Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1929 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande införande av
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 108 i första
kammaren av herr Möller, nr 54 i andra kammaren av herr Spångberg m.
fl. och nr 201 i sistnämnda kammare av herr Hansson i Stockholm.
I motionerna I: 108 och II: 201, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Ivungl.
Maj: t måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnandet av en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
I motionen II: 54 har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i princip
uttala sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder
samt i skrivelse till regeringen hemställa om lagförslag enligt dessa grunder
senast vid 1930 års riksdag.
De i sistnämnda motion angivna riktlinjerna för en arbetslöshetsförsäkring
äro däri sammanfattade på följande sätt.
1. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara obligatorisk och omfatta alla arbetsföra
män och kvinnor i ålder 16—67 år.
2. Med avseende på levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i
fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar billigaste och ortsgrupp V
orter med de dyraste levnadskostnaderna.
3. Arbetslöshetsunderstöd utgår så länge arbetslösheten varar enligt följande
belopp för veckans sex dagar, måndag—lördag, oavsett om helgdag inträffar.
Ortsgrupp I: 2 kronor 35 öre; ortsgrupp II: 2 kronor 70 öre; ortsgrupp III:
3 kronor 5 öre; ortsgrupp IV: 3 kronor 40 öre samt ortsgrupp V: 3 kronor
75 öre.
Arbetslös, som har försörjningsplikt mot familjemedlemmar, erhåller familjetillägg,
vilket utgår lika för hustru (som hustru räknas även sammanboende
av mannen försörjd kvinna) och varje barn under 16 år. Familjetillläggen
utgå per dag enligt följande belopp:
Ortsgrupp I: 50 öre; ortsgrupp II: 60 öre; ortsgrupp III: 70 öre; ortsgrupp
IV: 80 öre samt ortsgrupp V: 90 öre.
4. Staten och arbetsköparna erlägga vardera hälften av de avgifter, som äro
nödvändiga för genomförande av denna försäkring.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 6 haft. (Nr 9.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Historik.
Riksdagarna
1908, 1909
och 1910.
Socialförsäkringskommitténs
förslag
1922.
Riksdagen
1924.
1924 års
arbetslöshetssakkunniga.
1925 års
arbetslöshetssakkunniga.
1925 års
granskningsnämnd.
1926 års
arbetslöshetssakkunniga.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för ifrågavarande yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Frågan om arbetslöshetsförsäkring framfördes i riksdagen första gången
genom motion vid 1908 års riksdag av herr Wavrinsky. Motionen vann icke
riksdagens bifall. Samma öde rönte de förnyade motioner i ämnet, som herr
Wavrinsky väckte vid 1909 och 1910 års riksdagar.
Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj: t åt socialförsäkringskommittén
att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna
skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska
följderna av oförvållad arbetslöshet samt att inkomma med de förslag,
som kunde föranledas av den verkställda utredningen. Den 30 december 1922
avgav kommittén betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling
och statsbidrag till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet bildade av
arbetarna själva. Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring av den
föreslagna organisationen skulle för den närmaste framtiden medföra en sammanlagd
maximikostnad för staten av 3 å 4 miljoner kronor om året.
Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första kammaren
och herr Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner, i vilka hemställdes,
att riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag
om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak
till socialförsäkringskommitténs ovannämnda förslag i ämnet. Motionerna blevo
avslagna av riksdagen.
Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdepartementet
åt fem personer att i egenskap av sakkunniga inom departementet biträda
med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande motverkande
av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Den 24 juli
1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag i ämnet.
Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt
Kungl. Maj: ts bemyndigande, två personer att såsom sakkunniga inom departementet
biträda med fortsatt utredning av frågan om arbetslöshetsförsäkring
och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Denna utredning
inriktades i främsta rummet på att söka lösa den föreliggande frågan
genom tillämpning av båda här ovan omförmälda system, arbetslöshetsförsäkring
och anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa.
Den 11 december 1925 tillkallades inom socialdepartementet femton sakkunniga,
representerande olika verksamhetsfält och åskådningar, för att biträda
med granskning av de av sistnämnda sakkunniga utarbetade utkasten.
Den 30 januari 1926 avgåvo de sakkunniga utlåtande i ärendet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 13 april 1926 åtta
personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med verkstäl
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 0.
3
lande av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring
och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar.
Den 25 april 1928 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag angående
arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten. I enlighet med sitt
uppdrag hava de sakkunniga utarbetat förslag till såväl frivillig som obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. I detta arbete hava samtliga ledamöter deltagit,
oberoende av sin principiella uppfattning rörande frågan om arbetslöshetsförsäkringens
lämplighet eller olämplighet. I fråga om de sakkunnigas principståndpunkter
framgår av betänkandet följande. Av de sakkunnigas åtta ledamöter
hava tre för sin del tillstyrkt införandet av arbetslöshetsförsäkring i
vårt land. En av de sakkunniga bär ej ställt sig avvisande gentemot tanken på
en arbetslöshetsförsäkring men ansett att densamma bör realiseras endast under
den bestämda förutsättning, att reservarbeten inkopplas i försäkringssystemet.
De återstående fyra sakkunniga hava avstyrkt införande av en arbetslöshetsförsäkring
i vårt land. Dessa sakkunniga hava varit eniga om att det allmännas
ingripande på arbetslöshetens område måste regleras enligt behovsprincipen och
att de arbetslösa alltså måste behandlas enligt i grund och botten samma regler
som samhällets övriga hjälpbehövande medlemmar. Under förutsättning att en
arbetslöshetsförsäkring genom det allmännas medverkan överhuvud kommer till
stånd hava de sakkunniga ansett, att valet bör stå mellan en obligatorisk allmän
riksförsäkring, gemensam för alla av försäkringen berörda arbetare, å ena
sidan, och en statsunderstödd frivillig försäkring, å andra sidan. Vid valet
mellan de båda förslagen hava de sakkunniga varit eniga om att tillerkänna
det obligatoriska systemet ett principiellt företräde framför det frivilliga. Eu
ledamot har dock — närmast med hänsyn till de omfattande organisatoriska
åtgärder, som en obligatorisk försäkring skulle medföra — ansett, att början
bör göras med en frivillig försäkring. Dessutom har den omständigheten, att
upptagandet av lant- och skogsarbetarna i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
skulle bereda betydande svårigheter, föranlett en ledamot att, oaktat han
ger principiellt företräde åt det obligatoriska systemet, för närvarande förorda
det frivilliga systemet, för den händelse en försäkring nu skulle komma till
stånd.
De sakkunnigas betänkande utremitterades till myndigheterna den 29 maj
1928 med föreläggande att till den 1 oktober samma år inkomma med yttrande.
Yttranden hava ännu icke inkommit från socialstyrelsen, kommerskollegium,
överstathållarämbetet samt från svenska arbetsgivarföreningen och
tjänstemannaorganisationernas arbetslöshetskommitté.
I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse
framhöllo 1926 års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat
sig önskvärt, att, utöver den utredning som innefattades i de sakkunnigas uppdrag,
särskild undersökning åvägabragtes rörande arbetslöshetens karaktär och
orsaker samt medlen för dess bekämpande. De sakkunniga hava i nämnda hänseende
anfört huvudsakligen följande.
1927 års
arbefslnshetsutredning.
4
Andra lagutskottets ''utlåtande Nr ,9.
Redan från början av de sakkunnigas arbete hade det stått klart, att åtgärderna
på arbetslöshetsfrågans område vore att hänföra till två skilda, men nära
sammanhängande grupper, nämligen dels åtgärder till lindring av de ekonomiska
följderna av rådande arbetslöshet och dels åtgärder till förebyggande och
minskning av själva arbetslösheten. De sakkunnigas uppdrag avsåge åtgärder,
hörande till den första av dessa grupper. Emellertid hade de sakkunniga under
arbetets gång haft anledning att vid flera tillfällen även diskutera frågor tillhörande
den andra gruppen. Det hade därvid framstått såsom i hög grad önskvärt,
att även dessa frågor gjordes till föremål för en närmare undersökning.
En dylik uppgift syntes emellertid enligt de sakkunnigas mening icke med
fördel kunna överlämnas till dem. Utredningen av arbetslöshetsförsäkringen,
vilken innebure de sakkunnigas centrala arbetsuppgift, ställde nämligen krav
på arbetet, vilka i stort sett vore av annan art än de, som föranleddes av en mera
ingående prövning av själva arbetslöshetsfrågan. Om en utredning av här avsedd
art skulle komma till stånd, syntes den alltså böra ske genom särskilt
förordnade personer, varvid samarbete mellan de båda sakkunnigdelegationerna
borde äga rum i den mån så kunde anses erforderligt.
De sakkunniga framhöllo vidare, att vid en blivande undersökning av angivet
«1 a g uppmärksamheten i främsta rummet borde riktas på den starka stegring,
som arbetslösheten i Sverige på senare och senaste tid efter allt att döma
syntes hava undergått. Den åtminstone skenbart starka ökning, som arbetslösheten
undergått i jämförelse med tiden före världskriget och som i varje fall
icke gjorde intryck av att för närvarande befinna sig på återgång, trots en
eljest ganska påtaglig tendens till konjunkturförbättring, syntes göra det mest
önskvärt, att det nuvarande läget bleve vad som närmast gjordes till föremål
för undersökning och att detta arbete bedreves med sådan, skyndsamhet, att
resultat förelåge före 1927 års slut. Detta hindrade emellertid icke, att undersökningen
kunde behöva fullföljas ytterligare till att omfatta arbetslöshetsproblemet
som helhet.
Beträffande sådana viktigare frågor, vari den första delen av den ifrågasatta
utredningen enligt de sakkunnigas mening borde söka bringa klarhet, hänvisades
i skrivelsen till en vid densamma fogad promemoria, vilken utarbetats av
en utav de sakkunniga utsedd subkommitté. Utskottet vill här giva några korta
antydningar om innehållet även i nämnda promemoria.
I densamma äro de arbetslöshetsfrågan berörande spörsmål,‘beträffande vilka
undersökning ifrågasatts, upptagna under tre huvudpunkter, nämligen 1) den
nuvarande arbetslöshetens karaktär och omfattning, 2) den nuvarande arbetslöshetens
orsaker samt 3) åtgärder mot arbetslösheten.
Under den första huvudpunkten beröres särskilt frågan om ungdomsarbetslösheten
bland kroppsarbetarna, och bland de frågor, som borde prövas på detta
område, framhålles främst: a) de arbetslösas utbildning och praktik, b) deras
ställning i organisationshänseende ävensom c) verkningarna av kollektivavtalens
lärlingsregulativ och organisationernas övriga bestämmelser om anställning
av lärlingar. Vidare angivas vissa övriga utredningsuppgifter inom området
för arbetslöshetens karaktär och omfattning.
Beträffande den andra huvudpunkten, frågan om arbetslöshetens orsaker,
hava i promemorian såsom föremål för en blivande prövning angivits vissa
möjligheter, utifrån vilka man skulle kunna sluta till orsaker av betydelse.
Bland sådana möjligheter hava anförts t. ex. penningförbättring och konjunk
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 0.
o
turförsämring, säsongväxlingar, svårigheter eller förändringar på särskilda orter,
för särskilda näringar eller inom särskilda yrkesfack ävensom faktorer av
betydelse för arbetslösheten som helhet utan begränsningar av nj^ss angiven
art. Vidare hava såsom föremål för prövning angivits vissa faktorer, som kunde
hava betydelse för det nuvarande lägets varaktighet.
Under den tredje huvudpunkten hava såsom tänkbara åtgärder mot arbetslösheten,
vilka borde göras till föremål för undersökning, angivits dels ökad
kapitalbildning i samhället, dels vissa åtgärder för ökad möjlighet att över
huvud taget bereda arbetskraften sysselsättning, d. v. s. genom produktionens
inriktande på varor eller metoder, som kräva proportionsvis mycken arbetskraft,
dels åtgärder i syfte att ernå ökad jämnhet i arbetskraftens sysselsättning,
dels åtgärder för inverkan på lönepolitiken, dels ock slutligen åtgärder
mot konjunkturväxlingar, i den mån dessa kunde visa sig vara av betydelse för
det nuvarande lägets karaktär.
Med anledning av berörda skrivelse tillsattes den 11 mars 1927 en särskild
kommitté för utredningen av nämnda i de sakkunnigas skrivelse berörda spörsmål.
Riktlinjerna för kommitténs arbete framgå av dåvarande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle då bemyndigande om
kommitténs tillsättande gavs. Efter redogörelse för innehållet i de sakkunnigas
ovan återgivna skrivelse anförde departementschefen i berörda hänseende
följande:
De uppslag, som innefattas i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förevarande
skrivelse, synas mig vara i hög grad beaktansvärda. Såsom framgår av den
föregående redogörelsen, avser det åt de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget
närmast frågan om åtgärder för lindrande av de ekonomiska verkningarna
av rådande arbetslöshet. Uppenbarligen måste det emellertid betraktas
såsom synnerligen önskvärt, att nödigt material må kunna erhållas även för
ett någorlunda tillförlitligt bedömande av den längre syftande frågan om åtgärder
till minskning och förebyggande av arbetslöshet. Jag delar sålunda de
sakkunnigas uppfattning om behovet av en mera djupgående undersökning,
inriktad på spörsmålen om arbetslöshetens karaktär och orsaker samt om
medel för dess bekämpande. Ett särskilt skäl att nu igångsätta en dylik undersökning
synes mig ligga i den omständigheten, att arbetslösheten — trots den
förbättring i det allmänna ekonomiska läget, som på senaste tiden kunnat
skönjas — att döma av officiellt tillgängliga siffror för närvarande synes vara
stadd i ökning.
Såsom ett av de viktigaste bland de spörsmål, vilka böra bliva föremål för
den utredning av antydd art, som jag alltså vill ifrågasätta, torde här böra
framhållas frågan om ungdomsarbetslösheten. Denna företeelse, vilken under
de senaste åren synes hava visat tendens till ökad utbredning, torde nämligen
så till vida vara av särskilt betänklig art, som densamma — frånsett de olägenheter,
vilka i allmänhet vidlåda arbetslöshet ■—• innebär en stor fara för
nya generationers arbetsskicklighet och samhällsduglighet. Det är därför av
stor betydelse, att samtliga de faktorer av olika slag, som kunna inverka på
clenna företeelse, bliva belysta.
Vad i övrigt beträffar omfattningen av ifrågavarande utredning, synes mig
den plan, som innehålles i arbetslöshetssakkunnigas förenämnda skrivelse med
därvid fogad promemoria, i stort sett vara ägnad att kunna läggas till grund
för undersökningen. Vissa begränsningar lära dock härvid kunna göras i syfte
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
att minska undersökningens omfattning samt påskynda dess fullbordande. Sålunda
torde det under utredningens gång komma att visa sig obehövligt att till
mera ingående prövning upptaga alla i promemorian berörda punkter, emedan
vissa däri angivna möjligheter sannolikt redan på ett tidigt stadium torde kunna
utmönstras. Vidare bör undersökningen såväl med avseende på arbetslöshetens
orsaker som i fråga om medel för dess bekämpande i görligaste mån inskränkas
till frågor, som hava ett mera direkt samband med arbetslöshetsförhållandena,
medan frågor, som endast indirekt beröra arbetslöshetsproblemet, såvitt
möjligt lämnas åsido.
På flertalet av de huvudpunkter, som beröras i arbetslöshetssakkunnigas skrivelse
med den därvid fogade promemorian och vilka, enligt vad jag nyss anfört,
böra medtagas i utredningen, torde för vinnande av det angivna syftet krävas
undersökningar, avseende såväl arbetslöshetens nuvarande läge som arbetslöshetsproblemet
i hela dess vidd och med tanke på en längre framtid. Av skäl,
som arbetslöshetssakkunniga anfört, torde det dock få anses lämpligt, att undersökningen
till en början inriktas endast på det nuvarande läget och i denna
del snarast möjligt bringas till avslutning. Det torde böra förutsättas, att utredningen
i dess nu avsedda första del slutföres inom loppet av innevarande år.
På sätt arbetslöshetssakkunniga framhållit, torde det vara lämpligt och nödvändigt
att för ifrågavarande undersökning anlita särskilda utredningsmän.
Med hänsyn till uppgiftens natur synes det lämpligt, att arbetet kan bedrivas
med en viss självständighet. Sålunda lärer det böra ankomma på utredningsmännen
att föranstalta om vissa specialundersökningar, infordra uppgifter från
och eljest stå i förbindelse med verk och myndigheter o. s. v. Utredningen synes
mig därför böra överlämnas åt en av Kungl. Maj: t tillsatt kommitté. Det
bör ej förbises, att det uppdrag, som sålunda skulle meddelas den ifrågasatta
kommittén, i åtskilliga avseenden måste komma att nära beröra även frågor,
som ingå i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas uppdrag. Samarbete mellan de
båda beredningarna bör på grund härav äga rum, på det att resultaten av den
nya utredningen må kunna, i den mån det är behövligt eller önskvärt, omedelbart
tillgodogöras arbetet inom 1926 års arbetslöshetssakkunniga. Det är nämligen
av vikt, att sistnämnda sakkunnigas arbete ej obehörigt fördröjes genom
kommitténs arbete. Beträffande formerna för det antydda samarbetet torde det
få överlåtas åt de båda beredningarna att överenskomma om lämpligaste förfaringssättet.
Det bör vidare beaktas, att vissa av de frågor, som komma att beröras av den
nya utredningen, i annat sammanhang torde i större eller mindre omfattning
hava varit föremål för undersökning, varvid visst material för frågornas bedömande
torde hava hopbragts. Sålunda lär socialiseringsnämnden hava haft
anledning att under sitt arbete syssla med spörsmål, som i något avseende sammanhänga
med de nu föreliggande frågorna. Framför allt har emellertid socialstyrelsen
i isin ämbetsutövning i stor utsträckning haft att från olika synpunkter
skärskåda åtskilliga av de problem, det här gäller, särskilt arbetsförmedlingen
samt emigrations- och immigrationsfrågorna. Det bör naturligen ankomma
på kommittén att genom samarbete med nu nämnda och möjligen andra
verk eller sakkunnignämnder söka tillgodogöra sig den erfarenhet och det material,
som må förefinnas på området.
Det torde måhända visa sig erforderligt att för kommittén bereda möjlighet
till samråd med personer, vilka till följd av sin verksamhet hava särskild erfarenhet
på områden, vilka komma att beröras av utredningen. Frågan härom
torde emellertid böra upptagas först längre fram, sedan kommittén erhållit
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 7
tillfälle att preliminärt planlägga arbetet och undersöka den lämpliga avgränsningen
av detsamma.
Av den till innevarande års riksdag avgivna berättelsen om vad i rikets styrelse
sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit har utskottet inhämtat
följande. Kommitténs arbeten hava jämlikt meddelade direktiv
till en början i huvudsak inriktats på vissa undersökningar rörande den
nuvarande arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. Såsom ett
led i dessa undersökningar anbefallde Kungl. Maj: t på kommitténs förslag
utförande av en allmän arbetslöshetsräkning samt verkställande i
samband därmed av mera ingående granskning av arbetslöshets- och arbetsmarknadsförhållandena
inom vissa kommuner. Huvudresultaten av arbetslöshetsräkningen
och dessa lokalundersökningar hava under år 1928 offentliggjorts
i en av socialstyrelsen i samråd med kommittén i serien Sveriges officiella
statistik utgiven redogörelse. Vissa preliminära resultat av såväl de^sa
som andra verkställda undersökningar, vilka tidigare successivt delgivits arbetslöshetssakkunniga,
hava kommit till användning för deras den 25 april
1928 avgivna betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling
och reservarbeten. I övrigt har kommittén under år 1928 väsentligen
varit sysselsatt med undersökningar rörande arbetslöshetens djupare liggande
ekonomiska orsaker samt med upprättandet av en preliminär plan för
ett blivande betänkande. Kungl. Maj: t har den 24 november 1928 förordnat, att
kommittén skall hava slutfört sitt uppdrag före den 1 juli 1930.
Vid fjolårets riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Spångberg in. fl.
en motion, nr 129, däri hemställdes, att riksdagen måtte i princip uttala sig
för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse
till regeringen hemställa om lagförslag enligt dessa grunder senast vid
1929 års riksdag.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
hemställde i utlåtande nr 1 om avslag å motionen och anfördes till stöd härför
följande.
Frågan om införande i vårt land av arbetslöshetsförsäkring är sedan flera år
tillbaka föremål för utredning. Sedan socialförsäkringskomniittén den 30 december
1922 avgav sitt betänkande med förslag angående offentlig arbetsförmedling
och statsbidrag till arbetslöshetskassor, har frågan underkastats ett
flertal överarbetningar och förnyade utredningar. Senast har jämlikt bemyndigande
av Kungl. Maj: t den 9 april 1926 dåvarande statsrådet och chefen för
socialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för verkställande av fortsatt
utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och
övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar (1926 års arbetslöshetssakkunniga).
Dessa sakkunniga förväntas kunna slutföra sitt uppdrag
under instundande mars månad.
Med hänsyn till sålunda pågående utredning, vars resultat torde komma att
framläggas inom den allra närmaste framtiden, har utskottet ansett, att något
Riksdagen
1928.
Utskottet.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
särskilt uttalande i frågan från riksdagens sida ej kan för närvarande anses
vara påkallat.
Utskottets hemställan godkändes av kammaren.
Spörsmålet om lindrande av de ekonomiska följderna av rådande arbetslöshet
är otvivelaktigt ett av vår tids största och svåraste problem. Det är därför
förklarligt, att arbetet med frågans utredning tagit lång tid i anspråk.
Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen hava de sakkunniga,
som senast tillkallats för utredning av frågan angående arbetslöshetsförsäkring
m. m., avgivit sitt betänkande den 25 april nästlidna år. Häri hava de sakkunniga,
oberoende av sin principiella ståndpunkt till frågan, framlagt alternativa
förslag till såväl obligatorisk som frivillig arbetslöshetsförsäkring. Betänkandet
har utremitterats till myndigheterna den 29 maj 1928 med föreläggande
att till den 1 oktober samma år inkomma med yttrande. Vissa myndigheter,
såsom t. ex. kommerskollegium och socialstyrelsen, hava emellertid ännu
icke avgivit yttrande i det vidlyftiga ärendet. Uppmärksammas bör jämväl i
detta sammanhang, att den mera djupgående utredning, som av Kungl. Maj: t
igångsatts angående frågorna om arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen
för dess bekämpande, ännu icke slutförts.
Redan med hänsyn till det läge, vari ärendet befinner sig, anser utskottet
icke lämpligt att taga ståndpunkt till motionärernas förslag om införande av
den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringsformen. Då utskottet icke kan förorda
viss lösning av frågan, anser utskottet anledning ej föreligga att,
såsom inom utskottet ifrågasatts, utan angivande av sättet för frågans
lösning föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj: t hemställa om förslag i
ämnet till nästa års riksdag. Utskottet hyser nämligen den uppfattningen,
att Kungl. Maj: t med den skyndsamhet, som förhållandena medgiva,
kommer att utan särskild framställning från riksdagen framlägga förslag till
lösning av den betydelsefulla frågan.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 februari 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow * Almkvist, Sigfrid Hansson,
Thorberg, Österström, Lindhagen och Tamm;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde,* Magnusson i Kalmar, Ros,
Hage, Johanson i Hallagården, Jeppsson* Johansson i Sollefteå och Osberg.
) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 0.
9
Reservation
av herrar Sigfrid Hansson, Thorberg, Lindhagen, Magnusson i Kalmar, Hage
och Johansson i Sollefteå, vilka anfört:
I intet annat land torde arbetslöshetsförsäkringsfrågan ha varit föremål för
så ingående och framför allt tidsödande utredningar som i Sverige. Det är nu
snart femton år sedan socialförsäkringskommittén erhöll Kungl. Majrts uppdrag
att verkställa den första utredningen i ärendet. Eftersom det dröjde till i
slutet av år 1922, innan denna kommitté blev färdig att avgiva sitt betänkande,
torde man ha rätt att förutsätta, att ärendet blev mycket omsorgsfullt utrett
den gängen. Emellertid blev det da utarbetade förslaget angående statsbidrag till
frivilliga arbetslöshetskassor aldrig föremål för proposition till riksdagen.
Under den offentliga diskussionen om detsamma gjordes bl. a. den invändningen,
att stora grupper av arbetare och andra löntagare sannolikt icke skulle
bliva i tillfälle att tillgodogöra sig en arbetslöshetsförsäkring, som baserades på
frivilliga kassor, varför fragan om en obligatorisk försäkring borde göras till
föremål för utredning. Detta föranledde slutligen Kungl. Maj: t att i april 1926
uppdraga åt åtta personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda
med verkställande av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående
arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens
verkningar. Dessa, 1926 års arbetslöshetssakkunniga, avgåvo sitt betänkande
den 25 april 1928, innehållande förslag angående arbetslöshetsförsäkring,
arbetsförmedling och reservarbeten.
Trots att denna utredning icke hade tagit lika lång tid i anspråk som den,
vilken verkställdes under åren 1916—1922, har man anledning att tro, att frågan
denna gang ägnades samma omsorgsfulla behandling som vid det tidigare
tillfället. 1926 ars arbetslöshetssakkunniges betänkande ger också vid handen,
att frågan blivit både allsidigt och synnerligen grundligt ventilerad. Det kan
icke rada tvivel därom, att detta betänkande utgör en stark grundval, på vilken,
därest den goda viljan finns, en proposition till riksdagen kan utarbetas.
Det är också detta betänkande, som åberopats i den i första kammaren av
herr Möller och i andra kammaren av herr Hansson • i Stockholm väckta motionen,
vari hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj. t anhalla, att Kungl. Maj: t måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag
till ordnande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Dessa motionärer ha
emellertid i valet mellan frivillig försäkring och obligatorisk försäkring funnit,
att den sistnämnda maste givas företräde. Då det likväl framför allt är önskvärt,
att arbetslöshetsförsäkringsfragan sa snabbt som möjligt vinner en lösning, ha
de förklarat, att de, därest det skulle visa sig omöjligt att i riksdagen skapa en
majoritet för obligatorisk försäkring men däremot möjligt att åstadkomma en
majoritet till förmån för det frivilliga systemet, vilja förorda införandet av ett
system med statsbidrag till frivillig försäkring. Med hänsyn till de oförskyllt
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 saml. 2 avd. 6 häft. (Nr 9.) 2
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
arbetslösa i vårt land, kan det ju nämligen icke vara lämpligt att framkalla en
strid om de båda systemen, vilken måhända skulle under åratal fördröja ett
positivt beslut i frågan.
För vår del ansluta vi oss utan tvekan till motionärernas uppfattning och
anse, att statsmakterna måste bemöda sig om att åstadkomma en lagstiftning pa
detta område redan vid nästa års riksdag.
De av motionärerna anförda skälen för ett skyndsamt avgörande behöva icke
här ytterligare understrykas. Behovet av en i lag förankrad och reglerad arbetslöshetsförsäkring
ligger i öppen dag. I sa gott som samtliga europeiska länder
har man redan behjärtat de oförskyllt arbetslösas svara belägenhet och tillförsäkrat
dem hjälp i deras hårda kamp för tillvaron medelst antingen bidrag till
av arbetarna bildade och finansierade arbetslöshetskassor eller i form av en
obligatorisk, på bidrag av såväl arbetarna själva som arbetsgivarna och staten
grundad försäkring. Vårt land har tyvärr, när det gällt detta allvarliga samhällsproblem,
råkat komma ohjälpligt på efterkälken. Det lär icke kunna bestridas,
att en av de främsta orsakerna därtill är att söka däri, att arbetslöshetsfrågorna
fått spela en alltför stor roll i de politiska striderna, varvid de sakliga
synpunkterna icke fått komma till sin rätt. Någon ytterligare utredning av
ärendet kan ej gärna anses erforderlig. Den i utskottets utlåtande åberopade och
ännu pågående utredningen angående arbetslöshetens karaktär och orsaker, vilken
igångsattes av chefen för socialdepartementet i januari 1927 pa hemställan
av 1926 års arbetslöshetssakkunniga, borde icke få tagas som en förevändning
för ett uppskov med arbetslöshetsförsäkringens ordnande i vårt land. Då initiativet
togs till denna utredning, gick man förresten ut ifrån, att försäkringsfrågan
icke skulle onödigt fördröjas, en uppfattning som man från regeringshåll
var angelägen om att särskilt giva uttryck åt.
Utöver de i ovannämnda motioner anförda skälen för kravet på arbetslöshetsförsäkringens
snara genomförande på lagstiftningens väg, anse vi oss böra fästa
uppmärksamheten på de konsekvenser, som de nu inom vårt näringsliv pågående
rationaliseringssträvandena haft och med all sannolikhet under den närmaste
framtiden komma att få med avseende på arbetslösheten. Rationaliseringen
leder ofrånkomligt till en s. k. rubbningsarbetslöshet. I bästa fall förorsakar
den kortvarig arbetslöshet, i värsta fall och särskilt för äldre arbetare en långvarig
sådan. Med hänsyn till den kortvariga arbetslösheten är behovet av arbetslöshetsförsäkring
obestridligt. Det måste ligga så väl i företagarnas och näringslivets
som i samhällets intresse att sörja för, att arbetare, som bliva offer för
den i och för sig säkerligen lovvärda och nödvändiga rationaliseringsprocessen,
tillförsäkras ett skydd i form av understöd, som kan göra det möjligt för dem
att utan alltför stora materiella och psykiska påfrestningar, draga sig fram i
avvaktan på att nya arbetstillfällen skola erbjudas dem. Vid den av regeringen
i slutet av förra året anordnade arbetsfreds- och samförståndskonferensen ägnades
denna sida av rationaliseringsproblemet mycken uppmärksamhet, och man
syntes allmänt inse nödvändigheten av att åtgärder i ovannämnda syfte vid
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 11
tagas. En arbetslöshetsförsäkring, obligatorisk eller frivillig, torde få anses vara
den närmast till hands liggande åtgärden härvidlag.
Med stöd av det nu anförda tillåta vi oss hemställa,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj: t
anhålla, att Kungl. Maj: t måtte till 1930 års riksdag framlägga
förslag till ordnande av en arbetslöshetsförsäkring.