Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1929 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion om revision av gällande
vattenlag till skydd för jordbruket, den stora allmänheten och
kommande släkten.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
192, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen — till skydd för jordbruket, den stora allmänheten och kommande
släkten — ville hos Kungl. Maj:t begära revision av gällande vattenlag
väsentligen i de i motionen omnämnda vid riksdagarna 1915 och 1918
framförda syften.
I motiveringen till denna hemställan har framhållits, att de ändringar,
som avses med den föreliggande motionen, äro sammanfattade i motionen
11:369 vid 1918 års riksdag, och äro av följande lydelse:
»Beträffande industriens expropriationsrätt:
1) att den döda, för det levande livet äventyrliga regeln, att ett matematiskt
förhållande mellan nytta och skada skall bli avgörande för ett
byggnadsföretags tillkomst, övergives;
2) att i allt fall i skada genom uppdämning enligt 2 kap. 3 § första
stycket indirekt skada medräknas samt även ideell uppoffring ingår i bedömandet;
3)
att tredje stycket, såsom utgörande ett återtagande av förbehållen i
första och andra styckena, alldeles utgår;
4) att skada å ej odlad odlingsbar jord, torr eller icke torrlagd, tages i
beräkning efter dess värde såsom odlad, tre gånger, och skada å annan
icke torrlagd jord två gånger (2 kap. 3 och 4 §§);
beträffande kungsådra (1 kap. 5 och 6 §§):
5) att genom lag också bestämmes, var gammal kungsådra skall anses gå
fram samt att denna kungsådra fortfarande skall ''framgå i djupaste vatten
och beräknas till en tredjedel av vattendragets bredd vid vanligast förekommande
lågvatten'';
beträffande initiativrätt för utbyggande av vattenfall:
6) att staten samt, efter regeringens medgivande, även kommun må under
vissa förutsättningar berättigas utbygga omonterat vattenfall, även
då befogenhet därtill ej kan grundas på strandäganderätt;
beträffande koncessionstidens begränsning (koncession på viss tid, nyprövning,
lösnings- och hemfallsrätt):
7) att i förslaget inflyter åtminstone för större företag bestämmelser om
koncession för viss tid, ävensom lösningsrätt med tidsperioder av högst 40
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 sand. 2 and. 15 häfl. (Nr 27—29.)
1
Utskottet.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
år första gången och högst 10 år därefter samt hemfallsrätt till staten
efter högst 50 år;
beträffande koncessionsav gifter :
8) att bestämmelser tillkomma därom, att avgifter till det allmänna erläggas
för vattenanläggningar, så att dessa avgifter utgå håde för vattenkraftsanläggningar
och vattenregleringar, samt att de erläggas både till
staten och vederbörande kommun ävensom att avgifterna bestämmas till
skäligt belopp, som regleras efter korta terminer, exempelvis tioåriga, eller
ock årligen efter markegång med hänsyn till penningvärdets fall och vattenkraftens
stigande värde (rörliga avgifter);
beträffande fisket:
9) att riksdagen gör framställning till regeringen om närmare undersökning,
i vad mån och på vad sätt fisket skadas genom vattenanläggningar,,
och om förslag till åtgärder, som därav föranledas;
10) att i fråga om avgiften för fiskets befrämjande densamma bestämmes
så att den regleras efter korta terminer eller ock årligen efter markegång
med hänsyn till penningvärdets sjunkande och vattenkraftens stigande
värde (rörliga avgifter);
beträffande några andra koncessionsvillkor:
11) att redan i koncessionen inrymmes förbehåll för regeringen att fastställa
taxor för energileverans;
12) att, förutom bygdekraft, även staten förbehålles för sina ändamål en
del av kraften; ävensom att stadgandena om bygdekraft i övrigt revideras
i anslutning till norska lagens bestämmelser;
13) att vattenkraftsägarna tillförbindas tillgodose i vissa avseenden den
anställda personalens behov av bostäder m. m.; samt
14) att vattenkraftsägaren åtager sig vissa förpliktelser beträffande vägar
m. m.;
beträffande koncessionsförfarandet:
15) att bestämmandet av de sociala och tekniska villkoren överlämnas åt
den lagstiftande makten och civilrättsliga saker åt domstol;
16) att vattenrättsdomstolen, om dess inrättande godkännes, förvandlas,
till en beredande myndighet för avgivande av förslag samt erhåller en
sammansättning, representerande de sociala kraven, den tekniska insikten,
den juridiska erfarenheten samt allmänhetens opinion på orten.»
Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionens innehåll.
Den revision av våra vattenrättsliga författningar, som ägt rum under de
senare åren, har som bekant avsett en fullständig reglering av vattenrättens
hela område. Sålunda framlades år 1918 ett förslag, omfattande rätten till
vatten i allmänhet samt byggande i vatten och vattenreglering i ändamål
av vattenkraftens tillgodogörande. Detta förslag ledde till vattenlagen den
28 juni 1918. Vidare antogs år 1919 ett förslag till flottningslagstiftning.
Härom handlar lagen den 29 juni 1919 om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Slutligen framlades år 1920 ett förslag till lagstiftning rörande all
-
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
män farled, torrläggning av mark samt kloakledning. Lagen den 11 juni
1920 om ändring i vissa delar av vattenlagen innehåller de stadganden, som
antagits i dessa ämnen. Med sistberörda bestämmelsers upptagande i vattenlagen
har det omfattande lagstiftningsarbete, som tog sin början år 1906
med tillsättandet av de s. k. vattenrätts- och dikningslagskommittéerna,
bragts till sin fullbordan.
I den föreliggande motionen yrkas en revision av vattenlagen i överensstämmelse
med de önskemål, som framfördes i vissa motioner vid riksdagarna
åren 1915 och 1918. Till stöd för igångsättande av denna revision
har anförts det skäl, att dessa önskemål endast oväsentligt blivit beaktade
vid den nuvarande lagstiftningens utformning.
Utskottet anser sig emellertid icke äga anledning att förorda en allmän
revision av detta omfattande lagkomplex på sätt motionären ifrågasatt och får
därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 april 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Almlwist, Frändén, Lindhagen, Berglund*, Granström,
Tamm och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Llage, Ödström,* 1 Johansson i Sollefteå*,
Andersson i Rasjön, Gardell i Gans, Pettersson i Hällbacken och Sandström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
1 Avliden efter heslutets fattande.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Reservationer:
1) av herrar Lindhagen, Hage och Johansson i Sollefteå, som anfört
följande:
»En av den sociala jordfrågans konstanta uppgifter i alla länder är tillvaratagandet
av de s. k. speciella naturrikedomarna till gagn för alla
människors intressen. Till denna grupp av jordfrågor hör vattenkraftens
utnyttjande.
Under inflytande av romersk rätt har i de länder, som omgiva Alperna,
ännu i våra dagar bibehållits samhällets regalrätt till vattenkraften. Dennas
tillgodogörande för olika ändamål blir där, i den mån den upplåtes åt enskilda,
reglerad genom koncessioner, vilka innehålla utförliga bestämmelser
för skyddande av de allmänna intressena. Några svårigheter för vattenkraftens
utnyttjande med sådana nyttiga restriktioner har icke uppkommit.
I de skandinaviska länderna åter gjorde sig mera gällande strandägarens
individuella rätt till vattnet vid hans strand. Denna rättsgrundsats utbildades
under tider, då vattenkraften icke i någon mån hade samma värde
som nu. När nutidens bruk av denna naturmakt kom över samhället, kvarstod
strandägarens äganderätt även till denna av uppfinningarna framkallade
värdestegring i vattenkraften. Ansatser till regalrätt i vattendragen
saknades dock icke i Sverige alldeles, och det förnämligaste uttrycket därför
är den gamla bestämmelsen om kungsådra, som blivit gällande i åtskilliga
större vattendrag.
År 1896 beslöt riksdagen begära förslag till lagstiftning för underlättande
av vattenfallens tillgodogörande. Detta skulle avse dels rätt att överbygga
kungsådra dels rätt till expropriation för framdragande av elektriska kraftledningar.
Således en lagstiftning till ensidig förmån för den industriella
exploateringen.
Den förra frågan framlades för 1899 års riksdag. Förslaget innehöll ett
medgivande av kungsådrans överbyggande, till och med för all framtid och
utan vederlag. Ingen uppmärksammade då, att ett sådant avhändande av
de allmänna intressenas besittningsrätt till kungsådran kunde ha sina betänkligheter,
och förslaget gick därför oanmärkt igenom.
Påföljande år 1900 framlades för riksdagen det andra begärda förslaget
om expropriationsrätt för kraftledningar. Även denna koncession föreslogs
skola meddelas för evärdlig tid. Då blev emellertid det betänkliga även
i ett sådant förslag uppmärksammat, och motion väcktes om bland annat,
att lagstiftningen borde byggas på koncession endast för viss tid i sänder
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 5
samt betalning av en årlig koncessionsavgift. Andra kammaren biföll i
huvudsak denna framställning, men första kammaren avslog den, och frågan
förföll för den gången. Regeringen återkom 1902 med ett förslag, som
innehöll några förbättringar till jordägarnas förmån men bibehöll bestämmelserna
om evärdlig koncession utan ersättning. Ny framställning gjordes
i andra kammaren av enahanda innehåll som förra gången, och då det blev
uppenbart, att andra kammaren var sinnad att vidhålla sin förra ståndpunkt,
åtminstone i frågan om tidsbegränsning, böjde sig slutligen första
kammaren, och genom sammanjämkning framkom nu gällande lagstiftning
om högst 40-årig koncessionstid för kraftledningar. Både 1900 och 1902
hade med synnerlig skärpa från såväl regeringen som första kammarens
sida framhållits, att en evärdlig koncession vore den oundgängliga förutsättningen
för att någon skulle kunna inlåta sig på vattenfallens utbyggande.
När sedan lagen i alla fall kom med sin tidsbegränsning, har det visat sig,
att dessa farhågor icke alls besannats.
Efter dessa erfarenheter och då regeringen trots sin befogenhet och trots
utgången av striden om expropriationsrätten ej bland villkoren för koncession
till överbyggnad av kungsådran jämväl upptog åtminstone tidsbegränsning,
var det klart, att försummelsen år 1899 måste bli uppmärksammad
och försök till rättelser göras. Denna nya kamp mellan de allmänna och
de industriella intressena började i riksdagen 1904. År 1909 stannade kamrarna
i olika beslut. Något resultat uppnåddes ej. Det var under denna strid
bankdirektör Knut Wallenberg i första kammaren utslungade sitt bekanta
hot om, att »vi skulle allesammans göras till trashankar» om sådana förslag
bifölles. Denna strid om kungsådran fortplantade sig till kommittéerna,
ämbetsverken och pressen samt pågick under en lång följd av år ända till
år 1918.
År 1904 vidgades emellertid vattenkraftsproblemet genom att riksdagen
begärde revision av lagstiftningen om vattenrätt. Därmed kom frågan om
ett koncessionsförfarande i hela dess vidd upp på dagordningen. Det gjordes
gällande, att till förebild måtte läggas vattenrättssystemen i de länder,
som erhöllo sin vattenkraft från Alperna. Dessutom erinrades, att de nyaste
norska vattenrättslagarna gått samma väg. Där hade en stor strid utkämpats
i denna sak samt regeringar bildats och fallit på densamma.
Under åren 1904—1918 pågick detta »utredningsarbete». De Lindmanska,
Hammarskjöldska och Schwartzska regeringarna sågo till, att kraften i utredningen
blev förbehållen storindustriens män och den industrialiserade
ämbetsmannakåren, på sätt i 1915 och 1918 års motioner närmare skildrats.
Det myckna tillkallandet av »sakkunniga» bestod sålunda i ett bemödande
att låta dem, som omedelbart eller på omvägar voro av sin egen eller sin
miljös fördelar bundna vid de storindustriella synpunkterna få ett rikligt
och dominerande inflytande på sakens beredning. Förslagen till vattenlag
blevo under sådana förhållanden särdeles ensidigt förberedda.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Emellertid kunde man icke hindra, att samhällsintressenas talan fick göra
sig hörd i riksdagens andra kammare. Där motionerades och interpellerades
oavlåtligt. Slutligen begärde andra kammaren, att »de samhälleliga intressena
och den jordbrukande befolkningens berättigade önskemål» beaktades i utredningen.
Detta motliugg ledde till att två jordbrukare insattes i vederbörande
beredning, men de samhälleliga intressena i övrigt lämnades fortfarande
utanför.
År 1918 omsider framlades ett förslag för riksdagen av den då sittande
liberal-socialistiska regeringen. Någon förstärkning i utredningsdelegationen
tillkallades icke, men den liberala justitieministern Löfgren företog med
biträde av den siste beredningens sekreterare ensam en bearbetning. Förslaget
lämnade en hel del viktiga frågor till och med utan diskussion och
dess resultat innefattade en ganska mager kompromiss, där högerintressena
fortfarande stodo med palmerna i händerna. De mänskliga behoven förunnades
dock några gästroller i lagtexten och i ett annat stycke avvek förslaget
fördelaktigt från det ursprungliga utkastet.
Den i 1915 års motion framförda ingående belysningen av de försummade
sociala synpunkterna utvecklades därför ytterligare i motsvarande motion
vid slutavgörandet. Erinringarna mot förslaget sammanfattades i de särskilda
yrkanden, som åberopats i nu förevarande motion och även återfinnas
ovan i andra lagutskottets betänkande. De blevo emellertid oväsentligt
beaktade i 1918 års kompromisslösning.
Därmed avsomnade under någon tid den nittonåriga striden om vattenkraften.
Den slutliga lösningen av den sociala jordfrågans andra huvudavdelning
eller folkets försörjning genom självständiga jordbruk och tillgodoseende
med bostäder tog nämligen därefter uppmärksamheten helt i
anspråk.
När nu denna senare lösning med år 1928 slutgiltigt sammanstörtat, begvnner
en ny epok i den svenska jordens historia. Den sociala jordfragan
får i hela sin vidd börja en ny lidandets väg. Vakthållningen kring de
speciella naturrikedomarna har varit gömd men är icke glömd. Någon
framsyn över vattenkraftens utnyttjande till allas gagn måste stå upp
igen. Givetvis är detta icke en snäv partiangelägenhet och det kan icke
någonsin bliva det. Emellertid innefattar kontrollen över de speciella
naturrikedomarna en särdeles praktisk och tidsenlig insats, såvitt vi förstå,
uti de socialdemokratiska »socialiseringssträvandena». Denna kontroll
stöddes också vid sekelskiftet utom i viss mån av liberalerna, än mer övertygat
av socialdemokraterna, såsom exempelvis den vid motionen 189 i första
kammaren för i år bilagda socialdemokratiska riksdagsmotionen av ar 1911,
undertecknad av hela den socialdemokratiska gruppen, nogsamt utvisar.
Den nu framförda påminnelsen avser allenast att vara en framstöt vid
början av den nya epoken. Förmodligen blir saken ånyo framförd varje
följande riksdag eller åtminstone ofta under de kommande tiderna, intill dess
åter något blivit uträttat för den stora saken.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 7
Med utskottets avstyrkande utlåtande behöver man icke sysselsätta sig.
Utskottet har icke sina rötter i de ovan skildrade striderna, det intresserar
sig ej för saken och därför »äger det icke anledning» att förorda motionen.
Det hemställes alltså,
att riksdagen — till skydd för jordbruket, den stora
allmänheten och kommande släkten — ville hos Kungl.
Maj:t begära revision av gällande vattenlag, väsentligen
i de i motionen framförda syften»;
2) av herr Pettersson i Hällbacken.