Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

25

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1929 kl. 11 I. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående stärkande av skogs- och flottledshärbärgeslagarnas
samt den i samband därmed utövade yrkesinspektionens
effektivitet.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
311, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Sollefteå
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående stärkande av
skogs- och flottledshärbärgeslagarnas samt den i samband därmed utövade
yrkesinspektionens effektivitet samt sa snart ske kan för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för berörda hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av domänstyrelsen och socialstyrelsen. De yttranden,
som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda
myndigheter, äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar
utskottet till desamma.

Vid 1919 års lagtima riksdag framlades genom propositioner från Kungl. Historik.
Maj:t förslag till lagar angående dels beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (prop. nr 53) dels
ock skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna
(prop. nr 304).

I det framlagda förslaget till skogshärbärgeslag stadgades beträffande Sicogshärbärskogsavverknings-
och kolningsarbete skyldighet för arbetsgivaren att under anlagen.
vissa förutsättningar sörja för att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället
ägde tillgång till härbärge, å vilket i förslagets 2 § ställdes vissa
fordringar. Vid skogsavverkningsarbete skulle arbetsgivaren jämväl sörja för
lämpligt stallrum. Enligt förslagets 3 § skulle tillsynen å efterlevnaden av
lagen, på sätt Konungen närmare föreskreve, utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare. I särskild proposition äskade Kungl. Maj:t medel för
den förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter, som bleve erforderlig

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

för tillsynen å nämnda lag. Enligt Kungl. Maj:ts mening skulle anställas
en överordnad specialinspektör och två underinspektörer. Beträffande tillsynen
hänvisades till vissa paragrafer i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.
De bestämmelser, som enligt dessa hänvisningar skulle bliva gällande
ifråga om efterlevnaden av skogshärbärgeslagen, vore bland annat
att länsstyrelse på framställning av yrkesinspektör eller där så eljest prövades
nödigt ägde förbjuda arbetsgivaren, sedan han blivit i saken hörd, att
efter utsatt, skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal
eller arbetsmetod in. in. utan att hava vidtagit av länsstyrelsen vid förbudets
meddelande angiven åtgärd i något av vissa i lagen angivna hänseenden,
samt att, om arbetsgivare underläte att ställa sig till efterrättelse
dylikt förbud, han straffades med böter från och med 10 till och med 500
kronor eller vid försvårande omständigheter med fängelse i högst sex månader.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 16, yttrade andra lagutskottet, att
utskottet funne en lagstiftning av i huvudsak sådant innehåll, som föreslagits,
vara ägnad att befrämja tillbörlig omvårdnad om de avsedda grupperna
av arbetare. Till förslag om ändring hade utskottet funnit anledning
allenast beträffande 3 §. Härom yttrade utskottet följande:

Enligt propositionen, som härutinnan i huvudsak överensstämmer med
socialstyrelsens förslag, skulle tillsynen å efterlevnaden av lagen utövas av
en specialinspektör och två underinspektörer — vilka enligt vad av socialstyrelsens
förslag framgår skulle samtliga, åtminstone första tiden, hava sin
stationsort i Stockholm — med biträde av andra disponibla befattningshavare
hos yrkesinspektionen. Mot en dylik organisation hava invändningar
framställts av flera av de i ärendet hörda myndigheterna. Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län anser genom dessa bestämmelser
en effektiv kontroll över lagens efterlevande knappast kunna beredas,
och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län ställer sig tveksam,
huruvida yrkesinspektionens befattningshavare städse kunna anses kompetenta
att bedöma behovet av arbetarbostäder ute i markerna och dessas
nödiga beskaffenhet, samt uttalar, att bostadsinspektion måhända kan ordnas
på ett mera tillfredsställande sätt, möjligen genom Kungl. Majits befallningshavandes
försorg. Även Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands
län ifrågasätter, huruvida det kan vara praktiskt och lämpligt, att tillsynen
å lagens efterlevnad skall utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.

Departementschefen har emellertid ansett den av socialstyrelsen föreslagna
organisationen i huvudsak äga förutsättningar för fyllande av sin uppgift
och hava företräde framför en tillsyn, anordnad t. ex. genom Kungl. Maj:ts
befallningshavandes, skogsstatens eller vederbörande tjänsteläkares försorg.

Utskottet kan icke dela departementschefens uppfattning i denna punkt.
Utskottet förmenar — i likhet med vad av myndigheter anmärkts — att
den avsedda anordningen av tillsynen ej torde bliva ändamålsenlig. Vidare
må erinras, att socialstyrelsen beräknar antalet arbetsplatser, som skulle
behöva undersökas, till omkring 2,000 — vilket torde vara lågt räknat —
och anser, att specialinspektören med biträde av 5 underinspektörer borde
kunna inom 3 år besöka samtliga arbetsplatser. Då arbetsplatserna vid
ifrågavarande arbeten icke äro fasta utan ofta växla, varav följer, att bostä -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 27

derna i allmänhet bliva mera eller mindre tillfälliga, är det av vikt, att
tillsynen, om den skall motsvara syftet, inträffar så snart, att därvid meddelade
föreskrifter eller förbud komma till tillämpning, innan arbetet avslutats.
Av nämnda skäl synes önskvärt, att tillsynen såvitt möjligt anknötes
till lokala organ.

Då utskottet med denna uppfattning övervägt, huru ifrågavarande tillsyn
lämpligen bör anordnas, har utskottet funnit densamma böra överlämnas åt
länsstyrelserna med biträde av de i det allmännas tjänst för skogsvård
anställda befattningshavare ävensom av en tjänsteman vid yrkesinspektionen.
Hos förstnämnda befattningshavare kan förutsättas den insikt och
praktiska erfarenhet i hithörande förhållanden, som torde vara av nöden
för ett verksamt övervakande av lagens efterlevnad. På grund av dessa
befattningshavares större antal och då de hava sitt övriga arbete förlagt i
samma trakter, där ifrågavarande härbärgen skola finnas, samt tidigt fä
kännedom om skogsavverkningsföretag av någon betydenhet, kan det vidare
förväntas, att tillsynen och anvisningarna skola komma så snabbt, att de
få praktisk betydelse.

Utskottet har med sitt förslag närmast åsyftat skogsstatens personal.
Denna är i viss utsträckning förpliktad att öva uppsikt jämväl över de
enskildes skogar. Enligt vad utskottet enskilt inhämtat, lärer svårighet ej
anses möta mot tilldelande av denna nya uppgift åt skogsstatens personal,
och torde avsevärda extra kostnader — utöver resekostnader — därav ej
behöva föranledas.

Utskottet har emellertid ansett önskvärt, att det — genom överenskommelse
med skogsvårdsstyrelserna eller annorledes — göres möjligt att för
ifrågavarande tillsynsverksamhet kunna disponera jämväl de hos nämnda
styrelser anställda befattningshavare. Utskottet har avsett att med den föreslagna
lydelsen av paragrafen möjliggöra dylik anordning.

Genom skogstjiinstemännens anlitande för tillsynsverksamheten skulle
enligt utskottets uppfattning de av Kungl. Maj:t föreslagna två särskilda
underinspektörerna bliva överflödiga. Den överordnade specialinspektören
torde däremot fortfarande bliva erforderlig. Han bör enligt utskottets åsikt
erhålla till uppgift att dels biträda länsstyrelserna med upplysnings- och
inspektionsverksamhetens ordnande, dels instruera övriga för ändamålet
anlitade inspektionstjänstemän, dels själv verkställa inspektioner samt närmast
övervaka sistnämnda tjänstemäns arbete. På specialinspektören skulle
jämväl ankomma att genom upplysningsverksamhet och särskilt genom överläggningar
med ifrågavarande företags ledning verka för befintliga bostäders
förbättrande samt uppförandet av nya sådana av ändamålsenlig och i hygieniskt
avseende tillfredsställande beskaffenhet.

Utskottet föreslog alltså, att tillsynen å lagens efterlevnad skulle, på sätt
Konungen närmare föreskreve, utövas av Kungl. Majrts befällningshavande,
som därvid skulle åtnjuta biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen
samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal.

Utskottets förslag i ärendet blev av riksdagen godkänt.

I propositionen angående flottledshärbärgeslag framhöll departementschefen,
hurusom enligt det för riksdagen samma år framlagda förslaget till ny
flottningslagstiftning fråga om anordnande av bostäder åt flottningsarbetarna
skulle vid ny flottleds inrättande ex officio upptagas till bedömande och
avgörande av vattendomstolen, ävensom att mål rörande uppförande av dylika

Flottledshärbärgeslag
en.

28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

bostäder för redan befintliga flottleder skulle ansökningsvis anhängiggöras
vid och prövas av vattendomstolen. Tillika påpekades, att vid den prövning,
som vattendomstolen enligt vattenlagen hade att företaga rörande
nämnda frågor, domstolen utrustats med befogenhet att förplikta vederbörande
strandägare att upplåta erforderligt område för de bostadsbyggnader,
som kunde bliva beslutade till uppförande. Endast genom en sådan anordning
kunde det bliva möjligt att förplikta de flottande att sörja för
arbetarnas bostadsfråga, enär de flottande i regel icke på annat sätt kunde
anskaffa den för ändamålet nödiga marken.

Departementschefen anförde därjämte följande:

Ett åläggande för flottningsförening att bereda bostäder åt flottningsarbetarna
måste alltså nödvändigtvis förknippas med den i vattenlagen till
förmån för flottledsföretag stadgade tvångsrätt gentemot strandägare. Härav
följer ock, att den prövande myndigheten måste bliva eu annan än som
föreslagits beträffande bostadsbyggandet till förmån för skogs- och kolarbetare.

Även i avseende å tillsynen å lagbestämmelsernas efterlevnad och bostädernas
underhåll ställa sig förhållandena olika. Ett härbärge, uppfört för
flottningsarbetare, är enligt vattenlagen att likställa med andra anläggningar
och byggnader för flottleden, och då dessa senare enligt flottningslagen stå
under uppsikt av befallningshavande, som är den allmänna tillsynsmyndigheten
såväl över flottlederna som över flottningsföreningarnas verksamhet,
måste givetvis ledningen av tillsynen över flottningshärbärgena även anförtros
åt befallningshavande och ej åt yrkesinspektionens befattningshavare,
såsom föreslagits beträffande härbärgena för skogs- och kolningsarbetarna.
Härtill kommer slutligen, att, såsom från skilda håll anmärkts, förhållandena
i avseende å flottningsarbetets bedrivande äro så säregna, att de icke kunna
helt likställas med de förhållanden, som föreligga vid utförandet av skogsavverkning
eller kolning. Under det att i sistnämnda fall arbetet är förlagt
till en viss plats, där arbetarna vanligtvis uppehålla sig någon längre
tid, verkställes flottningsarbetet i regel så, att arbetarna dagligen förflytta
sig utefter flottleden och deltaga i arbetet än å den ena och än å den andra
platsen, varför det ofta är omöjligt att förutsäga, varest de komma att
övernatta, sedan dagsarbetet avslutats. Man kan alltså i fråga om flottningsarbetet
icke tala om att det utföres å något visst arbetsställe såsom i
fråga om skogsavverkning och kolning, såvitt man icke vill betrakta den
flera mil långa flottleden i sin helhet som en arbetsplats. Av det sagda
torde tydligen framgå, att flottningsarbetarnas bostadsfråga måste lösas för
sig och efter särskilda därför anpassade regler.

Vidare anförde departementschefen:

För skälen att tillsynen å efterlevnaden av denna lag bör beträffande
allmän flottled anförtros åt Kungl. Maj:ts befallningshavande och ej åt
yrkesinspektionens befattningshavare har jag här förut redogjort. För enhetlighetens
skull bör givetvis även ifråga om de enskilda lederna tillsynen
anförtros åt samma myndighet. Då emellertid befallningshavanden på grund
av de mångahanda göromål, som påvila denne, icke kan på ort och ställe i
detalj hålla uppsikt över att lagen efterleves, har det varit nödvändigt att
för tillsynens utövande anordna särskilt biträde åt befallningshavanden.
Såsom sådana biträden torde bäst lämpa sig yrkesinspektionens befattningshavare,
vilka på grund av sin hittillsvarande verksamhet redan lära hava

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 29

delvis förskaffat sig insikt om hithörande arbetsförhållanden, och därest det
framlagda förslaget till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna bliver upphöjt till lag, torde
de för utövande av tillsyn över samma lags efterlevnad föreslagna specialoch
underinspektörer lämpligen höra erhålla uppdraget att biträda befallningshavanden
vid utövande av tillsynen jämväl å nu förevarande lags efterlevnad.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 28, yttrade andra lagutskottet, att
utskottet funne en lagstiftning av i huvudsak sådant innehåll, som Kungl.
Maj:ts förslag i förening med de anförda bestämmelserna i vattenlagen
angåve, vara ägnad att befrämja tillbörlig omvårdnad om den avsedda
gruppen av arbetare. Vidare anförde utskottet följande:

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget har utskottet icke
funnit anledning att föreslå ändring i annat avseende än vad angår tillsynen
å efterlevnaden av lagen. Förslaget innehåller härom, att sagda
tillsyn skall utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande, som därvid åtnjuter
biträde av yrkesinspektionens befattningshavare på sätt Konungen
därom närmare bestämmer. I överensstämmelse med vad utskottet i sitt
utlåtande nr 16 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av
härbärge åt arbetarna m. in. föreslagit i fråga om tillsynen å de i nämnda
lagförslag innehållna bestämmelsernas efterlevnad, vilket utskottets förslag
godkänts av riksdagen, har utskottet nämligen ansett, att jämväl i fråga
om llottningsarbetarnas härbärgen den omedelbara tillsynen lämpligast bör
anförtros åt skogsstatens och eventuellt skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare.
Utskottet föreslår därför ett tillägg till 5 § av innehåll, att Kungl.
Maj:ts befallningshavande vid sin tillsyn å lagens efterlevnad skall åtnjuta
biträde förutom av befattningshavare vid yrkesinspektionen jämväl av i det
allmännas tjänst för skogsvård anställd personal.

Utskottets uppfattning är — ävenledes i överensstämmelse med vad
utskottet ansett i fråga om skogsavverknings- och kolningsarbetarnas härbärgen
— att vid ifrågavarande tillsyn biträde av befattningshavare vid
yrkesinspektionen icke skall erfordras i vidare mån än genom den av
Kungl. Maj:t i förutnämnda proposition förutsatte specialinspektören, och
att alltså de i samma proposition omförmälta två särskilda underinspektörerna
ej heller för tillsyn enligt nu förevarande lag skola vara erforderliga.

Det förslag utskottet avgav i ärendet blev antaget av riksdagen.

Enligt den sedermera promulgerade flottledshärbärgeslagen skall frågan
huruvida och varest härbärge skall anordnas vid allmän flottled avgöras
av vattendomstolen på sätt angående prövning av vattenmål är stadgat i
vattenlagen. Angående underhåll av sådant härbärge gäller vad i lagen
om flottning i allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader vid
allmän flottled. Ifråga om enskild flottled är stadgat, att därest den, som
innehar flottningsrätten, underlåter att ställa sig till efterrättelse lagens
allmänna föreskrifter om natthärbärgen, Kungl. Maj:ts befallningshavande
äger, när så prövas nödigt, vid vite förbjuda honom, sedan han blivit i
saken hörd, att efter utsatt skälig tid vidare bedriva flottning i flottleden
utan att hava vidtagit de vid förbudets meddelande angivna åtgärder.

30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Tillsynen å efterlevnaden av lagen utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som därvid åtnjuter biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen
samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal, på sätt
Konungen därom närmare bestämmer.

I den år 1919 antagna lagen om flottning i allmän flottled liava upptagits
åtskilliga föreskrifter rörande flottningsförenings skyldighet att underhålla
de för flottleden utförda byggnader och anläggningar. Alldenstund
till flottledsanläggningarna även hänföras de för arbetarnas behov uppförda
bostäder, komma nämnda föreskrifter följaktligen även att vara
tillämpliga beträffande dessa härbärgen. Det åligger alltså föreningen
utan särskild föreskrift i förevarande lag att vederbörligen underhålla härbärgena,
och därest de flottande härutinnan låta försummelse komma
sig till last, bliva de underkastade bestämmelserna i 75 § flottningslagen,
däri stadgas, att, om rättelse ej vinnes efter det flottningsstyrelsen blivit
i saken hörd, befallningshavanden har att sammankalla de flottande och
att det då ankommer på dennes prövning, under vilka villkor flottning
vidare må tillåtas. Dessutom finnas i flottningslagens 72 § meddelade vissa
speciella föreskrifter i avseende å underhållet av skyddsbyggnader. Häri
föreskrives, att om de till farleds betryggande eller i övrigt till skydd
emot skada föreskrivna flottledsbyggnader ej vidmakthållas, Kungl. Maj:ts
befallningshavande har att antingen tillhålla flottningsstyrelsen att sådant
fullgöra eller ock låta, om så erfordras, genast avhjälpa bristen på föreningens
bekostnad. Då de härbärgen, som anordnats för flottningsarbetarnas
behov, i mångt och mycket kunna likställas med de skyddsbyggnader, som
utförts utefter leden till förekommande av skada å annans egendom, har
ansetts lämpligt att här även upptaga en bestämmelse därom, att vad i
flottningslagen stadgas om underhåll av skyddsbyggnader skall gälla jämväl
angående underhåll av arbetarhärbärgena vid allmän flottled.

Förordnande Enligt kungl. kungörelse den 31 december 1924 (svensk författningssam ZrSesinhäek-

lin« nr 546) ska11 från och med den 1 januari 1925 tillsynen av arbetartöreZTåTom
skyddslagen såvitt angår skogsavverknings-, kolnings-, flottnings- och flott specialinspek-

ledsarbeten utövas av skogshärbärgesinspektören såsom specialinspektör.
för för tillsyn
av arbetarskyddslagen.

Förslag år Slutligen är att erinra, att i en vid 1925 års riksdag inom andra kamI92öangående
maren väckt motion, nr 103, herr Johansson i Sollefteå hemställde om
Vägbyggnads- sådan ändrad lydelse av 1 § i skogshärbärgeslagen, att lagen bleve tillarbeten
m. m. lämplig jämväl vid flottledsbyggnads-, vägbyggnads- och större dikningsarbete,
som bedreves under de i lagen angivna förhållanden.

Med anledning av motionen beslöt riksdagen på förslag av andra lagutskottet
i dess utlåtande nr 20, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning
en lagstiftning, likartad med den, som innefattas i skogsliärbärges -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 31

och flottledshärbärgeslagarna, må anses erforderlig och genomförbar beträffande
vägbyggnads- och vattenavledningsföretag samt flottledsbyggnadsarbeten,
anordnade på större avstånd från ställen, där bostad finnes tillgänglig,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
må kunna föranleda.

Den av riksdagen begärda utredningen anförtroddes åt socialstyrelsen.
Styrelsen avgav den 19 maj 1927 förslag till lagstiftning i ämnet. Förslaget
innebar, att skogshärbärgeslagens giltighetsområde skulle utvidgas att
omfatta jämväl väg- och flottledsbyggnads- samt vattenavledningsarbete.
Samtidigt ifrågasattes vissa ändringar i organisationen av tillsynen å härbärgeslagstiftningens
efterlevnad. Styrelsen föreslog sålunda att övervakningen
härav flyttades från länsstyrelsen till yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Styrelsen anförde vidare följande. Med hänsyn till den föreslagna
utsträckningen av härbärgeslagstiftningens tillämplighetsområde hade man
att överväga, huruvida berörda förändring kunde anses påkalla någon ändring
jämväl i avseende å tillsynens anordning. I fråga om de eventuellt nytillkommande
flottledsbyggnads- och skogsdikningsföretagen torde det vara
uppenbart, att specialinspektören jämte skogsvårdspersonalen skulle vara väl
kvalificerade för de nya tillsynsuppgifterna. Någon oskälig ökning av deras
arbetsbörda skulle väl ej heller dessa tillsynsuppgifter medföra, då de skulle
avse ett relativt måttligt antal arbetsföretag och de sannolikt i regel koinme
att fullgöras i samband med andra respektive tillsynsorgan åliggande funktioner.
Beträffande vägbyggnadsarbete gällde ej till fullo nu anförda synpunkter.
Emellertid torde omförmälda tillsynsorgan, även om de icke vore
fackmän i avseende å vägbyggnader, äga tillfyllestgörande kompetens för
övervakande av härbärgeringsskyldighetens iakttagande jämväl vid sådana
arbeten. Vad särskilt specialinspektören anginge, måste han tydligtvis i
förhållande till här ifrågavarande företag intaga samma ställning som till
övriga härbärgeslagstiftningen underkastade arbeten. För skogsvårdspersonalen
skulle väl tillsynsåliggandet i regel begränsas till de fall, då det
kunde fullgöras i samband med andra tjänsteuppgifter. Emellertid funnes
det en grupp av statliga befattningshavare med särskild kompetens på förevarande
arbetsområde, nämligen väg- och vattenbyggnadsdistriktens befattningshavare,
och syntes det böra tagas under övervägande, om ej jämväl
denna grupp, ehuru föga talrik, borde tagas i anspråk för tillsyn å härbärgeringsskyldighetens
fullgörande vid vägbyggnadsföretag. Givetvis skulle,
i likhet med vad som gällde beträffande skogsvårdspersonalen, dessa befattningshavare
endast öva tillsyn å arbetsföretag, som icke stode under deras
ledning, och i den mån tillsynen lämpligen kunde kombineras med andra
tjänsteförrättningar.

Frågan om härbärgeslagstiftningens utsträckning till ovannämnda områden
är ännu på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottet.

I en till socialstyrelsen avgiven promemoria i ärendet har skogs- och
flottledsinspektören såsom sin uppfattning förklarat, att en förutsättning för
ernående av goda resultat inom rimlig tid av skogshärbärges- och flottledshärbärgeslagarna
vore, att kontroll och propaganda å arbetsplatserna utövades
i betydligt större omfattning än som nu vore möjligt. Socialstyrelsen
har i sitt till utskottet avgivna yttrande under åberopande av
detta uttalande förklarat sig finna, att en utredning rörande på vad sätt en
förhöjning av inspektionsfrekvensen skulle kunna åstadkommas otvivelaktigt
vore motiverad.

Även utskottet har av vad i ärendet förekommit blivit övertygat om
önskvärdheten av att inspektion å ifrågavarande härbärgen sker i större
omfattning än vad hittills varit fallet. Visserligen kan utskottet icke dela
motionärens åsikt att minst fyra underinspektörer höra för nämnda ändamål
ställas till skogs- och flottledsinspektörens förfogande, men utskottet
håller likväl före, att någon förstärkning av inspektionsorganisationen bör
ske. En särskild anledning härtill finner utskottet däri, att ifrågavarande
inspektör från och med år 1925 har till åliggande att jämväl utöva tillsyn
över arbetarskyddslagens tillämpning. Såvitt utskottet nu kan bedöma, torde
förstärkning med en assistent kunna anses vara erforderlig. Härmed har
utskottet emellertid icke velat uttala, att frågan om beredande av tillräckliga
arbetskrafter åt förenämnda inspektion därigenom fått en slutgiltig lösning.
Möjligen kan ytterligare ökning anses erforderlig, särskilt för den händelse
att förslaget, att skogshärbärgeslagen jämväl skall hava avseende å vägoch
flottledsbyggnads- samt vattenavledningsarbeten, vinner statsmakternas
godkännande. Utskottet vill följaktligen förorda en utredning av frågan
rörande lämpliga åtgärder för att höja inspektionsfrekvensen på de områden,
som avses i motionen.

I sitt ovannämnda förslag till ändringar i skogshärbärges- och flottledshärbärgeslagarna
har socialstyrelsen föreslagit, att länsstyrelserna skola befrias
från tillsynen över nämnda lagar och att socialstyrelsen skall såsom
yrkesinspektionens chefsmyndighet övertaga dessa uppgifter. Samma synpunkter
hava jämväl framförts i den nu föreliggande motionen. Utskottet
anser sig emellertid icke kunna taga ställning till förslaget, då enligt utskottets
mening frågan, vid vars lösning delvis olika synpunkter göra sig
gällande i fråga om de båda lagarna, lämpligen bör prövas i samband med
förslaget om lagstiftningens utvidgning.

I motionen har därjämte framförts förslag, att befogenheten att meddela
vissa förbud enligt ifrågavarande lagar skall överflyttas från länsstyrelserna
till socialstyrelsen. Såväl specialinspektören som socialstyrelsen hava
tillstyrkt jämväl detta förslag. Styrelsen har därvid erinrat, att styrelsen
i sitt den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad
lag om arbetarskydd föreslagit, att länsstyrelserna skola i allt väsentligt
befrias från de uppgifter med denna lags tillämpning, som för närvarande
åligga dem, och att yrkesinspektionens chefsmyndighet skall övertaga de

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 33

mera betydelsefulla av dessa uppgifter. Utskottet anser sig emellertid icke
nu böra taga ståndpunkt till föreliggande spörsmål. Enligt utskottets mening
står nämligen denna fråga i samband med spörsmål, som framförts
under den pågående revisionen av arbetarskyddslagen.

Yad slutligen vidkommer motionärernas förslag i fråga om böteslatituden
för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse vissa förbud, vill
utskottet erinra, att någon särskild straffbestämmelse icke finnes upptagen i
någon av nämnda lagar. I skogshärbärgeslagen har hänvisning skett till
motsvarande stadgande i arbetarskyddslagen. Under den pågående revisionen
av sistnämnda lag har förslag till omarbetning av straffbestämmelserna
framförts. Utskottet anser sig därför icke nu böra taga ståndpunkt
till fragan om ändring av bötesbestämmelserna för överträdelse av skogshärbärgeslagen.
I flottledshärbärgeslagen åter stadgas rätt för länsstyrelsen
att ifråga om enskild flottled vid vite förbjuda flottning, intill dess givna
föreskrifter i fråga om härbärgen efterkommits. Vad vidare angår härbärgen
vid allmän flottled äro bestämmelser därom givna i vattenlagen. Utskottet
har icke av vad i ärendet förekommit blivit övertygat om lämpligheten av
att i sistberörda hänseenden nu föreslå ändringar.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning på vad
sätt lämpliga åtgärder må vidtagas för att öka effektiviteten
av den inspektion, som äger rum enligt skogsoch
flottledshärbärgeslagarna, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 8 maj 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Irån törsta kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder och Sigfrid Hansson, Iröken
Hesselgren samt herrar Granström, Tamm och Norman;

Irån andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i Hallagården, Johansson
i Sollelteå, Andersson i Rasjön, Aronsson*, Sandström och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd- 22 haft. (Nr 38—39.)

3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Bilaga A.

Kungl. Domänstyrelsen.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom kungl. socialdepartementets ämbetsskrivelse den 1 februari 1929
har domänstyrelsen anbefallts att avgiva yttrande i anledning av en inom
riksdagens andra kammare av herrar C. O. Johansson, Evald Ericsson och
Nils Olsson med instämmande av herrar P. Albin Hansson och Aug. Sävström
väckt motion, nr 311, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag till stärkande av
skogs- och flottledshärbärgeslagarnas samt den i samband därmed utövade
yrkesinspektionens effektivitet samt så fort ske kunde för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning,
och får styrelsen i anledning härav anföra följande.

I motionen har lämnats en rätt ingående redogörelse för de åligganden,
som jämlikt på området gällande lagstiftning åvila skogs- och flottledsinspektören,
och den omfattning, vari denne funktionär med anlitande av
till buds stående hjälpmedel kunnat fullgöra desamma. Styrelsen, som
funnit vad motionärerna anfört därom, att sagda lagstiftnings effektivitet
kunde äventyras, därest icke en bättre organisation för övervakande
av samma lagars efterlevnad åstadkommes, kunna äga fog för sig, får i
anledning härav framhålla, att intet synes vara att erinra emot den ifrågasatta
utredningen. Stockholm den 25 februari 1929.

G. KUYLENSTJEKNA.

I. Hjelm.ström.

Bilaga B.

Kungl. Socialstyrelsen.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 1 februari 1929 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en
inom andra kammaren väckt motion, nr 311, angående stärkande av skogsoch
flottledshärbärgeslagarnas samt den i samband därmed utövade yrkesinspektionens
effektivitet. Till fullgörande härav får socialstyrelsen

anföra följande. ,

Styrelsen har i ärendet infordrat yttrande av skogs- och ilottledsinspek -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 35

tören och har denne avgivit sådant i form av en promemoria, som i avskrift
bilägges.

Såsom av nämnde inspektör framhålles ha skogs- och flottledsliärbärgeslagarna
snart varit gällande i tio år. Den erfarenhet, som under den
hittillsvarande giltighetstiden vunnits rörande denna lagstiftnings verkningar,
torde berättiga till det omdömet, att lagstiftningen i fråga och
särskilt huvudbestämmelserna däri angående tillhandahållande av och
anordnande av härbärgen samt skogsstall i det stora hela visat sig väl
motsvara de anspråk, som skäligen kunna ställas på en dylik lagstiftning.
Det torde sålunda ha visat sig lyckligt, att man avstått från att i lagarna
intaga mera detaljerade föreskrifter om huru härbärgen och skogsstall
skola byggas och inredas samt angående deras beskaffenhet i övrigt utan
nöjt sig med ett allmänt angivande av de fordringar, som härbärgen och
stall skola uppfylla. Denna läggning av lagstiftningen har möjliggjort
för tillsynsorganen att utforma dess tillämpning med hänsynstagande till
i varje fall förefintligt behov och med anpassning efter i olika landsändar
gängse tradition och sedvänjor. Lagstiftningen har härigenom,
samtidigt som den bildat ett fast underlag för tillsynsverksamheten, blivit
ett smidigt medel för genomförande av det med lagstiftningen avsedda
syftet. Uppenbart är emellertid, att med nu berörda anordning av lagstiftningen
förverkligandet av dess syfte är i hög grad beroende av tillsynsorganens
kvalifikationer samt intresse för sin uppgift.

Ehuru ifrågavarande lagstiftning sålunda i stort sett torde ha visat
sig ändamålsenlig, ha dess bestämmelser dock i vissa avseenden, som
också av motionärerna särskilt påpekats, visat sig mindre lämpliga,’nämligen
i fråga om tillsynens anordning och lagstiftningens tvångsvisa genomförande.
Enligt såväl skogs- som flottledshärbärgeslagen utövas tillsynen
å respektive lags efterlevnad, på sätt Konungen närmare bestämmer,
av vederbörande länsstyrelse med biträde av befattningshavare vid
yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd
personal. Åsyftade närmare bestämmelser äro meddelade i kungörelsen
den 19 december 1919 angående tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-,
kolnings- och flottningsarbetare, sedermera ändrad genom en kungörelse
av den 6 juni 1924. Enligt berörda bestämmelser skall det biträde, som
länsstyrelserna jämlikt ovannämnda lagar äga att vid tillsyn å efterlevnaden
av desamma åtnjuta, lämnas dels av en särskilt förordnad specialinspektör
(skogs- och flottledsinspektören), dels av skogsstatens befattningshavare,
dels ock, i den mån vederbörande skogsvårdsstvrelser på
framställning av länsstyrelserna därtill samtycka, av de hos skogsvårdsstyrelserna
anställda befattningshavare.

Socialstyrelsen hade i sitt förslag till härbärgeslag, som omfattade såväl
skogsavverknings- och kolnings- som även flottningsarbete. föreslagit,
att tillsynen skulle, på sätt Konungen närmare föreskreve, utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare. I propositionen med förslag till
skogshärbärgeslag upptog Kungl. Maj:t den av styrelsen föreslagna anordningen
av tillsynen, men omlade riksdagen på förslag av andra lagutskottet
tillsynens organisation på sätt ovan angivits.

Anlitandet av skogsstatens och skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare
såsom lokala tillsynsorgan torde otvivelaktigt ha visat sig vara en
lämplig åtgärd, även om deras tid merendels icke synes hava räckt till
för inspektionsverksamhet på sätt och i den omfattning, man vid lagstiftningens
tillkomst torde hava tänkt sig. Ifrågavarande befattningshavare

36 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

måste likväl med hänsyn till sitt stora antal, sin person- och lokalkännedom,
sina fackinsikter och sin praktiska erfarenhet anses utgöra en värdefull
tillgång för tillsynsverksamheten. Däremot torde anordningen med
att lägga överinseendet över nämnda verksamhet hos länsstyrelserna icke
kunna sägas ha varit lämplig. Styrelsen har i sin skrivelse _ till Kungl.
Maj:t den 19 maj 1927 med utredning och förslag till lagstiftning angående
bostadsförhållandena i vissa fall vid vägbyggnads-, flottledsbyggnadsoch
vattenavledningsföretag, vilken skrivelse i avskrift bilägges, härutinnan
beträffande skogshärbärgeslagen anfört följande:

»Den nu gällande anordningen av tillsynen å skogshärbärgeslagens
efterlevnad torde principiellt sett kunna betecknas såsom mindre lyckad.
Tillsynen är såsom nämnts uppdragen åt vederbörande länsstyrelser, men
sannolikt torde dessa myndigheter, överhopade som de äro med andya
och dem så att säga närmare liggande uppgifter, icke ha möjlighet att
ägna mycken uppmärksamhet åt detta sitt uppdrag. Den egentliga, ledande
och drivande inspektionskraften lär också utgöras av den befattningshavare
vid yrkesinspektionen, som enligt omförmälda kungörelse
av den 19 december 1919 förordnats till specialinspektör. Enligt lagen står
denne inspektör såsom biträde åt vederbörande länsstyrelse under denna
myndighets ledning, men i egenskap av befattningshavare vid yrkesinspektionen
är han tillika underställd yrkesinspektionens chefsmyndighet,
som jämväl i ovannämnda kungörelse av den 19 december 1919 tillerkännes
vissa befogenheter i avseende å här ifrågavarande tillsyn. Inspektören
kan sålunda i sin verksamhet bli föremål för stridiga direktiv. I praktiken
ha väl nu berörda förhållanden hittills icke medfört några större
olägenheter, men då nu fråga ändock är om en viss revision av lagen,
har det synts lämpligt att söka få till stånd en mer rationell anordning
i förevarande avseende. Härtill kommer, att styrelsen i sitt den 2 november
1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd
föreslagit, att länsstyrelserna skulle i allt väsentligt befrias från
de uppgifter med denna lags tillämpning, som för närvarande åligga dem,
och att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle övertaga de mera betydelsefulla
av dessa uppgifter. Denna åtgärd, som mötts med nära nog
enhälligt gillande från länsstyrelsernas sida, synes skäligen böra efterföljas
av att länsstyrelserna jämväl fritagas från skyldigheten att övervaka
skogshärbärgeslagens efterlevnad.»

Längre fram i nämnda skrivelse uttalar styrelsen ifråga om flottledshärbärgeslagen
i samma ämne följande:

»Enligt vad förut föreslagits skulle samtliga de slag av arbete, vartill
härbärgeringsskyldigheten är ifrågasatt att utsträckas, infogas i skogshärbärgeslagen,
och skulle sålunda flottledshärbärgeslagen lämnas orörd
av den åsyftade utsträckningen. Ändras på sätt nyss förordats anordningen
av tillsynen å skogshärbärgeslagens efterlevnad, synes det emellertid
med skäl kunna ifrågasättas, om icke länsstyrelserna borde befrias jämväl
från befattningen med tillsynen å flottledshärbärgeslagens iakttagande.
De erinringar, som ovan framställts beträffande länsstyrelsernas uppdrag
att utöva tillsyn å skogshärbärgeslagens efterlevnad, äga giltighet även
i fråga om flottledshärbärgeslagen, och det skäl för denna anordning, som
anförts i propositionen med lagförslaget i ämnet — eller att länsstyrelsen
är den allmänna tillsynsmyndigheten över såväl flottlederna som flottningsföreningarnas
verksamhet — synes ej vidare övertygande. Faktiskt
vilar givetvis ansvaret för övervakandet av lagens tillämpning väsent -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

37

ligen på den förut omnämnde specialinspektören, som under socialstyrelsens
ledning fullgör detta sitt åliggande med bistånd av skogsstatens
och i viss mån även skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare. Något mer
betydelsefullt samband mellan tillsynen å härbärgeringsskyldigbetens
fullgörande och nyssnämnda, länsstyrelserna redan förut åliggande tillsynsuppdrag
torde praktiskt taget ej heller existera. För enhetlighet i
avseende å organisationen av tillsynen å härbärgeslagstiftningens efterlevnad
talar för övrigt det förhållandet, att flottningsarbetet till stor del
torde utföras av folk, som eljest i större eller mindre utsträckning
sysselsättes med arbete, som är inbegripet under skogshärbärgeslagen.

Den nu ifrågasatta åtgärden skulle icke medföra någon ändring i vad
flottledshärbärgeslagen föreskriver rörande vattendomstol. I 10 kap. 4 §
vattenlagen bör emellertid, såsom från styrelsens sida redan tidigare
föreslagits, intagas bestämmelse om skyldighet för länsstyrelse att om
där åsyftad syneförrättning underrätta specialinspektören. Vidare borde
kanske i 70 § lagen om lottning i allmän flottled angivas, att rörande
tillsyn i fråga om byggnader för flottningsarbetarnas härbärgerande
under flottningstiden är särskilt stadgat.»

Framhållas må slutligen, att för överflyttande på yrkesinspektionens
chefsmyndighet av det länsstyrelserna nu åvilande överinseendet å tillsynen
av ifrågavarande lagars efterlevnad även torde tala det förhållandet,
att skogs- och flottledsinspektören fr. o. m. år 1925 av Kungl.
Maj:t förordnats att i egenskap av specialinspektör utöva tillsyn av arbetarskyddslagens
efterlevnad vid skogsavverknings-, kolnings-, flottnings-
och flottledsarbeten. I nämnda egenskap sorterar denne sålunda
för närvarande direkt under yrkesinspektionens chefsmyndighet.

I 3 § skogshärbärgeslagen hänvisas till bestämmelserna i bl. a. 38 §
arbetarskyddslagen, vilka bestämmelser skola i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet, I sistnämnda lagrum regleras förfarandet vid arbetarskyddslagens
genomförande tvångsvis. Den där stadgade befogenheten
för länsstyrelse att meddela arbetsgivare förbud av visst innehåll gäller
sålunda i motsvarande män även i fråga om tillämpningen av skogshärbärgeslagen.
Såsom av skogs- och flottledsinspektörens yttrande i
ärendet framgår har handläggningen inom länsstyrelserna av ifrågavarande
ärenden med få undantag visat sig medföra sådan tidsutdräkt,
att syftemålet med tvångsförfarandet mer eller mindre förfelats. Detta
förhållande, vilket lärer böra sättas i samband med länsstyrelsernas stora
och mångskiftande arbetsbörda, måste givetvis ur de synpunkter, inspektören
anför, väcka betänkligheter.

I ovan omförmälda betänkande med förslag till reviderad arbetarskyddslag
har styrelsen även föreslagit, att befogenheten att meddela
i 38 § av den nuvarande lagen angivna förbud skall överflyttas från
länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Om detta förslag
genomfördes, skulle, då såsom nämnts i skogshärbärgeslagen hänvisas till
berörda stadgande i arbetarskyddslagen, i och därmed även motsvarande
befogenhet enligt förstnämnda lag överflyttas på yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Därest revisionen av arbetarskyddslagen skulle dröja,
lärer emellertid intet hinder möta mot att oberoende därav vidtaga här
åsyftade ändring av skogshärbärgeslagen. Vare sig eu ändring av sistnämnda
lag på denna punkt genomföres på den ena eller andra vägen,
torde samtidigt motsvarande ändring böra komma till stånd beträffande
flottledshärbärgeslagen.

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Såsom en ytterligare brist i skogshärbärgeslagen framhålla motionärerna
de låga bötesstraff, som med stöd av lagen kunna ådömas. Enligt
lagen, som jämväl i detta avseende hänför sig till arbetarskyddslagen,
uppgå böterna vid trotsande av meddelat förbud till lägst 10 och högst
500 kronor. I styrelsens förslag till reviderad arbetarskyddslag har
maximibeloppet höjts till 1,000 kronor men minimibeloppet lämnats oförändrat.
Utan tvivel kunna goda skäl anföras för att minimibeloppet för
skogshärbärgeslagens vidkommande avsevärt höjes. Ett förverkligande
härav skulle måhända lämpligast genomföras genom att hänvisningen i
förevarande avseende till arbetarskyddslagen utginge och i stället en
särskild straffbestämmelse infördes.

Genomförandet av härovan ifrågasatta ändringar av skogs- och flottledshärbärgeslagarna
skulle säkerligen i viss grad återverka stärkande på
effektiviteten av tillsynen å lagarnas efterlevnad. Däremot skulle inspektionsfrekvensen
uppenbarligen icke röna inflytande därav. Av vad utav
skogs- och flottledsinspektören i sistberörda avseende anförts synes
ganska oförtydbart framgå, att den nuvarande inspektionsfrekvensen
måste anses alltför låg. En utredning rörande på vad sätt en förhöjning
därav skulle kunna åstadkommas torde därför otvivelaktigt vara motiverad.

Vid bedömande av förevarande spörsmål bör, såsom även från motionärernas
sida framhållits, beaktas, att skogs- och flottledsinspektören.
såsom förut i annat sammanhang anförts, fr. o. in. år 1925 förordnats
att jämväl utöva tillsyn å arbetarskyddslagens efterlevnad vid skogsavverknings-,
kolnings-, flottnings- och flottledsarbeten. Denna åtgärd,
som tillkommit på framställning av styrelsen, har erfarenheten visat vara
i hög grad påkallad. Åtgärden måste också anses naturlig såväl med
hänsyn till nämnda inspektörs utbildning som därtill att han under alla
förhållanden har att besöka ifrågavarande arbetsplatser för tillsynen av
arbetarnas bostadsförhållanden. Tillsynen å ifrågavarande slag av verksamhet
åvilade tidigare väsentligen yrkesinspektörerna, men tog inspektionsverksamheten
inom industrien deras tid så starkt i anspråk, att det
icke var dem möjligt att i någon nämnvärd utsträckning företaga resor
för här ifrågavarande ändamål, detta så mycket mindre som dessa resor
på grund av förevarande arbetsställens i regel avlägsna, svåråtkomliga
och spridda belägenhet med nödvändighet bliva mycket tidsödande.

Med hänsyn till den framträdande olycksfallsrisken särskilt inom
skogshanteringen och de betydande möjligheter för ett nedbringande av
densamma, som otvivelaktigt förefinnas, synes möjligheten av ett förstärkande
av inspektions- och upplysningsverksamheten jämväl på här
ifrågavarande område förtjänt av ett allvarligt övervägande.

Stockholm den 7 mars 1929.

GUNNAE HUSS.

TF. Stenholm.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

39

Skogs- och flottledsinspektören.

P. M.

till kungl. socialstyrelsen i anledning av motion i andra kammaren, nr
311, angående stärkande av skogs- och flottledshärbärgeslagarnas samt
skogs- och flottledsinspektionens effektivitet.

Skogs- och flottledshärbärgeslagarna hava vid innevarande års utgång
varit gällande under tio år. Den erfarenhet, som under dessa år kunnat
göras angående den ifrågavarande lagstiftningen och dess verkningar,
har givit vid handen, att denna lagstiftning varit och alltjämt är av
mycket stor betydelse inom Norrlands och mellersta Sveriges skogsbygder.
Skogsarbetarnas bostadsförhållanden under vistelsen å de ofta avlägset
från bygden belägna arbetsplatserna i skogarna, som enligt den
av socialstyrelsen 1916 publicerade undersökningen angående skogsarbetarnas
levnads- och arbetsförhållanden i Värmland, Dalarna och Norrland
tidigare i betydande omfattning voro undermåliga och hälsovådliga,
hava sålunda undergått eu allmän förbättring. Detta gäller även om
skogsstallen. Samtidigt måste emellertid sägas, att ännu mycket återstår,
innan skogsarbetarna i gemen kommit i åtnjutande av tillfredsställande
och ändamålsenliga bostäder å arbetsplatserna. Detta förhållande torde
väsentligen bero därpå, att nuvarande organisation av tillsynen icke visat
sig fullt motsvara de förhoppningar, som vid dess införande ställdes på
densamma. Påpekas må emellertid även, att förbättringen av här ifrågavarande
förhållanden måste ske utvecklingsvis för att verkligt värdefulla
och för framtiden bestående resultat skola kunna uppnås, och att genomförande
av reformer på detta område därför måste taga viss tid i anspråk.
Vid bedömande av de hittills uppnådda resultaten på detta område
bör slutligen hänsyn tagas även till arbetsområdets storlek och de
svårigheter av olika slag, som möta vid ett rationellt ordnande av denna
bostadsfråga.

Vad beträffar själva lagstiftningen och särskilt dess föreskrifter angående
tillhandahållande och anordnande av härbärgen för skogs- och
flottningsarbetare samt skogsstall synes densamma i stort sett tillfredsställande.
En brist i skogsliärbärgeslagen är dock onekligen, att eu arbetsgivare,
som medvetet åsidosätter av länsstyrelse meddelat förbud att
använda visst härbärge för inkvartering av skogsarbetare m. in., skall
kunna undkomma med så lågt straff som 10 kronors böter. Enligt 45 §
arbetarskyddslagen, vilken åberopas i skogsliärbär geslagen, variera nämligen
böterna från 10 till 500 kronor. Dessa bötesbelopp, som i styrelsens
betänkande med förslag till reviderad arbetarskyddslag den 2 november
1925 föreslagits till 10 respektive 1,000 kronor, äro måhända väl avvägda
med hänsyn till de förseelser mot arbetarskyddslagens föreskrifter, som
kunna förekomma, men då det gäller åsidosättande av enligt skogshärbärgeslagen
meddelat förbud, måste desamma anses otillfredsställande.
Detta framgår utan vidare av de domar i dylika mål, som hittills blivit
avkunnade och för vilka redogörelse lämnats i motionen. Bötesbeloppen
böra åtminstone vara så höga, att det icke blir billigare att trotsa ett i
laga ordning meddelat förbud än att ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse.
I annat fall kommer denna ansvarsbestämmelse icke att befordra
det med lagen avsedda syftet.

Beträffande tillsynen å efterlevnaden av skogs- och flottledsliärbärges -

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

lagarna synes den hittills vunna erfarenheten hava givit vid handen, att
den organisation av ifrågavarande tillsyn, som tillkom genom beslut av
1919 års riksdag, numera ej är tillräcklig för åstadkommande av en någorlunda
effektiv tillsyn.

Under åberopande av uppgifter, som undertecknad på begäran av motionärerna
ställt till förfogande rörande antalet inspekterade härbärgen
och skogsstall samt det antal härbärgen, som årligen beräknas tagas i
bruk vid skogsavverkningsarbeten, framhålla motionärerna, att den nuvarande
inspektionsfrekvensen är otillräcklig. Att så är fallet torde ej
heller kunna bestridas. Med nuvarande inspektionsfrekvens synes det
åtgå inemot 20 år för att besiktiga ett bostadsbestånd av den storleksordning,
som nu årligen tages i bruk för skogsarbetarnas inkvarterande.
Om vårt lands skogsarbetare, vilkas antal år 1913 beräknades till omkring
150,000, inom rimlig tid skola kunna beredas tillgång till ändamålsenliga
och ur hygienisk synpunkt tillfredsställande bostäder samt därmed
möjligheter att föra en någorlunda dräglig tillvaro under vistelsen i skogarna,
synes det därför nödvändigt, att den nuvarande organisationen
av tillsynen å skogs- och flottningshärbärgeslagarna göres mera effektiv.

Den omfattning, i vilken inspektioner av härbärgen för skogs- och flottningsarbetare
och skogsstall blivit utförda, framgår av nedanstående
tabell, som utgör ett sammandrag av det antal dylika till skogs- och flottledsinspektören
inrapporterade inspektioner, som företagits på föranstaltande
av jägmästare och länsjägmästare under åren 1921—1928.

Sammandrag ny antalet rapporterade härbärgen och skogsstall, som under åren
1921—1928 inspekterats av de lokala biträdande tillsynsorganen.

(H. = härbärgen; S. = skogsstall.)

1921

1922 1923

1924

1925 | 1926 | 1927

1928

Summa

H.

S.

H.

S.

H. 1

S.

H.

S.

H.

S.

H.

S.

H.

s.

H.

S.

H.

S.

Övre Norrbottens

distrikt............

64

53

9

12

31

28

54

55

7

6

4

4

9

6

23

20

201

184

Nedre Norrbot-

tens distrikt ■ •

33

23

7

4

36

28

24

20

10

8

11

5

18

6

18

8

157

102

Skellefteå distrikt

46

38

6

6

12

12

5

4

5

4

—

—

8

8

4

3

86

75>

Umeå »

51

47

9

7

42

39

21

16

4

2

3

2

39

37

25

23

194

173

Härnösands »

171

114

31

24

45

39

25

19

9

8

8

4

14

9

17

16

320

233

Mellersta Norr-

lands distrikt...

414

271

216

116

183

130

74

54

80

59

23

16

61

39

61

37

1,112

722

Dalarnas »

60

14

29

8

60

27

61

23

92

54

41

28

49

31

7

4

399

189

Stoekholm-Gävle

distrikt .........

105

36

39

8

5

—

10

3

6

1

5

4

1

1

2

1

173

54

Summa

944

596

346

185

414

303

274

194

213

142

95

63

199

137

157

112

2,642

1,732

Länsjägm. i Norr-

bottens län......

26

22

26

22

Länsjägm. i Väs-

ternorrlands län

52

37

23

—

80

43

84

34

5

2

19

1

99

43

32

12

394

172

Länsjägm.i Värm-

lands län.........

19

10

40

17

37

28

64

39

39

23

28

6

15

9

44

27

286

159

Summa

l,015;643|409i202 531 374|422

267 257|l67jl42.70 313489

259''l73 3,348 2,085

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 41

Sammanlagda antalet genom dessas försorg inspekterade härbärgen och
skogsstall under dessa år uppgår till 3,348 respektive 2,085 eller i medeltal
per ar 410 och 261. Lägst är inspektionsfrekvensen i övre delarna av Norrland,
ehuru behovet av inspektioner där är mest framträdande. Inom
vissa revir lia, av rapporterna att döma, icke några som helst dylika
inspektioner röretagits, och inom andra ha inspektioner utförts endast
på därom av skogs- och flottledsinspektören i anledning av anmälan gjord
framställning. Med kännedom om det behov av tillsyn av här ifrågavarande
förhållanden, som förefinnes, och da undertecknad årligen före
avverkningssäsongens början gjort framställning till revirförvaltarna om
föranstaltande av inspektioner av härbärgen för skogsarbetare samt
skogsstall i den omfattning, som ansetts av behovet påkallad och förenlig
med övriga revirpersonalen åvilande arbetsuppgifter, torde av det ovan
angivna antalet inspektioner framgå, att tiden ofta ej räckt till för verkställande
i erforderlig omfattning av sådana inspektioner.

Under senare år hava revirförvaltarna i stigande omfattning börjat
upplåta i revirens ägo varande härbärgen och skogsstall till köparna av
virkesposter från de allmänna skogarna. I dessa fall hava inspektioner
i den mening, som här avses, endast mera sällan kommit till utförande
på revirförvaltningarnas initiativ. Då klagomål inkommit till skogs- och
flottledsinspektören mot dylika härbärgen och skogsstall, har emellertid
denne även i sådana fall haft att anlita jägmästarnas medverkan, för
att inspektion skulle komma att äga rum inom rimlig tid.

Nämnas må emellertid att vissa för här ifrågavarande angelägenheter
intresserade revirförvaltare utfört ett betydande och förtjänstfullt arbete
för förbättrande av skogsarbetarnas bostadsförhållanden inom respektive
revir. Detta omdöme gäller även om de länsjägmästare med underlydande
personal, som biträtt vid tillsynens utövande å enskildes skogar inom
respektive län.

Då staten numera i större omfattning än tidigare själv bedriver avverkningsarbeten,
äro revirförvaltarna ofta arbetsföreståndare vid dylika
arbeten, i vilket fall någon skyldighet att besiktiga de härbärgen och
skogsstall, som därvid användas, ej åligger dem. I dylika fall skall tillsynen
direkt utövas av specialinspektören personligen, men har det visat
sig omöjligt för denne att medhinna de resor och förrättningar, som
härför erfordras, t. o. m. i sådana fall, då framställning om inspektion
inkommit från arbetarna eller deras organisationer.

I motionen framhålles vidare, att en förstärkning av den skogliga
yrkesinspektionens arbetskrafter är behövlig jämväl med hänsyn därtill,
att det uppdragits åt skogs- och flottledsinspektören att fr. o. m. år
1925 öva tillsyn å arbetarskyddslagens efterlevnad vid skogsavverknings-,
kolnings-, flottnings- och flottledsbyggnadsarbete och att i samband därmed
verka för åtgärder, som äro ägnade att förebygga olycksfall i skogsarbete
eller att mildra de menliga verkningarna av dylika olycksfall.
Att otvivelaktigt mycket torde stå att vinna icke blott för skogsarbetarna
utan även för deras arbetsgivare genom en praktiskt lagd och målmedvetet
bedriven arbetarskyddsverksamhet på skogshanteringens område,
torde framgå av följande kortfattade redogörelse för skogshanteringens
olycksfallsförhållanden.

Antalet anmälda olycksfall inom yrkesgruppen skogs- och flottningsarbete
har under senare år stigit i oroväckande grad. Från att år 1922
hava utgjort 2,690 uppgick sålunda antalet dylika olycksfall år 1925 —

42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

det sista år för vilket officiell statistik föreligger — till icke mindre än
5,924. Olycksfallens svårighetsgrad, som bäst uttryckes i antalet genom
olycksfall förlorade arbetsdagar per årsarbetare, synes även befinna sig i
stigande. För yrkesgruppen skogsavverkning uppgår sålunda detta antal
år 1925 till 15.4g emot 11.75 år 1922. För flottningsarbetet är ifrågavarande
antal mera växlande till följd av det under olika år varierande antal
drunkningsolyckor, som inträffat i detta arbete. Under år 1923 utgjorde
sålunda antalet på grund av olycksfall i flottningsarbete förlorade arbetsdagar
pr årsarbetare 6.4g, under år 1924 12.70 och under år 1925 15.si.
Högre antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av olycksfall
i arbete än skogshanteringen uppvisa för år 1925 endast yrkesgrupperna
sjöfart samt malmbrytning och träindustri. De kostnader för
läkarvård och ersättningar av olika slag till de skadade och deras anhöriga,
som föranletts av bär ifrågavarande olycksfall, synas också hava
stigit under åren 1922—1924. Sistnämnda år beräknades skogshanteringens
olycksfallskostnader av nyssnämnda slag till något mer än 1.5 miljoner
kronor. För är 1925 synas emellertid dessa kostnader vara något
lägre trots ökat antal olycksfall. Bl. a. liava skogshanteringens vid jämförelse
med övriga yrkesgrupper mycket höga läkarvårdskostnader under
karenstiden, vilka år 1924 uppgingo till 6.oc kronor per årsarbetare, under
år 1925 sjunkit till 5.89 kronor per årsarbetare.

Eu analys av orsakerna till de olycksfall, som vanligen inträffa i skogsocli
flottningsarbete, visar, att olycksfallen i regel icke äro s. k. rena
olyckshändelser, som inträffa av en slump, utan att det övervägande flertalet
är förutsägbara följder av otillfredsställande anordningar, olämpligt
arbetssätt, bristfällig skötsel av redskap och verktyg m. m. Många
olycksfall kunna sålunda förhindras genom anordnande av bättre basvägar
och kontinuerlig tillsyn och underhåll av desamma och andra genom
förbättrade arbetsmetoder. De allra flesta torde emellertid kunna
förebyggas genom uppmärksamhet, omtanke och försiktighet från skogsarbetarnas
sida. Härav framgår att samverkan mellan arbetsgivare och''
arbetare är en viktig förutsättning för uppnående av goda resultat. Eu
annan icke mindre viktig betingelse för framgång är, att en sakkunnig
och målmedveten upplysningsverksamhet kommer till stånd. Bedrivande
av sådan bör vara en viktig uppgift för den skogliga yrkesinspektionen.
Skogs- och flottledsinspektören bar även i tidningar, som liava spridning
i skogsbygderna, samt vid besöken å arbetsplatserna propagerat för åtgärder,
som äro ägnade att minska skogs- och flottningsarbetets olycksfallsrisk.
Härvid klarlägges sammanhanget mellan orsak och verkan i
fråga om de slag av olycksfall, som vanligast inträffa. I anslutning därtill
påpekas, liuru ett upprepande av dessa olycksfall kan förhindras.
Några omedelbart påtagliga resultat kunna nog icke förväntas, men så
småningom torde sådana siikert komma till synes i olycksfallsstatistiken.
Erfarenheten från utlandet och särskilt den i Amerika mycket framgångsrika
safety-first-rörelsen, vars mål är att med alla till buds stående medel
förebygga olycksfall, bar nämligen visat, att en på dylikt sätt bedriven
arbetarskyddsverksamhet så småningom resulterar däri, att arbetarna
automatiskt komma att hava sin uppmärksamhet riktad på de med
ett visst arbete förenade riskerna och på grund därav anordna och utföra
arbetet så, att olycksfall inträffa alltmera sällan. Av synnerlig stor
vikt är att arbetarna från början få klart för sig, att dylikt hänsynstagande
till olycksfallsrisken ej behöver försvåra arbetet och därmed

43

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

ofördelaktigt påverka arbetsförtjänsten. Det bär i stället ofta tvärtom
visat sig, att anstalter och arbetsmetoder, som minskat olycksfallsrisken,
även medfört den bästa arbetseffekten. Goda basvägar göra körarnas arbete
mindre riskfyllt samtidigt som de medgiva läggande av större lass.
vassa eggverktyg underlätta arbetet samtidigt de minska olycksfallsrisken
o. s. v.

Vidare kontrolleras vid besöken å arbetsplatserna att förbandsartiklar.
som erfordras för läggande av första förband, finnas tillgängliga. Detta
är av stor betydelse bland annat med hänsyn därtill att arbetsplatserna i
skogarna i allmänhet äro avlägset belägna från orter, där sakkunnig behandling
och vård av olycksfallsskador kan erhållas.

lim förutsättning för ernående av goda resultat inom rimlig tid av nu
ifrågavarande tillsyn och det ovan berörda skyddsarbetet är doek, att
kontroll och propaganda å arbetsplatserna utövas i betydligt större omfattning
än som nu är möjligt, då denna uppgift påvilar skogs- och flottledsinspektören
ensam.

I motionen påpekas vidare, att handläggningen hos länsstyrelserna av
ärenden, avseende framställningar från tillsynsorganen eller arbetare om
meddelande av förbud för arbetsgivare att använda vissa härbärgen och
skogsstall för inkvartering av skogsarbetare respektive inhysande av
hästar, i de flesta fall tagit så lång tid i anspråk, att de arbeten'', vid vilka
de ifrågavarande bostäderna användes, hunnit avslutas, innan länsstyrelsernas
beslut förelegat. I anledning härav föreslås, att befogenhet att
meddela dylikt förbud överflyttas från länsstyrelserna till styrelsen.

En undersökning av de ärenden av detta slag, som varit föremål för
behandling, utvisar, att handläggningen av dylika ärenden i flera fall
medfört en sådan tidsutdräkt, att de meddelade förbuden kommit att sakna
betydelse, åtminstone under då pågående avverlmingssäsong. En resolution
i anledning av dylik anmälan från en jägmästare, ingiven till länsstyrelsen
den 27 februari 1920, gavs sålunda den 3 maj samma år, varvid
meddelades, att ehuru arbetsgivaren hade eftersatt honom enligt
skogshärbärgeslagen åliggande skyldighet, anmälan icke för närvarande
kunde föranleda till någon Kungl. Maj:ts befallningshavandes åtgärd, enär
avverkningarna vid ifrågavarande arbetsställe voro för året avslutade.
I ett annat fall hade av en skogsarbetare ingivits dylik framställning i
en skrivelse, som inkom till vederbörande länsstyrelse den 28 mars 1924.
Länsstyrelsens resolution i ärendet meddelades dock först den 14 november
påföljande år. I tvenne av en revirförvaltare gjorda dylika framställningar,
som inkommit till vederbörande länsstyrelse den 22 februari
1928, gavs resolution den IG juni samma år.

Under den tid, som förflyter från överlämnandet av en dylik framställning
till dess länsstyrelsens resolution föreligger, måste tillsynsorganen
ställa sig avvaktande. Givet är då att en dylik långsam handläggning av
ärendena icke är ägnad att öka tillsynsorganens intresse för handhavande
av denna tillsyn. De av dylika ärenden direkt intresserade skogsarbetarna
kunna även, om handläggningen av desamma tager för lång tid i anspråk,
lätt få den uppfattningen, att tillsynsorganen sakna möjlighet att
med framgång inskrida mot tredskande arbetsgivare och att den ifrågavarande
lagstiftningen i dylika fall är utan betydelse.

Behandling av ärenden av här ifrågavarande slag har dock ej undantagslöst
medfört så lång tidsutdräkt som ovan angivits. I ett fall meddelade
sålunda länsstyrelse på därom av vederbörande tillsynsorgan gjord

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

framställning förbud av här ifrågavarande slag telegrafiskt dagen efter
det framställning därom inkommit, och i ett under innevarande år avgjort
dylikt ärende förelåg länsstyrelsens resolution ungefär en vecka efter det
undertecknads framställning om förbud inkommit till länsstyrelsen.

Stockholm den 28 februari 1929.

OSCAR WALLNER.

Till Konungen,

med utredning och förslag till lagstiftning angående bostadsförhållandena
i vissa fall vid vägbyggnads-, flottledsbyggnads- och vattenavlednings toretag.

Genom skrivelse den 26 juni 1925 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att verkställa utredning och avgiva förslag i det avseende, som
angives i riksdagens den 24 april 1925 avlåtna skrivelse, nr 135, om ändring
av 1 § lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid
skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (skogshärbärgeslagen).
Med anledning härav får styrelsen, med överlämnande av
närlagda redogörelse för verkställd utredning rörande arbetarnas bostadsförhållanden
vid vägbyggnads-, diknings- och flottledsbyggnadsarbeten
i ödebygder, anföra följande.

Såsom styrelsen redan tidigare vid ett par tillfällen framhållit, i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 4 september 1917 och till riksdagens andra lagutskott
den 27 mars 1925, är kravet på en mer vittgående förpliktelse för
arbetsgivarna att vid arbeten i ödebygder draga försorg om arbetarnas
härbärgerande av ganska gammalt datum. Sålunda hade bland annat
den s. k. yrkesfarekommittén i sitt den 9 december 1909 avgivna förslag
till lag om arbetarskydd intagit följande bestämmelse: »Arbetare, som under
längre tid sysselsättes med arbete på så stort avstånd från ställe, där
bostad kan erhållas, att han icke skäligen kan hegiva sig dit för erhållande
av natthärbärge, bör å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till
lämplig plats för nattvila.» Denna allmängiltiga, d. v. s. icke till vissa
slag av arbeten inskränkta bestämmelse upptogs emellertid icke i det för
1912 års riksdag framlagda förslaget till arbetarskyddslag, men gåvo tvenne
riksdagsmotioner, av herr Widén år 1909 (nr 88 i andra kammaren) och
av herr Eriksson i Grängesberg år 1912 (nr 241 i andra kammaren), anledning
till utredningar av bland annat skogsavverknings- och flottningsarbetarnas
bostadsförhållanden — av socialstyrelsen publicerades år 1916
»Skogarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i Värmland, Dalarna
och Norrland» — vilka utredningar resulterade i lagen den 25 april 1919
angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge
åt arbetarna m. m. (nr 222) och lagen den 19 juni 1919 om skyldighet
i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna
(flottledshärbärgeslagen, nr 428) samt kungörelsen den 19 december 1919
angående tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetare
(nr 822), i vilken sistnämnda författning vissa ändringar

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 45

vidtagits genom en kungörelse av den 6 juni 1924 (nr 186). Herr Widéns
omförmälda motion gav även upphov åt vissa bestämmelser i vattenlagen
rörande härbärgen för flottningsarbetare.

Nämnas bör måhända i detta sammanhang även, att riksdagen år 1913
anhöll om utredning i vissa avseenden beträffande arbets- och levnadsförhållandena
för lönarbetare vid särskilda större arbetsföretag i ödebygder
eller glest befolkade trakter. Socialstyrelsen, som genom nådigt
brev den 13 juni 1913 fick i uppdrag att verkställa den begärda utredningen,
fann sig med hänsyn till de under världskriget och tiden närmast
därefter rådande abnorma förhållandena nödsakad uppskjuta uppdragets
fullgörande och erhöll även genom nådigt brev den 23 april 1920 medgivande
därtill. På framställning av järnvägs- och vattenfallsstyrelserna
har socialstyrelsen sedermera verkställt vissa utredningar rörande nämnda
ämbetsverks anläggningsarbeten, för vilka utredningar redogörelse lämnats
i en av styrelsen år 1924 utgiven publikation: »Löner och levnadskostnader
vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks
byggnadsföretag samt inom därmed jämförliga arbetsområden». Genom
nu berörda utredning och den härmed överlämnade rörande vissa arbetargruppers
bostadsförhållanden in. m. synas de med 1913 års bär omförmälda
utredning åsyftade upplysningar väsentligen lia hopbragts, och
torde därmed styrelsen kunna anse sig ha fullgjort sitt uppdrag i avseende
å, densamma.

Propositionen med förslag till skogsbärbärgeslagen, vilken proposition
först förelädes 1918 års riksdag men avvisades på grund av bristande
tid för dess behandling och därefter förnyades påföljande år, gav vid
båda de nu åsyftade riksdagarna anledning till en motion i andra kammaren,
vid den förra av herr Johansson i Sollefteå och vid den senare
av nämnda herr Johansson samt herrar Vennerström och Berglund, med
yrkande om sådan ändring av 1 § i den föreslagna lagen, att densamma
skulle komma att omfatta jämväl »andra arbeten, såsom vid större dikningsföretag
och vägbyggnader». Motionen blev i likhet med propositionen
icke föremål för realbehandling vid 1918 års riksdag. Vid den påföljande
riksdagen föreslog andra lagutskottet skrivelse med begäran
om utredning, »huruvida och i vilken omfattning en lagstiftning med
liknande innebörd som i förevarande lagförslag (skogshärbärgeslagen)
innefattas, må kunna anses erforderlig och genomförbar i fråga om större
diknings- och vägbyggnadsföretag och andra därmed jämförliga arbeten,
anordnade på större avstånd» etc. Detta utskottets förslag godtogs av
andra men avslogs av första kammaren och förföll sålunda.

Vid 1925 års riksdag förnyade herr Johansson sitt yrkande och föreslog,
i motion nr 103 i andra kammaren, att åt skogshärhärgeslagens 1 § skulle
givas följande lydelse:

»Bedrives skogsavverknings-, kolnings-, flottledsbvggnads-, vägbyggnads-
eller större dikningsarbete på sådant avstånd---om arbetar skydd.

»

Riksdagens med anledning av motionen avlåtna skrivelse, vilken, såsom
inledningsvis anförts, givit upphov åt förevarande betänkande, går ut på,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vilken
omfattning en lagstiftning, likartad med den, som innefattas i skogshärbärges-
och flottledshärbärgeslagarna, kunde anses erforderlig och genomförbar
beträffande vägbyggnads- och vattenavledningsföretag samt fiottledsbyggnadsarbeten,
anordnade på större avstånd från ställen, där bo -

46 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

stad finnes tillgänglig, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Av den närlagda redogörelsen för utredningen framgår bland annat
följande.

De arbetsföretag, som den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden eventuellt
skulle beröra, torde kunna sägas i all huvudsak vara lokaliserad till Norrland
jämte vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län. Ser man till
de olika slagen av nu åsyftade företag, vill det med hänsyn till antalet sysselsatta
arbetare synas, som om vägbyggnadsarbetena väsentligen skulle
vara koncentrerade till Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, under
det skogsdikningsarbetena — de vattenavledningsföretag varom i
förevarande sammanhang egentligen torde vara fråga — förefalla att vara
nagot mer jämnt fördelade på samtliga de norrländska länen jämte Kopparbergs
och Värmlands län. Vad slutligen flottledsbyggnadsarbetena angår,
torde dessa, som numera huvudsakligen avse underhåll och förbättring
av flottleder, likaledes förekomma inom samtliga nyssnämnda län.

Beträffande antalet av de till här ifrågavarande ai''beten använda arbetare
lämnar den verkställda utredningen ej några exakta upplysningar.
Med en viss sannolikhet synes man dock kunna beräkna, att arbetarantalet
vid den tidpunkt under året, då det inom respektive verksamhetsområde
är som störst, uppgår till framemot 4,000 vid vägbyggnadsarbetena och
till ungefär 3,700 vid flottledsbyggnadsarbetena. Beträffande dikningsarbetarna
saknas upplysningar om deras antal, men skulle man möjligen
med utgångspunkt från den längd diken, som numera årligen grävas,
våga antaga deras antal uppgå till cirka 2,500. Nu anförda tal hänföra
sig till samtliga arbeten av nämnda slag inom Norrland och Kopparbergs
län samt i fråga om flottleds- och dikningsarbeten jämväl Värmlands län
och avse sålunda icke blott arbeten i ödebygderna. Av de upplysningar, utredningen
lämnat rörande arbetarnas bostadsförhållanden, d. v. s. hur de
fördela sig på vanliga bostäder samt kojor och dylikt, torde emellertid
framgå, att av väg- och llottledsbyggnadsarbetarna endast en mindre del
sysselsättas i ödebygder. Vad åter skogsdikningsarbetena angår, synas de
i alldeles övervägande mån bedrivas i dylika trakter.

Med hänsyn till omfattningen av de nya skyldigheter, den ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden skulle medföra, är att märka, att vägbyggnadsarbetena
till största delen och dikningsarbetena helt och hållet äro förlagda
till den blidare årstiden, vilket givetvis är ägnat att medföra lindring i
kraven på härbärgenas beskaffenhet. För flottledsbyggnadsarbetena gäller
endast i mindre mån nämnda lindringsgrund, då dessa arbeten äro
fördelade på olika årstider, men torde man kunna förvänta, att de arbetare,
som sysselsättas med desamma, skola kunna i väsentlig utsträckning
begagna sig av de härbärgen, som äro uppförda åt flottningsmanskapet.
Även vid skogsdikning lär, då sådant arbete oftast får efterfölja
avverkning, bostäder finnas att tillgå i de för avverkningsarbetarna uppförda
härbärgena.

Av vad nu anförts torde framgå, att den förpliktelse att hålla arbetarna
med härbärge, varom här är fråga, är av relativt föga betungande beskaffenhet
i jämförelse med den härbärgeringsskyldighet, som införts genom
skogs- och flottledshärbärgeslagarna och som kanske gäller i förhållande
till det övervägande antalet av de antagligen till mer än 100,000 uppgående
arbetarna vid skogsavverkning och flottning.

Betraktar man den föreliggande lagstiftningsfrågan från principiell

47

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

synpunkt, lär det icke kunna förnekas, att arbetarna vid de arbetsföretag,
till vilka det är ifrågasatt att utsträcka härbärgeslagstiftningen, med
ungefär lika berättigande som skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetarna
kunna göra anspråk på att beredas tillgång till härbärgen vid
arbeten i ödebygder. Visserligen bedrivas, såsom ovan nämnts, dessa
arbeten i övervägande mån eller till stor del under den blidare årstiden,
men torde med hänsyn till klimatet i de trakter, varom bär förnämligast
är fråga, ett någorlunda ombonat nattlogi få anses från hälsovårdssynpunkt
påkallat. Oskäligt synes ej heller vara, att arbetarna under sin
vistelse i obygden äga tillgång till en bostad, där de vid uppehåll i arbetet,
t. ex. under längre oväder, kunna med någon grad av trevnad uppehålla
sig.

Beträffande den omständigheten att ifrågavarande arbeten övervägande
eller till stor del bedrivas under den blidare årstiden, är vidare att märka,
att den gällande härbärgeringsskyldigheten med hänsyn till prestationens
beskaffenhet i viss mån är ställd i förhållande till bland annat klimatet
och härbärgets användningstid. I skogs- och flottningshärbärgeslagarna
stadgas nämligen bland annat, att härbärge skall erbjuda tillfredsställande
skydd mot köld och nederbörd samt med hänsyn till den tid, varunder
härbärget kan förväntas komma till användning, motsvara skäliga
fordringar på en tillfällig bostad. Detta stadgande är för övrigt icke
direkt straffgaranterat utan förutsätter, i likhet med arbetarskyddslagens
bestämmelser rörande yrkesfara, för sitt genomförande tvångsvis särskilt
beslut av överordnad myndighet — i regel föregånget av förgäves
av vederbörande tillsynsorgan meddelade anvisningar.

Framhållas må även, att riksdagen vid sitt antagande av 1 § i skogsbärbär
geslagen givit uttryck åt det förbehåll, att ingripande i allmänhet
icke komme att äga rum vid skogsavverkningsföretag, vilka med hänsyn
till arbetarnas antal och tidslängden för arbetet vore av obetydlig omfattning.
Denna inskränkning, som beaktats ej blott i avseende å nu
nämnda arbetsföretag utan jämväl i fråga om övriga arbeten, som omfattas
av härbärgeslagarna, skulle väl komma att iakttagas även beträffande
de verksamhetsområden, vilka den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden
skulle avse. Möjligen borde nu berörda inskränkning komma till uttryck
i kungörelsen angående tillsynen å de föreskrivna härbärgena.

Givetvis skulle den utsträckta härbärgeringsskyldigheten komma att
för en del därav berörda arbetsföretag medföra ökade omkostnader. I
betraktande av att härbärgen ändock på sina håll redan tillhandahållas
och att ett motsatt förhållande torde påverka arbetslönens höjd, skulle
emellertid kostnadsökningen sannolikt ej bliva alltför betydande. Såsom
ovan framhållits, komme också det antal arbetare, som skulle beröras av
lagstiftningsåtgärden, att vara tämligen begränsat.

Vad särskilt vägbyggnadsarbeten angår, vill det för övrigt synas, som
om flyttbara härbärgen i viss omfattning borde kunna komma till användning.

Enligt styrelsens mening torde man sålunda kunna jakande besvara det
i den remitterade riksdagsskrivelsen uppställda spörsmålet, huruvida en
lagstiftning, likartad med den, som innefattas i skogshärbärges- och flottledshärbärgeslagarna,
kunde anses erforderlig och genomförbar beträffande
vägbyggnads- och vattenavledningsföretag samt flottledsbyggnadsarbeten.

Med den tillika i riksdagsskrivelsen framställda frågan, i vilken om -

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

fattning den eventuella lagstiftningen kunde anses erforderlig ock genomförbar,
vill det synas, som om man väsentligen åsyftat vattenavledningsföretagen.
I fråga om dylika företag säges nämligen i motiveringen
till riksdagens beslut i ämnet, att beträffande sänkning eller urtappning
av sjö eller fördjupning eller utvidgning av vattendrag m. m. skäl synas
kunna tala för ett inrymmande under lagstiftningen i fråga, medan
vägande betänkligheter åter kunna anföras mot att utsträcka dess tilllämpning
till att gälla jämväl i kultursyfte vidtagna avdikningsåtgärder.

Otvivelaktigt torde nu angivna uppdelning av vattenavledningsföretagen
ej sakna fog för sig, då ju behovet av härbärgen givetvis i regel
gör sig starkare gällande vid arbetsföretag av större varaktighet och med
talrikare arbetsstyrka. Emellertid lär, såsom redan förut antytts, i de
delar av landet, för vilka den ifrågasatta lagstiftningen huvudsakligen är
avsedd, d. v. s. Norrlands och Dalarnas skogs- och fjälltrakter, ej i någon
vidare omfattning förekomma andra vattenavledningsföretag än sådana,
som ha till ändamål att åvägabringa avdikning av skogsmark, och skulle
alltså ett beaktande av anförda uttalande leda till, att vattenavledningsföretagen
över huvud taget lämnades oberörda av den ifrågavarande lagstiftningsåtgärden.
Då skogdikningsarbeten ej sällan å eller invid samma
plats under längre tid sysselsätta ett avsevärt antal arbetare, skulle ett
dylikt resultat från skyddssynpunkt givetvis vara att beklaga.

Med den uppfattning om arbetsgivarens skyldigheter, som ligger till
grund för lagen om arbetarskydd och kommit till uttryck i yrkesfarekommitténs
förut återgivna allmängiltiga bestämmelse rörande härbärgeringsskyldighet,
torde onekligen häst överensstämma att låta den utsträckta
lagstiftningen omfatta alla slag av vattenavledningsföretag utan annan
begränsning än som kan ligga i förut berörda förbehåll beträffande företag
av obetydlig omfattning. Anpassningen av kraven på härbärgets beskaffenhet
efter förhållandena i de olika fallen och det varsamma sättet
för lagstiftningens genomförande, vilka båda omständigheter jämväl ovan
berörts, synas också bereda säkerhet mot oskäliga anspråk på härbärgen
vid de mindre dikningsföretagen. För övrigt lär. såsom redan påpekats,
skogsdikning i regel företagas å trakter, där avverkning ägt rum och där
dikningsarbetarna 4 sålunda vanligen ha möjlighet att begagna de härbärgen,
som uppförts åt avverkningsarbetarna.

Vid de arbeten, som den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle avse
och som i regel torde utföras av ackordstagare med av dem anlitade biträden,
torde det ej sällan kunna förefalla tveksamt, vem som rätteligen
skall anses såsom arbetsgivare, och kunde det måhända synas påkallat
att få besked därom genom en uttrycklig bestämmelse. Förhållandet
torde emellertid vara enahanda beträffande skogsavverknings- och kolningsarbeten,
varå skogshärbärgeslagen äger tillämpning, och har saknaden
i denna lag av en dylik bestämmelse, såvitt styrelsen vet, icke föranlett
några avsevärda svårigheter. Genom hänvisningen i 1 § sista stycket
till 2 § av lagen om arbetarskydd torde dét väl också få anses klarlagt,
att icke ackordstagaren utan den, för vilkens räkning och nytta arbetet1
utföres, vid härbärgeslagens tillämpning skall anses såsom arbetsgivare.

Beträffande sättet för den åsyftade lagstiftningsåtgärdens vidtagande
hade herr Johansson i Sollefteå, såsom förut angivits, i sin motion i ämnet
föreslagit, att nämnda åtgärd skulle genomföras genom upptagande i 1 §
av skogshärbärgeslagen av de tre ifrågavarande nya slagen av arbete.
I sitt till andra lagutskottet över motionen avgivna yttrande berörde so -

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

cialstyrelsen först möjligheten att, i överensstämmelse med yrkesfarekommitténs
omförmälda förslag, i en reviderad lag om arbetarskydd generellt
reglera arbetsgivarnas härbärgeringsskyldighet vid arbeten i ödebygder
men omnämnde därefter, att det av motionären avsedda syftet även kunde
nås genom utsträckning av tillämpningsområdena för skogs- och flottledshärbärgeslagarna.
Om det senare alternativet valdes, borde enligt styrelsens
mening vägbyggnads- och vattenavledningsarbeten inbegripas under
skogshärbärgeslagen, under det beträffande flottledsbyggnadsarbeten kunde
ifrågasättas, om de icke lämpligen borde omfattas av flottledshärbärgeslagen.
Utskottet tog icke ställning till nu berörda frågor utan uttalade
allenast den meningen, att de påkallade ett närmare övervägande.

Enligt styrelsens uppfattning lider det icke tvivel, att den av yrkesfarekommittén
föreslagna allmängiltiga förpliktelsen för arbetsgivaren alt
vid ödebygdsarbeten bereda sina arbetare tillgång till härbärge, är välmotiverad
och står i god överensstämmelse med de bärande grunderna för arbetarskyddslagen.
Nu förefinnas emellertid sedan åtskilliga år de lvu
merberörda särskilda lagarna i förevarande avseende — en uppdelning av
lagstiftningen, om vars nödvändighet styrelsen för övrigt icke är övertygad
— och är den ena av dem eller flottledshärbärgeslagen dessutom
På visst sätt anknuten till vattenrättslagstiftningen. I betraktande härav
har styrelsen icke ansett sig böra påyrka ett upptagande av yrkesfarekommitténs
förslag till anordning av lagstiftning i ämnet, utan vill styrelsen
. biträda den meningen, att den åsyftade utsträckningen av härbärgeringsskyldigheten
lämpligen kan ernås genom utvidgning av den
gällande lagstiftningen rörande nämnda skyldighet. Fråga uppstår da,
om man, såsom motionären föreslagit, skall utvidga allenast skogshärbärgeslagen
eller, såsom styrelsen i sitt yttrande till andra lagutskottet
ifrågasatt, skall på visst sätt uppdela tilläggen på nämnda lag och floUledshärbärgeslagen.

Vid första påseendet synes det onekligen mest naturligt att åvägabringa
härbärgeringsskyldigheten vid flottledsbyggnadsarbeten, d. v. s. arbeten
för flottleds anläggning, utvidgning, förbättring eller underhåll, genom
ett tillägg till flottledshärbärgeslagen. Denna lag är emellertid avfattad
med hänsyn uteslutande tagen till den i viss mån genom särskild lagstiftning
reglerade, regelbundet återkommande flottningen. Sålunda torde
det bland annat vara tvivelaktigt, om den för lagen väsentliga bestämmelsen,
att det tillkommer vattendomstol avgöra, huruvida och varest härbärge
skall anordnas vid allmän flottled, lämpligen skulle kunna utvidgas
till att avse tillgodoseendet jämväl av bostadsbehovet vid de sporadiskt förekommande
byggnadsarbetena. Ett inbegripande under lagen av flottledsbyggnadsarbeten
skulle även, såsom av andra lagutskottet påpekats, påkalla
en omarbetning av lagen i vissa delar. Eu dylik åtgärd torde onekligen
möta svårigheter på grund av flottnings- och flottledsbyggnadsarbetenas
olikartade beskaffenhet. Styrelsen har alltså vid förnyat övervägande
av nu berörda fråga kommit till den slutsatsen, att jämväl flottledsbyggnadsarbetet
bör inbegripas under skogshärbärgeslagen, med vars
övriga tillämpningsföremål det är ganska jämförbart.

Slutligen anser sig styrelsen i detta sammanhang böra ifrågasiitta vissa
ändringar i organisationen av tillsynen å härbärgeslagstiftningens efterlevnad.

Enligt såväl skogs- som flottledshärbärgeslagen utövas tillsynen å respektive
lags efterlevnad, på sätt Konungen närmare bestämmer, av vederBihang
till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 22 häft. CSr 38—39.)

4

50 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

börande länsstyrelse med biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen
samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal. Åsyftade
närmare bestämmelser äro meddelade i förut omnämnda kungörelser,
av den 19 december 1919 angående tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-,
kolnings- och flottningsarbetare och av den 6 juni 1924 om vissa
ändringar i nämnda författning.

Socialstyrelsen hade i sitt förslag till härbärgeslag, som omfattade såväl
skogsavverknings- och kolnings- som även flottningsarbete, föreslagit,
att tillsynen skulle, på sätt Konungen närmare föreskriver, utövas av
yrkesinspektionens befattningshavare. I propositionen med förslag till
skogshärbärgeslag upptog Kungl. Maj:t den av styrelsen föreslagna anordningen
av tillsynen, men omlade riksdagen, på förslag av andra lagutskottet,
tillsynens organisation på sätt härovan angivits.

Den nu gällande anordningen av tillsynen å skogshärbärgeslagens efterlevnad
torde principiellt sett kunna betecknas såsom mindre lyckad. Tillsynen
är såsom nämnts uppdragen åt vederbörande länsstyrelser, men
sannolikt torde dessa myndigheter, överhopade som de äro med andra och
dem så att säga närmare liggande uppgifter, icke ha möjlighet att ägna
mycken uppmärksamhet åt detta sitt uppdrag. Den egentliga, ledande
och drivande inspektionskraften lär också utgöras av den befattningshavare
vid yrkesinspektionen, som enligt omförmälda kungörelse av den
19 december 1919 förordnats till specialinspektör. Enligt lagen står denne
inspektör såsom biträde åt vederbörande länsstyrelse under denna myndighets
ledning, men i egenskap av befattningshavare vid yrkesinspektionen
är han tillika underställd yrkesinspektionens chefsmyndighet, som
jämväl i ovannämnda kungörelse av den 19 december 1919 tillerkännes
vissa befogenheter i avseende å här ifrågavarande tillsyn. Inspektören
kan sålunda i sin verksamhet bli föremål för stridiga direktiv. I praktiken
ha väl nu berörda förhållanden hittills icke medfört några större
olägenheter, men då nu fråga ändock är om en viss revision av lagen,
har det synts lämpligt att söka få till stånd en mer rationell anordning i
förevarande avseende. Härtill kommer, att styrelsen i sitt den 2 november
1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd
föreslagit, att länsstyrelserna skulle i allt väsentligt befrias från de uppgifter
med denna lags tillämpning, som för närvarande åligga dem, och
att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle övertaga de mer betydelsefulla
av dessa uppgifter. Denna åtgärd, som mötts med nära nog enhälligt
gillande från länsstyrelsernas sida, synes skäligen böra efterföljas av
att länsstyrelserna jämväl fritagas från skyldigheten att övervaka skogshärbärgeslagens
efterlevnad.

Med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av härbärgeslagstiftningens
tillämpningsområde har man att överväga, huruvida berörda
förändring kan anses påkalla någon ändring jämväl i avseende å tillsynens
anordning. I fråga om de eventuellt nytillkommande flottledsbyggnads-
och skogsdikningsföretagen torde det vara uppenbart, att den meromnämnde
specialinspektören jämte skogsvårdspersonalen skulle vara väl
kvalificerade för de nya tillsynsuppgifterna. Någon oskälig ökning av
deras arbetsbörda skulle väl ej heller dessa tillsynsuppgifter medföra, då
de skulle avse ett relativt måttligt antal arbetsföretag och de sannolikt
i regel komme att fullgöras i samband med andra respektive tillsynsorgan
åliggande funktioner.

Beträffande vägbyggnadsarbete gälla ej till fullo nu anförda synpunkter.
Emellertid torde omförmälda tillsynsorgan, även om de icke äro

Öl

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

fackmän i avseende å vägbyggnader, äga tillfyllestgörande kompetens för
övervakande av härbärgeringsskyldighetens iakttagande jämväl vid sådana
arbeten. Vad särskilt specialinspektören angår, måste lian tydligtvis
i förhållande till här ifrågavarande företag intaga samma ställning
som till övriga härbärgeslagstiftningen underkastade arbeten. För skogsvårdspersonalen
skulle väl tillsynsåliggandet i regel begränsas till de fall,
då det kan fullgöras i samband med andra tjänsteuppgifter. Emellertid
finnes det en grupp av statliga befattningshavare med särskild kompetens
på förevarande arbetsområde, nämligen väg- och vattenbyggnadsdistriktens
befattningshavare, och synes det böra tagas under övervägande,
om ej jämväl denna grupp, ehuru föga talrik, borde tagas i anspråk
för tillsyn å härbärgeringsskyldighetens fullgörande vid vägbyggnadsföretag.
Givetvis skulle, i likhet med vad som gäller beträffande skogsvårdspersonalen,
dessa befattningshavare endast öva tillsyn å arbetsföretag, som
icke stå under deras ledning, och i den mån tillsynen lämpligen kan kombineras
med andra tjänsteförrättningar.

Enligt vad förut föreslagits skulle samtliga de slag av arbete, vartill
härbärgeringsskyldigheten är ifrågasatt att utsträckas, infogas i skogshärbärgeslagen,
och skulle sålunda flottledshärbärgeslagen lämnas orörd
av den åsyftade utsträckningen. Ändras på sätt nyss förordats anordningen
av tillsynen å skogshärbärgeslagens efterlevnad, synes det emellertid
med skäl kunna ifrågasättas, om icke länsstyrelserna borde befrias
jämväl från befattningen med tillsynen å flottledshärbärgeslagens iakttagande.
De erinringar, som ovan framställts beträffande länsstyrelsernas
uppdrag att utöva tillsyn å skogshärbärgeslagens efterlevnad, äga
giltighet även i fråga om flottledshärbärgeslagen, och det skäl för denna
anordning, som anförts i propositionen med lagförslaget i ämnet — eller
att länsstyrelsen är den allmänna tillsyningsmyndigheten över såväl
flottlederna som flottningsföreningarnas verksamhet — synes ej vidare
övertygande. Faktiskt vilar givetvis ansvaret för övervakandet av lagens
tillämpning väsentligen på den förut omnämnde specialinspektören, som
under socialstyrelsens ledning fullgör detta sitt åliggande med bistånd
av skogsstatens och i viss mån även skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare.
Något mer betydelsefullt samband mellan tillsynen å härbärgeringsskyldighetens
fullgörande och nyssnämnda, länsstyrelserna redan
förut åliggande tillsynsuppdrag torde praktiskt taget ej heller existera.
För enhetlighet i avseende å organisationen av tillsynen å härbärgeslagstiftningens
efterlevnad talar för övrigt det förhållandet, att flottningsarbetet
till stor del torde utföras av folk, som eljest i större eller mindre utsträckning
sysselsättes med arbete, som är inbegripet under skogshärbärgeslagen.

Den nu ifrågasatta åtgärden skulle icke medföra någon ändring i vad
flottledshärbärgeslagen föreskriver rörande vattendomstol. I 10 kap. 4 §
vattenlagen bör emellertid, såsom från styrelsens sida redan tidigare
föreslagits, intagas bestämmelse om skyldighet för länsstyrelse att om
där åsyftad syneförrättning underrätta specialinspektören. Vidare borde
kanske i 70 § lagen om lottning i allmän flottled angivas, att rörande
tillsynen i fråga om byggnader för flottningsarbetarnas härbärgerande
under flottningstiden iir särskilt stadgat.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts och under förutsättning
att i arbetarskyddslagen vidtagas av styrelsen föreslagna ändringar, får
socialstyrelsen föreslå, att åt nedanangivna bestämmelser i skogs- och
flottledshärbärgeslagarna måtte givas följande ändrade lydelse:

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Skogshärbärgeslagen.

(Lagens rubrik ändras.)

1 $.

Bedrives skogsavverknings-, kolnings-, väg- eller flottledsbyggnadseller
vattenavledningsarbete på sådant avstånd från ställe etc.

Användas för arbetet hästar och bedrives arbetet vintertiden, åligger
det arbetsgivaren att jämväl sörja för etc.

(I sista stycket vidtagas ändringar med liänsyn till den reviderade arbetarskyddslagen.
)

3 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare
föreskriver, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet
av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas
tjänst för skogsvård anställd personal (alternativt---yrkes inspektionen,

i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal samt
väg- och vattenbyggnadsdistriktens befattningshavare).

(Senare delen av stycket ändras med hänsyn till den reviderade arbetarskyddslagen.
)

Flottledshärbärgeslagen,

1 *.

(Senare stycket ändras med hänsyn till den reviderade arbetarskyddslagen.
)

4 §.

Skulle beträffande enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten,
underlåta att ställa sig till. efterrättelse föreskrift i 1 eller 2.§,
äger yrkesinspektionens chefsmyndighet, när så prövas nödigt, vid vite
förbjuda honom, sedan han blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid
vidare hedriva Lottning i flottleden utan att hava vidtagit de av myndigheten
vid förbudets meddelande angivna åtgärder.

Vad i första stycket av denna paragraf stadgas äge icke tillämpning å enskild
flottled, som innehaves av kronan, utan skall, när yrkesinspektionens
chefsmyndighet beträffande sådan led finner åtgärd, som nu sagts, erforderlig,
frågan härom anmälas hos domänstyrelsen, som har att efter
omständigheterna antingen vidtaga den påkallade åtgärden eller ock underställa
ärendet Konungens prövning.

5 %.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare
föreskriver, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet
av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas
tjänst för skogsvård anställd personal.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade,
deltagit byråchefen Furst och tillförordnade byråchefen Nyström.

Stockholm den 19 maj 1927.

Underdånigst:

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.