Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1929 kl. 11.30 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta molicmer om ändring i fattigvårdslagens
bestämmelser rörande skyldighet för vistelsekommun
att själv vidkännas vissa kostnader.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herrar Sanden
och Ström samt nr 87 i andra kammaren av herrar Ericson i Boxholm och
Hedlund i Östersund.
I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i fattigvårdslagen, att fattigvård, som bestått i bekostande
åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle
att begagna skolundervisningen, samt läkar- eller förlossningshjälp eller medicin,
då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å
anstalt, jämväl skall ersättas av hemortskommunen, samt i de fall, då 60 §
är tillämplig, av staten.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Det
yttrande, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda, finnes intaget
här nedan.
I 29 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att Historik,
fattigvårdsisamhälle, som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon, som W1 “r* fat''
hade hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta samhälle U 9ordning''''
erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad, om sådan
erfordrats.
I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om Fnttigvårdsfattigvården
föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag från ning^om
bestämmelsen om ersättningsplikt för hemortskommunen:
fattigvård, som bestått i
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. l4 häft. (AV 26). 1
mitténs betänkande
1915.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta
dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård
å sjukvårdsans tal t, varför ersättning skall utgå,
förlossningshjälp eller
begravningskostnad,
eller för fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat längre
tid än trettio dagar.
Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén bl. a. följande:
Genom att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av
nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal
tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså
komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna
mellan kommunerna. Även om utvägar ej saknas att med
andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt
som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga kostnader.
Kommittén har ej kunnat göra undersökning om de utgifter, som förorsakats
av de ovan angivna understödsfallen; en sådan skulle stött på alltför stora
svårigheter. Men det torde såsom visst kunna antagas, att vårdkostnadens belopp
varit jämförelsevis ringa i varje särskilt fall. Någon större förskjutning
av fattigvårdstungan torde alltså ej behöva befaras genom ett dylikt stadgande.
I den mån en förskjutning kommer att äga rum, faller den ökade bördan på
städer och köpingar, i vilka det relativt största antalet av understödstagare
från annan kommun befinner sig. Mot en förskjutning i denna riktning synas
emellertid ej några större betänkligheter böra möta, då i förhållande till den
ekonomiska bärkraften stadskommunernas utgifter för fattigvården i allmänhet
äro väsentligt lägre än landskommunernas. Med en begränsning till ovan angivna
fall torde man ej behöva befara, att vistelsekommunen skall undandraga
sig att lämna erforderlig hjälp eller att söka skjuta detta åliggande över på
annan kommun. Medel till motverkande av försök i sådan riktning finnas för
övrigt i fattigvårdssökandens besvärsrätt samt i myndigheternas rätt och skyldighet
att vid behov ingripa. Fördelen av att genom ett sådant stadgande kunna
väsentligt inskränka fattigvårdstvisternas antal torde därför här få vara avgörande.
Yttranden I de av myndigheterna avgivna yttrandena framställdes från vissa håll an°VvårIslag-''
märkningar mot kommitténs förslag, vilka anmärkningar torde kunna samstiftnings-
manfattas sålunda: Bestämmelserna äro orättvisa särskilt mot stadskommu1
förslag!8 nerna; de avvika alltför mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle skall
ersätta meddelad fattigvård och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret
skall inverka på hemortsrättsförvärv; de medföra svårigheter för de
nödställda att erhålla understöd och göra, att detta blir knappt tillmätt; de
föranleda försök från kommunernas sida att skjuta understödjandet från sig
och att draga ut på tiden; de locka kommunerna att onödigtvis utsträcka fattigvård
till något längre tid än 30 dagar och till att i behörigt syfte och mot
verkliga förhållandet beräkna den tid, som understöd avser, till mera än 30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
o
dagar; och de giva anledning till tvister mellan kommunerna om den tid, för
vilken fattigvård skall anses ha utgått.
Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag anförde föredragande
departementschefen, att den av kommittén omfattade principen, att
fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra rätt till ersättning
från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde läggas till grund
för lagstiftning. I fråga om den utsträckning, i vilken denna princip borde
komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen, att förslaget
att fattigvård, som lämnats under högst 30 dagar, icke skulle ersättas, lämpligen
icke borde genomföras. Förslaget förordades därför i den begränsade omfattning,
nu gällande lag innehåller.
Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke någon
erinran.
50 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården innehåller i paragrafens
lydelse enligt lag den 11 juni 1926 följande bestämmelser:
1 mom. Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,
vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller
annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagaxens försörjning, berättigat
att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i den
omfattning, som här nedan sägs.
2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta
dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats
annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp.
Vid fjolårets riksdag framställdes i en inom andra kammaren av herrar Hedlund
i Östersund och Ericson i Boxholm väckt motion, nr 190, samma yrkande
som i de nu förevarande motionerna.
Över motionerna avgav statens inspektör för fattigvård och barnavård begärt
yttrande och anförde däri följande:
Motionen avser sådan ändring av fattigvårdslagen, att fattigvårdssamhälle,
som enligt § 1 lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom annat
samhälle, skall vara berättigat att därför erhålla ersättning av det senare samhället,
även om fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll
eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
eller av läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller
medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt.
Nu gällande undantagsbestämmelse beträffande dylik fattigvård återfinnes i
50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 11
juni 1926. Förutom i motionen omförmälda slag av fattigvård finnes där även
upptagen fattigvård, som bestått i begravningshjälp. Dessutom hade av fattigvårdslagstiftningskommittén
föreslagits jämväl annan fattigvård, som icke omfattat
längre tid än trettio dagar, och beträffande mera långvarig fattigvård den
del därav, som utgått för de första trettio dagarna, men förslaget blev i denna
del icke upphöjt till lag.
Riksdagen
1918
1918 års fattigvårdslag.
Riksdagen
1928.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Såsom av det i motionen återgivna utdraget ur fattigvå.rdslagstiftningskommitténs
betänkande framgår, har det för kommittén avgörande skälet till införande
av ifrågavarande stadgande varit den betydelse, detsamma skulle komma
att få med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna mellan kommunerna.
De av motionärerna framhållna olägenheterna av stadgandet hava
däremot icke av kommittén tillmätts någon betydelse.
I propositionen nr 135 till 1918 års riksdag med förslag till lag om fattigvården
behandlades ifrågavarande bestämmelse i sammanhang med bestämmelsen
i 49 § 1 mom., att hinder för förvärv av hemortsrätt icke skulle föranledas
av nti omförmälda slag av fattigvård. Kommittén hade nämligen föreslagit,
att fattigvård, som icke ersattes av hemortskommunen, icke heller skulle
utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt. Såsom skäl för en sådan anordning
hade kommittén anfört, att dylikt samband gjort sig gällande i dansk och norsk
fattigvårdslagstiftning, att det, då fattigvården icke ersattes, icke bleve genom
hemortskommunens eget medgivande eller genom rättegång vid dess meddelande
utrett, rätt fattigvården verkligen utgått och ännu mindre att den varit obligatorisk,
samt att den omständigheten, att en person komme i behov av dylik
tillfällig fattigvård, icke kunde sägas med nödvändighet utvisa en sadan brist
1 försörjningsförmågan hos honom, att han icke borde kunna förändra hemortsrätt.
Mot den av fattigvårdslagstiftningskommittén sålunda föreslagna principen,
att viss mera tillfällig fattigvård icke skulle inverka på hemortsrättsföryärv
och icke medföra rätt till ersättning av hemortskommun, hade i de avgivna
yttrandena gjorts åtskilliga erinringar, vilka, i vad de avsågo sedermera lagfästade
bestämmelser, i propositionen sammanfattades på följande sätt: Bestämmelserna
voro orättvisa, särskilt mot stadskommunerna; de avveko alltför
mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle skulle ersätta meddelad fattigvård
och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret skulle inverka
på hemortsrättsförvärv; de medförde svårigheter för de nödställda att erhalla
understöd och gjorde, att detta bleve knappt tillmätt; de föranledde försök från
kommunernas sida att skjuta understödjandet från sig.
Den av kommittén omfattade principen hade emellertid i stort sett vunnit
anslutning bland de hörda myndigheterna, och även föredragande departementschefen
ansåg densamma riktig och av beskaffenhet att böra läggas till grund
för lagstiftningen. Fråga vore emellertid, om den fördel, som man huvudsakligen
avsett att vinna med förslaget, nämligen minskning i fattigvårdsprocessernas
antal, uppvägde de olägenheter, som, på sätt anmärkts, i vissa hänseenden
kunde förväntas komma att uppstå, om förslaget antogies i sin fulla utsträckning.
Ett övervägande av denna fråga medförde, att ifrågavarande
bestämmelser fingo den begränsade omfattning, nu gällande lag utvisar..
Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes ingen erinran i
riksdagen.
Ett ställningstagande till förevarande motion torde alltså kräva en undersökning,
huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i 50 §
2 mom. i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera jävats
av erfarenheten eller icke.
För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas yttranden
i frågan, därvid åttonde distriktet, motionären Hedlunds distrikt, representerats
av den för honom förordnade vikarien.
Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex i tillstyrkande riktning, medan
tre utmynna i ett avstyrkande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
5
Konsulenten i första distriktet bekräftar riktigheten av de i motionen gjorda
uttalandena beträffande ifrågavarande bestämmelses verkningar för den hjälpsökande
själv, när det gällt att utbekomma understöd till skolpliktiga barn,
läkarhjälp och medicin. Däremot har han icke kännedom om något fall, då
förlossningshjälp vägrats.
Konsulenten i andra distriktet har icke från sitt distrikt kännedom om några
sådana förhållanden, som i motionen åsyftas. Men då det likväl alltemellan
torde förekomma fall av sådan beskaffenhet, kunde möjligen den föreslagna
lagändringen komma att medföra praktiska förbättringar i en del understödsfall.
Konsulenten i tredje distriktet instämmer till alla delar i motionernas syfte.
Han anser det utan vidare klart, att olägenheterna av ifrågavarande bestämmelser
äro flera än fördelarna, och understryker på det kraftigaste, att de betänkliga
konsekvenserna av bestämmelserna huvudsakligen gå ut över de hjälpsökande.
Konsulenten i sjätte distriktet tillstyrker på det livligaste. Den föreslagna
lagändringen skulle visserligen medföra någon ökning i fattigvårdsprocessernas
antal, men olägenheterna av ifrågavarande undantagsbestämmelses bibehållande
vore dock så stora, att lagändring vore motiverad.
Konsulenten i sjunde distriktet anser de av motionärerna anförda skälen
giva fullt stöd för en lagändring. Han tror ej. att därav skulle föranledas
någon ökning i processernas antal. Däremot skulle det medföra större rättvisa
med ersättningsskyldighet även för ifrågavarande kostnader, varjämte nuvarande
bestämmelser visat sig kunna föranleda dröjsmål för den hjälpsökande.
T. f. konsulenten i åttonde distriktet, vilken såsom ordförande i en av våra
större landskommuners fattigvårdsstyrelser har en stor erfarenhet i fattigvardsfrågor,
anser förslaget värt att stödjas. Bestämmelsen i fråga torde icke
hava i nämnvärd mån minskat processernas antal utan snarare bidragit till
ökade tvister och meningsskiljaktigheter. Förhållandet vore vanligen så, att
rattigvardsbehov av mer omfattande eller varaktig natur förelåge, innan
bidrag till kostnaden för läkarvård och medicin begärdes. En hänvändelse till
hemortskommunen vore således i varje fall nödvändig, och oftast vore ett bestridande
av kravet, om hemortsrätten vore klar, förorsakat av ovisshet i fråga
om understödets fördelning. Även för den nödställde medförde förevarande
bestämmelse vissa olägenheter, i det att fall kunde påvisas, då en fattigvårdsstyrelse
avslagit begäran om bidrag till kostnaden för läkare och medicin,
ehuru verkligt behov förelegat, därför att ersättning av hemortskommunen icke
kunnat erhallas. En annan mindre tilltalande konsekvens av bestämmelsen i
fråga vore, att lagen kringginges för att ersättning skulle kunna av hemortskommun
erhållas i fall, där sådan eljest vore utesluten. En fattigvårdsstyrelse
kunde således bevilja en familj ett kontant understödsbelopp, ehuru styrelsen
visste, att understödet vore avsett att användas till inköp av kläder till skolbarn
eller till läkarvård och medicin.
Övriga konsulenter anse lagändring ej motiverad.
Konsulenten i fjärde distriktet har icke på senare tid försport några klagomål.
Det av fattigvårdslagstiftningskommittén anförda skälet för stadgandets
införande gällde fortfarande. Visserligen kunde det föranleda utredningar genom
landsfiskal eller konsulent, men det stannade då i regel därvid och ginge
icke till process.
Konsulenten i femte distriktet ansåge olägenheterna av nuvarande stadgande
vara av ringa betydelse. Den föreslagna lagändringen skulle däremot medföra
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
en ökning av processerna, emedan en fattigvårdsstyrelse skulle kunna i stor
utsträckning bibehålla hemortsrätten i en kommun för en inflyttad familj
genom att endast lämna ett par tofflor eller dylikt åt barnen.
Meningen bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av den
i motionen föreslagna lagändringen. För egen del har jag icke försport några
klagomål från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant understöd, som
avses i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen.
Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut om ändring av
ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan torde erfordras
en mera grundlig utredning än vad här kunnat åstadkommas, till klargörande
av denna lagbestämmelses verkningar i ovanberörda olika hänseenden
under den tid, som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst. Vad som av flera
av konsulenterna anförts i denna fråga anser jag i varje fall motivera igångsättande
av en dylik utredning.
Motionärerna synas icke avse någon ändring av förut omförmälda bestämmelse
i 49 § 1 mom. i fattigvårdslagen rörande fattigvårds inverkan på hemortsrättsförvärv.
Det nära sammanhang, vari, såsom ovan påvisats, dessa lagrum
stå till varandra, nödvändiggör emellertid en utredning även av den frågan,
huruvida ändring bör ske i det ena av dem, utan att samtidigt det andra
undergår motsvarande ändring. Genom ett sådant förfaringssätt skulle nämligen
brytas mot den princip, som ligger till grund för bestämmelsen i 49 § 1
mom., nämligen att fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen, icke
heller skall föranleda hinder för hemortsrättsförvärv.
Det förtjänar anmärkas, att i den finska fattigvårdslagen, vilken till stor
del kopierats efter vår 1918 års lag, icke finnes någon motsvarighet till vare
sig 49 § 1 mom. eller 50 § 2 mom. i sistnämnda lag.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,
att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande önskvärdheten
och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen
samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet med bestämmelsen
i 49 § 1 inom., att viss tillfällig fattigvård icke utgör hinder för
hemortsrättsförvärv.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 25, hemställde andra lagutskottet, att
motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och anförde till
stöd härför följande:
Såsom framgår av det vid utskottets utlåtande fogade yttrandet från statens
inspektör för fattigvård och barnavård råda bland fattigvårdskonsulenterna
delade meningar rörande behovet av den ifrågasatta lagändringen. För egen
del har fattigvårdsinspektören förklarat, att han icke försport några klagomål
från de hjälpbehövande över att sådan hjälp, som nu är i fråga, blivit dem
förvägrad. Att beslut om ändring av ifrågavarande bestämmelse skulle fattas
av detta års riksdag anser fattigvårdsinspektören med hänsyn härtill uteslutet.
På grund av vad som anförts av vissa konsulenter ifrågasätter emellertid fattigvårdsinspektören,
att en utredning bör igångsättas till klargörande av de
ifrågavarande bestämmelsernas verkningar, varvid bör iakttagas den överensstämmelse,
som äger rum mellan ifrågavarande lagrum, 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen
och 49 § 1 mom. i samma lag. Sistnämnda lagrum innehåller bland
annat den bestämmelsen, att hinder för förvärv av hemortsrätt icke föranledes
av här omförmälda slag av fattigvård.
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Motionärerna liava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av dem
föreslagna ändringen i 50 § 2 inom. fattigvårdslagen bör medföra ändring
jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de båda
paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda
lagrummet bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den beskaffenhet,
som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv av
hemortsrätt, maste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget
bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.
Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande
i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett sig
ej böra förorda bifall till motionärernas förslag om lagändring. I anledning
av motionen har fattigvårdsmyndigheternas uppmärksamhet blivit riktad på
de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som motionen åsyftar,
och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola med intresse följa
framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning. Under sådana omständigheter
har utskottet icke nu ansett erforderligt att förorda, att en utredning
företages rörande de lagändringar, som kunna ifrågasättas’med utgångspunkt
från motionen.
Vid utlåtandet var fogad en reservation av fyra ledamöter, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
Utskottet har vid behandlingen av motionen kunnat konstatera, att av
nio fattigvårdskonsulenter, som yttrat sig rörande den i motionen behandlade
fragan, sex tillstyrkt eller uttalat sympatier för en ändring av fattigvårdslagstiftningen
i den riktning, som i motionen förordats. Utöver detta har
statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör förordat, att en allsidig och förutsättningslös
utredning företages rörande önskvärdheten och lämpligheten av
ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen samt att därvid jämväl
beaktas denna lagbestämmelses samhörighet med bestämmelsen i 49 § 1
mom., att viss tillfällig fattigvård icke utgör hinder för hemortsrättsförvärv.
Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra i den formen tillstyrka den
väckta motionen, att utskottet payrkar en utredning av det slag, som av sistnämnda
myndighet föreslagits. Som ett motiv härför får utskottet även hänvisa
därtill, att vid 1918 års fattigvårdslagstiftningsreform erinringar gjordes mot
den utformning av lagstiftningen på denna punkt, mot vilken motionärerna
nu rikta sig.
Med hänvisning till denna motivering och under uttalande av den uppfattningen,
att den ifrågasatta utredningen även må kunna få omfatta det sidoordnade
spörsmål, på vilket statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör i sitt
yttrande pekat, hemställer utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj: t hemställa, att Kungl. Maj: t med anledning av motionen nr 190 i andra
kammaren måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande önskvärdheten och lämpligheten av sådana ändringar av fattigvårdslagen,
som påyrkas i nämnda motion.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren
biföll den vid utskottets utlåtande fogade reservationen. Frågan hade
alltså förfallit.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Fattigvårds- Det yttrande, som statens inspektör för fattigvård och barnavård avgivit
inspektörens utskottet över de vid innevarande års riksdag väckta motionerna, är av
yttrande
till utskottet följande lydelse:
över de vid ,
innevarande Båda motionerna överensstämma med den av herrar Hedlund i Östersund
års riksdag Ericson i Boxholm vid 1928 års riksdag väckta motionen i andra kammaV<tionerna°
ren nr 190. Över denna motion avgav jag ett yttrande, som är infört i andra
lagutskottets utlåtande nr 25 år 1928 och ber jag, som alltjämt har samma
uppfattning som där göres gällande, få hänvisa till nämnda yttrande.
Då motionärerna icke berört det av mig i yttrandet påpekade nära förhållandet
mellan 50 § 2 mom. och 49 § 1 inom., får jag framhålla, att, om en utredning
skall komma till stånd, densamma bör omfatta bada de nämnda lag
-
rummen.
I detta sammanhang tillåter jag mig omnämna, att i skrivelse av den 12
januari 1928 styrelsen för landskommunernas förbund hos Kungl. Maj:t
hemställt om utarbetande av förändrade bestämmelser angående förvärv av
hemortsrätt, samt att från vederbörande länsstyrelser m. fl. inhämtats yttrande
i anledning härav. Om denna hemställan föranleder beslut av Kungl. Maj: t om
verkställande av utredningen ifråga, torde motionärernas förslag, som måste
anses nära sammanhänga med hemortsrättsproblemet, lämpligen böra bli föremål
för övervägande.
Framställ- I den av fattigvårdsinspektören omnämnda framställningen till Kungl. Maj: t
Kungl Maj-t ^ar styrelsen för landskommunernas förbund framhållit vissa missförhållanden,
från styrel- som enlig-t styrelsens mening uppkommit genom nuvarande hemortsrättsbe
landskommu-
stämmelser. För avhjälpande av dylika missförhållanden bär styrelsen fram
»SÄ
“i;‘ vissa åtgärder, som förslagsvis skulle kunna ifrågasättas. Härom har
ändring i gäl- styrelsen anfört följande :
lande bestäm
hemortsrätt.
Man skulle kunna tänka sig ändringar i gällande lagstiftning i det syftet,
’ att dels hemortsrätten, på sätt kammarrätten ifrågasatt, icke göres beroende
enbart av mantalsskrivning utan ock av viss tids, exempelvis ett års, vistelse
inom kommunen, dels att möjligheten för den kommun, vars intresse beröres av
en viss mantalsskrivning att därutinnan bevaka sin rätt, underlättas. För sådant
ändamål lärer ett stadgande kunna införas av innehåll, att mantalsskrivnings -förrättare förelägges att, då en person mantalsskrives såsom nyinflyttad i en
kommun, inom viss tid avsända underrättelse till fattigvardsstyrelsen i utflyttningskommunen
om att mantalsskrivning skett. Om sådan underrättelse icke
kommer fattigvårdsstyrelsen i utflyttningskommunen till handa, har denna anledning
att undersöka förhållandet och eventuellt anföra besvär över den underlåtna
mantalsskrivningen.
För de fall, som icke kunna nås av lagstiftning i antydd riktning, böra enligt
styrelsens mening åtgärder av statsmakterna vidtagas i syfte att i görligaste
mån mildra lagstiftningens ogynnsamma verkningar. I sådant hänseende
torde bestämmelser böra stadgas, att vederbörande hemortskommun måtte
på lämpligt sätt tillerkännas ersättning dels i de fall, då hemortsrätten grundas
å en mantalsskrivning, vilken föranletts av mindre än exempelvis ett års eller
åtminstone sex månaders vistelse, dels ock i de fall, då hemortsrätten bibehållits
i en kommun på den grund, att mantalsskrivning underlåtits i en annan
kommun, varest personen i fråga rätteligen bort mantalsskrivas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
I fattigvårdslagen infördes det av motionärerna berörda stadgandet i 50 § 2
mom. av det skäl, att man genom att röja ur vägen de tvisteämnen, som hade
avseende å kostnaden för ifrågavarande tillfälliga understöd, ville söka minska
fattigvårdsprocessernas antal. Man ansåg, att den förskjutning av fattigvårdstungan,
som skulle kunna uppstå därigenom att vistelsekommunen alltid finge
själv vidkännas dylik tillfällig kostnad, bleve jämförelsevis ringa och man beräknade,
att den ökade bördan skulle falla allenast på städer och köpingar, i
vilka det relativt största antalet understödstagare från annan kommun befunne
sig. Medel till motverkande av försök från vistelsekommun att undandraga sig
skyldigheten att lämna erforderlig hjälp ansågs ligga i fattigvårdssökandes besvärsrätt
samt i myndigheternas rätt och skyldighet att vid behov ingripa.
Då frågan om åläggande för hemortskommunerna att ersätta jämväl kostnad
för dylik tillfällig fattigvård förelåg vid fjolårets riksdag, avstyrktes förslaget
av utskottet av det skäl, att utskottet icke ansåg tillräckligt material föreligga
för ett ståndpunktstagande i den angivna frågan. Av statens inspektör för fattigvård
och barnavård hade även uppgivits, att han icke försport några klagomål
från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant understöd, som är
ifråga. Utskottet förutsatte, att fattigvårdsmyndigheterna, sedan deras uppmärksamhet
blivit riktad på frågan, skulle med intresse följa framtida
erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning, i följd varav utskottet
ej heller ansåg erforderligt, att en utredning företogs rörande de
lagändringar, som kunde ifrågasättas med utgångspunkt från motionen.
Med föranledande av fattigvårdsinspektörens yttrande framhöll utskottet
jämväl bestämmelsens samhörighet med stadgandet i 49 § 1 mom. fattigvårdslagen,
att sådan tillfällig fattigvård icke utgör hinder för hemortsrättsförvärv.
Utöver vad motionärerna vid föregående riksdag anfört hava i de nu föreliggande
motionerna icke åberopats några skäl för ett genomförande av den
ifrågasatta ändringen av 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. Förhållandet mellan
nämnda lagrum och bestämmelserna om hemortsrättsförvärv i 49 § 1 mom.
har ej heller i år berörts i de väckta motionerna. I sitt innevarande år till utskottet
avgivna yttrande har emellertid fattigvårdsinspektören ånyo framhållit,
att, om en utredning med anledning av motionerna kommer till stånd, den bör
omfatta båda de nämnda lagrummen.
Den väckta frågan om utredning rörande ändring av bestämmelserna angående
hemortsrättsförvärv ger fattigvårdsinspektören ytterligare anledning att betona
sammanhanget ur utredningssynpunkt mellan motionärernas förslag och
hemortsrättsproblemet.
I motionerna har ej heller beaktats, att den frågan kan komma att upptagas
till prövning, huruvida icke annan utväg för gäldande av åtminstone vissa av
de här berörda tillfälliga fattigvårdskostnaderna kan anses stå till buds än
att de bestridas antingen av vistelse- eller hemortskommunen. Utskottet vill i
detta sammanhang bringa i erinran, att fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl.
Maj: t begärt utredning rörande det interkommunala skatteutjämningsproble
Bihang
till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. H häft. (Nr 26). 2
Utskottet.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
met. Vid verkställande av denna utredning torde jämväl frågan om överflyttande
på stat och landsting av vissa fattigvårdskostnader komma under övervägande.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden har utskottet ej funnit anledning
att frångå den ståndpunkt, som utskottet vid fjolårets riksdag intog till den
då väckta motionen i ämnet.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 mars 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Bigfrid Hansson och Mellén,
fröken Hesselgren samt herrar Berglund, Granström* och Tamm;
från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagarden, Jeppsson*, Wallerius*,
Aronsson*, Hedvall, Osberg och Hansson i Trollhättan.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Hage, Hedvall och Hansson i Trollhättan, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t hemställa,
att Kungl. Maj: t med anledning av motionerna nr 54 i
första kammaren samt 87 i andra kammaren måtte låta verkställa
en allsidig och förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten
och lämpligheten av sådana ändringar av fattigvårdslagen,
som påyrkas i nämnda motioner.
Stockholm 1929. Kungl. Hov boktryckeriet Iduna Tryckert-Å.*B
296232