Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1929 kl. 1 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning
av väckt motion, I: 205, om butiksbiträdenas, kontorsfolkets,
den extra personalens i verken samt rikstelefonisternas
levnadsförhållanden.

I eu inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hän- Motionen,
visad motion, nr 205, har herr Lindhagen hemställt, att riksdagen — till mildrande
av livets hänsynslösheter även mot nedannämnda yrkesgrupper — ville
begära, att Kungl. Maj:t måtte:

1) vidtaga åtgärder, såvitt möjligt, för förbättrande av butiksbiträdens levnadsförhållanden
;

2) vidtaga åtgärder, såvitt möjligt, för förbättrande av kontorsfolkets levnadsförhållanden
;

3) förskona ämbetsverkens extra personal från brutal framfärd av Geddesyxan; 4)

tillse, att allmänhetens betungande med gratisinställning av sina telefonsamtal
enligt det i och för sig omtvistliga automatsystemet varder inställt
åtminstone till dess de telefonister, som därigenom bliva brödlösa, först tillförsäkrats
tillräcklig utkomst på annat sätt, ävensom i övrigt överväga förbättringar
i telefonisternas levnadsförhållanden.

I motionen ”undanbedjes vördsamt, att förenämnda frågor utredas genom
statistiska bearbetningar under en generation”.

Beträffande motiveringen till de olika yrkandena får utskottet hänvisa till
motionen.

När arbetstidskommittén år 1919 i januari framlade sitt förslag angående Utskottet,
åtta-timmarsdagen undantog den i 1 § mom. j) från lagens tillämpningsområde Butiksarbete,
som åligger biträde i handelsbod (rakstuga, frisérsalong eller badinrätt- Personalning).
Som motivering härtill anförde kommittén (sid. 32 i betänkandet) huvudsakligen
följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 12 sand. 2 avd. 2 häft. (Nr 3.)

2 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 3.

Socialstyrelsen hade framlagt förslag till bland annat reviderade bestämmelser
rörande tiderna för handelsbodars öppnande och stängande. Dessa bestämmelser
vore ägnade att i viss mån verka till begränsning av biträdenas
arbete. Även ett par skäl av reell art funnes för undantaget. Arbetet inom
handeln i allmänhet torde ej kräva en så jämn och ihållande kroppsansträngning
som fabriks- och hantverksarbetet utan lämna tillfälle till större omväxling.
Vidare vore det från social synpunkt ett beaktansvärt önskemål, att affärer
hölles öppna någon tid utöver den för industri- och övriga arbetare vanliga
arbetstiden, så att dessa arbetare bereddes möjligheter att utom arbetstiden
göra uppköp m. m. Kommittén ville ej förneka, att fog kunde finnas för en
strängare reglering av arbetstiden för bland annat handelsbiträden, men detta
kunde icke lämpligen ske i då förevarande sammanhang.

Socialstyrelsen uppmärksammade i sitt yttrande över arbetstidskommitténs
betänkande ”det med styrka framträdande behovet av snara förbättringar i
avseende å arbetstiden för bland annat personal i handelsbod” och anförde
f. ö. följande.

För bland annat denna personal ställde sig arbetstidsförhållandena i flertalet
fall säkerligen sämre än för de egentliga kroppsarbetarna, huvudsakligen
beroende på de särskilda svårigheterna för den att genom sammanslutning
därå öva inflytande. Emellertid vore arbetsområdet av väsentligen annan
natur än näringslivet i övrigt samt erbjöde sådana skiljaktigheter vid olika
företag, att stora svårigheter uppenbarligen mötte för reglerandet av arbetstidsförhållandena
genom mera allmängiltig lagstiftning. Personalens egna
önskemål vore också mindre inriktade på en absolut begränsning av arbetstidens
längd än på dess lämpliga förläggning samt på tillförsäkrandet av
ordentliga måltidsraster. En väsentlig förbättring i arbetsförhållandena torde
komma att inträda med genomförandet av det förslag till revidering av butiksstängningslagen,
som styrelsen tidigare framlagt. Ingående utredning för bedömandet
av frågan om vidare reglering av arbetsförhållandena saknades, och
styrelsen hade för avsikt att göra framställning till Kungl. Maj:t om att få
företaga utredning om kontors- och butiksbiträdenas arbetsförhållanden. I
avvaktan på resultaten av denna utredning syntes det befogat att för det dåvarande
undantaga personalgrupperna i fråga från lagens tillämpningsområde.

Vid framläggande av proposition angående arbetstidens begränsning till 1919
års riksdag anslöt sig departementschefen i denna fråga till socialstyrelsens uppfattning;
dessa personalgruppers arbete vore så skilt från de arbetares, vilka
den ifrågasatta lagstiftningen närmast vore avsedd att omfatta, att dessa personalgrupper
synts böra uteslutas ur lagen.

Lagförslaget föll vid 1919 års lagtima riksdag, men när lagen kom till stånd,
gjordes ingen ändring beträffande undantagandet av butikspersonalen.

Vid 1919 års riksdag framlades även proposition till ändrad butiksstängningslag,
vilken av riksdagen med vissa ändringar antogs och sedermera promulgerades
den 30 maj 1919.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 3

I denna proposition anförde departementschefen bland annat följande:

En begränsning och reglering av tiden för öppethållande av handelsbodar
komme även att inverka på de anställda biträdenas arbetstid. Frågan härom
vore emellertid ett spörsmål, som borde bedömas jämväl från andra synpunkter
än dem, som kommit till beaktande vid uppgörandet av nu föreliggande lagförslag.
Socialstyrelsen hade på departementschefens anmodan verkställt vissa
förberedande undersökningar rörande affärsanställdas arbetstid, men det hade
därvid visat sig, att ett avgörande beträffande densamma näppeligen kunde
träffas utan en mera ingående utredning. I lagförslaget hade stadgande föreslagits
i avsikt att förhindra, att en obehörig förlängning av biträdenas arbetstid
komme att äga rum vid utsträckning av den allmänna tiden för företags
öppethållande. Detta stadgande återfanns i 5 §, så lydande:

”Utsträckning å viss ort av tiden för företags öppethållande må icke föranleda,
att personalens arbetstid obehörigen förlänges; och bör förty medgivande
till dylik utsträckning, där sådant finnes påkallat, förbindas med
villkor om lämpliga raster för personalen eller dylikt.”

Riksdagen företog på särskilda utskottets förslag följande formella omredigering
av paragrafen, vars sakliga innehåll lämnades utan anmärkning:

”Bestämmelse om utsträckning av tiden för öppethållande bör, där sådant
finnes påkallat för att personalens arbetstid ej må obehörigen förlängas, innefatta
villkor om lämpliga raster för personalen eller dylikt.” Denna lydelse
har nu 4 § senare delen i lagen.

Socialstyrelsen erhöll sedermera genom nådigt beslut den 9 augusti 1920
uppdrag att utreda de affärsanställdas (butiks- och kontorspersonals) arbetstids-,
löne- och anställningsförhållanden m. m.; utredningen, som pågick under
åren 1920—1925, har publicerats i Sveriges officiella statistik 1925. Materialet
insamlades under åren 1920 och 1921 och kompletterades under åren
1924 och 1925.

Ur denna statistik kan anföras följande.

1. Arbetstiden:

a) arbetet börjar i genomsnitt i detaljhandeln kl. 8,30 f. m., å grosshandelskontor
kl. 8,45 f. m., å bankkontor kl. 9,45 f. m. och slutar i detaljhandeln
kl. 6 e. m., å grosshandelskontor kl. 5,15 och bankkontor kl. 5 e. m.; före
sön- eller helgdag resp. kl. 5,45, 3,30 och 4,30 e. m.;

b) rasternas längd var i genomsnitt inom detaljhandeln 1,5 timmar för
butikspersonal och 1 timme för kontorspersonal;

c) nettoarbetstid per vecka (enligt personalens uppgifter 1924) i genomsnitt
för manlig butikspersonal 53,9 timmar, för kvinnlig butikspersonal
51,4 timmar, allt i detaljhandeln, samt för manlig kontorspersonal 43
timmar och för kvinnlig kontorspersonal 41,3 timmar;

d) semester (enligt personalens uppgifter 1924) för butikspersonal i genomsnitt
13,4 dagar, för kontorspersonal 18,9 dagar.

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

2. Löneförhållanden:

a) genomsnittlig löneinkomst (enligt personalens uppgifter 1920) för manlig
butiks- och lagerpersonal 3,734 kronor och för kvinnlig butiks- och lagerpersonal
2,060 kronor samt för manlig kontorspersonal 5,728 kronor och
för kvinnlig dito 3,034 kronor;

b) genomsnittlig löneinkomst (enligt socialstyrelsens lönestatistik) år 1924
för manlig butikspersonal 3,057 kronor och för kvinnlig dito 2,090 kronor
samt för manlig kontors- och lagerpersonal 4,476 kronor och för
kvinnlig dito 2,773 kronor;

c) genomsnittlig årsavlöning 1919 (enligt personalens uppgifter) för kvinnliga
expediter och biträden, ogifta 1,833 kronor, gifta 2,333 kronor samt
för manlig kontorspersonal, ogifta 4,224 kronor, gifta 7,246 kronor.

Pensionsfrågan var ordnad för 23,3 % av den redovisade personalen, sjukhjälp
lämnades av 54 % utav de i utredningen medtagna företagen.

Beträffande arbetslokalerna befanns, att av de i utredningen redovisade butikslokalerna
(802 st.) 12 eller 1,5 % voro belägna under jord, att av 732 uppgivna
fall 5,9 % hade indirekt belysning, att av 814 redovisade fall 14 % angåvos
såsom mindre tillfredsställande i fråga om temperaturförhållanden samt
att av 605 uppgiftslämnare 9,6 % ansågo ventilationsförhållandena otillfredsställande.
För kontorspersonalen ställa sig siffrorna på följande sätt: av 1,988
uppgiftslämnare arbetade 0,8 % i lokaler under jord, av 1,936 arbetade 5,4 % i
lokaler med indirekt belysning, av 2,028 ansågo 4,9 % temperaturförhållandena
otillfredsställande och av 1,777 angåvo 9,4 % ventilationsförhållandena otillfredsställande.

Vidare torde böra nämnas, att i Sociala meddelanden, häftet 12 år 1928, återfinnas
följande genomsnittliga årsinkomster för år 1927 uppgivna: för manlig
butikspersonal 3,101 kronor och för kvinnlig 2,093 kronor samt för manlig
kontorspersonal 4,805 kronor och för kvinnlig 2,723 kronor.

Slutligen är att nämna, att i inbjudan till 12:te sammanträdet av internationella
arbetskonferensen, som beräknas äga rum i slutet av maj 1929, finnes
såsom nummer IV å föredragningslistan upptaget ämnet: Hours of work of
salaried employees (first discussion). Ämnet har av arbetsrådet preliminärt
diskuterats vid sammanträden i oktober 1927 och februari 1928 och avser utan
begränsning arbetstidsförhållandena för affärsanställda (Int. Labour Office:
Official Bulletin, 15 nov. 1928).

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att en omfattande undersökning
verkställts rörande butiksbiträdenas arbets- och löneförhållanden och att denna
undersöknings resultat icke lämna stöd åt den generaliserade framställning av
sagda förhållanden, som givits i motionen. Redogörelsen visar också, att staten
icke ställt butiksbiträdena utanför sin sociala omvårdnad och att en viss arbetstidslag
finnes jämväl för butikspersonalen i och genom butiksstängningslagen.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 5

Då med hänsyn till nu nämnda förhållanden det icke torde vara möjligt
att vidtaga omedelbara statliga åtgärder för förbättringar av butiksbiträdenas
levnadsförhållanden, även om dessa i vissa fall kunde vara i behov av att förbättras,
finner sig utskottet böra avstyrka motionens hemställan i denna del.

Vad därefter angår särskilt kontorsfolkets levnadsförhållanden, hav utskottet
icke tilltrott sig kunna åstadkomma annan utredning än den, som kan anses
ligga i det som i det föregående omnämnts, men utskottet anser sig gentemot
vad motionären påstår böra framhålla, att arbetslös kontorspersonal icke är
utesluten från den statliga arbetslöshetshjälpen.

Det lärer självfallet icke kunna ifrågasättas att på allenast den utredning,
som här föreligger, påkalla statens ingripande till förmån för de i motionen
uppräknade och för kontorspersonalen viktiga spörsmålen: ”pensionen, semestern
och lönefrågan”. Dock torde i detta sammanhang böra framhållas, att
statsmakterna ingalunda förbisett de i enskild tjänst ståendes pensioneringsfråga,
i det att Kungl. Maj:t igångsatt utredning om det i detta hänseende
grundläggande problemet, i vad mån trygghet kan vinnas för pensioner, som
enskild person utfäst sig utbetala åt sin personal. Sedan någon tid föreligger i
tryck (Statens offentliga utredningar 1929: 3) ”Betänkande och förslag angående
tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst
pension”, och det är att förvänta, att de fortsatta överväganden inom myndigheter
och bland affärsanställda, vartill detta betänkande säkerligen kommer
att giva anledning, skall bliva befruktande för den just för kontorsfolkets levnadsförhållanden
så viktiga angelägenheten som pensionsfrågan.

I frågans nuvarande läge finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärens
hemställan om vidtagande av åtgärder för förbättrande av kontorsfolkets
levnadsförhållanden.

I motionens tredje del hemställes, att ämbetsverkens extra personal måtte
förskonas från brutal framfärd av Geddesyxan. Några exempel på sådan brutal
framfärd, som skulle kunna motivera en riksdagens hemställan till Kungl.
Maj:t, hava emellertid icke i motionen angivits. Icke heller har utskottet sig
bekant, att staten vid de från statsekonomisk synpunkt nödiga indragningarna
av personal inom ämbetsverken förfarit med onödig hårdhet och i fall, då så
kunnat undvikas, avskedat extra personal. Däremot torde fog finnas för vissa i
detta sammanhang uttalade farhågor för att den tid en del statstjänstemän få
stanna i extra-ställning tenderar till att ökas, och dessa farhågor bliva givetvis
så mycket större, som man i en del fall trott sig finna, att även vissa för ett
ämbetsverk stadigvarande uppgifter, vilka vid företagna utredningar icke ansetts
kunna utmönstras, alltjämt i stor utsträckning handhavas av extra personal,
som under sådana förhållanden måste finna sin framtid mycket osäker. Utskottet
är emellertid förvissat om att, därest missförhållanden på detta område föreligga,
dessa icke komma att undandragas Kungl. Maj:ts prövning.

Kontors folket.

Ämbetsverkens
extra
personal.

6

Första hammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 3.

Telefonister na.

Motionens sista del är ägnad telefonisternas utmönstring genom införandet
av* automattelefoner och utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj ti måtte
tillse, att allmänhetens betungande med gratisinställning av sina telefonsamtal
enligt det i och för sig omtvistliga automatsystemet varder inställt, åtminstone
till dess de telefonister, som därigenom bliva brödlösa, först tillförsäkrats tillräcklig
utkomst på annat sätt, ävensom i övrigt överväga förbättringar i telefonisternas
levnadsförhållanden. Vad först angår anställningsförhållandena
för extra telefonister, har utskottet ur en skrivelse år 1924 från telefondirektören
i Stockholm till de icke-ordinarie telefonisterna vid Stockholms telefonstationer
inhämtat följande:

”Redan under år 1897 infördes vid rikstelefons stationer i Stockholm bestämmelse
därom, att telefonist, som icke inom fem år efter antagningen till e.
lokaltelefonist, uppnått stadigvarande anställning vid interurbanexpeditionen,
skulle vara skyldig att efter utgången av nämnda tid avgå ur telegrafverkets
tjänst. Motiveringen härför var i korthet följande: att tjänstgöringen vid
lokalväxlarna vore av sådan beskaffenhet, att den icke kunde med tillräcklig
effekt fortsättas under ett större antal år, att en telefonist vid uppnådd levnadsålder
av 40 år knappast skulle vara i stånd att med tillräcklig snabbhet och
säkerhet bestrida sådan tjänstgöring och därför skulle behöva senast vid denna
ålder överflyttas till annat, mindre krävande arbete, att det på grund av det
stora antalet tjänstgörande vid lokal- och landsavdelningarna vore praktiskt
omöjligt att bereda alla telefonister sysselsättning vid interurbanexpeditionen
eller vid annat arbete av mindre jäktande art, att det icke heller vore tänkbart
att lämna en hel klass av personalen vid omkring 40 års ålder pensioner,
tillräckligt stora att bereda livsuppehälle under vars och ens hela återstående
livstid, att det icke kunde anses överensstämmande med en rätt uppfattning av
en arbetsgivares ställning att, med begagnande av stipulerad rätt till. uppsägning,
utan vidare lämna den uttjänade personalen åt sitt öde, att det därför
syntes vara den enda utvägen till lösning av den viktiga frågan om telefonisternas
framtid, att en telefonist icke användes i telegrafverkets tjänst längre
tid än att hon vid utträdandet ur denna tjänst hade sin arbetskraft oförminskad
i behåll och således hade tillfälle att söka sin utkomst inom andra näringsgrenar,
samt att eu arbetstid av fem år ur denna synpunkt syntes vara lämpligast.

I syfte att för de avgångspliktiga underlätta övergången till annat yrke utverkade
telegrafstyrelsen Kungl. Maj tis medgivande, att till telefonist, som med
gott vitsord fullgjort sitt arbete, finge vid avgång ur tjänst efter fem års anställning
utbetalas gratifikation med 300 kronor.

Under år 1918 vidtogs på framställning från personalen den ändringen, att
verkligt dugande telefonister kunde medgivas kvarstå i tjänst intill uppnådda
tio tjänsteår; för de i något avseende mindre lämpliga telefonisterna kvarstod
alltjämt skyldigheten att avgå efter fem år.

I samband med denna ändring utverkade telegrafstyrelsen hos Kungl. Maj ti
sådan höjning av avgångsgratifikationen, att denna kunde utgöra: vid avgång
efter uppnådda fem tjänsteår 500 kronor samt, vid avgång senare, 100 kronor
för varje helt tjänsteår, dock sammanlagt högst 1,000 kronor.

Dessa bestämmelser angående avgångsplikt och av g Ängs gratifikation gälla
fortfarande oförändrade.

Vid övergången från och med år 1919 till de för telegrafverkets personal
gällande, avsevärt fördelaktigare avlöningsvillkoren iklädde sig de från Aktie -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. <

bolaget Stockholmstelefon övertagna telefonisterna alla de skyldigheter och
rättigheter, som följde med anställning vid riksteiefon. Även för ifrågavarande
telefonister gälla sålunda ovanstående bestämmelser såväl i fråga om skyldighet
att avgå ur tjänst som beträffande avgångsgratifikation.

Under kristidens första skede måste på grund av den stora tillströmningen
av nya abonnenter och därmed följande stegrat personalbehov bestämmelserna
om obligatorisk avgång efter visst antal år tillfälligt frångås. Meningen var
dock att återupptaga tillämpningen av desamma, så snart förhållandena ur
arbetssynpunkt det medgåve.

När så blev fallet, voro emellertid förhållandena å den allmänna arbetsmarknaden
så svåra och arbetslösheten i landet så stor, att jag ansåg mig böra
hos telegrafstyrelsen begära ytterligare anstånd med avgångsskyldiglietens
tillämpning. Telegrafstyrelsen biföll detta beträffande de telefonister, vilka på
ett fullt tillfredsställande sätt skötte sin tjänst.

Sedan läget å arbetsmarknaden nu avsevärt förbättrats, har det befunnits
nödvändigt att börja uppsägningen av de överåriga telefonisterna.”

Vad härefter angår inställandet av automatiseringen vid telefonväsendet synes
det utskottet omöjligt att kräva ett avbrytande av en efter långvariga, noggranna
och dyrbara förberedelser igångsatt modernisering inom ett affärsdrivande verk.
Beträffande avskedandet av extra telefonister, som automatiseringen för med sig
som en ofrånkomlig konsekvens, har utskottet inhämtat följande.

Enligt den i juli 1926 fastställda planen för avveckling av den extra telefonpersonal,
som bliver överflödig till följd av automatiseringen av telefonnätet
i Stockholm, skulle

a) telefonister, antagna före den 1/i 1912, undantagas från uppsägning, men
deras frivilliga avgång underlättas genom tillgodoräknande åt dem av extra
gratifikationsf örmåner;

b) telefonister, antagna under tiden */i 1912—3% 1916, i planen benämnda
grupp I, uppsägas successivt under två år, tilldelas viss förhöjd avgångsgratifikation
samt erbjudas tillfällig förlängning av anställningen för tiden högst
intill förstkommande automatiseringstillfälle (beräknat till medio av år 1928),
samt slutligen

c) telefonister, som antagits senare än den 3% 1916, i planen benämnda grupp
II, uppsägas i den mån de uppnådde 10 anställningsår samt likaledes -— i
viss begränsad omfattning — erbjudas tillfällig förlängning av anställningen.

För telefonister tillhörande grupperna I och II skulle vid uppsägningstidens
utgång den intjänta avgångsgratifikatiooen insättas å postsparbanksbok samt
få jämte upplupen ränta lyftas vid den definitiva avgången ur verkets tjänst.

Gratifikationerna kunde i vissa fall uppgå till 1,500 kronor. Planen för
avvecklingen har varit personalen delgiven i två år, under vilken tid den kunnat
söka sig annan anställning. Utskottet kan icke finna annat än att avvecklingen
planlagts under så mjuka och humana former, som med hänsyn till effektiviteten
i reformen och statligt ekonomiska skäl varit möjligt, och utskottet anser sig
därför böra avstyrka bifall till motionens hemställan jämväl i denna dess
sista del.

8 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Med stöd av vad utskottet sålunda i det föregående andragit hemställer
utskottet,

att motionen nr 205 icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1929.

Å utskottets vägnar:

GUSTAF W. ROOS.

Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet: herrar Roos, Julin, J. H. T.
Holmgren,*) Larsén, Sandén, Larsson, Johan August, Gustafsson, Fritiof.*)

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1929.

A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.