Statsutskottets utlåtande Nr 84.
15
Nv 84.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1929 kl. 12 m.
inlåtande i anledning av väckt motion om utgivande till
majoren Erik Holmquist av visst belopp, utgörande
till statsverket återbetalade dyrtid still ägg åt vissa
officerare.
(l:a avd.)
Uti en inom andra kammaren av herr 2V". Holmström väckt motion, nr
24G, har hemställts, att riksdagen må anvisa 1,293 kronor och 86 öre att
betalas till förre regementsintendenten vid kungl. livgardet till häst, nuvarande
majoren vid Intendenturkåren Erik Holmquist, för av honom på
grund av i motionen omförmälda förhållanden gjord inbetalning till statsverket.
Motionären har till stöd för sin framställning anfört följande.
»Under år 1918 utbetalade kassaförvaltningen vid kungl. livgardet till häst
dyrtidstillägg å lönetillägget till officerare för tjänstehästar.
Häröver gjorde vederbörlig revision anmärkning. Kungl. kammarrätten
förklarade dock, att dessa utbetalningar gjorts i enlighet med gällande författningar
och ogillade anmärkningen. Efter besvär hos Kungl. Maj:t godkände
Kungl. Maj:t emellertid anmärkningen.
Det anmärkta beloppet 10,231 kronor och 98 öre har i vanlig ordning
återbetalats.
Den 15 mars 1921 alltsa omkring tre år efter det utbetalningen verkställts
— ankom till kassaförvaltningen vid kungl. livgardet till häst ytterligare
anmärkning å 1,842 kronor och 48 öre, vilket belopp på grund av
revisionens förbiseende icke medtagits i den tidigare gjorda anmärkningen.
Efter regementsintendentens i ärendet avgivna förklaring ogillade kungl.
kammarrätten även denna anmärkning. Vederbörande revision besvärade sig
hos Kungl. Maj:t, som godkände anmärkningen. Detta Kungl. Maj:ts beslut
delgavs kassaförvaltningen vid kungl. livgardet till häst den 5 februari 1926,
alltså åtta ar efter det de anmärkta utbetalningarna verkställts.
Dåvarande regementsintendenten vid K. 1, kaptenen Erik Holmquist, ingick
den 23 mars 1926 till Kungl. Maj:t med underdånig ansökan att av
nåd bliva befriad från återbetalningsskyldighet, framhållande bland annat
svårigheten att efter åtta år återfordra de anmärkta dyrtidstilläggen av
den personal, till vilken de utbetalats. Denna ansökan blev bifallen endast
i vad den rörde utbetalning till tre då avlidna officerare. Det återstående
beloppet 1,293 kronor och 86 öre skulle emellertid av kapten Holmquist
inbetalas till statsverket. Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut delgavs kapten
16
Statsutskottets utlåtande Nr 84.
Utskottets
yttrande.
Holmquist den 2 mars 1928. Målet har således blivit slutgiltigt avgjort
först tio år efter det utbetalningarna verkställts.
För kapten Holmquist skulle det naturligtvis bliva svårt att efter tio år
av vederbörande löntagare, vilka för övrigt skingrats från regementet, återkräva
beloppen. Kapten Holmquist lämnades av riksräkenskapsverket emellertid
icke tillfälle att vidtaga några sådana åtgärder. Ty redan den 19 mars
underrättades lian av förste stadsfogden, till vilken saken var överlämnad
för indrivning, att om beloppet icke vore inbetalt före den 23 mars alltsa
inom fyra dagar — »kommer exekutiv förrättning att ske utan vidare anmaning
och även i gäldenärs frånvaro.
Kapten Holmquist nödgades då låna pengar för att undgå exekutiv åtgärd.
Över detta synnerligen bryska sätt att behandla tjänsteman i redogörareställning
kunna en del reflexioner göras.
Till saken hör vidare, att bestämmelserna i vederbörlig författning angående
dyrtidstilläggs åtnjutande voro så avfattade, att de anmärkta utbetalningarna
mycket väl kunna anses försvarade. Kungl. kammarrätten var ju
också av den meningen, att utbetalningarna varit riktiga.
Andemeningen torde också hava varit, att sadant dyrtidstillägg skulle
utgå. Och redan i juli 1921 intogs i författningen eu preciserad bestämmelse
därom, att dyrtidstillägg å lönetillägg för tjänstehästar skall utgå.
Det måste därför vara billigt, att kapten Holmquist befrias från sin omnämnda
återbetalningsskyldighet.»
Utskottet har med stöd av 46 § riksdagsordningen över motionen inhämtat
yttranden från arméförvaltningens civila departement och riksräkenskapsverket,
vilka yttranden sasom bilagor fogats vid detta utlåtande (Bil.
A och B).
Utskottet, som ansluter sig till vad ämbetsverken i ovanberörda yttranden
anfört i frågan, har, särskilt med hänsyn till det förhållande, att Holmquist
icke gjort något försök att av löntagarna återfå de till dem oriktigt utbetalda
beloppen, icke ansett sig kunna tillstyrka motionärens förslag.
Utskottet hemställer alltså,
att herr Holmströms förevarande motion (II: 246) icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 april 1929.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Närvarande: se under utlåtandet nr 80.
Reservation:
av herr Holmgren, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den
i ämnet väckta motionen.
Statsutskottets utlåtande Nr 84.
17
Bilaga A.
Yttrande.
Enligt utslag den 14 oktober 1919 förklarade Kungl. Maj:t i regeringsrätten,
att dyrtidstillägg icke finge beräknas å lönetillägg för tjänstehästar.
Nämnda utslag kungjordes under not. I. 207 i regeringsrättens årsbok, som
tillställes truppförbanden. Först vid 1921 års riksdag (prop.-nr 326, sid. 45,
riksdagens skrivelse nr 373) medgavs, att dyrtidstillägg fick utgå å nu ifrågavarande
lönetillägg. I dyrtidstilläggskungörelsen den 29 juni 1921, vilken
trädde i kraft den 1 juli 1921, angavs särskilt, att dyrtidstillägg finge utgå
på ifrågavarande lönetillägg.
Med anledning av vad i motionen anförts angående svårigheten för majoren
Holmquist att av vederbörande återfordra de felaktigt utbetalda dyrtidstillläggen,
får kungl. arméförvaltningens civila departement meddela följande.
Den första anmärkning, som i nu angivna hänseende utställdes av kungl. arméförvaltningens
revision mot räkenskaperna vid förutvarande kungl. livgardet
till häst, gällde räkenskapsåret 1918. Anmärkningen kommunicerades kaptenen
Holmquist den 26 juni 1919. Anmärkningen fastställdes sedermera av Kungl.
Maj:t i regeringsrätten den 24 maj 1921 (årsboken not. Fö 155), sålunda några
få månader efter det att den i motionen omförmälda anmärkningen ankom till
kungl. livgardet till häst.
Enligt beslut den 12 februari 1926 lämnade Kungl. Maj:t utan bifall en av
Holmquist gjord underdånig ansökning om befrielse från återbetalningsskyldighet
på grund av regeringsrättens sistberörda utslag. Det till återbetalning
fastställda beloppet inlevererades därefter den 11 mars 1926.
På grund av vad nu anförts och då av motionen icke framgår, att Holmquist
gjort något försök att av löntagarna återfå de till dem oriktigt utbetalda beloppen,
anser departementet, med hänsyn jämväl till de konsekvenser, som ett
bifall till motionen skulle medföra, sig icke kunna tillstyrka den gjorda framställningen.
Stockholm den 22 mars 1929.
LUDVIG WIDELL.
M. Kinnandeb.
Nils Rosén.
Bilaga B.
Till riksdagens statsutskott.
Riksräkenskapsverket har av Kungl. Maj:t anbefallts att till statsutskottet
avgiva utlåtande över en av N. Holmström i andra kammaren väckt motion,
nr 246, om utgivande till majoren Erik Holmquist av visst belopp, utgörande
till statsverket återbetalade dyrtidstillägg åt vissa officerare.
I anledning härav har riksräkenskapsverket införskaffat ett utav tillförordnade
revisionskommissarien C. Lundin i ärendet avgivet yttrande, som härmed
överlämnas. Till de i detta yttrande meddelade uppgifterna torde få läggas,
att Holmquist i den av Lundin omnämnda, till chefen för riksräkenskapsverket
ställda skriften angivit, att det i yttrandet omförmälda telefonsamtalet ägt
rum den 5 eller 6 mars 1928.
Bihan g till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 44 häft. (Nr 80—85.)
894 29 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 84.
Beträffande själva saken får riksräkenskapsverket framhålla, att under år
1925 i regeringsrätten avgjordes ett flertal mål av samma beskaffenhet som
det i motionen avhandlade och avseende utbetalningar under åren 1919 och
1920. Av regeringsrättens årsbok framgår (not Fö. 240) att samtidigt med att
utslaget meddelades i nu ifrågavarande mål regeringsrätten avstyrkte en av
Holmquist särskilt gjord ansökning rörande befrielse från honom genom Kungl.
Maj:ts utslag den 24 maj 1921 ålagd återbetalningsskyldighet för utbetalningar
av enahanda beskaffenhet under år 1918 ävensom att Kungl. Maj:t i statsråd
den 12 februari 1926 beslöt i enlighet med regeringsrättens hemställan. Holmquist
torde alltså redan i början av år 1926 hava haft afl anledning antaga, att
en nådeansökan i det nu omhandlade anmärkningsmålet icke skulle bifallas, så
mycket hellre som i övrigt tidigare behandlade ansökningar om efterskänkande
av återbetalningsskyldighet i liknande fall av Kungl. Maj :t lämnats utan bifall.
Då riksräkenskapsverket icke kan finna några särskilda skäl tala för, att
majoren Holmquist skulle genom beslut av riksdagen försättas i bättre ställning
än övriga redogörare i liknande mål, får riksräkenskapsverket avstyrka bifall
till motionen.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit tillförordnade
byråchefen Runemark.
Stockholm den 26 februari 1929.
ERIK STRIDSBERG.
Richard Vide.
Till riksräkenskapsverket.
Såsom infordrat yttrande över en i riksdagens andra kammare väckt motion
nr 246 i fråga om beredande av ersättning till förre regementsintendenten vid
livgardet till häst numera majoren vid intendenturkåren E. Holmquist för av
honom inbetalda anmärkningsmedel får undertecknad vördsamt anföra följande.
I motionen göres gällande, att major Holmquist i sin redogörareställning
blivit behandlad på ett synnerligen bryskt sätt. Då motionären med detta påstående
synes avse riksräkenskapsverket, får undertecknad, som enligt ämbetsverkets
uppdrag handlagt ifrågavarande verkställighetsärende, giva följande
redogörelse för ärendets behandling.
Kungl. Maj:ts utslag i anmärkningsmålet meddelades den 24 november 1925.
Riksräkenskapsverket översände utslaget för verkställighet till chefsämbetet för
livgardet till häst med skrivelse den 20 januari 1926. Sekundchefen för livgardet
till häst meddelade i skrivelse den 10 februari 1926, att Holmquist
ämnade hos Kungl. Maj:t söka befrielse från återbetalningsskyldigheten, varför
tillsvidare borde få anstå med åtgärder för utslagets bringande till verkställighet.
Denna skrivelse överlämnades av chefen för revisionsbyrån under hand till
mig med uppdrag att meddela Holmquist, att uppskov icke kunde beviljas. Jag
underrättade Holmquist per telefon härom och tilläde därvid tillika, att dylikt
uppskov brukade medgivas i den formen, att den tjänsteman hos riksräkenskapsverket,
som hade att handlägga indrivningsärendet, avvaktade utgången av
nådeansökningens prövning innan vidare verkställighetsåtgärder fullföljdes.
Tillika anhölls att meddelande måtte sändas mig, när nådeansökningen inlämnats
i departementet. Något meddelande härom erhöll jag aldrig, men förvissade
jag mig om att nådeansökning verkligen ingivits. Denna ansökning ingavs
dock först den 7 april 1926 eller således först omkring två månader efter det
begäran om verkställighet avlåtits.
Statsutskottets utlåtande Nr 84.
19
Sedan nådeansökningen den 13 januari 1928 avslagits, anhöll jag per telefon
hos Holmquist om besked, hur han ämnade ordna med verkställigheten. Holmquist
förklarade sig då sakna möjligheter att erlägga beloppet men tilläde, att
han hade för avsikt att hos en riksdagsman utverka, att denne skulle väcka
motion om beviljande av ersättning åt Holmquist för vad han bleve nödsakad
att betala. Jag erinrade därvid om att motionstiden för det årets riksdag redan
var till ända och att jag icke längre ansåg mig böra taga på mig ansvaret för
ett fortsatt uppskov med verkställighetsåtgärderna samt att svårigheterna för
mig i detta avseende ökades därav att anmärkningsförfattaren hade rätt till
provision å anmärkta beloppet och alltså kunde komma med yrkande om skadestånd,
därest på grund av underlåtenhet å min sida att driva in beloppet detta
icke skulle komma att inflyta. Jag framhöll därför, att det icke återstod för
mig någon annan utväg än att hos överståthållarämbetet begära handräckning
för beloppets uttagande, enär livgardet till häst upphört att existera och något
annat truppförbands myndigheter icke kunde anses hava skyldighet att taga
befattning med ärendet. Vidare betonade jag för Holmquist, att, sedan ärendet
överlämnats till överståthållarämbetet, något uppskov med verkställigheten
icke vore att påräkna. Holmquist förklarade sig då inse, att intet annat återstod
än att överlämna ärendet till överståthållarämbetet och begärde icke något
vidare anstånd för att ordna saken.
Icke desto mindre ingav han härefter till riksräkenskapsverkets chef en
skrift, däri han beklagade sig över brutal behandling från ämbetsverkets sida
och anhöll att ärendets överlämnande till överståthållarämbetet skulle återkallas.
Med anledning av denna skrivelse inkallades jag till förhör inför generaldirektören,
vilken, sedan jag fått redogöra för ärendets behandling, uppdrog
åt chefen för revisionsbyrån att meddela Holmquist, att, då beloppet i fråga,
som utdömts genom Kungl. Maj:ts utslag den 24 november 1925, var till betalning
förfallet redan vid sist angivna tidpunkt, undertecknad haft fog för sin
åtgärd att i mars 1928 utlämna handlingarna för beloppets indrivning. Vid
sådant förhållande funne sig ämbetsverkets chef förhindrad tillmötesgå Holmquists
anhållan om återkallande av den hos överståthållarämbetet begärda
handräckningen.
Av det sagda synes mig framgå, att i den mån den remitterade motionen
bygger på den omständigheten att Holmquist i detta indrivningsärende av
myndigheterna skulle ha blivit »synnerligen bryskt behandlad», måste den
anses sakna fast grund. Huruvida skäl i övrigt för bifall föreligga, kan icke
anses falla inom området för min befattning med ifrågavarande ärende.
Stockholm den 22 februari 1929.
CARL LUNDIN.