida utbildningsuppgiften icke varit främmande för
den läroanstalt, för vilken tomtupplåtelsen skedde. Enligt överstyrelsens
uppfattning bör dock den av stadsfullmäktige åberopade särskilda omständigheten
icke få lägga hinder i vägen för en av andra hänsyn påkallad begränsning
av seminarieorganisationen.
Härefter framlade skolöverstyrelsen i skrivelse den 31 augusti 1927 angående
anslag till folkundervisningen för budgetåret 1928/1929 förslag till beräkning
för sagda budgetår av det ordinarie anslaget till folkskoleseminarierna.
I denna skrivelse, på vars innehåll i övrigt jag här icke behöver ingå, verkställde
överstyrelsen en beräkning av de besparingar, som ett nedläggande av
folkskoleseminariet i Strängnäs och parallellavdelningen vid folkskoleseminariet
i Luleå kunde väntas medföra under det första året. Jag återger
nedan denna beräkning.
Det återstår för överstyrelsen att söka beräkna den sannolika inverkan av
berörda inskränkningsåtgärder under nämnda budgetår på grundvalen av de
förutsättningar, som finnas angivna i överstyrelsens skrivelse den 23 juni
1927. Överstyrelsen utgår alltså vid dessa sina överväganden därifrån, att
läsåret 1928/1929 första klassen vid folkskoleseminariet i Strängnäs samt
parallellavdelningen till samma klass vid folkskoleseminariet i Luleå indragas.
Härigenom föranledes givetvis ett minskat behov av lärare vid dessa seminarier.
Då under nämnda år verksamheten i övningsskolan icke påverkas
av nämnda indragning, kan minskningen endast komma att gälla lärare i
kunskaps- och övningsämnen. Första klassens timsumma i kunskapsämnen
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
uppgår enligt normaltimplanen till 24 och överstiger således något tjänstgöringsskyldigheten
för en lektor. Med hänsyn därtill att under avveckliugsperioden,
särskilt vad angår seminariet i Strängnäs, svårigheter kunna väntas
inställa sig för ett rationellt utnyttjande av lärarkrafterna och tvång att
i viss omfattning anlita timlärare torde komma att inställa sig, synes man
icke nu kunna beräkna att under-läsåret 1928/1929 mer än eu lektorstjänst
vid folkskoleseminariet i Strängnäs kan besparas. Vid folkskoleseminariet
i Luleå torde besparingen kunna avse 1 lektorstjänst och 3 timlärartimmar.
Vad angår övningsämnena torde med hänsyn till sättet för avlöningsförmånernas
utgående vid folkskoleseminariet i Strängnäs besparing kunna vinnas
allenast vid fall av vakans eller förflyttning. Såvitt nu kan bedömas, torde
möjligheter i någotdera avseendet icke föreligga under det läsår, varom här
är fråga. Annat är förhållandet vid folkskoleseminariet i Luleå, vid vilket
undervisningen i övningsämnen i avsevärd utsträckning bestrides genom
timlärare. Besparingen synes där kunna beräknas utgöra:
i teckning, musik, gymnastik med lek och idrott tillsammans 11 veckotimmar
samt
i manlig slöjd 8 veckotimmar.
Indragningsåtgärderna kunna alltså under budgetåret 1928/1929 beräknas
medföra följande kostnadsbesparingar:
Folkskoleseminariet i Strängnäs 1 lektorstjänst.......... 5,800 kronor
» i Luleå 1 » ......... 5,800 »
3 timlärartimmar i kunskapsämnen
ä 140 kronor .... 420 »
11 timlärartimmar i teckning,
musik samt gymnastik med
lek och idrott ä 100 kronor 1,100 »
8 timlärartimmar i manlig
slöjd ä 100 kronor (medeltal
av 95 och 105 kronor) 800 »
tillsammans 13,920 kronor
Ytterligare kunna vissa mindre belopp besparas å arvoden till läkare, bibliotekarie
och skrivbiträde, vilka torde kunna i runt tal uppskattas till 1,080
kronor. Sammanlagda minskningen i anslagsbehov skulle följaktligen kunna
angivas till 15,000 kronor.
I skrivelse den 2 december 1927 inkom därefter skolöverstyrelsen till
Kungl. Maj:t med en på vissa nya beräkningar stödd framställning rörande
lärarutbildningen vid seminarierna. Denna överstyrelsens utredning finnes
i sin helhet intagen under punkt 166 av 1928 års åttonde huvudtitel, vartill
jag här tillåter mig att hänvisa. Enligt de av överstyrelsen framlagda
nya beräkningarna skulle förhållandena med avseende på behov av och
tillgång på lärarkrafter för folkskolan under åren 1928/1931 komma att gestalta
sig på följande sätt:
År 1928 1929 1930 1931
Överskott från föregående år................... 80 140 71 —65
Antal examinerade.......................... 665 580 395 400
Disponibla lärare ........................... 745 720 466 335
Skolöverstyrelsen
den
2 december
1927.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
År 1928 1929 1930 1931
Avgående lärare vid folkskola.................. 374 362 375 365
Avgående lärare vid vissa andra läroanstalter...... 10 10 10 10
Beräknad ökning i tjänsterna vid folkskolor....... 200 253 129 81
Beräknat ökat vikariatsbehov................... 12 15 8 5
Beräknat lärarbehov vid fortsättningsskolör........ 9 9 9 9
Årligt totalbehov............................ 605 649 531 470
Beräknat överskott.......................... 140 71 — —
Beräknad brist........................... — — 93 135
Beräknat överskott i underdånig skrivelse den 23 juni
1927 ................................... 273 224 65 23
Härefter anförde skolöverstyrelsen bland annat följande:
Såsom av de anförda siffrorna framgår, hava de hittills vidtagna begränsningarna
i folkskollärarutbildningen varit starkare än som enligt vad man
numera känner, varit nödvändigt. Redan under loppet av läsåret 1929/
1930 torde i själva verket vissa svårigheter kunna förväntas inträda att i
mera avlägsna bygder erhålla kompetenta vikarier. Och under läsåret 1930/
1931 synes man kunna förutse att lärarbrist ånyo skall — låt vara i
mera begränsad omfattning — göra sig kännbar. Denna torde emellertid
komma att något skärpas läsåret 1931/1932. Intill våren 1931 är utbildningens
omfattning redan bestämd genom de intagningar, som ägt rum till
och med våren 1927. Beträffande tiden därefter, gäller, därest de förutsättningar,
med vilka man tills vidare har möjlighet att räkna, komma att
realiseras, att det årliga totalbehovet skulle under läsåret 1932/1933 överstiga
men läsåren 1933/1934 och 1934/1935 understiga det antal lärare,
som komma att examineras. Icke långt därefter — år 1937 — kommer
emellertid pensioneringen att erhålla en sådan omfattning, att utbildningen
redan med hänsyn härtill måste ökas. Då därtill kommer, att, såsom överstyrelsen
ofta i tidigare skrivelser betonat, ett visst överskott å lärare är
nödvändigt för att trygga för de avlägset liggande skolorna tillgång till
kompetenta krafter, är det uppenbart, att det icke kan anses försvarligt att
fortsättningsvis tillämpa så stränga restriktioner som på senare år skett.
För att icke vår folkskola under alltför lång tid skall nödgas arbeta under
bristande tillgång på utbildade lärare, torde man läsåret 1928/1929 böra
öka intagningen i första klassen med omkring 25 procent och såmedelst för
examinationen år 1932 uppnå en siffra av omkring 500. Under förutsättning
av 2 studentkurser med vardera 25 elever, skulle omkring 450 elever
utbildas i det fyrklassiga seminariet. Med eu dylik intagning kan någon
ringa brist beräknas kvarstå jämväl läsåret 1933/1934, men skulle denna
upphöra redan påföljande läsår.
På grundval av i betänkandet gjorda beräkningar framlade härefter överstyrelsen
en plan för intagningen i det fyrklassiga seminariet våren 1928,
enligt vilken den totala intagningen skulle omfatta 518 elever. Under förutsättning
av kvarstående begränsning beträffande intagning i högre klass
än den första, skulle enligt berörda plan examinationen år 1932 kunna beräknas
uppgå till omkring 500 lärare.
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Beräkningen av förhållandena å området läsåret 1932/1933 skulle då ge -
stalta sig på följande sätt:
Beräknad brist från föregående år..........135
Antal examinerade 1932................... 500
Disponibla lärare........................365
Årligt totalbehov........................450
Beräknad brist till följande år.............. 85
Härefter fortsatte överstyrelsen:
Under de båda följande åren torde examinationen sannolikt böra erhålla
något minskad omfattning med hänsyn till att vid den tidigare verkställda
utredningen eu minskning i antalet tjänster förutsattes inträda under läsåren
1933/1934 och 1934/1935.
I sin ofta citerade skrivelse den 23 juni 1927 har överstyrelsen föreslagit
att seminariet i Strängnäs skulle successivt nedläggas med början läsåret
1928/1929 och seminariet i Luleå från samma tidpunkt omorganiseras till
enkelseminarium förbundet med ett 3-klassigt småskoleseminarium (nuvarande
Murjek-seminariet). I ovanstående plan har överstyrelsen emellertid
ansett sig böra räkna med att förstnämnda åtgärd uppskjutes ytterligare ett
år. Anledningarna härtill äro flera. Redan den osäkerhet, som präglar alla
försök till beräkningar å nu förevarande område, är ägnad att mana till
synnerlig försiktighet vid bestämmande av den framtida seminarieorganisationens
definitiva omfattning. De nu meddelade siffrorna äro icke av beskaffenhet
att nödvändiggöra ett brådstörtat beslut, i det den lämnade utredningen
giver vid handen, att hinder för uppskov ett år icke kan anses
föreligga. Och med tanke på att seminariet i Strängnäs enligt överstyrelsens
förslag skulle ersättas av ett statligt småskoleseminarium och frågan
om småskollärarutbildningens framtida ordnande ännu icke blivit av statsmakterna
prövad, förefinnes ett tungt vägande skäl att uppskjuta åtgärder
för ett eventuellt nedläggande av Strängnässeminariet, tills klarhet vunnits
rörande sagda organisation. I här förevarande fall synes en dylik ordningvara
så mycket starkare motiverad som, efter det överstyrelsen avgav sitt
ovanberörda förslag, ersättningsanspråk blivit framställda från Strängnäs
stad, därest seminariet skulle nedläggas, och denna angelägenhet torde kunna
väntas röna inflytande av det sätt, på vilket seminariebyggnadens framtida
användning ordnas.
Överstyrelsens nu framlagda modifierade förslag till ordnande av lärarutbildningen
läsåret 1928/1929 föranleder inga andra ändringar i de av överstyrelsen
den 31 augusti 1927 avgivna anslagsäskanden än att den på grund
av ifrågasatt indragning av folkskoleseminariet i Strängnäs beräknade minskningen
av reservationsanslaget till folkskoleseminarierna bortfaller, att det
ordinarie anslaget till stipendier torde böra bibehållas oförändrat samt att
anslaget till höjda stipendier åt seminarieelever kan minskas allenast till
7,200 kronor.
I en den 8 december 1927 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse Drätselfrån
drätselkammaren i Luleå, framhölls önskvärdheten av att seminariet i ^Luieå"
Luleå finge bibehålla sin nuvarande organisation såsom dubbelseminarium
med tillträde även för kvinnliga lärjungar. Skrivelsen hade följande innehåll:
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Drätselkammaren får härmed i underdånighet framhålla önskvärdheten
för staden, att seminariet måtte få bibehålla sin nuvarande organisation
med två parallellavdelningar. Som motiv härför få vi anföra, att staden i
skattehänseende skulle göra en avsevärd förlust i bevillningskronor genom
minskning av nuvarande lärarpersonalen, eventuellt även genom utbyte mot
lägre avlönade lärarkrafter. I samband med en förminskning av seminariets
organisation kan även tänkas att de övningsklasser för folkskolebarn,
som nu tinnes därstädes, skulle komma att beträffande barnantalet minskas,
varigenom staden måste åsamkas stora utgifter såväl för anställandet av nya
lärarkrafter vid folkskolan för deras undervisning, som ock för anskaffandet av
lokaler för desamma. I befintliga skollokaler inom stadens planlagda område
bedrives redan dubbelläsning i några klasser, varför utrymmena där utnyttjats
till fullo. Innevarande termin undervisas vid seminariet 167 folkskolebarn.
För staden skulle en beskärning av nuvarande dubbelseminarium till
enkelt förorsaka minskade inkomster och ökade utgifter. Då uttaxering
för kommunalskatten redan är så hög som 10: 15 kronor per bevillningskrona,
måste nya utgifter kännbart inverka på densamma. Den höga landstingsskatten,
3: 16 kronor per bevillningskrona, gör en höjning av kommunalskatten
än mer kännbar.
Innevarande år hava de inträdessökandes antal vid seminariet ej varit så
stort, att de kunnat fylla 2 klasser om 40 platser tillsammans, men är detta
dels beroende på att troligen många sökande vänt sig till andra seminarier
av den anledningen att begränsning av antalet inträdesplatser redan gjorts,
varigenom konkurrensen om desamma ökats, dels även att höjda inträdesfordringar
ställts på den sökande för strängare gallring. Rektor vid seminariet
har framhållit dessa synpunkter. Han hyser emellertid den åsikten,
att det ej kommer att saknas tillräckligt antal inträdessökande om dubbelseminariet
finge bibehållas. En förmån vore även om kvinnliga elever åter
finge mottagas, då sådana från Luleå stad därigenom skulle kunna få
sin utbildning avsevärt billigare, än om de nödsakas skaffa sig denna på
annan ort.
Chefen för
ecklesiastikdepartementet
den
4 januari
1928.
Vid sin anmälan inför Kungl. Maj:t den 4 januari 1928 av här ifrågavarande
ärende anförde min företrädare i statsrådsämbetet huvudsakligen
följande:
Jag har nu framlagt det utredningsmaterial, som står till buds för bedömande
av frågan om seminarieorganisationens omfattning. Min redogörelse
visar, hurusom redan för fem år sedan åtgärder i inskränkande riktning av
Kungl. Maj:t vidtogos och hurusom dessa under årens lopp alltmera skärpts,
detta till den grad, att överstyrelsen i sin senaste, i december 1927 gjorda
framställning anser sig kunna fastslå, att de under de två senaste åren
gjorda inskränkningarna i själva verket gått för långt, i det att åren 1930
och 1931, då verkningarna av de under åren 1926 och 1927 vidtagna beskärningarna
av antalet klassavdelningar göra sig gällande, antalet utexaminerade
icke kommer att kunna fylla lärarbehovet utan en rätt avsevärd
brist på kompetenta lärare (respektive 93 och 135) skulle uppstå. Överstyrelsen
påyrkar därför, att från och med läsåret 1928/1929 åtgärder ånyo vidtagas
för en ökning av utexaminationen. Detta är, som sagt, överstyrelsens
ståndpunkt i december 1927. Men i juni samma år har överstyrelsen efter
en omfattande på Kungl. Maj ds befallning föranstaltad utredning kommit
27
Kurujl. Maj.ts proposition Nr 121.
till ett väsentligen annat resultat. Då beräknades för åren 1930 och 1931 ett
läraröverskott av respektive 93 och 23, och överstyrelsen fann sig på grund
av gjorda uppskattningar av det framtida lärarbehovet hava anledning föreslå
ett nedbringande av avgångsklassernas antal från nuvarande 25 till 23 genom
indragning från och med läsaret 1928/1929 av folkskoleseminariet i
Strängnäs och parallellavdelningen i Luleå. Denna omsvängning i överstyrelsens
ståndpunktstagande ter sig måhända i första ögonblicket ganska
överraskande men är ej svårförklarlig för den, som varit i tillfälle att närmare
sätta sig in i det föreliggande ämnet. Förhållandet är, att man på
detta område har att räkna med så många faktorer, vilka icke på förhand
kunna fastställas med hänsyn till sina verkningar, att varje beräkning
enligt sakens natur måste bliva ytterligt osäker. Nativiteten, organisatoriska
förändringar av skolväsendet, avgången bland lärarpersonalen, in- och utflyttningar
de olika skoldistrikten emellan m. m., allt detta är förhållanden,
som öva väsentligt inflytande på lärarbehovet men om vilka det icke är
möjligt att med någon grad av visshet yttra sig på förhand. Man är här
hänvisad till kalkyler, vilka, även om de förefalla sannolika med hänsyn
till föreliggande omständigheter, dock alltid måste vara synnerligen osäkra.
Det är därför av vikt att i denna fråga gå fram med stor försiktighet. Man
får komma i håg, att den nuvarande seminarieorganisationen tillkommit
efter moget övervägande och en sedan många år utstakad plan, och att
statsmakterna för denna utbildningsverksamhet genom avsevärda uppoffringar
skapat ett fast underlag i form av merendels tidsenligt inredda och
utrustade lokaler och en för sina uppgifter väl skickad stab av lärarkrafter.
En dylik efter många års arbete och erfarenheter vunnen stabil organisation
har ett mycket högt värde, och det skulle vara mindre väl avvägt att sönderbryta
den på grund av tillfälliga företeelser eller under trycket av en
icke sakligt grundad opinion.
Jag vill icke förneka, att det förefaller mig, som om skolöverstyrelsen ej
tillräckligt beaktat de av mig nyss anförda synpunkterna, då överstyrelsen
i sin utredning av juni 1927 tillrådde ett definitivt nedläggande av seminariet
i Strängnäs och parallellavdelningen i Luleå. Skolöverstyrelsen utgick
därvid från beräkningar, som avsågo förhållandena efter år 1935 i fråga
om barnantal, skolorganisationer, läraravgång etc., men kan till stöd för sina
beräkningar icke åberopa faktorer, som kunna sägas vara på förhand beräkneliga.
Detta har även överstyrelsen själv på visst sätt konstaterat, då överstyrelsen
efter en senare undersökning finner förhållandena så förändrade,
att en utökning av examinationen påfordras.
Såsom exempel på huru vanskligt det är att här giva sig in på några
förhandsuppskattningar vill jag nämna följande. I skattebetalarnas förenings
ovan omförmälda skrivelse uppgives, att antalet lärare utan anställning
beräknades komma att den 30 juni 1927 uppgå till 400. Skolöverstyrelsen
räknade för sin del med ett antal av 250. I verkligheten har det
enligt överstyrelsens senaste uppskattning visat sig att antalet arbetslösa
lärare hösten 1927 uppgick till omkring 180, varav enligt överstyrelsen endast
80 kunna förmodas kvarstå vid slutet av läsåret 1927/1928. Ett annat
exempel. I juni 1927 uppskattade överstyrelsen ökningen av antalet lärartjänster
från år 1926 till år 1927 till 249. I december 1927 visar det sig,
att den verkliga ökningen utgör 274.
Med sådana siffror för ögonen bör det vara klart, att man i denna sak
bör avhålla sig från brådstörtade åtgärder, som kanske om några få år visa
28
Kungl. May.ts proposition Nr 121.
sig helt omotiverade. Det synes mig icke heller föreligga tillräckliga
skäl att just nu definitivt fastslå den framtida seminarieorganisationen.
Tvärtom synes mig det pågående omdaningsarbetet på skolans område vara
ett starkt skäl att förhålla sig avvaktande. Enligt min mening är det sannolikt,
att läroverksreformen av år 1927 och den sig alltmera yppande tendensen
till utökning av folkskolans lärokurs med ett sjunde skolår komma
att i långt högre grad, än man föreställt sig, inverka i riktning mot eu
stegring av lärarbehovet.
Det har mycket ordats om det slöseri, som skulle ligga i att bibehålla
den nuvarande uppsättningen av seminarier och de stora besparingar, som
ett nedläggande av ett eller annat seminarium skulle medföra. Jag vill i
anledning härav framhålla, att om man nu skrider till indragningar, som
kanske inom kort visa sig opåkallade, det kan komma att medföra stora
utgifter att återupprätta vad man förut slopat. Och jag vill därjämte påpeka,
att de provisoriska beskärningar av seminarieorganisationen, som sedan
några år pågått, innebära högst väsentliga kostnadsbesparingar för statsverket.
En inom skolöverstyrelsen i detta hänseende gjord approximativ
uppskattning ger vid handen, att dessa besparingar skulle uppgå till inemot
900,000 kronor.
Jag anser av nu anförda skäl, att man tills vidare bör fortgå på den väg,
man hittills följt, och således genom anordningar av tillfällig natur, vilka,
när helst de befinnas erforderliga, kunna av Kungl. Maj:t vidtagas, anpassa
examinationen efter det behov, som vid varje tidpunkt kan tillnärmelsevis
bedömas. På detta sätt har man möjlighet att någorlunda smidigt allt efter
förhållandena inskränka eller utvidga produktionen av lärarkrafter.
Vad nu närmast angår läsåret 1928/1929 kan jag icke dela skolöverstyrelsens
senast uttalade uppfattning, att en utökning bör ske. De av
överstyrelsen till stöd härför framlagda beräkningarna äro enligt min mening
ej så övertygande, att det kan vara tillrådligt att taga ett sådant steg. Och
även om det skulle förhålla sig så, att åren 1930 och 1931 skulle komma
att utvisa lärarbrist, är detta ej något ovillkorligt skäl till, att nu vidtaga
åtgärder för utvidgning av examinationen. Ty genom anordnande av en
eller ett par nya studentklasser finnes alltid möjlighet att på ett snabbt
sätt fylla ut bristerna. Lämpligast synes mig därför vara att under läsåret
1928/1929 bibehålla lärarutbildningen ungefärligen vid den omfattning, den
för närvarande har.
Beträffande beräkningen av det belopp, vartill det ordinarie reservationsanslaget
till folkskoleseminarierna borde upptagas för budgetåret 1928/1929
anförde min företrädare i ämbetet följande:
Överstyrelsen har, trots de ursprungligen ifrågasatta indragningarna av
seminariet i Strängnäs och parallellavdelningen i Luleå, funnit en ökningav
den i det ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna ingående
posten: Folkskoleseminarierna med 20,500 kronor, alltså från 1,804,000
kronor till 1,824,500 kronor, erforderlig, detta därför att nämnda post vid
anslagsberäkningen för budgetåret 1927/1928 icke höjdes i enligt överstyrelsens
mening erforderlig omfattning, utan i stället en vid utgången av
budgetåret 1925/1926 förefintlig reservation å 49,498 kronor förutsattes skola
i viss utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Budgetredovisningen för
året 1926/1927 utvisar nu. att reservationen ökats till omkring 76,000 kro
-
29
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 121.
nor. Avon om härav en del åtgår för budgetåret 1927A 928, kan man,
enligt vad verkställda beräkningar givit vid handen, utgå ifrån att, jämväl
på grund av de besparingar, som göras genom de under läsåret 1927/1928
fortsatta provisoriska indragningsåtgärderna, reservationer komma att vid
slutet av budgetåret 1927/1928 föreligga till så stort belopp, att någon böjning
av omförmälda anslagspost för budgetåret 1928/1929 icke torde vara
erforderlig. Jag tillstyrker därför att berörda post jämväl för sistnämnda
budgetår bestämmes till 1,804,000 kronor.
I enlighet med vad sålunda anförts föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att
i riksstaten för budgetåret 1928/1929 upptaga den i det ordinarie reservationsanslaget
till folkskoleseminarierna ingående posten: Folkskoleseminarierna
med oförändrat belopp 1,804,000 kronor.
Riksdagen biföll detta Kungl. Maj:ts förslag. Därvid anförde riksdagen
följande:
Riksdagen har ingående prövat de verkställda utredningarna och beräkningarna
rörande lärarbehovet och de med hänsyn härtill ifrågasatta ändringarna
i seminarieorganisationen. Svårigheterna att på ifrågavarande område
kunna göra några tillförlitliga beräkningar äro uppenbara, och med
hänsyn till de olika och i många fall oberäkneliga faktorer, som här göra
sig gällande, är det icke möjligt att göra en kalkyl, på vilken ett noggrant
bedömande av frågan kan grundas. I betraktande sålunda av osäkerheten
av varje mera bestämt ståndpunkttagande i vare sig den ena eller den andra
riktningen har riksdagen ej ansett sig böra avvika från Kungl. Maj:ts förslag.
Riksdagen uttalar emellertid sin förväntan, att synnerlig uppmärksamhet
alltjämt ägnas åt utvecklingen å förevarande område, samt att därvid
även tagas under omprövning vilka inskränkningar i den nuvarande
seminarieorganisationen, som må befinnas möjliga.
Riksdagen år
1928.
Genom särskilda beslut den 4 maj och den 29 juni 1928 meddelade
Kungl. Maj:t föreskrifter rörande seminarieutbildningens omfattning under
läsåret 1928/1929. Dessa föreskrifter voro av i huvudsak följande innehåll,
nämligen:
att under läsåret 1928/1929 en studentkurs skulle anordnas vid vartdera
av folkskoleseminarierna i Stockholm och Växjö, i Stockholm för kvinnliga
elever och i Växjö för manliga elever,
att parallellavdelningar skulle under samma läsår anordnas vid folkskoleseminariet
i Göteborg till andra, tredje och fjärde klasserna, vid folkskoleseminarierna
i Lund och Luleå till tredje och fjärde klasserna, vid folkskoleseminarierna
i Linköping, Falun och Karlstad till första och fjärde
klasserna samt vid folkskoleseminarierna i Uppsala och Umeå till andra
och fjärde klasserna, ävensom att under nämnda läsår preparandkurs skulle
anordnas vid folkskoleseminariet i Luleå,
att under läsåret 1928/1929 elever icke finge intagas i första klassen vid
folkskoleseminarium till högre antal än 20 eller i studentkurs till högre
antal än 25, ävensom att nya elever under nämnda läsår icke finge vinna
inträde i andra, tredje och fjärde klasserna vid folkskoleseminarierna, dock
med rätt för skolöverstyrelsen att, där särskilda omständigheter prövades
böra därtill föranleda, medgiva undantag från då meddelade bestämmelser
rörande klassavdelningarnas storlek samt intagning av elever, samt
Kungl. Maj:t
den 4 maj
och den 29
juni 1928.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
att sådan uppdelning av klass, som omförmäldes i anmärkning 2 av den
till undervisningsplanen för folkskoleseminarierna hörande timplanen, vid
ett elevantal icke överstigande 20 finge under läsåret 1928/1929 ske allenast
efter av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall lämnat medgivande.
Innebörden av dessa bestämmelser var, att seminarieutbildningen under
läsåret 1928/1929 erhöll samma omfattning som under läsåret 1927/1928
d. v. s. att nyintagningen begränsades till omkring 400 elever.
Skolöversty- I skrivelse den 27 november 1928 har nu skolöverstyrelsen framlagt för^novenfber7
slag angående omfattningen av folkskollärarutbildningen läsåret 1929/1930.
1928. I enlighet med den utredningsplan, som i avseende å lärartillgång och
lärarbehov under en rad av år följts, har överstyrelsen i skrivelse till samtliga
statens folkskolinspektörer, Stockholms folkskoledirektion och Göteborgs
allmänna folkskolestyrelse påkallat uppgifter angående lärarantalet i rikets
folkskolor den 1 november 1928 enligt enahanda grunder, som tillämpats
alltsedan år 1922, samt angående de sannolika förändringar i lärarbehovet
under läsåren 1928/1930, som kunde föranledas av redan beslutade eller
ifrågasatta organisationsförändringar ävensom på grund av förändringar i
lärjungantalet. Tillika har överstyrelsen från vederbörande rektorer vid
statens folkskoleseminarier inhämtat upplysningar rörande den omfattning,
vari de åren 1926, 1927 och 1928 utexaminerade eleverna vunnit anställning
vid folkskola eller annan läroanstalt den 15 oktober 1928. Skolöverstyrelsens
nu framlagda utredning är av följande innehåll:
Lärartuig&ngen På sätt överstyrelsen redan i sina skrivelser i samma ärende under åren
hosten i«28. och 1927 framhållit, visa uppgifterna från de olika inspektionsområ
dena,
att inga svårigheter numera möta att erhålla kompetenta vikarier såväl
å vakanta tjänster som vid inträdande tjänstledighet. Siffrorna ställa
sig i dessa avseenden i det hela lika gynnsamma som i fjol, i det att sammanlagt
allenast 26 av de vikarier, som tjänstgjorde å 393 vakanta tjänster
och för 648 tjänstlediga lärare, icke innehade föreskriven kompetens.
Vad beträffar antalet lärartjänster, torde böra anmärkas, att detta enligt
den officiella statistiken utgjorde den 30 juni 1927 13,717, av vilka 566
voro extra ordinarie. Under redovisningsåret 1926/1927 har en ökning inträtt
med inalles 244 tjänster. Vid den av överstyrelsen företagna undersökningen
avseende den 1 november 1928 hade totalsiffran stigit till 14,208,
vilken siffra jämförd med den vid 1927 års undersökning erhållna, 13,891,
utvisar en ökning med ej mindre än 317. Denna siffra är anmärkningsvärt
hög och överstiger med mer än 50 procent den på grundvalen av fjolårets
uppgifter från folkskolinspektörerna beräknade.
Ytterligare vill överstyrelsen framhålla, att pensioneringen under år 1927
icke uppnådde samma stora omfattning som år 1926. Enligt av statens
pensionsanstalt lämnade upplysningar avgingo nämligen under år 1927 151
manliga och 69 kvinnliga folkskollärare, tillsammans 220, mot 281 under
år 1926. Under tiden 1 januari—31 oktober 1928 äro motsvarande siffror
123 och 61, alltså sammanlagt 184, vadan pensioneringen år 1928 kan väntas
erhålla något mindre omfattning än år 1927.
Vad därefter vidkommer de ingångna upplysningarna angående de åren
31
Kungl. Maj.is proposition Nr 121.
1926, 1927 och 1928 examinerade lärarnas anställningsförhållanden, torde
böra erinras, att uppgifterna denna gång avgivits enligt en fullt enhetlig
plan. Motsvarande uppgifter år 1927 hänförde sig till tidpunkten 1 oktober.
Överstyrelsen har härutinnan vidtagit den förändringen, att den avsedda
tidpunkten framflyttats till 15 oktober i syfte att i möjligaste mån undgå
den felkälla, som värnpliktstjänstgöringen utgör. Dels föranledes av densamma
ökad tjänstledighet för ordinarie lärare, dels förhindras därigenom
årligen ett antal manliga lärare att intill tiden för repetitionsövningarnas
avslutning söka anställning. Frågan om jämförligheten av 1927 och 1928
års undersökning skall överstyrelsen i det följande närmare beröra.
Vad beträffar de år 1925 och tidigare examinerade lärarna, har det ansetts
möta svårigheter att åt här ifrågavarande undersökning giva en sådan
omfattning, att jämväl dessa årsklasser underkastas samma detaljerade undersökning
som de senare examinerade. Och då man på annan väg kunnat
erhålla visshet om att i fråga om sagda lärare någon nämnvärd arbetslöshet
icke kan föreligga, har överstyrelsen icke funnit nödigt att utsträcka
undersökningen till att omfatta de tidigare än år 1926 examinerade. En
inom överstyrelsens statistiska avdelning verkställd utredning har nämligen
ådagalagt, att anställningsförhållandena vid slutet av vårterminen 1927 för
de åren 1922/1926 examinerade lärarna gestaltade sig på följande sätt:
Examinerade år |
1922 |
1923 |
1924 |
1925 |
1926 |
Manliga: anställda procent . . |
. . 95,8 |
98,4 |
95,4 |
93,8 |
85,2 |
ordinarie » . . |
. . 84,1 |
86,2 |
80,5 |
64,5 |
23,5 |
Kvinnliga: anställda » . . |
. . 98,6 |
94,2 |
94,7 |
90,9 |
87,2 |
ordinarie » . . |
. . 82,5 |
72,9 |
68,7 |
47,9 |
10,0 |
I fråga om de manliga lärarna torde anledning finnas att antaga, att
under den efterföljande tiden ytterligare en del funnit anställning i folkskolor
i sådan utsträckning, att något överskott av praktisk betydelse icke
numera kan föreligga. Och enahanda torde förhållandet beträffande de
kvinnliga lärarna kunna förutsättas vara, då man besinnar, att i ovan anförda
sammanställning differensen såväl mellan åren 1924 och 1925, som
mellan 1925 och 1926 utgör omkring 3,7 procent. Det är att märka, att
de nämnda siffrorna hänföra sig uteslutande till verksamheten i rikets folkskolor
och att sålunda anställning i andra läroanstalter (seminarier, abnormskolor,
skyddshem m. fl.) icke inneslutes i berörda sammanställning.
Av de år 1926 utexaminerade lärarna redovisas 25 manliga och 18 kvinnliga,
tillsammans 43, såsom havande förgäves sökt anställning. Därjämte
voro 3 av värnplikt hindrade att söka. Såsom ordinarie upptogos 241 manliga
och 142 kvinnliga, såsom extra ordinarie 49 manliga och 72 kvinnliga.
Föregående höst utgjorde totala antalet arbetslösa av denna årsklass 46,
varjämte 12 av värnplikt voro hindrade att söka anställning.
Vad angår de år 1927 utexaminerade, inhämtas, att 37 manliga och 40
kvinnliga lärare, tillsammans 77, förgäves sökt anställning, varjämte 11 av
värnplikt voro hindrade att söka. Såsom ordinarie upptogos 150 manliga
och 75 kvinnliga lärare. Extra ordinarie anställning innehades av 54 manliga
och 76 kvinnliga. Föregående höst uppgåvos av årsklassen 1927 40
manliga och 95 kvinnliga lärare förgäves hava sökt anställning, sammanlagt
alltså 135, varjämte 101 av värnplikt varit hindrade att söka.
Beträffande slutligen de innevarande år utexaminerade eleverna uppgivas
32
Kungi. Maj:ts proposition Nr 121.
76 manliga och 42 kvinnliga vara utan sökt anställning, tillsammans 118,
varjämte 63 av värnplikt voro hindrade att söka. Ordinarie tjänst innehades
av 17 manliga och 5 kvinnliga lärare av denna årsklass, extra ordinarie
anställning har uppnåtts av 32 manliga och 38 kvinnliga.
Sammanlagda antalet lärare, vilka utan framgång sökt anställning, utgjorde
för de tre årsklasser, varom här är fråga, 138 manliga och 100 kvinnliga
eller i allt 238 lärare. Motsvarande siffra beträffande de båda årsklasserna
1926 och 1927 utgjorde vid fjolårets undersökning 57 manliga och
124 kvinnliga eller 181 lärare. Håller man sig uteslutande till dessa siffror,
skulle uppenbarligen läget under det senast förflutna året hava förbättrats
för de kvinnliga men försämrats för de manliga lärarnas del. Det kan
emellertid med visshet sägas, att siffrorna rönt mycket stor inverkan av
den olika tidpunkten för undersökningens verkställande. I främsta rummet
inverkar härvid värnpliktstjänstgöringen. Innevarande år voro endast 77
lärare av värnplikt hindrade att söka anställning, medan år 1927 denna
grupp på en mindre total kontingent uppgick till ett antal av 113. Beaktas
nu berörda omständighet skulle mot en siffra av 181 + 113 = 294 komma
att stå siffran 238 4- 77 = 315. Ytterligare måste uppmärksammas, att på
grund av tidpunkten för årets undersökning antalet vikarier för lärare, vilka
av värnpliktstjänstgöring varit hindrade att fullgöra sin tjänst, väsentligen
minskats. Innehavare av kortvariga vikariat uppgingo vid fjolårets undersökning
till ett antal av 88 manliga och 110 kvinnliga, tillsammans 198.
Motsvarande siffra vid årets undersökning utgjorde 71 manliga och 81 kvinnliga,
sammanlagt 152. Här föreligger alltså en differens å 46, vilken med
stor bestämdhet kan anses betingad av undersökningsmetoden.
Tages hänsyn till senast berörda omständigheter och beaktas därjämte,
att årets undersökning avser, såsom redan erinrats, en årsklass utöver de
två, som den år 1927 verkställda undersökningen avsåg, torde läget för de
manliga lärarna icke kunna sägas vara försämrat, i det att, därest siffrorna
vid de olika undersökningarna varit fullt jämförbara, antalet lärare, som
förgäves sökt anställning, år 1928 i verkligheten skulle kommit att visa en
lägre siffra än vid motsvarande tidpunkt i fjol.
Med avseende på fördelningen av de arbetslösa må ytterligare tillfogas,
att de båda Skåneseminarierna även i år uppvisa ett väsentligen större antal
elever utan anställning än seminarierna inom riket i övrigt. Sålunda redovisas
34 elever från Lunds och 44 från Landskrona seminarium, tillsammans
78, såsom varande utan sökt anställning. Detta antal utgör omkring
eu tredjedel av samtliga lärare utan anställning inom riket i dess helhet.
Dock torde det böra anmärkas, att läget måhända skulle varit bättre, därest
icke en del av nu nämnda lärare sökt allenast inom viss del av landet.
Bäst ställda äro Norrlandsseminarierna, beträffande vilkas elever arbetslösheten
har en mycket begränsad omfattning, sammanlagt 16 elever av omkring
370 från seminarierna i Härnösand, Umeå och Luleå under här ifrågavarande
tid utexaminerade. Härvid måste emellertid uppmärksammas,
att innevarande år någon examination icke ägt rum vid folkskoleseminariet
i Härnösand.
Framhållas må ock, att enligt inhämtade upplysningar från den av Sveriges
allmänna folkskollärarförening anordnade platsförmedlingsbyrån, 73
manliga och 51 kvinnliga lärare därstädes voro anmälda såsom sökande
anställning den 1 november 1928. Av dessa kommo på de fem norrländska
länen allenast 1 manlig och 4 kvinnliga lärare. I övrigt framgår av
33
Kuncjl. Maj.ts proposition Nr 121.
sagda upplysningar, att från ej mindre än 7 län (Södermanlands, Hallands,
Skaraborgs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län)
alldeles saknades manliga aspiranter; enahanda var förhållandet i 8 län beträffande
kvinnliga sökande (Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus, Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län).
Dessa senast omförmälda fakta bekräfta intrycket, att lärartillgången är
skäligen ojämn i skilda delar av riket samt att även med den jämförelsevis
goda tillgång på lärare, som för närvarande råder, folkskolan inom de norra
delarna av landet icke kan sägas hava tillräcklig tillgång på lärare, som
vid inträffande ledighet äro beredda att taga anställning som vikarier.
I sin skrivelse den 2 december 1927 har överstyrelsen beräknat, med ledning
av den då verkställda ingående undersökningen angående lärarbehovet
under de närmaste åren, att vid slutet av läsåret 1927/1928 ett överskott
av 80 lärare utan anställning skulle förefinnas. Denna siffra torde genom
de nu ingångna upplysningarna icke kunna sägas hava blivit jävad. På
grundvalen av föreliggande uppgifter beräknades nämligen i berörda skrivelse,
att överskottet vid slutet av läsåret 1928/1929 skulle hava ökats till
140. De nu tillgängliga sifforna utvisa, att av de åren 1926/1928 utexaminerade
lärarna 238 icke kunnat erhålla sökt anställning den 15 oktober
1928. En verkställd stickprovsräkning avseende tidpunkten 15 februari
1928 från 3 manliga och 4 kvinnliga seminarier, utvalda med hänsyn framförallt
till att de vid tidigare undersökningar uppvisat mycket stort antal
»arbetslösa», samt från samseminariet i Luleå, gav vid handen, att vid dessa
8 seminarier antalet »arbetslösa» lärare av årgången 1927 under tiden den 1
oktober 1927 till den 15 februari 1928 minskats med 59. Därest förhållandena
betraktas såsom likartade vid samtliga seminarier, skulle detta inneburit,
att ytterligare 93 lärare vunnit anställning under sagda tid. Överstyrelsen
har tidigare antagit — några säkra hållpunkter för uppskattningen
hava icke förelegat — att lägst 100 lärare måste förutsättas erforderliga för
att motsvara den omedelbara efterfrågan under den del av läsåret, som
faller efter 1 oktober. Då av en enda årgång under tiden 1 oktober 1927
—15 februari 1928 ytterligare 93 lärare kunna beräknas hava erhållit anställning,
är den nämnda siffran att anse såsom alltför låg, och man torde
sannolikt komma verkligheten närmare, om man uppskattar sagda behov
för tiden intill läsårets slut till minst 125. Under denna förutsättning skulle
av de nu såsom »arbetslösa» upptagna 238 lärarna vid läsårets slut återstå
utan anställning högst 113; vilken siffra, om hänsyn tages till den inställda
examen vid folkskoleseminariet i Härnösand våren" 1928 sammanfaller med
den, som av överstyrelsen beräknats i ovannämnda skrivelse den 2 december
1927.
Härvid torde emellertid böra uppmärksammas, att, utöver nämnda antal,
förefinnes ett antal av värnpliktstjänstgöring under stora delar av läsåret
bundna lärare. Såsom redan erinrats, har genom den ändrade tiden för
undersökningens verkställande denna grupp ej oväsentligt reducerats. Det
torde ock få anses ligga i sakens natur, att det icke är möjligt att räkna
med dessa lärare såsom för skoldistrikten tillgängliga på samma sätt som
övriga utan anställning varande. Då sålunda faktiskt ett, i det stora hela
från år till år konstant, antal obefordrade lärare av värnplikt är urståndsatt
att mottaga anställning under minst halva läsåret, synes det riktiga vara
att vid nu förevarande överväganden lämna sagda grupp utom räkningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 97 liäft. (Nr 121. 3
34 Kungl. Maj ds proposition Nr 121.
I samma mån som överskottet begränsas till gruppen i fråga måste nämligen
under stora delar av läsåret lärarbrist vara för handen.
Då det slutligen gäller att med ledning av de uppgifter, som vid utredningen
framkommit, verkställa en för utberäkning rörande förhållandet mellan
lärartillgång och lärarbehov under åren 1929/1932, torde de beräkningar i
detta avseende, som framlagts i överstyrelsens nyssberörda skrivelse, böra
bliva föremål för erforderlig jämkning och komplettering. Vad angår beräknad
ökning i antalet tjänster vid folkskolan till och med utgången av
läsåret 1929/1930 må framhållas, att de av folkskolinspektörerna meddelade
uppgifterna angående förutsebar ändring i lärarantalet giva vid handen, att
i de 46 inspektionsområdena, från vilka bestämda uppgifter lämnats, skulle
erfordras lägst 192, högst 219 nya tjänster samt indragas 17 tjänster. Ökningen
skulle alltså uppgå till 175 ä 202 tjänster, eller, om i återstående 6
områden samma proportion antages gälla, inalles 200 ä 225 tjänster. Överstyrelsen
finner försiktigast att alltjämt räkna med denna siffra såsom det
sannolika måttet på behövliga nya tjänster under nämnda läsår, även om
det icke kan anses uteslutet, att jämväl den kommer att överskridas. Med
hänsyn härtill har överstyrelsen i sina beräkningar upptagit siffran 215. Då
emellertid vid den förut berörda ingående utredningen antalet nya tjänster
beräknats något högre eller till 253, har skillnaden 38 tjänster uppdelats på
de följande åren av perioden med ungefär lika antal på varje år. Siffrorna
rörande examinationens omfattning under läsåren 1929/1931 böra givetvis
jämkas med ledning av innevarande läsårs kataloger. Beträffande fördelningen
av behövliga nya tjänster under läsåren 1930/1935 har överstyrelsen
saknat material för att modifiera de årssiffror, som framgingo vid den särskilda
ingående utredningen hösten 1926 och därför anfört dessa siffror oförändrade,
allenast med den jämkning som nyss berörts.
I enlighet med nu angivna beräkningsgrunder skulle förhållandena komma
att gestalta sig på följande sätt:
År 1929 1930 1931 1932
Överskott från föregående år............... 113 117 17 95
Antal examinerade....................... 615 405 400 400
Disponibla lärare........................ 728 522 383 o05
Avgående lärare vid folkskolor.............. 362 375 365 377
Avgående lärare vid vissa andra läroanstalter... 10 10 10 10
Beräknad ökning i tjänsterna vid folkskolor .... 215 137 89 59
Beräknat ökat vikariatsbehov............... 15 8 5 3
Beräknat ökat lärarbehov vid fortsättningsskolor . 9 9_9__9
Årligt totalbehov...................... 611 539 478 458
Beräknat överskott....................... 117
Beräknad brist.......................... '' '' H 1^3
Beräknat överskott i skrivelse den 23 juni 1927 . 224 93 23
Den anförda sammanställningen ådagalägger, att det förefintliga över -
skottet under läsåret 1929/1930 icke kan beräknas ytterligare ökat utan kvarstår
i det väsentliga oförändrat. Under det därpå följande läsåret 1930/1931
kan det förutses, att tillgången på lärare icke fullt kommer att motsvara
efterfrågan, vadan mot slutet av nämnda läsår någon mindre brist kommer
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 121. 35
att göra sig gällande. Denna torde bliva mera kännbar under läsåren
19ol/1932 och 1932/1933, trots att den på förband beräkneliga ökningen i
folkskollärartjänsternas antal under dessa år är mycket ringa.
När det därför gäller att bedöma läget under det därpå följande läsåret,
beträffande vilket examinationen bestämmes av intagningen våren 1929 är
det uppenbart, att man måste tillse, att lärarbristen i görligaste mån undanröjes.
Enligt de beräkningar rörande behovet av lärare, som av överstyrelsen
framlagts i skrivelse den 23 juni 1927, skulle under nämnda läsår eu indragning
av tjänster komma till stånd, som icke blott helt uppväger antalet
av nyinrättade tjänster utan till och med överstiger detta med 45. Totala
autalet avgående lärare beräknas till 376, varjämte för andra ändamål skulle
erfordras 9 lärare. Totalbehovet under sagda läsår skulle alltså uppgå till
allenast 337 lärare eller med den korrigering i utjämningssyfte, som ovan
berörts, 345. Lägges härtill den förutsebara bristen å 153 lärare, skulle
inalles erfordras omkring 500 lärare, därvid jämvikt mellan tillgång och
behov skulle hava uppnåtts.
Den under de senaste tre åren föreskrivna intagningen har avsett i studentklasser
50 elever, i det fyraåriga seminariets första klass 360, inalles
410 elever, varigenom en examination å omkring 400 elever kan väntas
uppnådd.
Uppenbarligen kan en intagning av denna omfattning icke anses tillfyllest
läsåret 1929/1930. A andra sidan mana två särskilda omständigheter till eu
viss varsamhet vid övervägandena. Såsom överstyrelsen ofta haft anledning
framhålla, innesluta, trots all noggrannhet, de förutsättningar, på vilka
nu förevarande beräkningar måste bygga, åtskilliga osäkerhetsmoment, och
givetvis göra sig dessa starkare gällande ju längre fram i tiden man med
ledning av de nu kända uppgifterna söker bedöma förhållandena. Därtill
kommer, att först omkring åren 1933 och 1934 den starka årsklassen 1920
lämnar folkskolan för att ersättas av eu numerärt väsentligen svagare. Med
hänsyn härtill finner sig överstyrelsen fortfarande böra avråda från alltför
forcerad lärarutbildning.
Innan överstyrelsen går att framställa förslag rörande planläggningen av
lärarutbildningen läsåret 1929/1930, anser sig överstyrelsen böra framhålla,
att under innevarande läsår antalet klassavdelningar vid de olika seminarierna
fördela sig på följande sätt:
Enkelseminarierna
Dubbelseminariet
Dubbelseminarierna
Strängnäs, Kalmar, Landskrona, Skara och
Härnösand,.........vartdera 4 klassavdelningar
Stockholm och Växjö,.
Göteborg...........
Uppsala, Linköping,
Falun, Lund, Karlstad,
Umeå och Luleå.....
o
7
(stud.-kl.)
Dubbelseminariernas klassuppsättning är följande:
Uppsala, Umeå.............
Linköping, Falun, Karlstad . . . .
Lund, Lulå................
Göteborg..................
I, |
2 II, |
in, |
2 IV |
21, |
II, |
in, |
2 IV |
I, |
II, |
2 III, |
2 IV |
I, |
2 II, |
2 III, |
2 IV. |
Lärarutbildningens
omfattning
läs&ret
1929,1930.
36
Kungl Maj:ts proposition Nr 121.
Den lämnade sammanställningen giver vid handen, att en fortsatt begränsning
av utbildningen genom indragning av klassavdelningar vid dubbelseminarier
i allmänhet icke under nästinstundande läsår är möjlig att
åvägabringa utan att totala antalet klassavdelningar nedgår under 6, vilket
ur synpunkten av ämneslärarnas tjänstgöring och övningsskolornas utnyttjande
är ägnat att ingiva mycket starka betänkligheter. Vid seminariet i
Göteborg är visserligen klassavdelningarnas antal 7, men seminariets ställning
såsom provårsanstalt med därav betingad starkare uppsättning av ämneslärare
och utvidgad övningsskola, ingiver dock betänkligheter ur samma
synpunkter.
Å andra sidan är det påtagligen, med hänsyn till det förefintliga läraröverskottet,
oundvikligt, att en tillfällig begränsning sker jämväl nästkommande
läsår. Likaledes har det fortsatta utredningsarbetet bestyrkt den förut
av överstyrelsen uttalade uppfattningen, att den starkt minskade nativiteten
bör föranleda en definitiv inskränkning av seminarieorganisationen. I sin
skrivelse den 23 juni 1927 föreslog överstyrelsen, att sagda begränsninglämpligast
åvägabragtes på så sätt, att seminariet i Strängnäs nedlades och
folkskoleseminariet i Luleå ombildades till enkelseminarium, samorganiserat
med det nuvarande till Murjek förlagda småskoleseminariet. Sedan överstyrelsen
verkställt ytterligare utredning av frågan om lärarbehov ochlärartiilgång,
framhöll emellertid överstyrelsen i sin skrivelse den 2 december
1927 bland annat, att de vid höstundersökningen 1927 framkomna förhållandena
icke vore av beskaffenhet att nödvändiggöra ett brådstörtat beslut
angående de nämnda indragningsåtgärderna, i det att den lämnade utredningen
ansåges hava givit vid handen, att hinder för uppskov icke kunde
föreligga. Överstyrelsen erinrade tillika om frågans sammanhang med det
aktuella spörsmålet om småskollärarutbildningens ordnande samt om de ersättningsanspråk,
som blivit framställda från Strängnäs stad, därest folkskoleseminariet
därstädes skulle komma att nedläggas.
Överstyrelsen avsåg givetvis icke att såmedelst påkalla något längre uppskov
med fattandet av definitivt beslut rörande indragningen i fråga, utan
innebar överstyrelsens ståndpunktstagande allenast ett undanskjutande för
det närmaste året av spörsmålets slutliga prövning.
Kungl. Maj:t föreläde icke 1928 års riksdag något förslag rörande småskollärarutbildningens
ordnande och påkallade icke några definitiva indragningsåtgärder
beträffande folkskoleseminarierna i statsverkspropositionen till
samma års riksdag. Riksdagen ifrågasatte icke heller några sådana. Det
undandrager sig överstyrelsens bedömande, huruvida Kungl. Maj:t åsyftar att
för den stundande riksdagen framlägga förslag i den förstnämnda frågan.
Därest så skulle bliva förhållandet, torde spörsmålet om folkskoleseminarieorganisationens
inskränkning jämväl böra upptagas till slutlig prövning.
Överstyrelsen saknar härvid anledning att frångå sitt tidigare framställda
förslag.
Skulle åter ordnandet av småskollärarutbildningen icke komma att göras
till föremål för prövning av 1929 års riksdag, föreligger anledning att överväga,
huru i sådant fält med folkskoleseminarierna ändamålsenligast bör
förfaras. De skäl, som överstyrelsen förlidet år anförde för ett uppskov,
föreligga givetvis alltjämt, men å andra sidan måste mot desamma vägas
de svårigheter, som den nu alltför vida organisationen av folkskoleseminarierna
är ägnad att medföra samt det ur statsfinansiell synpunkt ofördelaktiga
tillståndet, att de nuvarande seminarierna icke till fullo utnyttjas. I
37
Kungl. Maj.ts proposition Nr 121.
den män berördu svårigheter i avsevärd utsträckning kunde undanröjas eller
förminskas genom tillfälliga indragningar, som låta sig vidtagas utan att
arbetet vid seminarierna påverkades av desamma i alltför ogynnsam riktning,
förelågo tillräckliga skäl för att tillråda ett uppskov, men sedan, på
sätt överstyrelsen i det föregående uppvisat, läget i detta avseende under
läsåret 1929/1930 ter sig vida ogynnsammare än tidigare, måste överstyrelsen
för sin del finna skälen för ett omedelbart avgörande vara de starkare.
Överstyrelsen vill alltså ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t finner
anledning föreligga att påkalla ståndpunktstagande av 1929 års riksdag rörande
omfattningen av folkskoleseminariernas organisation i enlighet med
överstyrelsens förut framlagda förslag, oavsett om spörsmålet angående
småskollärarutbildningen då företages till avgörande eller icke.
Därest beslut vid 1929 års riksdag fattas om successivt nedläggande från
och med läsåret 1929/1930 av folkskoleseminariet i Strängnäs och den ena
parallellavdelningen vid folkskoleseminariet i Luleå skulle därmed två intagningsavdelningar
bortfalla. Vid dubbelseminarierna i övrigt kunna intagas
sammanlagt 14 klassavdelningar, vid enkelseminarierna (bortsett från Strängnäs)
6 avdelningar, vid folkskoleseminariet i Luleå 1 klassavdelning, tillsammans
21 avdelningar, vartill komma 2 studentkurser. Beräknas i de
senare, på sätt under senare år varit fallet, en intagning av 25 i varje klass,
skulle under förutsättning av oförändrat elevantal i det fyraåriga seminariets
första klass intagas 420 elever (21 X 20), och sålunda inalles 470 elever.
En intagning av denna omfattning skulle nedbringa den beräkneliga bristen
på lärare vid slutet av läsåret 1933/1934 till omkring 30. Såvitt nu kan
bedömas, skulle under följande läsår, då en tillfällig inskränkning av antalet
intagningsklasser i den fyraåriga kursen med ytterligare intill fem är
organisatoriskt möjlig, intagningen i kvarstående klasser kunna bestämmas
till 25 utan att vid slutet av läsåret 1934/1935 något synnerligt överskott
kan förväntas uppstå. Med någon stöi-re säkerhet låter sig detta visserligen
icke nu bedöma, men överstyrelsen har ändock ansett sig böra hänleda
uppmärksamheten på att läget utvecklat sig i sådan riktning, att fog förefinnes
för antagandet att utrymmet i klassavdelningarna under sistnämnda
läsår skall kunna bättre utnyttjas än vad fallet under de senaste tre åren
varit.
I fråga om beräkningen av anslagsposten: Folkskoleseminarierna för budgetåret
1929/1930 anför överstyrelsen följande.
I avseende på den vid folkskoleseminarierna i Strängnäs och Luleå föreslagna
indragningen vill överstyrelsen begränsa sig att hänvisa till vad överstyrelsen
i sina framställningar, avsedda att föreläggas 1928 års riksdag,
anfört under rubriken »Ordinarie anslaget till folkskoleseminarierna». Enligt
dessa beräkningar skulle i fråga om folkskoleseminariet i Strängnäs indragningsåtgärderna
under budgetåret 1929/1930 medföra en besparing av 1
lektorstjänst å 5,800 kronor. Vad beträffar folkskoleseminariet i Luleå,
torde indragningen av en parallellavdelning med hänsyn tagen därtill, att
tillfällig indragning av parallellavdelningarna till första och andra klasserna
redan genom tidigare beslut av Kungl. Maj:t skett, kunna väntas medföra
en besparing av två lektorstjänster ä 5,800 kronor, tillsammans 11,600 kronor.
Vidare kan, på sätt i ovanberörda utredning angavs, besparingar ske å timlärararvoden
i •övningsänmen, för vilka anslag utgår å ordinarie stat, till
Kostnadsbe
räkning.
Vissa framställningar
från
Strängnäs.
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
ett belopp av 1,900 kronor. Därjämte kunna vissa mindre belopp besparas
å arvoden till läkare, bibliotekarie och skrivbiträde, vilka synas kunna uppskattas
till i avrundad siffra 1,200 kronor. Den samlade besparingen å det
ordinarie reservationsanslaget skulle alltså utgöra 5,800 kronor + 11,600
kronor + 1,900 kronor + 1,200 kronor = 20,500 kronor.
Såsom överstyrelsen i sin förutberörda framställning påvisat, har reservationsanslaget
i fråga för närvarande icke upptagits till det belopp, varmed
det med hänsyn till inträdda förändringar borde hava uppförts i budgeten.
Beloppet för höjningen beräknades av överstyrelsen till sammanlagt 35,530
kronor. Med frånräkning av nyss beräknade belopp, 20,500 kronor, skulle
alltså, trots indragningsåtgärderna, en höjning av anslaget med 15,000 kronor
vara påkallad. Då emellertid även efter verkställd indragning vissa tjänster
torde behöva hållas vakanta jämväl under läsåret 1929/1930 och då ett
följande budgetår besparingar på grund av indragningens successiva fullföljande
komma att uppnås till än högre belopp, synes anledning saknas
att nu påkalla en höjning av anslaget.
Med stöd av det anförda hemställer överstyrelsen att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen dels besluta, att folkskoleseminariet i Strängnäs skall från
och med läsåret 1929/1930 successivt nedläggas, ävensom att efter utgången
av samma läsår parallellavdelningar icke längre skola anordnas vid folkskoleseminariet
i Luleå, dels ock upptaga den i det gemensamma reservationsanslaget
till folkskoleseminarierna ingående posten: Folkskoleseminarierna
med oförändrat belopp, 1,804,000 kronor.
Med anledning av skolöverstyrelsens sist omförmälda framställning hava
stadsfullmäktige i Strängnäs i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december
1928 anfört följande.
Strängnäs stad har nått sin nuvarande utveckling huvudsakligen tack
vare de allmänna institutioner, som blivit dit förlagda. Främst har det
sedan urminnes tider varit en skolstad och har utmärkta förutsättningar
härför, som det alltjämt bevarat och utvecklat. Staden har icke någon
modern industri utan har bibehållit den ro och stillhet, som är önskvärd
för studerande ungdom. Bebyggelsen, innevånarnas näringsliv och övriga
vanor ha i hög grad och på ett definitivt sätt anpassats efter de givna förhållanden,
vilka staten själv väsentligen skapat genom att hit förlägga
undervisningsanstalter, vilka man i god tro betraktat som beständiga.
En mycket stor del av befolkningen har ett direkt ékonomiskt intresse av
Skolorna och deras lärjungar, enär den inriktat sig på uthyrande av rum
åt personal och elever och tillgodoseende av deras övriga behov.
Folkskoleseminariet spelar härvidlag en betydande roll: eu indragning
av detsamma skulle för vida kretsar betyda mistning av utkomstmöjligheterna
och nödtvång att med kännbara förluster lämna orten och söka
uppehälle på annan plats. Därmed följer för staden en allmän nedgång.
Att beräkna dessa förluster i siffror och ersätta dem är knappast möjligt,
men stadsfullmäktige vilja i underdånighet uttala den förväntan, att
statsmakterna icke utan starkt tvingande skäl vidtaga de åtgärder, som
tillfoga en grupp av Kungl. Maj:ts undersåtar dessa förluster. Med stor
sannolikhet kan påstås, att ingen av de städer, dit folkskoleseminarier för
-
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
lagts, skulle så djupt beröras av eu indragning som Strängnäs, landets
minsta seminariestad.
Ett område, där stadens förlust på en indragning är klart påvisbar och
med siffror mätbar, är skatten. Befattningshavarna vid folkskoleseminariet
bär betala under år 1929, förutom fastighetsskatter, 10,414 kronor
50 öro i skatt till Strängnäs kommun. Med den på en indragning följande
depressionen skulle denna förlust givetvis ytterligare ökas. Utan att nu
ingå på frågan om juridisk rätt till skadestånd, så tillåta vi oss att med
hänvisning till vad som skett vid indragning av regementen i underdånighet
hemställa, att Kungl. Maj:t, ifall beslut fattas om indragning av
folkskoleseminariet i Strängnäs, täcktes bereda staden ersättning för
mistning av kommunala inkomster.
Då seminariet i Strängnäs upprättades år 1901, skänkte Strängnäs stad
tomt för ändamålet. Som framgår av närlagda tre bilagor: stadens erbjudande
av den 7 juni 1900, modifikation därav den 2 november samma år
samt kungl. brev med godkännande därav den 7 juni 1901, knöts till upplåtelsen
det villkoret, att tomten uppläts för seminariet, så länge den därtill
användes, vilket villkor i kungl. brevet av den 7 juni 1901 godkändes.
Det är givetvis uteslutet, att Kungl. Maj:t och kronan nu rygga detta då
antagna villkor. Som det väl ej kan ifrågasättas, att kronan skulle återlämna
tomten med därå uppförda, värdefulla byggnader, återstår endast,
om tomten ej längre användes för ett folkskoleseminarium, att kronan
löser den av staden till dess fulla värde. Det skänkta området utgör
24,645 kvm. och taxeringsvärdet på kringliggande mark i privat ägo är
4 kronor per kvm.
På grund av det ovan sagda få stadsfullmäktige i Strängnäs i underdånighet
begära, att Kungl. Maj:t täcktes antingen icke vidtaga några åtgärder
för indragning av folkskoleseminariet i Strängnäs eller om sådan
indragning måste ske, behagar bereda Strängnäs stad ersättning för minskade
kommunala inkomster samt lösen av den av seminariet disponerade
tomten.
Vidare har rektor vid folkskoleseminariet i Strängnäs G. L:son Högsby
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december 1928 framfört vissa erinringar
i anledning av överstyrelsens förslag om nämnda seminariums nedläggande.
Ur denna skrivelse må följande återgivas.
Om man vill nöja sig med ett enklare program för tillbyggnaden till
folkskoleseminariet i Strängnäs än det, varifrån överstyrelsen i sin skrivelse
den 26 januari 1926 utgått, kan man återgå till förslaget av 1913,
vilket redan prövats och vunnit gillande av Kungl. Maj:t och vartill 1914
års senare riksdag beviljat nödiga medel. Om- och tillbyggnaden beräknades
1913 gå till 206,895 kronor, vilket alltså är det belopp, som riksdagen
redan beviljat. Emellertid är det tydligt, att den stegring av byggnadskostnaderna,
som sedan inträtt, gör detta belopp otillräckligt för att nu
utföra arbetet. Den nödiga ökningen av beloppet har arkitekt Åkerlund
1922 beräknat till 80 procent; det behövliga beloppet blir alltså 372,411
kronor. Nu är det troligt, att genom beskärning av nybyggnadsplanen för
Skaraseminariet även den för detta beräknade kostnaden1 skulle kunna
avsevärt reduceras, men detta oaktat, och i all synnerhet om man tager i
Högsby synes uppskatta denna kostnad till 1,473,000 kronor.
40
Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 121.
betraktande det värde staten äger i rektorsbostaden i Strängnäs, blir
skillnaden i kostnad för att förse seminarierna i Strängnäs och Skara med
nödiga lokaler så betydande, att den knappast kan bortses ifrån.
Nu är det sant, att även andra än ekonomiska hänsyn böra tagas vid
frågans avgörande, men bortser man helt ifrån dem, bortfaller också hela
frågan om ett seminariums indragande. Visserligen har förslaget framkommit
såsom ett led i strävandet att minska lärarproduktionen. Andra
åtgärder i samma syfte är indragning av två studentklasser, tillfällig indragning
av parallellavdelningar vid dubbelseminarierna samt minskning
av elevantalet i seminarieklasserna. Av dessa åtgärder har endast
indragningen av studentklasserna hittills kunna utöva någon verkan på
lärarproduktionen; de övriga komma först under de närmaste tre åren att
inverka härpå. Skulle det då visa sig, att överflöd på lärare fortfarande
uppstår, finnes intet hinder för att ytterligare minska elevantalet i klasserna.
Ur synpunkten av elevernas teoretiska och praktiska utbildning
för lärarkallet vore en sådan inskränkning i elevantalet blott önskvärd.
Nämnas bör kanske även att en ej oväsentlig ekonomisk besparing skulle
uppstå därigenom, att undervisning med delad klass skulle upphöra och
följaktligen behovet av timlärararvode så gott som helt bortfalla. Den
nuvarande seminarieorganisationen omfattar 23 avdelningar, vartill komma
två studentklasser. Minskas alltså elevantalet per klass i dessa 25 avdelningar
med t. ex. 5, uppstår en minskning i lärarproduktionen av 125
lärare per år, vilket motsvarar lärarproduktionen vid fem seminarieavdelningar
med normalt 25 elever per klass. Den önskade minskningen i
lärarproduktionen kan alltså vinnas genom ett långt smidigare medel än
nedläggandet av ett eller flera seminarier.
Även om man kan minska lärarproduktionen hur långt som helst utan
nedläggande av seminarier samt även om man bortser från den besparingav
statsmedel, som en sådan indragning skulle medföra, kan man dock ej
finna annat än att indragningen är välmotiverad. Det är nämligen omöjligt
att blunda för det faktum, att den nu arbetande seminarieorganisationen
är för stor för sitt ändamål och kommer att så förbliva för en avsevärd
framtid. En nedskärning av organisationen torde alltså böra ske.
Vid denna operation bör man dock kunna anse som oeftergivligt, att den
verkställes så, att så liten skada som möjligt tillfogas de samhällen och
individer, som drabbas av följderna av inskränkningen. Att följderna för
de samhäflen, som hittills varit hem för seminarier och till en stor del inrättat
sitt liv därefter, skulle bliva högst allvarliga ligger i öppen dag,
och detta dess mer, ju mindre samhället är.
När det gäller att finna en utväg, som tillåter vinnandet av de väsentliga
fördelar, som avses med det föreslagna nedläggandet av ett enkelseminarium,
men med undvikande av ovan berörda högst allvarliga svårigheter
för de samhällen, som i större eller mindre grad äro beroende av
seminarierna, och för de av eu indragning drabbade lärarna, synes mig
skolöverstyrelsens förslag till nedläggande av parallellavdelningen vid
seminariet i Luleå giva ett uppslag. Det är tydligt, att en sådan partiell
indragning ej så djupt ingriper i samhällets liv som ett totalt avlägsnande
av en institution, som sedan generationer funnits inom samhället. Därtill
kommer att dubbelseminarierna nästan undantagslöst äro belägna i större
samhällen, varför de där ej spela samma roll som i en mindre stads liv.
En invändning häremot ligger dock nära till hands. Dubbelseminarierna
41
Kungl. Maj: ta proposition Nr 121.
ha moderna byggnader till sitt förfogande, och det bjuder emot att tänka
sig dessa statliga och dyra skolbyggnader sta delvis oanvända för det
ändamål, för vilket de kommit till. Emellertid kunna dessa lokaler genom
ett par smärre iörflyttningar tagas 1 u 1 It i anspråk. Vid seminarierna i
Stockholm och Växjö iinnas studentklasser för kvinnliga, respektive manliga
elever. Om nedläggandet av parallellavdelningen genomfördes t. ox.
vid seminariet i Linköping och dit överflyttades båda studentklasserna,
skulle därvarande lokaler helt tagas i anspråk dels för studentklasserna’
och dels för en ny avdelning av övningsskolan, som blir av nöden för den
ökade praktiska utbildningen i samband härmed. Ä andra sidan skulle de
lokaler, som lösgjordes i Växjö och Stockholm ej vara utan betydelse för
dessa seminariers fortsatta arbete. 1 Växjö synes seminariet, sedan dit
förlagts eu studentkurs, vara något trångbott. För övrigt har skolöverstyrelsen
räknat med att den manliga studentklassen borde efter 4 år flyttas
till Strängnäs. Stockholmsseminariet åter synes efter sin ombyggnad
ha tillräckliga lokaler, men den dit förlagda provårskursen kräver givet
vis, att seminariet äger större utrymme än seminarier utan sådan kurs.
Fördelarna med en sadan nu antydd lösning av frågan om nedläggande
av ett seminarium torde vara påtagliga. De små städer, som närmast
hotas av indragningen, nämligen Skara och Strängnäs, skulle helt befrias
från det ödesdigra ingripande i deras liv, som eu indragning av till dem
förlagda seminarier skulle medföra. För Stockholm skulle studentklassens
förflyttning givetvis sakna betydelse, för Växjö bleve motsvarande
förändring föga märkbar, medan Linköping närmast skulle ha fördel av
förändringen genom att seminariets övningsskola därstädes finge en ny
avdelning.
Förflyttning av ordinarie lärare med därav följande kostnader för statsverket
skulle inskränkas betydligt. Studentklasserna och övningsskolavdelningarna
i samband med dem skötas av extra ordinarie lärare. Av
de fem lektorer, som tjänstgöra vid den parallellavdelning, som skulle indragas,
kunna två stanna kvar för studentklassernas räkning, varför del
endast bleve tre ordinarie lärare, som behövde underkasta sig förflyttning.
För statsverket bleve inbesparingen av lärarlöner i det närmaste
lika stor, som om ett enkelseminarium indroges. Vid den indragna parallellavdelningen
skulle tre lektorat och övningslärare såsom vid ett enkelseminarium
bliva lediga, vid studentkurserna 2 extra ordinarie lektoral
och 4 extra ordinarie övningsskollärartjänster. De sistnämnda avlönas
som ordinarie. Däremot måste en extra ordinarie övningsskollärartjänst
tillkomma i Linköping. Hela indragningen av lärartjänster skulle alltså
bliva: 3 ordinarie och 2 extra ordinarie lektorstjänster, 3 extra ordinarie
övningsskollärartjänster samt övningslärare såsom vid ett enkelseminarium.
I en särskild skrivelse, dagtecknad den 21 december 1928, hava 8 vid
seminariet i Strängnäs anställda lärare, nämligen lektorerna M. Borgström
och E. Teiling, musikläraren H. Lewerén, teckningsläraren B. Berg, övningsskollärarna
D. Hissar, E. Lindholm och E. Thurén samt läraren i trädgårdsskötsel
K. Karlemark, samtliga fastighetsägare i Strängnäs, gjort anspråk
på ersättning av allmänna medel för de förluster, som kunde komma att
tillskyndas dem vid eu i anledning av seminariets nedläggande nödtvungen
försäljning av deras fastigheter. De anföra i sådant avseende följande.
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Vi ha i förlitande på en statens institution och i därpå grundad förhoppning
att få kvarstanna på den ort, vi valt, skaffat oss egna hem eller tomter
till dylika. En indragning av seminariet skulle för ett så litet samhälle
som Strängnäs vara synnerligen kännbar och i hög grad inverka
ogynnsamt på fastighetsmarknaden där. Den tvångsförsäljning av fastigheter,
som skulle bli en följd av seminarieindragningen, skulle icke kunna
försiggå utan säkra och kännbara förluster för ägarna. Man torde ej rimligtvis
kunna fordra, att innehavarna efter en förflyttning till en kanske
avlägsen ort, i förhoppning att i framtiden få ut ett större värde, skulle
bibehålla sina belånade fastigheter och nödgas underkasta sig därmed förknippade
ökade förvaltningsomkostnader.
Genom utflyttningen, minskningen av affärsrörelsen, försvagat skatteunderlag
och därav betingad höjd uttaxering minskas för en stad med
Strängnäs’ karaktär i ödesdiger grad lusten till inflyttning och möjligheten
att överhuvud sälja en fastighet.
Då vi i god tro och i hävdvunnet förlitande på våra befattningars
orubblighet samt delvis under nödvändighetens tryck i tider av bostadsbrist
skaffat oss egna hem, torde det endast kunna anses skäligt, att staten
ersätter oss åtminstone en del av de förluster, den genom sina åtgärder
åsamkar oss.
Av de seminarielärare, vilka ha att räkna med att vid en indragning av
seminariet bliva förflyttade, äga undertecknade fastigheter av art och
taxeringsvärde, som framgår av bilaga 1. Här äro ej upptagna de befattningsinnehavare-fastighetsägare,
som visserligen lida förlust på indragningen,
men ej torde undergå förflyttning. De två lärare, vilka äro ägare
av tomter, ha skaffat dessa i avsikt att bygga egna hem och skulle ha
byggt dem, om ej hotet om indragning funnits.
Att beräkna förlusten för var och en särskilt stöter på rätt stora svårigheter,
då fastigheterna inköpts på olika tider och under olika förhållanden,
somliga till förkrigspris, andra till kristidspris. Dessa inköpspriser
ha vi därför ansett icke kunna läggas till grund för beräkningen av de
förluster, som skulle uppkomma genom själva seminarieindragningen. Vi
ha i stället utgått från det pris, som under normala förhållanden skulle
varit rådande. Kostnaderna för nybyggnader av villor, som de ifrågavarande,
understiga f. n. icke 3,000 kronor per rumsenhet, och detta finge
väl anses såsom ett rimligt och uppnåeligt försäljningsvärde under orubbade
förhållanden. Vid eu realisation efter seminariets indragning torde
inga sannolikheter föreligga att uppnå högre pris än 2,000 kronor per
rumsenhet. Då på grund av den inträffande depressionen byggnadsverksamheten
torde bli så gott som lamslagen, komme de obebyggda tomternas
värde därför att sjunka i ännu högre grad än villornas.
Att detta ej är överdrivna fantasier, bevisas bäst genom den påtagliga
försämringen på fastighetsmarknaden och märkbart sjunkande priser,
som kunnat iakttagas här under de sista åren, och som allmänt hänförts
till och motiverats med talet om indragning. Ytterligare hänvisas till bifogade
intyg av taxeringsnämndens ordförande och tvenne på fastighetsmarknaden
väl förfarna män.
Vi vilja uttala den förhoppningen, att staten, om den tänker företaga eu
indragning, en åtgärd, som på undervisningsväsendets område vore enastående
i mannaminne, skulle vilja behjärta det trångmål, vari vissa dess
befattningsinnehavare försättas och träda in med skälig ersättning. Vi
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 43
förlora ändå så mycket på en tvångsförflyttning, att vi cj kunna anse det
förmätet att begära full ersättning för den påvisbara förlust, vi lida på
våra fastigheter och som här ovan visats uppgå till V» av taxeringsvärdet.
Om detta är enastående inom undervisningsväsendets område, kunna vi
däremot peka på ett viktigt föregångsiall från statens affärsdrivande verk.
År 1922 beviljade riksdagen (enligt dess skrivelse nr 165) efter nådig
proposition 510,000 kr. till fullständig inlösen av egna hem och handelslokaler
vid de då avbrutna arbetena vid Harsprångets kraftstation. Det
belopp, som av oss ifrågasättes, måste ju vid jämförelse härmed to sig
synnerligen blygsamt.
På grundval av det ovan sagda få vi i underdånighet hemställa, att
Kungl. Maj:t täcktes åt de befattningshavare vid folkskoleseminariet i
Strängnäs, som vid en eventuell indragning av seminariet komme att förflyttas
till annan ort, bereda ersättning för förluster på deras nu innehavda
fastigheter med en tredjedel av nuvarande taxeringsvärdet.
Den i sistnämnda skrivelse åberopade bilagan har följande lydelse:
Bilaga 1.
Härmed få vi på begäran intyga, att följande medlemmar av lärarkollegiet
vid folkskollärareseminariet i Strängnäs, vilka medlemmar vid en
eventuell indragning av seminariet kunna ha att möta en förflyttning till
annan ort, äga fastigheter i Strängnäs med år 1928 fastställda taxeringsvärden:
-
Lektor M. Borgström.......... |
Storgärdet |
Nr 29—30 |
30,600 |
— |
» E. Teiling............. |
Sörgärdet |
» 36 |
32,000 |
— |
Musikdirektör H. Lewerén ...... |
Storgärdet » |
» 86 |
31,000 |
— |
Trädgårdsdirektör K. A. Karlemark |
» 95 |
32,000 |
— |
|
E. Lindholm.... |
» |
» 51—52 |
50,000 |
— |
Seminarieläraren E. Thurén..... |
» |
» 55 (tomt) |
4,200 |
— |
Teckningsläraren B. Berg....... |
Sörgärdet |
* 118 ( » ) |
3,600 |
— |
Dessa åsatta taxeringsvärden motsvara det lägsta saluvärdet, som fastigheterna
ansetts böra äga under normala förhållanden. Förslaget om
seminariets indragning har redan visat ett starkt försämrande på fastighetsmarknaden.
Det är vår fulla övertygelse, att vid en försäljning inom de närmaste
åren efter ett eventuellt beslut om indragningen ovannämnda fastigheter
skulle betinga i saluvärde högst av deras normala värden och för tomterna
ännu mindre.
Strängnäs den 17 december 1928.
Knut Söderlund
Häradsskrivare. Ordf.
i fastighetstaxeringsnämnden
i Strängnäs.
Gust. Alfr. Andersson
Rådman. Ordf. i Strängnäs
Sparbank. Av Kon. Bfhde
utsedd ledamot i fastighetstaxeringsnämnden.
O. E. Wahlgren
Innehavare av egendomsagentur
i Strängnäs.
Slutligen må nämnas, att lektor Borgström i en särskild skrift ingått i
en kritik av skolöverstyrelsens beräkningar rörande det framtida konstanta
lärarbehovet. Han gör där gällande, att skolöverstyrelsen skulle hava för
-
44
Skolöverstyrelsen
den
15 januari
1929.
Kungl. May.ts proposition Nr 121.
bisett den ökade avgång bland lärarkåren, som i en framtid komme att
uppstå, då de årsklasser inträdde i pensionsåldern, vilka avlagt examen vid
den tid, då utexaminationen haft eu långt större omfattning än den under
de sista åren beräknade. Beträffande det närmare innehållet av Borgströms
skrift får jag hänvisa till handlingarna.
Med anledning av de sålunda från Strängnäs inkomna skrivelserna har
förnyat utlåtande i ämnet den 15 januari 1929 avgivits av skolöverstyrelsen,
som till bemötande av vad i berörda skrivelser anförts yttrar följande:
Vad till eu början angår den av stadsfullmäktige i Strängnäs ingivna
skriften, anser sig överstyrelsen, under fullt behjärtande av den olägenhet,
som en indragning av folkskoleseminariet i Strängnäs kan vålla staden,
böra erinra, att det av överstyrelsen framställda förslaget icke förutsätter
ett nedläggande utan vidare av folkskoleseminariet i fråga utan ett
ersättande av detsamma med ett statens småskoleseminarium, omfattande
inalles fyra klassavdelningar och tre eller fyra övningsskolklasser. Ur
stadens synpunkt torde detta alternativ ställa sig avgjort förmånligare än
iolkskoleseminariets nedläggande utan vidare, och tomtfrågan hör vid
sådant förhållande genom förhandling med vederbörande kommunala
organ kunna ordnas ur statsverkets synpunkt fördelaktigare än en inlösning
på grundval av de förutsättningar, från vilka stadsfullmäktige vid
sitt ståndpunktstagande synas hava utgått. Det torde föreligga så mycket
starkare skäl för ett sådant antagande, som vid tidpunkten för stadsfull
mäktiges beslut om tillhandahållande av tomt den till seminariet hörande
övningsskolan torde hava haft mindre omfattning än som skulle gälla i
fråga om den med ett eventuellt dubbelseminarium förbundna. Stadens
krav på ytterligare ersättning av staten för mistade kommunala skatteinkomster
torde icke rättsligen kunna grundas, men undandrager sig i
övrigt denna fråga överstyrelsens säkra bedömande.
I avseende på den av lektor M. Borgström ingivna skriften anser sig
överstyrelsen kunna begränsa sig att framhålla, att Borgström synes hava
förbisett, att överstyrelsen i sin underdåniga skrivelse den 23 juni 1927
framlagt ingående beräkningar rörande den framtida avgången av folkskollärare
och på densamma grundat sitt då framlagda förslag. Överstyrelsen
har därvid bland annat upplyst, att avgången år 1938 beräknas
uppgå till 407, år 1943 till 444 och år 1945 till 458. Ytterligare angives, att
sedan lärarkåren »stabiliserats» vid en beräknad totalsiffra av 15,500 medlemmar
och normal åldersfördelning med en proportion mellan manliga
och kvinnliga lärare av 60:40, den totala avgången kan beräknas utgöra
årligen 319 manliga och 279 kvinnliga lärare eller tillsammans 598, vilken
siffra överstyrelsen på grund av vissa framhållna omständigheter funnit
sig böra avrunda nedåt till 575.
Under sådana förhållanden torde skriften i fråga icke kunna tillmätas
någon betydelse vid bedömandet av det föreliggande spörsmålet.
Vidkommande därefter den av lektor Borgström m. fl. ingivna framställningen,
avseende ersättning för förutsedd förlust vid försäljning utav
dem tillhöriga fastigheter under förutsättning av seminariets nedläggande,
kunna givetvis billighetsskäl anföras för ett dylikt krav, även om
gällande avlöningsbestämmelser icke kunna åberopas för detsamma.
Vad slutligen beträffar den av rektor Högshy ingivna skriften, torde
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
densamma förtjäna större uppmärksamhet. Högsby utgår nämligen i motsats
till Borgström från enahanda förutsättning som överstyrelsen, näm
ligen att eu begränsning av seminarieorganisationen är av iörhållandena
påkallad, men önskar uppnå densamma genom förläggande av såväl den
manliga som den kvinnliga studentkursen till folkskoleseminariet i Linköping
såsom ersättning för paralellavdelningarna vid detta seminarium.
Därigenom skulle byggnaden i Linköping utnyttjas samtidigt som organisationen
skulle lämna utrymme för bibehållande av Strängnässeminariet.
Gentemot detta uppslag vill överstyrelsen först erinra, att både Växjöceh
Stockholmsseminariet lämna tillräckliga utrymmen för såväl studentklass
som utvidgad övningsskola och att, vad särskilt Stockholmsseminai-iet
angår, den genom beslut av 1921) års riksdag beslutade tillbyggnaden
av detta seminarium delvis åsyftade att undanröja förefintlig brist på
erforderliga undervisningslokaler. Något behov av den ifrågasatta förflyttningen
av studentkurserna föreligger för visso icke ur de nämnda
seminariernas synpunkt och ur statsverkets synpunkt skulle den redan på
grund av det nu anförda framstå såsom ekonomiskt mindre förmånlig.
Vidare kan i detta sammanhang icke förbises, att det för den vid folkskoleseminariet
i Stockholm anordnade provårsutbildningen skulle vara
till stort förfång, om studentkursen och de av densamma föranledda avdelningarna
i övningsskolan indroges. Slutligen torde lämpligheten av
att vid det manliga seminariet i Linköping anordna utbildningskurs för
kvinnliga studenter kunna ifrågasättas.
Innan överstyrelsen ingår på ett närmare övervägande av besparingsfrågan
i anslutning till de omständigheter, som Högsby i detta avseende
framdrager, torde överstyrelsen böra i korthet erinra om de skäl, som
betingat överstyrelsens förslag, att en indragning i första hand borde
träffa folkskoleseminariet i Strängnäs. Hithörande förhållanden har överstyrelsen
närmare berört i underdåniga framställningar den 26 januari
1926 och den 23 juni 1927.
Då det vid en nödvändigbefunnen begränsning av seminarieorganisationen
gäller att överväga, huru begränsningen lämpligast bör komma till
stånd, måste prövningen enligt överstyrelsens mening i första hand ske
med det målet för ögonen, att statsverket genom densamma beredes utsikt
till största möjliga besparing, men vid sidan härav kan icke få förbises,
att den kvarstående delen av seminarieorganisationen må kunna i görligaste
mån utnyttjas av ungdom i rikets olika delar. Och slutligen framstår
det såsom i hög grad betydelsefullt, att en för sin nuvarande uppgift
eventuellt obehövlig seminariebyggnad eller del av sådan må kunna till
ekonomisk fördel för statsverket finna användning för annat statsändamål.
Ur statsfinansiell synpunkt torde nedläggande av seminarium eller del
av sådant, för vilket disponeras fullt tidsenliga byggnader, icke kunna
ifrågakomma. Vid övei*vägandena synas med hänsyn härtill seminarierna
i Stockholm, Uppsala, Linköping, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Falun
och Umeå kunna lämnas å sido. Enahanda skulle ock gälla i fråga om
seminariet i Luleå, därest icke, såsom överstyrelsen nedan går att beröra,
särskilda omständigheter härvid låta sig åberopa. Vidare må framhållas,
att seminariet i Kalmar förfogar över en byggnad, som kommit i statsverkets
ägo genom en donation, för vilken vissa villkor uppställts. En
46
Kungl. Majt:s proposition Nr 121.
eventuell indragning skulle alltså ur nu förevarande synpunkt kunna
ifrågasättas allenast beträffande seminarierna i Strängnäs, Skara, Landskrona
och Härnösand. Att överstyrelsens ingående överväganden i saken
utmynnat i ett förslag om nedläggande av Strängnässeminariet har främst
betingats av följande tre skäl. Det är till en början obestridligt, att frånvaron
av gymnastiksal jämte en del andra för undervisningen oundgängliga
lokaler redan år 1914 föranlett riksdagen att efter framställning av
Kungl. Maj:t anvisa medel för erforderlig tillbyggnad av den nuvarande
seminariebyggnaden. Här föreligger alltså en akut byggnadsfråga, vilken
ovillkorligen måste lösas, så snart stadens allmänna läroverk icke
längre kan ställa gymnastiklokal till seminariets förfogande. Och med
den utvidgning av läroverket, som beslutats av 1927 års riksdag, torde
denna tidpunkt vara ganska närliggande. Tillbyggnadsbehov av liknande
omfattning föreligger visserligen även vid folkskoleseminariet i Skara,
men detta seminarium disponerar redan egen gymnastiksal samt förfogar
över någorlunda tillfredsställande provisoriska lokaler, vadan ett definitivt
tillgodoseende av detta seminariums lokalfråga kan anstå tills ur
olika synpunkter gynnsammare läge inträder.
Vidare måste uppmärksammas, att seminariet i Strängnäs på grund av
läget icke har något mera utpräglat rekryteringsområde. Den manliga
ungdom i Mellansverige, som önskar förvärva folkskollärarutbildning
och hittills besökt Strängnässeminariet, kan utan större olägenhet anlita
Uppsala- eller Linköpingsseminariet och i någon mån även seminariet i
Karlstad.
Och slutligen gäller, att seminariebyggnaden i Strängnäs efter vidtagande
av de kompletteringsarbeten, som byggnadsstyrelsen och överstyrelsen
i underdånigt utlåtande den 12 oktober 1928 angivit, med fördel
skulle kunna utnyttjas för ett statens småskoleseminarium, avsett att
ersätta landstingsseminarierna i Uppsala, Malmköping, Västerås och
Örebro.
Vad till sist angår seminariet i Luleå måste ihågkommas, att genom indragning
av parallellavdelningarna därstädes öppnas möjlighet att utan
dyrbar om- eller nybyggnad genom förflyttning av småskoleseminariet i
Murjek skaffa lokaler för detta härutinnan illa ställda seminarium. Främst
med hänsyn härtill har överstyrelsen funnit en förändrad organisation aAnämnda
folkskoleseminarium kunna med fördel genomföras.
Överstyrelsen måste på grund av vad här i korthet anförts och i anslutning
för övrigt till vad överstyrelsen i olika tidigare underdåniga framställningar
yttrat, hålla före, att vid den nödA7ändig befunna inskränkningen
av seminarieorganisationen de av överstyrelsen föreslagna åtgärderna
äro väl grundade ur de synpunkter, som här berörts.
Vad så särskilt beträffar det av rektor Högsby framställda förslaget,
torde först böra erinras, att ett realiserande av detsamma måste hava till
förutsättning, att Strängnässeminariets lokalfråga löses. ÖA^erstyrelsen är
visserligen icke i tillfälle att framlägga slutliga beräkningar rörande de
kostnader, som därav skulle föranledas. Erinras må emellertid, att kostnaderna
år 1913 beräknades till 206,895 kronor och att på grund aA^ sedermera
inträffad stegring av byggnadskostnaderna detta belopp torde böra
mera än fördubblas, därest arbetena nu skulle komma till utförande.
När det gäller de årliga driftkostnaderna, är det icke möjligt för öA^erstyrelsen
att under den tid, som stått till förfogande för remissens besva
-
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
rande, åvägabringa eu på alla punkter fullt exakt uppskattning av desamma
enligt de båda alternativen. Men överstyrelsen bär låtit sig angeläget
vara att söka belysa även denna sida av frågan genom följande
överslagsberäkningar, vilka torde få anses lullt tillfredsställande ådagalägga
den statsfinansiella innebörden av de båda alternativen, och då,
såsom nedan påvisas, skillnaden i kostnader mellan den av Högsby ifrågasatta
och den av överstyrelsen föreslagna anordningen av seminarieorganisationen
är mycket avsevärd, torde erforderliga hållpunkter för spörsmålets
bedömande även ur nu berörda synpunkt vara för handen.
Enligt överstyrelsens förslag skulle seminariet i Strängnäs nedläggas
samt studentklasserna bibehållas vid seminarierna i Stockholm och Växjö,
varjämte dubbelseminariet i Linköping skulle kvarstå orubbat. I det hela
kan skillnaden mellan Högsbys förslag och det av överstyrelsen framställda
sägas ligga däri, att medan Högsby räknar med seminariet i
Strängnäs + enkelseminarium i Linköping + 2 studentkurser, innebär
överstyrelsens förslag allenast dubbelseminarium i Linköping + 2 studentkurser.
Skillnaden i kostnaden mellan de båda alternativen bör följaktligen
utgöra det belopp, varmed utgifterna för uppehållande av folkskoleseminariet
i Strängnäs överstiga merutgifterna för seminariets i Linköping
bibehållande såsom dubbelseminarium, därvid beträffande dessa
senare utgifter givetvis måste räknas som om alla ifrågavarande kostnader
utginge å ordinarie stat.
Vad till en början angår kostnaderna för seminariet i Strängnäs, uppgår
aviöningsstaten enligt statsliggaren till 65,360 kronor och omkostnadsstaten
till 25,000 kronor. Härtill böra läggas ålderstillägg, beräknade till
i runt tal 12,000 kronor, samt vissa arvoden å tillsammans 2,300 kronor.
De sammanlagda kostnaderna utgöra alltså 104,660 kronor, i avrundat belopp
105,000 kronor.
Skillnaden mellan aviöningsstaten för ett färdigbildat dubbelseminarium
och ett enkelseminarium utgör enligt statsliggaren 48,450 kronor
(113,810—65,360 kronor). Ålderstillägg för 5 lektorer, 3 övningsskollärare
samt vissa övningslärare kunna beräknas till 9,000 kronor, förhöjningen i
vissa arvoden till 1,600 kronor, vadan merkostnaden i nu förevarande avseende
kan uppskattas till 59,050 kronor (48,450 + 9,000 + 1,600 kronor),
avrundat 59,000 kronor. Skillnaden mellan 105,000 och 59,000 kronor utgör
46,000 kronor. Ytterligare måste beaktas, dels att den tillfälliga löneförbättringen
för de enligt överstyrelsens förslag tillkomna befattningshavarna
i Linköping icke skulle stiga till så stort belopp som för enahanda
ändamål utgår vid folkskoleseminariet i Strängnäs, dels att beloppet
av dyrtidstillägg vid sistnämnda seminarium jämväl komme att överstiga
motsvarande merkostnad vid Linköpingsseminariet. Dessa belopp,
approximativt beräknade till 9,000 kronor, böra givetvis läggas till den
lörut beräknade kostnadsdifferensen 48,000 kronor, och man torde med
hänsyn härtill kunna uppskatta den totala årliga utgiftsökning, som för
statsverket skulle inträda, därest Högsbys förslag förverkligades, till omkring
55,000 kronor.
Under hänvisning till det sålunda anförda vill överstyrelsen till sist
uttala, att ur de synpunkter, från vilka överstyrelsen haft att bedöma den
föreliggande frågan, de i de remitterade skriiterna anförda skälen icke
synas vara av beskaffenhet att kunna rubba överstyrelsens tidigare intagna
ståndpunkt.
Rektor
G. Högsbv.
48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Rektor Högsby har sedermera ingivit ytterligare en skrift i ämnet, dagtecknad
den 2 februari 1929, däri han bland annat anför.
Mot förslaget att förflytta studentkurserna till Linköping riktar skolöverstyrelsen
den anmärkningen, att det skulle lända till stort förfång
iör den vid folkskoleseminariet i Stockholm anordnade provårsutbildningen,
om studentkursen och de av densamma föranledda avdelningarna
i övningsskolan indroges. Denna uppfattning är relativt ny, ty ännu så
sent som i underdånig skrivelse den 26 januari 1926 förordar skolöverstyrelsen,
»att från och med liisåret 1926—1927 förslagsvis till och med läsåret
1929—1930 studentkurser upprätthållas vid folkskoleseminariet i
Stockholm för kvinnliga elever och vid folkskoleseminariet i Växjö för
manliga elever, och att därefter respektive kurser under en fyraårsperiod
överflyttas till seminarierna i Kalmar och Strängnäs». Överstyrelsens
betänkligheter inför förslaget att vid ett manligt seminarium utbilda
kvinnliga studenter äro ej närmare motiverade. Då de väl näppeligen
bero på tveksamhet att tillämpa samskoleidén, torde betänksamheten
grunda sig på farhåga för organisatoriska svårigheter. Med den erfarenhet
jag äger från organisationen och ledningen av landets hittills enda
samseminarium vågar jag påstå, att om man låter de kvinnliga och de
manliga eleverna bilda olika undervisningsavdelningar, komma inga som
helst sådana svårigheter att följa av arrangementet.
Ur ekonomisk synpunkt motiverar skolöverstyrelsen indragningen av
seminariet i Strängnäs och bibehållandet av Skaraseminariet på följande
sätt. Båda seminarierna behöva tillbyggnader, men behovet är mera akut
i Strängnäs, under det att seminariet i Skara, disponerar provisoriska lokaler,
så att byggandet där kan anstå till lämpligare tidpunkt. Härvid är
först att märka, att de provisoriska lokalerna i Skara ej disponeras för
ingenting utan betinga en hyra av 5,900 kronor årligen. Eu indragning
av Skaraseminariet skulle alltså inbespara bland annat detta belopp, men
dessutom även rektors hyresersättning 1,950 kronor. Kapitaliseras summan
av dessa belopp, kronor 7,850, efter 4,5 procent, vilket väl är den högsta ränta
stateu behöver räkna med, får man ett kapital på 174,444: 44 kronor, alltså
nära nog hälften av det belopp, som beräknas vara behövligt för att
skänka Strängnässeminariet förstklassiga lokaler. Om man så håller i
minnet, att i en ej alltför avlägsen framtid Skaraseminariet kräver en nybyggnad
till en kostnad av omkring 1 miljon kronor, så blir bibehållandet
av detta provisorium ur ekonomisk synpunkt skäligen tvivelaktigt. Vad
så beträffar härvarande seminariums behov av egen gymnastiksal, så har
detta behov varit akut ända sedan seminariets tillkomst. Läroverkets
gymnastiksal, som seminariet förhyr, ligger nämligen på omkring 20 minuters
väg från seminariet, varför ända från seminariets början dess
gymnastiklektioner måst förläggas till tiden efter middagen, till stort förfång
för elevernas arbetsro. Liar detta fått gå för sig hittills, får det väl
fortgå ännu någon tid. Gränsen sättes av läroverkets utvidgning på grund
av 1927 års beslut. Men när kommer detta att realiseras och hur kommer
det att påverka lösningen av läroverkets egen byggnadsfråga? Därom vet
ingen något säkert. Det enda beslut, som av myndighet hittills fattats, är
stadsfullmäktiges beslut att anslå medel till nybyggnad, som även omfattar
ny gymnastiklokal. Skulle detta beslut stadfästas, kommer seminariets
gymnastikfråga i ett gynnsammare läge än den någonsin varit tidi
-
Runr/l. May.ts proposition Nr 121. 49
gare. Tillfredsställande blir den dock inte löst, förr än seminariet får
egen gymnastiklokal.
Ur överstyrelsens andra ovannämnda synpunkt utdömes härvarande
seminarium, emedan det skulle sakna mera utpräglat rekryteringsområde.
Inträdessökande kan dock ej sägas, att seminariet saknar. Trots ideliga
notiser i tidningspressen de sista åren, att seminariet skall indragas, hade
till senaste inträdesprövningen anmält sig 98 sökande. Tillfälle till ett
gott urval av elever saknas alltså ej. Vad menas då med ett seminariums
rekryteringsområde? Om det visar sig att år efter år seminariets elevkår
rekryteras till största delen från samma landskap, hur avlägsna få dessa
vara för att räknas till det mera utpräglade rekryteringsområdet? För att
visa, hur det förhåller sig med Strängnässeminariets rekryteringsområde,
skall jag här nedan angiva |
de län, från vilka |
de flesta eleverna kommit |
||
under åren 1925/1928: |
1925 |
1926 |
1927 |
1928 |
Stockholms stad......... |
......... 11 |
11 |
10 |
O |
Stockholms län........ |
.......... 5 |
5 |
6 |
6 |
Södermanlands » ........ |
.......... 23 |
26 |
23 |
26 |
Örebro » ........ |
.......... 18 |
13 |
9 |
9 |
Västmanlands » ........ |
.......... 12 |
11 |
9 |
8 |
Kopparbergs » ........ |
.......... 14 |
14 |
12 |
9 |
Summa 83 |
80 |
69 |
63 |
|
Hela elevantalet......... |
..........115 |
106 |
93 |
84 |
Som synes av ovanstående har seminariet ett verkligt utpräglat rekryteringsområde.
Om man bortser från Kopparbergs län, som kanske anses
ligga för långt bort, utgöres detta av Mälarens och Hjälmarens bygder
med undantag av Uppland. I procent uttryckt lämna ovan angivna landsdelar
följande andel av elevkåren för respektive år: 72, 75, 74, 75. Borträknas
eleverna från Kopparbergs län, bli talen: 60, 62, 61, 64. Att det inte
är järnvägsresans längd, som är avgörande för vilket seminarium som
besökes, visas därav att så ojämförligt många flera stockholmsynglingar
söka sig till Strängnäs än till andra seminarier. Härmed vill jag inte förneka
betydelsen av att elever få utbilda sig så nära sina hembygder som
möjligt. Men om detta ej får gälla i lika hög grad för Strängnässeminariets
elever som för Skaraseminariets, borde det väl ändå gälla småskoleseminariernas.
Men hur kan den, som ömmar så för västgötaflickorna ha
hjärta att föreslå att eleverna från småskoleseminarierna i Uppsala, Västerås,
Örebro och Malmköping skola alla flyttas till Strängnäs?
Av den redogörelse, jag förut lämnat, framgår, hurusom alltsedan år 1923
det varit nödvändigt att vidtaga inskränkningar i seminarieorganisationen,
emedan denna befunnits vara alltför omfattande i förhållande till behovet
av lärarkrafter. Den organisation, som förelåg läsåret 1922/1923, inrymde
10 dubbelseminarier (däri inräknade seminarierna i Skara och Landskrona,
vid vilka extra parallellavdelningar då upprätthöllos) och 5 enkelseminarier
samt 6 studentkurser; den var således, med utgångspunkt från ett elevantal
per klass av 30, anpassad för en årlig utexamination av omkring 900 lärare.
Från och med läsåret 1923/1924 hava emellertid åtgärder årligen vidtagits
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 97 häft. (Nr 121.) 4
Departe
mentschefen.
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
för inskränkning av lärarproduktionen, så att denna, med den intagning i
första klassen, som uppehållits under läsåren 1926/1929, beräknas nedbragt
till omkring 400 lärare årligen. Inskränkuingsåtgärderna hava efter hand erhållit
allt större omfattning. Från att i början hava berört allenast vissa extraordinära
anordningar, studentkurser, privata seminarier och extra parallellavdelningar,
hava inskränkningarna från och med budgetåret 1926/1927 måst utsträckas
även till de mera fasta delarna av seminarieorganisationen. Sålunda
har under vart och ett av de tre sista budgetåren ingen nyintagning av elever
i första klassen förekommit vid fem av de åtta ordinarie dubbelseminarierna.
Av organisatoriska skäl hava sistberörda inskränkningsåtgärder icke kunnat
varje år knytas till samma dubbelseminarier utan måst fördelas på olika
seminarier. Budgetåret 1926/1927 drabbades första klassen i parallellavdelningarna
vid seminarierna i Uppsala, Linköping, Falun, Karlstad och Umeå
av indragning. Läsåret 1927/1928 kom turen till första klassen av parallellavdelningarna
vid seminarierna i Lund, Luleå, Linköping, Falun och Karlstad.
Läsåret 1928/1929 indrogs första klassen av parallellavdelningarna vid seminarierna
i Göteborg, Lund, Luleå, Uppsala och Umeå. Genom dessa indragningsåtgärder
har man kommit därhän att under innevarande budgetår varje
dubbelseminarium har endast 6 klassavdelningar utom Göteborgsseminariet,
som arbetar med 7 avdelningar. Fluru dessa avdelningar fördela sig å de
olika klasserna framgår av vad jag förut anfört (sid. 35). Under vart och
ett av ifrågavarande tre budgetår hava vidare uppehållits endast två studentklasser,
förlagda till seminarierna i Stockholm och Växjö. Till minskande
av utexaminationen har slutligen elevantalet i första klassen, som redan
budgetåret 1925/1926 nedsattes från 30 till 25, sänkts till 20 för vart och
ett av budgetåren 1926/1929 utom vad angår studentklasserna, där antalet
elever utgjort 25.
Alla dessa åtgärder hava hittills endast haft provisorisk karaktär. Till
grund för de överväganden, som varje år ägt rum, hava legat av skolöverstyrelsen
med ledning av ingående undersökningar verkställda statistiska
beräkningar av lärartillgång och lärarbehov. Dessa beräkningar, huru omsorgsfullt
man än strävat att göra dem, hava dock av naturliga skäl icke
kunnat vara annat än approximativa och för övrigt i mycket måst bygga
på sannolikhetskalkyler. Här inverka många på förhand ej fixerbara faktorer:
ändringar i barnantal, omorganisationer, avgång av olika anledningar
etc. Det har också visat sig, att överstyrelsen upprepade gånger måst med
hänsyn till nytillkomna omständigheter ändra sina beräkningar. På grund
av den osäkerhet, som sålunda vidlådit det material, på vilket statsmakterna
haft att grunda sina åtgöranden i denna sak, hava dessa valt att tills
vidare nöja sig med berörda provisoriska anordningar i avvaktan på vad
fortsatta noggranna undersökningar i ämnet under en följd av år kunde
giva till resultat.
Redan i 1926 års statsverksproposition antydde emellertid dåvarande chefen
Öl
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
för ecklesiastikdepartementet, att utvecklingen på ifrågavarande område måhända
kunde komma att nödvändiggöra nedläggande av ett seminarium,
varvid han i första hand tänkte sig, att seminariet i Skara, som hade bristfälliga
lokaler, skulle komma ifråga. Skolöverstyrelsen upptog oek denna
tanke till närmare begrundande i sin förut omförmälda skrivelse av den 26
januari 1926. Överstyrelsen ansåg sig visserligen kunna konstatera, att
seminarieorganisationen var alltför vid i förhållande till det då fastställbara
lärarbehovet, men fann dock ej tillrådligt att statsmakterna ännu skrede
till några mera bestående inskränkningar av densamma. Överstyrelsen betecknade
det ock som »en allvarsam sak att nedlägga en gammal kulturinstitution
med traditioner ej minst inom den bygd, som sett den framväxa
och utvecklas», samt framhöll de olägenheter för befattningshavarna, som
skulle bliva en följd av en indragning. En sådan åtgärd tedde sig enligt
överstyrelsens mening icke försvarlig annat än i ett oavvisligt tvångsläge,
och ett dylikt tvångsläge förelåg icke då, enligt överstyrelsens uppfattning.
För ett uppskov med avgörandet av frågan om en definitiv seminarieindragning
talade även det förhållandet, att spörsmålet om statens övertagande
av småskoleseminarieutbildningen ännu vore under utredning. Skulle ett
statsövertagande komma till stånd, kunde det visa sig ändamålsenligt att
koncentrera verksamheten till ett mindre antal anstalter, och då kunde
det falla sig naturligt att särskilt pröva, om ej ett till indragning ifrågasatt
folkskoleseminariums lokaler kunde användas för småskoleseminariernas
räkning.
Emellertid ingick överstyrelsen även i diskussion om vilket seminarium,
som, om indragning av ett dylikt befunnes nödvändig, i första rummet
borde ifrågakomma. Överstyrelsen kom därvid till det resultatet, att ettdera
av seminarierna i Strängnäs och Skara borde i första hand komma i åtanke,
detta framför allt därför, att det för statsverket skulle medföra de största
besparingarna att nedlägga något av dessa seminarier. Bägge seminarierna
hade mindre tillfredsställande lokaler, som tarvade för staten kostsam nyeller
tillbyggnad. Dock anfördes av överstyrelsen ganska stora betänkligheter
mot ett nedläggande av seminariet i Skara, emedan därigenom den kvinnliga
ungdomen i Västsverige skulle betagas möjligheten att erhålla utbildning
vid folkskoleseminarium inom sin hembygd. Liknande betänkligheter
ansåg överstyrelsen ej kunna riktas mot tanken att indraga seminariet i
Strängnäs, då detta saknade särskilt rekryteringsområde. Rekryteringsområdet
för sistnämnda seminarium sammanfölle väsentligen med seminariernas
i Uppsala och Linköping. Någon bestämd ståndpunkt till frågan om vilketdera
av nu nämnda båda seminarier man borde välja, kunde överstyrelsen
vid detta tillfälle ej intaga.
Kom så den stora av Kungl. Maj:t genom beslut den 31 mars 1926 anbefallda
utredningen rörande lärarbehovet. Denna utredning, som baserade
sig på ytterst detaljerade uppgifter från varje skoldistrikt i riket rörande
52
Kungl. Maj\ts proposition Nr 121.
antalet födda barn, erforderliga omorganisationer av skolväsendet och i anledning
därav påkallad ökning eller minskning av antalet lärarkrafter m. in.
samt mycket ingående statistiska undersökningar rörande avgången inom
lärarkåren och övriga förhållanden, som öva inflytande på den sak, det här
gäller, framlades av överstyrelsen i dess ovan refererade skrivelse av den
23 juni 1927. I denna utredning har överstyrelsen gjort vissa beräkningar,
som äro särskilt betydelsefulla för bedömande av frågan huruvida och i
vilken omfattning en bestående inskränkning av seminarieorganisationen bör
äga rum. Överstyrelsen har nämligen på grundval av det föreliggande materialet
ansett sig kunna fastställa storleken av den folkskollärarkår, som vid en
fullt utbildad organisation av folkskoleväsendet erfordras, till omkring 15,500
lärare. För upprätthållande av denna lärarstock är det enligt överstyrelsens
beräkningar nödvändigt, att den normala årliga lärarproduktionen utgör 575
lärare. Med utgångspunkt från denna sistnämnda siffra och under förutsättning,
att elevantalet per klass bestämmes till 25 — ett antal, som överstyrelsen
av pedagogiska skäl finner önskvärt såsom maximum — kommer
överstyrelsen till det resultatet, att seminarieorganisationen bör omfatta 23
avgångsklasser (23 X 25 = 575). Då den nuvarande organisationen, bortsett
från de senare årens tillfälliga inskränkningar i fråga om nyintagningen av
elever vid vissa dubbelseminarier, inrymmer 25 avgångsklasser (8 dubbelseminarier
[= 16 avgångsklasser] + 7 enkelseminarier [= 7 avgångsklasser]
+ 2 studentkurser [= 2 avgångsklasser]), kunna alltså två av dessa klasser
slopas. Överstyrelsen föreslår ock, att så måtte ske. Med hänsyn till önskvärdheten
att uppehålla fördelningen av manliga och kvinnliga lärare i
proportionen 3 : 2, anser överstyrelsen indragningen böra genomföras så, att
1 72 manlig och 72 kvinnlig avdelning nedläggas, varefter skulle återstå 14
manliga och 9 kvinnliga avdelningar.
I sin skrivelse den 23 juni 1927 har överstyrelsen tagit ståndpunkt till
frågan om vilka seminarier, indragningen skall drabba. De betänkligheter,
överstyrelsen tidigare känt inför tanken på eu indragning av Skaraseminariet,
förklarar sig överstyrelsen fortfarande hysa, och dessa betänkligheter äro så
starka, att överstyrelsen nu avstår från denna utväg och i stället ifrågasätter
till nedläggande — förutom seminariet i Strängnäs — parallellavdelningen
vid seminariet i Luleå. De tre Norrlandsseminarierna utexaminera årligen
125 lärare, vilket anses för mycket. 100 lärare årligen beräknar överstyrelsen
kunna fylla behovet för dessa landsdelars vidkommande. Genom ett nedläggande
av seminariet i Strängnäs och parallellavdelningen i Luleå skulle
den ovan angivna proportionen mellan manliga och kvinnliga lärare bibehållas,
då Strängnässeminariet representerar en manlig avgångsklass och
parallellavdelningen i Luleå en halv manlig och en halv kvinnlig klass.
Till de genom parallellavdelningens i Luleå indragning lediga lokalerna vid
seminariet därstädes anser överstyrelsen med fördel kunna förläggas det
statliga småskoleseminarium, som nu uppehälles i Murjek och vars lokal
-
53
Kungl. Muj:ts proposition Nr 121.
förhållanden anses ogynnsamma och kräva förbättring. Indragningsåtgärderna
borde enligt överstyrelsens mening taga sin början med läsåret 1928/
1929.
Sin nu angivna ståndpunkt vidhåller överstyrelsen fortfarande i sin förnyade
utredning av den 2 december 1927, dock med den modifikationen,
att överstyrelsen anser, att med de definitiva inskränkningsåtgärderna bör
anstå ännu ett år. Anledningen till denna ändring angives vara dels beräkningarnas
osäkerhet, som manade till »synnerlig försiktighet» vid bestämmande
av den framtida seminarieorganisationens definitiva omfattning, dels ock det
förhållandet, att överstyrelsen i annat sammanhang framställt förslag att i
samband med statens övertagande av småskollärarutbildningen ett dubbelseminarium
för utbildning av småskollärarinnor skulle förläggas till Strängnäs,
vilket förslag ännu icke vore prövat av statsmakterna men borde bedömas
i ett sammanhang med förslaget om nedläggande av folkskoleseminariet
i Strängnäs.
I sina framställningar rörande anslagsfrågor, avsedda att föreläggas 1929
års riksdag, vidhåller överstyrelsen alltjämt kravet på nedläggande av
seminariet i Strängnäs och parallellavdelningen i Luleå. Ifråga om tidpunkten,
när detta nedläggande bör taga sin början, är överstyrelsen ej alldeles
bestämd. Skäl tala visserligen fortfarande, enligt överstyrelsens mening,
för ett samtidigt avgörande av indragningsfrågan och frågan om statens
ställning till småskoleseminarierna. Men organisatoriska skäl anföras
för ett omedelbart ståndpunkttagande till den förra frågan utan sammankoppling
med den senare, därest denna icke förelädes 1929 års riksdag.
Och dessa sistberörda skäl synas överstyrelsen starkare. Vad som gör, att
överstyrelsen finner det önskvärt, att frågan om seminarieindragningen föres
till ett avgörande vid 1929 års riksdag, är det förhållandet, att ett fullföljande
av de tillfälliga begränsningarna av lärarutbildningen på samma sätt
som hittills skulle medföra en minskning av klassavdelningarnas antal vid
vissa dubbelseminarier till 5, något som anses synnerligen olägligt med hänsyn
till möjligheterna att kunna utnyttja de befintliga lärarkrafterna och övningsskolavdelningarna.
Överstyrelsens plan är nu denna. För läsåret 1933/
1934, vars lärarbehov bör vara bestämmande för intagningens omfattning
läsåret 1929/1930, kan antalet erforderliga lärarkrafter uppskattas till omkring
500, en siffra, som av överstyrelsen för säkerhets skull reduceras till
470. Indrages seminariet i Strängnäs och parallellavdelningen i Luleå från
och med budgetåret 1929/1930, återstå, såsom nämnt, 23 intagningsklasser.
1 dessa bör elevantalet för sistnämnda budgetår bestämmas till 25, vad
angår de båda studentklasserna, och till 20 för de övriga. Intagningen
kommer då att omfatta (21x20 + 2x25 =) 470 elever och alltså motsvara
det lärarbehov, som skulle föreligga läsåret 1933/1934. Under budgetåret
1930/1931 kan man, om så anses nödvändigt, ånyo skrida till tillfälliga in
-
54
Kungl. Maj.ts proposition Nr 121.
dragningar av första klassen i parallellavdelningarna vid vissa dubbelseminarier,
men i stället bör klassnumerären då kunna höjas till 25.
Skolöverstyrelsens planer på definitiva begränsningar av seminarieorganisationen
hava icke passerat utan erinringar från de orter, som berörts av
de ifrågasatta åtgärderna. Protester hava kommit såväl från Strängnäs som
från Luleå, och även Skara har inlagt gensägelser mot den tanke, som under
frågans dryftande skymtat, att slopa därvarande folkskoleseminarium.
De synpunkter, som därvid anlagts, äro i stort sett desamma vad samtliga
städerna angår. Man framhåller de ekonomiska förluster, som en indragning
skulle tillskynda ej mindre kommunerna såsom sådana, i form av minskade
skatteintäkter, än även ortsbefolkningen genom förlorade inackorderings- och
hyresinkomster m. m. Man påpekar även olägenheterna för befattningshavarna
genom en tvångsförflyttning och för den ungdom, som på grund
av indragningen nödgas söka sig bort från hemtrakten för att vinna den
önskade utbildningen. Vad Skara och Strängnäs beträffar, påpekas dessa
städers särskilda lämplighet såsom förläggningsplatser för seminarier eller
läroanstalter överhuvudtaget. De äro båda gamla kulturplatser, hava ett
ostört läge och äro befriade från industriella anläggningar men likväl i besittning
av goda kommunikationer.
Av stadsfullmäktige i Strängnäs har särskilt framhållits, att den därvarande
seminarietomten på sin tid av staden upplåtits till Kungl. Maj:t och
kronan på det villkoret, att tomten användes till plats för ett folkskoleseminarium.
Skulle nu staten nedlägga seminariet, kräva stadsfullmäktige,
att staten utgiver lösen för tomten, som har en areal av 24,645 kvadratmeter
och uppskattas till ett värde av 4 kronor per kvadratmeter. Vidare fordra
stadsfullmäktige gottgörelse för stadens förlust av skatteinkomster, vilken
förlust taxeras till omkring 10,000 kronor årligen. Ytterligare hava ett antal
lärare vid folkskoleseminariet i Strängnäs, vilka förvärvat sig fastigheter
därstädes men nu beräkna att vid försäljning av dessa bliva åsamkade förluster,
fordrat ersättning härför.
Den utförliga redogörelse, som tidigare lämnats för den föreliggande
frågans utveckling och nuvarande läge, och den sammanfattning, som nu
gjorts av de olika synpunkter, som i saken framkommit, torde visa, att
det är ytterst vanskligt att taga ställning till spörsmålet om en definitiv
inskränkning av seminarieorganisationen. Det gäller ju alltjämt, att de beräkningar,
på vilka man har att grunda sitt omdöme, äro behäftade med
eu viss osäkerhet. Och likaledes är det sant, såsom överstyrelsen för tre år
sedan med styrka betonade, att det måste betraktas såsom en allvarlig sak
att nedlägga gamla bildningsinstitutioner, som vuxit sig in i den bygd,
där de haft sitt säte. Stora olägenheter komma även därmed att tillskyndas
vederbörande kommuner och befattningshavare. Ej heller synes man
kunna undgå att hysa vissa betänkligheter mot ett avgörande nu, med
hänsyn till att frågan om småskoleseminariernas framtida organisation icke
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 55
kunnat föreläggas 1929 års riksdag, ty onekligen höra dessa bägge spörsmål
nära samman. A andra sidan måste det ju sägas, att det icke är sund ekonomi
utan fastmera slöseri att uppehålla en organisation i dess hittillsvarande
omfattning, därest denna med till visshet gränsande sannolikhet kan
betecknas såsom för vid. Och ytterligare kan det icke för den lärarkår, som
har sin verksamhet vid seminarierna, vara annat än i hög grad olägligt att
år efter år hållas i ovisshet om sitt framtida öde. Då nu den myndighet,
som äger den mest ingående kännedomen om och den bästa överblicken
över hithörande förhållanden, upprepade gånger och efter noggranna undersökningar
funnit sig kunna taga på sitt ansvar att föreslå indragning av
en och begränsning av en annan utbildningsanstalt på detta område, och
därtill sista gången gjort gällande, att ett fortsättande på provisoriernas väg
skulle medföra allvarliga organisatoriska olägenheter, så har det synts mig
icke kunna försvaras att längre undanskjuta ett avgörande.
Helt uteslutet vore det visserligen icke av organisatoriska skäl att även för
nästkommande budgetår nöja sig med tillfälliga begränsningsåtgärder och
likväl anpassa intagningen efter det av överstyrelsen för läsåret 1933/1934
beräknade lärarbehovet, 470 lärare. Om man nämligen ej verkställer någon
nyintagning i första klassen i parallellavdelningen i Luleå samt vid övriga
seminarier och de två studentklasserna sätter intagningssiffran till 20, kommer
en sådan organisation att motsvara en lärarproduktion av 480 (24 X 20) eller
10 mera än överstyrelsen beräknat, vilket kan anses såsom en lämplig säkerhetsmarginal
med hänsyn till den avgång bland eleverna, som förekommer
under studietidens lopp. Indragningen av första klassen vid parallellavdelningen
i Luleå skulle då icke innebära någon definitiv åtgärd, varför
någon förflyttning av lärarkrafter från detta till annat seminarium icke
skulle förekomma. Visserligen skulle klassavdelningarna vid Luleåseminariet
på detta sätt under budgetåret 1929/1930 nedbringas till 5, men övertaliga
lärarkrafter skulle kunna utnyttjas vid den vid seminariet anordnade
preparandkursen. Vid övriga dubbelseminarier skulle under sistnämnda
budgetår klassavdelningarnas antal komma att uppgå till 7 vid varje seminarium
utom Göteborgsseminariet, som skulle komma att hava fullt antal
klassavdelningar, d. v. s. 8. Detta förhållande möjliggör att, om så skulle
anses erforderligt, man budgetåret 1930/1931 ånyo skulle kunna vidtaga tillfälliga
begränsningar i samma utsträckning, som under budgetåren 1926/
1929 ägt rum, eventuellt under utökande av elevantalet i klasserna till 25.
Nu angivna organisation av lärarutbildningen under budgetåret 1929/1930
torde icke behöva föranleda någon ökning av reservationsanslagets belopp.
Det kan emellertid icke förnekas, att denna utväg, ehuru den visserligen
rent tekniskt sett är framkomlig, måste betecknas såsom mindre tillfredsställande
ur ekonomisk synpunkt, jämförd med en definitiv indragning
respektive begränsning av två lärarutbildningsanstalter, som överstyrelsens
förslag innebär. Sedan detta förslag slutligen genomförts, skulle detta näm
-
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
ligen för statsverket medföra en direkt kostnadsbesparing av omkring 150,000
kronor årligen, oberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg. Då jag
anser överstyrelsens beräkningar av det framtida normala lärarbehovet, om
än behäftade med en viss osäkerhet, så dock godtagbara, har det för mig
måst innebära ett bristande hänsynstagande till statens ekonomiska intressen
att ytterligare uppskjuta ett slutligt ståndpunkttagande till detta organisationsspörsmål.
Av dessa och andra skäl, som jag ovan anfört, har jag alltså
funnit mig böra föreslå, att förslag förelägges innevarande års riksdag, att från
och med budgetåret 1929/1930 seminarieorganisationen definitivt beskäres i
den omfattning, överstyrelsen ifrågasatt, d. v. s. att den anpassas efter 23
avgångsklasser i stället för 25.
Skolöverstyrelsen har nu på skäl, som jag omtalat, till indragning föreslagit
enkelseminariet i Strängnäs och parallellavdelningen vid seminariet i
Luleå. Visserligen vill det synas, som om dessa två anstalter icke äro de
enda, som kunna ifrågakomma vid valet mellan de seminarier, som indragningen
skulle drabba. Åtskilliga andra seminariers byggnadsfrågor, som
under de sista åren av statsfinansiella skäl skjutits åt sidan, kunna i
längden icke lämnas obeaktade, och ett tillgodoseende av behoven härutinnan
torde för statsverket komma att ställa sig minst lika eller mera betungande
än Strängnässeminariets. Jag tänker här på seminarierna i Landskrona,
Kalmar och Skara, där lokalförhållandena icke äro tillfredsställande.
Att ett nedläggande i stället av seminariet i Skara skulle medföra vissa
olägenheter för den kvinnliga ungdomen i denna del av landet är visserligen
sant, men otänkbart vore ej att avhjälpa dessa olägenheter genom att
göra seminariet i Göteborg till samseminarium. Visserligen finnas vid sistnämnda
seminarium inga lokaler för kvinnlig slöjd och hushållsgöromål,
men sådana skulle säkerligen för en överkomlig kostnad kunna förhyras.
Seminarielokalerna i Skara skulle då kunna användas för det småskoleseminarium,
som överstyrelsen i annat sammanhang föreslagit skola förläggas
till Skara men för vilket egna lokaler nu saknas. Beträffande förslaget
om indragning av parallellavdelningen i Luleå har jag uppmärksammat,
att överstyrelsen i sin senaste utredning rörande lärarbehovet anser sig
kunna konstatera, att för Norrlands del någon överproduktion av lärarkrafter
för folkskolan icke är för handen. Efterfrågan motsvarar där, synes det,
helt tillgången. Vid sådant förhållande kunde man måhända fråga sig, om
det kan vara befogat att nu begränsa en lärarutbildningsanstalt för denna
landsända.
Ä andra sidan har ju överstyrelsen rätt i den erinran att seminariet i Strängnäs
icke har något mera utpräglat rekryteringsområde, åtminstone icke i samma
grad som t. ex. Skaraseminariet. Det föreligger onekligen en viss anhopning av
folkskoleseminarier i landskapen omkring Mälaren. Vi hava ett enkelseminarium
i Stockholm, ett dubbelseminarium i Uppsala och ett enkelseminarium
i Strängnäs, vartill kommer att dubbelseminariet i Linköping icke är avläg
-
57
Kungi. Maj:ts proposition Nr 121.
set beläget från denna trakt. Ur sistnämnda synpunkt kan det vara berättigat
att rikta indragningsåtgärderna mot Strängnässeminariet, som av berörda
seminarier har de minst tillfredsställande lokalerna. Såsom ett skäl
för detta seminariums nedläggande kan ock anföras att, på sätt överstyrelsen
i annat sammanhang föreslagit, till de lokaler, som skulle bliva lediga
genom seminariets indragning, man lämpligen skulle kunna förlägga ett dubbelseminarium
för utbildning av småskollärarinnor. Jag har visserligen ännu
icke tagit ställning till frågan om statens övertagande av småskollärarutbildningen,
men jag har vid det studium, jag hittills kunnat ägna den av
överstyrelsen i detta ämne framlagda utredningen, fått det intrycket att, om
ett dylikt statsövertagande skall komma till stånd, överstyrelsens nyssberörda
plan att till Strängnäs förlägga ett dubbelseminarium för utbildning av
småskollärarinnor är värt beaktande.
\ ad parallellavdelningens indragande i Luleå angår, har överstyrelsen tänkt
sig att till de där ledigblivande lokalerna skulle kunna flyttas statens småskoleseminarium
i Murjek. Jag vill betona, att överstyrelsen icke närmare
vare sig i detta ärende eller i utredningen angående småskollärarutbildningens
övertagande av staten utvecklat skälen till en sådan förflyttning
utan endast framhållit, att småskoleseminariet i Murjek hade mindre tillfredsställande
lokaler. Efter vad jag utrönt är detta också fallet. Seminariet
är mycket trångbott, och dessutom äro byggnaderna åtminstone delvis ganska
bristfälliga. Därtill kommer, att seminariets belägenhet är synnerligen ödslig,
visserligen invid norra stambanan men i ett litet lappmarkssamhälle, vida
skilt från mera bebodda trakter. Jag tror därför, att det föreligger ett visst fog
för en dylik förflyttning, vilken dels skulle giva seminariet bättre lokaler,
dels ock skulle bereda såväl lärare som elever drägligare levnadsförhållanden
och lättare tillgång till åtskilliga bildningsanstalter, av vilka de i sina studier
kunde draga nytta. Seminarielokalerna i Murjek skulle sedermera möjligen
kunna komma ifråga till användning för ett kommunalt skolhem i Jokkmokks
församling, varom fråga varit å bane, givetvis under förutsättning
att en tillfredsställande överenskommelse härom kunde träffas mellan staten
och församlingen.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag funnit övervägande skäl
tala för att indragningen bör komma att avse de två anstalter överstyrelsen
föreslagit.
Olägenheter för de av indragningarna berörda kommunerna och för enskilda
kommer ett förverkligande av förslaget visserligen att medföra. Men
detta kommer att bliva fallet var än beskärningen drabbar. Ersättningsanspråken
från Strängnäs stad i fråga om mistade skatteintäkter och från
de fastighetsägande lärarna därstädes anser jag icke böra föranleda någon
åtgärd. En organisation av undervisningsanstalter är icke något oföränderligt
och för all framtid beståndande, ej heller grundar sig läroanstalternas
förläggning på de olika orterna på något avtal i egentlig mening mellan
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
kronan och den kommunala korporationen. De kommuner, som fått till
sig förlagda seminarieinrättningar, hava i allmänhet betraktat detta såsom
en förmån, ej såsom en rättighet, och de hava stundom ansett det såsom
en så betydande förmån, att de funnit den värd ett erbjudande om kostnadsfri
upplåtelse av tomtmark. Så är fallet med Strängnäs. Förlorar nu
staden denna förmån, är detta visserligen ett mycket beklagligt förhållande
ur mer än en synpunkt, men det kan icke för staden grunda någon rätt
till skadestånd av ovanberörd natur. Vid markupplåtelsen från Strängnäs
sida fästes villkoret, att marken skulle användas till tomt för ett folkskoleseminarium.
Jag förutsätter, att Strängnäs kommun skall finna med sin
fördel förenligt att låta statsverket fortfarande nyttja tomten, därest till
densamma förlägges ett dubbelt småskoleseminarium. Skulle denna plan
icke komma att genomföras, är det icke uteslutet, att statsverket, om staden
sådant medgiver, kan finna annan användning för tomten t. ex. för den
länge eftersträvade men ännu icke förverkligade kursen för utbildning av
småskollärarinnor till folkskollärarinnor. Nu ifrågavarande spörsmål blir i
varje fall icke aktuellt förrän år 1932, då seminariets indragning i och med
vårterminens utgång är slutförd.
Vad angår ersättningskraven från lärarna vill jag framhålla, att jag livligt
ömmar för deras belägenhet, men anser, att det skulle innebära ett med
hänsyn till sina konsekvenser betänkligt prejudikat, om statsmakterna tillerkände
dem någon gottgörelse av det slag, de påyrkat. Jag erinrar, att
de enligt sina avlöningsvillkor äro, i likhet med andra statliga befattningshavare
inom undervisningsväsendet, underkastade fiyttningsskyldighet. Skulle
någon ersättning i berörda hänseende medgivas de lärare, om vilka i detta
fall är fråga, torde varje annan lärare, som på grund av omorganisation
eller eljest tvångsförflyttas, böra röna samma behandling. Och detta väl
icke endast i kommande fall utan även i sådana fall, som redan passerat.
Jag övergår nu till att behandla anslagsfrågan under förutsättning, att
seminariet i Strängnäs och parallellavdelningen i Luleå successivt nedläggas
från och med budgetåret 1929/1930 samt att i övrigt den plan för seminarieorganisationen
under nämnda budgetår följes, som av skolöverstyrelsen
framlagts i dess skrivelse den 27 november 1928.
Enligt överstyrelsens beräkningar medför indragningen av seminariet i
Strängnäs, att för budgetåret 1929/1930 en lektorslön om 5,800 kronor besparas.
För seminariets i Luleå vidkommande inbesparas genom indragningsåtgärderna
två lektorslöner å tillhopa 11,600 kronor,
besparingar göras å timlärararvoden i övningsämnen med sammanlagt 1,900
kronor, vartill komma ytterligare besparingar å arvoden till läkare, bibliotekarie
och rektors skrivbiträde till ett sammanlagt belopp av 1,200 kronor.
I allt skulle kostnadsminskningen det första året uppgå till 20,500 kronor.
Dessa beräkningar föranleda ingen erinran från min sida.
Å den i det ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna ingå -
59
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
ende posten: Folkskoleseminarierna, vilken för budgetåret 1928/1929 utgör
1.804.000 kronor, förelåg enligt vederbörande budgetredovisning vid slutet
av budgetåret 1927/1928 en reservation på omkring 85,000 kronor. Men,
såsom närmare framgår av punkten 106 i 1928 års åttonde huvudtitel,
torde av denna reservation ett belopp av minst 20,000 kronor tagas i
anspråk under budgetåret 1928/1929. För budgetåret 1929/1930 är att
märka, att, därest förslaget om nedläggande av seminariet i Strängnäs och
parallellavdelningen i Luleå vinner bifall, den hittills tilllämpade vakanssättningen
av lediga tjänster torde, åtminstone till en del, böra upphöra,
varigenom utgifterna för läraravlöningar komma att ökas. Jag anser visserligen
med hänsyn till den förhandenvarande reservationen, att en sänkning
av anslagsposten kan ske för budgetåret 1929/1930, men på grund av
nyssberörda förhållanden bör denna sänkning ske med en viss försiktighet.
Enligt min mening torde anslagsposten för ifrågavarande budgetår kunna
nedsättas till 1,770,000 kronor, vilket, därest överstyrelsens uppskattning av
anslagsbehovet under budgetåret 1929/1930 är riktig, skulle innebära, att
34.000 kronor av reservationen skulle komma att åtgå under sistnämnda
budgetår.
I skrivelse den 31 augusti 1928 angående anslag för folkundervisningen
för budgetåret 1929/1930 har skolöverstyrelsen till behandling upptagit frågan
om anslag till stipendier för elever vid folkskoleseminarier och därvid
anfört huvudsakligen följande:
Även under läsåret 1929/1930 är en minskning av elevantalet att förutse.
Medan elevantalet under läsåret 1928/1929 kan uppskattas till omkring
1,730, torde elevantalet 1929/1930 böra beräknas till omkring 1,550.
Med nyssnämnda beräkning av elevantalet under läsåret 1928/1929 belöpa
av de för innevarande budgetår tillgängliga stipendiemedlen på varje
elev omkring 129 kronor. Med utgångspunkt från att stipendierna under
läsåret 1929/1930 böra bibehållas vid åtminstone samma belopp per elev
räknat som under läsåret 1928/1929, kommer för det ovan beräknade antalet
elever under läsåret 1929/1930 att till stipendier åtgå ett belopp av
199,950 kronor eller avrundat 200,000 kronor. Den minskning i behovet
av stipendiemedel, som sålunda kommer att inträda, synes böra medgiva,
dels att det extra reservationsanslaget till höjda stipendier åt elever vid
folkskoleseminarier, som budgetåret 1928/1929 utgår med 6,000 kronor, kan
helt upphöra, dels att den i det ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna
ingående anslagsposten: stipendier för elever vid folkskoleseminarier,
som innevarande budgetår utgår med 217,500 kronor, kan sänkas
med 17,500 kronor till 200,000 kronor.
Med hänsyn till det förefintliga behovet av här ifrågavarande anslag vill
överstyrelsen ytterligare erinra, att stipendierna, som år 1876 utgingo med
ett genomsnittligt belopp av 60 kronor för stipendiat och år, år 1915 stigit
till i genomsnitt 101 kronor för stipendiat. Under läsåret 1924/1925 har
genomsnittsbeloppet utgjort 148 kronor, under läsåret 1925/1926 161 kronor,
under läsåret 1926/1927 185 kronor och under läsåret 1927/1928 190 kronor.
Vid denna jämförelse är dock att märka, att överstyrelsen funnit sig böra
under senare år skärpa fordringarna för stipendiernas erhållande.
Stipendier
för elever
vid folkskole
seminarierna.
60
Departe
mentschefen.
Studentkurser
och parallellavdelningar.
Kungl. Maj:ts "proposition Nr 121.
Under åberopande av vad sålunda anförts bär skolöverstyrelsen hemställt
om en minskning av den i det gemensamma ordinarie reservationsanslaget
till folkskoleseminarierna ingående anslagsposten till stipendier för elever
vid folkskoleseminarier från dess nuvarande belopp, 217,500 kronor, med
17,500 kronor till 200,000 kronor.
Sedan jag inhämtat, att överstyrelsens här framlagda beräkningar av stipendieanslaget
äro uppgjorda under förutsättning, att seminarieorganisationen
under budgetåret 1929/1930 erhåller den omfattning, jag i det föregående
förordat, får jag tillstyrka överstyrelsens förslag om en sänkning av ifrågavarande
anslagspost till 200,000 kronor. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att överstyrelsens förslag innebär en total besparing å 23,500 kronor i
förhållande till nu löpande budgetår, eftersom det nu utgående extra reservationsanslaget
å 6,000 kronor för beredande av höjda elevstipendier icke
vidare skulle vara behövligt.
I sin förenämnda skrivelse den 27 november 1928 har överstyrelsen framlagt
förslag rörande det extra reservationsanslaget till studentkurser och
parallellavdelningar för budgetåret 1929/1930. Angående detta anslag, som
för budgetåret 1928/1929 är upptaget med ett belopp av 55,000 kronor,
anför överstyrelsen följande:
Vidkommande slutligen behovet av anslag till studentkurser och parallellavdelningar,
torde först böra erinras, att överstyrelsen i det föregående utgått
ifrån att under budgetåret 1929/1930 studentkurser skulle förekomma
vid folkskoleseminariet i Stockholm för kvinnliga studenter och vid folkskoleseminariet
i Växjö för manliga studenter, ävensom att parallellavdelningar
skulle upprätthållas vid vart och ett av folkskoleseminarierna i Linköping
och Karlstad till klasserna I och II, vid folkskoleseminariet i Umeå
till klasserna I och III samt vid folkskoleseminariet i Luleå till klass IV.
Därjämte torde den vid sistnämnda seminarium anordnade preparandkursen
alltjämt böra bibehållas.
För studentkursen vid folkskoleseminariet i Stockholm beräknas enahanda
belopp, som utgår under år 1928, nämligen i lärararvoden 18,730 kronor
och i tilläggsarvoden samt för bestridande av kostnaderna för uppvärmning
m. m. 3,200 kronor, inalles 21,930 kronor.
Vad angår kursen vid folkskoleseminariet i Växjö beräknas för lärararvoden
14,918 kronor och för övriga kostnader 1,400 kronor, tillsammans
16,318 kronor, i full överensstämmelse med förhållandena under år 1928.
För seminariet i Linköping, där parallellavdelningar skulle förekomma till
klasserna I och II, erfordras medel allenast till avlöning av 2 extra ordinarie
lektorer, vilka båda beräknas åtnjuta särskilt lönetillägg i enlighet
med beslut av 1928 års riksdag. Kostnaderna utgöra 7,600 kronor.
Vid folkskoleseminariet i Karlstad behöves medel dels till arvode åt en
extra ordinarie lektor med 3,300 kronor, dels ersättning för 20 timlärartimmar
i gymnastik å 100 kronor med 2,000 kronor, tillsammans 5,300
kronor, lika med år 1928.
Vid folkskoleseminariet i Umeå skulle anordnas parallellavdelningar till
klasserna I och III. Anslag påkallas i huvudsaklig överensstämmelse med
Kungl. Maj.ts proposition Nr 121. 61
vad som gäller under läsåret 1928/1929 dels till avlöning av en extra ordinarie
lektor å 3,800 kronor och en sådan å 3,300 kronor, dels till undervisning
i övningsämnen 47 veckotimmar å 95 kronor. Tillsammans skulle
alltså krävas 7,100 kronor + 4,465 kronor = 11,565 kronor.
Beträffande preparandkursen vid folkskoleseminariet i Luleå kunna kostnaderna
för densamma i huvudsaklig enlighet med rektors beräkningar uppskattas
till 4,520 kronor.
Enligt överstyrelsens i det föregående framställda förslag skulle parallellavdelning
förekomma allenast till fjärde klassen. Även under förutsättning
att två ordinarie lektorer förflyttas från seminariet från och med läsåret
1929/1930, torde behovet av timlärartimmar i kunskapsämnen kunna tillgodoses
inom ramen för det ordinarie reservationsanslaget. Särskilt anslag
erfordras däremot för bestridande av undervisningen i övningsämnena musik
och gymnastik med lek och idrott. I det förstnämnda ämnet torde böra
beräknas 6 timmar ä 100 kronor, i gymnastik 6 timmar å 160 kronor, tillsammans
600 + 960 = 1,560 kronor.
I enlighet med nu lämnade redogörelse kunna de kostnader för uppehållande
av undervisningen i studentkurser, parallellavdelningar och preparandkurs
vid folkskoleseminarier, till vilkas bestridande medel å extra stat
för budgetåret 1929/1930 erfordras, sammanfattas sålunda:
för studentkurs |
vid |
folkskoleseminariet |
i Stockholm kronor 21,930 |
— |
||
» |
» |
» |
» |
i Växjö |
» 16,318 |
— |
» |
parallellavdelningar |
» |
» |
i Linköping |
7.600 |
— |
» |
» |
» |
» |
i Karlstad |
5,300 |
— |
» |
» |
» |
» |
i Umeå |
» 11,565 |
— |
» |
» |
> |
7> |
i Luleå |
» 1,560 |
— |
> |
preparandkurs |
» |
i » |
» 4,520 |
— |
|
tillsammans kronor 68,793 |
— |
Nämnda slutsumma, avrundad till 69,000 kronor, torde böra stå till förfogande
under budgetåret 1929/1930 för bestridande av utgifterna för nu
ifrågavarande ändamål. Emellertid lärer det icke vara erforderligt, att hela
nämnda, belopp anvisas å riksstaten för budgetåret i fråga. Enligt budgetredovisningen
för budgetåret 1927/1928 förefanns å här förevarande anslag
reservationer till ett belopp av närmare 30,000 kronor, av vilka dock under
innevarande år omkring 16,000 kronor torde komma att tagas i anspråk.
Med hänsyn härtill synas under budgetåret 1929/1930 10,000 kronor kunna
disponeras av förefintliga reservationer och alltså ett belopp av 59,000 kronor
böra anvisas å riksstaten.
Såsom skett beträffande anslag för ändamålet från och med år 1915, torde
även nu beräknade anslag böra beviljas i en summa utan specificering i
särskilda poster och fördelningen av de beviljade beloppen seminarierna
emellan ske sedermera, efter inhämtande av förnyade upplysningar rörande
anslagsbehoven samt om de för kursernas och avdelningarnas uppehållande
lämpligaste anordningarna.
Överstyrelsen hemställer, att ifrågavarande anslag för budgetåret 1929/
1930 måtte bestämmas till 59,000 kronor.
De av överstyrelsen här framlagda beräkningarna stå i överensstämmelse Departemed
dess av mig godtagna förslag till seminarieverksamhetens omfattning mentSL‘hefen
62
Kungl. May.ts proposition Nr 121.
under budgetåret 1929/1930 och de grunder, efter vilka anslaget tidigare
brukat utgå.
Under åberopande av vad jag här ovan anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels besluta, att folkskoleseminariet i Strängnäs skall från
och med läsåret 1929/1930 successivt nedläggas ävensom
att efter utgången av samma läsår folkskoleseminariet i
Luleå skall vara anordnat såsom ett enkelseminarium,
dels minska den i det ordinarie reservationsanslaget till
folkskoleseminarierna ingående posten: Folkskoleseminarierna
nu...........................kronor 1,804,000: —
med.......................... * 34,000: —-
till........................... » 1,770,000: —
dels minska den i det ordinarie reservationsanslaget till
folkskoleseminarierna ingående posten: Stipendier för elever
vid folkskoleseminarier
nu............................kronor 217,500: —
med........................... » 17,500: —
till............................ » 200,000: —
dels, vid bifall härtill, minska det gemensamma ordinarie
reservationsanslaget till folkskoleseminarierna
nu...........................kronor 2,021,500: —
med.......................... » 51,500: —
till.......................... » 1,970,000: —
dels ock till anordnande av studentkurser och parallellavdelningar
vid vissa folkskoleseminarier ävensom av en
preparandkurs vid folkskoleseminariet i Luleå anvisa för
budgetåret 1929/1930 ett extra reservationsanslag
av .............................kronor 59,000: —
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
H. B. Hammar.
Stockholm 1929, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
990551