Statsutskottets utlåtande Nr 71.

1

Nr 71.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1929 kl. 5 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Mai ds proposition med förslag till
allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner.

(l:a avd.)

Uti en till riksdagen avlåten, den 18 januari 1929 dagtecknad proposition
(nr 40), vilken hänvisats till förberedande behandling av statsutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen godkänna
följande

Förslag

till

Allmänt .resereglemente.

Härigenom förordnas som följer:

1 $•

Vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden äger vederbörande
förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i detta
reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta
reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 §.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 38 häft. (Nr 71.)

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

.

Färdsätt

Klass

Klass II

Klass III

t\ Avgift för 1 plats

Järnväg........................\ i I klass

/1 Avgift för enskild hytt

Fartyg .......................\''medhögst21iggplatser

Luftfartyg .................. I Avgift Iör \ P|aJs

P 8 f\ Avgift för 1 plats

j Omnibus ....................\i samt 10 öre per km.

fl Avgift för 1 person
i Taxeautomobil ............|j samt 10 öre per km.

i Annan automobil............ 40 öre per km.

/j Lega för 1 häst samt

Hästskjuts ..................jo öre per km.

1 Annat färdsätt än ovan

nämnts ..................... 30 öre per km.

Avgift för 1 plats
i II klass

^Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.

30 öre per km.

| Avgift för 1 plats
i III klass

j Avgift för salongsplats]

j Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
j Avgift för 1 plats
■ samt 10 öre per km.

: Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.
Lega för 1 häst samt
10 öre per km.

30 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass

än som verkligen använts. .....

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjovardig hetsbesiktning

av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke ersättning
för dyrare plats än som verkligen använts.

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linje trafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil
beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat

ifrågakomma. . , , ....

Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av dylik

lega för kilometer räknat.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till högre
belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser
tillkommer honom, eller är i fråga om hästskjuts maximilega icke för
viss ort bestämd, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig hava

utgivit. . , ,

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgar i enlighet

med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamentsklaaser

För dag
» natt

A

B

C

I)

E

F

16 kronor
9 »

14 kronor
8 »

12 kronor

7

10 kronor
6 »

8 kronor
5

6 kronor

4 »

25 kronor

22 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

10 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 och klockan
24, med natt den övriga delen av dygnet.

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

.‘i

3 %.

KungL MaJ;t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättmngsman
är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,
åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,
han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår
efter hans egen befattning.

.till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den
väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen
icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,
därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med
avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet
av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förmån,
som förrattnmgsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat
begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om
sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det
fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,
spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd
med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet
icke förelegat.

Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente
pliktig att färdas med luftfartyg.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit
återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav
föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för
statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 %.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller
omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom
stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages

4 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och
ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning
jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

6 *.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas för samma
väglängd.

* Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas
överskjutande del av kilometer sasom hel kilometer.

7 *.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning
icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma förrättningsmannen.

8 §.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning
deltagande personer att färdas samma väg och användes därvid icke fortskaffningsmedel,
som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
skall den främste bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och
befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän
erforderliga fortskaffningsmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsman
att meddela i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser
såsom rörande färddeltagarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,
heställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga föirättningsmän
av främste förrättningsmannen. Därjämte äger en vai föirättningsman
uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne därför åtnjuta
gottgörelse, om fortskaffningsmedlet utgöres av automobil, enligt för taxeautomobil
gällande taxa samt i annat fall med, förutom resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom., 10 öre per kilometer för varje medresande
förrättningsman. Till envar av sistnämnda förrättningsmän utgår
i sådant fall en resekostnadsersättning av 10 öre per kilometer.

9 §.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom
erlagd dylik avgift.

Statsutskottets utlåtande Nr 71. 5

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar
dubbelt traktamente för en natt och i intet fall med mera än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall
resekostnads- och traktamentsersättning beräknas, såsom hade förrättningen
eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11 §•

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid
begagnat sådan plats.

12 §.

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han
berättigad till ersättning för vad han styrker sig hava utgivit i väntpenningar,
dock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom
tillkommande resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt
fortskaffningsmedels anlitande.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller
medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av
redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han
för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av
sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid
färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom
resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende
utgivit.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller
för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda
bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål
utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus;
då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser

6

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

kostnadsfritt tillliandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande
myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår
icke resekostnadsersättning.

16 §.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,
där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från
förrättningsstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter
uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa
företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är
för honom bestämd, från hans hostad.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej
berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa
dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om
förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag
där kvarstannar.

17 §.

1 mom. Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som utföres
å förrättningsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd
ej överstigande 3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller
därmed jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom
vilket förrättningsmannen har sin bostad eller tjänstgöring.

Ej heller må, där ej Kungl. Maj:t för särskild grupp av befattningshavare
annorlunda förordnar, sådan ersättning åtnjutas för förrättning, som endast
krävt frånvaro från bostads- eller tjänstgöringsorten under högst 6 dagtimmar
i följd.

2 mom. Traktamente för dag må endast beräknas för den tid, varunder
förrättningsman varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,
sålunda att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar, räknat
från tidpunkten för resas anträdande, ersättes med ett traktamente, frånvaro,
som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med två traktamenten o. s. v.

3 mom. Vistas förrättningsman för förrättning på samma plats längre
tid i följd än 15 dygn, minskas traktamentsersättningen från och med
sextonde dygnet för den, som är familjeförsörjare, med hälften och för annan
med två tredjedelar.

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

7

Vistelsen u samma plats anses icke bliva avbruten därigenom, att förrättningsmannen
för enskild angelägenhet uppehåller sig å annan ort.

18 §.

Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Ej heller utgår sådant traktamente
i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad innehar sovplats
å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu sagts icke skall gälla
beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer till eller avreser
från förrättnings- eller överliggningsort.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen
för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,
som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för
dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av
statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för
dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 §.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:
resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;

8 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet, den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits, och numret å taxeautomobil,
som använts; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar
foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 $.

Bäkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver
reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock
skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare
tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.

26 §.

Om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden
utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras
från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller
station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet
efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1929.

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

9

Vidare hava till utskottet remitterats följande motioner i ämnet, nämligen,
dels motionerna inom första kammaren,

nr 220 av herr C. 1. Asplund, vilken hemställt, att riksdagen måtte vid
2, 5, 10 och 17 paragraferna av förslaget till allmänt resereglemente för sin
del besluta ändringar på sätt i motionen för en var av dessa paragrafer
närmare angivits;

nr 222 av herr K. F. Mellén, vilken hemställt, att riksdagen ville i samband
med beslutet i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 40 med förslag
till allmänt resereglemente uttala önskvärdheten och angelägenheten
därav, att ledamöter i ägodelningsrätt, nämndemän och godemän vid syner
eller andra förrättningar uppflyttas i högre traktamentsklass; samt

nr 223 av herr J. H. T. Julin, däruti hemställts, att riksdagen ville för
sin del besluta sådan ändring i det i Kungl. Maj:ts proposition nr 40 framlagda
förslaget till allmänt resereglemente, att dels traktamentsersättningen
jämlikt 2 § 2 mom. förhöjes med två kronor för dygn, varav en krona för
natt och en krona för dag, dels ock att i 17 § 1 mom. andra stycket samt
i samma paragraf 2 mom. siffran 6 ändras till 3;
dels ock motionerna inom andra kammaren,

nr 339 av herrar J. M. Skoglund och G. Persson i Palla, vilka hemställt,
att riksdagen vid antagandet av Kungl. Maj:ts förslag till allmänt resereglemente
måtte ur detta utesluta 3:dje stycket i § 4;

nr 342 av herr B. F. Holmgren, vilken hemställt, att riksdagen ville
besluta att 14 § av förslag till allmänt resereglemente i Kungl. Maj:ts
proposition nr 40 måtte efter första stycket erhålla ett tillägg av följande
lydelse: »Kungl. Maj:t förordnar om ersättning för befordran av effekter
tillhörande personlig utrustning»;

nr 344 av herrar E. E. Andersson i Stockholm och A. K. F. Spångberg,
vilka hemställt, att resekostnadsersättning skall utgå enligt de grunder, som
i Kungl. Maj ds proposition angivits för klass II;

att traktamentsersättning skall utgå med 10 kronor för dag och 6 kronor
för natt;

att 17 § mom. 1 ändras enligt följande: »Traktamentsersättning må--

ej överstigande 4 kilometer — — — från centrum av det planlagda —
--eller tjänstgöring» samt

att det icke må införas restriktioner, som föranleda ekonomiska förluster
för tjänstemännen, då de ha att fullgöra i tjänsten givna uppdrag;

nr 345 av herr C. A. Forssell m. fl., vilka gjort samma framställning
som i motionen I: 223; samt

nr 346 av herr E. A. Hage, vilken hemställt, att riksdagen måtte i § 17
eller annan paragraf i reglementsförslaget införa en bestämmelse därom,
att nattraktamente vid resas påbörjande eller avslutande endast utgår i det
fall, att minst 2 timmar (eller annan tid som utskottet anser lämplig) av
natten använts för resan;

Motioner.

Kungl. Maj it 8
förslag.

10 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

att till sista punkten i § 18 i reglementsförslaget lägges följande stadgande:
»såvida avgift för nattlogi av honom erlagts»;

att riksdagen i samband med behandlingen av ovanstående proposition
måtte göra det uttalandet — både med hänsyn till att riksdagen i största
utsträckning bör bestämma om resereglementets utformning samt med hänsyn
till att besparingssynpunkten i vissa avseenden redan kommit i tillämpning
vid utformandet av det nu föreliggande förslaget att de s. k. besparingsreglementen,
som gälla för vissa statsverk, utformas så, att de giva befattningshavarna
lägre ersättning vid resor än vad som i allmänna resereglementet
stadgas endast i undantagsfall, då verkligt starka skäl för undantagsbestämmelsers
tillskapande kunna anföras.

Ifråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Departemenschefen har i fråga om utfärdandet av nytt allmänt resereglemente
anfört följande:

»Sedan Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med riksdagens beslut, den 18 juni
1925 utfärdat allmänt resereglemente att gälla under tiden från och med
den 1 augusti 1925 till och med den 30 juni 1927 (sv. förf.-saml. nr 354
år 1925), föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 190 till 1927 års riksdag,
att riksdagen måtte godkänna ett inom finansdepartementet utarbetat förslag
till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning gälla från och med

den 1 juli 1927. o

Uti sin i anledning härav till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse, nr 184,

anförde riksdagen, bland annat, följande:

Riksdagen hade till en början till behandling upptagit frågan, huruvida
ett allmänt resereglemente lämpligen nu borde definitivt antagas. 1 detta
hänseende borde då först framhållas, att jämförelsevis obetydlig erfarenhet
stått att vinna beträffande det år 1925 antagna provisoriska reglementet,
vilket icke varit i tillämpning under mera än ett och ett halvt ar. Redan
denna omständighet gjorde, att man måste ställa sig tveksam, huruvida de
genom nämnda reglemente införda nya grunderna för rese- och traktamentsersättningens
beräknande kunde anses hava blivit tillräckligt provade. Resdagen
hade även uppmärksammat, att från de olika ämbetsverk, som hatt att
yttra sig rörande erfarenheterna av reglementet, ett flertal erinringar framställts
i fråga om lämpligheten av de grunder, på vilka detsamma byggde.
I det framlagda förslaget hade emellertid till behandling upptagits endast en
ringa del av de sålunda gjorda erinringarna. Även detta förhållande syntes
riksdagen tala för att man ännu någon tid borde vänta med att definitivt
antaga ett allmänt resereglemente. Det viktigaste och enligt riksdagens
mening avgörande skälet för uppskov med frågan vore emellertid, att
någon mera tillförlitlig erfarenhet icke kunde, av utredningen i ärendet
att döma, anses föreligga rörande det ekonomiska utfallet av 192o ars reglemente
vid jämförelse med det tidigare gällande resereglementet av ar 19U7.

Vid sitt ståndpunktstagande hade riksdagen jämväl tagit hänsyn till det
förhållande, att, såsom departementschefen meddelat, frågan om enhetliga
automobiltaxor i de olika länen vore under omprövning, ävensom att kom -

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

11

munikationsväsendet för närvarande befunne sig i stark utveckling, omständigheter,
vilka båda talade för ett uppskov tillsvidare med frågan.

Riksdagen ansåge alltså, att 1925 års resereglemente fortfarande provisoriskt
borde gälla, och funne för sin dol giltighetstiden böra bestämmas till ytterligare
två år, räknat från den 1 juli 1927. 1929 års riksdag syntes iilltsa

böra till prövning upptaga frågan om antagande av nytt allmänt resereglemente.
Detta uteslöte dock icke, att riksdagen på vissa punkter ansett sig
böra vidtaga sådana ändringar i det gällande provisoriska reglementet, vilka
synts riksdagen vara påkallade med hänsyn till redan vunnen erfarenhet.

Riksdagen förutsatte, att den utredning, som komme att av Kungl. Maj:t
verkställas för förberedande av förslag till 1929 års riksdag till nytt resereglemente,
framför allt upptoge fragan om de ekonomiska verkningarna
av reglementet. Därjämte ville riksdagen framhålla önskvärdheten av att
de anmärkningar mot reglementet, som nu blivit gjorda och framdeles kunde
komma att framställas av vederbörande myndigheter, upptoges till en mera
fullständig och ingående granskning än som i samband med föreliggande
förslag syntes hava varit fallet. Detta funne riksdagen vara så mycket
mera påkallat, som vederbörande befattningshavare och ämbetsverk härigenom
kunde erhålla ett beaktansvärt stöd vid tolkningen av reglementets
olika bestämmelser, och sålunda både vederbörande förrättningsmiin vinna
lättnad vid reseräkningarnas uppställande och arbetet hos ämbetsverken och
revisionsmyndigheterna vid räkningarnas granskning förenklas.

I anslutning till vad sålunda anförts anmälde riksdagen i sin ifrågavarande
skrivelse, att riksdagen för sin del antagit ett vid skrivelsen fogat
förslag till allmänt resereglemente. Detta förslag blev den 18 juni 1927 av
Kungl. Maj:t fastställt att, i enlighet med riksdagens beslut, gälla under
tiden från och med den 1 juli 1927 till och med den 30 juni 1929 (sv.
förf.-saml. nr 243 år 1927). Samma dag utfärdades tillika kungörelse med
tilläggsbestämmelser till allmänna resereglenientet (nr 244). Denna kungörelse,
som erhöll enahanda giltighetstid som resereglementet, innehåller
bestämmelser om olika förrättningsmäns fördelning å de särskilda rese- och
traktamentsklasserna i reglementet.

Genom beslut den 8 juli 1927 anbefallde därefter Kungl. Maj:t ett stort
antal myndigheter — nämligen fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
sjökarteverket, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen,
kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, stuteriöverstyrelsen, chefen för rikets allmänna
kartverk, chefen för Sveriges geologiska undersökning, kommerskollegium,
lotsstyrelsen, statens meteorologisk-hydrograliska anstalt och samtliga länsstyrelser
— att senast den 31 augusti 1928 till finansdepartementet inkomma
med

dels yttrande, huruvida och i vilka avseenden erfarenheten visat, att ändringar
i gällande allmänna resereglemente jämte tilläggsbestämmelser syntes
vara av behovet påkallade,

12

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

dels ock uppgift för varje särskild grupp av förrättningsmän å det sammanlagda
belopp, som av vederbörande myndighet eller densamma underordnade
förvaltningar under tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 utbetalts för

a) resekostnadsersättning,

b) traktamentsersättning,

e) eventuellt förekommande förrättningsarvoden,

varvid skulle angivas, från vilka anslag eller andra medel kostnaderna i
fråga avförts.

Sedermera anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 30 september 1927
vederbörande myndigheter att senast den 10 oktober 1928 inkomma med
uppgifter enligt visst formulär angående de under tiden 1 oktober 1927—
30 september 1928 utbetalda beloppen av rese- och traktamentsersättningar
för förrättningar i statens ärenden till följande grupper av förrättningsmän,
nämligen befattningshavare hos fångvårdsstyrelsen, befattningshavare,
tjänstgörande å arméförvaltningens artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartement,
befattningshavare, tjänstgörande i marinförvaltningen, fattigvårdskonsulenter,
förste provinsialläkare och provinsialläkare, landsfiskaler,
befattningshavare i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, befattningshavare
hos vattenfallsstyrelsen, befattningshavare, tjänstgörande i kontrollstyrelsen,
befattningshavare hos vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, riksantikvariens
ombud, folkskolinspektörer, lantmäteripersonal, sysselsatt med
lantmäteriförrättningar, personal, anställd hos rikets allmänna kartverk, befattningshavare
hos Sveriges geologiska undersökning samt befattningshavare
hos kommerskollegium och elektriska inspektionen.

Samtliga sålunda infordrade yttranden och uppgifter hava numera inkommit;
varjämte flygstyrelsen på särskild anmodan avgivit yttrande angående
enligt erfarenheten erforderliga ändringar i resereglementet och uppgift å
för flygvapnets räkning utbetalda resekostnads- och traktamentsersättningar
under budgetåret 1927/1928.

Vidare har trafiktjänstemännens riksförbund i skrivelse den 22 december
1928 anfört vissa önskemål i avseende å den definitiva utformningen av
resereglementet med därtill hörande tilläggsbestämmelser.

Såsom av det föregående framgår, utgår giltighetstiden för det nuvarande
allmänna resereglementet den 30 juni 1929. Med hänsyn härtill måste
frågan om motsvarande bestämmelser för tiden därefter underställas innevarande
års riksdag.

Till en början gäller det härvid att avgöra, huruvida det nuvarande
reglementet — med de ändringar, som anses böra däri vidtagas — bör
förlänas definitiv giltighet eller under ytterligare tid framåt tilläggas provisorisk
karaktär.

Ett av de skäl, 1927 års riksdag anförde till stöd för fortsatt provisorium,
var den jämförelsevis obetydliga erfarenhet, som — med hänsyn till den

Statsutskottets utlåtande Nr 71. 13

korta tid, 1925 års resereglemente varit i tillämpning — stått att vinna
rörande de genom nämnda reglemente införda nya grunderna för resekostnadsoch
traktamentsersättningarnas beräknande. Detta skäl har uppenbarligen
nu icke motsvarande betydelse. Dä 1927 års reglemente i fråga om grunderna
för ersättningarnas beräknande i allt väsentligt överensstämmer med
1925 års, måste nämligen dessa grunder anses hava blivit tillräckligt prövade.
Av de i ärendet avgivna yttrandena torde ock få anses framgå, att reglementet
i stort sett fyllt sin uppgift väl. Itiktigheton av denna uppfattning
lärer icke jävas av den omständigheten, att en del erinringar, vilka i det
följande torde få upptagas till närmare skärskådande, framställts mot olika
detalj bestämmelser i reglementet.

Såsom det viktigaste och enligt riksdagens mening avgörande skälet för
det år 1927 beslutade uppskovet med antagande av definitivt resereglemente
angav riksdagen, att någon mera tillförlitlig erfarenhet icke förelåg rörande
det ekonomiska utfallet av 1925 års reglemente vid jämförelse med det
tidigare gällande resereglementet av år 1907. Med anledning härav torde
följande förtjäna framhållas i fråga om möjligheten att bestämma de ekonomiska
verkningarna av de nya resereglementena.

Ett sätt att beräkna desamma vore att efter de nya bestämmelserna omräkna
i enlighet med 1907 års reglemente uppgjorda och likviderade reseräkningar.
Naturligtvis ställer det sig ogörligt att så förfara med samtliga
under ett år ingivna reseräkningar, men även omdebitering av räkningar,
omfattande en eller annan procent av totalsumman reseersättning, skulle
medföra ett synnerligen omfattande arbete. Det är dessutom klart, att man
på ett än så omsorgsfullt gjort urval av räkningar för sistnämnda ändamål
svårligen kan grunda nagra slutsatser om kostnadsändringar för övriga räkningar.
Man behöver härvid blott tänka på den olika proportion, i vilken
för skilda befattningshavare resekostnadsersättning och traktamentsersättning
ingå i reseersättningen. För budgetåret 1927/1928 uppgingo sålunda exempelvis
för statsgeodeterna resekostnadsersättningarna till 16,400 kronor och traktamentsersättningarna
till 11,400 kronor, medan motsvarande siffror för statskartograferna
voro 8,200 kronor och 29,400 kronor. Vidare är att märka, att
man vid omdebitering av ersättningarna icke blott har att räkna med den rent
siffermässiga förändringen i ersättningstaxorna. Kunskap måste jämväl föreliSSe-
om de rent lokala förhållandena i och för bestämmandet av den väg och
det fäidsätt, för vilken ersättning skall utgå, liksom det för omräkning av
traktamentsersättningen är nödvändigt att veta tidpunkten för resans början
och slut. Kännedom om dessa förhållanden torde blott delvis kunna erhållas.
Vid en omräkning måste jämväl lämnas ur sikte de förändringar, som ett nytt
resereglemente kan medföra på sådana rent faktiska omständigheter, som äro
av betydelse för storleken av reseersättning, såsom färdsätt etc.

En annan metod att utröna de ekonomiska verkningarna av de nya resereglementena
skulle kunna tänkas vara att göra en jämförelse mellan be -

14

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

lastningen under olika år å de anslag i riksstaten, som äro avsedda enbart
för utgifter för rese- och traktamentsersättning. En sådan jämförelse torde
emellertid — förutom av det skäl, som gäller beträffande den nedan angivna
tredje tänkbara utvägen — icke kunna lämna tillfredsställande resultat på
den grund, att utgifter för reseersättningar i ett stort antal fall överflyttats
mellan olika riksstatsanslag efter den 1 juli 1925.

Den tredje tänkbara utvägen för bestämmande av de ekonomiska verkningarna
vore att för varje grupp befattningshavare uträkna de å densamma
belöpande ersättningarna för något år före och efter tillkomsten av
de nya reglementena. Denna utväg är emellertid behäftad med den bristfälligheten,
att den kostnadsändring, som på detta sätt kan konstateras, icke
utan vidare kan hänföras till omgestaltningar i ersättningstaxorna eller
andra bestämmelser i resereglementena. Densamma utesluter nämligen hänsynstagande
till den förskjutning, som kan hava inträtt i de rent faktiska,
för de sammanlagda resekostnadernas storlek bestämmande förhållandena. Förskjutning
kan sålunda hava skett i det antal färdmil, som årligen faller på
en viss grupp befattningshavare, denna förskjutning må nu vara att hänföra
till ändrat antal befattningshavare, ändrad tjänsteskyldighet, ändring i bestämmelserna
om för vilka resor ersättning utgår, inrättandet av nya eller
omläggning av äldre förbindelselinjer, exempelvis genom upprättandet av
omnibusrouter, anläggning av järnvägar och nya vägar etc. Ändringar i
fråga om traktamentsersättningar kunna jämväl vara beroende på växlingar i
färdliastiglieten, vilken ju i sin tur är bestämd av bland annat det färdsätt,
som kommer till användning. Omkastningar i färdsättet komma givetvis
alltid att återspegla sig i kostnaderna för tjänsteresor. Man behöver därvid
blott tänka på den allt mer och mer framskridande automobiliseringen,
vare sig denna tager sig uttryck i anskaffande av egna motorfordon eller
i tillkomsten av bilar i allmän trafik.

Låter man emellertid undersökningen omfatta exempelvis budgetåret
1924/1925 å ena och något senare budgetår å andra sidan, skulle ju kunna
sägas, att de faktiska förhållanden, som sålunda berörts, kunna antagas
under mellanliggande tid hava hållit sig konstanta, och att man alltså
utan större felkalkylering kan bortse från den inverkan, växlingar i
desamma haft på kostnadsändringen. Detta antagande håller dock icke
streck exempelvis beträffande en i kostnadshänseende så betydelsefull grupp
som landsfogdar, landsfiskaler, polis- och fjärdingsmän. Kostnaderna för
landsfogdars och landsfiskalers tjänsteresor utgjorde för budgetåret 1924/
1925 417,000 kronor. För budgetåret 1927/1928 torde enligt verkställd
utredning resekostnaderna för samma befattningshavare hava uppgått till
545,000 kronor. För polismäns och fjärdingsmäns resor, för vilka kostnaderna
för kalenderåret 1922 tidigare beräknats uppgå till 17,000 kronor,
utgjorde motsvarande kostnader enligt omförmälda utredning för budgetåret
1927/1928 113,000 kronor. Givetvis medför emellertid den omgestaltning
av polisväsendet på landet, som genomfördes från och med den 1 januari

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

15

1926, liksom den avsevärda utökning, som därvid vidtogs i rätten till ersättning
för tjänsteresor, att det är omöjligt att avgöra, i vad mån kostnadsökningen
för hithörande befattningshavare är att hänföra till införandet av
de nya resereglementena.

På grund av de organisatoriska förändringar, som senare tider vidtagits
beträffande försvarsväsendet, ligger i öppen dag, att man icke heller beträffande
de högst betydande kostnader, som falla på detta förvaltningsområde,
kan draga några slutsatser om de nya reglementenas inverkan.

Vid sammanställning av å viss grupp befattningshavare belöpande resekostnader
för tid före och efter tillkomsten av de nya resereglementena
har man även att taga i betraktande den inverkan, som vid sidan av allmänna
resereglementet för befattningshavarna införda bestämmelser kunna
hava utövat. Sålunda har man beträffande rikets allmänna kartverk att
räkna med det inflytande, de år 1926 vidtagna ändringarna i de för verket
gällande specialbestämmelser kunna haft, ett inflytande vars noggrannare
bestämmande näppeligen är möjligt. Motsvarande förhållande gör sig gällande
beträffande lantmätarna, lantbruksingenjörerna och domänverket.

Beträffande sistnämnda verk torde jämväl hänsyn böra tagas till de personalindragningar,
som på senare tid vidtagits inom verket.

För de affärsdrivande verkens del har man att taga i betraktande de växlingar
i driftens omfattning, som bero av ekonomiska konjunkturer, nyanläggningar
av järnvägar, telegraflinjer och elektriska ledningar samt andra
driftsändringar, faktorer vilkas inverkan icke heller torde kunna närmare
bestämmas.

Vid veterinärstaten har man att beakta den större eller mindre utsträckning,
i vilken kreaturssjukdomar kunna hava förekommit.

Allt som allt torde man sålunda kunna påstå, att det beträffande ovan
berörda grupper befattningshavare — i kostnadshänseende synnerligen betydelsefulla
— icke låter sig göra att åvägabringa någon tillförlitlig utredning
om de ekonomiska verkningarna av de nya resereglementena vid jämförelse
med 1907 års reglemente. Beträffande vissa andra grupper har
jag emellertid låtit uppgöra en jämförande tablå, i samband varmed på
grundval av myndigheternas uppgifter upprättats sammanställningar över
samtliga resekostnader under tiden 1 september 1925—31 augusti 1926
och tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 samt över resekostnadsersättningens
fördelning på olika färdsätt och traktamentsersättningens fördelning på
dag- och nattraktamenten för vissa befattningshavargrupper för tiden 1
oktober 1927—30 september 1928. Omförmälda tablå och sammanställningar
torde få såsom bilagor 1—3 fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Ytterligare, om ock mera i förbigående, åberopade 1927 års riksdag till
stöd för sitt ståndpunktstagande i hithörande del, att frågan om enhetliga
automobiltaxor i de olika länen vore under omprövning, ävensom att kom -

16 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

munikationsväsendet befunne sig i stark utveckling. Vad automobiltaxorna
beträffar, måste tyvärr konstateras, att den önskade enhetligheten ännu icke
kunnat åvägabringas. Frågan om åtgärder i denna riktning är, enligt vad
jag erfarit av chefen för kommunikationsdepartementet, fortfarande under
beredning i nämnda departement. Denna frågas inverkan på resereglementet
synes mig emellertid icke vara av den beskaffenhet, att ur denna synpunkt
ytterligare uppskov bör äga rum med antagandet av ett definitivt resereglemente.
Vad åter kommunikationsväsendets utveckling angår, torde det få
anses uteslutet att enbart med hänsyn till denna utveckling i längden fortsätta
med provisorium på förevarande område.

överhuvud torde det, på sätt riksräkenskapsverket i sitt yttrande framhållit,
förhålla sig så, att, å ena sidan, beteckningen »definitiv» i detta ords egentliga
bemärkelse knappast kan användas om en utvecklingens lag så starkt
underkastad författning som ett resereglemente, men att, å andra sidan, tillräcklig
anledning att låta det resereglemente, som skall efterträda det nu
gällande, erhålla blott provisorisk karaktär, icke kan anses föreligga.

I överensstämmelse med denna min uppfattning har jag låtit inom finansdepartementet
uppgöra förslag till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning
gälla från och med den 1 juli 1929.

Uti 1927 års proposition med förslag till allmänt resereglemente uttalade
föredragande departementschefen, att behov förelåge av utvidgade och kompletterande
bestämmelser angående befattningshavaren rätt att företaga tjänsteresor,
angående åtgärder för tjänsteresors rationella planläggning och angående
s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befattningshavare.
Utfärdandet av sådana bestämmelser ankomme å Kungl. Maj:t. Innan en
närmare reglering kunde ske, syntes emellertid med hänsyn till de skiftande
förhållanden, som på detta område vore för handen, en ingående utredning
vara oundgängligen nödvändig. Denna utredning borde med det snaraste
igångsättas. I sin förenämnda skrivelse i ämnet anförde riksdagen, bland
annat, att riksdagen med tillfredsställelse tagit del av departementschefens
uttalande om att en utredning i berörda hänseenden skulle åvägabringas.
Enligt riksdagens mening vore det emellertid önskvärt, att en undersökning
samtidigt komme till stånd, i vad mån det kunde anses lämpligt att ur allmänna
resereglementet helt och hållet utbryta sådana grupper befattningshavare,
vilka hade att under längre tidsperioder stadigvarande företaga förrättningar,
eller för vilka traktamentsersättningen jämväl kunde anses i viss
mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda arbetet. Det
ville nämligen synas riksdagen, som om åtskilliga skäl kunde anföras för att
i det allmänna resereglementet intaga bestämmelser beträffande huvudsakligen
allenast sådana extra förrättningar i statens ärenden, som tid efter annan
måste företagas för fullgörande av särskilda uppdrag, under det att i ett
särskilt reglemente eller på annat sätt föreskrifter meddelades angående er -

17

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

sättning för sådana förrättningar, vilka det ålägo befattningshavare att utföra
såsom ett direkt led i tjänsteutövningen.

Mter därtill av Ivungl. Maj:t erhållet bemyndigande tillkallade min företrädare
i ämbetet den 27 juni 1927 numera generaldirektören K. Levinson
att såsom sakkunnig inom finansdepartementet verkställa ifrågavarande utredning.
Resultatet av utredningen föreligger i ett av den sakkunnige den
31 nästlidne december avgivet utlåtande, vilket torde få såsom bilaga 4
fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

J detta utlåtande (sid. 5) anföres med avseende å nyssnämnda, av riksdagen
berörda fråga om allmänna resereglementets tillämpningsområde, bland annat,
att det för närvarande torde förhålla sig så, att ersättning utgår för
envar tjänsteresa i enlighet med sagda reglementes grunder, såvida särskilda
bestämmelser icke i en eller annan form meddelats om att ersättning ej
skall utgå eller skall utgå enligt andra normer. Som enligt den sakkunniges
mening någon erinran knappast syntes kunna göras mot den praxis,
som sålunda utvecklat sig, ifrågasätter den sakkunnige en i överensstämmelse
därmed ändrad utformning av allmänna resereglementets bestämmelser,
i samband varmed lian framhåller, att befattningshavares rätt att företaga
tjänsteresor alltfort måste bliva beroende av innehållet i instruktioner eller
andra dylika föreskrifter.

Beträffande särskilt sådana befattningshavare, för vilka traktamentsersättningen
i viss mån innefattar ersättning för det under förrättningen utförda
arbete^ påvisar den sakkunnige (sid. 21—22 i utlåtandet) att, då ersättningsfrågan
för dessas vidkommande regleras eller kan regleras genom särskilda
föreskrifter, hänsyn till dem ej behöver tagas vid utformningen av
allmänna resereglementet.

Då jag delar den sakkunniges syn på förevarande fråga, har jag funnit
mig böra förorda en lösning av densamma i enlighet med hans förslag. Jag
föreslai alltsa, att i allmänna resereglementet uttryckligen angives, att reglementets
ersättningsbestämmelser skola tillämpas i fråga om tjänsteresor,
med avseende å vilka ej annat särskilt är eller varder stadgat, samt att i
samband därmed, förutom ersättningsgrunderna, även ersättningsrätten fastslås
i reglementet. Formellt sett står visserligen den sålunda förordade anordningen
av reseersättningsbestämmelserna icke i överensstämmelse med
det av 1927 års riksdag gjorda uttalandet i ämnet. I sak torde emellertid
skillnaden vara skäligen oväsentlig, förutsatt att ersättningarna enligt allmänna
resereglementet i görligaste mån avpassas efter de verkliga resekostnaderna.
För tillgodoseende av sistnämnda synpunkt anser jag mig, såsom
av det följande kommer att framgå, böra förorda vissa ändringar i de nuvarande
bestämmelserna beträffande såväl resekostnads- som traktamentsersättning.

Vad angår de i berörda sakkunnigutlåtande avhandlade frågorna om planläggning
av tjänsteresor och om s. k. besparingsreglementen för vissa grup Bihang

till riksdagens protokoll 1929. Ii sand. 38 haft. (Nr 71.) o

18

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Utskottets

yttrande.

per av befattningshavare, torde jag framdeles, sedan vederbörande myndigheter
blivit hörda, få underställa dessa frågor Kungl. Maj ds prövning.»

Beträffande motiveringen till de särskilda paragraferna får utskottet hänvisa
till åberopade statsrådsprotokollet.

Utskottet vill till en början till behandling upptaga frågan, huruvida det
allmänna resereglementet nu bör av riksdagen definitivt antagas eller om
ytterligare någon tids erfarenhet bör avvaktas, innan så sker. De betänkligheter
mot ett slutgiltigt avgörande av frågan, som vid 1925 och ] 927 års
riksdagar förefunnos, göra sig visserligen till en del fortfarande gällande,
men i stort sett lärer man numera hava vunnit så pass omfattande erfarenhet
i fråga om resereglementets utformning och tillämpning, att något
hinder icke längre bör möta mot ett definitivt antagande av reglementet.
Såsom departementschefen framhållit, föreligga åtskilliga svårigheter att
göra några fullt tillförlitliga jämförelser i ekonomiskt hänseende mellan de
provisoriska reglementena, 1907 års resereglemente samt Kungl. Majds förevarande
förslag. Dock synas i flera hänseenden ganska bestämda slutsatser
kunna dragas av de numera verkställda ekonomiska beräkningarna (jfr särskilt
bil. 2 och 3 vid propositionen). Man torde därav jämväl kunna erhålla
en ganska god uppfattning om den ekonomiska innebörden av Kungl. Majds
förslag vid jämförelse med äldre bestämmelser. Vad de olika färdsätten
beträffar, synes det knappast kunna förutsättas, att härutinnan under denärmaste
åren skola inträffa några mera väsentliga förändringar på kommunikationsväsendets
område, vilka kunna komma att föranleda jämkningar
i resereglementets föreskrifter. På grund härav har utskottet ansett sig
kunna tillstyrka Kungl. Majds förslag, att det allmänna resereglementet
nu definitivt antages av riksdagen.

Vad därefter beträffar vissa med resereglementet sammanhängande frågor,
vilka tidigare behandlats av riksdagen och nu berörts av den särskilt tillkallade
sakkunuige, vill utskottet framhålla, att utskottet icke anser nödvändigt,
att några föreskrifter rörande tjänsteresors planläggning meddelas i reglementet,
men att i allt fall detta spörsmål givetvis bör ägnas stor uppmärksamhet.
Det torde, såsom den sakkunnige anfört, vara förtjänt att tagas under
övervägande, huruvida det icke, bland annat för vinnande av en ändamålsenlig
lösning av denna fråga, kan vara lämpligt att utsträcka tillämpningen av den
redan nu i flera fall genomförda anordningen med särskilda reseanslag för
vissa myndigheter och befattningshavaregrupper. Härigenom lärer nämligen
vederbörande myndighet få särskild anledning att mera ingående befatta
sig med resornas planmässiga ordnande. Även frågan om fastställandet av
särskilda förrättningsarvoden för vissa grupper av förrättningsmän synes
icke böra lämnas åsido, ehuru utskottet i likhet med departementschefen och
den sakkunnige anser, att denna angelägenhet icke behöver lösas i samband
med behandlingen av det allmänna resereglementet. De krav på uppflytt -

1!)

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

ning i högre traktamentsklass, som tid efter annan göra sig gällande för
hithörande förrättningsmannagrupper, torde i själva verket till stor del hava
sin grund i bristen på föreskrifter i nämnda hänseende. Utskottet förutsätter
emellertid, att även detta spörsmål av Kungl. Ma j: f tages under
omprövning.

Utskottet övergår härefter till behandling av reglementsförslagets särskilda
paragrafer och kommer därvid att yttra sig över de motionsvis gjorda
yrkandena på ändringar i Kungl. Maj:ts förslag. De paragrafer, som icke
här nedan beröras, föranleda icke något uttalande från utskottets sida.

1 §.

I samband med denna paragraf har utskottet till behandling upptagit det
i motionen II: 346 väckta förslaget, att riksdagen måtte göra det uttalandet,
»att de s. k. besparingsreglementen, som gälla för vissa statsverk, utformas
så, att de giva befattningshavarna lägre ersättning vid resor än vad som i
allmänna resereglementet stadgas endast i undantagsfall, då verkligt starka
skäl för undantagsbestämmelsers införande kunna anföras.» Utskottet, som
utgår från att Kungl. Maj:t kommer att begagna den rätt, som enligt 1 §,
andra stycket, skulle tillkomma Kungl. Maj:t, med försiktighet och med
iakttagande av såväl statsverkets som vederbörande befattningshavares belättigade
intiessen, kan icke finna det vara pakallat, att några direktiv
härutinnan lämnas av riksdagen.

Det i motionen 11:344 framställda yrkandet, »att det icke må införas
restriktioner, som kunna föranleda ekonomiska förluster för tjänstemännen»,
är till sin innebörd skäligen oklart. Emellertid lärer man kunna antaga,
att Kungl. Maj:ts förslag, särskilt med de jämkningar utskottet föreslagit
beträffande 17 %, icke kommer att medföra sådana konsekvenser. Utskottet
har alltså ansett ifrågavarande yrkande icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet har intet att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag.

2 § 1 mom.

Utöver de i nu gällande reglemente förekommande färdsätten, enligt vilka
iesekostnadsersättning skall utgå, har i Kungl. Maj:ts förslag upptagits även
omnibus, för vilket färdsätt avgift i samtliga reseklasser beräknas för en
en plats jämte 10 öre per kilometer. I övrigt ansluter sig förslaget i huvudsak
till nu fastställda bestämmelser.

Utskottet har funnit tvivelaktigt, huruvida tillräckliga skäl föreligga för
upptagandet av omnibus såsom särskilt färdsätt. Med hänsyn till vad departementschefen
anfört och då någon erfarenhet rörande verkningarna av
begagnandet av omnibus icke står att vinna, med mindre detta fortskaffningsmedel
upptages i reglementet, har utskottet, som tidigare avstyrkt förslag
i sådant hänseende, dock icke velat motsätta sig Kungl. Maj:ts nu

20 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

gjorda framställning. I betraktande av den inskränkning i skyldigheten
att använda omnibus, som av Kungl. Maj:t i 4 § föreslagits, torde de tidigare
angivna betänkligheterna hava mist åtminstone en del av sin betydelse.
Visserligen hyser utskottet tvekan, huruvida sistberörda begränsning kan
anses vara i allo fullt lämplig, men då på annat sätt bestämda inskränk^
ningar — närmast då att göra skyldigheten att använda omnibus beroende
av den tillryggalagda väglängden — torde stöta på vissa praktiska svårigheter,
har utskottet dock stannat vid att förorda Kungl. Maj:ts förslag.
Särskilt med hänsyn till att omnibus ofta kan begagnas i stället för järnväg
har utskottet i fråga om användning av omnibus ansett, att i § 4 bör införas
bestämmelse om valfrihet för förrättningsman att oberoende av resekostnaderna
i dylikt fall begagna järnväg, därest icke härigenom högre traktamentsersättning
skulle komma att utgå. Med den ståndpunkt, utskottet sålunda
intagit, följer, att utskottet icke kan tillstyrka den i motionen II: 339 föreslagna
utsträckningen av skyldigheten att begagna omnibus. Härtill återkommer
utskottet emellertid här nedan.

Utskottet vill i detta sammanhang betona, att uppmärksamhet bör ägnas
den omständigheten, att på grund av föreskrifterna i 4 § taxeautomobil i
vissa fall kan komma till användning i stället för omnibus. Allenast då
vederbörandes tjänstgöring måste anses sådant kräva, bör taxeautomobil
därvid få tagas i anspråk.

Därest de erfarenheter, som komma att erhållas genom införandet av
omnibus såsom särskilt färdsätt och i fråga om de begränsningar, som Kungl.
Maj:t och utskottet därvid föreslagit, icke bliva gynnsamma, förutsätter utskottet,
att Kungl. Maj:t framlägger det förslag till ändring av reglementet,
som härav må påkallas.

Det i motionen II: 344 gjorda yrkandet, att endast en reseklass, nämligen
klass II enligt Kungl. Maj:ts förslag, skall tillämpas vid resekostnadsersättningens
beräknande, har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka.

Då utskottet anser den för annan automobil beräknade kostnaden av 40
öre per kilometer vara skälig, har utskottet icke velat tillstyrka det i motionen
1:220 väckta förslaget, att därjämte ersättning med 10 öre per kilometer
skall utgå vid användandet av dylikt färdsätt. Ej heller finner sig
utskottet kunna tillstyrka det i samma motion gjorda yrkandet om upptagande
av fotvandring som särskilt färdsätt med en ersättning av 50 öre
per kilometer.

Beträffande momentets sista stycke har utskottet ansett önskvärt, att föreskriften
om att förrättningsman, då maximilega i fråga om hästskjuts icke
blivit för viss ort bestämd, skall undfå gottgörelse för vad han visar sig
hava utgivit, kompletteras med en bestämmelse därom, att han i varje fall
äger beräkna legan efter 30 öre per kilometer. Härtill bör i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag komma ersättning med 10 öre per kilometer.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot den av
Kungl. Maj:t föreslagna formuleringen av momentet.

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

21

2 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts förslag innebär en allmän höjning av nattraktamentena
med 1 krona för varje traktamentsklass. I motionerna 1:223, II: 344 och
11: 345 hava föreslagits vissa jämkningar uti de föreslagna traktamentsbeloppen.
De motionsvis påyrkade jämkningarna anser sig utskottet icke
kunna förorda, utan vill utskottet, som redan år 1927 framhöll, att skäl
förefunnes för den av Kungl. Maj:t nu ifrågasatta förhöjningen, tillstyrka
Kungl. Majrts förslag ifråga om traktamentenas storlek.

Rörande traktamentsersättningens fördelning har i motionen 1: 220 yrkats
den förändring i Kungl. Maj:ts förslag, att den ifrågasatta förhöjningen av
1 krona för dygn skall beräknas å dagtraktamentet i stället för å nattraktamentet.
Såsom av det ovanstående framgår, har utskottet funnit sig böra
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag om ökning av nattraktamentet. Någon anledning
att på grund av sistberörda motion företaga jämkning i dagtraktamentet
föreligger enligt utskottets mening icke.

3 §.

Denna paragraf innefattar bland annat medgivande för Kungl. Maj:t att
bestämma, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman är att
hänföra.

I motionen I: 222 har föreslagits, att riksdagen måtte uttala önskvärdheten
av, att ledamöter i ägodelningsrätt, nämndemän och godemän vid
syner eller andra förrättningar uppflyttas i högre traktamentsklass. Utskottet,
som här ovan framhållit, att spörsmålet om särskilda arvoden för vissa
grupper av förrättningsmän bör tagas under omprövning av Kungl. Maj:t,
men att detta spörsmål icke behöver lösas i samband med frågan om allmänt
resereglemente, har'' icke ansett skäl föreligga för att riksdagen nu
skulle göra något ytterligare uttalande beträffande det i motionen angivna
spörsmålet.

4 §.

I motionen II: 339 bär hemställts, att den av Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmelsen, att förrättningsman icke skall vara skyldig att färdas med
omnibus i annat fall, än då han samma dag, han avreser från en ort,
dit återkommer, måtte utgå ur paragrafen. Såsom ovan under 2 § 1 mom.
nämnts, har utskottet icke funnit sig kunna tillstyrka ifrågavarande förslag.

Beträffande förevarande paragraf får utskottet hänvisa till vad som på
nyss nämnda ställe i utskottets yttrande anförts rörande begagnandet i visst
fall av omnibus. Härav föranledes ett tillägg till 4 §.

Då någon tvekan möjligen kan anses råda, huruvida med nyssnämnda
bestämmelse ifråga om anlitande av omnibus avses allenast själva färden
med omnibus, har utskottet velat uttala den meningen, att bestämmelsen

22 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

måste anses avse resan i dess helhet. Någon förändring i den föreslagna
avfattningen synes av denna anledning icke behöva vidtagas.

5

I motionen I: 220 har påyrkats, att paragrafens andra stycke, som innehåller
föreskrift om beräkning av resekostnadsersättning i vissa fall vid
färd utom planlagt område, skall utgå. Utskottet, som icke delar nämnda
uppfattning, och som finner förslaget ägnat att medföra oberäkneliga
ekonomiska konsekvenser, har ansett sig höra avstyrka motionen och tillstyrka
paragrafens upptagande i reglementet i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag.

8 §•

Förevarande paragraf innehåller bestämmelserna om samåkning mellan i
samma förrättning deltagande personer samt om skyldighet för den främste
av förrättningsmännen att ordna dylik samåkning.

Utskottet har velat uttala, att noggrann kontroll bör utövas däröver, att
förrättningsmän icke genom olika rubricering av förrättningens ändamål
undandraga sig att deltaga i samåkning, då de faktiskt skola deltaga i
samma förrättning. I skyldigheten för den främste av förrättningsmännen
att anordna samåkning synes även böra ingå att lämna underrättelse till
de i förrättningen deltagande härom, sa att samakningen om möjligt kan
börja redan vid resans anträdande.

Bestämmelserna i 2 mom., att förrättningsmän, som äger eller disponerar
vid samåkning använd automobil, skall erhålla gottgörelse enligt gällande
automobiltaxa, synes kunna giva anledning till den tolkningen, att han
icke skulle äga uppbära kilometerpenningar. Då någon ändring i nu
gällande föreskrifter enligt vad motiven till paragrafen utvisa icke synes
hava varit avsedd, bör ett förtydligande av bestämmelserna ske. Sista
meningen i samma moment kan möjligen på grund av uttrycket »i sådant
fall» föranleda misstolkning därhän, att resekostnadsersättning icke utgår
vid resa med automobil. Jämväl i anledning härav lärer ett förtydligande
böra göras, vilket lämpligen synes kunna ske på sådant sätt, att föreskrifterna
om kilometerpenningar utbrytas ur 1 och 2 mom. samt sammanföras
under ett nytt 3 mom.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning till förrättningsman,
som nödgas företaga särskild resa för erhållande av nattkvarter.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag erhåller han därvid ersättning för resan enligt
reglementets bestämmelser, dock icke med högre belopp, än som motsvarar
dubbelt traktamente för en natt, och i intet fall med mera än tolv kronor.

I anledning av ett av länsstyrelsen i Kristianstads län väckt förslag,
vilket upptagits i motionen 1:220, och som avser fastställande av ett och

Statsutskottets utlåtande Nr 71. 23

summa maximibelopp för alla traktamentsklasser, bär utskottet velat förorda
den jämkningen i Kungl. Maj:ls förslag, att maximibeloppet, utan hänsyn
till dubbelt traktamente för en natt, fastställes till ett belopp av tolv kronor.

Denna ersättning skulle alltså kunna utgå även för traktamentsklasserna
E och F.

14 §.

Förevarande paragraf innehåller enligt Kungl. Maj:ts förslag bestämmelserna
om transport av icke personlig utrustning. Departementschefen har
därvid icke ansett att, i enlighet med av vissa myndigheter därom framställda
förslag, i reglementet bör införas bestämmelse om rätt till ersättning även
för personlig utrustning vid koinmendering och tjänstgöring, framför allt
i fråga om försvaret tillhörande personal.

Motionsvis har nu yrkats (11:342), att efter första stycket i paragrafen
måtte införas ett tillägg med bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva
ersättning för befordran av effekter tillhörande personlig utrustning. I anslutning
till den ståndpunkt, som utskottet i viss mån intog redan vid behandling
vid 1927 års riksdag av motsvarande stadgande, anser sig utskottet
böra tillstyrka motionen. Det måste nämligen anses obilligt, att icke sådana
befattningshavare, som nödgas för sin tjänstgöring medföra personlig utrustning,
icke skola undfå ersättning för härav föranledda kostnader. Utskottet
har därför vid paragrafen fogat ett tillägg av nämnda innehåll.

17 §.

Paragrafen innehåller närmare bestämmelser om åtnjutande av traktamentsersättning.
I förhållande till tidigare gällande bestämmelser har viss
begränsning skett i rätten att erhålla traktamentsersättning vid kortare förrättningar,
varvid bl. a. föreslagits, att förrättningsman, som varit frånvarande
från bostads- eller tjänstgöringsorten under sex timmar eller kortare
tid, skulle uteslutas från rätten att erhålla traktamente.

I motionen 1:220 har föreslagits viss utsträckning av rätten till traktamentsersättning
vid kortare resor utom planlagt område, varvid utgångspunkten
för resan skulle räknas från förrättningsmannens bostad. Samtidigt
har i fråga om begränsningen till 6 dagtimmar yrkats, att ersättning
måtte få utgå, även om natten delvis använts till resan, och att alltså
någon skillnad icke borde göras mellan dag- och nattimmar. Slutligen har
i samma motion föreslagits, att den i paragrafens tredje moment intagna
föreskriften om minskning av traktamentsersättningen vid förrättning på
samma plats under längre tid i följd än 15 dygn skulle utgå ur paragrafen.

I motionerna 1:223 samt 11:345 har föreslagits, att den av Kungl. Maj:t
föreslagna, ovan berörda begränsningen till 6 timmar i stället fastställes
till 3 timmar.

1 motionen II: 344 har hemställts, att den förändring i Kungl. Maj:ts förslag
måtte vidtagas, att traktamentsersättning icke kominer att åtnjutas för

24

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

förrättning, som utföres på avstånd ej överstigande fyra kilometer från
förrättningsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller i vissa fall från
centrum av det planlagda område, inom vilket förrättningsmannen har sin
bostad eller tjänstgöring.

Slutligen har i motionen II: 346 påyrkats, att i reglementet måtte införas
en bestämmelse därom, att nattraktamente vid resas påbörjande eller avslutande
endast utgår i det fall, att två timmar av natten använts för resan.

Vad då först beträffar frågan om den av Kungl. Maj:t föreslagna inskränkningen
i rätten till traktamentsersättning vid kortare resor, har utskottet
i likhet med vissa motionärer funnit densamma icke vara fullt skälig och
lämplig. Det synes nämligen utskottet, som om steget vore väl långt mellan
de nu gällande föreskrifterna, enligt vilka helt dagtraktamente åtnjutes vid
förrättningar, som draga en tid av 6 dagtimmar eller därunder, till det
föreslagna stadgandet, enligt vilket ingen som helst traktamentsersättning
skulle utgå i dylikt fall. Utskottet har därför velat i anslutning till ett
av statskontoret framlagt förslag förorda, att vid förrättningar av nämnda
utsträckning halvt dagtraktamente tillerkännes vederbörande. I anslutning
till vad som yrkats i motion 1:220 har utskottet vidare velat tillstyrka
den ändringen i Kungl. Maj:ts förslag, att den i mom. 2 intagna bestämmelsen
om beräkningen av dagtraktamentet med hänsyn till det antal dagtimmar,
som tagits i anspråk för förrättningen, utgår ur paragrafen. I stället
för de båda nu omhandlade av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
synes böra meddelas föreskrift om att förrättningsman, som nödgats vara
frånvarande från sin bostads- eller tjänstgöringsort under högst 6 timmar
av dagen, erhåller halft dagtraktamente. På grund av motionen II: 346 har
utskottet slutligen ansett lämpligt, att i paragrafen införes bestämmelse
därom, att nattraktamente allenast utgår om minst en timme av natten
behövt tagas i anspråk för förrättningen. Med hänsyn till nattraktamentets
särskilda karaktär lärer en sådan inskränkning i rätten till nattraktamente
icke kunna anses oskälig. I anslutning till ett i motionen 1:220
framställt yrkande vill utskottet vidare föreslå, att bestämmelse om begränsning
i traktamentsersättningen vid förrättning på samma plats under längre
tid i följd än 15 dygn icke upptages i allmänna resereglementet, utan
beredes plats i vederbörliga besparingsreglementen. I övrigt har utskottet
icke funnit skäl föreligga att tillstyrka de motionsvis väckta förslagen.

18 $.

Beträffande det i motionen II: 346 framställda förslaget att förrättningsman,
som på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg eller liggplats å
fartyg, skall äga uppbära nattraktamente för natt, under vilken han ankommer
till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort, såvida avgift
för nattlogi av honom erlagts, har utskottet, under erinran om vad utskottet
under nästföregående paragraf yttrat, funnit sig med hänsyn till de avsevärda
svårigheter, som komma att göra sig gällande vid styrkandet av

Statsutskottets utlåtande A''/ 71,

25

ifrågavarande utgift, böra avstyrka motionen och i stället tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag. Med hänsyn till det av utskottet föreslagna stadgandet i
17 § om viss begränsning i rätten till nattraktamente har utskottet föreslagit
ett tillägg till förevarande paragraf.

26 §.

Denna paragraf innehåller bland annat bestämmelse om att Kungl. Maj:t
förordnar om resekostnads- och traktamentsersättning i statens ärenden utom
rikets gränser. Utskottet vill i samband härmed hava uttalat, att enligt
utskottets mening kostnaderna för resor utom landet icke böra bestridas av
de under de särskilda huvudtitlarna upptagna anslagen till rese- och traktamentspenningar.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt herr B. Holmgrens motion
(II: 342) ävensom med avslag å de av herrar Skoglund
och Persson i Falla samt Andersson i Stockholm och
Spångberg väckta motionerna (II: 339 och 344) må för
sin del antaga det vid detta utlåtande såsom hilaga fogade
förslag till allmänt resereglemente;

b) att de av herrar Asplund, Julin, Forssell m. fl. och
Hage väckta motionerna (1:220 och 223 samt II: 345
och 346), i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet här ovan anfört, icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

c) att den av herr Mellén väckta motionen (1:222)
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 april 1929.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

26

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar A. C. Lindblad, J. L. Widell, O. Bergqvist, ./. Nilsson i
Malmö, P. A. Dahl, C. I. Asplund, Oscar Olsson, E. A. Lnndell, K. E. Andersson i Eliantorp,
G. Kobb, D. Hansén och I). A. V. Björck;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, P. H. Olsson i Blädinge, B. F:son
Holmgren, J. Olofsson i Digernäs, O. Nilsson i Örebro, A. Danielsson, G. Slrindlund, O.
Andersson i Höör, C. .4. Anderson i Storegården, G. Persson i Falla, K. S. 4''. Word och A.
Norsell.

Reservationer:

vid 2 § 1 mom. av herrar Asplund och Hansén, vilka ansett, att motiveringen
hort hava följande lydelse:

»Utöver de i nu---gjorda framställning. Ett av de skäl, som

tidigare'' föranlett utskottet att avstyrka upptagandet av omnibus såsom särskilt
färdsätt, har varit, att den vagnmateriel, som stått till förfogande,
ofta icke varit fullt tillfredsställande. Då härutinnan numera en väsentlig
förbättring i allmänhet inträtt, synes detta skäl icke längre vara av samma
betydelse som förut. Dock anser utskottet, att förrättningsmän endast
skola äga skyldighet att begagna sådana omnibuslinjer, som drivas av
statsmyndighet, eller ock av vederbörande länsstyrelse (överståthållarämbete)
prövats vara av beskaffenhet att böra användas för tjänsteresor.
Med hänsyn härtill och i betraktande av den inskränkning — — —
Kungl. Maj:ts förslag. Till undvikande av att för färd med annan
omnibus än sådan, som i behörig ordning godkänts för tjänsteresor, kommer
att utgå ersättning såsom för färd med »annan automobil» eller 40
öre per kilometer, vilket måste anses för högt, anser utskottet, att i förevarande
moment bör införas särskild bestämmelse om den ersättning, som
i sådant fall bör utgå; och synes densamma skäligen böra sättas till
samma belopp som för »annat färdsätt» eller 30 öre per kilometer. Vidare
har utskottet med hänsyn till att omnibus ofta kan begagnas i stället för
järnväg i fråga om användning — — — må påkallas.

I detta sammanhang har utskottet velat uttala, att utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t tillser, att förteckningar å sådana omnibuslinjer, som
skola komma till användning vid tjänsteresor, på lämpligt sätt utarbetas
för att vara tillgängliga för vederbörande förrättningsmän och revisionsmyndigheter.

Det i motionen II: 344 — — — av momentet;»

Statsutskottets utlåtande Nr 71. 27

samt att i anslutning härtill fjärde stycket bort hava följande lydelse:

»Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontraf ik (s. k. linjetrafik)
å linje, som antingen trafikeras av statsmyndighet eller som av
vederbörande länsstyrelse (överståthållarämbetet) prövats vara av beskaffenhet
att böra begagnas vid resor, som i detta reglemente avses. För färd
med annan automobil i regelbunden persontrafik än ovan sägs, utgår ersättning
såsom för annat färdsätt.»

vid 2 § 2 mom. av herr Asplund, som ansett att motiveringen hort hava
följande lydelse:

»Kungl. Maj:ts förslag — — — av traktamentena — — — storlek.»

Rörande---nattraktamentet. Då departementschefen ansett den

föreslagna höjningen av traktamentsbeloppen rimlig, i all synnerhet om
hänsyn tages till att traktamentet vore avsett att bestrida jämväl kostnaderna
för transport av reseffekter, vill utskottet tillstyrka, att höjningen
göres å dagtraktamentet i stället för å nattraktamentet, varigenom
den kan tillfalla även den resande, som på grund av 18 § eller av annan
anledning icke åtnjuter nattraktamente. I anslutning härtill böra de i
tabellen införda siffrorna: för dag 16, 14, 12, 10, 8, 6 kronor höjas till
resp. h, 15, 13, 11, 9, 7 kronor och för natt 9, 8, 7, 6, 5, 4 kronor sänkas
till 8, 7, 6, 4 och 3 kronor.

På grund av vad sålunda anförts, har reservanten ansett, att momentet
bort hava följande lydelse:

»2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamen

t s k 1 a s g e r

-7

A

T. | C

IJ j E

F

Kör dag ..................

17 kronor

15 kronor | 13 kronor |

11 kronor 9 kronor

7 kronor

» natt ..................

8 »

7 » 1 6 »

5 » j 4 »

3 »

Tillhopa för dygn

25 kronor

22 kronor 19 kronor

16 kronor '' 13 kronor

10 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 och klockan
24, med natt den övriga delen av dygnet.»

vid 4 § av herrar Asplund, Olsson i Blädinge och Persson i Falla, vilka
i anslutning till herrar Skoglunds och Perssons i Falla motion II: 239 ansett,
att fjärde stycket angående inskränkning i skyldigheten att använda omnibus
hort ur paragrafen utgå.

vid 5 § av herr Asplund, som ansett, att motiveringen bort hava följande
lydelse:

28

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

»I motionen I: 220 — ---skall utgå. Utskottet kan ej tillstyrka en

sådan strykning, som skulle innebära en mycket stor utvidgning av rätten
till ersättning för färd även enbart inom planlagt område och 1 kilometer
rayon därutanför och kunna medföra oberäkneliga ekonomiska konsekvenser.
Men med hänsyn till vad de myndigheter anfört, som yttrat sig över
nämnda paragraf, vill emellertid utskottet föreslå, att ur sista meningen
uteslutas orden ''med ett och samma fortskaffningsmedel’, varigenom ersättning
för färd mellan planlagt område och ort belägen mer än 1 kilometer
utanför samma område må, i likhet med vad fallet är beträffande färd,
som helt ligger utom sådant område, beräknas från resans utgångspunkt
och fram till förrättningsstället.»

samt att i anslutning härtill andra stycket bort hava följande lydelse:

»Vid resa ----område. Företagets färd---området.»

vid 14 § av herr Asplund, som ansett, att tredje stycket bort hava följande
lydelse:

»Förrättningsman, som måst anlita vägvisare — — — kilometer.»

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

29

Bilaga.

Statsutskottets förslag

till

Allmänt resercglemente.1

Härigenom förordnas som följer:

1 *■

Vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden äger vederbörande
förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna i detta
reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta
reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 §.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass 11

Klass III

Järnväg ................

1

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

.......1

i I klass

i 11 klass

i III klass

fartyg ................

.......!

Avgift för enskild hytt
med högst 2 liggplatser

jAvgift för hyttplats

Avgift för salongsplats

Luftfartyg .............

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Spårväg ................

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Omnibus .............

/

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

.......\

samt 10 öre per km.

samt 10 öre per km.

samt 10 öre per km.

Taxeautomobil.......

I

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

.......1

samt 10 öre per km-

samt 10 öre per km.

samt 10 öre per km.

Annan automobil...

40 öre per km.

40 öre per km.

40 öre per km.

.......;

I.ega för 1 häst samt

Lega för 1 häst samt

Lega för 1 häst samt

i

10 öre per km.

10 öre per km.

10 öre per km.

Annat färdsätt än

ovani

nämnts .............

......./

30 öre per km.

30 öre per km.

30 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdiglietsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke
ersättning för dyrare plats än som verkligen använts.

1 Ändringar i Kungl. Maj:ts förslag kursiverade.

30 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k.
linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil
beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat
ifrågakomma.

Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av dylik
lega för kilometer räknat.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till
högre belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser
tillkommer honom, eller är i fråga om hästskjuts maximilega
icke för viss ort bestämd, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig
hava utgivit, i sistnämnda fall dock minst med 30 öre per kilometer.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

TraktamentskJasser

A

15

C

D

K

V

För dag..................... 16 kronor j

» natt.....................! 9 » 1

14 kronor 1
8 »

12 kronor

7 »

10 kronor I

6 ''•*>

8 kronor

5 *

6 kronor

| 4 »

Tillhopa för dygn 25 kronor j

22 kronor

19 kronor

16 kronor 13 kronor

10 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 och klockan
24, med natt den övriga delen av dygnet.

3 §.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman
är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar
åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,
han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår
efter hans egen befattning.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §•

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den
väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen

Statsutskottets utlåtande Nr 71. 31

icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått
därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med
avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet
av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förmån,
som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat
begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om
sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det
fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,
spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd
med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet
icke förelegat.

Föi rättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente
pliktig att färdas med luftfartyg.

I fall där järnväg kan användas i stället för omnibus, är förrättningsmannen
berättigad, att begagna sig av förstnämnda färdsätt, därest icke
härigenom traktamentsersättning en blir högre än om omnibus använts.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit
återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav
iöranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för
statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller
omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom
stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages
med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och
ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning
jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväghingd.
I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas för samma
väglängd.

Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas
överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.

7 §.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnads -

32 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

ersättning icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma förrättningsmannen.

8 §.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning
deltagande personer att färdas samma väg och användes därvid icke fortskaffningsmedel,
som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmannen,
skall den främste bland förrättningsmannen, där sådant låter sig göra och
befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän
erforderliga fortskaffningmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsman
att meddela i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser
såsom rörande färddeltagarnas fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Itesekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,
beställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmannen.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne därför åtnjuta
gottgörelse, om fortskaffningsmedlet utgöres av automobil, enligt för taxeautomobil
gällande taxa samt i annat fall med, förutom resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom., 10 öre per kilometer för varje medresande
förrättningsman.

3 mom. Vid resa, varom i denna paragraf är fråga, äger envar förrättningsman
uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

9 *.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom
erlagd dylik avgift.

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente, dock icke med högre belopp än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall
resekostnads- och traktamentsersättning beräknas, såsom hade förrättningen
eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11 §•

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid
begagnat sådan plats.

12 §.

Har resande för färd frän förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han

Statsutskottets utlåtande Nr 71.

33

berättigad till ersättning för vad han styrker sig hava utgivit i väntpenningar,
dock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom
tillkommande resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt
fortskaffningsmedels anlitande.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller
medels resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av
redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han
för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av
sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid
färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom
resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende
utgivit.

Om ersättning för befordran av effekter, tillhörande personlig utrustning,
förordnar Kungl. Maj.t.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller
för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda
bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål
utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus;
då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser
kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande
myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår
icke resekostnadsersättning.

16 §.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,
där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från
förrättningsstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter
uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa
företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är
för honom bestämd, från hans bostad.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 38 höft. (Nr 71.) 3

34 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej
berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa
dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om
förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag
där kvarstannar.

17 §.

1 mom. Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som utföres
å förrättningsmannens bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd
ej överstigande 3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller
därmed jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom
vilket förrättningsmannen har sin bostad eller tjänstgöring.

2 mom. Traktamente för dag må endast beräknas för den tid, varunder
förrättningsman varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,
samt utgår för dag, varunder frånvaron omfattat högst 6 timmar, med
hälften av det i 2 § 2 mom. upptagna beloppet.

Traktamente för natt utgår icke, därest förrättningsmannen varit frånvarande
från bostads- eller tjänstgöringsorten högst 1 timme av natten.

is;§-

Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Ej heller utgår sådant
traktamente i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad innehar sovplats
å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu sagts icke skall
gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman mellan klockan 1 och
klockan 5 ankommer till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av arman giltig anledning, må traktamentsersättning
utgå även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och trakta -

Statsutskottets utlåtande Nr 71. 35

mentsersättningen för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,
som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för
dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av
statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för
dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 §.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.

23 $.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet, den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits, och numret å taxeautomobil,
som använts; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar
foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver

36 Statsutskottets utlåtande Nr 71.

reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock
skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare
tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.

26 §.

Om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden

utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbaras
från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller
station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet
efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1929.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.