ti

Andra lagutskottets utlåtande Nr 0.

Frågans behandling
vid
1928 års
rilcsdag.

Nr (i.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1929 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående arbetstids förhållandena
vid rikets fasta brandkårer.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 178.
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Törnkvist i Karlskrona hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl.
Maj: t till 1930 års riksdag, då lagen om arbetstidens begränsning ånyo torde
komma under statsmakternas omprövning, ville låta verkställa utredning rörande
arbetstidsförhållandena vid rikets fasta brandkårer samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionens innehåll.

Föreliggande spörsmål förelåg till behandling vid fjolårets riksdag genom
två inom andra kammaren väckta motioner, nämligen nr 286 av herr Samuelsson
in. fl. och nr 290 av herr Törnkvist i Karlskrona m. fl.

I motionen II: 286 hemställdes, att lagen om arbetstidens begränsning skulle
omfatta brandmännen vid yrkesbrandkårer i landet; eller, om detta icke bifölles,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj: t begära utredning
och förslag angående begränsning av brandmännens tjänstgöringstid.

I motionen 11:290 hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj: t anhålla, att Kungl Maj: t till 1930 års riksdag, då lagen om arbetstidens
begränsning ånyo torde komma under statsmakternas omprövning, ville låta
verkställa utredning rörande arbetstidsförhållandena vid rikets fasta brandkårer
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 15, anförde andra lagutskottet följande:

Den verksamhet, som utövas av städernas brandväsen, är icke hänförlig till
vare sig rörelse eller sådana arbetsföretag, som omförmälas i lagen om arbetstidens
begränsning. Denna lag äger således icke tillämplighet beträffande brandmännens
tjänstgöringsförhållanden. I detta avseende överensstämmer den svenska
åttatimmarslagen med den vid Washington-konferensen år 1919 föreslagna
konventionen angående arbetstidslagstiftning. Enligt utskottets förmenande
måste det väcka starka betänkligheter att, såsom nu föreslås, utvidga denna
lagstiftning till att omfatta sådan verksamhet som den här ifrågavarande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

Under behandlingen år 1926 av förslaget till lag om arbetstidens begränsning
yttrade utskottet vid övervägande av frågan angående lagens giltighetstid,
att, då frågan om revision av Washington-konventionen enligt en bestämmelse
i densamma skulle tagas under övervägande inom tio år från det konventionen
först trädde i kraft, vilket skedde den 13 juni 1921, lagens giltighetstid
lämpligen borde bestämmas till utgången av år 1930. Härjämte anförde utskottet,
att det givetvis torde kunna förutsättas, att Kungl. Maj: t under den
fortsatta provisorietiden komme att med uppmärksamhet följa utvecklingen, såväl
inom som utom landet, av de förhållanden, vilka kunde vara av betydelse
lör frågan om upprätthållandet och gestaltningen av förevarande lagstiftning
och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de ledande industristaternas ställning.
Vid sådant förhållande torde icke, såsom i motionen II: 290 föreslås,
vara lämpligt att göra hemställan hos Kungl. Maj: t om verkställande till 1930
års riksdag, då lagen om arbetstidens begränsning förväntas ånyo komma under
prövning, av utredning rörande arbetstidsförhållandena vid rikets brandkårer.

Ej heller synas enligt utskottets mening tillräckliga skäl föreligga att till
utredning upptaga frågan om reglering av arbetstiden vid brandkårerna genom
en vid sidan av den nu gällande åttatimmarslagen utfärdad formellt fristående
lagstiftning. Med hänsyn till de växlande förhållanden, under vilka
verksamheten vid brandkårerna måste utövas i olika städer och samhällen, och
ej minst till nödvändigheten att jämförelsevis fritt kunna avväga proportionen
mellan brandmännens effektiva arbetstid och den tjänstgöringstid, som ej
kan anses vara av arbetstids natur, möta tydligen svårigheter att på detta
område reglera arbetsförhållandena med generella bestämmelser. Då ej
heller omständigheter påvisats, som giva vid handen, att vederbörande kommuner
såsom arbetsgivare bestämma brandmännens arbetstidsförhållanden på
ett sådant sätt, att anledning finnes för riksdagen att trots här anförda betänkligheter
ingripa för att med lagstiftning reglera nämnda förhållanden, får
utskottet hemställa, att förevarande motioner icke måtta till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid det förnyade övervägande, som utskottet ägnat det i motionen upptagna
spörsmålet, har utskottet icke funnit skäl föreligga att frångå den ståndpunkt,
som utskottet intog vid frågans behandling under fjolåret.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 februari 1929.

Utskottet.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr G.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder, Almkvist, Sigfrid
Hansson, Frändén, Thorberg och Granström;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Hage,
Ödström, Johansson i Sollefteå, Petersson i Lerbäcksbyn, Gardell i Gans*
och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Thorberg, Magnusson i Kalmar, Hage och
Johansson i Sollefteå, vilka anfört:

»I motion nr 290 till 1928 års riksdag påkallade herr Törnkvist i Karlskrona
in. fl. riksdagens uppmärksamhet beträffande brandkårspersonalens tjänstgöringsförhållanden.

På hemställan av andra lagutskottet föranledde motionen ej till någon riksdagens
åtgärd. Vid utskottets utlåtande fanns dock fogad en reservation, däri
reservanterna av de upplysningar, som motionärerna lämnat till stöd för sina
yrkanden, ansågo framgå, att brandmännen i vårt land i regel hade en synnerligen
lång tjänstgöringstid, över vilken de ansågos hava befogad anledning att
beklaga sig. I reservationen hette det vidare, bland annat: »Även om dessa tjänstgöringsförhållanden
icke kunna regleras efter samma normer som arbetstiden
inom industrien och därmed jämförliga förvärvsområden, torde de likväl förtjäna
att bliva föremål för statsmakternas uppmärksamhet och ingripande, i all
synnerhet som brandmännen befinna sig i en sådan tjänsteställning, att man icke
önskar att de skola använda sig av medel som andra arbetargrupper förfoga
över med avseende på arbetsvillkorens reglering.»

Lika med utskottets majoritet hava ej heller vi vid det förnyade övervägande,
som vi ägnat det i motionen upptagna spörsmålet, funnit skäl föreligga att
frångå den ståndpunkt, som reservanterna intogo vid frågans behandling under
fjolåret.

Vi tillåta oss därför hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla,
att Kungl. Maj: t låter verkställa utredning rörande tjänstgöringsförhållandena
vid de fasta brandkårerna i riket samt för
riksdagen framlägger det förslag, vartill utredningen kan giva
anledning.»

Stockholm 1929. Kungl. Hov boktryckeriet Iduus Tryckeri-A.-B.
295807