Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1929 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande
blindhetsersättning.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 109 i första kammaren av herr Åkerberg
och nr 167 i andra kammaren av herrar Nilsson i Örebro och Uddenberg.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj: t måtte till nästa
års riksdag framlägga förslag till lag om blindhetsersättning.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1920 tillkallades inom
ecklesiastikdepartementet vissa sakkunniga för verkställande av utredning och
avgivande av förslag rörande vården av blinda. Enligt departementschefens uttalande
till statsrådsprotokollet vid ärendets föredragning skulle de sakkunniga
verkställa en allsidig och ingående utredning rörande det hittillsvarande arbetet
till förmån för de blinda samt framlägga de krav på reformer och utvidgning
av blindverksamheten, till vilka den verkställda undersökningen ansåges giva
anledning. Sedan denna utredning blivit verkställd, kunde det, enligt departementschefens
mening, måhända befinnas lämpligt att med anlitande av i sådant
avseende särskilt sakkunniga personer företaga en närmare ingående prövning
av frågan, i vilken mån stat och kommun skäligen borde anses skyldiga
att träda emellan genom att ikläda sig en del av kostnaderna för blindvården
och i vilken mån dessa kostnader såsom hittills borde täckas genom medel, som
frivilligt ställas till förfogande.

Den 10 april 1922 avgåvo de förstnämnda sakkunniga sitt betänkande i ämnet.
Efter redogörelse för blindvårdens utveckling och dess ställning i Sverige
och vissa främmande länder hava de sakkunniga avgivit en råd förslag angående
undervisning och vård av landets blinda. Sålunda föreslås vissa åtgärder
från statsmakternas sida i syfte att så långt sig göra låter förekomma blindhet,
såsom lagstadgad desinfektion av nyföddas ögon, specialistvård å sjukhus m. in.
Vissa ändringar beträffande blindundervisningen föreslås härjämte. För beredande
av ett inkomsttillägg åt arbetande blinda (s. k. blindhetsersättning)
hemställa de sakkunniga dels om åläggande för kommunerna att lämna ett un Bihang

titt riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 5 häft. (Nr 7—8.) 1

Utredning
genom sakkunniga
1920
—22 ang.
värden av
blinda.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

derstöd utan fattigvårdsnatur, dels ock att ett årligt förslagsanslag å 400,000
kronor utverkas för att ersätta kommunerna till halva och i vissa fall till hela
beloppet vad de utbetalat för blindhetsersättningar. Såsom bilaga till betänkandet
har fogats ett förslag till lag om blindhetsersättning. Vidare liemställes
om inrättande av särskilda blindvårdsnämnder för beredande av en personlig
vård åt blinda, framför allt arbetande, och särskilt för att skaffa dem förbättrade
arbetsförhållanden. För att bereda ålderstigna eller icke arbetsföra blinda
för dem lämplig tillflyktsort hemställa slutligen de sakkunniga om inrättande
av ålderdomshem för blinda med bidrag av statsmedel.

Vid motiveringen för införande av blindhetsersättning hava de sakkunniga
berört såväl de blindas ställning till pensionsförsäkringslagen som hjälpen genom
kommunala pensionstillskott och sjukvardsbidrag. Härom hava de sakkunniga
anfört följande.

Eftersom den allmänna pensionsförsäkringen åsyftar att med penningar understödja
bl. a. dem, som på grund av lyte äro urståndsatta att försörja sig,
ligger det nära till hands att i första rummet undersöka, om ej genom dennas
utvidgade tillämpning å de blinda skulle kunna vinnas en förbättring för dem.
Man kan därvid närmast tänka på antingen att pensionstillägg och understöd
finge utgå med högre belopp till blinda än till övriga invalider eller på att
årsinkomsten enligt § 7 pensionsförsäkringslagen, vilken bestämmer gränserna
för den årsinkomst, som ej föranleder reduktion av pension eller understöd, skulle
för dem beräknas efter förmånligare grunder.

Det förra förutsätter — då enligt pensionsförsäkringslagen pensionstilläggen
och understöden beräknas endast med hänsyn till invalidens inkomst men ej efter
arten eller graden av hans invaliditet — att särskilda bestämmelser beträffande
blinda skulle införas i lagen, vilket med all sannolikhet skulle medföra nödvändigheten
att införa motsvarande bestämmelser även för andra grupper av invalider,
exempelvis de ständigt sängliggande. En sådan principiell omändring av lagen
synes emellertid ej kunna för närvarande ifragakomma. Därtill kommer, att
många blinda ju icke kunna betraktas som invalider i pensionsförsäkringslagens
mening, d. v. s. som till arbete varaktigt oförmögna.

Vad inkomstberäkningen enligt § 7 angår, torde lagen icke lägga hinder i
vägen för att en blind persons inkomster beräknas med avdrag av sadana utgifter,
som äro nödvändiga för hans yrkes bedrivande, t. ex. ersättning åt följeslagare
vid arbetsproduktens försäljning. Vill man däremot, att även kostnaden
för den särskilda vård, som en blind behöver, skall avdragas, kommer man ut
för samma svårighet, som ovan angavs på tal om understödets storlek, nämligen
att grundsatsen då måste tillämpas även pa andra än blinda, och att saken salunda
på grund av de principer, a vilka pensionsförsäkringslagen är byggd,
måste prövas i ett vidsträcktare sammanhang.

Vid bestämmande av årsinkomsten för erhållande av pensionstillägg enligt
pensionsförsäkringslagen skall hänsyn ej tagas till understöd, som till avskedade
indelta soldater och båtsmän utgå från Vadstena krigsmanshuskassa och två
andra kassor. Man skulle kunna tänka sig att i viss analogi härmed även beträffande
de blinda ett visst belopp t. ex. 300 kronor skulle räknas som ej förefintligt.
Emellertid torde ej heller en sådan väg vara framkomlig, då statsmakterna
torde ha medgivit en dylik undantagsbestämmelse uteslutande av den anledning,
att ifrågavarande understödstagare utgöra en ganska hastigt utdöende
grupp.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

De vid 1921 års riksdag beslutade förbättringarna i pensionsförmånerna lända
i huvudsak endast dem, som efter 1922 års ingång bli varaktigt arbetsoförmögna,
till fördel och bli därför utan verkan på det stora flertalet av dem, som nu äro
blinda. Det gäller för övrigt om dessa liksom om övriga bestämmelser i pensionsförsäkringslagen,
att de ej avse något utjämnande av de särskilda svårigheter,
som lytet skapar för de blinda i jämförelse med dem, som oavsett lytet äro med
dem jämställda.

Lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag
öppnar emellertid en utväg att genom kommunen lämna en rikligare hjälp åt
blinda, då den stadgar, att till folkpensionerna kan av kommunen lämnas ett tillskott
i penningar eller naturaförmåner åt personer, som uppbära sådan pension,
men ändock befinnas vara i behov av fattigvård, utan att dessa tillägg skola anses
som fattigvård (kommunala pensionstillskott). Samma lag ger också kommunen
rätt att gemensamt med pensionsstyrelsen bestrida kostnader för åtgärder till
förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga likaledes utan att detta anses som
fattigvård (kommunala sjukvårdsbidrag). I intetdera fallet räknas vad sålunda
erhållits som årsinkomst enligt § 7 pensionsförsäkringslagen. Då lagen är ny,
ha dess verkningar för de blinda inom vidsträcktare delar av vårt land ännu ej
kommit mycket till synes, men i Stockholm och Göteborg samt ett flertal andra
större kommuner har den i ganska rikligt mått tillämpats på dem. Så åtnjuta i
den förstnämnda staden många blinda från 10—100 kronors kommunalt pensionstillskott
i månaden, och även åt sådana, som äro intagna å vårdanstalter,
lämnas sådant tillskott till mindre belopp, ehuru deras statspension tillfaller staden.
I Göteborg utbetalas dessa tillskott ej till blinda intagna å anstalt, men blinda
i egen bostad plägq. få 30—40 kronor i månaden i kommunalt pensionstillskott.
Kommunala sjukvårdsbidrag genom samarbete mellan pensionsstyrelsen
och kommunen förekomma ofta, då det gäller att skaffa blinda män utbildning
vid Kristinehamnsskolan och dylikt, och ha för övrigt förekommit redan före
tillkomsten av 1918 års lag. Från de organ, som handha den allmänna pensionsförsäkringen,
i första hand pensionsnämnderna, bör man kunna påräkna ett kraftigt
arbete, när det gäller att intressera kommunerna för beviljande av de ifrågavarande
pensionstillskotten och sjukvårdsbidragen, för så vitt ej dessa framdeles,
enligt det förslag vi nedan lämna, komma att undanträngas av ett annat slag av
understöd.

Efter denna redogörelse yttra de sakkunniga:

Då vägen genom statspension till förstärkt belopp eller på lindrade villkor ej
är framkomlig och de kommunala pensionstillskotten, även om de komma till rikligare
användande, säkerligen alltid skola utfalla synnerligen ojämnt, skulle man
i stället kunna tänka sig att begära en viss summa från staten, från vilken åt
varje svensk blind skulle kunna lämnas en årlig hjälp såsom en ersättning för
den svårighet vid arbete och i det dagliga livet i övrigt, som hans lyte medför
—- blindhetsersättning.

Den invändningen skulle måhända kunna göras, att även andra lytestyngda
lika väl som de blinda borde ifrågakomma till en sådan lytesersättning, så t. ex.
vissa kroniskt sjuka, sinnesslöa, vanföra och dövstumma. De båda förstnämnda
grupperna behöva emellertid snarare anstaltsvård än arbetshjälp, och de dövstumma
ha ej på långt när samma ekonomiska olägenheter av sina lyten som de
blinda. Av de sistnämnda kommer ungefär samma procent på fattigvården som
av de fullsinnade, enligt uppgift av rektor J. Prawitz. Huruvida sådana vanföra,
som ehuru på grund av sitt lyte ej fullt arbetsföra dock i nämnvärd mån bidra till
sitt uppehälle genom arbete, böra ifrågakomma till att erhålla särskild lyteser -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

sättning, är en fråga, vars behandling ej ingår i vårt uppdrag, men även om de
böra erhålla sådan ersättning, synes denna omständighet ej skola föranleda till
att de blindas grupp, för vilken utredning nu föreligger färdig, skall behöva
vänta på att se sina förhoppningar realiserade.

Blindvårdssakkunnigas betänkande blev år 1922 utremitterat till myndigheterna.
Under åren 1923—1926 hava yttranden inkommit från samtliga myndigheter
utom från socialstyrelsen och pensionsstyrelsen.

Framställ- På uppdrag av riksblindkongressen den 22—den 25 februari 1926 har De Blin frdn

de^Blin- das Riksförbunds interimsstyrelse sedermera framställt vissa erinringar mot

das Riksför- blindvårdssakkunnigas betänkande.
kund dr 1926.

Petition frän Slutligen torde böra erinras om, att ett stort antal blinda i en till statsminis ^1928i*rn

ar 1928 ingiven petition hemställt, att statsmakterna ville genomföra ett
statligt understöd åt Sveriges blinda enligt det förslag, som avgivits av De Blindas
Riksförbund.

Utskottet. Utskottet behjärtar livligt de motiv, som ligga till grund för framförande av
de ifrågavarande motionerna. Att åtgärder från det allmännas sida för att lätta
den tunga börda, som deras lyte pålägger de blinda, äro av behovet påkallade i
större utsträckning än vad för närvarande är fallet vill utskottet icke förneka.

De föreliggande motionerna avse att ur blindvårdssakkunnigas betänkande utbryta
förslaget om blindhetsersättning och göra detsamma till föremål för särskild
prövning. Utskottet anser emellertid en sådan anordning icke lämplig. Det är
visserligen att beklaga, att yttranden ännu icke inkommit från de myndigheter,
som i alldeles särskild grad äga sakkunskap rörande lagstiftningen i fråga, men
innan dessa yttranden inkommit, torde ärendet icke föreligga i det skick, att detsamma
kan från Kungl. Maj: ts sida underställas riksdagen. Härtill kommer
jämväl, att frågan om införande av blindhetsersättning otvivelaktigt i vissa delar
står i sammanhang med pensionsförsäkringslagens bestämmelser rörande invaliditetsersättning.
Då lagen om allmän pensionsförsäkring för närvarande är föremål
för revision genom en nästlidna år tillsatt kommitté, torde det även av
denna orsak icke vara lämpligt att nu till fristående undersökning upptaga frågan
om beredande av inkomsttillägg åt blinda.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 15 februari 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

0

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow * Almkvist, Sigfrid Hansson,
Frändén och Thorberg, fröken Hesselgren* samt herr Berglund;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Ros,
Ödström, Johanson i Hallagården, Johanson i Stockholm*, Jeppsson och
Hansson i Trollhättan.*

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.