Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1929 kl. 1 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning
av väckt motion, I: 159, rörande tillämpning av
stängselförordningens § 5 mom. 3.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 159, har herr Johan Johansson
hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan tillämpning av
stängselförordningens § 5 mom. 3, att den ytterligare begränsning av markägarens
rätt, som skett genom kungörelsen den 15 januari 1926 angående Älvsborgs
län, upphäves. Inom länet hade den genom nämnda kungörelse stadgade
ordning väckt en allt allmännare ovilja och missbelåtenhet såväl med förbudets
utsträckning från får och getter till att omfatta även hästar som ock
med borttagande av det tidigare förbehållet rörande markägares rätt, där
han tager föreskriven vård om sina hemdjur, vilket i verkligheten vad betesrätten
anginge måtte anses verka lika med hägnad och sålunda reellt om än
icke formellt upphävde själva grunden för ett betesförbud, markens gemensamhetskaraktär.
Med den ordning som genom kungörelsen stadgats kunde
en enda delägare i marken hindra alla de övriga från dess begagnande som
betesmark och dessa kunde icke, ej ens om de vore villiga att själva inhägna
denne delägares område för att effektivt freda detsamma, på denna väg
komma i åtnjutande av den rätt de skulle ägt, om hägnad skett i vanlig
ordning. I
Kungl. förordningen om ägors fredande emot skada av annans husdjur samt
om stängselskyldighet den 21 december 1857 innehåller i § 5 mom. 2 en bestämmelse,
att om stängsel ej finnes mellan ägor, som utgöras å båda sidor
av skog, utmark eller beteshage, marken, så länge den är ohägnad, skall anses
vara upplåten till gemensamt mulbete, där ej annorlunda är avtalat
Sedan riksdagen i skrivelse den 20 maj 1874 anhållit, att Kungl. Maj:t efter
landstingens hörande måtte taga i övervägande, huruvida för landstingsområde
eller viss del därav borde förordnas en efter ortsförhållanden lämpad
inskränkning i rättigheten att låta får och getter beta å skogsmark, som anses
vara till gemensamt mulbete upplåten på grund av ovanberörda bestämmelse,
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 12 saml. 2 avd. 3 häfi. (Nr 4—5.)
Motionen.
Historik.
1
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
utfärdade, sedan landstingen blivit hörda, Kungl. Maj:t den 28 januari 1876
kungörelse angående inskränkningar i betesrätt å ohägnad mark inom flertalet
län, därvid beträffande Älvsborgs län betande å dylik mark, därest samtliga
delägare ej annorlunda överenskomme, förbjöds av getter och under årets
första hälft av får.
Kungl. kungörelsen den 8 december 1911 innehöll, att inom Älvsborgs län
skulle å sådan mark betande av getter och får vara förbjudet, därest samtliga
delägare ej annorlunda överenskomme, delägare i betesrätt likväl icke förmenat
att å sitt eget område beta getter och får, såvida han om dem hölle sådan
vård, att de icke inkommo på annans område.
Under förarbetena till skogsvårdslagen den 15 juni 1923 blev behovet av
strängare lagstiftningsåtgärder till skyddande av skogsåterväxten å ohägnad
mark, varom här är fråga, starkt framhållet. På grund av de i hög grad olikartade
förhållanden, som äro rådande inom olika delar av landet, ledde emellertid
den prövning, som frågan i sammanhang därmed undergick, icke till
någon allmän inskränkning i betesrätten, men det behov av ändrade bestämmelser,
som gjort sig gällande i rikets sydligare och mellersta delar, tillgodosågs
genom ett tillägg, mom. 3, till § 5 i stängselförordningen, som promulgerades
samtidigt med skogsvårdslagen och varigenom åt Kungl. Maj:t överläts
att efter vederbörande landstings och hushållningssällskaps hörande meddela
särskilda föreskrifter till inskränkning av rätten till bete å ohägnad mark
inom vissa län eller viss del av län.
Med åberopande av detta mom. hemställde i underdånig skrivelse den 8
augusti 1923 skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län, att betande av hemdjur å
sådan ohägnad mark inom länet, som anses vara till gemensamt mulbete upplåten,
skulle, därest samtliga delägare ej annorlunda skriftligen överenskomme,
vara förbjudet. Giltighetstid för överenskommelse borde begränsas till ett år
och avskrift därav insändas till skogsvårdsstyrelsen. Till stöd för denna hemställan
anförde skogsvårdsstyrelsen, att de vittomfattande skogskulturer, som
ägde rum inom länet, i hög grad skadades av hästars och nötkreaturs betning.
Djurens bett och tramp fördärvade ofta de unga plantorna, med påföljd att
hjälpkulturer år efter år måste verkställas och att återväxten försenades. Av
de plantor, som överlevde beteskreaturens åverkan, bleve en mängd från ungdomen
deformerade och erhölle ej endast nedsatt tillväxt utan även minskad
motståndskraft mot svampangrepp och insektshärjningar.
Yttranden i ärendet infordrades dels från länets landsting, dess båda hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och länsstyrelsen, vilka alla i princip tillstyrkte
bifall till framställningen, och dels från domänstyrelsen. Denna styrelse
överlämnade yttranden, avgivna av vederbörande skogstjänstemän. En av dessa,
jägmästaren i Dalslands revir, anförde, att ett bifall till framställningen otvivelaktigt
skulle bliva till stort gagn för skogsåterväxten och det framtida skogsbeståndet
men tilläde, att i Dalslands skogsbygder, där befolkningen mest utgjordes
av mindre hemmansägare och lägenhetsinnehavare, boskapen av ålder
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 3
varit en viktig näringskälla, och vore för djurens framfödande skogsbetet av
stor betydelse. .Det fria betet å de vidsträckta skogsmarkerna gjorde det möjligt
att framföda ett med hänsyn till ägande åkerareal jämförelsevis stort antal nötboskap.
Endast undantagsvis torde skogsbetet kunna ersättas genom anläggning
av rationella betesvallar, vadan ett betesförbud säkerligen skulle medföra
en väsentlig minskning av kreatursstammen och försvåra utkomstmöjligheten
för skogsbygdens befolkning. Övriga skogstjänstemän tillstyrkte framställningen,
därvid överjägmästaren i västra distriktet dock framhöll, att det ifrågasatta
förbudet skulle komma att medföra mycket allvarliga svårigheter för en
stor mängd småbrukare, som för sina kreatur sedan gammalt varit hänvisade
till de stora gemensamma skogsmarkerna. För egen del anförde domänstyrelsen,
att genomförandet av skogsvårdsstyrelsens förslag skulle vara av synnerligen
stor betydelse för skogshushållningen inom länet och möjliggöra en väsentligen
stegrad framtida avkastning därav, för vars uppnående vid ett klokt
ordnande av betesdriften jämförelsevis obetydliga och föga betungande olägenheter
borde uppstå. Ur skogsvårdssynpunkt vore det emellertid vida fördelaktigare,
om delägarna icke vore berättigade att genom överenskommelse häva det
ifrågasatta förbudet och att detsamma sålunda bleve ovillkorligt.
Sedan domänstyrelsens utlåtande avgivits, inkommo uttalanden från omkring
300 mindre hemmansägare, arrendatorer, lägenhetsägare och torpare från länet,
att ett förbud mot utsläppande av nötkreatur till bete å skogsmarken skulle
medföra ruin för alla å skogshemman bosatta småbrukare, vilkas huvudsakliga
inkomst utgjordes av nötkreaturens avkastning. Dessa hämtade under mesta
tiden av året sin föda å skogsmarken. Att nötkreaturen därvid avbetade unga
gran- eller furuplantor vore icke bevisat; den skada nötkreaturen åstadkomme
vid betesgång bestode endast däri, att de trampade ner en eller annan planta.
Häremot anförde domänstyrelsen i förnyat yttrande i ärendet: Betande nötboskap
tillfogade plant- och ungskog synnerligen allvarliga skador. Förekommande
plantbestånd och ungskogar vore fläckvis, ofta till avseväida delar och
detta just å den bördigare marken, som skulle kunna giva den största virkesavkastningen,
luckiga eller utgjordes av glest stående, risiga och spärrgreniga
ungträd av låg kvalitet. Detta vore i regel en följd av betning. Talet om småbrukarnas
ruin såsom en följd av betesförbud å ohägnad mark syntes mycket
överdrivet. Det torde icke vara sällsynt, att småbrukare underhölle ett i förhållande
till deras ägovälde allt för stort antal djur, vilka under en god del av
året med formellt stöd av gällande lagstiftning livnärdes på grannars egendom.
Det syntes orimligt, att ett sådant förhållande skulle få fortbestå, och det vore
en angelägenhet av största vikt, att skogs vårdsstyrelsernas och enskilda skogsägares
strävan att främja skogsvården på allt sätt underlättades. Skogsbruket
vore för landet av vital betydelse.
Den kungörelse i ämnet, som den 15 januari 1926 utfärdades, innehåller, att
gemensamma ohägnade betesmarker i Älvsborgs län fridlystes från och med den
1 januari 1928 från betning, utom av får och getter, även av hästar och nöt
-
Yttranden
över
motionen.
Utskottet.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
kreatur, hästarna under hela året och nötkreaturen under årets förra hälft.
Förbudet gäller dock icke, om samtliga delägare i marken annorlunda överenskomme.
Dylik överenskommelse, som skall delgivas länsstyrelsen, må ingås att
gälla under en tid av högst fem år.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen från
Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse, länets landstings och båda hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt länsstyrelsen.
I samtliga yttranden avstyrkes motionen. Skogsvårdsstyrelsen och norra hushållningssällskapets
förvaltningsutskott framhålla, att skogen har högre värde
än betet; det berodde ofta på skogens avkastning, om jorden skulle kunna giva
sin ägare nödtorftig bärgning. Länsstyrelsen anför bland annat:
”Motionären säger, att det inom länet väckt allmän ovilja och missbelåtenhet, att
betesförbudet utsträckts från att gälla enbart får ocli getter till att omfatta även hästar.
Under don långvariga och omfattande diskussion, som inom länet förts om betesförbudet,
har länsstyrelsen veterligen aldrig någon invändning gjorts mot att förbudet omfattar
hästar. Den omstridda frågan har varit förbudet för nötkreaturens bete före den
1 juli. De två övriga skäl, som motionären anför för sitt yrkande, äro dels jordägarens
förmenta obehörighet att till bete använda sin egen mark, dels jordägarens likaledes förmenta
möjlighet att hindra övriga delägare att till gemensamt bete använda sin mark
efter inhägnande av dens mark, som ej önskar deltaga i betet. Båda dessa skäl torde
grunda sig på felaktig uppfattning om gällande rätt.”
Från länets domhavande har länsstyrelsen införskaffat uppgifter angående
anhängiggjorda mål rörande överträdelser av kungörelsen den 15 januari 1926.
Av dessa uppgifter framgår, att åtal förekommit i två av länets sju domsagor,
att i två fall svarandena frikänts och att de i tre fall blivit fällda, i samtliga
fallen till straffminimum 10 kronors böter. Antalet till länsstyrelsen inkomna
överenskommelser om undantag från kungörelsens bestämmelser utgjorde 77,
vilket syntes visa, att denna utväg att komma ifrån betesförbudet vore i länet
väl bekant och i stor utsträckning användes.
1926 års förberörda kungörelse utfärdades för att främja den starkt hotade
skogsåterväxten å de ohägnade skogsmarkerna i Älvsborgs län. Effektiviteten
av de i kungörelsen meddelade bestämmelser minskas i viss mån genom möjligheten
för delägare, om de äro enhälliga, att överenskomma om fortsatt betning;
om enhällighet icke kan ernås, kunna gentemot en delägare, som icke vill tilllåta
betning, de övriga enligt gällande lag inhägna hans område och kräva
bidrag härtill av områdets ägare med halva stängselkostnaden.
Länsrepresentanter och myndigheter begärde samstämmigt bestämmelsernas
meddelande; samma representanter och myndigheter kräva deras vidmakthållande.
Vid detta förhållande och då bete i skogsmark otvivelaktigt inverkar
skadligt å skogens återväxt, måste starka skäl föreligga för dessa bestämmelsers
upphävande. Sådana ha enligt utskottets mening icke anförts.
Första lcammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 4. 5
Utskottet hemställer därför,
att ifrågavarande motion, I: 159, icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 april 1929.
På utskottets vägnar:
TEODOR JULIN.
Närvarande vid ärendets slutbehandling i ut sk o! let: herrar Julin, J. H. T., Larsén,
Sandén, Granström, Eriksson, Valfrid, Larsson, Johan August, Henriksson, A.
Reservation
av herrar Larsén och Larsson, J. A., som ansett, att utskottets utlåtande bort
erhålla följande lydelse:
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen från
Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse, länets landstings och båda hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt länsstyrelsen. Dessa myndigheter, som tillstyrkt
den nu inom länet gällande inskränkningen i betesrätten, vidhålla sin tidigare
uttalade mening och avstyrka samtliga den föreliggande motionen. Utskottet
anser emellertid, att särskilt avseende bör fästas vid de yttranden, som avgåvos
dels av jägmästaren i Dalslands revir, dels av överjägmästaren i västra distriktet
över den år 1923 ifrågasatta och år 1926 utfärdade kungliga förordningen
i ärendet. Dessa skogsvårdstjänstemän tillstyrkte visserligen det då föreliggande
förslaget från skogsvårdssynpunkt, men framhöllo därjämte, att inskränkningen
av betesrätten måste medföra mycket allvarliga svårigheter för en stor mängd
småbrukare, som för sin utkomst vore beroende av den något ökade kreatursstam,
som skogsbetet möjliggjorde. Ej heller böra förbises de klagomål över
samma olägenheter, som anfördes av omkring 300 av länets småbrukare före
ärendets avgörande.
Efter förordningens ikraftträdande den 1 januari 1928 har man på 77 orter
inom länet funnit sig nödsakad att genom särskilda överenskommelser rörande
gemensam betesmarks användning sätta förordningen ur kraft. Denna av förordningen
själv anvisade utväg står emellertid icke alltid till buds, enär en
enda större jordbrukare, som ej är i nämnvärd grad beroende av den gemensamma
betesmarkens avkastning, förmår hindra överenskommelse av ifrågavarande
slag.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Ehuru av vad ovan anförts till fullo framgår, att kungliga förordningen av
den 15 januari 1926 medför betydande olägenheter för småbrukarna inom Älvsborgs
län, finner utskottet ej skäligt biträda motionärens förslag om förordningens
upphävande. Men då man ingenstädes i vårt land för övrigt ansett nödigt
vidtaga de vittgående inskränkningar i betesrätten, som stadgats för nämnda län,
och då de uttalanden rörande betesdjurens skadegörelse på den uppväxande
ungskogen, med vilka stadgandet motiverades, tydligen hänförde sig till tidigare
gällande bestämmelser, som medgåvo såväl hästars som nötkreaturs utsläppande
på gemensam betesmark så tidigt på året, att betestillgången var mycket ringa,
torde en måttlig utsträckning av den nu medgivna tiden för betesgång anses
väl motiverad.
Utskottet hemställer därför,
att första kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i kungörelsen av den 15
januari 1926 angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark
inom Älvsborgs län, som skall anses vara till gemensamt mulbete
upplåten, att betesgången för nötkreatur må årligen inträda den
1 juni.