Statsutskottets utlåtande Nr 94.
1
Ur 94.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1929 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928.
(l:a avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av de för ärendens utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts
från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa
den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.
1:°) Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan om anstånd med avsked för aktuarien i Svea hovrätt G. Liliequist,
vilken åtnjutit avlöning enligt den vid 1876 års riksdag fastställda lönestaten
och av hovrätten medgivits rätt att kvarstå i sin befattning efter
uppnådda 65 levnadsår. (Del I sid. 4—6).
Efter att hava meddelat vissa uppgifter rörande Liliequists löneförmåner
och den ersättning för mistad sportelinkomst, som tillerkänts honom, hava
revisorerna anfört följande.
Anstånd med
avsked för befattningshavare,
som åtnjuta
sportelinkomst
eller
ersättning
därför.
»Revisorerna vilja icke bestrida, att i särskilda fall med hänsyn till befattningshavarens
enskilda intressen billighetsskäl kunna föreligga av den
art, att anledning kan finnas att tillmötesgå befattningshavarens önskan att
få kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder. Den omständigheten, att
Liliequist, sedan genom 1910 års lönereglering den av honom innehavda
befattningen med hänseende till de med densamma förbundna inkomsterna
kom i en ogynnsammare ställning än förut, kvarstod å den för honom vida
fördelaktigare lönestaten av år 1876 synes emellertid snarare tala mot än
för ett medgivande av rätt att kvarstå utöver pensionsåldern. I varje fall
synes dylikt medgivande icke hava bort lämnas med annan förutsättning
än att Liliequist erbjudit sig att av sin sportelinkomst avstå så mycket,
att den behållna inkomsten av tjänsten komme att motsvara allenast de
med densamma enligt nu gällande lönestat förenade löneförmånerna.
Det förefaller revisorerna, som om särskilt med hänsyn till kommande
löneregleringar för befattningshavare, vilka åtnjuta sportelinkomster, sådana
ändringar i gällande bestämmelser borde vidtagas, att frågor om anstånd
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 saml. US höft. (Nr 9U.)
1
2 Statsutskottets utlåtande Nr 94.
med avsked för tjänstemän, som kvarstå å gammal stat och därvid bibehålla
sportler eller tillerkänts ersättning därför, alltid skola underställas
Kungl. Maj:ts prövning.»
Förklaring har avgivits av Svea hovrätt (Del III sid. 3), som anfört
följande.
»Hovrättens beslut att låta anstå med avsked för Liliequist är grundat
på den uppfattning, att Liliequists kvarstannande i tjänst vore önskvärt
ur det allmännas synpunkt, en uppfattning, vartill hovrätten kommit på
grund av sin kännedom om Liliequists tjänstgöring och i det hela om personalförhållandena
i hovrätten. I detta sakläge har hovrätten icke ansett
sig kunna eller böra med Liliequist underhandla om de ekonomiska villkoren
för hans kvarstannande.»
utskottets Vad i detta ärende förekommit, har bibringat utskottet den uppfattningen,
yttrande. anstånd med avsked för befattningshavare, som uppbär sportler eller
ersättning därför, bör beviljas allenast efter prövning av Kungl. Maj:t.
Härigenom torde vinnas, att spörsmål av denna art bliva enhetligt behandlade,
och att de personliga hänsyn, som kunna förefinnas, icke få göra sig
för mycket gällande.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift därom, att
samtliga frågor rörande anstånd med avsked efter uppnådd
ålder, då skyldighet föreligger att från tjänsten
avgå, för befattningshavare, som åtnjuta sportler eller
ersättning därför, skola prövas av Kungl. Maj:t.
Statsverkets 2:o) Under justitiedepartementet, § 2, hava revisorerna behandlat frågan
kostnader för om statsverkets kostnader för fri rättegång (Del I sid. 6—12).
fri rättegång. ^ Kungl. Maj:t numera framlagt förslag om ändring i vissa delar av
lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång (propositionen 191) och detta
spörsmål alltså i annat sammanhang kommer att bliva föremål för riksdagens
prövning, har utskottet icke ansett sig böra här närmare ingå på
den av revisorerna behandlade frågan; vilket utskottet velat härmed för
riksdagen
anmäla.
3:o) Under försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna meddelat vissa
svarets anslag uppgifter rörande utgiftsbelastningen för de senaste 5 budgetåren å lant
till flytt- förgvarets anslag till flyttningsersättning (Del I sid. 17 och 18) samt frammndinga
'' hållit önskvärdheten av att en omräkning av anslaget skedde så att för
framtiden beloppet komme att stå i bättre överensstämmelse med de verkliga
utgifterna å anslaget.
Statsutskottets utlåtande Nr 94. 3
Utskottet liar i sitt utlåtande nr 4 i samband med behandlingen av förevarande
anslag för budgetåret 1929/1930 yttrat sig iiver vad revisorerna i
nämnda hänseende anfört; varom utskottet velat här
erinra.
4:o) Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna framhållit angelägenheten
av att grunderna för beräkningen av lantförsvarets anslag till
understöd åt vissa värnpliktigas familjer underkastades omarbetning för
ernående av bättre överensstämmelse mellan beräknade och verkliga kostnader
samt därjämte anfört, att de ansåge önskvärt, att åtgärder vidtoges för vinnande
av en någorlunda enhetlig tillämpning av de bestämmelser, som meddelats
rörande familjeunderstöd (Del I sid. 19—21).
Utskottet har i sitt utlåtande nr 4 vid behandlingen av ovannämnda
anslag för budgetåret 1929/1930 yttrat sig rörande de spörsmål, som revisorerna
sålunda upptagit till behandling; varom utskottet velat här
erinra.
5:o) Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna framhållit, att
lisk förelåge, att den i skidförrådet vid Norrbottens regemente förvarade
materielen, med hänsyn till förrådets otillräcklighet, kunde taga skada,
samt att de otillräckliga lokalutrymmena medförde stora olägenheter vid
in- och utlämnandet av skidorna (Del I sid. 21 och 22).
Uti en av herrar H. Lundström och N. E. Nilsson i Antnäs inom andra
kammaren väckt motion (nr 111) har hemställts, att riksdagen måtte bevilja
ett förslagsanslag av högst 30,000 kronor till uppförande av ett skidförråd
vid Norrbottens regemente.
Utskottet har i sitt utlåtande nr 4 i anledning av berörda motion framhållit,
att det syntes önskvärt, att det av revisorerna och motionärerna berörda
spörsmålet underkastades särskilt övervägande från Kungl. Maj:ts
sida.
Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här
erinra.
6:o) Under försvarsdepartementet, § 10, hava revisorerna framhållit, att
i fråga om beräkningen av sjöförsvarets anslag till understöd åt vissa värnpliktigas
familjer och dess överensstämmande med verkliga kostnaden i
stort sett förelåge samma missförhållanden som beträffande motsvarande
anslag för lantförsvaret (Del I sid. 23 och 24).
I sitt utlåtande nr 4 har utskottet vid behandlingen av förenämnda anslag
för sjöförsvaret i avseende å budgetåret 1929/1930 uttalat sig beträffande
denna fråga; varom utskottet velat här
Lantförsvarets
anslag
till understöd
åt vissa
värnpliktigas
familjer.
Skidförrådet
vid Norrbottens
regemente.
Sjöförsvarets
anslag till
understöd åt
vissa värnpliktigas
familjer.
erinra.
Kostnader
och underhållsarbeten
för övningsfartyget
af
Chapman.
4 Statsutskottets utlåtande Nr 94.
7:o) Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna meddelat vissa
uppgifter rörande kostnaderna för övningsfartyget af Chapman (Del I sid.
24-32).
Efter att hava lämnat en redogörelse för marinförvaltningens förslag
rörande inköp av det rederiaktiebolaget Transatlantic tillhöriga fartyget G. D.
Kennedy och detsammas anordnande till övningsfartyg för skeppsgossar
hava revisorerna anfört följande.
»I en till 1924 års riksdag avlåten proposition (nr 52) föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen medgiva att av fonden för krigsfartygs byggande måtte få
användas dels ett belopp av 128,500 kronor för beredande av ersättning till
förslagsanslaget till oförutsedda utgifter för bestridande jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 12 november 1923 av kostnaderna för inköp av segelfartyget
G. D. Kennedy, dels ock ett belopp av 40,000 kronor för utförandet
av vissa ändringsarbeten å samma fartyg.
Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag, men anförde samtidigt följande
(skrivelse nr 194):
Av den i statsrådsprotokollet lämnade utredningen framgar att, utöver
kostnaderna för inköpet av ifrågavarande segelfartyg, 128,500 kronor, och
nu äskade 40,000 kronor till fartygets inredning, skulle tagas i anspråk
ytterligare medel för sistnämnda ändamal från flottans underhallsanslag
eller andra till marinförvaltningens disposition stående medel. Enligt vad
en av riksdagens vederbörande utskott från marinförvaltningen införskaffad
uppgift utvisar, skulle det belopp, varmed till marinförvaltningens förfogande
stående medel beräknades behöva bidraga till kostnaderna för fartygets
iståndsättande och inredning, uppgå till icke mindre än i det närmaste
215,000 kronor. Härigenom skulle totalkostnaderna för inköpet av
segelfartyget G. D. Kennedy samt detsammas anordnande till skolskepp för
skeppsgossar uppgå till närmare 385,000 kronor.
Det har icke kunnat undgå att väcka riksdagens uppmärksamhet, att de
kostnader, förvärvet av detta fartyg medfört, blivit synnerligen höga, och
det synes riksdagen vara anmärkningsvärt, att av de utav marinförvaltningen
verkställda utredningarna i samband med fartygets inköp icke framgått,
att kostnaderna för dess iståndsättande och inredning skulle komma
att uppgå till så betydande belopp. Därest så skett, lärer det icke hava
varit uteslutet att detta inverkat på bedömandet av frågan om ändamålsenligheten
av fartygets inköp, med hänsyn till härav föranledda kostnader.
Då emellertid inköp av fartyget nu skett, lärer det vara nödvändigt, att
detsamma iordningställes för sitt avsedda ändamål. Riksdagen förutsätter
dock, att från Eders Kungl. Maj:ts sida noga övervakas, att medel icke
härför tagas i anspråk i större omfattning än som kan anses vara av behovet
oundgängligen erforderligt.»
Revisorerna hava därefter meddelat, att kostnaderna för de å ifrågavarande
fartyg, numera benämnt af Chapman, verkställda ändrings- och kompletteringsarbeten
samt underhållsarbeten under budgetåren 1923—1928 uppgå
till icke mindre än 786,414 kronor 98 öre. Värdet av utlånade inventarier
jämte värdet av inventarier, som varit utlånade, men sedermera påförts
respektive uppbörd i fartyget, utgjorde sammanlagt omkring 218,000 kronor.
Revisorerna hava i samband härmed gjort följande uttalande.
»Även om övningsfartyget ’af Chapman’ är av större värde och äger
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
5
vidsträcktare användbarhet än ett övningsfartyg av den typ, som tidigare
förekommit vid flottan, iiro dock de kostnader, som inköpet samt de vidtagna
ändringsarbetena å ’af Chapman’ sedermera dragit, så väsentligt
mycket större än de kostnader, som marinförvaltningen i samband med inköpet
av nämnda fartyg beräknade för nybyggnad vid Karlskrona varv
av ett övningsfartyg av den äldre typen, att det med fog kan göras gällande,
att det varit för statsverket ekonomiskt fördelaktigare att föranstalta om
nybyggnad av ett övningsfartyg. Att kostnaderna för fartyget blivit så
mycket högre än ursprungligen beräknats måste giva anledning antaga, att
marinförvaltningens undersökningar rörande fartygets användbarhet och de
förändringar, som erfordrades å detsamma, varit synnerligen bristfälliga.
Revisorerna vilja erinra om det ovan återgivna uttalandet av 1924 års
riksdag, av vilket framgår, att riksdagen fann det då beräknade beloppet,
385.000 kronor, allt för högt. Nu har kostnadssumman kommit upp i
omkring 914,914 kronor 98 öre, vartill dessutom kommer det till omkring
218.000 kronor upptagna värdet av äldre inventarier, som lånats till användning
å fartyget. Visserligen äro i kostnadssumman inräknade underhållskostnader
under fyra år, men i dessa kostnader, vilka upptagits till ett så
högt belopp som omkring 373,000 kronor, synes, av redogörelsen att döma,
ingå åtskilligt, som i själva verket är att hänföra till ändrings- och kompletteringsarbeten.
I varje fall äro de hittills kända kostnaderna för fartyget
så betydande, att revisorerna med beaktande av 1924 års riksdags
uttalande i ämnet måste finna vederbörande myndigheters åtgärder i denna
sak vara synnerligen anmärkningsvärda.
Då det icke synes vara uteslutet att allt fortfarande högst betydande utgifter
äro erforderliga för förändrings- och kompletteringsanordningar å
fartyget, hava revisorerna funnit önskvärt, att marinförvaltningen måtte
åläggas att föranstalta om en ingående undersökning rörande dessa kostnader,
så att icke även i framtiden utan riksdagens särskilda prövning
anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader kommer att i större
utsträckning belastas med ändrings- och kompletteringsarbeten för detta
övningsfartyg.»
Förklaring har avgivits av marinförvaltningen, som erinrat, att å ett
övningsfartyg av den äldre typen (Jarramas typ), som beräknats kosta
cirka 350,000 kronor, icke kunde övas skeppsgossar till större antal än 94.
Å af Chapman kunde däremot inrymmas 200 skeppsgossar. För att ungefär
motsvara af Chapman i nämnda hänseende erfordrades sålunda två
fartyg av den äldre typen. Därjämte borde beaktas, att utbildningen å af
Chapman bleve mycket värdefullare än å Jarramas-typens fartyg, vilkas
färder, i motsats till af Chapmans, icke kunde utsträckas till mera avlägsna
farvatten.
Härefter anför ämbetsverket följande:
»Statsverkets kostnader för fartyget, frånsett de årliga underhållskostnaderna,
utgöra cirka 550,000 kronor.
Jämföres anskaffningskostnaden för ’af Chapman’ med nybyggnadskostnaden
av två övningsfartyg av ’Jarramas’-typ erhålles följande:
Deplacement |
Kostnad i kr |
Dior |
||
i ton |
totalt |
per ton |
per gosse |
|
2 st- Jarramas (188 gossar) ....... al Chapman (200 gossar) .......... |
.......j 2 x 350 ....... 2,000 |
700.000 550.000 |
1,000 275 |
3,725 2,250 |
6
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
Kostnaden för nybyggnad av ett fartyg motsvarande ’af Chapman’ torde
icke enligt 1924 års priser kunnat beräknas till lägre belopp än 1,000,000
kronor.
Marinförvaltningen vidhåller därför sin tidigare uttalade åsikt, att inköpet
av fartyget varit fördelaktigt för statsverket, ehuru kostnaderna för
detsamma blivit större än vad vid inköpet beräknades. De ändrings- och
kompletteringsarbeten, som blivit å fartyget utförda, hava under fartygets
expeditioner visat sig erforderliga för att fylla de krav, som måste ställas
på ett dylikt övningsfartyg.
Då ämbetsverket på grund av sin instruktion åligger att till utförande
anbefalla erforderliga förbättringar i marinens materiel, såvida anvisade
medel därigenom icke överskridas, har marinförvaltningen ansett sig i
nämnda stadganden finna stöd för sina åtgärder i ifrågavarande ärende.
Vad fartygets underhåll beträffar hava revisorerna inräknat de årliga
underhållskostnaderna i fartygets totalkostnad, vilket tillvägagående givetvis
bliver missvisande. Underhållskostnaden för ’af Chapman’ överstiger icke
avsevärt underhållet av ’J ar ra mas'' och ’Najaden’ under samma tid (373,536
kronor mot 353,193 kronor) och i detsamma inbegripes ej större belopp för
kompletterings- och ändringsarbeten än vad normalt förekommer vid översyn
av andra flottans fartyg.
Såvitt nu kan bedömas finner marinförvaltningen ingen anledning antaga,
att några andra större utgifter till förändrings- och kompletteringsarbeten
för fartyget skola behöva förekomma än möjligen arbeten för dess förseende
med motormaskineri för den händelse det skulle visa sig lämpligt att härför
använda motorer från någon utrangerad undervattensbåt. I så fall
kommer emellertid ämbetsverket att härom avlåta underdånig framställning
i och för ärendets prövning av Eders Kungl. Maj:t. Den undersökning,
som revisorerna funnit önskvärd i nämnda hänseende, torde med hänsyn
till vad ämbetsverket nu anfört icke vara erforderlig.»
Utskottets
yttrande.
Utskottet har icke kunnat undgå att i likhet med revisorerna finna de
av vederbörande myndigheter vidtagna åtgärderna i denna sak vara synnerligen
anmärkningsvärda. Enligt utskottets mening hava de uttalanden,
som i samband med beviljandet av medel för fartygets anordnande till
skeppsgossefartyg gjorts av 1924 års riksdag, blivit i åtskilliga hänseenden
åsidosatta. De kostnader, som hittills nedlagts på ifrågavarande fartyg,
synas icke stå i rimligt förhållande till vad som ursprungligen av marinförvaltningen
beräknats, även om man helt bortser från samtliga underhållskostnader
och värdet av de inventarier, som utlånats för fartygets behov.
Med hänsyn till vad som förekommit, förefaller det utskottet nödvändigt att
för framtiden mera noggranna och ingående undersökningar av marinförvaltningen
verkställas, innan inköp äga rum för marinens räkning. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att icke endast i förevarande
fall utan även i fråga om den under § 13 av revisionsberättelsen behandlade
frågan rörande kostnaderna för pontonkranen »Derrick» marinförvaltningens
åtgärder kunna göras till föremål för berättigade anmärkningar.
Vad i ärendet förekommit, har utskottet funnit vara av den vikt, att utskottet
velat detsamma för riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
7
8:o) Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna behandlat frågorna
om bokföring av inkomster och utgifter samt kalkylerandet av priserna
vid repslagarbanan å flottans varv i Karlskrona. I samband härmed hava
revisorerna i sin berättelse intagit följande skrivelse från marinförvaltningen
till varvscbefen i Karlskrona.
Repslagarbanan
å
flottans varv
i Karlskrona.
»Kungl. marinförvaltningen vill härigenom anmoda eder att för driften
vid repslagarbanan från och med den 1 juli innevarande år upplägga en
särskild titel, benämnd S 178: ''Repslagarverkstaden i Karlskrona’, å vilken
titel verkstadens samtliga inkomster och utgifter skola bokföras.
Såsom inkomster skola upptagas alla influtna ersättningar för å verkstaden
tillverkade varor.
Såsom utgifter skola upptagas alla kostnader för verkstadens underhåll
— utom underhåll av byggnader — och drift, såsom avlöningar, materialier
för tillverkningen, maskiner och redskap m. m., transporter samt övriga utgifter
som kunna hänföras till driftkostnader.
Vid verkstaden tillverkade varor inlevereras till materialförrådet. Ersättning
härför beredes verkstadens titel omföringsvis från materialförrådets
titel enligt vederbörligen fastställda priser.
Dessa priser fastställas av eder för ett år i sänder men kunna, om så
skulle visa sig erforderligt, under året höjas eller sänkas. Vid kalkylerandet
av priserna iakttages, att inkomsterna å verkstadens titel ej blott
skola balansera de löpande utgifterna utan jämväl kunna bestrida kostnaderna
för eventuella förbättringar och efter kungl. marinförvaltningens
prövning även utvidgningar av verkstaden.
Utlämningspriserna fritt materialförrådet fastställas av eder i vanlig
ordning.»
Revisorerna hava därefter anfört följande.
»Enligt vad revisorerna inhämtat var självkostnadspriset för vid verkstaden
tillverkat tågvirke av olika slag under budgetåren 1926/1927 och 1927/1928
respektive 226,606 kronor 79 öre och 189,621 kronor 31 öre. Efter de priser,
som debiterats vid utlämning av tågvirke från allmänna materialförrådet,
utgjorde värdet av nämnda tillverkning respektive 287,526 kronor 84 öre
och 240,625 kronor 53 öre. Verkstadens vinst kom härigenom att uppgå
till respektive 60,920 kronor 5 öre och 51,004 kronor 22 öre. För verkstadens
räkning hava under år 1928 anskaffats maskiner till ett sammanlagt
värde av 32,979 kronor 28 öre. Vidare hava kostnaderna för ändringsarbeten
å verkstaden under de senaste åren uppgått till sammanlagt 5,900
kronor. Kostnaderna för inköp av maskiner samt vidtagna ändringsarbeten
å verkstaden hava bestritts av den vinst, som uppkommit å verkstadens tillverkning.
Det tillvägagångssätt, som av marinförvaltningen anvisats för priskalkyleringen,
har medfört, att avsevärda nyanskaffningar för repslagarbanans
räkning kunnat ske utan att frågan härom behövt underställas riksdagen.
Med en mera allmän tillämpning av en dylik metod skulle uppenbarligen
utan möjlighet till kontroll eller närmare prövning från riksdagens sida
myndigheter, som bedriva tillverkning av förnödenheter för statens räkning,
kunna i stor utsträckning vidtaga dispositioner, vilka medföra betydelsefulla
ekonomiska konsekvenser för statsverket, då ju de kalkylerade priserna
i det hela mer eller mindre bliva beroende av vederbörandes godtyckliga bestämmande.
Frågan har ur principiell synpunkt synts revisorerna så viktig,
8 Statsutskottets utlåtande Nr 94.
att de ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på vad i denna sak
förekommit.»
Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 30—32), som
anfört följande.
»Det anmärkta tillvägagångssättet för priskalkylering, som angives i marinförvaltningens
skrivelse den 5 juni 1926 till varvschefen vid flottans
station i Karlskrona, torde böra ses i samband med tendensen att göra varvsdriften
i möjligaste mån ekonomisk efter ''självhushållningsprincipen’ såsom
framhållits av flottans organisationssakkunniga i den 21 juni 1926 avgivet
''Betänkande och förslag’, där å sid. 42 bland annat anföres: ''För att i
övrigt kunna följa det ekonomiska utbytet av nu omhandlad tillverkning
samt med hänsyn till prissättningen vore det enligt de sakkunnigas mening
lämpligt, om föreskrifter utfärdades därom, att repslagarbanans alla omkostnader
och ersättningar för tillverkade produkter bokfördes å särskild
titel på samma sätt som nu sker vid kraftcentralen och som — — — förordats
i fråga om ekipagedepartementets transportrörelse’. Dylika bestämmelser
tillämpas även vid marinens centrala beklädnadsverkstad och korvfabriken
i Karlskrona, oljefabriken å Karlskrona varv samt tvättinrättningarna
å Rindön, i Stockholm och i Karlskrona.
Dessa bestämmelser innebära bland annat, att priserna skola så beräknas,
att inkomsterna ej blott balansera de löpande utgifterna utan jämväl skola
vara så beräknade, att erforderliga förbättringar och moderniseringar av
respektive inrättning skola kunna av titeln bestridas.
Efter därtill erhållet nådigt medgivande, beordrades personal från varvet
i Karlskrona att företaga en studieresa till England och Tyskland för att
därstädes inhämta kunskap om vid repslageri numera använda maskiner
och arbetsmetoder m. m.
På grund av de erfarenheter, som under ovan angivna studieresa^ vunnits,
inlämnade varvschefen vid flottans station i Karlskrona den 19 oktober 1927
förslag och kostnadsberäkning för modernisering av repslagarbanan. Detta
förslag godkändes av marinförvaltningen den 26 oktober 1927, och i samband
härmed fastställdes viss förenkling i driften och standardisering vid
tillverkning av tågvirke, allt i syfte att förbilliga detsamma.
Enligt från varvschefen vid flottans station i Karlskrona infordrad och
av honom den 31 januari 1928 avgiven uppgift angående kostnaden för
tillverkning av tågvirke enligt då vid flottans repslagar bana använd handmetod
ävensom beräknad kostnad för motsvarande tillverkning efter verkställd
modernisering av banan beräknades, att vinsten i fråga om tillverkningen
av marinens årsbehov av tågvirke efter moderniseringen skulle uppgå
till cirka 45,000 kronor. En modernisering av banan måste således anses
fullt befogad.
Sedan ovannämnda modernisering av repslagarbanan under hösten 1928
blivit genomförd, har varvschefen vid flottans station i Karlskrona uti
en den 4 januari 1929 avgiven skrivelse i ärendet anfört, dels att införandet
av maskinell drift även medfört en minskning av antalet arbetare från
13 till 7, vilket utgör en minskning i årlig avlöningskostnad med 20,568
kronor eller ej mindre än 45 procent av tidigare utgående avlöning, dels
ock att verkställda beräkningar givit vid handen, att den prisreduktion å
tågvirke, som bliver en direkt följd av verkstadens modernisering, kan
beräknas komma att uppgå till 18 procent av nu gällande priser.
De av riksdagens revisorer angivna vinstbeloppen vid verkstaden, respektive
60,920 kronor 5 öre och 51,004 kronor 22 öre, för budgetåren
Statsutskottets utlåtande Nr 94. 9
1926/1927 och 1927/1928 iiro, enligt varvschefens uppgift, cj överensstämmande
mod vad varvskontorens titelböcker utvisa eller 27,992 kronor 52
ore och 19,725 kronor 76 öre för respektive år, varvid beträffande sistnämnda
belopp är att märka, att här fråndragits utbetalda förskott å kontraherade
maskiner med cirka 9,000 kronor.
• ■^''iamhållas må, att största delen av det tågvirke, som tillverkas vid
ifrågavarande repslagarbana, användes av flottans fartyg vid desammas
översyn, utrustning och förläggning i beredskap, och bestridas kostnaderna
for tågvirkets tillverkning alltså huvudsakligen av anslaget till underhåll
av flottans fartyg och byggnader m. m.
Arbetsmaskiner i allmänhet måste tid efter annan ersättas med nya och
modernare. Inom privatindustrien är det vanligt att räkna med en 10-årig
avskrivningstid för arbetsmaskiner. Ä flottans varv blir användningen i
regel vida längre — det finnes maskiner som hållit i 30 å 40 år. I det
ordinarie anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m.
avses i regel ett belopp till anskaffning av maskiner i stället för förslitnå
eller omoderna sådana. I kostnadsberäkningarna för varje större nybygge
eller nyanskaffning, som utföres av marinen själv, vare sig det gäller fartyg,
befästningar eller visst materiel, såsom t. ex. torpeder, ingår anskaffning
av för dess utförande speciella arbetsmaskiner m. m.
Endast då maskinanskaffning, på grund av att underhållsanslaget ej därtill
kunnat lämna tillgång, måst eftersättas, har hemställan om beviljandet
av särskilda medel för anskaffning av maskiner i större omfattning gjorts.
Det nu tillämpade förfaringssättet, varigenom kännedom om självkostnaden
för denna del av varvsdriften kan erhållas, ansluter sig till samma
ekonomiska grunder, som tillämpas vid enskilda företag på motsvarande
områden och torde sålunda vara i överensstämmelse med av riksdagen vid
upprepade tillfällen framhållna önskemål.
Av här ovan lämnade uppgifter framgår således:
att det ur såväl freds- och krigsberedskapssynpunkt måste anses nödvändigt,
att flottan själv tillverkar sitt behov av tågvirke;
att uppläggandet av särskilda titlar, som av organisationssakkunniga påyrkats,
är av behovet påkallat för att kunna följa det ekonomiska utbytet
av tillverkningen; samt
att moderniseringen av den maskinella utrustningen vid repslagarbanan medfört
betydande minskning i tillverkningskostnaderna för marinens tågvirke.»
Utskottet vill erinra om att 1927 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit,
att sådana åtgärder beträffande marinförvaltningens medelsbokföring måtte
vidtagas, att samtliga av marinförvaltningen disponerade riksstatsmedel
komme att upptagas i budgetredovisningen samt att det tillämpade förfaringssättet
med uppläggande av särskilda fondtitlar för dylika medel för
framtiden upphörde. Med hänsyn till vad som förekommit i nu förevarande
ärende, har utskottet ansett nödvändigt, att särskilda grunder för redovisningen
av inkomster och utgifter vid marinens verkstäder ävensom för
den ekonomiska förvaltningen i övrigt vid dessa verkstäder av Kungl.
Maj:t fastställas. Härvid bör tillses, att utlämningspriserna för tillverkad
materiel m. m. icke ma bestämmas pa sådant sätt, att dessa priser innefatta
beräknade kostnader jämväl för utvidgning av verkstadsdriften. Frågor
av denna art böra alltid underställas riksdagens prövning, och den till
Utskottets
yttrande.
10 Statsutskottets utlåtande Nr 94.
marinförvaltningens disposition ställda delen av underhållsanslaget bör icke
tagas i anspråk för dylika utgifter. Vid prissättning bör däremot givetvis
hänsyn tagas till den förnyelse av arbetsmaskiner m. m., som är nödvändig
för driftens uppehållande i den omfattning, som erfordras för tillgodoseende
av varvets behov och som i övrigt betingas av dess rationella bedrivande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte fastställa grunder för handhavandet
av den ekonomiska förvaltningen och redovisningen
vid marinens verkstäder.
Vissa av 9:o) Beträffande de av revisorerna under socialdepartementet, §§ 15, 16, 17
arbetslöshets. och 18> till behandling upptagna spörsmålen angående arbetslöshetskommisk0mutfördaen
sionens verksamhet kommer utskottet att framdeles under riksdagen avgiva
arbeten. yttrande; vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
Ersättning för 10:o) Under socialdepartementet, $ 23, hava revisorerna meddelat, att de
eldning och vjxt s[n granskning av länsstyrelsernas räkenskaper uppmärksammat, huruvärmelednin-
som ersättning för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsergarna
i läns- nas lokaler utgått efter mycket växlande grunder, varjämte revisorerna
Styioial?raS lämnat vissa uppgifter till belysande av denna iakttagelse (Del I sid. 58-60).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Av det anförda framgår, att ifrågavarande ersättningar fastställts i
vissa fall av Kungl. Maj:t, i andra fall åter av vederbörande länsstyrelse.
Vid beräknandet av ersättningens storlek hava även olika grunder tillämpats.
Det synes revisorerna förtjänt övervägas, om ej fastställandet av dessa
ersättningar kan ske efter något mera enhetliga normer. Därjämte torde
böra undersökas, huruvida icke åt länsstyrelsernas ordinarie vaktmästarpersonal
kan i större omfattning än hittills anförtros bestyret med värmeledningarnas
eldning och skötsel, även om härför skulle behöva utga någon
mindre gottgörelse utöver ordinarie avlöningen. Självklart måste då skälig
hänsyn tagas till annan nuvarande innehavare av sysslan. Slutligen vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida anslagen för tillfällig löneförbättring och
dyrtidstillägg lämpligen böra tagas i anspråk för utgifter, varom här är fråga.»
Förklaring i ärendet har avgivits av statskontoret ävensom av vissa
länsstyrelser (Del III sid. 65—177).
Statskontoret har därvid anfört följande.
»Revisorerna hava ansett, att det borde tagas i övervägande, om ej fastställandet
av ersättningar för skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas
lokaler kunde ske efter något mera enhetliga normer än hittills varit fallet,
ävensom uttalat sig för en undersökning, huruvida icke åt länsstyrelsernas
ordinarie vaktmästarpersonal kunde i större omfattning än för närvarande
äger rum anförtros sagda bestyr. _
Statskontoret finner i likhet med revisorerna lämpligt, att en utredning
av nämnda spörsmål kommer till stånd, och vill i sådant avseende för
11
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
närvarande ondast framhålla, afl för verkställande av eu dylik utredning
länsstyrelserna torde böra anbefallas att inkomma med för densamma erfor»
derliga uppgifter.
Vidkommande det av revisorerna jämväl framförda spörsmålet, huruvida
anslagen för tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg lämpligen böra
tagas i anspråk för utgifter, varom här är fråga, vill statskontoret för sin
del göra gällande, att med hänsyn till att nu omhandlade ersättningar
synas böra så tillmätas, att de utgöra full gottgörelse för de bestyr, för
vilka de utgå, och i betraktande av deras natur av expensutgifter — tillfällig
löneförbättring eller dyrtidstillägg icke torde böra ä dem utbetalas
Aven ur redovisningssynpunkt synes för övrigt lämpligast, att ifrågavarande
ersättningar komma att belasta allenast vederbörande anslag till skrivmaterialier
och expenser, ved m. m.
I likhet med statskontoret finner utskottet det lämpligast, att ersättningarna
för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler
så tillmätas, att de utgöra full gottgörelse för de bestyr, för vilka de utgå,
ävensom att kostnaderna för framtiden bestridas av vederbörliga anslag till
skrivmaterialier och expenser, ved m. m.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder,
att för framtiden samtliga kostnader för eldning och
skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler
bestridas av vederbörliga expensanslag.
11:°) Under socialdepartementet, § 24, hava revisorerna lämnat vissa uppgifter
rörande landsfiskalernas och deras exekutionsbiträdens medelsförvaltning
ävensom rörande de förskingringar av medel, som under de senaste
åren inträffat vid nämnda förvaltning (Del I sid. 60—86).
I samband härmed hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Revisorerna hava genom den föregående redogörelsen velat giva en sammanfattande
framställning av och närmare belysa de synnerligen svåra
missförhållanden, som framträtt inom här berörda del av fögderiförvaltningen.
Av redogörelsen framgår att under de sista tio åren icke mindre
än 31 landsfiskaler och 43 fjärdingsman blivit beträdda med förskingringsbrott,
avseende, såvitt hittills kunnat fastställas, en så betydande summa som
1,234,456 kronor. I flertalet fall hava förskingringarna pågått under en längre
följd av år utan att upptäckas vid verkställda inventeringsförrättningar.
Det är enligt revisorernas mening en angelägenhet av högsta vikt, att
statsmakterna snarast möjligt vidtaga åtgärder, ägnade att förhindra ett
upprepande av dylika oegentligheter. Saken synes desto mera allvarlig som
den berör en kar av funktionärer, vilken har en del av statens rättsvårdande
uppgifter på sin lott och på vilken därför de största fordringar i
fråga om redbarhet böra kunna ställas.
Medgivas må att det icke är någon lätt sak att komma tillrätta med
denna fråga. Stor vikt ligger otvivelaktigt i själva rekryteringen av kåren,
så att de tillsättande myndigheterna lägga sig vinn om att till ifrågava
-
Utskottets
yttrande.
Lands fiskaler -nas och deras
exekutionsbiträdens
medelsförvaltning.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
rande uppdrag utse endast sådana, vilkas personliga kvalifikationer fylla
måttet. En sådan prövning blir dock alltid mer eller mindre beroende av
subjektiva omdömen. Huvudvikten kommer därför att ligga på beskaffenheten
av den kontroll, som utövas å dessa befattningshavares förvaltning.
Men att utfinna ett kontrollsystem, som under alla förhållanden fungerar
effektivt, är förbundet med stora svårigheter, särskilt i betraktande av att
det här gäller en mycket omfattande uppbördsverksamhet, som dessutom
avser medel av flera olika slag, för vilka vederbörande har att redovisa på
skilda håll och i olika ordning.
Behovet av en bättre kontroll synes emellertid klart ådagalagt. De kontrollföreskrifter
i avseende å landsfiskalers och deras exekutionsbiträdens
medelsförvaltning, som infördes i samband med 1917 års fögderiförvaltningsreform,
hava enligt vad ovanstående utredning visat icke varit tillräckliga
att förebygga tillgrepp av de medel, som vederbörande i tjänsten omhänderhava.
Senare hava visserligen vissa nya kontrollföreskrifter meddelats,
innefattande huvudsakligen föreskrifter om användande av postgiro, redovisningsräkningar
mellan utmätningsmannen och exekutionsbiträdena samt
särskilda indrivningskvitton. Men ej heller detta har varit tillfyllest. Särskilt
torde beträffande möjligheten att kontrollera indrivningen och redovisningen
av kommunalutskylder de nuvarande bestämmelserna vara otillfredsställande.
De av revisorerna meddelade uppgifterna angående av landsfiskaler
och deras exekutionsbiträden förskingrade medel utvisa även, att de förskingrade
tjänstemedlen till större delen utgjorts av kommunalutskylder.
De nu gällande kontrollbestämmelserna i fråga om kommunalutskylder inskränka
sig i huvudsak till föreskriften om årliga inventeringar genom
landsfogden (§ 11 i landsfogdeinstruktionen), då granskning skall äga rum
på grundval av hos utmätningsman tillgängliga handlingar. Då inventeringsförrättaren
icke på förhand haft tillgång till restlängderna, står honom
något fullständigt och tillförlitligt kontrollmaterial ej till buds. Han har
allenast att tillgå det material, landsfiskalen ställer till hans förfogande,
varför falsarier, som dolts genom oriktiga anteckningar, icke kunna upptäckas
annat än genom en tillfällighet.
För att uppnå en mera betryggande kontroll i nu nämnda hänseende
torde kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen i § 2 av restindrivningsförordningen,
varest uppbördsman av kommunalutskylder ålägges att,
då framställning om indrivning av sådana medel sker hos utmätningsman
på landet, till länsstyrelsen lämna skriftlig uppgift om restlängdernas summa,
borde utbytas mot föreskrift, att avskrift av restlängden skall överlämnas
till länsstyrelsen. Utmätningsman, som nu översänder redovisning av influtna
utskylder jämte hindersbevis direkt till den kommunala uppbördsmyndigheten,
skulle i stället vara skyldig översända redovisningsförteckningen
till länsstyrelsen, där anteckning om influtna belopp eller redovisning
genom hindersbevis skulle äga rum i länsstyrelsens exemplar av restlängden.
Vid förteckningen borde i sådant fall såsom verifikation fogas
dels girobesked rörande den kontanta redovisningen och dels hindersbevis,
som åberopas. Denna förteckning jämte hindersbevis skulle av länsstyrelsen,
sedan anteckning om uppgifterna på angivet sätt ägt rum, tillställas vederbörande
kommunala uppbördsmyndighet. Genom en sådan anordning torde
vinnas, att länsstyrelsen beredes möjlighet att, liksom beträffande kronoutskylder,
hos vederbörande efterhöra orsaken till att utskylder icke redovisats
inom stadgad tid eller med andra ord länsstyrelsen skulle härigenom bliva
ett verkligt kontrollorgan jämväl beträffande indrivningen och redovisningen
Statsutskottets utlåtande Nr 94. 13
av kommunalutskylderna. Inventeringsförfarandet beträffande dessa utskylder
skulle vidare bliva mera verksamt, då länsstyrelsens kontrolluppgifter skulle
kunna jämföras med utmätningsmannens anteckningar.
Även i andra hänseenden än ovan berörts synes det nuvarande inventeringsförfarandet
lida av bristfälligheter. Revisorerna hava särskilt lagt
märke till att i ett flertal fall de årliga inventeringarna förrättats vid samma
tidpunkt av året samt att vederbörande landsfiskaler i vissa fall erhållit
underrättelse ett par dagar i förväg om den förestående inventeringen.
Härigenom liar möjliggjorts för landsfiskalen att till täckande av gjorda
förskingringar överflytta medel från de olika räkningar, varöver han disponerat,
till sin egen tjänsteräkning eller ock upplåna vad som för tillfället
erfordrats. Det torde vara uppenbart, att en inventerings värde vid ett
dylikt förfaringssätt högst väsentligt förringas. En förutsättning för att
inventeringen hos en utmätningsman skall bliva av åsyftad betydelse måste
även vara, att inventeringen sker efter viss uppgjord plan. Av de inventeringsprotokoll,
revisorerna haft tillfälle att taga del av, framgår emellertid,
att i flera fall så ingalunda varit fallet. Det synes därför revisorerna
nödvändigt, att detaljerade och tydliga föreskrifter meddelas, huru inventering
hos landsfiskal och annan utmätningsman skall äga rum.
I regel förrättas inventeringarna av vederbörande landsfogde. Denne är
emellertid ofta av andra göromål hindrad att, såsom önskligt vore, följa
landsfiskalernas månatliga redovisningar till länsstyrelserna och jämväl i
övrigt handläggningen av uppbörds- och redovisningsväsendet hos länsstyrelsen.
Även härutinnan är en ändring erforderlig, så att inventeringarna
komma att handhavas av personer, vilka varit i tillfälle att taga närmare
kännedom om det sätt, varpå landsfiskalen fullgjort sin berörda redovisningsskyldighet.
Det har väckt revisorernas uppmärksamhet, att vederbörande länsstyrelser
icke alltid i sådana fall, då vid inventering särskilda erinringar blivit framställda
beträffande medelsförvaltningen, vidtagit effektiva åtgärder för vinnande
av rättelse rörande anmärkta förhållanden eller låtit mera ingående
undersöka landsfiskalens förvaltning. Ej heller synas extra inventeringar
hava anbefallts i den utsträckning, som varit påkallad med hänsyn till vid
tidigare inventeringstillfällen yppade missförhållanden och gjorda anmärkningar
i fråga om redovisning och förvaltning.
En fråga, som även synes vara förtjänt att övervägas, är, om ej i likhet
med vad som i det nya polisreglementet är stadgat i fråga om fjärdingsmän,
skyldighet borde åläggas landsfiskaler att ställa säkerhet för omhänderliavda
medel. Genom en sådan anordning skulle statsverket, som har att
gentemot kommuner och enskilda bära det ekonomiska ansvaret för medlens
förvaltning, skyddas mot förluster. Men därjämte torde skyldigheten att
prestera en dylik säkerhet medverka till att ifrågavarande poster i regel
komme att besättas med personer, utmärkta för samvetsgrannhet, ordning
och reda i ekonomiska frågor.
Emellertid får vid övervägandet av denna fråga å andra sidan icke förbises
de konsekvenser med avseende å övriga redogörare av allmänna medel,
som nyssberörda anordning möjligen kan föra med sig.
I det föregående hava revisorerna berört allenast några av de punkter,
där en ändring av den nuvarande ordningen är trängande. Det föreliggande
spörsmålet tarvar emellertid en ingående utredning, som utan dröjsmål bör
komma till stånd. På grund härav hava revisorerna velat påkalla riksdagens
särskilda uppmärksamhet å denna fråga.»
14
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
Förklaring har avgivits av riksräkenskapsverket och länsstyrelserna
(Del III sid. 65—179).
Riksräkenskapsverket har därvid anfört följande.
»I sitt uttalande framhålla revisorerna bland annat, att varken de kontrollföreskrifter,
som infördes i samband med 1917 års fögderiförvaltningsreform,
eller de på senare tid meddelade, innefattande huvudsakligen föreskrifter
om användande av postgiro, redovisningsräkningar mellan utmätningsmannen
och exekutionsbiträdena samt särskilda indrivningskvitton,
hava varit tillfyllest. Särskilt torde, anföra revisorerna vidare, beträffande
möjligheten att kontrollera indrivningen och redovisningen av kommunalutskylder
de nuvarande bestämmelserna vara otillfredsställande. De av
revisorerna meddelade uppgifterna angående av landsfiskaler och deras
exekutionsbiträden förskingrade medel utvisade även, att de förskingrade
tjänstemedlen till större delen utgjorts av kommunalutskylder.
Enligt riksräkenskapsverkets åsikt synas emellertid revisorerna hava
underskattat betydelsen av förberörda, på senare tid meddelade kontrollföreskrifter.
Dessa hava ännu varit i tillämpning alltför kort tid, cirka
2 Vä år, för att man slutgiltigt skall kunna bestämma värdet av desamma.
Det torde nog icke vara för mycket sagt, att upptäckterna av de under de
senaste åren begångna förskingringarna till stor del föranletts därav att
efter införande av dessa kontrollföreskrifter, speciellt beträffande indrivni
ngskvittona, tillgreppen icke längre kunnat döljas.
Beträffande särskilt indrivningen och redovisningen av kommunalutskylder
hava revisorerna ifrågasatt, att för uppnående av eu mera betryggande
kontroll, i samband med framställning om indrivning av kommunalutskylder
hos utmätningsman på landet, avskrift av restlängden skulle överlämnas
till länsstyrelsen. Härigenom samt genom vidtagande av vissa andra
angivna åtgärder skulle enligt revisorernas mening länsstyrelsen bliva ett
verkligt kontrollorgan jämväl beträffande indrivningen och redovisningen
av kommunalutskylderna.
Att bestämmelser i den av revisorerna angivna riktningen skulle medföra
ökade kontrollmöjligheter torde vara uppenbart. Ifrågasättas kan
emellertid, om nyttan av en dylik bestämmelse skulle motsvara de ökade
kostnader, som otvivelaktigt skulle åsamkas såväl de kommunala myndigheterna
som — och än mer — staten. Länsstyrelserna skulle sålunda näppeligen
utan personalförstärkning kunna fullgöra de ökade kontrollskyldigheterna,
i all synnerhet som på sina håll svårigheter att medhinna en effektiv
kontroll av redovisningen av de å kronodebetsedel uppförda medlen
redan torde förefinnas.
Den av revisorerna väckta frågan om skärpning av ifrågavarande kontroll
anser även riksräkenskapsverket vara av den betydelse, att riksräkenskapsverket
för sin del vill tillstyrka en utredning i ämnet, vilken givetvis
icke kan av detta ämbetsverk förebringas. Vid en dylik utredning böra
enligt riksräkenskapsverkets uppfattning tagas under övervägande, bland
annat, nedan angivna förhållanden.
I första hand synes sålunda till övervägande höra upptagas frågan om
landsfiskalernas skiljande från befattningen med indrivning av kommunalutskylder.
Denna fråga har förut varit föremål för behandling i 1922 års
polisutredning (sid. 205), där det ifrågasattes, att viss förenkling skulle genomföras
i landsfiskalernas redovisningar ävensom att de största kommunerna
skulle övergå till att anställa egna uppbördsmän för indrivning av
utskylderna. Vidare påyrkades i samma betänkande en överflyttning av
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
15
handräckningsbesväret beträffande kommunal utskylderna från staten till
kommunerna. Ett återupptagande av dessa frågor synes riksräkenskapsverket
vara så mycket mera påkallat, som det lärer bliva nödvändigt att
vid den föreslagna rättegångsreformens genomförande åvägabringa betydande
lättnader i den landsfiskalerna åvilande arbetsbördan.
Revisorerna framhålla att, enär landsfogdarna, som i regel förrätta inventeringarna,
av andra göromål ofta äro hindrade att, såsom önskligt vore,
följa landsfiskalernas månatliga redovisningar till länsstyrelserna och jämväl
i övrigt handläggningen av uppbörds- och redovisningsväsendet hos länsstyrelsen,
inventeringarna borde handhavas av personer, vilka varit i tillfälle
att taga närmare kännedom om det sätt, varpå landsfiskalerna fullgjort sin
redovisningsskyldighet.
Med anledning av detta uttalande vill riksräkenskapsverket uttala, att
ifrågavarande inventeringar, för att bliva verkligen effektiva, måste utföras
av personal med därför särskilt lämpad utbildning och med huvuddelen av
sin verksamhet förlagd till kontrollområdet. Hela denna fråga blir emellertid
beroende av den tilltänkta processreformen och dess organisation av statsåklagarväsendet.
Vid den omhandlade utredningen bör i anslutning härtill
tagas under övervägande lämpligheten och möjligheten av en eventuell
uppdelning å olika befattningshavare av å ena sidan de uppbördsärenden och
å andra sidan de polis- och åltlagarärenden, som nu åvila landsfogdarna och
landsfiskalerna.
Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra, att de sakkunniga
för processreformens ekonomiska förberedande i betänkande den 29 augusti
1928 framfört förslag, att ifrågavarande inventeringar skulle överflyttas på
tjänstemän i riksräkenskapsverket. Till detta uppslag har riksräkenskapsverket
ej ännu varit i tillfälle att taga ståndpunkt.
Den föreliggande organisationsfrågan sammanhänger emellertid mycket
nära med den lönereglering för fögderiförvaltningarnas personal, som hänskjutits
till 1928 års lönekommitté. Det är fördenskull möjligt, att den
ifrågasatta utredningen skulle kunna överlämnas till sagda kommitté, vederbörligen
förstärkt. Eljest torde utredningen böra ske i nära kontakt med
kommittén. I vad mån åter frågan påverkas av den förestående uppbördsreformen,
undandrager sig riksräkenskapsverkets bedömande.
Slutligen tillåter sig riksräkenskapsverket meddela, att inom ämbetsverket
pågår en undersökning av möjligheten att bokföringsmässigt sammanbinda
debiterings- och uppbördsredogörelserna med länens kassaredovisningar,
i syfte främst att erhålla en i viss mån sjävverkande kontroll å restindrivningen.
»
Den av revisorerna lämnade utredningen synes utskottet utvisa, att de
meddelade kontrollföreskrifterna rörande landsfiskalernas och deras biträdens
medelsförvaltning och särskilt ifråga om indrivningen av å restlängd uppförda
utskylder icke kunna anses vara tillfredsställande. Även om, såsom
riksräkenskapsverket framhållit, vissa av dessa kontrollföreskrifter endast
varit i tillämpning så kort tid, att det knappast låter sig göra att fullständigt
bedöma värdet av desamma, torde dock åtgärder vara påkallade för
att i vissa hänseenden ernå ökad möjlighet till kontroll. Riksräkenskapsverket
har också ansett den av revisorerna väckta frågan om skärpning
av kontrollen vara av den betydelse, att ämbetsverket för sin de] tillstyrkt
Utskottets
yttrande.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
Utgifter för
renhållning
m. m. å vissa
av kronan för
den allmänna
trafiken eller
till Stockholms
stad
upplåtna områden.
en utredning i ämnet. Utskottet, som delar den sålunda uttalade uppfattningen
om önskvärdheten av en utredning i nämnda hänseende, har ansett
sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t gör framställning
härom. Jämväl frågan om förändring i det nuvarande tillvägagångssättet
vid inventeringar hos landsfiskalerna synes i samband härmed böra
upptagas till omprövning. De olika förslag till ordnandet av denna angelägenhet,
som framkommit i de avgivna yttrandena, torde därvid böra närmare
undersökas. Denna fråga är emellertid av den vikt, att densamma icke
bör göras beroende av vissa andra under utredning varande spörsmål, som
beröra landsfiskalernas förvaltning och arbetsuppgifter.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande
anordnande av skärpt kontroll över landsfiskalernas och
med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning
ävensom övriga därmed sammanhängande spörsmål.
12:o) Under kommunikationsdepartementet, § 26, hava revisorerna meddelat
vissa uppgifter rörande statsverkets utgifter för renhållning m. m. å
vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden (Del I sid. 88—90).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Det synes revisorerna, att kronan skäligen borde kunna fordra, att, då
kronan medgiver, att av det kronan tillhöriga slottsområdet vissa delar
utan ersättning få disponeras som gata eller eljest hållas öppna för allmänheten,
staden i gengäld bekostar alla utgifter för ej blott underhåll och
belysning utan även renhållning av samma områden. Stöd för rimligheten
i denna åsikt torde vara att hämta jämväl i stadskollegiets här ovan återgivna
uttalanden i fråga om områdena kring riksdagshuset samt Norrbro.
Vidare torde det få anses vara en rimlig begäran från kronans sida, att
i sådana fall, som de nu senast omförmälda (Kungsträdgården angränsande
gator m. fl.) staden icke debiterar kronan några renhållnings- eller andra
därmed jämförliga avgifter. Kronans tillmötesgående gentemot staden —
att utan någon som helst ersättning upplåta ifrågavarande områden till
staden (respektive, beträffande Eira, staden och länet) eller ock för den
allmänna trafiken — lärer göra det befogat att påkalla, att staden å sin
sida påtager sig alla utgifter för renhållning m. m. beträffande sådana områden
och gatudelar.
Det synes revisorerna önskligt, att åtgärder från kronans sida vidtagas
i syfte att Stockholms stad måtte åtaga sig att svara för ej blott alla kostnader
för områdenas underhåll utan även samtliga utgifter för deras renhållning,
belysning eller annat dylikt.»
Förklaring i ärendet har avgivits av byggnadsstyrelsen, som anfört följande.
»Enär av riksdagens revisorer här avsedda utgifter bestridas genom överståthållarämbetets
försorg av det under sjätte huvudtiteln uppförda anslaget
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
17
till lyshållning med flera utgifter för kronans publika hus i Stockholm,
saknar byggnadsstyrelsen för sin del närmare kännedom om utgifterna
ifråga såväl i de fall då desamma avse under styrelsens vård stående fastigheter
som då fråga är om andra kronan tillhöriga fastigheter. Det av
revisorerna till behandling upptagna spörsmålet har emellertid berörts i riksdagens
skrivelse den 31 maj 1925, nummer 264, vilken skrivelse legat till
grund för tillsättandet av kronans fastighetskommission av år 1925. Frågan
äger dessutom samband med den till fastighetskommissionen hänskjutna, i
riksdagens skrivelse den 5 juni 1928, nummer 359, avsedda frågan om
skyldighet för Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till
vissa kronan tillhöriga områden.
På grund härav får byggnadsstyrelsen, som för sin del finner, att starka
skäl tala för den uppfattningen, åt vilken revisorerna givit uttryck, nämligen
att Stockholms stad bör bekosta alla utgifter ej blott för underhåll
och belysning utan även för renhållning av kronans till staden eller för
den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna områden, i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte överlämna revisorernas berättelse
i förevarande punkt till kronans fastighetskommission av år 1925 för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av åt kommissionen lämnade uppdrag.»
I likhet med revisorerna och byggnadsstyrelsen finner utskottet starka utskottets
skäl tala för den uppfattningen, att Stockholms stad bör bekosta alla ut- yttrandegifter
ej blott för underhåll och belysning utan även för renhållning av
kronans till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna
områden. Då emellertid Stockholms stad allt fortfarande anser sig böra
påfordra ersättning för renhållning å ifrågavarande områden, synes det
utskottet nödvändigt, att revisorernas berörda uppfattning med kraft hävdas
från kronans sida. Utskottet har därför ansett sig böra föreslå, att kronans
fastighetskommission erhåller i uppdrag att omedelbart göra dessa anspråk
gällande gentemot Stockholms stads myndigheter.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt kronans fastighetskommission
att å kronans vägnar gent emot Stockholms
stad framställa anspråk på att kostnader för renhållning
för kronans till staden eller för den allmänna trafiken
utan ersättning upplåtna områden icke vidare skola av
staden debiteras kronan.
13:o) Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna upptagit till be- stämpelavhandling
en fråga om stämpelavgift för vissa fondpapper (Del I sid. 106— gifter förvissa
JQO, nya fond
''*
papper.
Efter att hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser rörande
stämpelavgift å aktier och obligationer hava revisorerna anfört följande.
»Förenämnda stadganden innefatta närmast bestämmelser om stämpelavgifter
å aktier och obligationer och andra hittills i allmänna handeln
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 48 häft. (Nr 94.) 2
18 Statsutskottets utlåtande Nr 94.
vanligen förekommande fondpapper såsom exempelvis lottbrev i solidariskt
bankbolag. Som bekant har emellertid på senaste tiden av ett svenskt
affärsföretag emitterats en ny form av dylika papper, s. k. participatmg
debentures, d. v. s. skuldförbindelser, berättigande till ränta med samma
procentsats, vartill utdelningen å vederbörande bolags aktier utgår. I det
fall det här gäller har det emitterande bolaget i förbindelserna vidare utfäst
sig att under alla förhållanden gälda en minimiränta av fem procent,
en utfästelse som åtminstone formellt ställer innehavare av förbindelserna
gynnsammare än vanliga aktieägarna. Ifrågavarande fondpapper noteras
å Stockholms fondbörs. _ .
Statsrådet och chefen för finansdepartementet har i en till sakkunniga
för utredning av frågan om aktiebolags beskattning den 3 november 1928
avlåten skrivelse fäst deras uppmärksamhet på den ej sakligt motiverade
skillnad, som i allmänt beskattningshänseende kunde uppkomma mellan
ifrågavarande nya typ av fondpapper och vanliga aktier. Därvid har
framhållits, hurusom ifrågavarande skuldebrev finge anses bereda sina
innehavare en ställning, som, med bortseende från saknaden av rösträtt,
i övrigt reellt sett föga skilde sig från aktieägarens.
Även beträffande stämpelav gifts erläggande intaga emellertid dessa
nya värdehandlingar en särställning. Vid ovannämnda nyemission har
visserligen vederbörande bolag ansett sig pliktigt erlägga obligationsstämpel,
såvitt angår den del av förbindelserna, som försålts i Sverige. Någon
aktiestämpelavgift har däremot icke kunnat uttagas.
Icke ens skyldigheten att erlägga obligationsstämpel vid emission av
dylika skuldebrev synes dock författningsenligt klar. Av intresse i detta
avseende är ett regeringsrättens utslag av den 25 april 1928, varigenom
förutnämnda affärsföretag frikallats från avgiftsskyldighet beträffande
en tidigare emission av skuldebrev av i viss mån likartad beskaffenhet.
I detta tidigare fall gällde det tryckta skuldförbindelser lydande på 100,
1,000 och 5,000 kronor. För varje skuldförbindelse skulle finnas i viss bank
i’Stockholm deponerade aktier i ett annat företag till nominellt _ belopp,
motsvarande det å förbindelsen angivna; den årliga räntan å förbindelsen
skulle utgå med belopp, som för varje år motsvarade utdelningen å de
som säkerhet för förbindelsen liggande aktier. Dessa tidigare förbindelser
skilja sig dock bland annat i sa matto från vanliga obligationer att
de var för sig kunna uppsägas till betalning efter viss kortare tid samt
att vid deras emitterande något bestämt totalt lånebelopp ej angivits.
Meningen med deras utfärdande har uppenbarligen — enligt vad statskontoret
framhållit — varit att underlätta möjligheten för en placering
indirekt hos utländska kunder av aktier, med möjlighet för nämnda kunder
att åtnjuta alla de förmåner, som åtföljer vanligt innehav av aktier
utom rösträtts utövande på bolagsstämma.
I avseende å fondstämpels utgörande för ifrågavarande participatmg
debentures synes ej ännu någon fullt enhetlig praxis hava utvecklat sig.
Av somliga fondhandlare pläga, enligt vad revisorerna inhämtat, avräkningsnotorna
förses med stämpel som vid försäljning av obligationer. Men
det har också gjorts gällande, att dylik skyldighet icke för närvarande
förefinnes.»
I anslutning till vad sålunda anförts hava revisorerna gjort följande uttalande.
»Med det ovan sagda hava revisorerna velat fästa uppmärksamheten på
den" oklarhet, som råder beträffande stämpelavgifts utgörande för ifrågava
-
Statsutskottets utlåtande Nr 04.
1!)
rande nya typ av fondpapper. I gällande lagstiftning har tydligen denna
ekonomiska företeelse icke förutsetts. Ej minst ur statslinansiell synpunkt
har frågan uppenbarligen betydelse.
Samma skäl som förefinnas för, att dessa nya fondpapper i allmänt beskattningshänseende
betraktas som aktier, lära kunna åberopas för dylik likställighet
beträffande uttagande av emissions- och omsättningsstämpel. Som
spekulationsobjekt synas de ungefärligen jämställas med de börsnoterade
aktierna. I likhet med vanliga aktiebrev medföra de rätt till högre vinst
vid gynnsamma konjunkturer, ett förhållande, som vid aktieomsättningsstämpels
införande åberopades som skäl för att denna borde sättas högre än
motsvarande stämpel på obligationer.
För ett närmare ståndpunkttagande till frågan lärer dock tarvas ett mera
ingående övervägande av densamma. Ett dylikt övervägande måste överhuvud
framstå som angeläget med hänsyn till nuvarande författningsbestämmelsers
oklarhet med därav följande svårigheter i tillämpnings- och kontrollavseende.
»
Då utskottet är av den uppfattningen, att detta spörsmål bör bliva föremål
för övervägande från Kungl. Majrts sida, har utskottet ansett sig böra
föreslå,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t må taga under övervägande vad revisorerna
i förevarande ämne anfört.
14:o) Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för gällande bestämmelser rörande tryckning av betänkanden m. m.
för kommittéer och sakkunniga (Del I sid. 108—111).
Efter att hava närmare redogjort för en år 1923 företagen omläggning i
fråga om kommittéanslagen hava revisorerna framhållit, att det syntes dem
framgå härav, att syftet med omläggningen varit, att utgifterna för kommittéer
och sakkunniga icke finge överstiga vad riksdagen för sådant ändamål
ställt till förfogande samt att från de för berörda ändamål anvisade
anslagen skulle bestridas alla utgifter för de kommitté- och sakkunnigeutredningar,
för vilkas kostnader icke särskilda medel av riksdagen beviljats.
Därefter hava revisorerna anfört följande.
»Genom beslut den 11 maj och 14 juni 1928 har emellertid Kungl. Maj:t
anbefallt statskontoret att utan hinder av förenämnda stadgande i kungörelsen
den 26 september 1921 — med undantag för de på riksgäldskontoret
ankommande pappers- och tryckningskostnaderna — från femte respektive
nionde huvudtitelns allmänna förslagsanslag till tryckningskostnader bestrida
utgifterna för tryckningen av följande betänkanden:
ett av 1926 års sinnessjuksakkunniga avgivet betänkande med förslag till
lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet m. m.,
ett av professorn D. A. Petrén avgivet betänkande med förslag rörande
ordnandet av vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla),
Utskottets
yttrande.
Kostnader för
tryckning av
vissa kommittébetänkanden.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
Utskottets
yttrande.
ett av dåvarande landskamreraren K. A. Gislén avgivet betänkande med
förslag till kungörelse angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement
och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter,
ett av f. d. landshövdingen J. Widén avgivet betänkande med förslag till
renbeteslag jämte därmed sammanhängande författningar,
ett av landshövdingen K. H. L. Hammarskjöld avgivet betänkande med
förslag angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad m. m.,
ett av bostadskreditsakkunniga avgivet betänkande angående ordnandet
av viss bostadskredit,
ett av 1926 års arbetslöshetssakkunniga avgivet betänkande och förslag
angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten,
ett av 1924 års landsstatslönesakkunniga avgivet betänkande med förslag
angående omorganisation av överståthållarämbetet,
ett av tandvårdssakkunniga avgivet betänkande angående ordnande av
folktandvård (allmännelig tandvård),
huvudbetänkande av sakkunniga för utredning av frågan om ytterligare
åtgärder för främjande av kolonisationen å mark i enskild ägo (1925 års
kolonisationssakkunniga), samt
betänkande av sakkunniga för utredning rörande lämpligaste sättet förordnande
av den högre lantbruksundervisningen (högre lantbruksundervisningssakkunniga).
Enligt vad statskontorets räkenskaper giva vid handen hava för tryckning
av vissa av dessa betänkanden under revisionsåret utanordnats från
femte huvudtitelns anslag till tryckningskostnader 5,738 kronor 84 öre och
från motsvarande anslag under nionde huvudtiteln 7,889 kronor 57 öre.
I detta sammanhang må nämnas, att, enligt vad den av riksräkenskapsverket
avgivna budgetredovisningen för budgetåret 1927/1928 utvisar, å
det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för nämnda budgetår uppstått en brist av 3,887
kronor 34 öre.
Å nu angivna förhållanden hava revisorerna velat fästa riksdagens
uppmärksamhet.»
Utskottet, som är av den meningen att samtliga kostnader för kommittéer
och sakkunnigutredningar böra bestridas av de under vederbörliga huvudtitlar
uppförda anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,
har, med anledning av vad revisorerna här ovan meddelat, ansett sig böra
föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiver denna
uppfattning.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,
att enligt riksdagens mening samtliga kostnader för
kommittéer och utredningar genom sakkunniga böra
bestridas av de under de särskilda huvudtitlarna uppförda
kommittéanslagen.
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
21
15:o) Under finansdepartementet, § 39, hava revisorerna upptagit till
behandling frågan om kontrollen å de medel, som genom olika statsmyndigheter
tillställas kommunerna (Del I sid. 111).
Revisorerna hava anfört följande.
»I länsstyrelsernas åligganden ingår bland annat att till kommunerna
utbetala medel av skilda slag såsom statsbidrag och dyrtidstillägg till avlönande
av folkskollärare, statsbidrag till anordnande av undervisning i
slöjd, bidrag från kyrkofonden till avlönande av prästerskapet, skatteutjämningsmedel
m. m. Sammanlagt torde för närvarande av länsstyrelserna till
kommunerna utbetalas dylika medel med omkring 100 miljoner kronor för
budgetår. Vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper hava revisorerna
uppmärksammat, att några konti, vari de sålunda utbetalda medlen
äro sammanförda för varje kommun, icke finnas upplagda i räkenskaperna,
varför exakta uppgifter i berörda hänseende icke torde kunna lämnas vare
sig av länsstyrelserna eller riksräkenskapsverket utan ett tidsödande arbete.
Med hänsyn till de betydande belopp, som kommunerna erhålla från länsstyrelserna,
måste det ur statens synpunkt vara av särskilt intresse, att
betryggande säkerhet förefinnes för att berörda medel verkligen komma
kommunerna till godo och icke obehörigen disponeras. Även torde det vara
av grundläggande betydelse för den kommunala revisionen att erhålla tillförlitliga^
uppgifter om de medel, som i sådant avseende utbetalats. Revisorerna
finna det därför nödvändigt, att åtgärder vidtagas, som bereda statsverket
och kommunerna möjlighet till kontroll i förevarande hänseende.
Detta gäller för övrigt icke blott medel, som länsstyrelserna utbetala till
kommunerna, utan samtliga medel, vilka statsmyndighet eller statstjänstemän
å tjänstens vägnar översända, t. ex. handräckningsmedel som tillställas
kommun av landsfiskal.
En utväg att vinna en dylik kontroll vore måhända, att föreskrift meddelades
därom, att statsmyndigheterna vid utbetalningar av medel till kommunala
myndigheter skola insätta medlen å postgirokonto för kommunerna.
Såsom en följd härav skulle kommunerna vara skyldiga att öppna sådana
konti. Då den sålunda företagna insättningen av medlen endast vore avsedd
såsom ett kontrollmoment, borde givetvis något hinder för kommunerna
att sedermera göra medlen räntebärande på annat sätt än att låta dem
kvarstå å sådant konto icke förefinnas. Det synes revisorerna önskvärt att
en närmare undersökning företages, huruvida det nu antydda förfarandet
kan vara ändamålsenligt och i övrigt lämpligt. Vid en dylik undersökning
torde emellertid även andra sätt för ernående av den åsyftade kontrollen
böra övervägas.»
Förklaring har avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 182—195).
Av den i ärendet lämnade förklaringen framgår, att riksräkenskapsverket
redan genom skrivelse den 16 juni 1926 påkallat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på ifrågavarande spörsmål samt därvid hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder i syfte att statsmyndigheternas utbetalningar av
medel till kommunerna verkställas genom medlens insättande å postgirokonto
för vederbörande kommun. Utskottet är av den uppfattningen, att
•den av revisorerna och riksräkenskapsverket npptagna frågan bör bliva föremål
för närmare utredning och att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas
Kontrollen
ä medel, som
tillställas
kommunerna
genom statsmyndigheter.
Utskottets
yttrande.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
för ernående av en förbättrad kontroll i fråga om nämnda medel. Då.
emellertid spörsmålet synes vara föremål för övervägande, har utskottet icke
ansett sig böra nu påkalla någon åtgärd från riksdagens sida i berörda
hänseende.
Enär denna fråga synts utskottet vara av särskild vikt, har utskottet
emellertid velat vad sålunda förekommit för riksdagen
omförmäla.
Tillämpningen
av
gällande bestämmelser
om tjänstledighet
och
semester.
16:o) Under finansdepartementet, § 40, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för gällande bestämmelser angående tjänstledighet och semester samt
framlagt resultatet av en av dem verkställd omfattande utredning om tilllämpningen
av nämnda bestämmelser. (Del I sid. 112 132.)
Som en sammanfattning av berörda utredning i avseende å samtliga deledigheter,
som under år 1927 förekommit i medeltal på varje i utredningen
upptagen befattningshavare, hava revisorerna i sin berättelse intagit följande
tablå.
I medeltal på varje tjänsteman |
Tjänstledighet 9 , i av annan pa grund av anledni än sjukdom | 8jakdom |
Semester |
Summa dagar |
|
Manliga, samtliga ........................... |
12.1 |
8.6 |
29.8 |
50.5 |
Ordinarie .................................... |
12.8 |
7.7 |
32.2 |
52.2 |
| Extra ordinarie ........................... |
11.2 |
12.9 |
18.4 |
42.5 |
Kvinnliga, samtliga........................... |
24.6 |
10.5 |
25.8 |
60.9 |
Ordinarie .................................... |
26.8 |
9.6 |
29.5 |
65.9 |
Gifta ....................................... |
25.2 |
31.5 |
27.7 |
84.4 |
Ogifta....................................... |
27.3 |
3.3 |
29.9 |
60.5 |
Extra ordinarie ........................... |
18.0 |
13.2 |
15.4 |
46.6 |
Gifta ....................................... |
25.0 |
43.4 |
15.1 |
83.5 |
Ogifta....................................... |
16.4 |
6.o |
15.5 |
37.9 |
Utredningen har givit revisorerna anledning göra följande uttalande.
»Vad först beträffar av befattningshavarna på grund av sjukdom åtnjuten
tjänstledighet har den av revisorerna verkställda utredningen ådagalagt,
att dylik ledighet under år 1927 förekommit i synnerligen olika utsträckning
för olika befattningshavargrupper. Väsentliga skiljaktigheter göra
sig sålunda gällande — såväl vad angår sjukdomsfrekvensen eller antalet
sjukdomsfall per befattningshavare som sjukledigheternas varaktighet —
mellan ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, mellan manliga
och kvinnliga befattningshavare samt mellan gifta och ogifta kvinnliga
befattningshavare, i det att en större sjukledighet förekommit för ordinarie
än för extra ordinarie och för kvinnliga än för manliga befattningshavare
ävensom för gifta än för ogifta kvinnor. Den höga sjukledighet, som
framträtt i fråga om kvinnliga i förhållande till manliga befattningshavare,
Statsutskottets utlåtande Nr 94. 23
är ett faktum, som tidigare konstaterats i officiella utredningar, bland annat
av 1921 års lönekommitté i dess år 1923 avgivna betänkande angående
ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden
m. in. Den av revisorerna nu verkställda utredningen, som likväl
endast avsett ett år och därtill omfattat ett jämförelsevis ringa observationsmaterial,
utvisar dock en väsentligt mindre sjukledighet för de manliga
befattningshavarnas del iin den av berörda kommitté verkställda utredningen,
vilken avsåg åren 1919, 1920 och 1921. Nu berörda skillnad mellan
manliga och kvinnliga tjänstemän i fråga om sjukledigheternas längd torde
i viss män hava sin förklaring i olika hög fysisk och psykisk motståndskraft
och måhända även i vederbörandes större eller mindre lämplighet för
tjänstgöring av ifrågavarande slag. Någon liknande förklaring till att,
oavsett kön, ordinarie befattningshavare, på sätt utredningen utvisat, måst
åtnjuta längre sjukledighet än extra ordinarie synes däremot icke kunna
givas.. Likaså måste man ställa sig spörjande angående anledningen till
att gifta kvinnor varit mer sjuklediga än ogifta. Fråga är emellertid, om
icke de ordinaries mera fasta anställningsform ävensom de gifta kvinnornas
ställning beträffande hemmet och vad därmed sammanhänger medverkat
till att skapa en mindre uthållighet i tjänsten och en större benägenhet att
giva efter för sjukdomsymptom. Därtill kommer, att, såvitt kan bedömas
av utredningen, de gifta kvinnorna i särskilt stor utsträckning kommit i
åtnjutande av tjänstledighet för enskilda angelägenheter. Den stora omfattning,
i vilken sålunda ledigheter förekommit för berörda kategori befattningshavare,
måste givetvis i regel anses innebära vissa olägenheter med
hänsyn till tjänstgöringsförhållandena inom statsförvaltningen, vilka olägenheter
säkerligen komma att stegras i samma mån som ökningen av antalet
gifta kvinnliga befattningshavare fortgår. För telegrafverkets del torde
dock i detta fall föreligga särskilda förhållanden, i det att i detta verk anställda
gifta kvinnliga befattningshavare i viss utsräckning beviljats tjänstledighet
för enskilda angelägenheter för att bereda plats för under kristiden
anställd extra ordinarie personal, vilken eljest under numera ändrade förhållanden
måst avskedas.
Utan att vilja närmare ingå på de synnerligen ömtåliga och svåra spörsmål,
varom här är fråga, vilja revisorerna framhålla att resultatet av den
verkställda utredningen synes vara värt beaktande vid den allmänna revision
av nu gällande avlöningsreglementen, som enligt beslut av Kungl.
Maj:t den 20 juni 1928 skall verkställas.
Revisorerna hava ansett sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt frågan
om utnyttjandet av den kostnadsfria sjukledighet, som enligt avlöningsreglementet
tillkommer befattningshavare, vars semester understiger 45
dagar. Utredningen i denna del ger vid handen, att den kostnadsfria
sjukledigheten i stor utsträckning utnyttjats särskilt av de kvinnliga befattningshavarna
och främst av de gifta kvinnorna. De lägre siffrorna
för de manliga tjänstemännen torde endast i viss mån kunna förklaras
därav att dessa tjänstemän i regel komma i åtnjutande av en längre semester
än de kvinnliga och därför aga större möjlighet till erforderlig
fysisk omvårdnad utan anlitande av sjukledighet. Tillämpningen av nu
gällande bestämmelser om ifrågavarande sjuksemester synes revisorerna
giva anledning till att berörda bestämmelser underkastas omprövning vid
den blivande revisionen av avlöningsreglementena i syfte att förhindra,
att missbruk av den angivna förmånen kunna göra sig gällande.
Den verkställda utredningen utvisar, att mer än en tredjedel av samt -
24 Statsutskottets utlåtande Nr 94.
liga sjukdomsfall varit av kortare varaktighet än högst tre dagar. Det
är sålunda ett ganska stort antal sjukledigheter av kortare varaktighet,
som förekommit inom statsförvaltningen. Den omfattning, i vilken dylika
ledigheter förekommit, är ingalunda av underordnad betydelse. Att av
dylika förfall förorsakade avbrott i tjänstgöringen äro till men för arbetets
behöriga gång, säger sig självt. Otvivelaktigt är, att frekvensen av de
korta ledigheterna ökats därigenom, att sjukdom, som ej sträcker sig utöver
tre dagar, i regel ej behöver styrkas genom läkarintyg, vartill kommer,
att, såsom ovan nämnts, befattningshavarna i allmänhet äga rätt att inom
vissa gränser erhålla sjukledighet utan att därför avstå någon avlöning.
Revisorerna vilja för sin del icke yttra sig om, huruvida någon ändring i
gällande praxis beträffande styrkandet av sjukdom vid kortare sjukdomsfall
hör vidtagas men vilja under alla förhållanden framhålla, att en skärpning
av kontrollen av dylika ledigheter inom de olika verken bör ske till förhindrande
av missbruk.
Vad beträffar tillämpningen vid de särskilda verken av bestämmelserna
om sjukledighet och semester, hava revisorerna iakttagit, att åtskilliga
befattningshavare vid rikets allmänna kartverk vid sjukledighet — även
iim densamma varit av relativt lång varaktighet samt under semester
icke behövt inräkna förekommande sön- och helgdagar i sjukledigheten
eller semestern och i följd härav fått åtnjuta sjuksemester och semester
under längre tid än som författningsenligt bort tillkomma dem. Denna
tolkning av avlöningsreglementet, som, såvitt revisorerna hava sig bekant,
icke tillämpas annorstädes inom statsförvaltningen, är givetvis icke riktig,
och det måste enligt revisorernas mening anses synnerligen anmärkningsvärt,
att ett sådant förfarande kunnat komma i fråga.
Revisorerna hava vidare funnit, att vissa befattningshavare vid telegrafverket
och postverket, som varit sjuklediga under hela år 1927, kommit
i åtnjutande av full avlöning under 45 dagar, varvid den kostnadsfria
ledigheten i vissa fall uttagits såsom semester, i andra fall såsom sjukledighet
och i ytterligare andra fall dels såsom semester och dels såsom
sjukledighet. Det torde enligt revisorernas mening kunna ifrågasättas,
huruvida i dylika fall en sadan förman skäligen bör fa atnjutas, även om
ledigheten, såsom i dessa fall synes hava förekommit, beviljats efter hand
under året genom särskilda beslut.»
Till utskottet har inkommit en skrivelse från de kvinnliga kårsammanslutningarnas
centralråd, vari gjorts gällande:
1. att den av 1928 års statsrevisorer gjorda utredningen angående förhållandet
mellan manliga och kvinnliga befattningshavares sjukledighet
bygger på ett ej jämförbart, oriktigt använt och felaktigt bearbetat material
och därför saknar all beviskraft;
2. att en av centralrådet verkställd utredning i samma fråga, omfattande
en grupp manliga och kvinnliga befattningshavare med samma lönevillkor
och arbetsförhållanden (postexpeditörer), visar ett överskott i sjukledighet
för kvinnorna av endast 0.4 dagar per år;
3. att varje gruppindelning av tjänsteinnehavare såsom underlag för en
på olikhet i sjuklighet grundad löneskillnad är ohållbar.
Statsutskottets utlåtande Nr i)4. 25
Utskottet, som icke anser sig kunna taga någon ståndpunkt till de av
centralrådet i ovan berörda skrivelse gjorda erinringarna rörande den av
revisorerna verkställda utredningen, är av den uppfattningen, att de av
revisorerna omförmälda förhållandena äro av den betydelse, att de böra
tagas under närmare övervägande, vilket lämpligen torde kunna ske i samband
med den utredning, som anförtrotts åt 1928 års lönekommitté. Då
utskottet förutsätter, att så kommer att ske, har utskottet icke ansett erforderligt,
att någon åtgärd från riksdagens sida vidtages i anledning av den
av revisorerna gjorda utredningen och de uttalanden, som på grundval
därav gjorts.
Vidkommande särskilt de av revisorerna anmärkta förhållandena vid
rikets allmänna kartverk har utskottet erfarit, att riksräkenskapsverket upptagit
denna fråga till behandling och att alltså denna sak kommer under
vederbörlig omprövning.
Med hänsyn till den stora betydelse, som det av revisorerna berörda
spörsmålet äger, har utskottet velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
17:o) Under statens affärsverksamhet, § 61, hava revisorerna lämnat vissa
uppgifter rörande bokföringen och redovisningen av medel vid telegrafverkets
linjeexpedition i Härnösand. (Del I sid. 180—184.)
Revisorerna hava i anslutning härtill gjort följande uttalande.
»Av den lämnade redogörelsen för revisorernas undersökning av linjeexpeditionens
i Härnösand medelsförvaltning för år 1927 torde framgå, att
den tillsyn och kontroll å berörda förvaltning, som ålegat vederbörande
linjeingenjör på ett synnerligen anmärkningsvärt sätt åsidosatts. Så har
till exempel vid underskrivandet av medelsredovisningarna linjeingenjören
till synes icke aktat nödigt att för närmare granskning avfordra Leuf vare
sig expeditionens kassakonto eller ens huvudkontot, som dock skolat ligga
till grund för sagda redovisningar. Ävenså har uppenbarligen icke vid de
månatliga inventeringarna av expeditionens kassa kassakonto företetts. Den
här ovan omförmälda sammmanblandningen av expeditionens egna och linjebefälets
utgifter hade ock bort av linjeingenjören uppmärksammas vid
medelsredovisningarnas företeende till underskrift.
Enligt vad det vid polisförhöret med Leuf förda protokollet utvisar har
Leuf ägt att utan linjeingenjörens hörande rekvirera förskottsmedel från
linjedistriktsbyrån i Sundsvall, och har Leuf även innehaft fullmakt av
linjeingenjören såväl att utkvittera till linjeexpeditionen ankommande
penningsummor som ock att verkställa dragningar å expeditionens bankräkning,
ett förhållande, som enbart för sig bort påkalla särskild kontroll
från linjeingenjörens sida beträffande redovisningen av de av Leuf omhänderhavda
medlen. Att linjeingenjören ansett sig kunna i den utsträckning,
som skett, lämna linjeexpeditionens medelsförvaltning utan kontroll,
måste enligt revisorernas mening framstå såsom så mycket mera anmärkningsvärt,
som linjeingenjören enligt gällande instruktion för sektionsföreståndarna
vid telegrafverkets linjedistrikt är ansvarig för bokföringen och
redovisningen av linjeexpeditionens penningmedel, ett ansvar, som i före
Bihang
till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 48 höft- (Nr 9b.) 3
Utskottets
yttrande.
Medelsredovisningen
vid
telegrafverkets
linjeexpedition
i
Härnösand.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
liggande fall måste anses hava helt och odelat åvilat honom, enär vid linjeexpeditionen
i Härnösand icke funnits anställd någon kassör och Leuf, enligt
från telegrafstyrelsen inhämtad upplysning, icke heller av nämnda styrelse
förordnats att handhava expeditionens kassagöromål.
Emellertid synes icke blott vederbörande linjeingenjör hava i betydande
grad uraktlåtit att öva den tillsyn ifråga om medelsförvaltningen, som ålegat
honom, utan måste enligt revisorernas mening även vederbörande linjedirektörs
kontroll å samma förvaltning anses hava varit otillfredsställande.
Redan den omständigheten att de till honom från nämnda linjeexpedition
insända medelsredovisningarna icke upprättats för och avgivits å författningsenliga
tider samt att såväl dessa redovisningar med tillhörande bilagor
som instrumenten över av linjeingenjören förrättade kassainventeringar icke
alltid varit försedda med dennes namnunderskrift borde hava föranlett åtgärder
från linjedirektörens sida. Men vidare hade inpripande och undersökningar
av honom bort påkallas med hänsyn till de avsevärda disproportioner
mellan i medelsredovisningarna från expeditionen upptagna utgifter
och vid slutet av respektive redovisningsperioder utbalanserade belopp, som
framgå av följande tablå.
Redovisade utgifter |
Utbalanserade |
; |
Redovisade utgifter |
Utbalanserade |
|||||
Redovisning |
nr |
i |
18,214: 80 |
48,274:19 |
Redovisning |
nr |
13 |
19,496: 16 |
48,083: 4 3 |
» |
» |
2 |
11,452: 8 8 |
52,953: 98 |
» |
» |
14 |
12,158: 61 |
62,697: 16 |
» |
» |
3 |
18,218: 95 |
44,806: 3 7 |
» |
» |
15 |
22,834: so |
49,862:3 6 ! |
» |
» |
4 |
11,382: 15 |
54,673: 53 |
» |
» |
16 |
24,907: — |
52,567: 18 |
» |
5 |
13,267: 4 7 |
51,406: 06 |
» |
» |
17 |
22,048: 64 |
57,699: 6 2 |
|
» |
» |
<i |
18,869: 56 |
47,154: 59 |
» |
18 |
23,127: 29 |
54,207: 92 |
|
» |
» |
7 |
16,555: 84 |
50,631: 4 9 |
* |
» |
19 |
13,319: 75 |
54,546: so |
> |
» |
8 |
10,215: 50 |
56,512: 4 2 |
» |
» |
20 |
16,781: 49 | |
|
» |
» |
9 |
13,242: — |
53,270: 8 7 |
» |
» |
21 |
14,372: 8 2 |
58,112:42 |
» |
10 |
15,386: 83 |
59,584: 62 |
» |
* |
22 |
23,983: 6 9 |
54,446: 23 |
|
» |
» |
11 |
27,415: 90 |
42,191: 42 |
» |
» |
23 |
20,849: 60 |
52,911:29 |
» |
12 |
11,361: — |
50,400: 46 |
» |
» |
24 |
26,121: 7s |
43,878: so |
Hade en undersökning företagits eller över huvud taget kommunikation
med vederbörande linjeingenjör ägt rum beträffande här berörda förhållanden,
hade otvivelaktigt oegentligheterna icke kunnat få den omfattning,
som nu blivit fallet. Det vill ock synas, som om linjedirektören vid
de inventeringar av linjeexpeditionens kassa, han haft att företaga minst
en gång om året, icke tagit del av de å expeditionen förda räkenskaperna,
enär, i fall så skett, en upptäckt av nu omhandlade förfalskningar näppeligen
torde hava uteslutet.
På grund av det anförda vilja revisorerna slutligen uttala önskvärdheten
av att en ingående undersökning skyndsamt företages i syfte att klarlägga,
om och i vad mån ansvar för vad i nu berörda avseenden förekommit kan
och bör utkrävas av de vid nämnda verk anställda befattningshavare, vilka
haft till åliggande att utöva kontrollen och tillsynen över ifrågavarande
medelsförvaltning.»
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
27
Förklaring i ärendet liar avgivits av telegrafstyrelsen (Del III sid. 264 —
296), som anfört följande.
»De befattningshavare vid telegrafverket, av vilka ansvar för bristande
kontroll eller tillsyn över medelsförvaltningen vid linjeoxpeditionen i
Härnösand skulle kunna tänkas utkrävt, äro linjeexpeditionens föreståndare
vid skilda tider, kassören å linjedistriktsbyrån i Sundsvall och linjedirektören
därstädes.
Vad först angår linjeexpeditionens föreståndare, linjeingenjören, måste
telegrafstyrelsen finna det utrett, att denne, ehuru han instruktionsenligt
har redogörares ansvar, likväl icke kan hava ansvar såsom kassör. Hela
arten av en linjeingenjörs tjänst — särskilt om han är placerad i Norrland
— är sådan, att han omöjligen kan sköta kassagöromålen å linjeexpeditionen.
Linjeingenjörens tjänst fordrar hans bortovaro från expeditionen
flera dagar, ja till och med veckor i sträck, och detta å tider, som bestämmas
av linjearbetenas rationella planering och tillsyn och som ingalunda
låta sig bestämmas av de fastställda tidpunkterna för insändande av medelsredovisningar
eller av att penningmedel behöva rekvireras eller utbetalas.
Det är uppenbart, att under sådana förhållanden kassörs ansvar icke
kunnat eller bort åläggas linjeingenjören. Detta ansvar ligger ensamt hos
den tjänsteman å linjeexpeditionen, som utövat och måst utöva det dagliga
handhavandet av kassagöromålen, och detta oberoende av huruvida denna
tjänsteman innehaft kassörs tjänstetitel eller ej.
Telegrafstyrelsen finner det vidare utrönt, att någon försummelse icke
kan läggas linjeingenjören, såsom redogörare, till last för det han, som icke
haft anledning misstänka, att några falsarier förelågo, underlåtit att vidtaga
den enda åtgärd, genom vilka falsarierna skulle kunnat av honom
upptäckas, nämligen att å linjedistriktsbyråns kassaavdelning förvissa sig
om att förfalskade räkenskaper icke dit insänts.
Kassören å linjedistriktsbyrån, som det ålegat att granska de av Leuf
dit insända medelsredovisningarna, har, enär dessa städse överensstämt med
linjedistriktsbyråns räkenskaper, icke haft anledning misstänka falsarier,
men har dock uppgivit, att hon fäst sin chefs uppmärksamhet på de stora
balanserna och de stundom försenat inkomna redovisningarna.
Enär den linjedirektör, som under hela den tid förskingringarna pågått
förestått VI. linjedistriktet, avlidit den 15 juni 1928, har en fullständig
utredning angående linjedirektörens ansvarighet i denna sak icke kunnat
göras. Det förefaller dock, som om denne icke vidtagit den kontrollåtgärden
att jämföra den behållning, som uppgavs å linjeexpeditionen vid skilda
inventeringstillfällen, med den behållning, som de till linjedistriktsbyrån
insända medelsredovisningarna angåvo. Orsakerna till att denne sällsynt
nitiske och ansvarskännande linjedirektör underlåtit detta känner telegrafstyrelsen
icke och någon klarhet huru härmed förhåller sig torde på grund
av linjedirektörens bortgång aldrig kunna vinnas.»
De av revisorerna påtalade förhållandena vid telegrafverkets linjeexpedition
i Härnösand hava synts utskottet vara av synnerligen anmärkningsvärd
beskaffenhet. Då utskottet emellertid förutsätter, att telegrafstyrelsen
utan särskild framställning vidtager erforderliga åtgärder till förhindrande
av ett upprepande av vad som ägt rum, har utskottet allenast velat vad
sålunda förekommit för riksdagen
Utskottets
yttrande.
omförmäla.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
Ved såsom
lokbränsle vid
statens järnvägar.
Övriga anmärkningar.
18:o) Beträffande det av revisorerna under statens affärsverksamhet, § 64,
till behandling upptagna spörsmålet angående ved som lokomotivbränsle
vid statens järnvägar kommer utskottet att framdeles under riksdagen avgiva
yttrande, vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
19:o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,
oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd
hör av förhållandena föranledas, dels slutligen icke vara av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat för
riksdagen
anmäla.
Stockholm den 3 maj 1929.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell, Olof
Olsson, O. Bergqvist, J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, P. A. Dahl, N. J. M.
Svensson i Kompersmåla, C. /. Asplund, P. A. Bergström och D. Hansén;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, P. Nilsson i Bonarp, L. J.
Carlsson-Frosterud, A. A:son Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs,
S. Persson i Fritorp, O. Nilsson i Örebro, G. Strindlund, C. A. Anderson i Storegården,
J. Jönsson i Revinge och K. S. V. Ward.
Reservation
vid punkt 7:o) (underhållsarbeten för övningsfartyget af Chapman) av
herr Holmgren, vilken ansett, att ifrågavarande punkt icke bort i utlåtandet
intagas.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.