<Statsutskottets utlåtande Nr 91.

Nr 91.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1929 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om löneförbättring
för vissa äldre subalternoffeer are.

(l:a avd.)

Uti eu inom andra kammaren av lierr I. Anderson i Linköping väckt
motion, nr 141, har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av avlöningsreglementet för officerare och underofficerare, att lönebeloppet
för de subalternofficerare, vilka under tre år uppburit lön i 6:e löneklassen,
skall — oavsett om befordran till kapten ägt rum eller icke — därefter utgå
enligt i nämnda reglemente för 7:e löneklassen upptagna belopp.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande.

»År 1927 fastställdes nytt, definitivt avlöningsreglemente för officerare
m. fi. Detta reglemente var, frånsett vissa smärre jämkningar, avfattat i
överensstämmelse med det förut gällande provisoriska. Bland annat bibehöllos
lönebeloppen oförändrade. Ehuru det sålunda definitiva avlöningsreglementet
varit gällande under icke fullt två år, anser jag mig likväl böra
av nedan angivna skäl framlägga förslag till viss ändring i detsamma.

Enligt mitt förmenande var det nämligen eu omständighet, som icke erhöll
erforderligt beaktande i det nya avlöningsreglementet, men vilken är
av så allvarlig natur, att rättelse i någon form måste åstadkommas. Det
togs nämligen ingen som helst hänsyn därtill, att befordringsförhållandena
till följd av 1925 års försvarsbeslut blevo avsevärt försämrade, vilket i rea
liteten bringat personalens lönefråga i ett ogynnsammare läge, än vad fallet
var före genomförandet av nämnda försvarsbeslut. Möjligheterna att vinna
befordran hava minskats därigenom, att indragningarna främst drabbat de
högre graderna, vartill kommer, att det sätt, på vilket överföringen till övergångsstat
i allmänhet blivit verkställd, än ytterligare minskat befordringsutsikterna.
Följden har också blivit eu fullständig stagnation inom de olika
graderna, och befordran i annan form än »i regementet» och »i armén»
förekommer numera knappast.

Särskilt måste det väcka bekymmer, att befordran till kapten vid regemente
blivit till ytterlighet försenad. Enligt vad som angavs av chefen för
generalstaben i hans förslag till övergångens ordnande, borde nu nämnd
befordran vinnas efter 15 tjänsteår, vilket genomsnittligt borde motsvara en
levnadsålder av 37 år. Dessa siffror visa redan nu en oroväckande tendens
till stegring. Enligt vad som framgår av de på ingående undersökningar
baserade statistiska beräkningar beträffande åren 1929—1933, som blivit fram -

8

Statsutskottets utlåtande Nr 91,

Utskottets
yttrande■

lagda i Ny militär tidskrift, häfte nr 22 föregående år, komma levnadsåldern
och tjänsteåldern vid kaptensbefordran att beträffande exempelvis infanteriets
löjtnanter för nämnda tidsperiod att uppgå till 37.6; 39.7; 39.9; 41 och 41.3
levnadsår, respektive 16.2; 17.3; 17.8; 18.4 och 19 tjänstår. Med all sannolikhet
kommer denna stegring av åldern att fortgå jämväl under de därpå
följande åren. Samtidigt som den av 1925 års riksdag beslutade nedskärningen
av kadrerna framtvungit ökade krav på arbetsdugligheten hos de
kvarvarande officerarna, hava alltså befordringsmöjligheterna och därmed
löneförmånerna till den grad försämrats, att de kunna befaras bliva en direkt
anledning till nedsatt tjänstbarliet hos officerskåren.

För att redan nu vinna någon rättelse i det påtalade missförhållandet, är
det nödvändigt att åtminstone åstadkomma någon förbättring uti rådande
avlöningsförhållanden för den av 1925 års försvarsbeslut hårdast drabbade
kategorien av officerskåren, nämligen de äldre subalternofficerarna. Detta
synes lättast kunna vinnas genom att göra 7:e löneklassen gemensam för
löjtnants- och kaptensgraderna på så sätt, att den kommer att utgöra den
högsta i den förra och den lägsta i den senare lönegraden. Att en sådan
åtgärd skulle möta några oöverstigliga svårigheter i lönetekniskt avseende
är svårt att förstå, eftersom detta lönesystem vad underofficerskåren, civilmilitära
personalen och civila befattningshavare beträffar, är i stort sett lagt
enligt enahanda grundsatser.»

Över föreliggande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
yttrande från försvarsväsendets lönenämnd, vilket yttrande är såsom bilaga
fogad vid detta utlåtande.

Utskottet måste visserligen finna det vara beklagligt, att befordringsförhållandena
försämrats för vissa grupper av beställningshavare genom det
sätt, på vilket övergången till den nya härordningen blivit ordnad. Då emellertid
många olika faktorer inverka på bedömandet av den i motionen behandlade
frågan och en allmän överarbetning av bl. a. gällande löneplan för
officerare torde kunna förväntas komma att verkställas av 1928 års lönekommitté,
har utskottet i likhet med lönenämnden ansett, att motionen icke
bör till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Andersons i Linköping förevarande motion II: 141
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1929.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 89.

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

Till riksdagens statsutskoll.

llilayn.

Genom beslut den 8 innevarande februari liar Kung], Maj:t anbefallt försvarsväsendets
lönenamnd att snarast möjligt och senast den 10 mars 1929 till
statsutskottet avgiva yttrande över eu av 1. Anderson i Linköping- inom andra
kammaren väckt motion nr 141 om löneförbättring för vissa äldre subalternofficerare.

Till åtlydnad härav får lönenämnden anföra följande.

1 förevarande motion yrkas sådan ändring av officersavlöningsreglementet,
att I önebeloppet för de subalternofficerare, vilka under 3 år uppburit lön i (i:e
löneklassen, skulle — oavsett om befordran till kapten ägt rum eller icke —
därefter utgå enligt i nämnda reglemente för 7:e löneklassen upptagna belopp.

Uti eu för närvarande på Kungl. Maj:ts prövning beroende framställning har
1925 års tillfälliga oflicerskommitté hemställt om avlåtande av proposition till
årets riksdag med ett av kommittén framlagt förslag i ämnet. Detta förslag
går såtillvida längre än motionen, att enligt detsamma i motionen avsedda
subalternofficerare skulle efter 3 års kvarstående i 7 :e löneklassen uppflyttas
i 8:e löneklassen.

Över omförmälda framställning hava arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygstyrelsen i gemensamt avgivet utlåtande anfört följande.

»Frågan om konstruktionen av löneskalorna för kompaniofficerare har varit
föremål för en ingående undersökning av 1918 års militära avlöningssakkunniga.
Uti sitt den 10 februari 1921 avgivna betänkande, vilket legat till gruml
för det nu gällande lönesystemet för officerare och underofficerare m. fl., anförde
de sakkunniga, bland annat, att i vissa från olika militära myndigheter
avgivna yttranden föreslagits, att en gemensam löneskala skulle anordnas för
samtliga kompaniofficerare. Då emellertid de sakkunniga ansett ofrånkomligt,
att lönesystemet ordnades på sådant sätt, att varje befordran till beställning
med större ansvar och mera fordrande tjänstgöring dels omedelbart vid befordringstillfället
åtföljdes av ökad avlöning och dels medförde möjlighet att i den
nya tjänsten nå högre slutavlöning än som kunnat vinnas i den lägre tjänsten,
hade de sakkunniga föreslagit tre särskilda lönegrader för kompaniofficerare,
nämligen en för underlöjtnanter (fänrikar), eu för löjtnanter och en för kaptener.
För möjliggörande av erforderlig löneförhöjning vid befordran hade det
befunnits nödvändigt att icke införa några gemensamma löneklasser för ifrågavarande
tre lönegrader, utan hade löneskalorna genomgående ordnats så, att
slutlönen för en grad understege begynnelselönen för närmast högre grad.

Av betänkandet framgår vidare, att de sakkunniga, som föreslogo antalet
löneklasser till två för underlöjtnants-fänriksgraden och fyra för löjtnantsrespektive
kaptensgraderna, haft under övervägande ett från militärt håll framställt
förslag om ökning av antalet löneklasser. Såsom skäl för det härom framställda
förslaget hade framhållits behovet att för beställningshavare, vilkas befordran
blivit fördröjd på grund av sämre befordringsförhållanden inom vissa
truppförband, möjliggöra en utjämning av löneförhållandena. Särskilt liade
därvid avsetts, att för löjtnanter, som under längre tid finge vänta på befordran
till kapten, bereda en ökad avlöning i avbidan på vinnandet av sådan befordran.
Då införandet av ytterligare löneklasser inom löjtnantsgraden skulle medföra,
att slutavlöningen för löjtnanter, vilka eventuellt icke vore kompetenta till
kaptensbefordran, komme att föras upp till ett högre plan, än som skäligen
borde ifrågasättas för beställningshavare i förevarande grad, hade de sakkunniga
emellertid ansett sig icke kunna på angivet sätt tillmötesgå omförmälda
önskemål.

in

Statsutskottets utlåtande Nr 91.

Till jämförelse med den sålunda lämnade redogörelsen för anordnandet av
löneskalorna för kompaniofficerare torde få anföras, vad de sakkunniga uttalat
beträffande löneskalorna för underofficerare. Beträffande dessa förordade de
sakkunniga en sådan anordning, att eu underofficer, vilken under längre tid
fått vänta på befordran, skulle kunna ernå högre avlöning i innehavande grad
än den, som tillkomme annan till högre grad befordrad, men till tjänsteåldern
yngre underofficer. I sådant syfte hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att
vissa löneklasser inom närliggande lönegrader för underofficerare gjordes gemensamma.
Härigenom hade i förevarande avseende en närmare överensstämmelse
med kommunikationsverkens lönesystem kunnat åvägabringas än vad som vid
uppgörandet av löneskalorna för kompaniofficerare varit möjligt.

Från om löneskalornas konstruktion har sedermera varit föremål för övervägande
i samband med avlöningssystemets definitiva utformande. Av det vid
Eders Ivungl. Maj:ts proposition nr 7 till 1927 års riksdag fogade statsrådsprotokollet
med därtill hörande bilagor inhämtas (sid. 36), bland annat, att
vissa militära myndigheter ifrågasatt, att löneplanen O borde ändras sålunda,
att den, liksom vad som genomgående gällde inom löneplanen Uo, åtminstone
i de lägre lönegraderna komme att upptaga vissa gemensamma löneklasser för
två varandra närliggande lönegrader.

I avgivet yttrande hade Arméförvaltningen uttalat, att, då ett biträdande
av förslaget skulle rubba de grunder, enligt vilka det från år 1922 gällande
militära lönesystemet blivit uppbyggt, och konsekvensen av ett sådant biträdande
i varje fall icke utan en noggrann undersökning kunde överblickas, ämbetsverket
ansett sig icke kunna ansluta sig till de uttalade önskemålen om
ändrad konstruktion av löneplanerna. .

Icke heller försvarsväsendets lönenämnd ansåg sig kunna tillstyrka en
ändring av löneplanerna. Uti sin underdåniga skrivelse den 20 oktober 1926,
med förslag till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt
civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet, anförde
sålunda lönenämnden (se proposition nr 7/1927 sid. 37), att, då löneplanerna
för officerare och underofficerare samt civilmilitär personal vid armén
och marinen fastställts så sent som vid 1921 års riksdag, lönenämnden ansett
en genomgående revision av nämnda löneplaner näppeligen för det davarande
kunna ifrågakomma. En dylik revision syntes i allt fall icke böra företagas,
förrän viss tids erfarenhet vunnits i fråga om de verkningar, den nya försvarsorganisationen
kunde komma att utöva å de olika beställningshavarnas arbetsåligganden.
Ett tillfälle att överväga frågan komme för övrigt att erbjuda sig
i samband med dyrtidstilläggens avskaffande och sammanslagning med de fasta

Till denna lönenämndens uppfattning anslöt sig föredragande departements -

chefen. . .... ,

Beträffande det nu föreliggande förslaget innebär detsamma, att tor andra
och tredje lönegraderna i löneplanen O vissa löneklasser skulle bliv a _ gemensamma
eller alltså just eu sådan anordning, som 1918 års militära avlöningssakkunniga
för sin de) ansågo sig icke kunna tillstyrka, __

Emellertid anse ämbetsverken i hög grad behjärtansvärt. om en lörbattrad
löneställning kunde beredas sådana äldre löjtnanter, som på grund av ogynnsamma
bcfordringsförliållanden nödgas under längre tid kvarsta i löjtnants En''ändring

i löneställningen för beställningshavare i andra lönegraden av
löneplan O i officersavlöningsreglementet torde dock eventuellt kräva ändring
i löneskalorna jämväl för andra beställningshavare, tillhörande samma löneplan
eu åtgärd, som i sin ordning kan befinnas kräva jämkning jämväl i avseende
å löneställningen för vissa av de civilmilitära beställningshavare, vilka

Statsutskottets utlåtande, Nr Hl.

I I

iiro hänförda till löneplan (J i samma reglemente. I övrigt torde ett bifall till
förslaget kunna, beträffande löne- och pensionsförliållandena, föranleda konsekvenser,
som icke utan eu mera ingående undersökning kunna överblickas.

På grund härav få arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen
i anslutning till ovan åberopade, av försvarsväsendets lönenämnd i dess skrivelse
den 20 oktober 1926 gjorda uttalande, i underdånighet föreslå, att framställningen
måtte överlämnas till 1928 års lönekommitté för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det kommittén anförtrodda uppdrag.»

Lönenämnden har för sin del i utlåtande denna dag biträtt nämnda myndigheters
i ärendet gjorda hemställan.

Under åberopande av vad sålunda förekommit anser sig lönenämnden böra
hemställa, att föreliggande motion icke måtte föranleda någon åtgärd.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad, ordförande,
ledamöterna Afzelius, Jansson, P. Nilsson, Giron, J. Nilson och
Almroos.

Stockholm den 20 februari 1929.

KARL LE VINSON.

Georg Z. Topelitts.