Statsutskottets utlåtande Nr 116.

1

Nr 115.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1929 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse
med anledning av visst av danske undersåten E.
Bruun framställt krav mot svenska staten.

(1 :a avd.)

Uti en till riksdagen avlåten, den 26 april 1929 dagtecknad proposition (nr
232), vilken till förberedande behandling hänvisats till statsutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden nämnda dag, föreslagit riksdagen
att till bestridande av gottgörelse med anledning av visst av danske
undersåten, ingenjören E. Bruun framställt krav mot svenska staten under
riksstatens tredje huvudtitel för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag
av 50,000 kronor.

Ministern för utrikes ärendena har efter gemensam beredning med cheferna
för kommunikations- och finansdepartementen i ärendet anfört följande:

»Genom kontrakt den 25 juni 1913 (Bil. A.) med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åtog sig danske undersåten L. C. Olesen att före den 1 juli 1916 på entreprenad
utföra anläggning av fiskehamn vid Träslövs fiskeläge i Hallands
län. Kontraktet föreskrev en dagabot av 100 kronor för entreprenadtidens
överskridande, därest ej förlängning därav särskilt avtalats eller dröjsmålet
förorsakats av force majeure (§ 12). I händelse av entreprenadtidens överskridande
av annan orsak än force majeure ägde beställaren därjämte rätt att
fråntaga entreprenören arbetet och själv utföra det på dennes risk och bekostnad
(§ 13).

Genom avtal den 19 januari 1915 (Bil. B.) mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och danske undersåten, ingenjören E. Bruun överläts nämnda entreprenadkontrakt
å Bruun, varvid entreprenadtiden utsträcktes till utgången av
år 1916.

Under år 1916 konstaterades försening i arbetet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som i skrivelse till Bruun framhöll önskvärdheten av att detsamma
bedreves med ökad intensitet. Under en härav föranledd omfattande skriftväxling
gjorde Bruun gällande, att styrelsen vore skuld till förseningen, och gjorde

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 saml. 63 häft. (Nr 115—116.) 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

på denna grund förbehåll om förlängning av tiden för arbetets fullbordande.
Dessa framställningar tillbakavisades av styrelsen.

Efter entreprenadtidens utgång, då cirka en tredjedel av arbetet återstod
ofullbordad, meddelade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Bruun, att den komme
att enligt kontraktet kräva dagabot. Detta besvarades av Bruun med hänvisning
till att inträdd force majeure redan för länge sedan skulle hava berättigat
honom att nedlägga arbetet samt att försummelser från styrelsens sida fördröjt
arbetet. Ett av Bruun den 4 juli 1917 framställt förslag om skiljedom
accepterades i princip av styrelsen, som dock önskade uppskov med sådant förfarande
till dess arbetet avslutats, då samtliga meningsskiljaktigheter kunde
på en gång avgöras.

Den 26 september 1917 anmälde Bruun till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att arbetet automatiskt upphört på grund av bränslebrist, och föreslog, att styrelsen
skulle låta framdraga elektrisk ledning för åstadkommande av drivkraft.
I annat fall vore enligt Bruuns förmenande arbetets fortsättande ogörligt. Han
ville emellertid, om styrelsen likväl insisterade å dess fortsättande, efter bästa
förmåga söka utföra det enligt räkning. På grund av fördyringen hemställde
Bruun vidare om ett procentuellt tillägg på det avtalade priset för redan utfört
arbete.

Sedan denna framställning avslagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom
stridande mot avtalet, föreslog Bruun den 31 oktober 1917, att kontraktet
enligt närmare överenskommelse skulle hävas, att arbetet, sådant det — i färdigt
eller ofärdigt skick — förelåge, skulle överlämnas till styrelsen och att uppgörelse
skulle ske efter värdering enligt närmare avtalade villkor. Framställningen
avslogs av styrelsen, som samtidigt förklarade sig förutsätta, att Bruun
vore ense med styrelsen om dennas övertagande av arbetet (på Bruuns risk och
bekostnad).

Mot sistnämnda uttalande protesterade Bruun i svarsskrivelse den 22 november
1917, vari han i stället vidhöll sitt förslag av den 31 oktober 1917 under
åberopande av force majeure (enligt kontraktets bestämmelser härom och i sådant
hänseende gällande allmänna principer).

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som enda utväg enligt avtalet hänvisat
till skiljedomsförfarande, hemställde Bruun den 19 december 1917 hos Kungl.
Maj:t om tillstånd till en överenskommelse, varigenom kontraktet hävdes, det
utförda arbetet överlämnades till styrelsen samt resterande betalning för utfört
arbete erlades tillika med betalning efter värdering av material och arbetsanordningar.
Bestämmande av dyrtidstillägg och annan ersättning för utfört
arbete skulle överlämnas åt skiljemän.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniske representant vid anläggningen
i utlåtande anfört bl. a., att arbetet, rätt bedrivet, bort kunna vara färdigt
i avtalad tid och att de av Bruun åberopade bevisen för force majeure förskreve
sig från tiden efter mars 1917, avslogs i överensstämmelse med styrelsens
hemställan Bruuns framställning av Kungl. Maj:t den 8 mars 1918.

Genom skrivelse den 4 april 1918 förklarade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Bruun skild från arbetet i enlighet med kontraktets § 13. Häremot pro -

Statsutskottets utlåtande Nr 115. 3

testerade Bruun och krävde, att arbetet skulle vila till dess han, sedan föreliggande
force majeure upphört, kunde återtaga detsamma.

Sedan vidare en framställning av denna innebörd till Kungl. Maj:t förklarats
ej föranleda någon åtgärd, meddelade Bruun den 1 juni 1918, att han, då väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen trots hans protest ingripit i hans arbete, betraktade
detta som avslutat.

Arbetet fullföljdes sedermera av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och fullbordades
först i mars 1921.

På Bruuns begäran hänskötos vissa tvistefrågor mellan honom och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen till skiljedom, som avgavs den 28 september 1919. I
skiljedomen framhölls, att de förhandlingar, som förts rörande ändringar i sättet
för arbetets utförande, vållat Bruun sådan tidsförlust, att arbetstiden bort
utsträckas till den 1 juni 1917, då styrelsen skulle varit berättigad häva kontraktet.
Vid denna senare tidpunkt hade emellertid sådan force majeure inträtt,
som kunnat berättiga Bruun till förlängning av arbetstiden. Med stöd av denna
motivering ogillades dels styrelsens krav på dagabot (44,800 kronor), dels
Bruuns krav på ersättning därför att styrelsen orättmätigt skilt honom från arbetet
(130,668: 75 kronor).

Vidare ogillades ett krav på 33,000 kronor, som Bruun framställt på den
grund, att styrelsen krävt arbetets fortsättande trots rådande force majeure. Domens
motivering i denna del gick ut på att Bruun aldrig begärt att få nedlägga
arbetet utan endast begärt ändrade betalningsvillkor och att styrelsen ej genom
att avslå sistnämnda framställning ådragit sig ansvar för fördyringen.

Slutligen ogillades ett av Bruun, under åberopande av att det av honom övertagna
kontraktet avslutats före krigets början, framställt anspråk på 194,000
kronor såsom »dyrtidstillägg». Såsom domskäl anfördes, att den omständigheten,
att kontraktet slutits före världskrigets början desto mindre kunde medföra
skyldighet för styrelsen att utgiva dyrtidstillägg, som avtalet mellan
styrelsen och Bruun om kontraktets övertagande slutits efter krigets början.

Å andra sidan tillerkändes Bruun såsom vederlag för merkostnader på grund
av uppkomna tekniska svårigheter vid arbetet ett belopp av 47,797:57 kronor
jämte ränta.

Den 28 maj 1921 hemställde Bruun hos Kungl. Maj:t om bl. a. ersättning för
lidna förluster (med 194,000 kronor liksom inför 1919 års skiljenämnd). Sedan
såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som statskontoret avstyrkt bifall härtill,
avslog Kungl. Maj:t denna framställning den 2 december 1921.

Efter yrkande från båda parterna tillsattes sedermera ny skiljenämnd. I dom
den 12 april 1923 förklarade denna bl. a. Bruuns yrkanden i vad de avsåge betalning
för diverse fordringsposter med 23,678:87 kronor och ersättning för
förlust å hamnanläggningen med 354,000 kronor, allt med ränta, icke kunna
upptagas till prövning, då de måste anses omfattade av skiljedomen år 1919.
Samtidigt ogillades ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid detta skiljedomsförfarande
framställt anspråk på ersättning med 442,774 kronor för de merkostnader,
som styrelsen fått vidkännas för arbetets fullbordande. Utslaget mo -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

tiverades i sistnämnda del därmed, att ehuru styrelsen varit befogad att såsom
skett skilja Bruun från arbetet, force majeure vid den tidpunkten förelegat och
sedermera vållat merkostnaden.

Skiljenämnden förklarade däremot Bruun berättigad att utbekomma dels ett
enligt kontraktet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen innehållet belopp av
32,231: 71 kronor jämte ytterligare innehållna 4,000 kronor, dels ock viss borgensförbindelse
å 60,000 kronor.

Sedermera hemställde Bruun den 25 juli 1925 hos Kungl. Maj:t, under betonande
av den betryckta ekonomiska ställning, vari han genom hamnföretaget råkat,
om ersättning för den av honom till 454,081 danska kronor beräknade förlusten
med så stort belopp, som Kungl. Maj:t med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna kunde finna billigt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte
framställningen under hänvisning till de bägge laga kraftvunna skiljedomarna
men framhöll samtidigt, att »vad av sökanden anförts om ersättning för
vissa på ekonomisk force majeure beroende förluster torde kunna stödja sig på
en numera ganska allmän rättsuppfattning om skäligheten av en sådan ersättning».
Statskontoret, som likaledes avstyrkte framställningen, ville emellertid
icke förneka, att om saken endast såges ur billighetens synpunkt vissa skäl
kunde anses tala för ett tillmötesgående åtminstone i någon mån av Bruuns framställning.
Kungl. Maj:t avslog Bruuns framställning den 19 november 1926.

Frågan upptogs därefter under år 1927 på diplomatisk väg av danska regeringen,
varvid framhölls att Bruuns ekonomi genom hamnföretaget ödelagts
och att han hotades av fullständig ruin, därest han ej erhölle någon ersättning
av svenska staten. Från dansk sida framhölls vidare särskilt, att den uppfattning,
som legat till grund för 1919 års skiljedom —• varigenom förklarades,
att Bruun icke i anledning av den till följd av världskriget inträdda kostnadsstegringen
kunde tillerkännas något dyrtidstillägg — under tiden intill 1923
års skiljedom undergått en sådan förändring, att skiljemännen, om de ej varit
bundna av 1919 års skiljedom, säkerligen, på sätt de ock förfarit år 1923 i ett
analogt fall i mål mellan entreprenören Olesen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skulle hava tillerkänt Bruun dyrtidstillägg.

Då de med anledning härav inledda diplomatiska förhandlingarna ännu i
februari 1928 icke lett till något resultat, framfördes vid denna tidpunkt såsom
ett för båda regeringarna antagligt förfarande för frågans fortsatta behandling
tanken på att densamma borde hänskjutas till en för ändamålet särskilt
tillsatt förlikningsnämnd, sammansatt av en svensk och en dansk medlem
samt en norrman såsom ordförande, med uppdrag att underkasta frågan närmare
undersökning och att därefter till de båda regeringarnas fria prövning
framlägga ett utlåtande om resultatet därav tillika med förslag till frågans
lösning. Sedan norska regeringen på därom framställd begäran förklarat sig
villig utse ordförande i den ifrågasatta förlikningsnämnden, utsåg Kungl.
Maj:t den 4 augusti 1928, med godkännande av de i ärendet vidtagna förberedande
åtgärderna, förutvarande revisionssekreteraren, häradshövdingen Algot
Bagge till svensk medlem uti förlikningsnämnden. Till ordförande i nämn -

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

5

Jen utsågs av norska regeringen höiesterettsdommer Paal Berg. Från dansk
sida utsågs professorn Kristian Sindballe.

Förlikningsnämndens utlåtande (Bil. C.) avgavs under sistlidne februari månad
och innebar, att den norske medlemmen förordade en ersättning av 75,000
kronor, till vilket förslag den danske medlemmen subsidiärt anslöt sig, ehuru
han i första hand tillstyrkt ett högre belopp, under det att den svenske medlemmen
i ett särskilt yttrande föreslog 30,000 kronor.

Under det att sålunda nämndens samtliga medlemmar funnit billighetsskäl
tala för att nagon ersättning lämnades Bruun, hava meningarna divergerat
rörande det belopp, varmed sådan gottgörelse borde utgå. Som framgår av
majoritetens och den svenske medlemmens utlåtanden, har den bristande enigheten
härutinnan framför allt orsakats av skiljaktiga meningar dels rörande den
tidpunkt, vid vilken ekonomisk force majeure finge anses hava inträtt för
Bruun, dels ock beträffande den under världskriget inträffade prisstegringens
inverkan i det förevarande fallet. I förstnämnda hänseende har majoriteten ansett,
att Bruun, då han 1915 övertog entreprenadkontraktet utan annan ändring
av de år 1913 uppgjorda villkoren än att arbetstiden för honom förlängdes med
ett halvt år, befunnit sig i ett ekonomiskt tvångsläge (på grund av försträckning
till den dåvarande entreprenören), av vilket skäl Bruuns avtal med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i viss mån skulle varit att betrakta som ett förkrigskontrakt.
Den svenske medlemmen, vilken icke kunnat biträda denna uppfattning
och därför funnit ekonomisk force majeure hava inträtt vid en betydligt
senare tidpunkt än enligt majoritetens uppfattning, har, förutom detta skäl
för en relativt låg ersättningssumma, åberopat jämväl den förebragta utredningen
rörande den faktiska stegringen av lönenivån å arbetsplatsen.

Ungefär samtidigt med avslutandet av förlikningsnämndens arbete avled
ingenjör Bruun (den 12 februari 1929). Enligt vad som inhämtats är dödsboet
insolvent, i det att skulderna torde med minst 100,000 kronor överstiga
tillgångarna, varför arvingarna avträtt boet till urarvakonkurs. Bruun efterlämnar
tre döttrar i ett första gifte i åldern 17—22 år samt änka, efter allt
att döma i små omständigheter.

Då det nu gäller att från svensk sida taga ställning till det föreliggande
förslaget till definitiv reglering av denna fråga, vill jag i första hand framhålla,
att någon rättsligt grundad fordran mot svenska statsverket ej föreligger.
Sasom framgar av vad ovan anförts hava nämligen de krav från Bruuns
sida, varom nu är fråga, blivit genom bindande skiljedom underkända. Vidare
synes det mig i varje fall tveksamt, huruvida billighetsskäl, som i saken åberopats
eller kunna åberopas, tillräckligt motivera utanordnandet av en gottgörelse.
Enär emellertid från svensk sida sakens hänskjutande till förlikning medgivits,
varvid jämväl torde hava beaktats det ekonomiska nödläge, vari Bruun
råkat, och med hänsyn till den synnerliga vikt danska regeringen visat sig fästa
vid ett tillmötesgående av dess upprepade framställningar, har jag icke desto
mindre, sedan ärendet underställts utrikesnämnden, stannat vid att vilja för -

6

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

orda en gottgörelse, vilken dock icke torde böra sättas högre än 50,000 kronor.
För ändamålet torde ett extra anslag böra äskas å riksstaten för budgetåret
1929/1930. Med hänsyn till resultatet av den hittillsvarande riksdagsbehandlingen
av de olika huvudtitlarna i statsverkspropositionen torde det ifrågasatta
anslaget kunna täckas inom ramen av de inkomster, som beräknas enligt budgetförslaget.

Som torde framgå av ovanstående skulle Bruuns efterlämnade änka och barn
icke erhålla någon del av en eventuell betalning från svenska staten, därest
denna inginge i dödsboet. På grund av min uppfattning angående den bärande
grunden för ifrågavarande utbetalning kan jag emellertid icke anse ett dylikt
resultat tillfredsställande utan förordar, att 25,000 kronor överlämnas till
konkursboet samt 25,000 kronor fördelas mellan Bruuns änka och barn, på sätt
Kungl. Maj :t kan finna skäligt bestämma. Förutsättningen för ifrågavarande
utbetalning torde böra vara, att såväl konkursboet som Bruuns änka och barn
förklara sig avstå från varje ytterligare krav mot svenska statsverket.»

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må till bestridande av gottgörelse med anledning
av visst av danske undersåten, ingenjören E. Brunn framställt
krav mot svenska staten under riksstatens tredje huvudtitel
för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag av
50,000 kronor.

Stockholm den 17 maj 1929.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar J. L. Widell, O. Bergqvist, G. P. V. Nilsson
i Gränebo, C. A. Carlsson i Gävle, K. V. Rydén, N. J. M. Svensson i Kompersmåla,
Oscar Olsson, J. Pålsson, J. G. Walles, P. A. Bergström, I. Hj. E. Pauli och A. Thelin; från

andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, C. R. Jansson i Falun,
S. Bengtsson i Norup, O. Olsson i Kullenbergstorp, J. L. Carlsson-Frosterud, A.
Å.son Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, E. J. Wigforss, J. Olofsson i Digernäs,
S. Persson i Fritorp, O. E. F. Järte och C. A. Anderson i Storegården.