6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
Gällande bestämmelser
i ämnet.
Förarbetena
till de med
motionen
avsedda bestämmelser
m. m.
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1929 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väclct motion angående ändring i gällande
bestämmelser om ersättning till expropriationsnämnd.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 90,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om utredning och förslag
till ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropriationsnämnder samt
om framläggande för riksdagen snarast möjligt av det förslag, vartill sådan
utredning kunde föranleda.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan, får
utskottet hänvisa till motionens innehåll.
Rörande ersättning åt expropriationsnämjnd innehålla 66 och 67 §§ i lagen
om expropriation den 12 maj 1917 följande bestämmelser:
Ordförande och ledamöter i dylik nämnd skola njuta ersättning för uppskattningen
samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring och beslutets
avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten, om överenskommelse
ej träffas. Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden, skall
ersättning för det arbete, som därav föranledes, ej tillkomma nämnden, om ej
rätten av särskild anledning det föreskriver.
Den exproprierande är pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest av
expropriationen följande kostnad. Dock äger han, om han utgivit kostnad, som
föranletts av ordförandes eller ledamots utevaro från sammanträde utan laga
förfall, söka kostnaden åter av vederbörande.
Under förarbetena till expropriationslagen har den med motionen avsedda
frågan varit föremål för ingående övervägande; och tillåter sig utskottet att
för frågans belysande lämna en kortfattad redogörelse härför.
Enligt 23 § i 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov gällde, att därest någon, som suttit i expropriationsnänmd,
skulle vilja taga betalning därför, hade han att anmäla det hos rätten; och
skulle rätten tillägga honom så mycket, som svarade emot hans verkliga kostnad
för förrättningen. Denna ersättning skulle gäldas av den, som begärt
expropriationen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
7
I det förslag till lag om expropriation, som den 15 september 1910 avgavs Kommittébeav
en för revision av expropriationslagstiftningen tillsatt kommitté, föreslogs, ^^ptember
att ordförande och ledamot i expropriationsnämnd skulle, utöver resekostnads- 1910.
ersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente, erhålla ordförande
25 kronor och ledamot 15 kronor i ersättning för varje rese- eller förrättningsdag.
Därjämte skulle ordföranden njuta gottgörelse för kallelser, protokollsföring
och beslutets avfattande i skrift med belopp, som skulle bestämmas
av rätten, om överenskommelse ej kunde träffas.
I motiverna till de sålunda föreslagna bestämmelserna hade kommittén anfört
följande:
Den lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt arbete
erhållit i 23 § av 1866 års förordning synes vara grundad på antagande, att
sådan ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Emellertid har motsatsen
blivit regel, såsom också är naturligt. Det lär även icke så sällan förekomma,
att ersättningen till nämnden bestämmes rikligare, än som kunde vara nödvändigt,
och detta förhållande torde stundom hava ganska väsentligt bidragit
till expropriationskostnadernas förökande.
Ersättningen torde nu lämpligen begränsas i lag. Enligt kommitténs förslag
skall själva resekostnaden, då resor föranledas av expropriationen, ersättas
efter tredje klassen i resereglementet, och skall härutöver ersättning,
innefattande såväl dagtraktamente som skälig gottgörelse för tidsspillan och
arbete, utgå till ordföranden med tjugufem kronor och till ledamot med femton
kronor för varje rese- eller förrättningsdag. Ordföranden synes därjämte böra
erhålla gottgörelse för protokollsföring, uppsättande av nämndens utlåtande
och annat dylikt arbete, vars verkställande det kan åligga honom att besörja.
Vid större expropriationer torde ordföranden ofta behöva anställa sekreterare
eller annat biträde, och bör ersättningen då bestämmas så, att kostnaden härför
betäokes.
I det till grund för proposition i ämnet till 1913 års riksdag ursprungligen 1913 års riksutarbetade,
till lagrådet remitterade förslaget blevo emellertid de av kommit- dag''
tén föreslagna bestämmelserna, då grunderna för ersättningen anså.ges böra
bestämmas i administrativ ordning, utbytta mot ett stadgande av innehåll,
att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd skulle vara berättigade
till ersättning för uppskattningen enligt vad därom särskilt stadgades, med
rätt därjämte för ordföranden till särskild gottgörelse för kallelser m. m. i
enlighet med kommittéförslagets innehåll därutinnan.
Mot det sålunda föreslagna stadgandet framställdes vid granskning av förslaget
inom lagrådet anmärkning, därvid lagrådet yttrade följande:
Att, såsom i förevarande lagrum förutsättes skola ske, fastställa allmängiltiga
grunder, efter vilka ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd
skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta på stora praktiska
svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt och invecklat expropriationsärende,
varför kräves ett tidsödande förberedande studium av handlingarna,
åtminstone från ordförandens sida, den andra gången åter ett ärende,
vars hela behandling av nämnden är undangjord på en eller annan timme. Vid
expropriation för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda expro
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
priationsmål handläggas samma dag av expropriationsnämnder med delvis
växlande sammansättning.
Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga undergår
sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros åt rätten
att bestämma beloppet av den ersättning för uppskattningen, som skall utgå
till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd, för den händelse överenskommelse
därom ej träffas.
På grund av lagrådets anmärkning fick stadgandet sedermera i propositionen
till 1918 års riksdag den avfattning, som detsamma numera äger; och
framställdes till nämnda riksdag, därvid frågan om ny lagstiftning i ämnet
på grund av kamrarnas stridiga beslut förföll, ej något förslag till ändringbeträffande
det ifrågavarande stadgandets innehåll.
1916 års riks- I samband med att förslag till ny lag i ämnet genom proposition förelädes
da9'' 1916 års riksdag — vilket förslag i nu förevarande del upptog enahanda stadgande
som i den föregående propositionen — väcktes inom andra kammaren
tvenne motioner i nu föreliggande spörsmål, den ena nr 245 av ett trettiotal
kammarledamöter, däribland herrar Osberg och Versson i Björsbyholm, och
den andra nr 250 av herrar Liibeck och von Hofsten.
I den förra motionen framhölls, att vid domstolarnas fastställande av ersättning
åt expropriationsnämnd så olikartad uppfattning gjort sig gällande
om vad som kunde anses vara skälig ersättning för sådant uppdrag, att en allmän
önskan förefunnes om reglerande av dylik ersättning medelst enhetliga
bestämmelser i lag. I anslutning härtill yrkades av motionärerna, att åt nu
förevarande stadgande måtte givas sådan avfattning, att ordförande och ledamöter
i expropriationsnämnd bereddes ersättning med 15 kronor för dag jämte
gottgörelse för resekostnader samt därutöver ordförande särskild gottgörelse
för kallelser m. m. i enlighet med propositionens innehåll därutinnan.
I den av herrar Liibeck och von Hofsten väckta motionen framhölls, att,
på sätt svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitets föreningen i gemensam
skrivelse till Kungl. Maj: t redan den 28 juni 1910 framhållit, erfarenheten
givit vid handen, att dagarvoden för expropriationsnämnders ledamöter
i regeln beräknades oskäligt högt, nämligen till 50 ä 75 kronor förutom
gottgörelse för resor och vivre. Som följd härav hade det visat sig, att i fråga
om elektriska kraftledningar expropriationskostnaden ofta överstege själva
skadeersättningen. Det vore därför önskligt, att i lagen infördes en sådan begränsning
i förevarande hänseende, som upptagits i 1910 års kommitteförslag,
och framställdes av motionärerna förslag därom.
Någon realbehandling av ämnet medhanns emellertid ej vid 1916 års riksdag,
varför de i motionerna innefattade framställningarna ej kommo under
bedömande.
1917 års riks Påföljande riksdag förelädes lagförslaget i oförändrad form åter riksdagen.
da9- i anledning varav herrar Liibeck och von Hofsten inom andra kammaren i motion
nr 272 ånyo framställde ovan berörda ändringsförslag.
Lagutskottet hemställde emellertid, under åberopande av lagrådets förut
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
9
atergivna yttrande, att motionen icke måtte föranleda någon ändring i det
kungl. förslaget; och blev denna lagutskottets hemställan utan meningsskiljaktighet
av riksdagens båda kamrar bifallen.
Frågan upptogs ånyo i en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren av 1924 års riks
herrar Osberg och Persson i Bjönsbyholm väckt motion, nr 188. I denna gjordes
gällande, att det för nedbringande av expropriationskostnaderna, vilka i synnerhet
då det gällde små förvärv, ofta uppginge till lika stort belopp som värdet
av den exproprierade egendomen, vore lämpligt, att i lag fastställdes
vissa grunder, efter vilka ersättningen till nämndens ordförande och ledamöter
skulle utgå. I sådant avseende kunde lämpligen tänkas ett dagtraktamente
av 30 kronor samt reseersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente.
varjämte bestämmelser borde meddelas om ytterligare ersättning efter vissa
grunder till ordföranden i egenskap av sammankallande och protokollsförare.
I anslutning härtill hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj: t med anhållan
om förslag i ämjnet till nästkommande riksdag.
Andra lagutskottet, som hade motionen till förberedande behandling, framhöll
i avgivet utlåtande nr 3, vad ock av den ovan lämnade redogörelsen framgår,
att de i motionen framförda synpunkterna redan vid expropriationslagens
antagande förelegat till bedömande utan att då vinna beaktande. Den för bestämmande
av ersättning åt expropriationsnämnden gällande ordning, enligt
vilken domstolen hade att, i händelse överenskommelse om ersättningens storlek
ej kunnat emellan vederbörande träffas, meddela bestämmelser därom, syntes
utskottet vara att föredraga framför den av motionärerna föreslagna ordningen.
Utskottet ville därvidlag särskilt erinra om att exproprierande part.
som funne framkomna ersättningsanspråk vara för högt tilltagna, städse ägde
tillfälle att vid domstolen före ärendets avgörande muntligen eller i ingiven
inlaga göra de erinringar emot de fordrade beloppens storlek, vartill han kunde
finna sig äga fog.
Utskottets hemställan om avslag å motionen bifölls av riksdagen.
Vid 1925 års riksdag förelåg frågan åter genom en av herr Osberg inom 1925 drs riksandra
kammaren väckt motion, nr 165. da9''
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 4, hemställde andra lagutskottet
om avslag å motionen samt anförde till stöd därför följande:
Från olika håll framkomna, å gjorda erfarenheter grundade uttalanden
synas väl giva stöd för motionärens uppgift, att i åtskilliga fall till ledamöter
av expropriationsnämnd utgått i förhallande till det å saken nedlagda arbete
oskäligt hög ersättning. Vid övervägande av frågan, huruvida den av motionären
föreslagna ordningen skulle giva garantier för med rättvisa och billighet
mera. överensstämmande resultat i förevarande avseende, har emellertid
utskottet icke funnit anledning frångå sin i fjolårets utlåtande intagna ståndpunkt.
De uppgifter, som åvila en expropriationsnämnd och särskilt dess ordförande,
växla i hög grad från fall till fall och stå ingalunda alltid i förhållande
till värdet av den egendom, som är i fråga. Under sådana omständigheter
synes det utskottet, som om reglerna för ersättningens bestämmande böra
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 5 häft. (AV 7—8.) 2
1927 drs riksdag.
Utskottet.
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
vara sådana, att de lämna rum för rimlig anpassning allt efter förhållandena
i de särskilda fallen. Härtill gives möjlighet med de för närvarande i ämnet
gällande bestämmelser, en möjlighet, som däremot skulle försvinna i och med
genomförandet av den av motionären föreslagna omläggningen. I motionen
har visserligen framkastats tanken på tillitandet av skilda ersättningstaxor
allt efter värdet av den egendom, som med de särskilda expropriationsförrättningarna
avses. Med hänsyn till det redan anförda torde dock denna utvägfå
anses föga ändamålsenlig. De av motionären påpekade missförhållandena
torde, såsom utskottet i fjol anmärkte, inom den nuvarande anordningens ram
kunna förebyggas därigenom, att vederbörande exproprierande part, i den mån
anledning därtill gives, inför domstolen före ärendets slutförande framställer
anmärkning mot de begärda ersättningsbeloppens storlek. Att salunda framställda
anmärkningar av vederbörande domstol vinna skäligt beaktande, torde
med fog kunna förutsättas.
Vid 1927 års riksdag väckte herr Osberg åter en motion i ämnet, nr 104 i
andra kammaren.
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna yttrande, nr 3, efter
redogörelse för ärendets tidigare behandling, följande:
Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen har riksdagen vid
upprepade tillfällen, senast år 1925, avslagit framställda yrkanden om ändringar
i fråga om bestämmelserna rörande ersättning till expropriations
nämnd.
I nu förevarande motion har såsom motivering för samma yrkande icke
åberopats andra omständigheter än de, som av motionären anförts i frågan vid
föregående riksdagar.
Då utskottet ej erhållit kännedom om några nytillkomna omständigheter,
som kunna föranleda riksdagen att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i
ärendet, hemställer utskottet, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, under det att andra kammaren
med avslag å utskottets hemställan biföll motionen. Frågan hade alltså
genom kamrarnas stridiga beslut förfallit.
Det torde icke kunna bestridas, att ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd
stundom utgår med belopp, vilka överskrida vad som kan anses skäligt
med hänsyn till uppdragets omfattning och beskaffenhet. Såsom utskottet vid
ärendets tidigare behandling anmärkt., äger visserligen vederbörande exproprierande
part, i den mån han är missnöjd med nämndens kostnadsräkningar, rätt att
påkalla domstols avgörande av ersättningsfrågan, men detta förfarande lärer sällan
komma till användning. Den exproprierande parten anser sig nämligen i allmänhet
av grannlagenhet eller andra skäl icke böra draga nämndens ersättningsanspråk
inför domstols prövning.
Nuvarande föreskrifter ro rande bestämmandet av ersättning åt ledamöter i expropriationsnämnd
kunna således icke anses vara i allo tillfredsställande. När
det gäller att finna en lämpligare lösning av ersättningsfrågan, kunna olika anordningar
komma under övervägande. Man skulle således kunna ifragasätta fastställande
av allmängiltiga regler för arvodets beräknande. Härvid synes man
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
11
emellertid ej kunna förbise, att svårigheter torde uppstå på grund därav, att ex -propriationsärendenia ibland kunna vara synnerligen invecklade och vidlyftiga
och i andra fall åter av mycket enkel beskaffenhet. En annan utväg vore givetvis,
att domstolen ålades att alltid pröva och fastställa arvodena utan ledning av bestämmelser
om normalarvode. Tänkbart vore även, att ett visst dagarvode bestämdes
i lag och att domstolen tillerkändes rätt att, när omständigheterna därtill föranleda,
höja detsamma. En närmare utredning synes emellertid vara erforderlig
för att bestämma, vilken av här angivna eller eventuellt andra möjligheter till
frågans lösning bör föredragas.
Utskottet tillåter sig därför hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att
Kungl. Maj: t måtte låta verkställa utredning om lämpligare
bestämmelser än de nuvarande beträffande ordningen för uppskattande
av arvodet till ledamöter i expropriationsnämnd enligt
lagen om expropriation den 12 maj 1917 samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 15 februari 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder, Thorberg, Lindhagen
och Mellén samt fröken Hesselgren*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Ras,
ödström, Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås, Hedvall och Osberg.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herr Lindhagen, som beträffande motiveringen yttrat följande:
I utskottet har jag föreslagit, att näst framför sista punkten i utskottets motivering
skulle införas följande tillägg:
»Det bör ock erinras därom att det ifrågavarande uppdraget tidigare ansetts
som ett förtroendeuppdrag, för vilket ersättning endast på särskild begäran
kunde efter rättens beprövande och bestämmande till verkliga kostnaden ifråga
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
komma. Fortfarande synes utskottet ersättningens belopp ej böra bedömas såsom
gottgörelse för ett förvärvsarbete utan efter självkostnadsprincipen.»
Denna hemställan avslogs av utskottet. Frågans kärna är emellertid om, såsom
nu äger rum, tjänstgöring i expropriationsnämnden skall få anses såsom ett förvärvsarbete
med vinstberäkning. Det är denna senare uppfattning som föranlett
de höga arvodena, som blivit överklagade. I allmänhet beräkna olika personer
sin skäliga vinstersättning efter sin sociala ställning eller i vår tid med andra
ord efter sin inkomst. Har man stora inkomster, sätter man sitt vinstanspråk
därefter i expropriationsnämnden. De medlemmar i nämnden, som intaga anspråkslösare
ekonomisk ställning, opponera sig givetvis icke mot en sådan värdesättning,
varigenom även de för någon gångs skull skulle komma i åtnjutande
av något stänk ifrån maktens sötma.
Vad som således här i första hand blir nödvändigt för att vinna något är en
lagstiftning, som förhindrar medlemmar med högre inkomst att lägga sina synpunkter
på förvärvsarbetets vinningar på ifrågavarande ersättningsbelopp. De
måste vänja sig vid att från deras synpunkt uppdraget får en karaktär av
förtroendeuppdrag och att således endast den »verkliga kostnaden för förrättningen»,
såsom 1866 års förordning uttryckte sig, kan läggas till grund för
bestämmande av ersättningsbeloppet. De högre inkomsttagarna disponera också
sin tid och sin arbetsinställning på ett friare sätt.
Vilja de ej underkasta sig den nu ifrågasatta ordningen, få de avsäga sig
uppdraget. Detta blir säkerligen också till själva förrättningens fördel. Sakkunskapen
i förevarande fall drives snarare på flykten genom att vinsten på
uppdraget tager ledningen. För övrigt får man ej förglömma, att när det gäller
en expropriation är sinnelaget och medkänslan i någon mån åtminstone med det
allmänna behovet avgörande även för de olika ledamöternas i expropriationsnämnden
uppskattning av den ersättning, som bör '' utgå för den exproprierade
jorden. Den grundsats, som nu utvecklas, är av synnerlig betydelse
även för expropriationsinstitutets utsträckning till ett verktyg för de mindre
bemedlades jordförvärv;
2) av herrar Magnusson i Skövde, Ros och Ödström;
3) av herr Magnusson i Kalmar, som ansett, att utskottet bort avstyrka bifall
till motionen.
Stockholm 1929. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri-A.-B.
295812