Statsutskottets utlåtande Nr 31.

I

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1929 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds ''proposition angående
täckande medelst automobilskattemedel av kostnader
för vissa säkerhetsanordningar vid. järnvägskorsningar
jämte en i ämnet, väckt, motion.

(4:e avd.)

Uti en till riksdagen den 1 februari 1929 avlåten proposition, nr 33, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för nämnda dag, föreslagit riksdagen medgiva, att till
bestridande av kostnaderna för vissa jämlikt kungörelsen den 23 maj 1924
(nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar in. in. vid korsningar
i samma plan mellan järnväg och väg vidtagna anordningar må utgå
bidrag enligt de i statsrådsprotokollet förordade grunder, beträffande säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar å stads område av utjämningsandelen
av städernas automobilskattemedel och i fråga om sådana anordningar vid järnvägskorsningar
å landsbygden av de särskilda länens automobilskattefonder.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

I anledning av förevarande proposition har herr 0. Olsson i Kullenbergstorp
rn. fl. i en inom andra kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad
motion, nr 354, hemställt, att riksdagen måtte, vid bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 33 angående bidrag till bestridande av kostnaderna för vissa
jämlikt kungörelsen den 23 maj 1924 (nr 318) vidtagna anordningar, besluta
sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att bidraget för varje särskilt fall må
begränsas till högst hälften av den kostnad, för vilken bidraget utgår.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.

För att erhålla såvitt möjligt enhetliga, efter den tilltagande automobiltrafiken
å vägarna anpassade bestämmelser utfärdade Kungl. Maj:t den
23 maj 1924 kungörelse (nr 318) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar
m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och
väg. Med uppsättande av föreskrivna varningsmärken medgavs sedermera
uppskov till den 1 oktober 1925 och med genomförandet av övriga i kungörelsen
föreskrivna säkerhetsanordningar beviljades anstånd till den 1 oktober
1926, utom i vad angick korsning mellan järnväg och enskild väg, i vilket

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 sand. 24 häft. (Nr 31.) oo7 29

2 Statsutskottets utlåtande Nr 31.

avseende anståndet utsträcktes till den 1 oktober 1927. Enligt berörda kungörelse
åligger det järnvägs innehavare att i enlighet med närmare angivna
bestämmelser vid korsning i samma plan mellan järnväg och väg dels uppsätta
och i fullgott skick underhålla varningsmärken och i förekommande
fall säkerhetsanordningar, dels ock fullgöra viss bevakning. I kungörelsen
utsäges emellertid, att vad sålunda förordnats icke har avseende å frågan,
vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna för vidtagande av omförmälda
åtgärder.

Inom kommunikationsdepartementet utarbetades i början av år 1928 en
promemoria angående täckande medelst automobilskattemedel av kostnader
för de i nämnda kungörelse den 23 maj 1924 föreskrivna anordningar.

Över promemorian infordrades yttranden från samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter Svenska jiirnvägsföreningens
hörande.

I detta sammanhang må jämväl nämnas, att överrevisorerna för granskning
av statens trafikerade järnvägars samt statens järnvägsbyggnaders räkenskaper
och förvaltning för år 1927 i sin i september 1928 avgivna berättelse
beträffande nu ifrågavarande kostnader, med hänsyn till de icke obetydliga
belopp, som här vore i fråga, framhållit önskvärdheten ur statens järnvägars
synpunkt av att spörsmålet om kostnadernas slutliga bestridande snart
vunne sin lösning och att därvid statsbaneföretaget icke betungades med
utgifter, som hänförde sig till de med automobilismens starka utveckling
ändrade förhållandena med avseende å vägtrafiken.

I utlåtande häröver har järnvägsstyrelsen kraftigt understrukit detta uttalande
av överrevisorerna.

I skrivelse den 13 oktober 1928 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
hava de jämlikt av Kungl. Maj:t givet bemyndigande
den 18 november 1927 tillkallade järnvägsekonomisaJckunniga framlagt förslag
angående täckande av kostnaderna för vissa anordningar vid korsning mellan
järnväg och väg ävensom hemställt, att ärendet måtte bringas till avgörande
vid 1929 års riksdag.

Över järnvägsekonomisakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av
överståtliållarämbetet, samtliga länsstyrelser, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Svenska järnvägsföreningen, Svenska vägföreningen, Svenska
vägstyrelsernas förbund och Kungl. automobilklubben. De myndigheter,
vilka förut avgivit yttranden över ovannämnda inom kommunikationsdepartementet
utarbetade promemoria, hava nu i stort sett vidhållit sina däri
gjorda uttalanden. Beträffande frågan, huruvida bidrag av automobilskattemedel
över huvudtaget borde utgå för ändamålet, har Svenska vägstyrelsernas
förbund ställt sig avvisande.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»De säkerhetsanordningar, som järnvägarna blivit ålagda utföra enligt kungörelsen
den 23 maj 1924, hava i stort sett betingats av automobiltrafikens
kraftiga utveckling. Det synes vid sådant förhållande uppenbart, att det ej

Statsutskottets utlåtande År ,''H.

3

kiijj anses ined rättvisa och billighot förenligt, att järnvägarna själva skola
slutligen alltigenom vidkännas do i förovarando hänseenden uppkomna kostnaderna.
I kungörelsen liar jämväl uttryckligen stadgats, att densamma icke
bär avseende å frågan om kostnadsfördelningen.

Det i omförmälda promemoria framlagda förslaget kan icke; göra anspråk
pa att utgöra en ur teoretisk synpunkt uttömmande lösning av förevarande
spörsmål. En sådan lärer icke kunna åstadkommas utan en invecklad lagstiftning,
vilken dock näppeligen skulle kunna givas retroaktiv verkan. Att
ovan berörda förslag emellertid är ägnat att tillgodose ett starkt behov,
framgår av det alldeles övervägande gillande, varmed det mottagits av de
myndigheter och övriga vederbörande, som yttrat sig.

De i kungörelsen avsedda anordningarna bestå i dels uppsättande av s. k.
kiyssmärken, dels anordnande, allt efter olika förhållanden, av grindar eller
bommar med bevakning'', ljussignaler och ringklockor.

I avseende a kryssmärkena anser jag, i likhet med vad i promemorian uttalats,
någon ersättning ej böra ifrågakomma. Likaledes delar jag den i promemorian
uttalade uppfattningen, att järnvägarna själva böra få''vidkännas kostnaderna
för de anordningar av ifrågavarande slag, som medföra besparing i

bevakningskostnader. Det må erinras, att, — — __________

järnvägsstyrelsen förklarat sig icke vilja ifrågasätta att erhålla ersättning för
sistnämnda kostnader.

Beträffande övriga anordningar synes det skäligt, att ersättning utgår i den
man de orsakats av vägintresset. Härvid torde man hava att välja mellan
det i promemorian föreslagna förfaringssättet att i varje särskilt fall uppskatta
järnvägsintressets och vägintressets andelar i kostnaderna eller att,
såsom i en del yttranden föreslagits, verkställa fördelningen efter en på förhand
bestämd kvot. Sistnämnda förfarande skulle onekligen medföra en betydande
förenkling av ersättningsärendenas handläggning. Med hänsyn till
den växlande anpart, som i de särskilda fallen torde komma på respektive
intressen, synes ett sådant summariskt förfarande, hur lämpligt det i och för
sig må vara. knappast vara ur rättvisans synpunkt tillfredsställande. Även
om det får antagas, att järnvägsintressets och vägintressets andelar skola
visa sig i allmänhet stanna omkring proportionen 1: 2, torde det vara påkallat,
att möjlighet till justeringar hålles öppen och att alltså prövningen
sker från fall till fall. Hos Kungl. Maj:t torde dock ersättningsfrågorna böra
om möjligt avgöras på eu gång för större grupper.

I ett utlåtande har ifrågasatts, att den del av kostnaden för säkerhetsanordning,
som beräknades falla å vägintresset, ej skulle helt gäldas av automobilskattemedel
utan till någon del. exempelvis en tredjedel, av de väghållningsskyldiga.
I vanliga fall anses det ju av synnerlig vikt, att de väghållnmgsskyldiga
själva få vidkännas viss andel i väghållningskostnaden, för att
ej sparsamhetsintresset skall slappas. Samma skäl föreligger ej här, då det
är järnvägens innehavare, som uncler vederbörlig kontroll har att ombesörja
arbetet och väl i regel får själv vidkännas någon del av kostnaden. Skulle
i något fall onödigt dyrbara anordningar hava kommit till användning, lärer
det lätteligen observeras vid ärendets prövning och bidraget i motsvarande
män nedsättas. Vidare måste hållas i minnet, att syftet med förevarande
förslag är att genom godvilliga uppgörelser undvika rättegångar, och dylika
uppgörelser underlättas uppenbarligen i hög grad, om, på sätt jag vill förorda,
vägintressenternas andel av kostnaderna helt täckes av automobilskattemedel.
Som villkor för utbekommande av kostnadsbidrag bör uppställas
att järnvägen avgiver förbindelse att avstå från anspråk på ersättning av
vederbörande vägintressenter.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Enligt promemorian skulle bidrag utgå även för anordningar vid korsningar
med enskild väg, som allmänneligen befares. I de flesta fall torde dessa
anordningar hava orsakats av automobiltrafiken. Det synes skäligt att, dä
så är fallet, bidrag av automobilskattemedel får utgå i enahanda omfattning
som för anordningar vid korsning med allmän väg. Såsom i promemorian
framhållits, är detta också påkallat såväl med hänsyn till svårigheterna att
utfå någon del av kostnaderna hos intressenterna i den enskilda vägen som
för eu rättvis fördelning mellan vägintressenterna inbördes av deras kostnadsandel.

Yad i övrigt beträffar den omfattning, vari bidrag av automobilskattemedel
bör beredas, synes bidraget böra begränsas till att avse engångskostnaderna
för sådana anordningar enligt berörda kungörelse den 23 maj 1924, som betingats
av förhållandena vid tiden för kungörelsens ikraftträdande. Icke minst
i betraktande av den till sin storlek mycket ovissa statsutgift, som en vidsträcktare
rätt till ersättning skulle innebära, samt svårigheten att med be
stämdhet kunna påräkna, att medel härför skola finnas tillgängliga, torde
det vara lämpligt att stanna vid den nu föreslagna gränsen. ^

De närmare bestämmelserna angående förfarandet torde få ankomma pa
Kungl. Maj:t att meddela. För ingivande av ansökning om bidrag torde
viss tid böra utsättas. Det torde lämpligen kunna föreskrivas, att sådan
ansökning, ställd till Kungl. Maj:t, skall vara ingiven till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
före den 1 januari 1930.

Enligt den i promemorian verkställda kostnadsberäkningen antogs det till
fördelning mellan vägintresset och järnvägsintresset ifrågakommande beloppet,
omkring 2,450,000 kronor, komma att med omkring två tredjedelar eller i runt
tal 1,600,000 kronor falla på vägintresset. Häremot har en länsstyrelse samt
järnvägsstyrelsen gjort gällande, att säkerhetsanordningarna framkallats av automobiltrafiken
i högre grad än den sålunda beräknade kostnadsfördelningen
utmärkte, i följd varav den å vägintresset fallande kostnadsandelen alltså skulle
hava beräknats för lågt. I enahanda riktning har väg- och vattenbyggnads -styrelsen uttalat sig. Såsom redan i förenämnda promemoria antytts, lärer
det icke vara möjligt att på förhand bilda sig eu säker uppfattning i förevarande
avs6encl.6

På sätt i promemorian föreslagits, torde ifrågavarande kostnadsandel.
i den män den avser korsning å stads område och således skall täckas av
städernas andel i automobilskattemedel, böra utgå av utjämningsandelen. I
fråga om anordning vid korsning å landsbygden torde den böra utgå ur
vederbörande läns automobilskattefond. Skulle därvid något läns fond i
högre grad betungas, lärer, såsom i promemorian anförts, skälig hänsyn därtill
få tagas vid utjämningsandelens fördelning. Enligt verkställda beräkningar
torde av de under budgetåret 1929/1930 inflytande automobilskattemedlen
på städernas utjämningsandel komma 1,464,000 kronor och på länens
automobilskattefonder 14,088,000 kronor. Landsbygdens utjämningsandel
beräknas komma att uppgå till 4,392,000 kronor. Därest vägintressets andel
i nu berörda kostnader skulle komma att väsentligt överstiga yad som beräknats
eller eljest medföra eu med hänsyn till övriga ändamåls behöriga
tillgodoseende för stark belastning av ifrågavarande medelstillgångar, lärer
den utvägen få anlitas att fördela kostnaderna på flera år, något som även
kan bliva nödvändigt på den grund, att prövningen av ifrågavarande ärenden
måste taga en avsevärd tid i anspråk.

För genomförandet av nu ifrågasatta åtgärder synes ändring av gällande
förordning om fördelning av automobilskattemedel icke vara erforderlig. >

Statsutskottets utlåtande Nr 31. 5

Medan i den inom kommunikationsdepartementet tidigare uppgjorda promemorian
ifrågasatts, att järnvägsintressets och vägintressets andelar i kostnaderna
för ifrågavarande säkerhetsanordningar skulle utgå efter en verkställd
uppskattning i varje särskilt fall, har i eu del avgivna yttranden föreslagits,
att fördelningen skulle verkställas efter eu på förhand bestämd genomsnittlig
beräkningsgrund. Vid sitt ståndpunkttagande till frågan har departementschefen
framhållit, att även om det finge antagas att järnvägsintressets
och vägintressets andelar i allmänhet skulle stanna omkring proportionen
1 :2, det dock syntes påkallat att möjlighet till justeringar hölles öppen och
att alltså prövningen skedde från fall till fall, varvid dock ersättningsfrågorna
borde om möjligt avgöras på en gång för större grupper.

Utskottet vill för sin del tillstyrka, att automobilskattemedlen må tagas i
anspråk för nu angivna ändamål. Det hade tvivelsutan varit önskligt, att
de grunder, efter vilka ifrågavarande bidrag från automobilskattemedel skall
beräknas, kunnat erhålla en klarare utformning än det i propositionen framlagda
förslaget innebär. Såsom jämväl framhållits i den i ämnet väckta
motionen, synes det dock synnerligen svårt att komma fram till några mera
bestämda normer för dessa bidrags beviljande.

I motionen har nu yrkats den ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att bidraget
av automobilskattemedel för varje särskilt fall må begränsas till högst
hälften av den kostnad, för vilken bidraget utgår. Utskottet har emellertid
funnit sig icke böra frångå den i propositionen angivna norm, efter vilken
ifrågavarande kostnader i allmänhet skola fördelas mellan järnvägsintresset
och vägintresset, och får alltså avstyrka bifall till motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å den av herr Olsson i Rullenbergstorp
m. fl. i ämnet väckta motionen (II: 354), medgiva,
att till bestridande av kostnaderna för vissa jämlikt kungörelsen
den 23 maj 1924 (nr 318) angående varningsmärken och
säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan
järnväg och väg vidtagna anordningar må utgå bidrag enligt
de i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 1
februari 1929 förordade grunder, beträffande säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar å stads område av utjämningsandelen
av städernas automobilskattemedel och i fråga om sådana
anordningar vid järnvägskorsningar å landsbygden av de
särskilda länens automobilskattefonder.

Stockholm den 15 mars 1929.

Utskottets

yttrande.

På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Olof Olsson,
O. Bergqvist, J. Nilsson i Malmö, O. P. V. Nilsson i Gränebo, C. A. Carlsson i
Gävle, P. A. Dahl, K. V. Rydén, C. I. Asplund, E. A. Lundell och O. A. Ernfors;

från andra kammaren: herrar A. Wiklund i Brattfors, P. Nilsson i Bonarp,
C. R. Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, O. Olsson i Kullenbergstorp, L. J.
Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, O. Nilsson i Örebro, E. G. E. Eriksson
i Stockholm, A. Danielsson, C. A. Anderson i Storegården och P. C. Jonsson i
Eskilstuna.

Reservation

av herrar Nilsson i Gränebo, Bengtsson i Norup, Olsson i Kullenbergstorp
och Olsson i Blädinge, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka den av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl. i ämnet väckta motionen.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.