12
Statsutskottets utlåtande Nr 18.
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 13 februari 1929 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
nedsättning av räntan å vissa län ur lånefonden
för tjänstemannasamhället vid Mörhy.
(4:e avd.)
I en till riksdagen den 18 januari 1929 avlåten proposition, nr 18, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att räntan å de
lån ur lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby, vilka i enlighet med
beslut av 1920 och 1922 års riksdagar lämnats tjänstemannasamhällets vid
Mörby egnahemsförening med begränsad personlig ansvarighet och som avse
antingen byggnader, vilka till huvudsaklig del uppförts under åren 1921—
1924, eller ock anläggning av vägar och öppna platser samt vatten- och avloppsledningar,
vilka till huvudsaklig del utförts under nämnda tid, må, räknat
från och med den 1 januari 1929, nedsättas, beträffande byggnadslån,
som avser tomt, vilken innehaves av nämnda förening, statstjänsteman eller
statstjänstemans änka eller barn, från 5 till 4''/2 procent, beträffande byggnadslån,
som avser byggnad å annan tomt, från 6 till 5''/2 procent och beträffande
lån för anläggning av vägar och öppna platser samt vatten- och
avloppsledningar från 5 till 4*/j procent.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Efter medgivanden av 1911 och 1920 års riksdagar har till en av statstjänstemän
för ändamålet bildad förening med tomträtt upplåtits vissa delar
av kronoegendomen Mörby nr 1 i Danderyds socken (numera Stocksunds
köping) av Stockholms län. Från nämnda områden äger föreningen upplåta
tomter. Enligt beslut av 1914 års riksdag må dylika upplåtelser ske även
till andra än statstjänstemän. För ändamålet har också inrättats en särskild
lånefond, avsedd dels för anläggning genom föreningen av vägar samt vattenoch
avloppsledningar, dels ock för utlämnande av byggnadslån till egnahemsbyggare.
Enligt av statskontoret lämnad uppgift hava från lånefonden för tjänstemannasamhället
vid Mörby till egnahemsföreningen utlämnats lån dels för
bebyggande av tomter å sammanlagt 2,380,250 kronor, dels ock för anläggning
iStatsutskottets utlåtande Nr 18.
13
av vägar ocli öppna platser m. m. å tillhopa 530,000 kronor. Storleken av
de räntor, som för närvarande skola erläggas å sådana lån, framgår av följande
sammanställning:
Iläntan utgör, därest
tomten innehaves av
föreningen,
statstjänsteman,
hans annan
änka eller
A. Byggnadslån. barn
% %
I. Lån för bebyggande av tomt å område upplåtet enligt
beslut av 1911 års riksdag
a) därest byggnaden påbörjats före den 16 april
1917 ................................................................... 4 V, 5
b) därest byggnaden påbörjats efter den 15 april
1917 ..................................................................... 5 5 V2
II. Lån för bebyggande av tomt å område upplåtet enligt
beslut av 1920 års riksdag............................. 5 6
B. Väglån. Räntan utgör i %
I. Lån avseende område upplåtet enligt beslut av 1911
års riksdag .............................................................. 4 i/-
II. Lån avseende område upplåtet enligt beslut av 1920
års riksdag .............................................................. 5
Departementschefen har för egen del inledningsvis erinrat, hurusom räntan
å lånen ur statens bostadslånefond, vilken ränta från och med år 1920 varit
5 procent, från och med den 1 januari 1923 utgått efter 4 procent. I anslutning
härtill anföres vidare följande:
»I den proposition, vari riksdagens medgivande till räntesänkningen begärdes
(proposition nr 62 till 1923 års riksdag), framhöll föredragande departementschefen
såsom skäl för räntesänkningen, att den allmänna räntefoten
sedan år 1920 sjunkit avsevärt. Departementschefen anförde vidare,
att den ifrågasatta räntenedsättningen även borde omfatta lån, som lämnats
ur fonden före år 1923. Det skulle, anförde departementschefen, särskilt te
sig obilligt, om sådana företagare, som fått vidkännas de under åren 1920
och 1921 till sin topp uppdrivna byggnadskostnaderna, skulle nödgas erlägga
ränta enligt högre räntefot än andra företagare. En sänkning av räntan å
bostadslånen vore förvisso den förnämsta hjälp, som staten kunde lämna
byggnadsföretagarna från kristiden.
Yad sålunda anfördes har i viss mån sin tillämpning jämväl i föreliggande
fall. Yidare är att märka, att Kungl. Maj:t, såsom förut omförmälts,
beträffande vissa bostadslån, som av statsverket beviljats tjänstemän vid
kommunikationsverken, medgivit en nedsättning av räntan från 5 till 4 procent.1)
De lån från Mörbyfonden, som avses i föreliggande framställning, äro i *)
*) Härmed avses ett av Kungl. Maj:t, efter framställning av styrelserna från de olika
kommunikationsverken, den 24 augusti 1923 fattat beslut att räntan å vissa bostadslån,
som från sagda verk utlämnats, skulle från och med den 1 januari 1923 tills vidare nedsättas
från 5 till 4 procent.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 18.
Utskottets
yttrande -
mycket jämförliga med nyssberörda bostadslån och torde i fråga om räntesatsernas
böjd numera intaga en särställning bland likartade lån. Det var dock
uppenbarligen statsmakternas avsikt, att räntesatserna skulle, i varje fall för
statstjänstemännen, bestämmas så lågt,att lånen innebure en verklig hjälp. Med
hänsyn till anförda förhållanden och då det — såsom ock 1925 års statsutskott
framhållit — givetvis är önskligt, att en viss grad av likställighet blir rådande
mellan jämförliga grupper av egnahemslånetagare, synes mig räntesänkning
beträffande de i framställningen avsedda lånen motiverad. En sådan åtgärd
bör med hänsyn till de särskilda förhållanden, som föreligga, icke kunna
tagas till intäkt för motsvarande framställningar i andra fall. För en räntenedsättning
talar ytterligare den omständigheten att — på sätt framgår av
handlingarna — åtskilliga av ifrågavarande låntagare från Mörbyfonden genom
de höga byggnadskostnaderna råkat i allvarliga ekonomiska svårigheter.
Den på dessa grunder ifrågasatta räntenedsättningen synes mig böra
omfatta dels lån, som avse byggnader, vilka till huvudsaklig del uppförts
under åren 1921-—1924, dels ock lån för anläggning av vägar m. m., vilka
till huvudsaklig del utförts under nämnda tid. Yad beträffar räntesatsen
finner jag emellertid icke lämpligt att nedsätta densamma så mycket som i
framställningen föreslagits, utan får jag förorda, att räntan för de ifrågavarande
lånen reduceras med ''/2 procent såväl för statstjänstemän som för
andra. Räntesänkningen torde böra få gälla från och med 1929 års ingång.
De nu förordade räntesänkningarna böra icke föranleda någon nedsättning
av sådan ränta, som enligt av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift skall
utgå, för den händelse till betalning förfallet belopp icke av föreningen i
föreskriven ordning erlägges.
Därest en räntesänkning genomföres, bör, såsom statskontoret påpekat,
jämväl en nedsättning av de årliga annuiteterna äga rum. Dessa annuiteter
böra därvid bestämmas på sådant sätt, att lånen komma att vara återbetalade
vid den tidpunkt, som bestämdes vid deras utlämnande. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att tillse, att de föreskrifter beträffande annuiteterna,
som på grund härav må bliva erforderliga, bliva i vederbörlig ordning
meddelade.
Om den av mig förordade räntenedsättningen kommer till stånd, blir därav
en följd, att statens ränteinkomster från ifrågavarande fond för de närmaste
åren komma att nedgå med omkring 4,750 kronor för år. Härav belöpa
å byggnadslånen ungefär 3,500 kronor och å väglånen ungefär 1,250
kronor. Allt eftersom lånen amorteras, kommer givetvis inkomstminskningen
att småningom reduceras.»
För egen del vill utskottet endast erinra, hurusom förevarande fråga på
grund av motionsvis gjorda framställningar tidigare vid skilda tillfällen varit
föremål för riksdagens behandling. I statsutskottets av 1925 års riksdag
godkända utlåtande (nr 82) framhölls sålunda, att otvivelaktigt, ur synpunkten
av större likställighet mellan nu ifrågavarande låntagare och andra med
dem jämförliga grupper egnahemslåntagare, skäl kunde anföras för vidtagande
av den då motionsvis påyrkade räntesänkningen beträffande Mörbylånen.
Utskottet hade likväl ansett vanskligt att utan närmare utredning
vare sig om vederbörande egnahemsförenings eller myndigheternas ståndpunkt
i frågan därom fatta beslut. Utskottet, som dock förutsatte, att efter
gjord framställning den sålunda för ärendets slutgiltiga bedömande erforder
-
Statsutskottets utlåtande Nr 18. 15
liga utredningen skulle kunna åstadkommas, hemställde därför, att motionen
i ämnet icke måtte av riksdagen bifallas.
Då nu efter verkställd vederbörlig utredning proposition i ärendet framlagts,
får utskottet, under hänvisning i övrigt till departementschefens uttalanden,
tillstyrka densamma.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må medgiva, att räntan å de lån ur lånefonden
för tjänstemannasamhället vid Mörby, vilka i enlighet med
beslut av 1920 och 1922 års riksdagar lämnats tjänstemannasamhällets
vid Mörby egnahemsförening med begränsad personlig
ansvarighet och som avse antingen byggnader, vilka
till huvudsaklig del uppförts under åren 1921—1924, eller ock
anläggning av vägar och öppna platser samt vatten- och avloppsledningar,
vilka till huvudsaklig del utförts under nämnda tid,
må, räknat från och med den 1 januari 1929, nedsättas, beträffande
byggnadslån, som avse tomt, vilken innehaves av
nämnda förening, statstjänsteman eller statstjänstemans änka
eller barn, från 5 till 4*/2 procent, beträffande byggnadslån, som
avser byggnad å annan tomt, från 6 till 5*/a procent och beträffande
lån för anläggning av vägar och öppna platser samt
vatten- och avloppsledningar från 5 till 4Va procent.
Stockholm den 12 februari 1929.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVAENZELIUS.
Närvarande: Se under utlåtandet nr 15.