Kungl. Maj:ts proposition nr llh.

1

Nr 114.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län; given
Stockholms slott den 15 februari 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning
inom vissa län.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF:

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929

1 sand. 92 häft. (Nr lli.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lik.

Förslag

till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten
till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari 1930, skall
äga fortsatt giltighet till den 1 januari 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111,.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

»Inom de nordligaste delarna av landet hava sedan flera år provisoriska lagbestämmelser
varit gällande i fråga om rätten till gruvdrift. Bestämmelserna,
som ursprungligen endast berörde Norrbottens län men sedermera utsträcktes
att gälla jämväl Västerbottens och Jämtlands län, inneburo från början förbud
för inmutning för annans än kronans räkning å s. k. odisponerad kronojord
eller sålunda kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt
eller är anslagen till boställe. Genom lagen den 31 maj 1918 (nr 288) blev
detta inmutningsförbud, som årligen erhållit förlängd giltighet, begränsat till
att avse järnmalmsfyndighet. I denna lag upptogos dessutom vissa bestämmelser,
som innefattade avvikelser från gällande gruvstadgas föreskrifter angående
verkan av inmutning och rörande det inbördes förhållandet mellan inmutare
och jordägare. 1918 års lag ägde giltighet till den 1 maj 1926, då lagen
den 28 april samma år (nr 88) trädde i kraft. Genom denna lag skedde
en återgång till det tidigare vidsträcktare inmutningsförbudet. I förhållande
till den före lagen den 31 maj 1918 gällande lagstiftningen innebär emellertid
1926 års lag en avvikelse, i det att Kungl. Maj :t erhöll befogenhet att medgiva
dispens från lagens tillämpning. Sistnämnda lag, som skulle upphöra att gälla
den 1 januari 1928, såframt ej Kungl. Maj:t med riksdagen annorlunda förordnade,
har årligen prolongerats och gäller nu till den 1 januari 1930.

Sedan jag i skrivelse den 9 oktober 1928 anmodat kommerskollegium, länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, chefen för Sveriges
geologiska undersökning samt bergmästaren i norra bergmästardistriktet att
inkomma med yttrande, huruvida förordnande om fortsatt tillämpning av lagen
borde meddelas, ävensom angående den tid ett dylikt förordnande eventuellt
borde avse, hava dessa yttranden numera inkommit. Jag anhåller nu få lämna
redogörelse för deras innehåll.

Bergmästaren i norra bergmästardistriktet C. I. Asplund har anfört följande:

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lik.

Bergmästaren
i norra bergmästardistriUet.

Från den 1 maj 1926, då ovannämnda lag av den 28 april 1926 trädde i kraft,
hava följande ansökningar om mntsedlar å fyndigheter, belägna å kronojord
av sådant slag, att Kungl. Maj:ts dispens erfordras för mutsedels erhållande,
inkommit till bergmästareämbetet:

Inom Norrbottens län:

26/? 1926. Å fyra sönade utmål å molybden m. m. i Yähävaara, Gellivare
socken. Ansökan förfallen, då ej inom förelagd tid dispens sökts hos Kungl.
Maj:t.

15/9 1926. Å sju sönade inmutningar i Nasafjälls malmfält, Arjeplogs socken.
Ansökan avstyrkt, då innehavaren av de äldre mutsedlarna erhållit förlängd
arbetstid för sina inmutningar och sökanden icke åberopat några särskilda
skäl, vare sig upptäckarerätt eller havda kostnader för malmblottning.
Dispensansökan avslagen av Kungl. Maj:t den 3 december 1926.

20/9 1 9 2 7. Å koppar i Vuomakåbbo i Sålpaivarats, Gällivare socken. Ansökan
återkallad.

5/2 1928. Svavelkisfyndigheten Svartliden nr 1 k kronoparken Sandberget,
Arvidsjaurs socken. Dispens beviljad av Kungl. Haj:t den 5 och till bergmästaren
delgiven den 20 april 1928. Mutsedel utfärdades den 21 och delgavs
länsstyrelsen den 24 april 1928. Utmålsansökan inkom den 4 sept. 1928, men
den begärda förrättningen får på grund av 21 § 1 mom. 2:a punkten av gällande
gruvestadga icke utan Konungens särskilda tillstånd företagas förrän efter
den 24 april 1930. Inmutare Västerbottens Gruvaktiebolag, Stockholm.

14/s 1928. Kopparmalm m. m. i Ruovtanens sv:a sluttning, Gellivare socken.
Ansökan förfallen, då ej inom förelagd tid ansökan om dispens ingivits till
Kungl. Haj:t.

Inom Västerbottens län.

Utom å motstående sida angivna inmutningar, av vilka de å Storåliden n:ris
1—3 beviljats Skellefteå Gruvaktiebolag, de övriga detta bolags systerföretag
Västerbottens Gruvaktiebolag (ansökningen angående dispens är dock ännu
oavgjord beträffande Skogheden nr 20), har endast inkommit en ansökan, nämligen
å »befintliga malmfyndigheter» å kronoparken nr 93 Kvarnforsberget i
Degerfors socken, vilken ansökan emellertid förfallit, då sökanden ej inom förelagd
tid inkommit vare sig med felande uppgifter för mutsedels utfärdande eller
med bevis, att dispens för erhållande av mutsedel blivit sökt hos Kungl. Maj:t.
Inom Jämtlands län hava inga ansökningar om inmutning å kronojord förekommit
sedan den 1 maj 1926.

Under de 21/2 år ovannämnda lag varit gällande hava alltså endast 15 olika
ansökningar från enskilda, berörande tillsammans 38 fyndigheter å kronojord,
därav inom Norrbottens län 14 och inom Västerbottens län 24 st. inkommit. Av
dessa härröra för sagda län resp. 1 och 9 ansökningar rörande resp. 1 och 23
fyndigheter från Västerbottens och Skellefteå Gruvaktiebolag, på vilka ansökningar
hittills beviljats 23 mutsedlar, medan dispens beträffande senaste
ansökan å 1 mutsedel ännu är oavgjord av Kungl. Maj:t. Av övriga ansökningar
har en återkallats och tre st. icke föranlett någon åtgärd, då ansökan hos
Kungl. Maj :t om dispens icke gjorts inom förelagd tid och slutligen har sökts
dispens beträffande inmutning av sju fyndigheter i Nasafjälls malmfält av
Kungl. Maj:t avslagits.

Under samma tid har Sveriges geologiska undersökning för statens räkning
erhållit 32 st. mutsedlar å kronojord och 99 mutsedlar å enskild jord inom
Västerbottens län, inom de båda andra länen inga. Till närmare belysande av
den relativa omfattningen av den malmletning, som bedrivits dels för staten
genom Sveriges geologiska undersökning dels av enskilda å kronojord och å
enskild jord, sammanställas här nedan antal mutsedlar inom vart och ett av

Å kronojord inom Västerbottens län sökta inmutningar efter den 1 maj 192G, samtliga å svavelkis, Malå dalen

nr 1 och Skogheden nr 20 även kopparkis.

Storåliden
nr 1—3,
Norsjö s:n

Kedträsk-

heden

Rackejaur

Myrgruva

Södra

Vidmarken

Södra

Vidmarken

Södra

Vidmarken

Södra

Vidmarken

Malådalen

Skogheden

1

nr 3—8,
Norsjö s:n

nr 1—6,
Malå s:n

nr 25—26
Norsjö s:n

nr 27-28,
Norsjö s:n

nr 29,
Norsjö s:n

nr 20,
Norsjö s:n

nr 1,
Malå s:n

nr 20,
Norsjö s:n

I Till bergmästaren inkom ansökan . .

18/e 1926

V» 1927

2aA 1927

Vio 1927

16/i 1928

29/2 1928

6A 1928

s/7 1928

17/8 1928

inkommo begärda uppgifter ....

I6/b 1926

3,/7 1928

Vo 1928

> fullständiga » ....

"ko 1928

Till Kungl. Maj:t inkom dispensan-

sökan ..............

31/e 1926

“A 1927

26/i 1927

11 ko 1927

la/i 1928

29/2 1928

V* 1928

“/s 1928

17/io 1928

Utlåtande avgivet av bergmästaren . .

‘Vio 1926

V» 1927

26/i 1927

“/ io 1927

al/i 1928

a9/2 1928

7/i 1928

14/e 1928

17/io 1928

(kompl.)

a‘/i21927

av länsstyrelsen . . .

20/io 1926

I0/s 1927

jo 1927

ej yttrande

ej yttrande

ej yttrande

ej yttrande

ej yttrande

av Kommerskollegium

a4/n 1926

19A 1927

16A 1927

20/i 1928

a3/i 1928

a‘/s 1928

6/5 1928

a5/9 1928

av Geolog. Undersökn.

‘Va 1926

ej yttrande

ej yttrande

avgivet m.

ej yttrande

ej yttrande

ej yttrande

m. Koll:i

Koll:i a%

26/o 1928

Dispens beviljad av Kungl Maj:t . .

10/i21926

Vid 1927

7 ho 1927

3/2 1928

3/2 1928

3‘/3 1928

‘8/o 1928

6/io 1928

Resolutionen delgiven bergm......

19/i 1927

21/n 1927

21/n 1927

’9/2 1928

I9/2 1928

16/i 1928

‘% 1928

,9/io 1928

Mutsedlar utfärdades.........

% 1927

25/n 1927

30/ix 1927

al/2 1928

2V 2 1928

I7/i 1928

‘2/ö 1928

I9/io 1928

» delgävos länsstyrelsen ....

Tid för anmälan om begagnande av kronans

1927

Vin 1927

u/i2 1927

as/2 1928

as/2 1928

18/i 1928

14/o 1928

!0/io 1928

jordägarandel utgår .........

10/j 1932

‘/121932

“/121932

as/2 1933

23A 1933

18/i 1933

14/o 1933 1

29/io 1933

Utmål får läggas tidigast.......

Inga utmål ännu begärda.

*% 1929

‘/12 1929

n/i2 1929

|

a3/2 1930

as/2 1930

ls/4 1930

14/« 1930 |

ao/io 1930

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ]4.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr llh.

ifrågavarande län, som utfärdadts dels för staten dels för enskilda å vardera
slaget jord dels under tiden från ikraftträdandet av 1926 års lag den 1 maj
1926 till november månads slut 1928 (B), dels under lika lång tid närmast
före förstnämnda datum (A), då lagen av den 31 maj 1918 var gällande
och enskildas rätt till inmutning å kronojord icke var beroende av Kungl. Maj :ts
dispens för varje särskilt fall. Därvid har åtskillnad gjorts mellan nya och
sönade inmutningar, då det i första rummet är antalet av det förra slaget,
som kan anses som mätare av den verkliga malmletningens omfattning.

Under tiden 1 okt. 1923—30 april 1926 (A) och 1 maj 1926—30 nov. 1928
(B) för staten och för enskilda utfärdade mutsedlar å nya och å sönade
fyndigheter å kronans och å enskild jord inom Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län.

Inmutare

Peri-

od

Antal inmutade fyndigheter, belägna å

Summa fyndig-heter

Nyaå
krono-jord i
% av
alla
nya

Kronojord

Enskild jord

Nya

Söna-

de

Sum-

ma

Nya

Söna-

de

Sum-

ma

Nya

Söna-

de

Sum-

ma

Kronan ...........

A

B

Enskilda..........

A

2

94

96

23

59

82

25

153

178

8.0

B

1

—

1

62

179

241

63

179

242

1.6

Norrbottens län, summa . .

A

2

94

96

23

59

82

25

153

178

8.0

B

1

—

1

62

179

241

63

179

242

1.6

Kronan ...........

A

19

6

25

11

3

14

30

9

39

63.3

B

28

4

32

89

10

99

117

14

131

23.9

Enskilda..........

A

142

14

156

220

47

267

362

61

423

39.2

B

19

3

22

562

231

793

581

234

815

3.3

Västerbottens län, summa

A

161

20

181

231

50

281

392

70

462

41.1

B

47

7

54

651

241

892

698

248

946

6.7

Kronan...........

A

B

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Enskilda..........

A

1

_

1

9

7

16

10

7

17

10.0

B

—

—

—

12

54

66

12

54

66

Jämtlands län, summa . . .

A

1

_

1

9

7

16

10

7

17

10.0

B

—

—

—

12

54

66

12

54

66

—

Alla 3 länen

Kronan...........

A

19

6

25

11

3

14

30

9

39

63.3

B

28

4

32

89

10

99

117

14

131

23.9

Enskilda..........

A

145

108

253

252

113

364

397

221

618

36.5

B

20

3

23

636

464

1,100

656

467

1.123

3.1

Summa sxtmmarum

tidsperiod.........

A

164

114

278

263

116

379

427

230

657

38.4

> .........

B

48

7

55

352

474

1,199

686

481

1,254

7.0

Inom Norrbottens och Jämtlands län har malmletningsverksamheten särskilt
å kronojord redan under tidsperioden före 1 maj 1926 (A) varit så obetydlig,

Kungl. Maj:ts proposition nr ll-i.

7

att inmutningsförbudet för dessa läns vidkommande icke kan anses hava varit
på något sätt motiverat, och av samma skäl är det fullt förklarligt, att under
den senare perioden icke mer iln en enda mutsedel efter given dispens blivit utfärdad
å kronomark (Svartliden nr 1 i Norrbottens län). Ett upphävande av
förbudet vore därför bestämt att tillråda och kunde bliva av betydelse särskilt
beträffande Norrbottens län med dess ofantliga arealer krono.jord, som ända
sedan år 1902, då inmutningsförbudet tillkom, icke hava varit föremål för någon
nämnvärd malmletning. Då Norrbottens malmtillgångar huvudsakligen
bestå av järnmalm, för vilken inmutningsförbud gällde även enligt den mellan
1918 och 1926 gällande lagen av den 31 maj 1918, har malmletarintresset sedan
århundradets början nästan uteslutande koncentrerat sig på enskild mark
och dess huvudsakliga resultat har blivit de avsevärda, ehuru i kvalitativt hänseende
ej så förstklassiga malmfält, som genom 1927 års malmavtal överlämnades
till staten. Den starka ökning av malmexporten, som medgavs genom
samma avtal, synes emellertid kräva, att kalkylerna över landets försörjningsmöjligheter
beträffande järnmalm för en längre framtid icke i allt för stor utsträckning
byggas på mer eller mindre lösa förhoppningar, att ännu stora
malmtillgångar skola upptäckas å de ännu mycket ofullständigt undersökta
vidderna, utan att tillfälle till malmletningars igångsättande i tillräcklig omfattning
beredes på ett eller annat sätt, genom upphävande av inmutningsförbudet
för enskilda eller genom anordnande, i likhet med vad som är fallet beträffande
Västerbottens län, av statliga undersökningsarbeten.

Vad Västerbottens län beträffar, har däremot malmletningen även på kronojord
varit mera omfattande, så länge inmutning var tillåten utan särskild
dispens. De gjorda värdefulla fynden av andra malmer än järnmalm inom det
s. k. Skelleftedistriktet jämte den fria konkurrensen mellan av staten och av
enskilda företagare anordnade malmletningsföretag, som haft tillgång till moderna
undersökningsmetoder, ha givetvis stimulerat till ett grundligt letande.
Emellertid synes det 1926 införda dispenssystemet ha vållat ett starkt avbräck
i malmletningen å kronojord, medan däremot malmletningen å enskild jord
fortsatt att öka. För att ernå en säkrare jämförelse i detta hänseende än som
kan fås genom användande av de i föregående tabell angivna totala siffrorna
å nyupptäckta inmutningar, har jag här avskilt siffrorna för båda tidsperioderna
för dels staten, dels Västerbottens och Skellefteå gruvaktiebolag jämte
deras föregångare Centralgruppens Emissionsaktiebolag, alltså de malmletningsföretag,
som hela tiden under båda perioderna varit i gång och arbetat
efter rationella metoder. Medtagna äro endast nyupptäckta inmutningar inom
Västerbottens län under perioderna 1 okt. 1923—30 april 1926 (A) och 1 maj
1926—30 november 1928 (B), vardera omfattande 2 år 7 månader.

Inmutare

Peri-

od

Nyupptäckta inmutningar belägna å

Summa inmutningar

Kronojord

Enskild jord

Antal

i % av summa

Därav
å kro-

Antal

i Javsnmma

Antal

i % av summa

A resp.
B

A+B

A resp.
B

A+B

A resp.
B

A +B

nojord

%

Kronan...........

A

19

12.0

40.4

11

4.9

11.0

30

7.8

20.4

63.3

B

28

59.6

59.6

89

34.2

89.0

117

38.1

79.6

23.9

G ruvbolagen........

A

139

88.0

88.0

215

95.1

55.7

354

92.2

65.1

39.3

B

19

40.4

12.0

171

65.8

44.3

190

61.9

34.9

10.0

Summa

A

158

_

77.1

220

_

4(».5

884

_

55.6

41.1

B

47

—

22.9

200

—

53.5

307

—

444

15.3

8

Kungl. Maj:ts proposition nr llh.

Som synes har S. G. U:s inmutareverksamhet under A-perioden resulterat i
endast fjärdedelen av antalet av dess nyinmutningar under B-perioden, resp.
30 och 117, vilket kan förklaras därav, att undersöknings- och blottningsarbetena
å den massa inmutningar, som tagits före hösten 1923, tagit i anspråk
större delen av tiden under den förra perioden. Under sagda tid, då gruvbolagen
haft oinskränkt rätt att verkställa inmutningar å annan malm än järnmalm å
kronojord, har emellertid S. G. U :s malmletningsverksamhet, av nyinmutningsresultaten
att döma, 63.3 % å kronojord, varit mera koncentrerad till denna.
Efter tillkomsten av 1926 års lag har däremot detta procenttal sjunkit till
23.9 %, angivande att S. G. U:s nyinmutningsverksamhet, som under B-perioden
totalt sett fyrdubblats. i stor utsträckning letts över på enskild mark, möjligen
till någon del på grund därav, att i följd av den försvårade möjligheten för enskilda
att inmuta _å kronojord undersökningen av denna jord ansetts kunna
utan större risk skjutas undan till framtiden.

Gruvbolagen, som under A-perioden, då 1918 års lag gällde, icke haft anledning
att vid malmletningen ge företräde åt enskild jord framför kronojord
annat än möjligen med hänsyn därtill, att jordägarandelen i malmfynd å enskild
jord lättare kunde förvärvas av inmutaren och att inmutarerätten icke vore
tidsbegränsad, hava under nämnda A-period gjort nära 40 % av sina nyinmutningar
å kronojord. Antages detta procenttal som normalt för orten vid en
fullt rationell malmletning utan hänsyn till det malmförande områdets kamerala
natur, måste motsvarande siffra för procenten av bolagens nyinmutningar
å kronojord under den omedelbart efterföljande B-perioden, 10 %, eller endas!
en fjärdedel av den förra, tagas som ett bevis för att det nya systemet, inmutningsförbud
med möjlighet till dispens för varje särskilt fall på villkor, som
kunna variera hur mycket som helst från fall till fall, haft en synnerligen
olycklig inverkan på den förr så livliga malmletningen på kronojord.

Då en rationell malmletning bör följa varje särskilt malmförande område efter
hela dess utsträckning oberoende av de växlingar, som förefinnas mellan kronojord
och enskild jord inom området, och de olika malmletningsföretagen till förekommande
av stridigheter torde böra söka hålla sig till skilda malmstråk, skulle
det icke vara lämpligt att hänvisa exempelvis S. G. U. att leta uteslutande på
kronojord och enskilda malmletare på enskild jord. Ej heller är det lämpligt
att försvåra malmletningen för de senare å kronojord, varigenom luckor uppstå,
som försvåra den fortsatta letningen och kanske vålla, att sådan kronojord
icke heller i framtiden blir rationellt undersökt, så att eventuellt befintliga
malmförekomster aldrig bliva upptäckta. Slutligen bör beaktas den stora betydelsen
av att trakt för trakt blir fullständigt undersökt utan alltför stort
dröjsmål, så att de järnvägslinjer, som komma att utbyggas få lämpligaste
sträckning med hänsyn till befintliga malmförekomster. I detta hänseende
hava de 1902 för Norrbottens län och 1907 för Västerbottens och Jämtlands län
genomförda inmutningsförbuden å kronomark omedelbart innan byggandet av
Inlandsbanan påbörjades säkerligen varit till stor skada.

Vid föregående förslag till förlängning av 1926 års inmutningsförbud har
som huvudskäl anförts, att ehuru socialiseringsnämnden numera avgivit utlåtande
över det av särskilda sakkunniga år 1923 avlämnade gruvlagsförslaget
ävensom över de i anledning av detsamma avgivna yttranden och kommerskollegium
komme att efter samtliga bergmästares hörande före den 1 februari 1928
inkomma med yttrande över nämndens utlåtande, varjämte vissa sammanslutningar
beretts tillfälle att inom samma tid avlämna yttrande, det likväl vore
uteslutet, att förslag i ämnet skulle kunna föreläggas 1928 års riksdag. Första
lagutskottet förklarade sig, i likhet med departementschefen, hava funnit, att
det icke ådagalagts något behov av att i det skede, vari gruvlagstiftningsfrågan
kommit, söka genomföra en mera detaljerad lagstiftning av fortfarande provi -

Kungl. Maj:ts proposition nr llh.

9

sorisk karaktär, och att därför 192G års lag borde förlängas utan att kompletteras
med några särskilda bestämmelser.

I den mån detta uttalande får anses innebära, att gruvlagstiftningsfrågan nu
kommit så långt, att man kan vänta ett snart framläggande av förslag till ny
gruvlag, måste jag doek deklarera en annan uppfattning. I socialiseringsnämndens
betänkande och därvid fogade reservationer ha uppdragits två helt och
hållet nya linjer, som under de föregående gruvlagförslagens behandling icke
alls varit före. Dessutom ha i de yttanden, som avgivits över nämnda betänkande,
från inflytelserika håll framkommit förslag, som ytterligare splittrat
meningarna om de allmänna principer, efter vilka en ny gruvlagstiftning borde
läggas. Slutligen har kommerskollegium i sitt numera avgivna yttrande som
ett allmänt omdöme om socialiseringsnämndens förslag uttalat, att detsamma,
ehuru teoretiskt till synes av omvälvande beskaffenhet, sannolikt endast i ett
mindre antal fall finge praktiska konsekvenser av större betydelse, men att dessa
i stort sett bleve mindre tjänliga såväl för staten som för näringslivet.

Då man påminner sig, att alltifrån år 1889, då förbud mot utmålsläggning av
fyndigheter å kronomark utfärdades, alltså under i det närmaste fyrtio års tid,
det ena provisoriet å gruvlagstiftningens område avlöst det andra, att de definitiva
lagförslag, som åren 1909 och 1910 framlagts för riksdagen, efter vartannat
avslagits och att övriga kommittéförslag (av 1919 och 1923) icke föranlett
ens ett framläggande, så måste det tröstlösa virrvarr, vari frågan likväl
nu befinner sig, övertyga var och en, att det blir nödvändigt att börja om från
början och att man måste räkna med ett måhända tioårigt arbete, innan ett
nytt förslag, som kan ha utsikt att gå igenom, kan komma att framläggas. Under
sådana förhållanden synes det vara synnerligen olämpligt, om man fortfarande
skulle inskränka sig till en förlängning av 1926 års lag i oförändrat
skick. Under åberopande av vad jag anfört i mitt yttrande av den 30 november
1927 samt här ovan, anser jag mig därför böra framlägga två alternativa förslag
till frågans provisoriska lösning på ett sätt, som bättre än 1926 års lag
kan tillgodose behovet av malmletning även på kronojord. Båda alternativen
upptaga samma bestämmelser i detalj, som finnas i det vid mitt nyssnämnda
yttrande fogade förslaget, modifierade med hänsyn till de ändringar i detsamma,
som förordats av kommerskollegium i dess yttrande i december 1927, samt i
överensstämmelse med de särskilda villkor, som givits de i senaste Kungl. ^resolutionerna
angående dispens till inmutning, med följande tillägg, som i båda
alternativen återfinnes i första stycket av 5 §:

För fyndighet, som inmutats enligt 1 §, må sökt utmålsförrättning utan hinder
av stadgandet i 22 § 1 mom. gruvstadgan om tiden för utmåls läggande å
kronojord av bergmästaren företagas så fort ske kan.

Såsom skäl härför får jag anföra följande:

_ I lagen den 31 maj 1918 föreskrives dels, i likhet med vad i hittills beviljade
dispensfall för inmutning bestämts, att kronan äger anmäla sig till jordägarandelens
begagnande inom fem år från det avskrift av mutsedeln blivit ingiven
till KB, dels ock, vad nyssnämnda lag angår, med hänsyn till denna utsträckta
tid, uti 7 § andra stycket, att sökt utmålsförrättning skall utan hinder av stadgandet
i 22 § 1 mom. gruvstadgan om tiden för utmåls utläggande på kronojord
av bergmästaren företagas så fort ske kan. Då detta sistnämnda stadgande
i hittills förekommande dispensfall icke föreskrivits, skall alltså för dessa gälla,
att utmål icke må läggas, förrän två år förflutit från ingivandet av mutsedelsavskrift
till KB. I det enda hittills förekommande fall av utmålsansökan å
efter dispens utfärdad mutsedel å kronojord, nämligen beträffande fyndigheten
Svartliden nr 1 å kronoparken Sandberget inom Arvidsjaurs socken av
Norrbottens län, varå mutsedel utfärdats den 21 april 1928 och i avskrift delgivits
KB den 24 i samma månad, har utmålsförrättningen måst förklaras få

10

Kungl. Maj:ts proposition nr llb.

bero till efter den 24 april 1930, därest ej Konungens tillstånd till tidigare
utmålsläggning på särskild ansökan erhålles. Enligt inkomna uppgifter är
malmen redan blottad och försvarsarbete för fyra års tid utfört. Då ett sådant
förhållande är till nackdel såväl för vederbörande inmutare, som i synnerhet
för kronan, vilken därigenom får den betydelsefullaste delen av sin betänketid
för anmälan om deltagande i gruvarbetet, efter det malmblottning ägt rum och
blivit vid utmålsförrättningen påvisad, väsentligt förkortad, i nämnda fall med
ungefär ett och ett halvt år, vill jag härmed föreslå en bestämmelse av ovan
angivna innehåll.

Med hänsyn till den i regel ringa betydelsen av enstaka inmutningar, då i
medeltal (för ett mycket stort antal år) endast cirka 7 % av gjorda inmutningar
äro av beskaffenhet att föranleda till läggande av utmål, en omständighet, som
även i här föreliggande fall (hittills beviljade inmutningar å kronojord efter
dispens av Kungl. Maj :t) tagit sig uttryck däri, att hittills malm lärer blivit
blottad endast å en enda av tjugutre inmutningar, synes det vara en alltför stoj
apparat, som hittills behövt igångsättas för varje särskilt fall av inmutning å
kronojord. Tabellen å sidan 3 visar både det antal myndigheter, som fått yttra
sig för varje gång, och den långa tidsutdräkt förfarandet för varje fall kTävt.
Å andra sidan torde hittills beviljade dispenser icke kunna framvisa några
egentliga variationer i de föreskrivna villkoren utöver de små förenklingar och
uteslutningar av onödiga bestämmelser, som tid efter annan gjorts, utan att
detta varit påkallat av några särskilda omständigheter för visst fall. Härav
torde framgå, att ett insättande i lagen av dessa för varje särskilt fall lämpliga
allmänna bestämmelser skulle bereda en bestämd lättnad i arbetet och samtidigt
vara ägnat att uppmuntra till malmletning, då vederbörande redan i
lagen kunde utläsa de villkor, som bleve fästa vid en eventuell inmutning. Ett
fortsatt tillämpande av dispens för varje särskilt fall skulle medföra fördelen
att kunna avvisa en uppenbarligen mindre önskvärd inmutare eller inmutning
av värdelösa anledningar, som endast kunde tjäna till jobberi och dylikt. Likaså
kunde, om så befunnes önskvärt, vid dispens för inmutning fästas särskilda
villkor, exempelvis att malmen icke eller endast i viss utsträckning finge exporteras.
Ett sådant förbehåll kunde givetvis även intagas i en eventuell lagom
fri inmutningsrätt å kronojord (utan dispens) i analogi med vad som ägt
rum i 1909 och 1910 års lagförslag om gruvdrift å kronojord.^ Skulle emellertid
det anses olämpligt att vid beviljande av mutsedel fästa något avseende vid
sökandens lämplighet, torde dispensförfarande vara onödigt och 1926 års lag
lämpligen böra ersättas med en lag om fri inmutningsrätt å kronojord, men med
vissa förbehåll, motsvarande de allmänna bestämmelser, som borde intagas i en
lag om inmutning efter dispens för varje fall. I det till detta yttrande av mig
fogade förslaget till Lag om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa
län har alternativ I formulerats under förutsättning av dispensförfarande,
alternativ II för fri inmutningsrätt. De båda alternativen skilja sig endast
i fråga om 1 § För båda alternativen förutsättes, att vid eventuellt antagande
ikraftträdandet skulle sättas till den 1 juli 1929, då lagen den 28 april 1926
skulle upphöra att gälla, och den nya lagen upphöra att gälla den 1 januari 1931.

I sak torde båda alternativen vara ungefär jämnställda, men det förra alternativet
torde vara lämpligare som övergång från 1926 års lag.

Vid yttrandet är fogat ett förslag till lag om inskränkning i rätten till inmutning
inom vissa län så lydande:

Härigenom förordnas, att med avseende å rätten till inmutning av mineralfyndigheter
å sådan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län belägen
kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen
till boställe, skola följande bestämmelser gälla:

Kungl. Maj-.ts proposition nr lik.

11

Alternativ I: Särskild dispens er forderlig

(= lagen den 28 april 1926
med vissa fasta bestämmelser) :

1 §•

Inmutning för annans än kronans
räkning må ej ske utan Konungens
för särskilt fall givna tillstånd, och
skola med avseende å inmutning, samt
de rättigheter och förpliktelser, som
därav föranledas, föreskrifterna i 2—-6 §§ här nedan jämte bestämmelserna
i gruvstadgan den 16 maj 1884 lända
till efterrättelse, de sistnämnda i
den mån de äro förenliga med denna
lag och i motsvarande tillämpning,
där sådan av förhållandena påkallas.

Utöver vad sålunda föreskrives, äge
Konungen för visst fall, där så befinnes
lämpligt, vid beviljande av tillstånd
till inmutning fastställa ytterligare
villkor för tillgodoseende av
kronans intressen.

2 §.

I mutsedel, som utfärdas för inmutning, varom i 1 § förmäles, skall erinran
göras om att inmutarens rätt är begränsad genom stadgandena i denna lag.

3 §•

Inmutare, varom i 1 § förmäles, skall vara underkastad de förändrade bestämmelser,
som genom ny lagstiftning kunna bliva fastställda och hava avseende
å rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen
eller gruvdriftens bedrivande å densamma; dock att inmutarens skyldighet i
nämnda hänseende icke skall inträda förrän tjugu år förflutit från mutsedelns
utfärdande. För den händelse genom blivande lagstiftning rätt att bearbeta
mineralfyndighet göres beroende av särskilt tillstånd samt upptäckare av fyndighet
medgives företräde till erhållande av dylikt tillstånd, skall sådan företrädesrätt
tillkomma inmutaren för den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen.
Därest enligt ny lagstiftning företrädesrätt, varom ovan förmäles,
icke skulle tillkomma upptäckare av mineralfyndighet samt inmutaren
av sådan anledning skulle gå förlustig rätten till gruvan, skall inmutaren vara
berättigad till ersättning för värdet av för gruvdriften inlöst mark, däri inbegripen
ersättning, som enligt 33 § gruvstadgan må hava erlagts en gång för
alla, och av byggnader och övriga anläggningar, som äro erforderliga för den
fortsatta gruvdriften, ävensom för kostnaden för blottläggning och tillredning
av mineraltillgångar, vilka vid hans avträdande av gruvan ligga färdiga för
brytning. Inmutaren skall vara underkastad, vad den nya lagstiftningen kan
komma att stadga angående sättet, huru dylik tvist i händelse av tvist skall
fastställas.

4 §.

Med avseende å fyndighet, som inmutas enligt 1 §, äge kronan anmäla sig
till begagnande av sin jordägarandel inom fem år från det avskrift av mutsedeln
på grund av föreskriften i 13 § 1 mom. gruvstadgan blivit ingiven till

Alternativ II: Fri inmutningsrätt

utan dispens, men med vissa förbehåll
beträffande ny gruvlagstiftning m. m.

1 §■

Med avseende å inmutning, som
sker för annans än kronans räkning
samt de rättigheter och förpliktelser,
som därav föranledas, skola föreskrifterna
i 2—6 §§ härnedan jämte bestämmelserna
i gruvstadgan den 16
maj 1884 lända till efterrättelse, de
sistnämnda i den mån de äro förenliga
med denna lag och i motsvarande
tillämpning, där sådan av förhållandena
påkallas.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b.

Länstyrelserna
i Jämt■
lands, Västerbottens
och
Norrbottens
lån.

Konungens befallnmgshavande; dock erfordras i intet fall, att sådan anmälan
göres tidigare än inom ett år från den dag förrättning, varigenom utmål blivit
utlagt för fyndigheten, avslutats.

Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om begagnande
av sin jordägarandel, njute kronan delaktighet i anläggningen, dock med förbindelse
att vidkännas motsvarande andel i alla kostnader, som för arbetets bedrivande
därefter erfordras, ävensom att i enahanda förhållande ersätta värdet
av för gruvdriften inlöst mark och de för arbetet nödiga och nyttiga byggnader,
redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade. I kostnad, som inmutaren
haft för fyndighetens undersökning och blottande, vare kronan ej
skyldig taga del.

5 §.

För fyndighet, som inmutats enligt 1 §, må sökt utmålsförrättning utan hinder
av stadgandet i 22 § 1 mom. gruvstadgan om tiden för utmåls läggande å
kronojord av bergmästaren företagas så fort ske kan.
o Utmal för enligt 1 § inmutad fyndighet må icke utläggas på annan mark än
sådan kronan tillhörig jord, som avses i denna lag.

6 §•

Då inmutning skett enligt 1 §, vare överlåtelse av inmutningsrätten icke giltig,
med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning om överlåtelsen.
För verkställandet av sådan anteckning skall mutsedeln bifogas, när anmälan
enligt 56 § gruvstadgan göres om överlåtelsen. Därest den, till vilken överlåtelsen
skett, icke äger att uta,n Konungens tillstånd förvärva eller bearbeta
mineralfyndighet samt dylikt tillstand icke erhållits, skall bergmästaren förvägra
anteckning, varom ovan förmäles.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929 och skall upphöra att gälla den 1
januari 1931. Genom denna lag upphäves lagen den 28 april 1926 om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat: Sedan ingången av år 1920 hade
nagon mutsedel å fyndighet å kronojord icke blivit ingiven till länsstyrelsen.
För länets vidkommande syntes därför grundad anledning icke föreligga att
ytterligare utsträcka tiden för lagens giltighet. Skulle emellertid förhållandena
i de båda övriga län, som berördes av lagen, anses tala för en fortsatt tilllämpning
av densamma, hade länsstyrelsen för sin del intet att erinra mot att
tiden för lagens giltighet utsträcktes under ytterligare ett år.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att förordnandet om lagens
giltighet syntes böra utsträckas under ytterligare ett år i avbidan å ny gruvlagstiftning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört: Då utsikt icke torde förefinnas.
att ny gruvlagstiftning komme till stånd inom de närmaste åren och då de förut
anförda skälen för ett förbud mot inmutningar å kronans jord inom de norrländska
länen fortfarande torde äga giltighet, ansåge länsstyrelsen en fortsatt
tillämpning av lagen under förslagsvis två år av förhållandena påkallad. På
sätt bergmästaren Asplund ifrågasatt, ansåge länsstyrelsen lämpligt att i lagen
infördes de allmänna villkor, som borde stipuleras då dispens meddelades,
så att vederbörande inmutare redan på förhand skulle få visshet om de villkor,
under vilka en inmutning eventuellt kunde erhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr tl4.

13

Chefen för Sveriges geologiska undersökning har yttrat: T avvaktan å ny C hajen för
definitiv gruvlag syntes det lämpligast att tillsvidare bibehålla nu gällande pro- ^kiZZer.
visorium och föresloges, att lagen förlängdes på ytterligare ett år. sökning.

Kommerskollegium, som förmält sig hava tagit del av bergmästaren Asp- Kommerslunds
yttrande, har anfört följande: kollegium.

Att, såsom bergmästaren uttalat, inmutningsförbudet medför minskning i
inmutningsverksamheten, torde vara uppenbart, men Kollegium håller för sin
del före, att den inmutningsverksamhet, som på grund av förbudet ej ägt rum,
sannolikt endast skulle hava varit sådan av mindre önskvärt slag. Såsom av
bergmästarens utredning framgår har nämligen icke i något fall dispens vägrats
sadan inmutare, vars verksamhet varit till gagn för efterforskningen av
de malmtillgångar, varom här är fråga.

Så^länge den rationella malmletningen å kronojord inom Västerbottens län
fortgår, torde Kronans intressen bäst tillgodoses genom inmutningsförbudets
upprätthållande därstädes. Frågan om förbudets kvarstående i Norrbottens
och Jämtlands län torde icke för närvarande hava någon egentlig betydelse.

Någon mera tungt vägande anledning att nu upphäva det för dessa läns vidkommande
torde knappast vara för handen. Då emellertid särdeles starka skäl
för förbudets kvarstående för dessa län ej heller föreligga, torde, om framdeles
därstädes någon olägenhet skulle yppa sig därav eller eljest skulle finnas lämpligt
att detsamma upphävdes i dessa län, betänkligheter mot en sådan åtgärd
ej böra komma att föreligga.

Då åtskilligt talar för att, som bergmästaren föreslagit, i en författning insärbestämmelserna
rörande inmutning a nu ifrågavarande krono]ord
i de tre norra länen samt Kollegium i huvudsak ej har något att erinra mot det
innehåll, bergmästaren givit dessa bestämmelser i sitt alternativförslag I, finner
sig Kollegium kunna för sin del biträda detta förslag.

I jämförelse med de för tillstånd till inmutning av fyndigheten Svartliden
n:r 1 av Kungl. Maj:t i handelsdepartementet den 5 april 1928 föreskrivna
villkoren förete de föreslagna stadgandena vissa avvikelser, vilka delvis torde
vara oavsiktliga och vilka med undantag av tillägget under 5 § om avvikelse
från stadgandet i 22 § 1 mom. gruvstadgan icke synas böra föredragas framiör
villkoren för nyssberörda tillstånd. Vilka dessa äro, framgår av bilagda
avskrift, i enlighet varmed bergmästarens förslag torde med nyss angivet unuantag
böra rättas.

Mot den av bergmästaren föreslagna giltighetstiden för den avsedda författningen
har Kollegium ej något att erinra.’

Vid yttrandet är fogad avskrift av däri omförmälda resolution rörande inmutning
av fyndigheten Svartliden nr 1. Resolutionen företer, frånsett omförmälda
tillägg under 5 § i bergmästaren Asplunds förslag, endast i formellt
avseende mindre avvikelser från nämnda förslag.

Att 1926 års lag, i likhet med den tidigare gällande särlagstiftningen för de Departemerdetre
nordligaste länen, erhållit allenast provisorisk giltighet, har sm grund däri, chefen.
att sedan åtskilliga ar pagatt förarbeten till en fullständig omarbetning av
gruvlagstiftningen. Beträffande denna lagstiftningsfråga får jag, under hänvisning
till de härom årligen lämnade uppgifterna i propositionerna angående
den provisoriska lagstiftningens prolongation, erinra, att sedan socialiseringsnämnden
i augusti 1927 avgivit utlåtande över det av särskilda sakkunniga år
1923 avlämnade betänkandet ävensom över de i anledning av betänkandet av

14

Kungl. Maj:ts proposition nr llb.

vissa myndigheter och sammanslutningar avgivna yttranden, har kommerskollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut efter samtliga bergmästares hörande
den 24 februari 1928 avgivit yttrande i fråga om socialiseringsnämndens utlåtande.
Därjämte hava ingenjörsvetenskapsakademien, järnkontoret, svenska
teknologföreningen och Sveriges industriförbund, vilka därtill beretts tillfälle,
avgivit yttranden över samma utlåtande. Med hänsyn till detta lagstiftningsärendes
vidlyftiga beskaffenhet och de skiftande uppfattningar angående den
blivande lagstiftningens innehåll, som kommit till uttryck i avgivna utlåtanden,
lärer det icke för närvarande vara möjligt att närmare angiva den tidpunkt,
då frågan kan komma att föreläggas riksdagen. Under sådana omständigheter
torde den provisoriska lagstiftningen böra erhålla fortsatt giltighet för ytterligare
någon tid. Denna tid synes mig nu lämpligen kunna fastställas till
tre år.

Bergmästaren Asplund, med vilken kommerskollegium och länsstyrelsen i
Norrbottens län instämt, har föreslagit, att i den provisoriska lagen måtte införas
bestämmelser i ändamål att reglera den Kungl. Maj:t tillkommande
dispensrätten. Då frågan om utsträckning av giltighetstiden för 1926 års lag
var föremål för behandling vid 1927 och 1928 års riksdagar, förelåg jämväl nu
berörda spörsmål till avgörande. Vid båda dessa tillfällen funno emellertid
Kungl. Maj :t och riksdagen anledning ej förekomma att i gruvlagstiftningsfrågans
dåvarande läge genomföra en mer detaljerad lagstiftning av provisorisk
karaktär. Rörande de skäl, som ligga till grund för nämnda uppfattning, tilllåter
jag mig hänvisa till propositionen till 1928 års riksdag samt första lagutskottets
utlåtande i ärendet. Anledning att nu frångå den ståndpunkt, som
i förevarande avseende under föregående år intagits av statsmakterna, synes
icke föreligga. De ytterst fåtaliga ärenden, som inkommit under den tid lagen
varit gällande, synas ej heller, såsom möjligen skulle kunna ifrågasättas,
motivera villkorens intagande i en administrativ författning. I anledning av
vad i vissa utlåtanden framhållits, att av hänsyn till vederbörande inmutare de
föreslagna stadgandena borde intagas i lagen, må erinras, att i den mån en
fast praxis utvecklar sig i fråga om de villkor, som föreskrivas vid beviljande
av tillstånd till inmutning, inmutaren lätteligen kan skaffa sig kännedom
därom.

Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att förordnande meddelas om fortsatt
giltighet av 1926 års lag för tiden till den 1 januari 1933. Jag erinrar därvid,
att jämlikt lagens övergångsbestämmelser beslut om sådant förordnande kan
fattas utan iakttagande av den i § 87 regeringsformen stadgade ordning, och
att följaktligen lagrådets hörande över förslag i detta hänseende icke är erforderligt.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den
28 april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.-»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen.

Kungl. Maj :ts proposition nr 11 k.

15

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stig LÖfgren.