Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

7

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1929 kl. 1 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning
av väckt motion, I: 204, om undersökning för
avhjälpande av de olägenheter, som föranledas av det s. k.
ålbottengarnsfisket.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 204, har herr Boberg hemställt, att riksdagen ville ingå till
Kungl. Maj:t med begäran om undersökning av i motionen påtalade förhållanden
för att få de olägenheter och brister, som nu vidlåda det s. k. ålbottengarnsfisket,
avhjälpta.

De förhållanden, som påtalas i motionen, äro följande. Bottengarnen, som
huvudsakligen äro fångstredskap för ål, måste hava trånga maskor, så att
ålen icke kan tränga igenom. Följden härav blir emellanåt den, att en stor
myckenhet småfisk, som ännu icke nått den storlek, att den på något sätt
kan vara matnyttig, fångas i ryssjan bland de större fiskarna. Småfisken
pressas av den större fisken mot ryssjans väggar och botten, så att en stor
del, ofta största delen dör på grund av misshandeln och även av brist på
luft och näring. Vidare utsättas stundom alltför många ålbottengarn, tvistigheter
uppstå mellan fiskevattensägarna för garnens skull, ett intensivt bedrivet
bottengarnsfiske äventyrar strandfiskbeståndet, och bottengarn kunna
utsättas på sådant sätt, att de förhindra fiske för andra fiskevattensägare
inom samma område. Slutligen är det mycket svårt att få en rättvis fördelning
av ålbottengarnsfisket till stånd, där kusten är sönderskuren och tilltrasad i
uddar, holmar, vikar och fjärdar. Motionären finner det ej vara rättvist, att
bottengarn får utsättas vid inloppet till en större vik, där det innanför finnes
många fiskare med fiskerätt.

För att råda bot på dessa missförhållanden har nu motionären såsom tänkbara
åtgärder framkastat möjligheten av dels att ägare av bottengarn ålades
vittja garnen två gånger dagligen, då ej naturhinder gjorde detta omöjligt, dels
att en reglering av bottengarnsfisket skedde och närmare stadganden rörande
fiske med bottengarn utfärdades, dels ock att en närmare undersökning i syfte
att åstadkomma rättvisa och ordning beträffande fisket med bottengarn i
inre skärgården företoges.

Motionen,

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Utlåtande

från

lantbruks styrelsen.

Utskottet.

Utskottet har med stöd av § 46 riksdagsordningen inhämtat utlåtande över
motionen från lantbruksstyrelsen, som hört fiskeriintendenten i södra distriktet;
och hava dessa båda utlåtanden såsom bilagor fogats vid utskottets utlåtande.

Vidare har i en till motionären riktad skrivelse, som meddelats utskottet,
fiskare i Skelderviken under uppgift att stora mängder laxyngel infångades i
bottengarnen, uttalat en önskan, att den av motionären ifrågasatta undersökningen
måtte omfatta jämväl bottengarnsfisket vid Kristianstads och Hallands
läns kuster. Därjämte har utskottet fått del av ett antal uttalanden från
fiskeriintresserade, vilka instämt i motionens syfte.

Att ålfisket med bottengarn av den beskaffenhet, som nu användes, vållar
skada å fiskyngel och småfisk synes vara uppenbart. Likaledes lärer av
vad lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenten anfört få anses framgå, att
samma fiske mångenstädes är ägnat att leda till förvecklingar mellan utövare
av fisket. Den av motionären begärda undersökningen av hithörande förhållanden
synes därför vara av behovet påkallad. Visserligen kan, såsom lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, undersökningen ske länsvis genom de olika länsstyrelsernas
försorg, men större enhet och översiktlighet torde vinnas, om den
utföres i ett sammanhang vid kusterna i alla län, där fiske med ålbottengarn
bedrives.

Utskottet får därför hemställa,

att första kammaren för sin del måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa undersökning
om förefintliga olägenheter, som orsakas av det s. k.
ålbottengarnsfisket, i syfte att få dessa olägenheter avhjälpta.

Stockholm den 11 april 1929.

På utskottets vägnar:

TEODOR JULIN.

Närvarande: Se utlåtandet nr 4.

Första lcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

9

Bilaga 1.

Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Genom remiss har Kungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen att till Eder avgiva
yttrande över en inom riksdagens första kammare väckt och till Eder remitterad
motion, nr 204, vari föreslås, att riksdagen måtte bos Kungl. Maj:t anhålla
om undersökning för avhjälpande av de olägenheter och brister, som nu
vidlåda det s. k. ålbottengarnsfisket.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen med överlämnande av ett från
fiskeriintendenten i södra distriktet G. Swenander infordrat yttrande i ärendet
anföra följande:

Bottengarn började användas i vårt land under senare delen av 1800-talet.
Under första tiden förekommo dessa redskap huvudsakligen i Öresund. Under
det senaste decenniet hava emellertid dessa redskap fått en mycket vidsträckt användning
såväl vid sydkusten som vid östra kusten ända upp till trakten av
Oskarshamn. Bottengarnen fästas vid i bottnen nedslagna grova pålar. De hava
en betydande utsträckning i horisontell led, och om, som ofta händer, flera bottengarn
utsättas i rad efter varandra, kan en sådan räcka garn erhålla en längd
av flera hundra meter. Som dessutom bottengarn ens s. k. ledarmar och förgårdar
sträcka sig från botten upp till eller över vattenytan inses lätt, att dessa redskap,
utsatta på lämpliga platser, skola äga en betydande fångstförmåga.

Bottengarnen utsättas huvudsakligen för fångst av ål och speciellt för fångst
av den s. k. vandringsålen, d. v. s. den ål, som under höstarna i stora mängder
drager fram längs östra och södra kusten av landet för att genom Öresund och
Bälten vandra ut ur Östersjön till ålens lekplatser ute i Atlantiska oceanen.

Motionären framhåller nu, att fisket med ålbotlengarn inom Kalmar södra
län medfört olägenheter, bestående dels däri, att i bottengarnen fångas betydande
mängder av småfisk, som därigenom förstöras, dels ock däri, att misshälligheter
uppstått fiskarena emellan angående fiskets rättvisa fördelning.

Såsom fiskeriintendenten Swenander i sitt yttrande framhåller, fångas mången
gång avsevärda mängder småfisk i ålbottengarnen och, då ofta icke erforderlig
försiktighet iakttages vid utsläppandet av denna småfisk, går den till stor
del onödigtvis till spillo.

Denna olägenhet skulle emellertid kunna undanröjas genom hänvändelse till
vederbörande länsstyrelse, som enligt 9 § i gällande fiskeristadga den 17 oktober
1900 på anmälan har befogenhet att efter verkställd utredning utfärda bestämmelser
om fiskets vård och rätta bedrivande.

Såsom en lämplig åtgärd för undanröjande av de påtalade olägenheterna tänker
motionären sig, att en bestämmelse borde utfärdas, varigenom ägare av
bottengarn ålades att vittja garnen två gånger dagligen. Sannolikt skulle en sådan
bestämmelse va.ra ägnad att rädda en större del av den i garnet fångade
småfisken. Häremot torde dock kunna göras den invändningen, att en sådan
föreskrift skulle, där bottengarnet, såsom mångenstädes är fallet, står långt
från den fiskandes bostad, medföra alltför stor tidsspillan, varjämte det ock
skulle bliva svårt att kontrollera efterlevnaden av en sådan bestämmelse. Andra
föreskrifter torde ock kunna tänkas medföra skydd för småfisken. Sålunda
skulle kunna föreskrivas viss maskstorlek för bottengarn under den tid, då
alfisket icke pagar. Kanske skulle även den utvägen kunna anlitas, att användning
av bottengarn förbjödes under vissa månader av året. På vilket sätt
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 12 samt. 2 avd. 3 häfl (Nr 4—5.)

2

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

småfisken i det särskilda fallet lämpligen borde skyddas torde emellertid framgå
av den utredning i frågan, som efter eventuell framställning till vederbörande
länsstyrelse torde komma till stånd.

Motionären har även ifrågasatt, om ålbottengarn över huvud taget borde få
användas i inre fjärdar. Skulle det visa sig, att dessa garn på grund av sin
skadegörelse å småfisk icke borde få tillåtas i dessa vatten, torde länsstyrelsen
hava möjlighet att i ovan angiven ordning reglera även detta förhållande.

Vad angår den av motionären påtalade olägenheten av ifrågavarande fiske,
som består i den orättvisa, som vid ålbottengarnsfisket uppstår de fiskande emellan,
så synes denna fråga vara av en mycket svårlöst beskaffenhet.

På grund av bottengarnens stora utsträckning och betydande fångstförmåga
är det tydligt, att de, när det gäller fångst av vandringsål, ofta i mindre eller
högre grad kunna utestänga ål från redskap, som i förhållande till ålens vandringsriktning
ligga bakom ett annat bottengarn. Är strandlinjen därtill starkt
bruten eller finns det en skärgård utanför densamma, så gör detta, att svårigheterna
kunna bliva än större.

Beträffande vattenområden, som ligga utanför strandäganderättsområdet,
kunna sådana missförhållanden undvikas därigenom, att Kungl. Maj:t respektive
vederbörande länsstyrelse vid prövning jämlikt 1 och 2 §§ i lagen den 27
juni 1896 om rätt till fiske av fråga om tillstånd till utsättande av fast fiskeredskap
kan vägra sådant tillstånd, om därigenom kan befaras, att förfång
skulle tillskyndas annan fiskande.

Inom strandäganderättsområdet torde det emellertid uppstå stora svårigheter
att undanröja missförhållandena i fråga. Varje strandägare, även om han endast
äger en mycket kort sträcka av stranden, äger ju enligt gällande lag i
vanliga fall rätt att utsätta ålbottengarn. Med en viss belägenhet av hans fiskevatten
kan det tänkas, att hans redskap blir till stort förfång för innehavaren
av ett angränsande fiskevatten. Om alla strandägare vilja sätta ut dylika garn,
som äro ganska dyrbara, kunna dessa ock bliva så talrika, att fisket med dem
ej längre blir lönande. Svårigheterna i fråga bottna således väsentligen i rådande
förhållanden beträffande rätten till fiske.

Statsmakterna hava emellertid genom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske
redan anvisat en väg till undanröjande av de svåraste olägenheterna
på ifrågavarande område. Enligt denna lag kunna nämligen fiskevattensägare
besluta att bedriva fisket efter gemensam plan eller genom utarrendering. Genom
ett dylikt förfarande skulle ifrågavarande olägenheter åtminstone till stor
del kunna undvikas och fångstkostnaderna även avsevärt nedbringas.

Genom fiskeriintendentens i södra distriktet medverkan hava också pa åtskilliga
sträckor av kusten inom södra delen av Kalmar län anordnats gemensamhetsfisken,
och på dessa kuststräckor torde numera olägenheterna i fråga i det
stora hela vara bragta ur världen.

Å andra sidan förekomma emellertid också sådana fall, då gemensamhetsfiske
icke kan åstadkommas på grund av att härför stadgat lägsta röstetal icke
kunnat uppnås. I sådana fall torde det vara förenat med hart när oöverkomliga
svårigheter att få saken tillfredsställande ordnad. De enda utvägar, som
då skulle stå till buds, torde vara antingen att genom lagstiftning utöva än
större tvång på den enskilda fiskerättsägaren än lagen om gemensamhetsfiske
nu medgiver, eller ock att staten inlöser ifrågavarande fiskerätt. Man torde
dock kunna förvänta, att fiskevattensägarna alltmer skola komma till insikt om
fördelarna av att utnyttja de möjligheter gemensamhetsfisket lämnar och att
lagen härom skall komma till allt större tillämpning och de ifrågavarande olägenheterna
på denna väg alltmer undanröjas.

11

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Av det ovan anförda torde framgå, att redan till buds stående utvägar erbjuda
vissa möjligheter att undanröja åtminstone det väsentliga av de av motionären
påtalade olägenheterna.

Stockholm den 7 mars 1929.

ERIK INSULA NDER.

K. A. Andersson.

Till kungliga lantbruksstyrelsen.

Bilaga 2.

I anledning av till mig för yttrande remitterade ärendet angående av Carl
Boberg i första kammaren väckt motion om undersökning för avhjälpande av
de olägenheter, som föranledas av det s. k. ålbottengarnsfisket, får jag vördsamt
anföra följande:

Motiveringen till ifrågavarande motion är uppdelad i tre moment:

1) För att i största möjliga grad hindra att småfisk dödades i bottengarnen,
borde ägare av bottengarn åläggas att vittja gamen 2 gånger dagligen, dd ej
naturhinder gjorde detta omöjligt.

2) För att förhindra, att en eller några fiskare rikta sig på andras bekostnad,
bör en reglering av boitengarnsfisket ske och närmare stadganden rörande fiske
med bottengarn tillkomma.

3) En närmare undersökning i syfte att åstadkomma rättvisa och ordning
beträffande fisket med bottengarn i inre skärgården är av behovet påkallad.

Dessvärre förhåller det sig mången gång så, som i motionens mom. 1 framhålles,
att en avsevärd del småfisk fångas i bottengarnen. I många fall utgöres
denna visserligen av fisk, som även som vuxen ej har något större ekonomiskt
värde, men på många ställen fångas även yngel av värdefullare fiskslag.
Om garnen äro bundna för fångst av ål, dör merendels denna småfisk vid de
tillfällen, då ålen går så rikligt till, att den mer eller mindre fullständigt fyller
samlingsryssjan. I andra fall kan småfisken med iakttagande av en viss försiktighet
tämligen oskadad åter utsläppas. Emellertid iakttages ofta icke denna
försiktighet, och en mängd småfisk går onödigtvis till spillo. Genom att vittja
garnen två gånger dagligen skulle visserligen en del småfisk kunna räddas, men
dels torde detta, då garnen äro placerade långt ifrån den fiskandes bostad, som
fallet mångenstädes är, medföra allt för stora svårigheter för den fiskande, dels
torde det vara omöjligt att övervaka efterlevnaden av eu sådan bestämmelse.
Det har meddelats mig, att om bottengarnets förgård, den s. k. fyrkanten, bindes
med lika stora maskor som landarmen (22—25 mm. mellan knutarna), fångsten
av småfisk väsentligen skulle minskas, under det att ålen skulle fångas lika
bra i dylika redskap. Är detta förhållandet, skulle härigenom vinnas ej blott,
att småfisken skonades, utan även att garnen ställde sig billigare. Undersökningar
och försök angående denna sak böra enligt mitt förmenande komma till
stånd. Vidare bör allestädes bestämmelser utfärdas rörande maskstorleken å
de bottengarn, som användas på våren och försommaren. I dessa erhålles nämligen
som regel obetydligt med ål, men väl en hel del annan fisk, gädda, abborre,
mört o. s. v., både stort och smått, och böra därför bottengarnen beträffande
maskstorleken vara underkastade de bestämmelser, som gälla för redskap, avsedda
för fångst av dessa fiskslag.

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Det är även riktigt, som i mom. 2 av motionen framhålles, att en fiskare genom
anskaffande av bottengarn kan tillfoga sin granne betydande avbräck och
göra det nödvändigt för denne att även anskaffa dylika, om han skall kunna
få någon fångst. Detta gäller dock endast för strandrättsområdet, ty utanför
detta får fast redskap icke någonstädes utsättas utan Kung]. Maj:ts eller kungl.
befallningshavandes medgivande och då endast i fall, då det kan ske utan skada
för annan fiskande. För att råda bot på nämnda missförhållande ha på många
platser bildats gemensamhetsfishen, som utarrenderats, varigenom garnen kunna
placeras så, att de ej bliva till förfång för grannarna. Svårare är det emellertid
att ordna fisket, då innehavarna ha små lotter och själva vilja utnyttja fisket,
eller skattlagda fisken, som ligga varandra så nära, att fiske med bottengarn ej
kan bli lönande, om samtliga fisken skola utnyttjas. I sådana fall bör en reglering
komma till stånd, men huru denna skall utföras, torde vara omöjligt att
bilda sig en mening om utan ingående undersökningar på respektive platser.

De i mom. 3 av motionen omnämnda förhållandena synas mig endast utgöra
ett led i dem, som berörts i det föregående. Att i skärgårdarna, och särskilt
i de inre delarna av desamma, svårigheten att undvika olägenhet för grannarna,
om en fiskare skaffar sig bottengarn, blir större än eljest vanligen är fallet,
ligger i sakens natur. På dessa platser göra bottengarnen kanske också större
skada på småfisken än annorstädes. Ett generellt förbud mot användande av
bottengarn i inre skärgården synes mig dock föga tilltalande. Möjligen kunde
på vissa begränsade platser, där bottengarnsfisket skulle åstadkomma betydande
olägenheter, kunna fastställas förbud mot dylikt fiske Allt detta kräver emellertid
en grundlig och saklig utredning, innan några beslut fattas.

På grund av det anförda vill jag som min åsikt framhålla, att en sådan
undersökning, som av herr Boberg begärts, är av behovet påkallad och bör
kunna bli till nytta för ett rationellt ordnande av fisket med bottengarn vid
våra kuster.

Remisshandlingarna återgå härmed.

Lund den 22 februari 1929.

Gust. Swenander.

Stockholm 1929.

A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.