Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1929 kl. 11,30 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående kompetensvillkoren
för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 182,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Anderson i Linköping hemställt,
att riksdagen matte för sin del besluta följande ändrade lydelse av 32 §
4 stycket i lagen om fattigvården:
»Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten får endast antagas
person, som undfått utbildning i anstaltsvard eller förvärvat erfarenhet i sådan
verksamhet.»
Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Det yttrande, som i anledning härav kommit utskottet till handa, finnes fogat
såsom bilaga vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till detsammas innehåll.
I fåtti g var dslag stiftnin g skommitténs år 1915 avgivna förslag till lag om
fattigvården hade icke upptagits några särskilda bestämmelser om kompetensvillkor
för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt.
I de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena hade betydelsen av utbildad
personal vid anstalterna särskilt framhållits av Svenska fattigvårdsförbundet,
vilket härom yttrat följande:
Kommittén har icke i sin motivering och givetvis än mindre i lagtexten
yttrat nagot om den för en tillfredsställande anstaltsvård ytterst betydelsetulla
personalfrågan. För att understödja den tendens, som nu alltmer gör sig
gällande, att ställa för sitt kall utbildade föreståndare och föreståndarinnor
1 spetsen för fattigvårdsanstaltema, förordar förbundet, att i nu omhandlade
paragraf, intages en bestämmelse, att ålderdomshem bör ställas under ledning
av iör^sitt kall utbildad föreståndare eller föreståndarinna. Det är nu för
tattigvardsstyrelserna förenat med mindre svårigheter än förr att erhålla
lämplig personal för sina anstalter, då frånsett andra institutioner Svenska
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 13 häft. (År 25.) 1
Historik.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
fattigvårdsförbundet sedan 8 år tillbaka årligen anordnar utbildningskurser
för blivande funktionärer vid fattigvårdsanstalter.
Förbundet tillåter sig i detta sammanhang erinra om de alltjämt ökade krav,
som ställas på funktionärerna inom fattigvården, och om deras ansvarsfulla
och ofta synnerligen svårskötta syssla. Det är därför ett önskemal, att deras
ställning i största möjliga mån säkerställes. Härtill skulle bidraga, om i förslaget
till normalreglemente för fattigvårdens handhavande intoges en bestämmelse,
att funktionär bör anställas medelst kontrakt med viss uppsägningstid.
Till förbundets kännedom har nämligen kommit en del fall, då fattigvårdsfunktionär
till synes utan egentlig anledning omedelbart blivit uppsagd
från innehavd plats och med sin familj blivit ställd på bär backe. Givet ä,r,
att personer, vilka det vore särskilt önskvärt att tillföra fattigvardsarbetet, vid
sådant förhållande skola befinnas mindre villiga att ägna sig åt detta kall.
I den proposition, nr 135, som förelädes 1918 års riksdag, hade ej heller
några kompetensvillkor upptagits i lagtexten. Härom anförde departementschefen
:
Tillgång på personal, som är särskilt utbildad och kunnig i fråga om fattigvård
och sjukvård, är givetvis för anstaltsvårdens tillfredsställande utveckling
av den allra största betydelse. Det hjälper icke med goda anstaltsbyggnader,
om ledningen är inkompetent. Erfarenheten visar också, hurusom nya, välbyggda
anstalter, som stått under ledning av ointresserade eller eljest olämpliga
personer, på kort tid förfallit. Emellertid synes det mig knappast lämpligt
att i lagen införa bestämmelser om fordran på vissa kvalifikationer för
fattigvårdspersonalen. Dels lärer det ankomma pa inspektionsmyndigheterna
att ingripa, när personalen är olämplig, nagot som en erfaren inspektör eller
instruktör lätt nog inser. Dels synes det böra ifrågasättas att om, sasom jag
anser önskvärt, statsunderstöd eller statslan beviljas för anordnande av anstalter,
vissa villkor härför uppställas, såsom fallet är i Finland. Bland dessa villkor
kunna tänkas förekomma, att föreståndare eller annan personal genomgått
viss utbildning eller av viss myndighet godkännes.
På den viktiga frågan om fattigvårdspersonalens rekrytering lärer även
komma att inverka, om åt denna personal kan beredas en mera betryggad
ställning än som för närvarande är fallet. Särskilt gäller detta denna personals
pensionering. Svenska fattigvårdsförbundet har i skrivelse den 8 ma,] 1912
hos Kungl. Maj:t gjort en framställning om pensionering av fattigvårds- och
bamavårdsfunktionärer; och förslag därom har nyligen framlagts av tillkallade
sakkunniga inom finansdepartementet, vadan spörsmålet härom snart torde
kunna vinna sin lösning. I sammanhang härmed lärer också kunna komma
att tillgodoses de krav på ökad säkerhet med hänsyn till anställningens fortvaro,
varom fattigvårdsförbundet hemställt.
Med anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en, motion,
nr 342, av herr Leander, vilken hemställde, bl. a., att riksdagen ville besluta
sådan ändring av Kungl. Ma] :ts proposition, att i fråga om den personal, som
skulle anställas vid fattigvårdsanstalterna och arbetshemmen, vissa kompetensvillkor
skulle föreskrivas i själva lagtexten, såsom genomgången utbildningskurs
eller andra nödvändiga förutsättningar för kallet. Till stöd för berörda
hemställan anförde motionären följande:
X §§ 31—34 föreskrives, att fattigvårdsanstalter och arbetshem skola upprättas.
Departementschefen finner, att tillgång på personal, som är särskilt utbildad
och kunnig i fråga om fattigvård och sjukvård, är för anstaltsvårdens
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 3
tillfredsställande utveckling'' av den allra största betydelse, men anser det knappast
lämpligt att i lagen införa bestämmelser om fordran på vissa kvalifikationer
för fattigvårdspersonalen. Det kan dock ifrågasättas, om icke på grund
av sakens stora vikt bestämmelser därom borde inflyta i själva lagtexten,
enligt vad svenska fattigvårdsförbundet m. fl. påyrkat. Annars kunna, trots
inspektion och dylikt, vederbörande här och var frestas att anställa personal,
som är icke mest lämplig utan mest billig. Det förtjänar anmärkas, att riksdagen
anhållit om utbildningskursers anordnande för fångvårdsmän, på det
att de måtte bli bättre skickade för sina uppgifter, vilka i många fall sammanfalla
med fattigvårdspersonalens. Jag tillåter mig följaktligen föreslå,
att även i fråga om sistnämnda personal vissa kompetensvillkor måtte uppställas.
Huruvida stadgande därom bör upptagas i en särskild paragraf eller inflickas
i någon av ovannämnda paragrafer, må överlåtas åt vederbörande utskott
att bestämma.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde andra särskilda utskottet.
såvitt anginge yrkandet i herr Leanders ovannämnda motion:
Betydelsen av att å fattigvårdsanstalterna erhålla fullt lämplig personal kan
även enligt utskottets mening ej nog starkt betonas. Utan lämplig personal bliva
de uppoffringar, som göras för anläggning och underhåll av anstalterna, till föga
gagn. Särskilt gäller det, att för anstalterna erhålla dugliga föreståndare eller
föreståndarinnor. Emellertid möta vissa betänkligheter mot att i lagen giva en
föreskrift rörande beskaffenheten av den personal, som bör anställas vid anstalterna.
Även om man begränsar sig till föreståndare och föreståndarinnor, kan
man ej för närvarande uppställa kravet på viss genomgången utbildningskurs.
Tillräckliga förutsättningar kunna för övrigt vinnas även på annat sätt, närmast
genom föregående tjänstgöring på en annan anstalt. Och även annan föregående
verksamhet kan ju tänkas göra en person skicklig att förestå åtminstone en mindre
fattigvårdsanstalt. Den rent personliga lämpligheten spelar naturligen en
avgörande roll. Utgår man härifrån, skulle en föreskrift i lagen komma att
inskränka sig till en erinran därom att vid tillsättande av platser å anstalterna
hänsyn borde tagas till att vederbörande sökande visat sig äga nödiga förutsättningar
för befattningens skötande. En dylik allmän föreskrift torde emellertid
vara av ringa betydelse. För övrigt ligger det i sakens natur, att fattigvårdsstyrelserna,
då det gäller att besätta lediga platser, sträva att erhålla de lämpligaste
av de personer, som stå dem till buds. Utskottet har därför ansett sig icke kunna
förorda intagande i lagen av något stadgande rörande kompetensvillkor för anstaltspersonalen.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av herrar Källman, von Koch
och Leander, vilka anförde följande:
Stadgandet om anstalters upprättande utgör en av de hörnstenar, varpå Kungl.
Maj :ts förslag till reformerad fattigvårdslag vilar. Men lika viktigt som det är.
att tidsenliga anstalter komma till stånd, lika angeläget är det, att de bliva väl
skötta. Om icke vården av desamma och av dem, som i dessa anstalter böra erhålla
ett verkligt hem, anförtros åt personer, som äro vuxna sitt uppdrag, äventyras
lätt, vad man med föreskriften om anstaltsvård velat vinna. Av synnerlig vikt
måste det anses vara, att de, som sättas att förestå anstalterna, äro i besittning
av erforderliga förutsättningar för kallet. Vi ha därför ansett, att ett stadgande
därom bort inflyta i själva lagtexten, samt med anledning av herr Leanders
motion inom utskottet yrkat, att efter 3:e stycket i § 32 ett nytt stycke skulle
införas av följande innehåll:
»Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas person,
som äger nödiga förutsättningar för skötande av dylik befattning.»
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottet.
Riksdagen biföll reservationen; och en bestämmelse av den lydelse, som nyss
återgivits, infördes i 32 § fjärde stycket i lagen om fattigvården. Denna bestämmelse
bar sedermera icke undergått någon förändring.
Syftet med den föreliggande motionen, att i görligaste mån söka tillförsäkra
fattigvårdsanstalterna kompetenta föreståndare och föreståndarinnor, är enligt
utskottets mening värt allt erkännande. Att riksdagen uppmärksammat
betydelsen därav, att utbildad personal anställes vid fattigvårdsanstalterna,
framgår såväl av den ovan lämnade historiken som av det förhållande, att
riksdagen sedan åtskilliga år tillbaka beviljat anslag för anordnande av kurser
för utbildning av föreståndarinnor vid ålderdomshem m. m. samt instruktionsoch
repetitionskurser för fattigvårdsfunktionärer.
Motionärens förslag om sådan skärpning av gällande bestämmelser, att till
föreståndare eller föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt endast skulle få antagas
person, som erhållit utbildning i anstaltsvård eller förvärvat erfarenhet
i sådan verksamhet, kan utskottet emellertid icke förorda. Det torde nämligen
kunna i vissa fall förekomma, att personer, som icke fylla de av motionären
uppställda fordringarna, likväl kunna vara skickade att innehava här
ifrågavarande befattningar. Under sådana förhållanden vill utskottet ifrågasätta
lämpligheten att införa de av motionären föreslagna restriktiva lagbestämmelserna
på detta område.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd förananleda.
Stockholm den 15 mars 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. Gr. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Almkvist, Sigfrid Hansson
och Mellén, fröken Hesselgren samt herrar Berglund och Tamm;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Hage, Johanson i Hallagården,
Jeppsson*, Aronsson*, Hedvall, Osberg och Hansson i Trollhättan.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Mellén, som ansett, att utskottet med anledning av motionen bort tillstyrka,
att åt 32 § fjärde stycket i fattigvårdslagen gåves följande ändrade
lydelse:
»Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas därtill
lämpad person, som visat sig äga nödiga förutsättningar för platsen samt
genom utbildning eller eljest förvärvat erfarenhet i skötandet av dylik befattning.
»
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
0
Bilaga.
Till riksdagens andra lagutskott.
I skrivelse den 1 innevarande februari har Kungl. Maj:t anbefallt mig att
till utskottet avgiva begärt yttrande över en i andra kammaren väckt motion
nr 182 angående kompetensvillkoren för föreståndare och föreståndarinna vid
fattigvårdsanstalt.
För att erfara fattigvårds- och barnavårdskonsulentemas uppfattning i frågan
har jag från dem infordrat yttranden i ärendet. I huvudsak anföra konsulenterna
följande:
1 distriktet:
Yad motionären i sin motion anfört synes mig vara värt allt beaktande.
För att bestämmelsen må få en ännu tydligare formulering än vad motionären
åsyftar finner jag det vara önskligt att den föreslagna ändrade lydelsen av
32 § 4 mom. erhåller följande tillägg: samt visat sig äga förmåga att sköta
dylik befattning. Genom detta tillägg skulle fattigvårds- eller anstaltsstyrelsen
även få taga hänsyn till funktionärens anlag för anstaltsarbete.
2 distriktet:
Beträffande motion 182 i andra kammaren angående kompetensvillkoren
för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt, som omförmäles
i 32 § stycket 4 i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, är det ej alldeles
ovanligt, att vederbörande kommunala myndigheter lämna nuvarande bestämmelser
utan avseende.
Lagtextens ord: »som äger nödiga förutsättningar för skötande av dylik
befattning», tolkas allt emellanåt på sådant sätt, att exempelvis en nyanställd
föreståndarinnas enda kompetens består i att hava skött sin sjuke numera
avlidne man; varit intagen å hospital som patient; är änka eller ogift med
ett eller flera barn, för vilka understöd erfordrats, om modern ej blivit anställd
som föreståndarinna. Många exempel skulle kunna uppräknas, då föreståndarinna
med dylik kompetens blivit av ansvariga kommunala myndigheter
anställd. Då dylika förbiseenden av konsulenten påpekats, har det inträffat,
att man försöker misstolka desamma utan att vidtaga åtgärder för
en förändring av missförhållandena. Vid ålderdomshem med lantbruk hava
vederbörande ibland anställt en gift statdräng som föreståndare och hans
hustru som föreståndarinna, utan att dessa makar först beretts tillfälle att
få under erforderlig tid praktisera å det arbetsområde, där de ställas i ett
visst ansvar för anstalt och människor.
Om kommunerna icke skola få alltför ledsamma erfarenheter av sina med
höga driftkostnader ägandes anstalter, torde det vara alldeles nödvändigt att
erforderliga åtgärder vidtagas för att dessa ålderdomshem måtte komma att
skötas av för uppgiften kompetenta personer. Det kan då ifrågasättas, om
den föreslagna ändrade lydelsen är tillräcklig. Jag skulle förslagsvis vilja
föreslå följande lydelse:
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten (ålderdomshemmet)
får endast antagas person, som undfått särskild utbildning i anstaltsvård eller
på annat sätt förvärvat sig därmed jämställd kompetens och erfarenhet för
sådan verksamhet.
3 distriktet:
Beträffande motionen nr 182 i andra kammaren angående kompetensvillkoren
för föreståndare och föreståndarinnor vid fattigvårdsanstalt instämmer
jag till alla delar i motionens syfte. Glädjande nog är det kommet så långt
inom de flesta kommuner inom distriktet, att det numera anses både oekonomiskt
och oklokt att anförtro den närmaste ledningen av fattigvårdsanstalten
åt en person, som ej är kvalificerad för uppdraget; men tyvärr är ännu föreståndarfrågan
i allt för många kommuner endast en ekonomifråga, som det
gäller att komma ifrån för minsta möjliga kostnad.
Genom en formulering av 4 mom. i 32 § i fattigvårdslagen på sätt motionären
föreslagit torde man kunna förutsätta, att fattigvårdssamhällena skola
lättare förmås att till anstaltsvårdens fromma begagna sig av den sakkunskap,
som numera är att tillgå.
4 distriktet:
Tillstyrker utan ändring.
5 distriktet:
Angående motion nr 182 i andra kammaren, så synes det mig som behov av
förändring tidigare förefunnits men, allt efter som de nya ålderdomshemmen
tillkomma och de gamla ålderdomshemmen moderniseras, synas fattigvårdsstyrelserna
alltmera få klart för sig att utbildade föreståndarinnor böra antagas
vid vårdanstalterna. De i motionen åberopade missförhållandena tror
jag knappast bliva avhjälpta med den föreslagna formuleringen, emedan en
föreståndare vid ett jordbruk eller en syssloman vid en fattigvårdsinrättning
icke kommer att hänföras till vårdpersonal.
6 distriktet:
Vad angår kompetensvillkoren för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt,
så är det givetvis av den allra största betydelse för en god
anstaltsvård, om ålderdomshemmen ställas under ledning av för sitt kall fullt
lämpliga personer. Emellertid synes enligt min mening ej skäl föreligga att
nu införa i lagen skärpta bestämmelser om fordran på vissa kvalifikationer
på den personal, som bör anställas vid fattigvårdsanstalterna. Erfarenheten
har visserligen givit vid handen, att särskilt utbildade föreståndarinnor äga i
regel stor förmåga att göra hemmen trevliga och inbjudande, men detsamma
gäller även i stor utsträckning beträffande föreståndarinnor, som icke genomgått
viss utbildningskurs. Visserligen kan man på ett eller annat håll påträffa
ålderdomshem, som inte se så pyntade och trevliga ut, men därmed är
ingalunda sagt, att några missförhållanden föreligga rörande vården av de
intagna. Under mina tjänsteresor har jag i några fall ansett mig böra uppmana
fattigvårdsstyrelserna att ägna större uppmärksamhet åt anstaltens skötsel,
och endast i ett fall ha missförhållandena varit av beskaffenhet att påkalla
särskilt ingripande för att få ombyte på föreståndare och husmoder.
Resultatet blev, att jordbruket bortarrenderades, vilket numera förekommer
i åtskilliga kommuner, och ålderdomshemmet ställdes under ledning av en
duktig föreståndarinna, som på kort tid förvandlade detta till ett bland de
mest välskötta ålderdomshem. En del personer kunna ju genom ^viss föregående
verksamhet vinna tillräckliga förutsättningar för att sköta åtminstone
mindre ålderdomshem. Det finns nämligen en del sådana, där antalet intagna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
7
kan variera mellan 4 och 10 personer. Den rent personliga lämpligheten spelar
givetvis en stor roll. Som ovan framhållits finns det åtskilliga anstalter,
vilka nu skötas på ett fullt tillfredsställande sätt av personer, som icke tidigare
genomgått viss utbildning i anstaltsvård. För övrigt ha fattigvårdsstyrelserna
själva numera i stor utsträckning fått klart för sig fördelarna av att
erhålla särskilt utbildad och kunnig personal vid fattigvårdsanstalterna.
7 distriktet:
De skäl, som motionären anfört för ändring av 32 § fjärde stycket i lag
om fattigvården anser jag böra beaktas vid anställande av föreståndare eller
föreståndarinna för fattigvårdsanstalt av ena eller andra slaget. Vid anställande
av föreståndarinna försöka nog fattigvårdsstyrelserna att om möjligt
antaga den person, som förut har utbildning i anstaltsvård eller sjukvård eller
ock förvärvat erfarenhet i liknande verksamhet och som för platsen anses
lämplig. Då det åter gäller föreståndare till anstalt med jordbruk, lägga
nog fattigvårdsstyrelserna största synpunkten på, om personen i fråga har utbildning
i jordbruk och har god förmåga att leda arbetena, men då våra fattigvårdsanstalter
numera mer och mer omändras till ålderdomshem och lantbruket
helt skiljes från ålderdomshemmet eller skötes av en anställd rättare,
utan att denne har något med själva ålderdomshemmet att bestyra, utan hela
ledningen av detta är helt överlämnad åt föreståndarinnan, så synes mig, att
huvudvikten vid anställande av föreståndare och föreståndarinna vid anstalt
alltid bör vara att föreståndarinnan är fullt lämplig för platsen.
Så länge som föreståndares och föreståndarinnas löneförmåner och tjänstgöringstid
ej äro i lag bestämda, utan att såväl löneförmåner som tjänstgöring
bestämmas av vederbörande myndighet inom varje kommun, så synes mig icke
vara lämpligt att i lag bestämma särskild utbildning för att kunna bliva antagen
som föreståndare eller föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt.
8 distriktet:
Ordinarie men för tillfället tjänstledige konsulenten anför:
Fattigvårdsanstalterna äro av två typer: ålderdomshem utan jordbruk och
ålderdomshem med jordbruk.
Den förstnämnda anstaltstypen har uppkommit under de senaste 10 åren,
och den har inrättats i de kommuner, som tidigare saknat fattigvårdsanstalt.
Föreståndarinnorna vid dessa ålderdomshem hava nästan undantagslöst fått
sin utbildning hos Svenska fattigvårdsförbundet. Kommunerna hava sålunda
i fråga om dessa hem redan beaktat det önskemål, som motionären vill främja.
Den andra typen av anstalter, vilken inrättats under ett tidsskede, då fattigvårdsinrättningen
skulle tjäna såväl ålderdomshemmets som arbetshemmets
och andra anstalters ändamål, skötes av föreståndare och föreståndarinna. Med
dessa anstalter är i regel förenat större jordbruk. Detta senare är huvudanledningen
till att ledningen av dessa anstalter anförtrotts åt två personer.
Tillsättandet av både föreståndare och föreståndarinna vållar givetvis större
besvär än valet av en föreståndarinna vid ett senare tiders ålderdomshem. Erfarenheten
har bekräftat, att det samarbete mellan föreståndare och föreståndarinna
som erfordras för anstaltens skötsel och förvaltning bäst ernås om
befattningshavarna äro gifta med varandra. Denna omständighet gör valet
ännu mer komplicerat, men det oaktat hava så vitt jag kunnat bedöma kommunerna
lyckats träffa goda val. De missförhållanden, som motionären uppgivit
skulle ha förekommit, har jag icke iakttagit inom mitt distrikt. Valet
av en f. d. järnvägsarbetare till föreståndare vid en större anstalt i Norrland
innebär icke att kommunen därvid åsidosatt berättigade krav på kompetens.
Kommunen är belägen inom mitt distrikt, och jag har haft anledning att undersöka
huruvida de anmärkningar, som på sin tid riktades emot valet, voro
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
välgrundade. Därvid liar jag konstaterat att såväl föreståndaren som föreståndarinnan
äro synnerligen lämpliga för sina uppgifter.
Vårdtagarna skötas mycket väl, och det ekonomiska resultatet vid anstalten
vittnar om att god hushållning förekommer.
Vid två av de största anstalterna inom mitt distrikt valdes på sin tid till
den ena anstaltens föreståndare en flottningsarbetare och till den andra en
sågverksarbetare. Ingen av dessa hade teoretisk utbildning för tjänsten.
Dessa båda föreståndare hava dokumenterat sig såsom synnerligen dugande
anstaltsföreståndare, och skulle lagbestämmelser av den innebörd motionären
föreslår funnits, hade dessa män varit utestängda från en arbetsuppgift som
kommunerna haft största nyttan av. Belysande för huru oklokt det vore att
fästa så stort avseende vid examensmeriter eller kursutbildning som motionären
gör är att jag under de tio år jag tjänstgjort som konsulent haft anledning
diskvalificera en föreståndare och en föreståndarinna, vilka båda kunnat
åberopa goda betyg på teoretisk utbildning.
Tjänst förr ättande konsulenten anför:
Enär fattigvårdslagen icke innehåller några detaljerade bestämmelser om
hur en fattigvårdsanstalt skall vara inrättad, bli dessa, icke endast till storlek,
utan även till beskaffenhet, av mycket skilda slag och som en följd därav
kravet på den anställda personalens kompetens högst olika. Sålunda måste
större krav i olika hänseenden ställas på dem, som skola sköta ett ålderdomshem
med t. ex. 100 platser än vad som erfordras för skötseln av ett hem med
t. ex. 10 platser. Vid de större ålderdomshemmen, där föreståndare är anställd,
blir dennes huvudsakliga arbete av administrativ art, och han blir därför
närmast jämförlig med sjukhusens sysslomän, även om han benämnes föreståndare.
Vid anställandet av sådan person har den väljande myndigheten att
i främsta rummet taga hänsyn till lämpligheten för det arbete han har att
utföra. Visserligen är det önskvärt, att han även har kännedom om det arbete
under honom sorterande husmoder och sköterskor ha sig anförtrott, men
någon huvudsak kan det icke vara. Vid de mindre ålderdomshemmen torde
numera anställas endast kvinnlig personal och, så vitt jag har mig bekant,
förekommer det icke numera, att till föreståndarinna antages annan, än den
som härför styrker sig äga kompetens. Endast vid de mindre och medelstora
ålderdomshem, som äro förenade med jordbruk och där samma personal skall
sköta såväl jordbruk som ålderdomshem, är det i vissa fall skäl till anmärkning.
Det är nämligen sällan som tillräcklig kompetens för båda dessa verksamheter
äro förenade hos samma person. Även i de fall, då kompetens finnes,
blir den ena verksamheten eftersatt, beroende på det intresse vederbörande
har för det ena eller det andra arbetet. Att råda bot för detta missförhållande
torde icke kunna ske genom en ändring i fattigvårdslagen. Endast
genom upplysningsarbete torde ändring kunna ske. De förändringar i
skötseln av flertalet ålderdomshem, som konstaterats under den tid den nya
fattigvårdslagen verkat, synas tyda på, att det icke skall dröja länge förrän
missförhållanden vid fattigvårdsanstalterna — beroende på personalens inkompetens
— äro rena undantagsfall.
Beträffande den av motionären föreslagna formuleringen av 32 § 4 mom.
så torde det kunna ifrågasättas huruvida icke denna är en försämring i stället
för en förbättring. Det är nämligen icke alltid säkert att den, som erhållit
utbildning eller förvärvat erfarenhet för en viss verksamhet, är lämplig för
sådan verksamhet eller har förutsättningar att kunna sköta densamma på ett
tillfredsställande sätt. Att i lag fastslå vissa examina eller pappersmeriter
såsom villkor för erhållande av befattning som föreståndare eller föreståndarinna
vid fattigvårdsanstalt skulle, enligt min mening, vara synnerligen olyckligt
för fattigvårdsarbetet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
9
9 distriktet:
På grund av sjukdom har yttrande ej kunnat avlämnas.
Direktören i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, vars yttrande
jag även inhämtat, har uttalat följande: Vad motionens syfte beträffar måste
den hälsas med största tillfredsställelse av alla, som äro verksamma i och för
utbildning av fattigvårdspersonal. Dock lider den i motionen föreslagna formuleringen
av § 32, st. 4, lagen om fattigvården enligt undertecknads mening
av en brist. Den nuvarande lydelsen, som ju är synnerligen allmänt hållen,
medger dock, att man i ordalagen kan inlägga ett krav på lämpliga personliga
förutsättningar hos vederbörande. Motionens förslag till formulering synes
mig däremot lägga huvudvikten mera på det rent tekniska området. Det
synes mig därför som om man lämpligen kunde behålla mera av styckets nuvarande
lydelse och giva detsamma ungefär följande formulering:
»Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas
person, som därför äger nödiga förutsättningar samt genom utbildning eller
eljest förvärvat erfarenhet i skötande av dylik befattning.»
Slutligen må här anföras att i ett av våra närmaste grannländer, Finland.
sedan 1922 föreligger följande bestämmelse på ifrågavarande område: »Å val
av föreståndare eller föreståndarinna för kommunal fattigvårdsanstalt skall
fastställelse sökas hos vederbörande distriktsinspektör.» Angående tillämpningen
och erfarenheten av denna bestämmelse har fattigvårdsöverinspektören
i Finland i brev den 13 februari 1929 meddelat mig följande:
»I anledning av herr kanslirådets skrivelse av den 4 dennes får jag meddela,
att jag för min del anser att tillämpningen av bestämmelsen i § 34 fattigvårdslagen
i praktiken utfallit väl och att bestämmelsen utan tvivel varit ägnad
att befrämja utvecklingen av anstaltsvården.
Vad kommunerna vidkommer, har missnöje med bestämmelsen ej försports.
Tillfälle till uttalanden i denna sak skulle kommunernas fattigvårdsnämnder
nog haft vid olika fattigvårdskonferenser.
Inspektörerna hava tolkat bestämmelsen sålunda, att de äga att avgiva veto,
ifall till föreståndare utsetts inkompetent person eller en, som genom sin tidigare
verksamhet visat sig olämplig. Däremot hava de ej jämfört de olika
sökandena. Angående kompetensen till kommunalhemsföreståndarinnebefattning
hava inspektörerna sinsemellan överenskommit om att såsom kompetent
anse person, som genomgått föreståndarinnekurs (föranstaltad av socialministeriets
fattigvårdsbyrå) eller som tidigare under minst 3 års tid utan anmärkning
handhaft föreståndarinnebefattning. Om manlig föreståndare antagits,
hava inspektörerna som villkor uppställt, att vid anstalten skall finnas
kvinnlig funktionär, vilken äger föreståndarinnekompetens, eller sjuksköterska.
I vissa fall, där kompetenta sökande till kommunalhem, t. ex. i någon
avlägsen kommun, icke funnits, har inspektören sett sig föranlåten att i någon
mån avvika från fordringarna. I andra fall, där kompetenta sökande icke
funnits, har valet i alla fall förkastats, och fattigvårdsnämnden varit nödgad
att ånyo lediganslå tjänsten, varvid nämnden i regel varit tvungen att förbättra
lönevillkoren. Endast i ett fall har kommun besvärat sig över inspektörens
beslut.
Inspektörerna i de skilda distrikten meddela:
i I distr. (1925-1928)
» II > (1926—1928)
» III > (1925—1928)
> V > (1923—1928)
val av kommunalhems-
(föreståndare)
föreståndarinna.
Fastställt Förkastat
. 55 4
. 34 2
. 83 2
. 89 3
val av barnhemsföreståndarinna.
Fastställt Förkastat
23 1
21 3
20 1
29 -
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 sand. 2 avd. 13 haft. (Nr 25.) 2
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr So.
Dessutom hava några val av föreståndare för arbetsanstalt fastställts. Intet
har förkastats.
Om kommunernas förhållande till bestämmelsen meddela inspektörerna.
I I distriktet. I ett fall har kommunen sökt ändring i inspektörens beslut
hos landshövdingen, som förkastat besväret, och vidare hos Högsta förvaltningsdomstolen,
där ärendet tillsvidare är oavgjort.
I II distriktet. Jag känner ej till något exempel på att fattigvårdsnämnderna
vore missnöjda med bestämmelsen i lagen, fastän de ej alltid varit nöjda
med att valet förkastats. Intet besvär har framställts. Sannolikt är, att fattigvårdsnämnderna,
då de veta att valet underkastas granskning, förrätta det
med större omsorg. Utan allt tvivel har bestämmelsen i § 34 verkat höjande
på föreståndarinnenivån.
I III distriktet. Kommunerna hava förhållit sig fullt lojalt till bestämmelsen.
Vetenskapen om att valet underkastas inspektörens granskning har verkat
i den riktning, att man valt den mest kompetenta utan att fästa avseende vid
»släktskap» eller andra bimotiv.
I V distriktet. Intet missnöje har uttalats till mig eller framförts i pressen
i anledning av förkastat val. Tvärtom har jag hört uttalanden av erkännande
för att kommunerna genom lagens bestämmelse bliva förskonade från
olämpliga anstaltsföreståndarinnor. Högaktningsfullt Viljo Hytönen.»
För egen del får jag anföra.
Den nuvarande lydelsen av 32 § 4 st. i lagen om fattigvården tillkom på
yrkande av enskild motionär vid behandlingen i riksdagen av det då framlagda
förslaget till lag om fattigvården. Mot detta yrkande gjordes då invändningar,
såsom dels att fattigvårdssamhällenas ekonomi, särskilt de
mindres, icke borde äventyras genom allt för långt gående fordringar å personalen
samt dels att det ändå vore alldeles klart att fattigvårdsstyrelsen torde
söka få till föreståndare eller föreståndarinna den person, som bäst passade
för den plats, varom det vore fråga.
De gångna tio åren, sedan fattigvårdslagen trädde i kraft, ha visat, att nödiga
förutsättningar visst icke alltid förefunnits hos de föreståndare och föreståndarinnor,
som blivit antagna till sina ansvarsfulla befattningar. Allt för
ofta förekommer att personalens duglighet och erfarenhet i anstaltsvård vid
platsernas tillsättande beaktas mindre än andra, rätt ovidkommande synpunkter.
Följderna därav ha ofta visat sig ödesdigra. Så har exempelvis förekommit,
att nyuppförda och från början väl anordnade ålderdomshem efter
blott några få års förlopp befunnit sig i ett så bedrövligt skick, att betydande
reparationer tarvats; då det brustit i fråga om ordning och renlighet hade
ohyra obehindrat fått inställa sig, och stora skador hade vållats genom att
pensionärerna lämnats att helt sköta sig själva. Att orsaken till detta sorgliga
resultat måste tillskrivas oduglig anstaltsledning ligger i öppen dag. Detsamma
kan med lika stor säkerhet sägas om det kända förhållandet, att vissa
anstalter draga allt för stora kostnader. En undersökning, som inspektionen
genom en statistisk expert år 1924 lät företaga angående driftkostnaderna vid
ett antal ålderdomshem, ådagalade, att såväl utspisningskostnaderna som »övriga
kostnader» (utom avlöningarna) varierade i för övrigt fullt tillfredsställande
hem med ända till 100 %. Om orsaken till de på sina håll förekommande
låga kostnaderna säger undersökaren, att de »torde väl i allmänhet
bero på anstaltens läge i en billig trakt eller på föreståndarinnans duglighet
och praktiska förmåga att hushålla». Då anstaltsvården är den dyraste av
understödsformerna ligger det makt uppå att till ledare för anstalten utses
en person som fullt behärskar icke allenast vården av gamla och sjuka utan
dessutom matlagning, klädesvården o. s. v. och vilken kan inrikta sig på ett
Andra lagutskottets utlåtande Nr So.
11
ekonomiskt handhavande av driften. En i dessa avseenden oerfaren person får
oftast betala dyra lärpengar, som gå ut över kommunens kassa och diskreditera
denna vårdform.
Att den kvalificerade vårdpersonalen ävenledes har mycket större förutsättningar
att bereda åldringarna en god vård och meddela dem hemkänsla behöver
allenast antydas. Om man sålunda med tillfredsställelse måste hälsa
motionärens förslag, så kan det ifrågasättas, om den nya formulering, som i
motionen föreslagits av 32 § 4 mom. i lag om fattigvården är riktigt lycklig.
Såsom av konsulenterna i 5, 6, 7 och 8 distrikten påpekats, föreligger det en
viss olikhet i realiteten mellan den personal, som gemensamt går under benämningen
föreståndarpersonal. En del fattigvårdsstyrelser, som ha anstalter
förenade med jordbruk, taga huvudsakligen hänsyn till föreståndaren-mannens
förmåga att ekonomiskt sköta jordbruket och fråga mycket litet efter huruvida
vare sig mannen eller hustrun-föreståndarinnan ha nödiga förutsättningar
att sköta understödstagarna och ålderdomshemmet. Det kan ju tänkas,
såsom vissa av konsulenterna framhållit, att man ej har anledning göra anspråk
på särskilda förutsättningar för skötandet av fattigvårdsanstalten hos
en föreståndare, som får ett jordbruk att svara för i samband med ålderdomshemmet.
Denna uppfattning kan dock ej vara riktig. I och med det att en
person anställes såsom föreståndare för en fattiggård (ålderdomshem med
jordbruk) bär han jämte föreståndarinnan också ansvaret för vården av de
där intagna och för trevnaden inom hemmet. Om alla andra förutsättningar
än kunnighet i jordbruk saknas hos den som skall förestå fattigvårdsanstalt,
kan han icke anses passande för uppdraget. I motsvarande grad gäller detta
om föreståndare för en större fattigvårdsanstalt skulle antagas endast med
hänsyn till sin administrativa förmåga. Saknar han såsom ledare för anstalten
kännedom om anstaltsvård, bli antingen de där intagna, kommunens ekonomi
eller bägge delarna lidande.
Kravet på utbildning i anstaltsvård för föreståndarpersonal bör dock ej begränsas
till endast en teoretisk utbildning. En sådan utbildning bör ej ens i
främsta rummet få åberopas såsom kvalifikation för uppdraget. Den praktiska
utbildningen, förvärvad genom arbete i anstaltsvård och förenad med
nödiga förutsättningar i övrigt, bör framförallt äga företräde. Det kan därför
endast vara till fromma för anstaltsverksamheten, att det fastslås i fattigvårdslagen,
att ledarna för anstalter av här ifrågavarande slag skola ha undfått
utbildning eller förvärvat erfarenhet i sådan verksamhet, innan de antagas
till sina ansvarsfulla poster. I detta avseende ber jag få hänvisa till vad
ovan anförts om bestämmelserna i Finland, som i praxis inneburit, att kompetens
som föreståndarinna förefunnits antingen efter genomgåendet av viss
kurs eller efter att under 3 års tid utövat föreståndarinnebefattning utan anmärkning.
Då jag alltså finner det i motionen framförda förslaget mycket beaktansvärt,
tillstyrker jag detsamma i huvudsak, men anser jag i likhet med direktören
för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, att lagbestämmelsen
ej får lägga vikten på den rent tekniska utbildningen hos vederbörande, då
detta skulle kunna leda till, att person med enbart stora teoretiska kunskaper
på området skulle kunna komma i fråga till erhållande av befattning framför
den, som endast ägde mindre teoretisk kunskap men däremot stor praktisk erfarenhet
och för övrigt tydliga förutsättningar för att sköta sådan tjänst.
Om motionärens förslag i sådant syfte omformuleras, torde de invändningar,
som från vissa konsulenters sida rests mot detsamma, bortfalla.
Jag får därför tillstyrka att lagförslaget måtte erhålla följande formulering: -
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas person,
som därför äger nödiga förutsättningar samt genom utbildning eller eljest
förvärvat erfarenhet i skötandet av dylik befattning. Stockholm den 19
februari 1929.
G. H. von Koch.
Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
290711