Statsutskottets utlåtande Nr 114.

1

Nr 114.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1929 kl. 1 e. m.

Statsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i
ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

Uti en till riksdagen den 1 februari 1929 avlåten proposition, nr 53, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
nämnda dag, föreslagit riksdagen att med godkännande av
den av departementschefen förordade ändrade organisationen av vägväsendet,
att tillämpas från och med den 1 juli 1930, besluta, att från och med nämnda
dag skola i länen vara anställda vägingenjörer och biträdande ingenjörer med
avlöningsförmåner och under villkor i övrigt, som av departementschefen i statsrådsprotokollet
angivits.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

I sammanhang med behandlingen av förevarande proposition har utskottet
förehaft till behandling åtskilliga inom riksdagen i ämnet väckta motioner, nämligen dels

en motion inom första kammaren av herr L. K. V. Ljunglund, nr 224,
däri hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av Kungl. Maj:ts
förslag till omorganisation av vägväsendet, att vägingenjörerna bliva länsstyrelsernas
tjänstemän;

dels ock följande motioner inom andra kammaren, nämligen

motionen nr 367 av herr J. W. Mårtensson m. fl., i vilken yrkats, att, för den
händelse Kungl. Maj :ts proposition, nr 53, med förslag om viss omorganisation
av vägväsendet vinner riksdagens bifall, arvodena till vägingenjörerna ej måtte
fastställas till högre belopp än 12,040 kronor för G-ort, 11,770 kronor för Fort,
11,500 kronor för E-ort, 11,230 kronor för D-ort och 10,960 kronor för
C-ort jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk, samt att anslaget till
avlöningar m. m. för vägingenjörerna minskas med 46,000 kronor;

motionen nr 372 av herr S. P. Hollertz m. fl. däri hemställts, att riksdagen

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 sand. 62 håft. (Nr 114.)

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 11-4.

ville för sin del besluta sådan ändring av Kungl. Maj :ts proposition nr 53, att
dels vägdistrikt erhålla rätt att föreslå lämplig förrättningsman för uppgörande
av förslag till plan och kostnadsberäkningar, dels att tillsättande av
biträdande vägingenjör må anstå tillsvidare med rätt för Kungl. Maj:t att efter
prövning i varje särskilt fall och efter förslag av vederbörande länsstyrelse
förordna om sådan tjänstemans tillsättande;

motionen nr 375 av herr A. Anderson i Råstock ra. fl., i vilken yrkats, att
Kungl. Maj:t skall avgöra anslagens fördelning på olika företag, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skall handlägga alla tekniska och ekonomiska frågor i
vad rör vägars byggnad och underhåll, att 23 vägingenjörstjänster skola inrättas,
att dessa vägtjänstemän skola vara underställda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att deras avlöning skall utgå på i motionen angivet sätt i form av dels
fast grundlön och dels ersättning för vissa förrättningar enligt taxa, att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande för nästa års riksdag av förslag
till härpå grundad stat för den statliga vägorganisationen i orterna samt att
ävenså i skrivelse till Kungl. Maj:t anhalla om framläggande för nästa ars riksdag
av förslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation med stat för
densamma;

motionen nr 376 av herr P. T. Gardell i Gans ra. fl., däri hemställts, att riksdagen
måtte vidtaga den förändringen i Kungl. Maj:ts proposition nr 53, att
även Gotlands län erhåller egen vägingenjör;

motionen nr 377 av herr Olof Olsson i Kullenbergstorp ra. fl., i vilken yrkats,
att Kungl. Maj :ts proposition nr 53 måtte antagas med de förändringar, som i
motionen angivits; samt

motionen nr 380 av herrar J. A. P. Mogard och P. O. Jonsson i Eskilstuna,
däri hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 53 angående
viss omorganisation av vägväsendet; och att en ny och allsidig utredning
beträffande vägväsendets omorganisation verkställes, varvid hänsyn i främsta
rummet må tagas till frågan om förändrad organisation av vägdistrikten.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Äldre I fråga om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet hava
förslag, fidigare utredningar och förslag avgivits av särskilda sakkunniga den 30 septempel
1925 (1925 års sakkunniga), den 26 oktober 1927 (1927 års sakkunniga)
och den 9 mars 1928 (1928 års sakkunniga). På grundval av sistnämnda
förslag framlades för 1928 års riksdag propositon i ämnet, nr 211. I skrivelse
den 1 juni 1928, nr 310, i anledning av denna proposition anmälde riksdagen,
att riksdagen avslagit Kungl. Maj:ts berörda förslag, varjämte riksdagen anhöll
om skyndsamt förnyat övervägande av frågan om en förändrad organisation
för den statliga vägorganisationen i länen i enlighet med vissa, av riksdagen
angivna riktlinjer.

Med anledning av riksdagens ifrågavarande framställning upprättades inom
kommunikationsdepartementet ett nytt förslag rörande viss omorganisation av
vägväsendet.

Statsutskottets utlåtande Nr ] l4.

3

över detta förslag hava yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
överstathallarämbetet, samtliga länsstyrelser i länen samt av svenska
vänföreningen, Kungl. automobilklubben, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska vägstyrelsernas förbund.

Enligt ovan omförmälda, inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag
till viss omorganisation av vägväsendet (departementsförslaget) skulle
den statliga vägorganisationen i länen ordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med grunderna i 1927 års förslag.

Sålunda skulle i länen anställas helt statsavlönade vägingenjörer och biträdande
ingenjörer. Vägingenjörernas främsta och huvudsakliga arbetsuppgift
skulle vara att utöva ledning, tillsyn och kontroll över projektering och utförande
av vägbyggnad och underhåll inom länet samt biträda länsstyrelsen
vid beredning av vägärenden. I den mån det kunde medhinnas skulle de efter
länsstyrelsens beprövande aläggas att utföra vägundersökningar och renstakningar
ävensom, särskilt i de nordliga länen, i viss utsträckning arbetsledning
för vägdistriktens räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena
för dylika förrättningar skulle tillfalla statsverket. Förordnande till undersöknings-
och renstakningsförrättningar skulle utfärdas av länsstyrelsen.

Vägingenjörerna skulle vara till antalet 20 och åtnjuta ett arvode av 14,040
kronor i dyraste och 12,960 kronor i billigaste residensstad. Beträffande biträdande
ingenjörer framhölls svårigheten att i förväg beräkna antalet av
dylika befattningshavare, da behovet av ingenjörsbiträde åt vägingenjörerna i
hög grad vore beroende på huruvida vägingenjören komme att bliva fullt upptagen
av sin verksamhet som kontrollant och som tekniskt sakkunnig hos länsstyrelsen
vid vägärendenas beredning eller om hans tid dessutom medgåve
upprättande av planer till vägföretag och då vidare behovet av statsanställda
tjänstemäns sakkunskap vore olika i olika delar av landet. Det föreslogs därför,
att ett särskilt anslag för anställande av biträdande ingenjörer ställdes
till Kungl. Majrts förfogande, och för beräknande av anslaget räknades tills
vidare med 24 biträdande ingenjörer med en avlöning enligt lönegrad 20 i den
för extra ^ordinarie tjänstemän gällande löneplanen. Det förutsattes skola ankomma
på Kungl. Maj :t att inom ramen av sagda anslag efter förhållandena
inom varje län bestämma saväl antalet biträdande ingenjörer som ock deras
avlöning, vilken borde tillmätas med hänsyn dels till den tekniska utbildning,
som i varje fall ansåges erforderlig, och dels till tjänstemans erfarenhet och kunnighet
på ifrågavarande område. Såväl vägingenjör som biträdande ingenjör
skulle åtjnuta dyrtidstillägg såsom för nyreglerat verk.

I fråga om vägärendenas handläggning föreslogs decentralisation till länsstyrelserna
av ärenden angående förordnande av förrättningsman, upprättande
av kontrakt med de väghållningsskyldiga, godkännande av färdiga arbeten
och utbetalande av vägbyggnadsmedel. Ärenden rörande beviljande av statsbidrag
förutsattes icke skola överlämnas till länsstyrelserna, förrän flerårsplaner
i hela landet kommit till stånd. Frågor om statsbidrag till nya vägar,

Huvudprinciperna
i
departementsförslajfet.

4

Statsutskottets utlåtande Nr llh.

åtminstone sådana, som vore avsedda för den genomgående trafiken, ävensom
frågor rörande statsbidrag till brobyggnader skulle dock alltid underställas
Kungl. Maj:ts avgörande. Yissa principfrågor, såsom statsbidrag till varaktiga
beläggningar och bidrag av automobilskattemedel till viss högre procent,
skulle, åtminstone tills vidare, underställas Kungl. Maj:ts prövning, för
att en mera enhetlig behandling inom länen av sådana ärenden skulle kunna
ernås.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsattes skola i avvaktan på någon
tids erfarenhet av den nya lokala vägorganisationens verkningar med sin nuvarande
personalorganisation och vid nämnda lokala vägorganisations genomförande
övertaliga distriktstjänstemän fullgöra de uppgifter beträffande de enskilda
järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet, vilka hittills ålegat distriktstjänstemännen,
ävensom åtminstone till avsevärd del den inspektionsverksamhet
ute i landet, som utgjorde ett viktigt led i den ifrågasatta nya vägorganisationen.

I de flesta av de avgivna yttrandena hava departementsförslagets grundlinjer
tillstyrkts, därvid dock påyrkats ändringar särskilt beträffande den del av
förslaget, som avser vägärendenas handläggning. Utlåtande i avstyrkande riktning
har avgivits av, bland andra, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 1 februari 1929 av förutvarande ärende
har departementschefen, vad angår huvudprinciperna för den ifrågasatta organisationsförändringen,
anfört följande:

»Att behov föreligger av en genomgripande omdaning av vägväsendets statliga
organisation torde numera vara så uppenbart, att ytterligare skäl för en reform
å detta område äro obehövliga. Särskilt starkt framstar behovet av en snar omläggning
av den nuvarande, efter helt andra förhallanden avpassade statliga
lokala vägorganisationen, vilken trots vidtagna provisoriska åtgärder uppenbarligen
icke förmår fylla senare tiders ökade krav på en kraftig och omdömesgill
kontroll å de växande vägmedlens ändamålsenliga användning och på
snabbare handläggning av vägärendena. Riksdagen har också betonat angelägenheten
av en snar lösning av denna organisationsfråga.

När det gäller att avgöra på vad sätt ifrågavarande organisation bör ordnas,
ligger det stor vikt på att söka erhålla en form, som i möjligaste mån avhjälper
olägenheterna med den nuvarande dubbelorganisationen. I densamma äro distriktstjänstemännen
och vägkonsulenterna, vilka stå såsom statsmyndigheternas
rådgivare och såsom statens kontrollanter å vägarbetenas utförande och statsmedlens
användning, för sin inkomst i hög grad beroende av de vägstyrelser,
vilkas verksamhet de i betydande omfattning hava att kontrollera. Den behandling,
som nu ägnas vägärendena, sker under synnerligen tunga former med en
omfattande skriftväxling mellan olika myndigheter och därav följande tidsutdräkt.
Genom den i 1928 års proposition föreslagna organisationen skulle ej
heller dessa olägenheter bliva tillfyllest undanröjda.

En organisation i enlighet med de i 1927 års förslag angivna grunderna med
helt statsavlönade tjänstemän och koncentration av vägärendena till länsstyrel -

Statsutskottets utlåtande Nr 11-4.

5

serna måste däremot anses i stort sett vara ägnad att avhjälpa nu förefintliga
missförhållanden och sålunda medföra goda möjligheter till en tillfredsställande
kontroll å vägmedlens användning och en snabbare handläggning av vägärendena.
Även om en dylik organisation kommer att ställa sig något dyrbarare för
statsverket än den i 1928 års proposition föreslagna, torde de nyss angivna fördelarna
vara så stora, att ett ordnande av den statliga lokala vägadministrationen
i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års förslag synes vara att
föredraga.

Departements förslaget är i huvudsak uppbyggt i enlighet med de av 1927 års
sakkunniga angivna riktlinjerna och synes mig innefatta en i stort sett tillfredsställande
lösning av förevarande spörsmål. Jag anser mig därför böra förorda,
att detsamma, med ändring allenast i vissa, här nedan närmare angivna hänseenden,
lägges till grund för omorganisation av den statliga lokala vägförvaltningen.

En omläggning, på sätt sålunda ifrågasatts, av lokalorganisationen torde komma
att nödvändiggöra vissa organisatoriska förändringar beträffande det centrala
förvaltningsorganet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ehuru en samtidig lösning
av båda dessa organisationsfrågor, särskilt med hänsyn till kontrollens effektivitet,
säkerligen skulle medföra vissa fördelar, synes man dock, såsom
riksdagen förutsatt, böra avvakta någon tids erfarenhet av den nya lokala
vägorganisationens verkningar, innan slutlig ställning tages till frågan om
styrelsens organisation. På sätt i departementsförslaget förutsatts torde därför
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsvidare med sin nuvarande personalorganisation
och med de distriktstjänstemän, som vid genomförande av
den nya lokala vägorganisationen bliva övertaliga, kunna fullgöra de uppgifter
beträffande de enskilda järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet, vilka hittills
ålegat distriktstjänstemännen, ävensom åtminstone till avsevärd del den
inspektionsverksamhet ute i landet, som utgör ett viktigt led i den nya vägorganisationen.
Den förstärkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbetskrafter,
som för fullgörande av nämnda inspektionsverksamhet kan visa sig erforderlig,
bör således upptagas till prövning efter den ifrågasatta lokala organisationens
genomförande.»

Enligt 1927 års förslag skulle, såsom redan antytts, den statliga vägorgani- Vägingenjö
sationen i länen utgöras av vägingenjörer och biträdande ingen- ^ j’Ij

j ö r e r, vilka skulle vara helt statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt be- genjörer.
roende av vägdistrikten. I samband härmed förutsattes en långt gående decentralisation
av vägärendenas behandling, vilken skulle medföra förenkling och
tidsvinst.

1928 års proposition intog beträffande nödvändigheten att medelst statsavlönade
vägingenjörer i länen åvägabringa effektiv kontroll å statsmedlens användning
samma ståndpunkt som 1927 års förslag, men då den åsyftade decentralisationen
icke syntes böra i sin helhet genomföras, begränsades organisationen
till mindre omfattning än ett fullt genomförande av 1927 års förslag skulle
medfört.

Förslaget innebar i detta avseende, att vägingenjörens främsta och huvud -

6

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

sakliga arbetsuppgift -— i full överensstämmelse med 1927 års förslag — skulle
bestå i att vara statens kontrollant, biträda länsstyrelserna samt lämna vägstyrelserna
råd och handledning. Härför skulle han åtnjuta ersättning allenast genom
fast statsavlöning och icke äga uppbära något som helst, arvode i samband
med kontroll och arbetsledning. Därjämte skulle emellertid vägingenjör berättigas
att efter länsstyrelsens förordnande mot honom tillfallande arvode enligt
taxa utföra vägundersöknings- och renstakningsförrättningar; medelst härav inflytande
inkomster samt ett mindre kontorskostnadsbidrag av staten m. m. skulle
vägingenjören själv hålla sig med biträden, kontorslokal och material.

I departementsförslaget föreslogs anställande i länen av vägingenjörer och
biträdande ingenjörer, vilka liksom enligt 1927 års förslag skulle vara helt
statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt beroende av vägdistrikten. Det
förutsattes, att dessa befattningshavare skulle efter länsstyrelsens beprövande
och efter förordnande av länsstyrelsen, i den mån det kunde medhinnas, åläggas
att utföra vägundersökningar och renstakningar ävensom, särskilt i de
nordliga länen, i viss utsträckning jämväl arbetsledning för vägdistriktens
räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena för dylika förrättningar
borde tillfalla statsverket. Förordnande till undersöknings- och projekteringsförrättningar
skulle utfärdas av länsstyrelsen.

Departementschefen yttrar beträffande förslaget om anställande av vägingenjörer
och biträdande ingenjörer följande:

»Då på grund av den starka utveckling, motorfordonstrafiken på senare år
undergått, numera årligen måste nedläggas allt större belopp på vägbyggnader
och vägunderhåll av såväl staten som de väghållningsskyldiga, är det av vikt.
att lokalorganisationen inom vägväsendet gestaltas så, att förutsättningar skapas
för väghållningens utförande på bästa möjliga sätt i såväl tekniskt som
ekonomiskt hänseende. Det lämpligaste sättet att vinna ett dylikt syfte torde
vara att till länsstyrelserna knyta vägtekniskt sakkunniga personer, vilka
kunna dels utöva effektiv ledning, tillsyn och kontroll över projektering och
utförande av vägbyggnad och vägunderhåll och dels sakkunnigt och opartiskt
biträda länsstyrelserna vid beredning av vägärenden. Beträffande den ställning,
som dessa statstjänstemän böra intaga, synes det angeläget att söka avhjälpa
såväl de tidigare omförmälda missförhållanden, som i det nuvarande
systemet bottna i distriktstjänstemännens och vägkonsulenternas osjälvständiga
ställning gentemot vägdistrikten, som ock den med 1928 års förslag förbundna
olägenheten, att den icke helt statsavlönade vägingenjören skulle kunna bliva
intresserad av att verkställa undersökningsförrättningar och renstakningar i
större utsträckning än som för handhavandet av hans huvuduppgift, kontrollen
över vägarbetena i länet, kan anses lämpligt. Det bästa sättet att förebygga
uppkomsten av dylika missförhållanden torde vara att, i likhet med vad av
1927 års sakkunniga och i departementsförslaget förutsatts låta ifrågavarande
befattningar bliva helt statsavlönade. Härigenom vinnes, att dessa viktiga
befattningar fullständigt frigöras från det enskilda förvärvsintresset och därmed
från det ekonomiska beroendet av väghållningsdistrikten och att befattningshavarna
sålunda, erhålla den fullkomligt opartiska ställning, som är nödvändig,
för att de med tillbörlig auktoritet skola kunna hävda statens intressen
vid kontrollen över vägväsendet inom länet. Någon större svårighet att
för ifrågavarande befattningar kunna förvärva och bibehålla dugande och erfarna
krafter torde icke med de avlöningsförmåner, som i departementsförsla -

Statsutskottets utlåtande Nr 11 A.

7

get förordats, behöva uppstå. Ej heller lärer det vara att befara, att dessa
tjänstemän genom sin ställning såsom enbart kontrollerande och rådgivande
skola förlora kontakten med den praktiska ingenjörsverksamheten. Vägingenjörerna
och de biträdande vägingenjörerna få nämligen i själva verket en maktpåliggande
ställning med aktivt deltagande i ledningen av vägväsendet inom
länet och med daglig beröring med de praktiska arbetsuppgifterna. Härtill
kommer, att, på sätt i 1927 års förslag och departementsförslaget förutsatts,
dessa befattningshavare skulle efter länsstyrelsens beprövande, i den mån det
kan medhinnas, åläggas att utföra vägundersökningar och renstakningar ävensom,
särskilt i de nordliga länen i viss utsträckning jämväl arbetsledning för
vägdistriktens räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena för
dylika förrättningar böra tillfalla statsverket. Jag anser mig alltså böra tillstyrka,
att den statliga vägorganisationen ute i landet ordnas genom anställande
i länen av vägingenjörer och biträdande ingenjörer på sätt i departementsförslaget
angivits.»

Beträffande vägingenjörens ställning till länsstyrelsen samt väg- och vatten- Vägingenbyggnadsstyrelsen
ansågo 1927 års sakkunniga, att vägingenjören borde be- ^trädande*"
tecknas såsom en väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med tjänst- ingenjörs
göring i vederbörande länsstyrelse. till iän”sty.

De sakkunnigas ordförande fann övervägande skäl tala för att vägingenjören relsen samt
borde anses såsom länsstyrelsens tjänsteman. Till denna ståndpunkt anslöto yattenbyggsig
i avgivna yttranden ett flertal länsstyrelser. nadsstyrel 11928

års proposition föreslogs, att vägingenjören skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänsteman med stationsort i vederbörande residensstad och
med tjänstgöring hos länsstyrelsen samt att länsstyrelsen skulle bestämma över
hans tjänstgöring men att han i alla frågor, som berörde väghållningens tekniska
och tekniskt-ekonomiska utförande, skulle lyda under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I departementsförslaget förordades samma anordning åtminstone tills vidare.

Åtskilliga länsstyrelser hava emellertid förklarat sig anse vägingenjören
böra vara länsstyrelsens tjänsteman.

Departementschefen har för egen del i detta ämne anfört följande:

»Tillräckliga skäl att i förevarande hänseende avvika från 1927 års sakkunnigas
förslag, vilket jämväl biträtts i 1928 års proposition och departementsförslaget,
torde för närvarande, innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation
blivit slutligen prövad, icke föreligga. Förslaget synes icke böra utgöra
hinder för att länsstyrelsen skall äga bestämma över vägingenjörens tjänstgöring.
Om än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna bestämma rörande
hans kontrollantverksamhet m. m., är det dock även angeläget, att länsstyrelsen
äger att för sina ändamål i det dagliga arbetet förfoga över honom såsom
en länsstyrelsens biträdande tjänsteman. Det ligger i sakens natur och
kan näppeligen undgås, att vägingenjören måste tjäna två myndigheter. Skulle
emellertid erfarenheterna av den nya organisationen giva vid handen behövligheten
av en ändring i tjänsteställningen, lärer frågan härom i sinom tid
få tagas under övervägande.

Vad sålunda föreslagits beträffande vägingenjör torde jämväl böra gälla i
fråga om biträdande ingenjör.»

8

Statsutskottets utlåtande Nr llå.

Antal väg-- I såväl 1927 års förslag som 1928 års proposition förutsattes en vägingen^odTbitriT
jör * vaTJe lån, dock beträffande Gotlands län med särskild anordning eller
dande in- kombination med annat län. 1927 års förslag förutsatte dessutom en biträgenjörer.
Jan(]e ingenjör i varje län (utom Gotlands) och i de fyra nordligaste länen 2
eller 3 sådana.

I departementsfårslaget anfördes, att efter en jämförelse mellan de olika länen
i avseende å de omständigheter, som kunde tänkas inverka på behovet av
tekniskt biträde för vägärendenas behandling, det åtminstone för närvarande
syntes vara tillfyllest att anställa en vägingenjör gemensamt för vissa län. I
enlighet härmed föreslogs en vägingenjör för Uppsala och Gotlands län, en
för Kalmar och Blekinge län, en för Hallands samt Göteborgs och Bohus län
samt en för Örebro och Västmanlands län. I övriga 16 län torde däremot erfordras
en vägingenjör för varje län, vadan antalet vägingenjörer för hela landet
skulle bliva 20.

I fråga om antalet biträdande ingenjörer föreslogs — då det torde vara
vanskligt att i förväg till en bestämd siffra uppskatta behovet av biträdande
ingenjörer —- att ett särskilt anslag ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för
anställande enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande av biträdande ingenjörer.
Såsom utgångspunkt för beräknande av anslaget räknades med 24 biträdande
ingenjörer med avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie
tjänstemän gällande löneplanen. Det förutsattes, att det skulle ankomma på
Kungl. Maj:t att inom ramen av anslaget efter förhållandena inom varje län
bestämma antalet biträdande ingenjörer.

Vidkommande antalet vägingenjörer och biträdande ingenjörer har departementschefen
yttrat sig sålunda:

»I ett flertal av de avgivna yttrandena har framhållits, att de på vägingenjörerna
ankommande viktiga och krävande arbetsuppgifterna svårligen kunna
tillfredsställande fyllas, därest icke varje länsstyrelse beredes tillgång till
egen vägingenjör. Vid slutligt övervägande av denna fråga har jag måst
ansluta mig till den sålunda uttalade uppfattningen. För att vinna det avsedda
målet att ernå en omsorgsfull och snabbare behandling av vägärendena
och en så effektiv kontroll som möjligt synes det mig vara av synnerligt värde,
att varje länsstyrelse i regel får ständig tillgång till biträde av en vägingenjör.
Det synes mig ej heller kunna betvivlas, att vägingenjörerna även vid sådan
anordning i allmänhet komma att bliva fullt upptagna av sina huvudsakligaste
uppgifter som tekniskt sakkunniga hos vederbörande länsstyrelser och som
kontrollanter. I den mån de icke med sådant arbete erhålla full sysselsättning
komma de givetvis att erhålla förordnande att i den omfattning det kan
medhinnas verkställa vägundersökningar, upprätta planer och kostnadsförslag
samt utföra renstakning, varigenom inkomst av förrättningsarvoden beredes
statsverket.

Riksdagen synes ock med sitt uttalande nästlidet år, då riksdagen ansåg det
böra övervägas, huruvida det icke i mindre län med ett mindre antal vägdistrikt
kunde vara obehövligt att anställa såväl vägingenjör som biträdande
ingenjör, väl närmast hava åsyftat en begränsning av antalet biträdande ingenjörer.

Statsutskottets utlåtande Nr llå.

9

Jag anser mig alltså böra loreslå, att en vägingenjör anställes i vart och ett
av rikets län, dock med undantag för Gotlands län, beträffande vilket den i
departementsförslaget förutsatta anordningen med en vägingenjör gemensamt
med Uppsala län torde böra åtminstone tills vidare vidtagas. Vid bifall härtill
skulle alltså antalet vägingenjörer för hela landet bliva 23.

Under förutsättning av bifall till nyssnämnda förslag synes mig behov av
biträdande vägingenjörer i de södra delarna av landet endast förefinnas för
de största länen, vadan en inskränkning i det i departementsförslaget förutsatta
antalet bör kunna vidtagas. Jag anser mig i sådant hänseende böra förorda,
att vid bestämmande av anslaget för anställande av biträdande ingenjörer
räknas med ett antal av 20.»

Beträffande vägingenjörs och biträdande ingenjörs anställning och avlöning Vägingen anfördes

i 1927 års förslag bland annat följande: jörs och hi

tt- • •„ . , trädande in

Vägingenjör och biträdande ingenjör skulle anställas på extra stat och för- genjörs an
ordnas, vägingenjör förslagsvis för sex år av Kungl. Maj:t på förslag av ställning
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter vederbörande länsstyrelses hörande
samt biträdande ingenjör tills vidare av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter
förslag av vägingenjören. Vägingenjör skulle hänföras till lönegrad B 26 och
såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel
och automobilskattemedel — frånsett till vägunderhållet automatiskt
utgående bidrag — som för året tilldelades länet, dock högst 5,000 kronor.
Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen men ej å avlöningstillägget.
Det förutsattes, att jämväl pensionering bleve ordnad i sammanhang
med pensionsfrågans reglering för den civila statsförvaltningens
icke ordinarie personal i övrigt. Exempelvis uppginge de sammanlagda avlöningsförmånerna
inberäknat 18 % dyrtidstillägg enligt förslaget i Blekinge län
till lägst 10,410 och högst 12,054 kronor samt i Stockholms län till lägst 14,588
och högst 16,256 kronor; i flertalet fall komme avlöningsförmånerna att ligga
mellan omkring 13,000 och 16,000 kronor. De sakkunniga vore övertygade
om att det vid sådan avlöning skulle vara möjligt att förvärva dugande och erfarna
krafter. De ville emellertid med all styrka betona, att, då det här gällde
att anställa dugliga personer för praktiskt ingenjörsarbete, man icke kunde underlåta
att taga viss hänsyn till vad i enskild verksamhet brukade betalas för
sådant arbete. Enligt de sakkunnigas mening vore det för organisationens lyckliga
genomförande oundgängligen nödvändigt, att löner av angiven storlek
ställdes till förfogande.

Biträdande ingenjör skulle hänföras till lönegrad 20 av den för extra ordinarie
tjänstemän gällande löneplanen, vilken omfattade löneklassema 18—22,
således, förutom dyrtidstillägg, å dyraste ort lägst 5,304 och högst 6,816
kronor.

Såväl statskontoret som allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalade i
avgivna utlåtanden bland annat ur löneteknisk synpunkt betänksamhet mot de
föreslagna avlöningsförmånerna för vägingenjörerna, särskilt i fråga om det
rörliga avlöningstillägget. Statskontoret ifrågasatte för vägingenjörerna lön
enligt lönegrad B 27 jämte viss andel i inflytande förrättningsarvoden, och
lönenämnden ansåg dessa tjänster böra bliva arvodestjänster enligt mönster av
5 § avlöningsreglementet med enhetligt årsarvode för samtliga vägingenjörer,
dock med någon dyrortsgradering.

10

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

I 1928 års proposition föreslogs, att vägingenjör skulle tillsättas på extra
stat av Kungl. Maj:t efter gemensamt förslag av länsstyrelsen samt väg- ock
vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av högst sex år. Beträffande vägingenjöremas
avlönings- m. fl. förmåner föreslogs följande:

Såsom arvode till vägingenjör ansågs ett belopp av omkring 10,000 kronor
jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk skäligt. Med hänsyn till
dyrortsindelningen i statens nyare lönereglementen föreslogs arvodet till
10,000 kronor å G-ort (Stockholm, Östersund, Luleå), 9,800 kronor å F-ort
(Göteborg, Karlstad, Västerås, Härnösand, Umeå), 9,500 kronor å E-ort (Uppsala,
Nyköping, Linköping, Kristianstad, Malmö, Örebro, Falun, Gävle), 9,300
kronor å D-ort (Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Vänersborg) och
9,100 kronor å C-ort (Växjö, Visby, Mariestad). För Gotlands län förutsattes
särskild anordning genom vägingenjörstjänstens förenande med annan
tjänst eller verksamhet, i vilket fall det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att
bestämma skäligt arvode.

Såsom bidrag till kontors-, expens- och skrivbiträdeskostnader föreslogs ett
belopp av 1,300 kronor. I de fall, där inom länsstyrelsen kunde beredas kontorslokal
för vägingenjören och hans biträden, syntes bidraget kunna nedsättas
med belopp, motsvarande skälig hyreskostnad, dock ej med mera än 800 kronor.
Vägingenjör syntes böra å statsverkets bekostnad erhålla telefon, inberäknat
samtalsavgifter för samtal i vägärenden, ävensom tjänstebrevsrätt i
vägärenden.

Under vägingenjörs semester och sjukdom skulle i regel icke förordnas vikarie
utan allenast när så vore oundgängligt.

Slutligen föreslogs, att till varje länsstyrelses förfogande skulle ställas ett
belopp av 1,500 kronor för biträde åt vägingenjör vid större utredningar m. m.
ävensom inspektion å flottleder och andra vattenbyggnader.

I departementsförslaget framlades i fråga om vägingenjörs anställande samma
förslag som i 1928 års proposition. Biträdande ingenjör föreslogs i likhet
med vad 1927 års sakkunniga ifrågasatt böra förordnas tills vidare av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen efter förslag av vägingenjören.

Beträffande avlöningen framhölls i departementsförslaget, att det, med hänsyn
till nödvändigheten och den ekonomiska betydelsen att för de viktiga och
krävande vägingenjörsbefattningarna i konkurrens med den enskilda företagsamheten
kunna förvärva och bibehålla skickliga krafter, vore av vikt, att avlöningsförmånerna
för dessa befattningshavare icke tillmättes alltför knappt.
1 betraktande härav borde arvodet icke sättas lägre än till omkring 14,000
kronor å dyraste ort. Arvodet skulle på sätt som föreslogs i 1928 års proposition
graderas efter dyrort sålunda, att detsamma skulle utgöra å G-ort 14,040
kronor, å F-ort 13,770 kronor, å E-ort 13,500 kronor, a D-ort 13,230 kronor
och å C-ort 12,960 kronor. Å arvodet föreslogs skola utgå dyrtidstillägg såsom
för nyreglerade verk. Vägingenjör skulle åtnjuta en månads semester, och
skulle, där så funnes erforderligt, såsom vikarie för honom under semester och
sjukdom biträdande ingenjör förordnas mot vikariatsersättning, som skulle utgå
av de för avlöning av vägingenjörer avsedda medel.

Såsom utgångspunkt för beräknande av anslaget till biträdande ingenjörer
räknades i departementsförslaget tills vidare med 24 biträdande ingenjörer med
avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie tjänstemän gällande löne -

Statsutskottets utlåtande Nr Jl4.

11

planen. Beräknat efter den näst högsta löneklassen, den 21 :a, och dyraste ort
skulle detta anslag uppgå till omkring 154,000 kronor. Det förutsattes skola
ankomma å Kungl. Maj :t att inom ramen av sagda anslag efter förhållandena
inom varje län bestämma såväl antalet biträdande ingenjörer som ock deras avlöning,
vilken syntes böra tillmätas med hänsyn dels till den tekniska utbildning,
som i varje fall ansåges erforderlig, dels till tjänstemans erfarenhet och
kunnighet på ifrågavarande område. I åtskilliga fall syntes tjänstemän med
lägre teknisk utbildning med fördel kunna användas. I likhet med vägingenjör
skulle jämväl biträdande ingenjör åtnjuta dyrtidstillägg såsom för nyreglerat
verk.

I de avgivna yttrandena hava beträffande ifrågavarande befattningshavares
anställning vissa erinringar gjorts.

Sa hava länsstyrelserna i Uppsala och V ärmlands län samt Svenska väg styrelsernas
förbund föreslagit, att vägingenjör skulle tillsättas efter förslag av
länsstyrelsen och sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande inhämtats.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt tillsättande av vägingenjör på
förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsens hörande. I
fråga om biträdande ingenjör hava länsstyrelserna i VÖsterbottens och Norrbottens
län ansett länsstyrelsen böra höras vid tillsättandet, och Svenska vägstyrelsernas
förbund har ifrågasatt, att dylik befattningshavare skulle tillsättas
av länsstyrelsen efter hörande av vägingenjör samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Rörande de föreslagna avlöningsförmånerna för vägingenjörer och biträdande
ingenjörer hava — frånsett några länsstyrelser, som ifrågasatt avlöning i
enlighet med grunderna i 1928 års proposition — följande uttalanden gjorts:

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har förklarat sig — under förutsättning
att vägingenjörerna tillsattes på sätt i departementsförslaget angivits
—- ej hava någon erinran mot de för sagda befattningshavare föreslagna avlönings-
m. fl. förmåner samt beträffande biträdande ingenjörer funnit sig böra
tillsvidare godtaga förslaget i denna del, intill dess någon erfarenhet vunnits
rörande nödiga kompetensfordringar för och behovet av dessa befattningar. En
ledamot av lönenämnden har ansett vägingenjör icke böra avlönas högre än
enligt lönegrad B 30 och i varje fall ej högre än arbetscheferna vid statens järnvägsbyggnader.

Statskontoret har förklarat sig ej vilja motsätta sig de föreslagna arvodena
till vägingenjörerna samt anfört, att semestertiden för dessa, vilka torde vara
att hänföra till i 33 § i avlöningsreglementet avsedda befattningshavare, syntes
böra bestämmas till 30 dagar. Vidare har statskontoret ansett kostnader för
vikariatsersättningar och särskilda vägingenjörerna tillkommande förmåner
böra beräknas bland de för avlönande av vägingenjörer avsedda medel samt medel
för avlöningsförhöjningar och särskilda ersättningar till biträdande ingenjörer
höra inräknas i avlöningsanslaget för dessa befattningshavare.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län hava ifrågasatt graderande
av vägingenjörernas avlöning efter arbetets mängd och i övrigt krävande beskaffenhet.

Departementschefen anför härutinnan:

»I fråga om vägingenjörs och biträdande ingenjörs anställning lärer anledning
ej finnas att frångå vad därutinnan föreslagits i departementsförslaget.

12

Statsutskottets utlåtande Nr lik.

Väg- och
broinspektion.

Vägiirende
nas handläggning.

IVad beträffar de i nämnda förslag förordade avlöningsförmånerna för vägingenjörer
samt grunderna för avlönande av biträdande ingenjörer, anser jag mig
böra tillstyrka förslaget i denna del, dock att semestertiden för vägingenjör
i enlighet med vad statskontoret ifrågasatt torde böra bestämmas till 30 dagar
samt att anslaget till biträdande ingenjörer i anslutning till vad jag beträffande
dessa befattningshavares antal förut anfört torde böra beräknas efter 20
biträdande ingenjörer med avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie
tjänstemän gällande löneplanen.

Vidkommande blivande anslag för vägingenjörer och biträdande ingenjörer
synas på sätt statskontoret ifrågasatt i anslagen böra inräknas medel för vikariatsersättningar
och avlöningsförhöjningar m. m. Anslagen torde såsom avlöningsanslag
i allmänhet böra i sin helhet erhålla karaktären av förslagsanslag
samt lämpligen uppdelas sålunda, att anslaget till vägingenjörer utgöres
av en bestämd post till arvoden till vägingenjörerna och en förslagspost till
vikariatsersättningar och bestridande av enligt gällande avlöningsbestämmelser
utgående ersättningar vid olycksfall i tjänsten m. m. till vägingenjörerna samt
anslaget till biträdande ingenjörer av en bestämd post till grundavlöningar och
en förslagspost till avlöningsförhöjningar och till bestridande av enligt avlöningsbestämmelserna
utgående ersättningar av nyssnämnda slag beträffande
de biträdande ingenjörerna.»

I frågan om behovet av väg- och broinspektion har departementschefen anfört
:

»För att den förordade statliga organisationen av vägväsendet skall erhålla
avsedd effektivitet och enhetlighet, torde en inspektion, såsom ock förutsatts i
1927 års förslag, vara erforderlig. På sätt i departementsförslaget anförts
torde emellertid de för sådant ändamål föreslagna inspektörsbefattningarna
icke nu böra inrättas, utan synes denna fråga såsom tidigare antytts böra upptagas
till slutlig prövning först sedan erfarenhet vunnits efter övergången till
den nya organisationen. I avbidan härpå torde för den erforderliga inspektionen
kunna anlitas tjänstemän inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
övertaliga distriktstjänstemän. Skulle det visa sig, att nämnda arbetskrafter
icke skulle förslå eller vara fullt lämpade för uppgiften, lärer särskild framställning
i anledning därav böra göras.»

Handläggningen av ett vanligt vägbyggnads- eller vägförbättringsärende —
bortsett från de olikheter, som förekomma beträffande företag, understödda av
automobilskattemedel, ödebygdsvägar m. m. -— försiggår för närvarande huvudsakligen
på följande sätt:

Av vägstyrelse hos vederbörande länsstyrelse gjord framställning om undersökning
och uppgörande av arbetsplan (plan med kostnadsförslag) till visst
vägföretag vidarebefordras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förordnar
vederbörande distriktstjänstemän till undersökningsförrättare. Arbetsplanen
granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även utbetalar förrättningsarvodet.

Statsutskottets utlåtande Nr 1J4.

13

På grundval av upprättad arbetsplan hör länsstyrelsen enligt 4 § väglagen
vederbörande väghållningsskyldiga och landsfiskal samt meddelar sitt utslag.

Därefter insänder vägdistriktet planen jämte ansökan om statsbidrag till
länsstyrelsen, som vidarebefordrar den till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
där den blir vilande i avvaktande på statsbidrag. På grund av årliga framställningar
från länsstyrelserna rörande de vägföretag, som närmast böra erhålla
statsbidrag, avgiver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrande till Kungl.
Maj:t, som beviljar bidrag till varje särskilt företag och fastställer arbetsplanen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delgiver länsstyrelsen och vägstyrelsen
Kungl. Maj:ts beslut och översänder till vägstyrelsen kontrakt enligt tryckt
formulär i två exemplar, vilka återsändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
jämte säkerhetshandling. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antager kontrakt,
utlämnar mot ersättning enligt taxa erforderliga kopior av arbetsplaner,
godkänner på vägstyrelsens förslag arbetsledare (kontrollant) samt godkänner
entreprenadanbud.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnar inspektions- och avsyningsförrättare.
Efter arbetets fullbordande har denne att verkställa avsyning samt
granska och vitsorda byggnadsräkenskaperna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
granskar räkenskaperna, godkänner arbetet och utbetalar sista delen
av statsbidraget. Dessförinnan hava delar av statsbidraget utbetalts från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av intyg från arbetsledaren eller inspektionsförrättaren.

Såsom förut anförts innefattade 1927 års förslag en långt gående decentralisering
av vägärendenas handläggning. Enligt detta förslag skulle på länsstyrelserna,
utöver vad redan nu är fallet, ankomma följande åligganden:

För undersökning jämte upprättande av plan och kostnadsförslag till vägföretag,
till vilket statsbidrag ifrågasättes, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman,
antingen vägingenjör eller annan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kompetentförklarad person. Förrättningsarvodet skall av vägstyrelsen
inbetalas till länsstyrelsen, som har att utbetala detsamma till förrättningsmannen,
såvida det ej skall tillfalla statsverket. Arvodet får, om företaget
kommer till stånd, inräknas i byggnadskostnaden och statsbidrag därå
åtnjutas. Sedan vägingenjören antingen själv uppgjort eller ock granskat av
annan förrättningsman upprättad plan med kostnadsförslag, meddelar länsstyrelsen
beslut om företagets utförande.

Varje länsstyrelse skall med biträde av vägingenjören upprätta flerårsplan
för samtliga vägarbeten inom länet samt underställa planen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
granskning.

Sedan Kungl. Maj:t årligen på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
fördelat allmänna väganslaget, anslaget till enklare vägar samt automobilskattemedlen
mellan länen, skall länsstyrelse äga att, där icke Kungl. Maj:t
för visst fall annorlunda bestämmer, av de sålunda till förfogande ställda medlen
i huvudsaklig överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen granskad flerårsplan samt enligt fastställda grunder
bevilja statsbidrag till särskilda företag. Statsbidrag av allmänna väganslaget
må beviljas till högst 2/3 av kostnadsförslagets slutsumma och statsbidrag
av automobilskattemedel likaledes i allmänhet till högst 2/3 av samma
summa, dock att, då särskilda skäl föreligga, länsstyrelse må äga att av automobilskattemedel
bevilja statsbidrag till högst s/4 av kostnadssumman. Ifrågasättes
högre bidragsbelopp, har länsstyrelsen att därom göra hemställan hos
Kungl. Maj:t.

14

Statsutskottets utlåtande Nr lli.

Vederbörande länsstyrelse bar att upprätta kontrakt med de väghållningsskyldiga
angående arbetes utförande med statsbidrag. I kontrakt bör förbehållas
länsstyrelsen bland annat att medgiva eller påfordra ändringar i arbetets
plan, föreskriva särskilda villkor och kontroll samt godkänna entreprenadanbud.

Länsstyrelsen skall, sedan vägingenjören verkställt avsyning, godkänna det
avslutade arbetet.

Vidare har länsstyrelsen att utbetala statsbidrag till vägbyggnader på
grundval av vägingenjörens attest över verkställd granskning av byggnadsräkenskaperna.

Beträffande större broar och konstarbeten samt ödebygdsvägar m. m. inträder
viss ändring i ovan angivna behandling på grund av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
särskilda befattning med ifrågavarande ärenden.

De sakkunnigas förslag, att statsbidrag skulle beviljas av länsstyrelserna,
vilade väsentligen på förslaget rörande flerårsplaner.

I 1928 års proposition föreslogs en mindre långt gående decentralisation av
vägärendenas handläggning. Förslaget skilde sig från 1927 års förslag huvudsakligen
därutinnan, att, såsom nu är förhållandet, statsbidrag till särskilda
företag skulle beviljas av Kungl. Maj:t samt upprättande av kontrakt med
vägdistrikten och godkännande av fullbordat arbete skulle tillkomma väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

I departementsförslaget förordades en decentralisation av vägärendena från
Kungl. Maj:t samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna i
huvudsak av den omfattning, som förutsatts i 1927 års förslag, dock med vissa
jämkningar i nämnda förslag i fråga om beviljande av statsbidrag till särskilda
företag.

Rörande denna del av förslaget yttrar departementschefen:

»Såsom av de avgivna yttrandena framgår, är det särskilt beträffande frågan,
var avgörandet av ärenden rörande beviljande av statsbidrag till vägoch
broföretag skall ligga, som meningarna äro skiljaktiga. I det övervägande
antalet yttranden har förordats, att dessa ärenden skulle helt och hållet
eller till allra största delen överflyttas till länsstyrelserna. Det vill ock synas,
som om det skulle medföra vissa svårigheter vid anslagsfördelningen, om
på sätt i departementsförslaget förutsatts vissa statsbidragsfrågor skulle fortfarande
underställas Kungl. Maj:ts avgörande, medan den större delen av dessa
ärenden och särskilt de flesta frågor om statsbidrag av automobilskattemedel
skulle handläggas av länsstyrelserna. I förhållande till dessa medel, som uppgå
till avsevärt belopp — för budgetåret 1929/1930 beräknas på automobilskattemedlens
länsfonder belöpa sammanlagt icke mindre än omkring 18.5 miljoner
kronor — är det jämförelsevis obetydliga belopp, nämligen anslaget till byggande
av landsvägar, vanliga bygdevägar och broar samt anslaget till byggande
av enkla bygdevägar -— i förslaget till riksstat för budgetåret 1929/1930
upptagna till 4,000,000 respektive 700,000 kronor — som enligt departementsförslaget
skulle i allmänhet av Kungl. Maj:t fördelas på de särskilda företagen.
Framhållas må ock, att svårigheter säkerligen ofta kunna yppa sig vid
bedömande, huruvida en väg är att betrakta såsom väg för genomgående trafik
eller icke.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden lärer det vara lämpligare, att. då
handläggningen av övriga vägärenden koncentreras till länsstyrelserna, jäm -

Statsutskottets utlåtande Nr llå.

15

val frågorna om beviljande av statsbidrag, om ock med vissa mindre inskränkningar,
handläggas av nämnda myndigheter. Jag anser mig därför böra förorda,
att ärenden rörande beviljande av statsbidrag till särskilda företag från
anslaget till byggande av landsvägar, vanliga bygdevägar och broar, anslaget
till byggande av enkla bygdevägar samt automobilskattemedlens länsfonder
överlämnas till länsstyrelserna. I enlighet härmed skulle dessa anslag och
medel av Kungl. Maj:t fördelas mellan länen, därvid Kungl. Maj :t skulle föreskriva
de villkor, som kunna befinnas lämpliga, såsom exempelvis beträffande
sådana företag, som. enligt upprättade flerårsplaner äro av mera allmän betydelse,
att planerna för dessa företag skulle underställas Kungl. Maj ds godkännande.
Därefter skulle vederbörande länsstyrelse iiga att, i huvudsaklig
överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
granskad flerårsplan avseende tre år samt i enlighet med
fastställda grunder och nyssnämnda särskilda villkor, av de länet tilldelade
medlen bevilja statsbidrag till de särskilda företagen, av automobilskattemedlen
dock med högst tre fjärdedelar av den beräknade kostnaden. Ifrågasattes
för något företag högre statsbidrag av automobilskattemedel än nyss angivits,
bör frågan därom fortfarande underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Beträffande
brobyggnader torde med hänsyn till dessa arbetens speciella art upprättade
planer och kostnadsförslag böra granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
innan statsbidrag beviljas av länsstyrelsen. Vidkommande varaktiga
beläggningar synas, såsom länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt,
vissa allmänna regler böra av Kungl. Maj:t fastställas, och skulle länsstyrelserna
därefter äga att inom ramen för dessa regler bevilja statsbidrag till de
särskilda beläggningsarbetena. Till äventyrs kan det visa sig nödigt föreskriva,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande i dylik fråga skall av
länsstyrelsen inhämtas, innan statsbidrag beviljas.

För att ärenden rörande beviljande av statsbidrag i den utsträckning, som nu
förordats, skola kunna överlämnas till länsstyrelserna, erfordras emellertid, att
flerårsplaner i hela landet komma till stånd. Därest vad nu förordats i fråga
om vägärendenas handläggning vinner riksdagens bifall, torde arbetet med
upprättande av dylika planer böra med all kraft bedrivas, så att Kungl. Maj :t
efter den ytterligare utredning, som kan anses erforderlig, må kunna snarast
möjligt meddela närmare bestämmelser i förevarande hänseende i huvudsaklig
överensstämmelse med nu förordade riktlinjer och den nya handläggningen av
vägärendena börja tillämpas vid den tidpunkt, jag har för avsikt att föreslå
lör den nya vägorgamsationens ikraftträdande, eller den 1 juli 1930.

Det har uttalats farhågor för, att, om ärendena rörande beviljande av statsbidrag
överflyttas till länsstyrelserna, dessa myndigheters beslut i dylika
frågor komme att överklagas, varigenom statsbidragens användning mången
gang skulle fördröjas avsevärd tid i avvaktan på besvärens prövning i regeTingsrätten
Ehuru detta sannolikt torde komma att inträffa mera sällan,
^et slutliga avgörandet i samtliga statsbidragsfrågor lämpligen bör
tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet,. ändring i sådant syfte böra vidtagas i
lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vidkommande vissa vägar, som med hjälp helt eller delvis av statsmedel
anläggas i de nordligare delarna av landet, nämligen ödebygdsvägar, enskilda
utfartsvägar och tillfartsvägar till inlandsbanan, torde någon ändring i nu
gällande bestämmelser rörande handläggningen av ärenden rörande dessa vägar
icke vara erforderlig.

Vad slutligen beträffar kontrollen och granskningen av räkenskaper för
vagbyggnad, skulle denna verksamhet utövas genom länsstyrelsen med biträde
av vagingenjören. På intyg av honom skulle statsbidrag till vägbyggnad .utbetalas
av länsstyrelsen. Statsbidragen till vägunderhåll och vinterväghåll -

16

Statsutskottets utlåtande Nr 11-4.

Övergångs

anord ningar.

ning åter torde — på intyg av vägingenjören efter föregången kontroll och
granskning i fråga om den verkliga kostnaden därför — åtminstone tills vidare
böra utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilket ämbetsverk skulle
äga att med sina för ändamålet utbildade tjänstemän genom stickprovsgranskning
av räkenskaperna utöva kontroll.»

Rörande anordningar för övergång till den nya organisationen har departementschefen
anfört följande:

»Därest den av mig förordade förändrade organisationen för den statliga vägförvaltningen
i länen vinner riksdagens bifall, skulle den nuvarande distriktsorganisationen
bortfalla. De ordinarie distriktstjänstemän, som till följd av
framskriden ålder eller annan anledning icke kunna ifrågakomma vid besättande
av de till den nya organisationen hörande befattningar, torde därför böra överföras
antingen å övergångsstat eller å indragningsstat. Vad 1927 års sakkunniga
och lönenämnden beträffande överförandet å indragningsstat föreslagit
anser jag mig kunna biträda, dock med det förtydligande, som statskontoret
angivit, samt med iakttagande därav, att i de fall, då tjänstgöringsskyldighet
fortfarande anses böra åligga överförd tjänsteman, överföringen bör äga rum
till övergångsstat. På sätt förut anförts torde dylika övertaliga distriktstjänstemän
kunna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen användas bland annat
för den inspektionsverksamhet ute i landet, som betingas av den nya lokala vägorganisationen.

Yad beträffar tiden för den nya organisationens ikraftträdande, synas flera
skäl tala för att denna tidpunkt bestämmes till den 1 juli 1930. Att märka
är nämligen, att omorganisationen nödvändiggör utfärdandet av nya instruktioner,
såväl för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som för de blivande vägingenjörerna
och biträdande ingenjörerna, jämte åtskilliga andra bestämmelser
av administrativ natur, bland annat taxa för arbetsledning, samt att yttranden
över, bland annat, upprättade instruktionsförslag torde böra infordras från
samtliga länsstyrelser m. fl. myndigheter och korporationer. Allt detta torde
taga en avsevärd tid i anspråk. Beaktas bör därjämte, att, förrän befattningarna
inom den nya organisationen tillsatts, det är omöjligt att angiva, huru
många befattningar inom nuvarande organisation kunna komma att i enlighet
med vad ovan anförts uppföras å indragnings- och övergångsstat samt att följaktligen,
därest organisationen skulle träda i kraft vid någon tidpunkt under
budgetåret 1929/1930, de av nämnda förhållanden påverkade anslagen till
väg- och vattenbyggnadsadministrationen för nämnda budgetår icke nu kunna
med någon tillförlitlighet bestämmas till sina belopp. Därest åter den nya
organisationen träder i kraft den 1 juli 1930, torde besättandet av befattningarna
inom organisationen kunna ske och följaktligen eventuell övergångsstats
storlek kunna bestämmas å sådan tid, att de därav berörda anslagen för budgetåret
1930/1931 kunna förslagsvis beräknas i statsverkspropositionen till 1930
års riksdag samt definitiva förslag rörande nämnda anslag framläggas före
propositionstidens utgång nämnda år.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser jag mig böra föreslå, att tidpunkten
för den nya organisationens genomförande fastslås till den 1 juli 1930.

Statsutskottets utlåtande Nr 11 b.

17

^ian denna dag skola de till vägingenjörer och biträdande ingenjörer förordnade
intaga den ställning i förhållande till vägärendena, som i det nya förslaget
avses. Arvoden för vägundersökningar, renstakningar och arbetsledning
få sålunda från denna dag räknat icke utgå till dem utan skola tillfalla statsverket;
dock lärer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunna medgiva skälig avvecklingstid
för icke avslutade uppdrag.

Den nya organisationens genomförande föranleder ändringar i åtskilliga författningar
av beskaffenhet att böra underställas riksdagen, såsom 10 kap.
52 § vattenlagen, 70 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled,
lagen den 11 oktober 1907 om civila tjänstinnehavares rätt till pension samt,
sasom förut omförmälts, lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
m. fl. Då tiden för organisationens ikraftträdande föreslagits till den 1
juli 1930, torde dylika ändringsförslag icke behöva framläggas förrän till
1930 års riksdag.

Utfärdandet av de övergångsbestämmelser, som i anledning av den nya organisationen
bliva erforderliga, lärer fa ankomma på Kungl. Maj:t.»

För anställande av vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle avlöningskostnaderna
bliva följande:

no ... ... Kronor

4a vägingenjörer:

a^7od.en.......................311,040

vikariatsersättningar m. m............... 15 000

dyrtidstillägg, 17 56.............38,000

20 biträdande ingenjörer:

grundavlöningar................... 106,080

avlöningsförhöjningar m. m....... 23 500

dyrtidstiiiägg, 17 %............:::;: ^ 22:200

Summa kronor

Kronor

364,040

151,780

515,820

Härtill komma resekostnader, lokalhyra m. m.

En sammanfattning av statsverkets kostnader för den nya vägorganisationen
giver vid handen, att de årliga kostnaderna — förutom de, enligt vad
departementschefen uttalat nu svarberäkneliga kostnaderna för ökning av länsstyrelsernas
personal — skulle uppgå till följande belopp:

T r.. • 77. _ # .n.iuuur lAronor

vägingenjörer och biträdande ingenjörer:

a) avlöning och dyrtidstillägg.............515,820

b) resekostnader................. 150 qqq

c) lokalhyra, telefon, skriv- och ritmaterialier samt skriv et1

ritbiträde m. m................ 160,000 HON 890

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

a) extra arvoden för inspektion m. m.......... 20,000

b) ökade resekostnader för inspektion m. m....... 20^000 40 ooo

Summa kronor 865,820

Härtill kommer en engångskostnad av omkring 105,000 kronor för anskaffande
av kontorsinventarier och instrument.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 samt. 62 häft. (Nr 114.)

Ekonomisk

innebärd.

2

18 Statsutskottets utlåtande Nr 114.

Å andra sidan skulle besparas följande med nuvarande vägorganisation förbundna
statsutgifter:

..

Andamål

Allmänna

statsmedel

kr.

Automobil-

skattemedel

kr.

Summa

j Distriktstjänstemän................

Distriktstjänstemäns resor.............

Vägkonsulenter.................

Vägkonsulenters resor...............

Väg- och broundersäkningar............

rf* 05 CO

C" ^ ^ _o O''

65.000

30.000

189,0001

65,750

30.000

65.000

30.000

65.000
230,0001

Summa

201,750

281,000

485,750

Därjämte skulle statsverket tillföras en ny inkomst av förrättningsarvoden,
som uppskattats till omkring 100.000 kronor.

order- Slutligen har departementschefen, rörande de medel, av vilka kostnaderna
anslag:. för den nya organisationen böra bestridas, yttrat följande:

»Då den nya lokala vägorganisationen väsentligen är föranledd av de förändringar,
som automobiltrafiken medfört, synes det skäligt, att organisationens
kostnader åtminstone delvis bestridas med automobilskattemedel och detta så
mycket mera, som genom den nya organisationen torde vinnas en förbättrad ekonomi
i vägmedlens användning. Med hänsyn härtill och da redan vid en mera
provisorisk anordning, såsom inrättandet av vägkonsulentbefattningarna, tagits
i anspråk automobilskattemedel, vill jag föreslå, att de av den nya lokala vägorganisationen
föranledda avlönings- och resekostnaderna bestridas av automobilskattemedel.
Förslag till härav betingade ändringar i förordningen om fördelning
av automobilskattemedel torde fa underställas nästkommande års riksdag.
Den ökade belastning å automobilskattemedlen, som härigenom skulle
uppkomma, torde kunna beräknas till omkring 300,000 kronor och är således
i betraktande av automobilskattemedlens totala storlek icke av någon
avsevärdare betydelse. Vid denna beräkning har jag utgått från att statsverkets
inkomst av förrättningsarvoden kommer att såsom särskilda uppbördsmedel
tillföras blivande anslag till avlöning av vägingenjörer m. m. De av sagda lokala
vägorganisation betingade engangs- och årskostnaderna av expensnatui
ävensom de ökade kostnaderna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektionsverksamhet
torde däremot böra bestridas av allmänna statsmedel, därvid berörda
expenskostnader lämpligen synas kunna utgå av femte huvudtitelns ordinarie
förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

Vad beträffar frågan, under vilka anslagstitlar de, enligt vad ovan anförts,
erforderliga utgifterna för den nya organisationen skola uppföras å riksstaten,
torde, då nämnda organisation är avsedd att träda i kraft först den 1 juli 1930,
erforderliga definitiva förslag härutinnan få framläggas för 1930 års riksdag.
»

1 Besparingen
viss omfattning

har beräknats uppkomma därigenom, att den hittillsvarande s. k. arbetsledningen i
torde komma att ersättas genom vägingenjörernas utan ersättning utövade kontroll.

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

1!)

Den omdaning av den statliga lokala vägorganisationen, vartill nu förslag
av Kungl. Maj:t framlagts, är så gott som helt avsedd att genomföras efter
de riktlinjer, som uppdrogos av 1928 års riksdag. I stället för de nuvarande
distriktstjänstemännen och vägkonsulenterna skulle hos länsstyrelserna anställas
vägingenjörer, vilka äro avsedda att bliva helt statsavlönade. Huvudsyftet
härmed är att trygga en opartisk handläggning av vägärendena, enkannerligen
de ekonomiskt synnerligen betydelsefulla spörsmålen om lämpligaste
användningen av de stora statliga anslagsbelopp, som från automobilskattemedlen
och i övrigt årligen utgå till vägväsendets befrämjande. Det förutsättes
sålunda upphörande av hittillsvarande avlöningssystem, enligt vilket ifrågavarande
tjänstemän för sin utkomst i större eller mindre utsträckning varit
i ett ur skilda synpunkter olämpligt beroende av de uppdrag att planlägga eller
leda de statsunderstödda vägarbeten, de kunna förskaffa sig från vägdistrikten.

I anslutning till den i svensk väglagstiftning hävdvunna grundsatsen att
vägärendenas handläggning i allmänhet bör vara en länsstyrelsernas angelägenhet,
har vidare, dock med vissa i det följande angivna undantag, föreslagits
en allmän decentralisation till länsstyrelserna av statsbidragsfrågorna, vilkas
avgörande för närvarande är underkastad en synnerligen betungande omgång.

Såsom av propositionen inhämtas, är förslaget ej avsett att träda i kraft
förrän den 1 juli 1930. Någon inverkan på anslagen för nästkommande budgetår
skulle alltså de föreslagna ändringarna ej utöva. I stort sett avses allenast
ett fastställande av de huvudsakliga formerna för den nya organisationen.

Utskottet vill för sin del i det väsentliga ansluta sig till det framlagda förslaget,
varigenom — i fråga om det lokala vägväsendet — enligt utskottets
mening skulle förverkligas det av 1928 års riksdag starkt framhållna kravet
på tillgång inom länen av fackligt utbildade tjänstemän, som utan obehöriga
sidohänsyn och med auktoritet kunna tillgodose statens intresse av teknisk sakkunskap
i den lokala ledningen av vägväsendet.

Utskottet tillstyrker alltså, att inom vart och ett av rikets län, med undantag
för Gotlands län, anställes en vägingenjör. Vad Gotlands län beträffar, har
i propositionen förutsatts en anordning, åtminstone tillsvidare, med en vägingenjör
gemensamt med Uppsala län. Mot en dylik anordning har emellertid
motionsvis erinrats, att densamma antagligen skulle medföra, förutom ökade
resekostnader, behov av en biträdande ingenjör för de båda länen, vilkens
arvode sannolikt skulle komma att uppgå till ett belopp motsvarande vad en
kompetent vägingenjör ensamt för Gotland skulle draga i arvodeskostnad.
Enligt utskottets mening torde med hänsyn till vägväsendets jämförelsevis
ringa utsträckning och goda beskaffenhet behovet av teknisk uppsikt å Gotland
vara så begränsat, att den av Kungl. Maj:t föreslagna anordningen må
kunna godtagas.

Årsarvodet för envar av de 23 vägingenjörer, som alltså för närvarande äro
avsedda att anställas, har av Kungl. Maj:t föreslagits till omkring 14,000
kronor å dyraste ort; detsamma skulle utgöra å G-ort 14,040 kronor, å F-ort
13,770 kronor, å E-ort 13,500 kronor, å D-ort 13,230 kronor och å C-ort 12,960

Utskottets

yttrande.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 11-4.

kronor. Härtill skulle komma dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk. Av
vikt måste visserligen vara att avlöningsförmånerna å ifrågavarande ansvarsfulla
befattningar ej tilltagas alltför snävt. Förbises bör ej heller att en anställningsform
på förordnande för en tid av högst sex år utan någon pensionsrätt
ställer sig oförmånligare än motsvarande anställning å ordinarie stat.
Även med beaktande härav kan utskottet likväl ej tillstyrka avlöningsförmånernas
tillmätande efter de föreslagna grunderna. Ifrågavarande nya befattningshavare
skulle komma att i lönehänseende intaga en ställning ej oväsentligt
förmånligare än exempelvis byråcheferna i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(B 30) samt också i allmänhet överstigande vad som normalt förutsättes
skola utgå till landssekreterare och landskamrerare, något som utskottet
måste finna lönetekniskt och även organisatoriskt mindre lämpligt. Erinras
må, att å de affärsdrivande verkens stater finnas en hel del tekniska befattningshavare
i ansvarsfull ställning, vilkas avlöning utmätts efter 27 lönegraden.
Med beaktande jämväl av de synpunkter, som i detta avseende motionsvis
anförts, får utskottet för sin del tillstyrka, att vägingenjörerna för
närvarande erhålla sitt arvode tillmätt enligt 30 löneklassen. Man lärer hava
befogad anledning antaga, att även vid en dylik löneberäkning fullt kompetenta
innehavare av befattningarna skola kunna erhållas. Storleken av de avlöningsbelopp,
som vid bifall härtill komma att utgå, framgå av nedanstående tabell:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Arvode inberäknat

Arvode inberäknat

Arvode

dyrtidstillägg

Arvode

dyrtidstillägg

(17 %)

(17 X)

12,960

14,592

9,540

11,160

14,040

15,672

10,500

12,132

Vägingenjörerna föreslås att förordnas för en tid av sex år av Kungl. Maj:t
efter gemensamt förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande
länsstyrelse, vilken ordning av utskottet tillstyrkes. Enligt propositionen
skall vägingenjören vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med
stationsort i vederbörande residensstad och med tjänstgöring hos länsstyrelsen.
För sin del anser dock utskottet ■— i anslutning till den av 1927 års sakkunnigas
ordförande och ett flertal länsstyrelser uttalade uppfattningen •—
att vägingenjören bör erhålla ställning som en länsstyrelsens tjänsteman och
alltså i likhet med de nuvarande vägkonsulenterna inordnas i länsstyrelsens
organisation, dock med skyldighet för honom att i tekniska och tekniskt-ekonomiska
frågor mottaga direktiv från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt det i propositionen framlagda organisationsförslaget skola därjämte
inom vissa län anställas biträdande ingenjörer. Dessa skola, mot åtnjutande av
lön enligt lönegrad 20, förordnas tillsvidare av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter förslag av vägingenjören. Utskottet har intet att invända mot lönens
avvägning, men anser, att vid vägingenjörernas anställning som tjänstemän
hos länsstyrelserna det bör ankomma på länsstyrelserna att efter vägingenjörernas
hörande antaga biträdande ingenjör.

I propositionen har räknats med ett behov av sammanlagt 20 biträdande in -

Statsutskottets utlåtande Nr 1 l\.

21

genjörer, varvid förutsatts, att i de södra delarna av landet biträdande ingenjör
skulle finnas endast inom de största länen. Enligt utskottets mening måste
ifrågavarande siffra anses högt tilltagen. l)et kan visserligen hållas för sannolikt,
att inom de nordliga länen anställande av en biträdande ingenjörskraft
erfordras redan i samband med nya vägorganisationens ikraftträdande. Beträffande
Övriga län anser dock utskottet förtjänt av ytterligare övervägande,
huruvida inrättande av biträdande mgenjörsbefattningar kan vara behövligt,
samt om ej behovet av hjälparbetskrafter kan lämpligare och med mindre kostnader
tillgodoses genom biträden med en ej fullt så hög teknisk kompetens.
Utskottet förordar därför, att i förevarande ordning ett godkännande av organisationen,
såvitt angår biträdande vägingenjörernas antal, ej bes!utes utan att
avgörande härutinnan träffas först efter den ytterligare utredning angående
behovet, som Kungl. Maj:t vill förelägga riksdagen 1930.

I avseende a vägingenjörernas och biträdande ingenjörernas arbetsuppgifter
iörutsättes, att de i första hand skola biträda länsstyrelserna vid den tekniska
och ekonomiska kontrollen å vägprojektering, vägbyggnad och vägunderhåll
inom länet. Enligt utskottets mening maste dock för ifrågavarande arbetskrafters
effektiva utnyttjande samt också för deras upprätthållande av koniakten
med det mera praktiska vägarbetet vara av vikt att de i möjligaste mån
också användas för vägundersökningar och renstakningar ävensom — därest
förhållandena så medgiva — arbetsledning inom vägdistrikten, allt mot arvode
som skall tillfalla statsverket. Utskottet förutsätter, att ifrågavarande angelägenhet
ägnas tillbörlig uppmärksamhet vid utfärdande av blivande föreskrifter
rörande vägingenjörernas arbete.

Genom ett bifall till Kungl. Majrts förslag om en allmän decentralisering av
vägärendena —- häri inbegripet även anslagsfrågorna — till länsstyrelserna
skulle förverkligas de starkt framträdande och enligt utskottets mening fullt
berättigade kraven pa dessa ärendens handläggning med mindre omgång och
ddsutdräkt samt för vägdistrikten mindre betungande skriftväxling än för närvarande
är fallet. Enligt propositionen skulle dock vissa ärenden angående
statsbidrag alltjämt förbehållas Kungl. Maj:ts prövning. Så skulle bliva fallet
med ärenden angaende bidrag av automobilskattemedel över ?''/4 ävensom ärenden
angående brobyggnader, varförutom överhuvud frågor om statsbidrag skulle
förbehållas Kungl. Maj:ts prövning, intill dess flerårsplaner färdigställts.
Utskottet förordar den föreslagna deeentralisationen med sålunda angivna undantag,
men ifrågasätter, huruvida ej under Kungl. Maj:ts prövning bör hänföras
jämväl frågorna om statsanslag till större vägföretag, avseende för den
allmänna trafiken mera viktiga genomfartsvägar.

Propositionen har lämnat å sido en omorganisation av den centrala tekniska
uppsikten a vägväsendet och ansluter sig härutinnan till riksdagens sistlidet år
uttalade mening, att denna omorganisation borde anstå i avvaktan på erfarenhet
om den nya lokala organisationen och dess återverkningar på den centrala
styrelsen.

22

Statsutskottets utlåtande Nr llh.

Utskottet, som anser att en fast och ändamålsenlig anordning av den centrala
ledningen av vägväsendet är så maktpåliggande, att dess genomförande ej bör
uppskjutas längre än som är nödigt, förutsätter, att fragan härom med beaktande
av de särskilda synpunkter som riksdagen 1928 framhållit — av Kungl.
Maj:t beredes och förelägges riksdagen, så snart de ovan angivna betingelserna
äro för handen.

Då, såsom departementschefen framhållit, den nya lokala vägorganisationen
väsentligen är föranledd av en alltjämt tilltagande automobiltrafik samt med
hänsyn tagen till att arvodena till de nuvarande vägkonsulenterna bestridas av
automobilskattemedlen, bör visserligen någon del av kostnaderna för ifrågavarande
organisation lämpligen bestridas från sagda medel. Enligt propositionen
skulle såväl avlöningarna till vägingenjörer och biträdande ingenjörer som
ock deras resekostnader utgå av automobilskattemedlen. I anslutning till ett
motionsvis väckt förslag har utskottet ansett skäligt, att automobilskattemedlens
användning för hithörande statsutgifters bestridande inskränkes till \ägingenjörernas
och de biträdande vägingenjörernas avlöningar, varvid alltsa omkostnaderna
för deras resor skulle på vanligt sätt bestridas av allmänna statsmedel.
I avseende å hithörande anslags uppställning i riksstaten anser utskottet,
i likhet med riksräkenskapsverket, lämpligast att för bestridande av resekostnads-
och traktamentsersättningarna liksom ock erforderliga expenser ej
anlitas femte huvudtitelns härför uppförda allmänna anslag, utan att i stället
för ifrågavarande ändamål uppföras specialanslag under den lokala vägorganisationen.

I motionen II: 380 har yrkats avslag å Kungl. Maj:ts proposition under begäran
samtidigt om utredning om en mera tidsenlig vägdistriktsindelning. Utskottet
finner, lika med motionärerna, att en förenklad och mera ändamålsenlig
organisation av vägdistrikten är av behovet påkallad, och förutsätter, att Kungl.
Maj :t ville snarast ägna denna fråga uppmärksamhet, men anser ej att frågan
bör inverka på förevarande ärendes avgörande.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
samt de av herrar Ljunglund, Mårtensson m. fl., Hollertz
m. fl., Gardell i Gans m. fl. samt herr Olsson i Kulleubergstorp
m. fl. i ämnet väckta motionerna (1:224 samt II.
367, 372, 376 och 377) och med avslag å den av herr Anderson
i Råstock in. fl. väckta motionen (II: 375), må med godkännande
av den av utskottet förordade organisationen av vägväsendet,
att tillämpas från och med den 1 juli 1930, besluta,
att från och med nämnda dag skola i länen vara anställda vägingenjörer
med avlöningsförmåner och under villkor i övrigt,
som i det föregående angivits;

Statsutskottets utlåtande Nr ] Di.

23

b) att herrar Mogårds och Jonssons i Eskilstuna motion
(11:380), i vad densamma ej blivit här ovan besvarad, ej må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 maj 1929.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar A. C. Lindblad, J. L. Widell, O. Bergqvist,
C. P. V. Nilsson i Gränebo, C. A. Carlsson i Gävle, P. A. Dahl, K. V. Bydén,
J. G. Wolles, J. Clemedtson, I. Hj. E. Pauli, D. Hansén och K. A. W. Björck;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, S. Bengtsson i Norup,
O. Olsson i Kullenbergstorp, P. M. Olsson i Blädinge, A. Ä:son Törnkvist i Karlskrona,
B. F:son Holmgren, E. J. Wigforss, J. Olofsson i Digernäs, S. Persson i Fritorp,
P. C. Jonsson i Eskilstuna, G. Persson i Falla och A. Norsell.

Reservationer:

1 :o) av herrar Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Jansson i Eskilstuna
och Norsell, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava
följande lydelse:

»Utskottet tror sig visserligen finna, att i propositionen i viss utsträckning
följts de riktlinjer för den lokala vägorganisationen, som av fjolårets riksdag
angivits, men anser sig böra framhålla, att riksdagen säkerligen velat i ett
sammanhang få fram förslag till hela den lokala vägorganisationen inklusive
alla biträdeskostnader, något som emellertid ej nu skett. Redan med anledning
av de mycket ofullständiga kostnadsberäkningar, som framlagts i propositionen,
kan dock sägas, att de av 1928 års riksdag hysta förhoppningarna att
kunna åstadkomma nedsättning i det antal statsanställda ingenjörer, som föreslagits
av 1927 års sakkunniga, med därav följande reduktion av kostnaderna
för den tillämnade nya vägorganisationen ej infriats. Den nya utredning, som
åvägabragts, synes hava bestått uti en inom departementet sammanställd promemoria,
som sedermera i däröver avgivna yttranden underkastats en enligt utskottets
mening tungt vägande kritik. Sålunda har enligt i propositionen lämnad
uppgift icke mindre än sex länsstyrelser jämte den i vägfrågor mest sakkunniga
myndigheten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, avstyrkt det i departementschefens
promemoria framlagda förslaget, varjämte riksräkenskapsverket
ifrågasatt, att starkare garantier borde skapats för att enhetliga principer
bleve följda vid de betydande statsbidragens fördelning och handhavande

24

Statsutskottets utlåtande Nr llJf.

samt att de allmänna synpunkterna bleve vederbörligen hävdade gentemot de
lokala intressena. Att i avsedd omfattning lägga räkenskapsgranskningen på
vägingenjörerna har riksräkenskapsverket ansett olämpligt, under framhållande
tillika av nödvändigheten av en central kontroll av vägmedlens användning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har varit av samma uppfattning.
Enligt utskottets mening måste den uppfattnmg. som sålunda uttalats av dessa
båda fackmyndigheter, tillmätas stor betydelse. För egen del vill utskottet
framhålla, att det omöjligen kan vara lämpligt att till vägingenjören, vilken
fått sin utbildning för helt andra uppgifter, överlämna rent kamerala göromål
av sådan omfattning, som enligt promemorian skulle bliva fallet. Det måste
hållas i minnet, till vilka betydande belopp de till vägunderhåll och vägbyggnader
utgående bidragen av olika slag numera uppgå och vilken omfattande och
tidsödande granskning de följaktligen kräva. Att befara är därför, att vägingenjören
skulle nödgas i alltjämt tilltagande utsträckning få ägna sig åt kamerala
uppgifter till förfång för de tekniskt-ekonomiska, för vilka senare uppgifters
fyllande hela vägingenjörsinstitutionen dock skulle inrättas. Med full
rätt lärer kunna sägas, att användande av ingenjörsutbildad arbetskraft för
fullgörande av kamerala uppgifter innebär misshushållning av arbetskraft,
något som man i vår tid söker undvika genom att specialisera såväl utbildning
som arbete, d. v. s. avväga kvalifikationerna efter behovet i varje särskilt fall.

I propositionen föreslås såsom nämnts, att kontroll och granskning av räkenskaper
för vägbyggnad skall utövas genom länsstyrelsen med biträde av
vägingenjören, men lämnar outrett huru stor personalökning respektive länsstyrelser
skulle behöva. Tolv länsstyrelser hava emellertid angivit sig behöva
minst en tjänsteman vardera. Riksräkenskapsverkets anmärkning att centralisering
vore att föredraga har helt lämnats utan avseende, fastän det enligt utskottets
mening måste anses självfallet, att en centralisering av räkenskapsgranskning
och kontroll över statsmedlens användning skulle medföra såväl
större effektivitet som rationellare och följaktligen ekonomiskt mindre kostsam
organisation samt därjämte enhetlighet i principiellt och sakligt avseende
beträffande ärendenas handläggning och bedömande.

Även i fråga om det rent ingenjörsmässiga arbetet skulle vägingenjörernas
kapacitet komma att mindre väl utnyttjas. Att exempelvis låta vägingenjören
personligen syssla med renstakningar och andra dylika mera enkla tekniska
uppgifter måste i längden bliva ohållbart, då väl i stället därtill med fördel bör
användas betydligt billigare arbetskraft, såsom väg- eller schaktmästare eller
andra tekniska biträden. Likaså måste det anses opraktiskt att sysselsätta
honom med kuberings- och ritningsarbeten, som för de flesta vägföretag i allmänhet
icke torde kräva någon särskilt omfattande teknisk utbildning.

I den mån emellertid vägingenjörerna ej medhinna att verkställa vägundersökningarna
och renstakningarna inom länet, skulle vägdistrikten bliva hänvisade
till privata ingenjörer eller ingenjörsfirmor för dessa förrättningars utförande.
Ersättningen till dessa privata ingenjörer lärer helt bliva beroende av
från fall till fall träffade överenskommelser och sannolikt är, att staten icke
genom några som helst normerande bestämmelser kan inverka på prissättningen

Statsutskottets utlåtande Nr llJt.

25

för utförande av arbetet i fråga. Utskottet finner det föga tilltalande, att vägdistrikten
för undvikande av att statens ingenjörer skola utföra en mindre del
av sitt arbete enligt fastställd taxa i stället komma i beroende av privata
företagare, vilka själva ensidigt och ensamma kunna bestämma värdet av sina
prestationer. Den härvid från vissa håll resta invändningen, att konkurrensen
skulle reglera och normera prissättningen i fråga på bästa sätt, torde med nutidens
monopoliseringssträvanden icke verka alltför trovärdig. Vägdistrikten
lära nödgas betala, vad av dessa ingenjörsfirmor begäres. Dår i överensstämmelse
med hittills gängse praxis statsbidrag åtnjutas även för dessa utredningsarbeten,
komma emellertid till sist kostnaderna att till stor del falla på staten.

Då propositionen förutsätter, att vägingenjör skall vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänsteman, synes häremot inga vägande invändningar kunna
göras. Att däremot, såsom påyrkats, göra vägingenjören till länsstyrelsens
tjänsteman skulle komma att innebära, att en länsstyrelsen underordnad teknikers
arbete skulle ledas av en i flertalet fall icke tekniskt utbildad chef. En
sådan anordning synes rätt så orimlig och måste i praktiken leda till att tjänstemannen
i fråga blir på sitt område mera självständig än t. o. m. nuvarande distriktschefer,
ja, får en friare ställning än avdelningscheferna vid en länsstyrelse.
Då det för vägingenjören själv, och framförallt för vägväsendets sunda
utveckling, torde få anses olämpligt att allt för mycket decentralisera arbetsuppgifter,
vilkas naturliga förutsättning är enhetligt bedömande, bör vägingenjören,
såsom i propositionen föreslås, vara \äg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänsteman. Man bör med andra ord icke skapa en organisation, där ansvaret
för att riktiga principer tillämpas och för ett enhetligt och sakkunnigt bedömande
av tekniskt-ekonomiskt betydelsefulla frågor förläggas till tjugufyra
olika tjänsteställen eller myndigheter utan motsvarande tekniska insikter. Att
på de av arbetsuppgifternas mångfald redan hårt tyngda länsstyrelserna lägga
ytterligare stora grupper nya vägärenden av delvis tekniskt invecklad beskaffenhet
måste utskottet överhuvud finna mindre välbetänkt.

En efter de olika länens behov och arbetsuppgifternas växling under olika
tider betydligt bättre anpassad organisation skulle enligt utskottets mening erhållas,
om man i enlighet med 1928 års förslag anställde vägingenjörerna enligt
arvodes- och ackordsystem. Avlöningen skulle härvid utgå dels i form av fast
lön, dels enligt taxa (nämligen i vad angår utförda vägprojekteringsarbeten),
allt i enlighet med det avlöningssystem, som sedan lång till tillbaka med framgång
prövats beträffande exempelvis rikets lantmätare. Att märka är, hurusom
väggöromålen inom ett län det ena året kunna hava en relativt stor omfattning
för att året därpå sjunka till ett minimum. Med det i propositionen föreslagna
systemet bleve det beträffande såväl vägingenjören som biträdande ingenjören
ävensom de i övrigt anställda biträdena helt visst vid många tillfällan
svårare att tillföra dem tillräckligt med arbetsuppgifter. A andra sidan
visar ju erfarenheten, att indragning av statstjänster icke alltid — för att icke
säga aldrig — låta sig verkställa utan vidlyftiga utredningar. Med en till vägingenjören
själv anknuten och på hans inkomst av taxearbetet avlönad personal

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 sand. 62 häft. (Nr 1 2-4.) 3

26

Statsutskottets utlåtande Nr 114.

uppnås däremot med största sannolikhet att aldrig större personal finnes anställd
än som vid varje tidpunkt motsvarar behovet.

Den invändning, som reses mot ett sådant avlöningssystem, eller det s. k.
beroendet av vägdistrikten, synes hava föga fog för sig. Att märka är nämligen
att betydligt mindre inkomst än för närvarande åtnjutes enligt taxa —
sannolikt högst en tredjedel — skulle uppnås enligt 1928 års förslag; vägingenjörerna
skulle således ej längre äga åtaga sig uppdrag som byggnadsledare
för vägföretagen. Tvivelsutan skulle också den sporre till aktivitet i fråga om
personligt ingenjörsarbete, som onekligen ligger i den utsikt till något ökad
inkomst, som genom ackordsystemet åstadkommes, effektivt motverka den
ten*dens till byråkratisk inställning, som mången gång framträder, där endast
fast lön erhålles.

Utan att ens vederbörande myndigheter beretts tillfälle avgiva yttrande över
vägingenjöremas avlönande efter ett dylikt av 1928 års sakkunniga förordat
ackordsystem (med rätt att åtnjuta arvodet för utförda vägundersökningsoch
renstakningsförrättningar mot skyldighet att i stället själv bestrida härav
föranledda personal- och kontorskostnader) skulle man nu i stället binda sig
för en omfattande ny statlig personalorganisation, för vilken kostnaderna skulle
stiga till ett alltjämt ovisst men med all säkerhet högst betydande belopp.
Nyssnämnda av 1928 års sakkunniga framförda uppslag med vägingenjörernas
avlöning efter ackordsystem lärer väl under alla förhållanden få erkännas
vara av den betydelse att ett inhämtande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och de olika länsstyrelsernas mening härom vore önskligt. Att märka är
hurusom ifrågavarande myndigheter till grund för sitt omdöme kunna lägga
den erfarenhet de vunnit om verkningarna i olika avseenden av nu tillämpade
system för vägprojekteringsarbetenas utförande.

Utskottet har kommit till den uppfattningen, att frågan om det statliga vägväsendets
omorganisation ej kan på grundval av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition vid innevarande riksdag vinna sin lösning. Ett riktigt bedömande
av de olika framförda uppslagens värde lärer enligt utskottets mening ej kunna
ske med mindre förslag till hela vägorganisationen i ett sammanhang framlägges.
Vilken uppfattning man än må hysa om de olika avlöningsprincipernas
moraliska och ekonomiska innebörd måste det, enligt utskottets mening, anses
olämpligt att nu fastslå löneformen och lönebeloppet enbart för vägingenjören
och biträdande ingenjör, något som innebure, att riksdagen i en ekonomisk detalj
av det hela bunde sig utan hänsyn till utformningen av vägorganisationen
i stort sett eller de för framtiden bestående ekonomiska konsekvenserna i övligt.
Den omständigheten, att riksdagen år 1928 begärt viss utredning, kan
enligt utskottets mening ingalunda anses förplikta till ett godtagande av förslag
till lösning av endast en lösryckt del av det frågekomplex, som bör utredas.

I avseende å två motionsvis berörda spörsmål får utskottet till sist anföra
följande:

Statsutskottets utlåtande Nr 11 tf.

27

Medan vad Gotlands län beträffar i propositionen förutsatts en anordning
med en vägingenjör gemensamt med Uppsala län, har emellertid motionsvis mot
en dylik anordning erinrats, att densamma antagligen skulle medföra, förutom
ökade resekostnader, behov av en biträdande ingenjör för de båda länen, vilkens
arvode sannolikt skulle komma att uppgå till ett belopp, motsvarande vad
en kompetent vägingenjör ensamt för Gotland skulle draga i arvodeskostnad.
Utskottet finner de i motionen anförda synpunkterna värda beaktande vid ett
ytterligare övervägande av frågan, på vad sätt behovet av erforderligt vägingenjörsbiträde
åt länsstyrelsen i Gotlands län lämpligen skall tillgodoses.

I motionen II: 380 har yrkats avslag å Kung], Maj:ts proposition under begäran
samtidigt om utredning om en mera tidsenlig vägdistriktsindelning. Utskottet
finner, lika med motionärerna, att en förenklad och mera ändamålsenlig
organisation av vägdistrikten är av behovet påkallad, och anser frågan, fristående
från och oberoende av vägorganisationen, förtjänt av övervägande från
Kungl. Maj :ts sida, varom riksdagen torde böra göra framställning hos Kungl.
Maj :t.

Under åberopande härav hemställer utskottet,
att riksdagen

a) i anledning av de av herrar Anderson i Råstock m. fl. och
herr Gardell i Gans m. fl. i ämnet väckta motionerna (11:375
och 376) må med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och de av herrar Ljunglund, Mårtensson m. fl., Hollertz
m. fl. samt herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. i ämnet väckta
motionerna (1:224 och 11:367, 372 samt 377) hos Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsamt förnyat övervägande av frågan
om den statliga vägorganisationen med beaktande av de synpunkter
utskottet ovan anfört;

b) i anledning av den av herrar Mogård och Jonsson i Eskilstuna
i ämnet väckta motionen (II: 380) må hos Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande en förenklad organisation av
vägdistrikten.»; samt

2:o) av herr Olsson i Kullenbergstorp, som ansett, att utskottet bort tillstyrka,
att vägingenjörerna skola vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän
med arvode enligt 28 löneklassen.