Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
1
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1929 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni
1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.
Genom en den 25 januari 1929 dagtecknad proposition, nr 36, vilken hänvisats
till lagutskott och för behandling överlämnats till andra lagutskottet,
har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.
Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 12, 14, 16, 18 och 19 §§ i lagen den 18
juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område skola, 2, 5, 6, 12, 14, 16 och 18 §§ i nedan angivna
delar och 18 § i dess lydelse enligt lagen den 1 april 1927 (nr 68), erhålla
följande ändrade lydelse:
2 §•
Lösningsrätt-----påföljd.
Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta
marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, eller, såvitt fråga är om mark,
däri kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger del, eljest skulle för det
allmänna innebära sadan olägenhet. Kan olägenhet, som nu sagts, undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den,
varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till
marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle
medföra avsevärd olägenhet, må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas
hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 12 haft. (Nr 24.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2^.
5 §.
Frågan---— — omförmäles.
Ansökan om lantmäteriförrättning-----dödsfallet.
Ansökan om förrättning skall, såvitt den ej avser mark, som är samfälld för
flera än tio fastigheter med skilda ägare, vara åtföljd av gravationsbevis rörande
fastigheten.
Har nyttjanderättshavare-----stadgad.
6 §•
Har ansökan-----samhället.
I fråga om kungörelse angående förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens
kallande till densamma ävensom andra underrättelser om förrättningen
skola de i 3 kap. 1 § första, andra och tredje styckena samt 2 § av lagen
om delning av jord å landet meddelade stadgandena äga motsvarande tillämpning,
dock med iakttagande att kungörelsen städse skall införas i ortstidning
och att den skall innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,
äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Rörer ansökan mark,
som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfälligheten
känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han
ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen
tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes,
kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare,
och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen
sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig; därjämte
skall underrättelse om förrättningen, såframt fastighet, som star under allmän
myndighets vård och inseende, har del i samfälligheten, tillställas Konungens
befallningshavande samt, där stad, köping eller municipalsamhälle är
delägare däri, översändas till den person eller myndighet, på vilken det ankommer
att sammankalla dem, som i avseende å talans utförande hava att för
menigheten besluta. Delgives kallelse på sätt, som sist nämnts, skall uppgift
om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen,
och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig
plats inom kommunen.
Besväras marken av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt
till avkomst eller annan förmån eller kan den enligt 11 kap. 2 § jordabalken i
ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss är sagd, skola
innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända och inom riket
boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad
om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.
År marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare
dock sådan underrättelse ej nödig, såframt kungörelsen om förrättningen införes,
förutom i tidning inom orten, jämväl i allmänna tidningarna.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2b.
3
12 §.
Har nyttjanderättshavaren-----med nedsättningen.
Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten,
beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom
karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens
bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser inlösen
mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare
nyttjanderättshavaren dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras
i ty fall för löseskillingens fördelning att äga tillgång till dylik handling, må
densamma anskaffas pa nyttjanderättshavarens bekostnad.
Löseskillingen----— ränta.
14 §.
Sedan-----berättigad.
Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i 6 § sista
stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis sald fast egendom motsvarande tillämpning i den mån ej
nedan annorlunda stadgas. Sammanträde för fördelningen varde hållet så
snart ske kan. Kallelse till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes
försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren
och kända innehavare av fordran eller annan rättighet, som nu är sagd, samt,
om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.
Avser inlösen mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare,
skall vad för sadant fall i 6 § är stadgat beträffande kallelse och kungörelse
äga motsvarande tillämpning.
År marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må betalning
ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet,
för vilken nagon av fastigheterna häftar, med mindre denne eller annan sådan
rättägande i den fastighet senast a åttonde dagen före sammanträdet skriftligen
framställt anspråk därpa hos Konungens befallningshavande; underlåtenhet
att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse
i bevakande av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes
ej anspråk, som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av delägarna i marken
senast vid sammanträdet fördelning av löseskillingen, må densamma tillhandahållas
delägarna för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet
ansprak pa löseskillingen, må densamma lyftas av nyttjanderättshavaren,
saframt denne för sadant ändamal anmäler sig hos Konungens befallningshavande
under elfte aret efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan,
tillfälle beloppet kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats skall i fall,
varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.
Innehaves marken såsom fideikommiss, eller ingår den i häradsallmänning
eller annan samfällighet, som enligt vad därom är stadgat skall bibehållas oförminskad,
hålle Konungens befallningshavande den jordägaren tillkommande
ersättning inne, till dess förordnande meddelats, huru därmed skall förfaras.
Utfaller-----fördelningslängden.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2-b.
16 §.
Har jordägaren — —---ändamålet.
Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda staagats,
tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den
dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. Är marken samfälld
för flera fastigheter med skilda ägare, må sådan underrättelse ske på
sätt, som i 6 § andra stycket är stadgat beträffande kallelse till lantmäteriförrättning
i motsvarande fall. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling
eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan
därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten
och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att
utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje,
äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad, där fastigheten är
belägen, förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen
säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer sin
talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och
skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga
för tvistens dragande under rättens prövning.
18 §.
I fråga om förrättning-----annorlunda stadgat.
Fullföljes-----laga skifte är stadgat.
Den i 13 § omförmälda prövning-----avgjord.
Skall med tillämpning--—---förmäles.
Är fråga om område i stad —-----namn.
Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19 kap.
2 §, 12 § första och tredje styckena, 13 § tredje, fjärde och femte styckena
samt 20 § i lagen om delning av jord å landet är stadgat. Har marken före
den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må den dock avskiljas,
såframt densamma jämte annan mark, som avstyckats eller avsöndrats från
fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd. Inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län må
i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas, ändå att mera än
hälften av ägovidden varder avskild.
Om beslut,-----Konungens befallningshavande.
19 §.
Denna lag äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan, stad,
köping eller municipalsamhälle; dock må utan hinder av vad nu stadgats inlösen
ske av mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, för
såvitt kronan eller samhället icke äger mera än hälften däri.
Andra lagutskottets utlåtande Nr £4. 5
Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i fastställd
stadsplan.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas hämedan, hänvisa till propositionens
innehåll.
Den ifragavarande lagen, som brukar benämnas ensittarlagen, avser att Redogörelse
bereda vissa ägare av boningshus å ofri grund en tryggad ställning genom ^
friköp av marken. Enligt denna lag är den, som med nyttjanderätt för lagen.
brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger
boningshus, under vissa betingelser tillförsäkrad rätt att efter värdering, företagen
av lantmätare och två gode män, tillösa sig marken, även om jordägaren
skulle motsätta sig det. Förutsättningar för denna lösningsrätt äro
dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan
upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i
följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av
annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal
om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år, dels att det å
marken befintliga, nyttjanderättshavaren tillhöriga boningshuset lämnar nöjaktig
bostad åt honom och hans familj dels att dylikt boningshus fanns å marken
uppfört redan den 1 januari 1919 samt då tillhörde någon, som med
nyttjanderätt innehade marken, dels ock att minst en fjärdedel av det värde,
som marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens
byggnader. Vid uppskattning av detta värde får dock ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt (1 § första och fjärde styckena).
Ända att nu angivna förutsättningar föreligga, äger icke lösningsrätt rum,
därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av sådan rätt göres, är förverkad,
eller därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle
medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren
tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas därigenom, att från
lösning undantages viss del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens
boningshus är beläget, äger lösningsrätt rum till marken i övrigt.
Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,
som nu sagts, får hänsyn icke tagas till anordning, som prövas hava vidtagits
i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt (2 §).
Även om avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall lagen
äga tillämpning, för så vitt jordägaren icke, innan marken mer än tio år
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr
i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens skiljande från marken
vidtagit åtgärd, som leder till sådan påföljd (1 § tredje stycket och 2 § första
stycket).
Själva förfarandet är i huvudsak anordnat såsom en lantmäteriförrättning
och kan överklagas liksom en dylik förrättning. I övrigt må erinras om följande
bestämmelser. Ansökan om förrättning, vilken skall ingivas till Konungens
befallningshavande, skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande
fastigheten (5 §). Förordnar Konungens befallningshavande lantmätare att
företaga förrättning enligt ensittarlagen, åligger det denne att till förrättningen
kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev,
som skola till dem med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna
komma dem till handa minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta
därom, att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst
fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är
belägen, och införes i tidning inom orten. Denna kungörelse skall tillika
innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid
tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Besväras fastigheten av sökt eller beviljad
inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån
eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för
fordran eller annan rättighet, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan
fordran eller rättighet, om de äro kända och inom riket boende, underrättas
om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande
till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat (6 §). Förklaras
nyttjanderättshavaren berättigad att inlösa marken, åligger det honom att hos
Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen inom viss
tid. Vid nedsättningen skall nyttjanderättshavaren bland annat ingiva gravationsbevis
rörande fastigheten vid äventyr att sådant bevis varder anskaffat
på hans bekostnad (12 §). Sedan nedsättning ägt rum, skall, därest det område,
varom fråga är, icke utgör en fastighet för sig, fastställelse meddelas å
områdets avskiljande. Kan dylik fastställelse ej meddelas, är lösningsrätten
förfallen (13 och 18 §§). Meddelas fastställelse eller finnes sådan ej vara erforderlig,
har Konungens befallningshavande att gå i författning om löseskillingens
utbetalning. Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt
från intecknad gäld ävensom rätt till avkomst eller annan förmån, varom i
6 § sägs (13 §). Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet, som
nu nämnts, skola stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tillämpning.
Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse
till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst
fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare
av fordran eller annan rättighet, som nu är sagd, samt, om innehavare är
okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten (14 §).
Ogillas nyttjanderättshavarens lösningsanspråk på grund av att avståendet
av marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, är jordägaren pliktig att vid
Andra lagutskottets utlåtande Nr Så-.
7
nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och
för dem, därest av nyttjanderättsavtalet icke framgår annat, utgiva full lösen
ävensom ersätta honom värdet av vissa jordförbättringar. Vill nyttjanderättshavaren
påkalla tillämpning härav, är han pliktig att bevisligen tillställa jordägaren
underrättelse inom 30 dagar från den dag, då skyldighet att avträda
marken inträtt för honom. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling
eller såsom ersättning för jordförbättring skall utgå, skall frågan
därom avgöras av skiljemän (16 §).
Slutligen må nämnas, att lagen enligt vad i 19 § stadgas icke skall äga tilllämpning
beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipaleamhälle
eller som ingår i fastställd stadsplan.
De ändringar i lagen, varom nu är fråga, avse dels viss utvidgning av lagens
tillämplighetsområde dels vissa förenklingar i fråga om inlösningsförrättningen
och dels vissa jämkningar i fråga om villkoren för avskiljande av
inlöst område. Utskottet tillåter sig att till behandling upptaga dessa spörsmål
i den ordning, de anmälts av chefen för justitiedepartementet i statsrådet
den 15 november 1928.
A. Utvidgning av lagens tillämpliglietsområde (19 §).
I propositionen föreslås, att utan hinder av det i 19 § upptagna undantaget
från lagens tillämpning rörande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller
municipalsamhälle, inlösen skall få äga rum av mark, som är samfälld för
flera fastigheter med skilda ägare, för såvitt kronan eller samhället icke äger
mer än hälften däri. I sammanhang härmed förordas den jämkning av 2 §,
att då fråga är om mark, som nu sagts, jordägaren må såsom hinder mot
inlösning åberopa — förutom att avståendet av marken skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig
fastighet ■—- jämväl att inlösen eljest skulle innebära sådan olägenhet
för det allmänna.
Den föreslagna lagändringen har föranletts av en den 2 september 1927 Lantmäteridagtecknad
framställning från lantmäteristyrelsen. I denna har styrelsen framstälUing
framhållit, att undantagsbestämmelsen i 19 § egentligen torde hava avsett den 2 sepde
fall, då kronan, stad, köping eller municipalsamhälle vore ensam ägare tember 19-7-av fastighet. Emellertid hade det visat sig, att lagrummet kommit att utgöra
hinder för inlösen i ett avsevärt antal andra fall. Nyttjanderättsupplåtelser
hade nämligen i stor utsträckning skett å allmänningar eller å områden,
som vid laga skifte lämnats oskiftade eller undantagits för delägarnas
allmänna behov. När då kronan, såsom ofta vore fallet, ävensom stad,
köping eller municipalsamhälle, vilket dock mera sällan förekomme, i egenskap
av jordägare hade del i allmänning eller såsom skiftesdelägare ägde andel
i oskiftat område eller samfällighet, hade det ansetts, att på grund av
denna bestämmelse inlösen lagligen ej kunde äga rum. Från styrelsen underställd
personal hade upprepade gånger påpekats behövligheten av en lag
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
Proposi
tionen.
ändring, varigenom inlösenrätt i dessa fall medgåves nyttjanderättshavare, om
förutsättningarna därför i övrigt vore för handen. Styrelsen ville för sin del
tillstyrka en lagändring i nu angiven riktning.
Yttranden över denna framställning hava avgivits av överståthållarämbetet,
länsstyrelserna, domänstyrelsen, kammarkollegium, byggnadsstyrelsen, Svenska
stadsförbundet, domänf iskal en, samtliga jägmästare, domänintendenter, ett
flertal överlmtmätare ävensom kronojordsakkunniga. Av dessa hava allenast
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län och domänintendenterna i
Södermanlands och Älvsborgs län avstyrkt den ifrågasatta lagändringen. Övriga
hava tillstyrkt lagstiftning i den riktning, varom lantmäteristyrelsen hemställt,
eller förklarat sig ej hava något att erinra däremot.
Departementschefen har till en början lämnat en redogörelse för tillkomsten
av ifrågavarande undantagsbestämmelse. Utskottet tillåter sig härutinnan
hänvisa till propositionen (sid. 8 o. f.). Av denna redogörelse har departementschefen
funnit framgå, att då från ensittarlagens tillämpning stadgades undantag
för mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle, uppmärksamheten
företrädesvis varit riktad å sådana fall, däri något av nämnda
rättssubjekt vore ensam ägare av den till lösning ifrågasatta marken. Huruvida
man avsett att jämväl göra undantag för mark å byallmänningar och
andra samfällda områden, däri dylikt rättssubjekt endast ägde en ideell andel,
vore tvivelaktigt. De skäl, som anförts för berörda undantagsbestämmelse,
torde nämligen icke eller åtminstone allenast i ringa mån äga giltighet
för dylika fall. Efter att hava upptagit dessa skäl till närmare granskning
(sid. 18—19) har departementschefen anfört, att enligt hans uppfattning
borde inlösen enligt ensittarlagen under vissa betingelser äga rum av mark,
som vore gemensam för två eller flera fastigheter, utan hinder därav att
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle ägde del däri. Att i dylika
fall giva ensittarlagen tillämpning utan inskränkning vore dock icke befogat.
Såsom bland andra kammarkollegium framhållit, torde nämligen de skäl, som
talade för bibehållandet av bestämmelsen om undantag av mark, som i sin
helhet tillhörde kronan eller samhälle, böra föranleda till att undantag gjordes
även, då dylikt rättssubjekt ägde en så betydande ideell andel, att denna
närmade sig den fullständiga äganderätten. Med hänsyn härtill borde för
lösningsrätt uti nu ifrågavarande fall gälla den begränsning, att den ideella
andelen ej finge överstiga hälften. Tydligt vore, att för inlösning av mark,
varom nu vore fråga, borde gälla samma villkor som beträffande inlösning
i allmänhet. Skulle alltså avståendet av ett visst område på en samfällighet
komma att medföra avsevärd olägenhet för någon av stamfastigheterna
eller med dem sambrukade, delägarna tillhöriga fastigheter, finge lösning icke
ske. Härav följde, att lösningsrätt icke kunde göras gällande till mark å område,
som vid lantmäteriförrättning undantagits för ett gemensamt ändamål, t. ex.
ett grustag, därest det förelåge ett verkligt behov av marken för tillgodoseende
av detta ändamål. Emellertid syntes lösningsrätten uti nu ifrågavarande
fall böra ytterligare begränsas. Såsom i vissa yttranden framhållits,
kunde nämligen fall förekomma, där en inlösning visserligen icke kunde an
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2^.
9
ses medföra avsevärd olägenhet för någon av de huvudfastigheter, till vilka
marken i fråga hörde, eller med dessa sambrukade fastigheter, men densamma
det oaktat icke borde komma till stånd, därför att den skulle lända
till avsevärt men för det allmänna. Av denna anledning hade i samband
med ifrågavarande ändring av 19 § föreslagits sådan jämkning i 2 §, att
lösningsrätt icke skulle äga rum, därest den till lösning ifrågasatta marken
till någon del tillhörde kronan, stad, köping eller municipalsamhälle samt avståendet
av marken skulle medföra avsevärd olägenhet för det allmänna.
Utskottet vill erinra, att innebörden av den lagändring, varom nu är fråga,
tydligen är beroende av den tolkning, som gives undantagsbestämmelsen i 19 §.
Härom synas emellertid olika meningar råda. Förslaget vilar på den uppfattningen,
att lagen i sin nuvarande lydelse icke medgiver inlösen av mark. däri
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle endast äger en ideell andel. Två
ledamöter av lagrådet hava ansett denna tolkning icke vara riktig. Enligt deras
mening skulle 19 § icke utgöra hinder för inlösen i ett sådant fall. Dessa
lagrådsledamöter, vilka ej haft något att invända mot att lösningsrätten begränsades
till fall, då kronan eller samhället ägde allenast mindre andel i samfällighet,
hava följaktligen ansett lagrummet böra erhålla en sådan avfattning,
att från lagens tillämpning undantages förutom mark, som tillhör kronan
eller samhälle, även mark, som är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, såvitt kronan eller samhället äger mera än hälften däri. Lagrådets
övriga ledamöter hava ej framställt några erinringar mot förslagets
ståndpunkt. Denna tolkningsfråga har, såvitt för utskottet är känt, icke varit
föremål för högsta domstolens avgörande i anledning av någon rättstvist.
Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår emellertid, att sökt inlösen i ett
flertal fall avvisats på grund av att kronan eller stad ägt en mindre ideell
andel i marken. Såväl lantmäteristyrelsen som de i ärendet hörda myndigheterna
synas hava utgått från att dessa beslut varit lagligen grundade. Med
hänsyn härtill har utskottet, utan att taga ståndpunkt till frågan om den nuvarande
lagstiftningens innebörd, ansett sig böra förorda det i propositionen
innefattade förslaget.
B. Ensittarlagens tillämplighet å här ads allmänning ar (14 § 4 st., 19 §).
Beträffande ensittarlagens tillämplighet i fråga om mark, som ingår i häradsallmänning,
hava olika meningar gjort sig gällande. Sålunda har regeringsrättens
pluralitet i ett under år 1927 avgjort rättsfall ansett hinder
möta mot inlösen av dylik mark, enär densamma finge anses tillhöra kronan
samt ensittarlagen alltså enligt 19 § icke vore tillämplig därå. Två regeringsråd
uttalade dock skiljaktig mening. I ett under år 1928 avgjort mål har
högsta domstolen däremot utan meningsskiljaktighet funnit den omständigheten,
att det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde häradsallmänning,
icke utgöra hinder för lösningsrätt enligt ensittarlagen.
Såsom av det anförda framgår, har frågan om ensittarlagens tillämplighet beträffande
mark å häradsallmänning sammanställts med frågan om vem som
Utskottet.
Gällande bestämmelser.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr
Sveriges
häradsallmän
ningsförbund.
Proposi
tionen.
skall anses vara ägare till sådan allmänning. Rörande äganderätten till häradsallmänningar
råda emellertid olika meningar. Enligt en uppfattning äro
dessa allmänningar att anse såsom kronans tillhörighet. Enligt en annan uppfattning
tillhöra de vederbörande härad.
I ett avgivet yttrande har Sveriges häradsallmänningsförbund bestritt kronans
äganderätt till häradsallmänningarna men gjort gällande, att ensittarlagen det
oaktat ej vore tillämplig därå, enär häradsallmänningarna enligt 5 § i förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket skulle bibehållas oförminskade. Vidare har förbundet framhållit, att
lagens utsträckande till häradsallmänningar skulle för dessa medföra vissa olägenheter.
Vid försäljning av ensittarlägenhetens hus hade jordägaren hittills
kunnat utöva ett visst inflytande vid bestämmandet av köpare genom att upplåta
jorden endast till väl känd person och hade därigenom kunnat utmönstra
sådana, som kunde befaras komma att göra åverkan eller bedriva tjuvjakt. Vid
utarrendering av jorden hade arrendelegan ofta beräknats i dagsverken, varigenom
välbehövlig arbetskraft kunnat erhållas för skogsskötseln, och även om
den del därav, som utgjorts såsom vederlag för jordarrendet, i många fall varit
obetydlig, hade ensittaren i regel därutöver åtagit sig arbete å allmänningen.
Detta kunde med tämligen stor säkerhet beräknas komma att fortfara, så länge
de nuvarande nyttjanderättshavarna efter en eventuell inlösen kvarsutte å lägenheterna,
men därefter kunde dessa komma att övergå till för skogsarbete
odugliga personer eller till sådana, som allmänningsförvaltningarna av skilda
skäl icke ville eller kunde begagna såsom arbetare. Lagens tillämpning beträffande
häradsallmänningarna skulle medföra så stora olägenheter för skogsskötseln,
att det vore ovisst, om dessa uppvägdes av de sociala fördelar, som
skulle vinnas, i all synnerhet som dessa beträffande häradsallmänningarna, å
vilka rättskaffens nyttjanderättshavares ställning vore fullt trygg, vore avsevärt
mindre än å enskildas fastigheter, å vilka ensittarna hade en mindre säker
ställning.
Departementschefen har framhållit, att det icke vore hans avsikt att i detta
sammanhang upptaga den ingalunda lättlösta frågan om äganderätten till häradsallmänningar.
Spörsmålet om ensittarlagens tillämplighet på sådan jord
syntes nämligen böra lösas oberoende av äganderättsfrågan. Avgörande vore
härvid, att ensittarna å häradsallmänningarna befunne sig gentemot jordägaren
i en ställning, som mera likställde dem med innehavare av lägenheter å jord
under enskild äganderätt än med lägenhetsinnehavare å kronojord. Det erinrades,
att enligt den förut omförmälda förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket häradsallmänningarna skulle bibehållas oförminskade,
att delägarna i häradsallmänning vore, där ej för särskilda fall blivit
annorlunda bestämt, de som i häradet byggde och bodde, efter deras oförmedlade
hemmantal, att delägarna årligen ägde att, genom sockenombud medelst
omröstning efter nyssnämnda grund, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor
rörande allmänningen utövade delägarnas beslutanderätt, där icke i reglemente
för allmänningen vore annorlunda stadgat, samt att allmänning skulle
stå under förvaltning antingen av skogsstaten eller delägarna själva. Vidare
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
11
erinrades, att Kungl. Maj :t ansett sig jämlikt gällande bestämmelser sakna
befogenhet att ensam medgiva försäljning av mark från häradsallmänning utan
hade, då fråga varit om dylik försäljning, städse begärt riksdagens medgivande
därtill. Av vad nu anförts framginge, att merendels avsevärda svårigheter
mötte mot en friköpning på frivillighetens väg av ensittarlägenheter å häradsallmänningar.
I betraktande härav syntes det endast vara med billigheten överensstämmande,
att även innehavare av lägenheter å häradsallmänningar åtnjöte
det skydd, som ensittarlagen beredde. Härtill torde föreligga desto större anledning,
som ensittarlagens tillämpning å dylik jord näppeligen kunde tänkas
komma att medföra nagra mera avsevärda olägenheter för allmänningsdelägarna.
Skulle nämligen avståendet av ett till lösning ifrågasatt område medföra
avsevärd olägenhet för allmänningen såsom sådan, mötte enligt 2 § i lagen
hinder mot lösningen. Sålunda torde exempelvis en lägenhet, vars bibehållande
såsom skogvaktarboställe eller skogsarbetartorp vore av verklig betydelse för
skogsvården a allmänningen -—- även om en sådan lägenhet mot vad som regel
vore förhållandet skulle vara bebyggd med brukaren tillhörigt boningshus —
icke kunna lösas mot delägarnas bestridande. Vid föreliggande förslags utarbetande
hade departementschefen därför utgått från att ensittarlagen borde äga
tillämpning å häradsallmänning.
I detta sammanhang har upptagits frågan, huru den löseskilling, som inflyter
vid inlösen av mark å häradsallmänning, skall användas och förvaltas. Departementschefen
har ansett den företrädesvis böra användas eller fonderas för
inköp av skogsmark för allmänningens utvidgning eller för verkställande av
grundförbättringar å denna. Det har synts lämpligt, att Kungl. Maj:t må äga
förordna därom för varje särskilt fall. Bestämmelse härom har på föredragning
av chefen för jordbruksdepartementet i särskild proposition föreslagits till
införande i den förut omförmälda förordningen den 26 januari 1894. I anslutning
härtill har till 14 § ensittarlagen föreslagits ett tillägg av innehåll, att
därest inlösen sker av mark, som ingår i häradsallmänning eller annan samfällighet,
som skall bibehållas oförminskad, länsstyrelsen skall innehålla den jordägaren
tillkommande ersättning, intill dess förordnande meddelats, huru därmed
skall förfaras.
I likhet med Kungl. Maj :t anser utskottet, att den svårlösta frågan om äganderätten
till häradsallmänningar icke bör upptagas i detta sammanhang. Spörsmålet
om ensittarlagens tillämplighet å dylika allmänningar lärer kunna vinna
sin lösning oberoende av huruvida dessa äro att anse såsom kronan tillhöriga eller
ej. De skäl, som departementschefen anfört för lösningsrätt till ensittarlägenheter
å dylik jord, synas utskottet vara övertygande. De olägenheter, som
genom medgivande av sådan rätt kunna uppstå för allmänningsdelägarna, äro
enligt utskottets uppfattning ej av annan beskaffenhet eller svårare art än de,
som jordägare i allmänhet äro underkastade på grund av denna lag. Genom
bestämmelsen i 2 § lärer i tillbörlig mån vara sörjt för att lagen ej kommer att
vålla något avsevärdare men i allmänningarnas brukande.
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
Gällande bestämmelser.
Lantmäleristyrelsens
framställning
den 21 september
1927.
Proposi
tionen.
C. Kallelse till förrättning (6 § 2 st., 14 § 2 st., 16 § 2 st.).
Såsom redan i det föregående erinrats, åligger det enligt 6 § lantmätaren att
till förrättning enligt ensittarlagen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas så tidigt,
att kallelserna kunna komina dem till handa. minst fjorton dagar före förrättningen,
så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och ställe
för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling,
där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten.
I anledning av en framställning från överlantmätaren i Kopparbergs län har
Iantmäteristyrelsen i skrivelse den 21 september 1927 hemställt hos Kungl.
Maj :t om sådan ändring av nämnda paragraf att, där område om vars inlösen
är fråga tillhör helt skiftes- eller byalag med flera än tio delägare, jordägarna
skola anses behörigen kallade till förrättningen, därest till en av delägarna
särskilt kallelsebrev avsänts att vara för dem alla tillgängligt samt i kungörelsen
till förrättningen underrättelse lämnats om vilken av delägarna bekommit
sådant kallelsebrev. Till stöd härför har anförts, att det gällande kallelseförfarandet
med brev till varje delägare i praktiken så gott som omöjliggjorde inlösningsförrättningar
åtminstone å sockensamfälligheter. Kostnaderna och omgången
för lösen av mantalslängder och utfärdande av hundratals eller tusentals
kallelser bleve alltför avsevärda. Det sagda gällde jämväl bysamfälligheter.
Många byar funnes med både ett- och tvåhundra eller flera delägare. Vidare
bodde många delägare ej i orten utan i andra trakter av landet eller utom riket.
Ett verkligt behov förelåge alltså, att kallelseförfarandet förenklades, då
det gällde jord, som vore samfälld för by eller skifteslag.
Lagändring i den av Iantmäteristyrelsen angivna riktning har tillstyrkts av
samtliga hörda myndigheter utom två länsstyrelser, som uttalat vissa betänkligheter.
Departementschefen har framhållit, att även om det i flertalet fall läte sig
göra att utan alltför stor omgång och kostnad sända personliga kallelser, det
dock med tanke på att delägarna understundom kunde uppgå till flera
hundra syntes nödvändigt att öppna möjlighet för ett enklare och mera
summariskt kallelseförfarande. Härför talade dessutom den omständigheten,
att ett liknande kallelsesätt funnes för motsvarande fall stadgat i ett flertal
andra författningar såsom i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken, 10 kap. 6,
8, 38 och 40 §§ samt 11 kap. 33 § vattenlagen, 24 § i lagen den 29 juni 1926
om enskilda vägar ävensom 3 och 8 §§ i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning
av bysamfälligheter. Ett sådant kallelsesätt hade även föreslagits beträffande
laga skifte i den proposition till lag om delning av jord å landet,
vilken förelädes 1926 års riksdag. Emellertid hade riksdagen ej velat godtaga
detsamma i fråga om dylika förrättningar. Detta borde emellertid icke tillläggas
prejudicerande betydelse uti förevarande fall. Förhållandena vid en förrättning
enligt ensittarlagen vore ej jämförliga med dem, som förelåge vid
ett laga skifte. De särskilda jordägarnas intressen vid den förrättning, varom
nu är fråga, sammanfölle i regel, medan de vid ett laga skifte merendels
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2b.
13
vore stridiga, varför det i sistnämnda fall vore naturligt, att särskilda kallelser
skulle utgå. Med hänsyn härtill syntes några betänkligheter knappast kunna
möta mot att vid en förrättning enligt ensittarlagen införa ett enklare kallelseförfarande
än det som gällde vid laga skifte.
Vid den omarbetning, som verkställts av 6 § ensittarlagen, har i huvudsak
följts det förslag till lag om delning av jord å landet, som framlades vid
1926 års riksdag. Sålunda har föreslagits följande: Avser ansökan om förrättning
mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter, vilka ägas av
olika personer, får kallelse tillställas en av dem att vara för dem alla tillgänglig.
Begagnas detta kallelsesätt, skall underrättelse därom, med uppgift om
vilken delägare bekommit kallelsen, intagas i den kungörelse, som skall uppläsas
i kyrkan och införas i tidning inom orten. För vinnande av ytterligare
säkerhet, att underrättelsen skall nå alla delägarna, skall dessutom i nära anslutning
till vad som är stadgat i 11 kap. 12 § rättegångsbalken angående stämning
å helt byalag underrättelsen anslås i vederbörande socken- eller rådstuga
eller å annan lämplig plats inom kommunen. Därjämte skall kungörelsen särskilt
med hänsyn till inteckningshavare jämväl införas i Post- och inrikes tidningar.
Då de olika delägarna i regel hava gemensam sak i ärenden angående
lösningsrätt, har ej ansetts erforderligt, att, såsom i förslaget till jorddelningslag
skedde, upptaga bestämmelse om särskild kallelse av delägare, som är bosatt
utom den kommun, där marken ligger.
Omförmälda kallelsesätt får enligt förslaget användas icke blott då kallelse
skall ske å helt byalag med flera än tio delägare utan jämväl eljest då den
mark, varom är fråga, är samfälld för flera än tio fastigheter med olika ägare.
Finnes för samfälligheten tillsatt känd styrelse, syssloman eller god man, har
det dock synts vara tillfyllest, att kallelse i vanlig ordning tillställes sådan
förvaltare. Skulle denne ej själv vara behörig att vid förrättningen bevaka
samfälligheten s rätt, aligger det honom att ombesörja, att förrättningen kommer
till delägarnas kännedom. Utebli de, hindras ej förrättningen därav.
Äger kronan eller allmän inrättning del i mark, som är ifrågasatt att lösas,
åligger det lantmätaren att, även om det förenklade kallelsesättet användes,
i god tid insända underrättelse om förrättningen till länsstyrelsen,
som har att föranstalta om att allmänt ombud utses. Likaledes skall särskild
kallelse tillställas de kommunala myndigheter, vilka hava att företräda stad,
respektive köping eller municipalsamhälle, som äger del uti ett till lösning avsett
område.
De förenklingar i kallelsesättet, som föreslagits i fråga om lantmäteriförrättningen,
hava ansetts böra vinna tillämpning jämväl, då enligt 14 § ett flertal
delägare i samfälld mark skall kallas till sammanträde för fördelning av
löseskillingen, ävensom då nyttjanderättshavare vill tillställa sådana delägare
meddelande enligt 16 §.
Av utredningen i ärendet framgar, att en förenkling av gällande bestämmelser
om kallelsesättet är pakallad av ett verkligt behov, då fråga är om inlösen
av mark å allmänningar eller annan jord, som är samfälld för ett flertal
fastigheter med olika ägare. De betänkligheter, som man kan hysa mot ett
Utskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
Proposi
tionen.
mera summariskt förfarande beträffande kallelse till laga skifte, och vilka
föranlett riksdagen att i detta fall ej godtaga ett sådant kallelsesätt, äga ej
giltighet vid inlösen enligt ensittarlagen. Såsom departementschefen erinrat,
hava nämligen vid sistnämnda förrättning de särskilda delägarna i samfälligheten
icke mot varandra stridande intressen utan föra merendels gemensam talan.
Vid sådant förhållande synes näppeligen nödigt, att kallelse sker genom
särskild tjänsteskrivelse till en var av delägarna. Det förenklade förfarande,
som nu föreslås, synes utskottet vara väl avvägt och innebära tillräckliga garantier,
att delägarnas intressen skola bliva vederbörligen tillgodosedda. Utskottet
anser sig därför kunna tillstyrka förslaget i denna del.
D. Förfarandet vid löseskillin g ens fördelning (5 §, 6 § 3 st., 12 och 14 §§).
Även i fråga om löseskillingens fördelning innebär förslaget vissa förenklingar,
avsedda dels att nedbringa kostnaderna för inlösningen dels ock att
underlätta arbetet för myndigheterna.
I åtskilliga av yttrandena har framhållits, att då fråga varit om inlösen
av mark, som är samfälld för ett flertal fastigheter, bestämmelserna i 5 och
12 §§ om skyldighet för nyttjanderättshavaren att anskaffa gravationsbevis
understundom medfört kostnader, vilka ej kunna anses stå i rimlig proportion
till värdet av marken, och har fördenskull förordats rättelse härutinnan.
De ifrågavarande bestämmelserna hava till ändamål att tillgodose inteckningshavarnas
rätt. Enligt 6 § åligger det, såsom tidigare berörts, lantmätaren
att till lantmäteriförrättningen kalla alla inteckningshavare, som äro
kända och inom riket boende. För att kunna göra detta måste han tydligen
hava tillgång till gravationsbevis beträffande de fastigheter, som beröras av
förrättningen. Sådant bevis erfordras även för den fördelning av löseskillingen,
som enligt 14 § skall äga rum, om någon av dessa fastigheter besväras av
inteckning eller därmed jämställd rättighet.
Departementschefen har i denna fråga anfört bland annat följande:
Beträffande kostnaderna för anskaffande av gravationsbevis må erinras, att
enligt förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen lösen för
gravationsbevis utgår för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet på landet
till och med tre med två kronor 25 öre, över tre till och med sex med en krona
50 öre och över sex med 75 öre; dock må lösen ej överstiga 15 kronor. Härtill
kommer stämpel å beviset, vilken utgår med en krona. Beträffande fastigheter,
vilka äro lagfarna å olika ägare, torde icke kunna påfordras utfärdande
av gemensamt gravationsbevis. Då förrättningen berör ett stort antal fastigheter
med olika ägare, vilket ej sällan är fallet vid inlösen av mark å sockeneller
bysamfälligheter, torde sålunda anskaffandet av gravationsbevis beträffande
dessa fastigheter understundom betinga en avsevärd kostnad. Visserligen
äger nyttjanderättshavaren få kostnaderna för lantmäteriförrättningen, fastställande
av inlöst områdes avskiljande och löseskillingens fördelning, inberäfaiat
utgiften för gravationsbevis, bestridda av allmänna medel, för såvitt han icke
äger tillgång till berörda kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel,
som skäligen må anses erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle.
Men där nyttjanderättshavaren icke kan påräkna hjälp från det allmänna
till bestridande av de med inlösningen förenade kostnaderna, är det tydligt, att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2Jt.
15
han icke inlåter sig på ett dylikt företag, om det betingar utgifter, vilka icke
sta i rimligt förhallande till vad han erhåller. De med ifrågavarande bestämmelser
förbundna olägenheterna bliva med all säkerhet ännu mera framträdande,
därest de utvidgninga,r av lösningsrätten, som nu föreslås, bliva förverkligade.
Vill man befrämja en friköpning av ensittarlägenheter på allmänningar
och annan mark, däri ett flertal äger del, synes det följaktligen nödvändigt,
att kostnaderna för friköpningen och framför allt för anskaffandet av
gravationsbevis nedbringas.
Att för detta ändamål meddela bestämmelser, som ytterligare begränsa den
lösen, som är stadgad för dylika bevis, har jag ansett icke böra ifrågakomma.
Med hänsyn till det ofta betungande arbete och den ej sällan betydande risk,
vilka äro förenade med utfärdandet av gravationsbevis, torde den därför stadgade
ersättningen icke^ kunna anses oskälig. Syftet synes emellertid kunna
ernås pa annan väg. Sasom i yttrandena erinrats, torde de bestämmelser, som
i lag den 18 oktober 1907 meddelats angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten, kunna
i viss mån tjäna till förebild i förevarande fall.
Otvivelaktigt föreligga nämligen beträffande dessa torp och ensittarlägenheter
å samfälligheter vissa likheter, vilka kunna utgöra en utgångspunkt vid
lagstiftningen. En ensittarlägenhet på en samfällighet är sålunda liksom ett
icke avsöndrat knekttorp att anse såsom en oskiftad del av stamfastigheterna.
Varje inteckning, som meddelats i någon av dessa fastigheter, belastar också
motsvarande andel av lägenheten. Emellertid torde de flesta långivare vara
okunniga om eller likgiltiga för huruvida till hemmanet bör någon dylik andel
eller icke. Många sakna säkerligen ock kunskap om att en sådan lägenhet
är delaktig i ansvaret för inteckningen. Alla dessa hava lämnat inteckningslån
utan att påräkna någon säkerhet i lägenheten. Beloppet av dennas anpart
i ansvaret för en inteckning i stamhemmanet är även i de flesta fall, då ett
större antal fastigheter äga del i samfälligheten, en ren obetydlighet. Såsom
i yttrandena framhållits, händer det understundom, att den på en fastighet belöpande
löseskillingen utgör allenast några få kronor. En fördelning av ett
dylikt ringa belopp å inteckningshavare är väsentligen ändamålslös och genom
de kostnader, som äro förenade därmed, alltför betungande i förhållande
till resultatet.
Med hänsyn härtill synes det mig att, liksom i fråga om knekttorp öppnats
en möjlighet att på ett enklare sätt än vad eljest gäller frigöra torpet från
vissa stamhemmanet besvärande inteckningar, man skulle, då fråga är om inlösen
av område, som är samfällt för ett flertal fastigheter, kunna utan risk
för fastighetskrediten införa ett enklare och billigare sätt för dess befriande
från inteckningar i stamfastigheterna än det nu gällande.
Efter att hava närmare redogjort för innehållet i 1907 års lag har departementschefen
ytterligare anfört:
. Med utgångspunkt från vad nu framhållits synes en tillfredsställande lösning
av förevarande spörsmål kunna vinnas, om det stadgas, att den inteckningshavare,
som vill göra gällande anspråk på löseskillingen, skall någon tid
före sammanträdet, för fördelningen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande
vid äventyr att han eljest eventuellt går all rätt till löseskillingen
förlustig. Genom ett dylikt stadgande vinnes den fördelen, att gravationsbevis
icke behöva anskaffas rörande andra fastigheter än dem. beträffande
vilka anmälan göres. Då det torde vara att förutse, att inteckningshavarna
i flertalet fall, varom nu är fråga, finna den ringa utdelning, som kan tillkomma
denp vara utan betydelse och således icke komma att göra gällande
några anspråk, lärer en sådan lagändring böra medföra en avsevärd lättnad
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr
för ensittarna. Samtidigt synes den i tillbörlig män tillgodose inteckning.shavarnas
rätt. Den inteckningshavare, som finner inlösningen inverka på sin
inteckningssäkerhet, äger möjlighet att erhålla betalning ur löseskillingen,
blott han gör anmälan därom. Anmäler inteckningshavare anspråk å löseskillingen,
har Konungens befallningshavande först och främst att före sammanträdet
för fördelningen gå i författning om införskaffande på nyttjanderättshavarens
bekostnad av gravationsbevis rörande ifrågavarande fastighet.
Fördelning av löseskillingen skall beträffande denna fastighet ske på vanligt
sätt. Först skall alltså gäldas den inteckning, som äger bästa rätt, därefter
den näst bästa inteckningen 0. s. v. På detta sätt bör förfaras, även om någon
utdelning icke kan tilläggas den inteckning, som anmälts. Det synes nämligen
icke befogat att i förevarande fall frångå den gällande förmånsrättsordningen,
så att en anmäld inteckning skulle gå före en inteckning, som enligt vanliga
regler äger bättre rätt men vilken ej anmälts. Ej heller torde det vara lämpligt
att låta frågan om fördelningen förfalla, därest det visar, sig, att den
anmälda fordringen icke kan ens till någon del gäldas ur löseskillingen. Detta
skulle blott innebära, att löseskillingen i stället komme .stamfastighetens ägare
till godo. Även om någon utdelning ej tillägges den inteckningshavare, som
äskat sådan, blir en fördelning av löseskillingen å andra inteckningar icke utan
betydelse för honom, då han därigenom vinner ökad möjlighet att få sin fordran
täckt ur stamfastigheten. Anmälan, som göres av en inteckningshavare, medför
alltså enligt förslaget samma verkan för övriga inteckningshavare ^som
om de själva gjort den. I fråga om de fastigheter, beträffande vilka nagon
anmälan ej skett, skola såsom redan är nämnt gravationsbevis icke anskaffas.
Den del av löseskillingen för området, som belöper på en var av sagda fastigheter,
skall ej fördelas å inteckningshavarna utan skall utbetalas till fastighetsägarna
i den mån ej annat följer av vad jag i det följande kommer att utveckla.
Av vad jag förut anfört framgår, att lagändringen enligt min mening endast
bör avse sådana fall, då inlösen sker av mark å samfällighet, däri ett
större antal fastigheter äga del. I överensstämmelse med vad som föreslagits
beträffande sättet för kallande av delägare i samfällighet har fördenskull
för tillämpligheten av nu omförmälda bestämmelser om löseskillingens fördelning
uppställts den betingelse, att den inlösta marken skall hava varit samfälld
för flera än tio fastigheter med olika ägare.
I likhet med vad den förut nämnda lagen den 18 oktober 1907 stadgar har
i förslaget intagits bestämmelse, att underlåtenhet att på grund av inteckning
framställa anspråk å löseskillingen icke må uti nu ifrågavarande fall läggas
någon till last såsom försummelse i bevakandet av honom eller annan tillkommande
rättighet.
För vinnandet av det syfte, som med denna lagändring avses, erfordras jämväl,
att bestämmelserna i 6 och 14 §§ om avsändandet av särskilda kallelsebrev
till inteckningshavare eftergivas i förevarande fall. Detta synes kunna
ske utan något men för inteckningshavarna, därest underrättelse om förhållande,
som i nämnda lagrum avses, bringas till allmänhetens kännedom genom
kungörelse i Post- och inrikes tidningar och tidning inom orten. Jag erinrar,
att liknande kungörelsesätt ansetts vara till fyllest, då fråga är om knekttorps
befriande från ansvar för inteckningar i stamfastigheten. I överensstämmelse
härmed hava vissa jämkningar vidtagits i 6 och 14 §§ cnsittarlagen.
I detta sammanhang synes mig böra tagas under övervägande, huruvida ej
en ytterligare lättnad vid fördelningen av löseskillingen står att vinna. Då
ett stort antal fastigheter hava del i den mark, som löses, kommer, såsom jag
redan antytt, av det relativt ringa belopp, som löseskillingen merendels utgör,
att belöpa allenast en obetydlig summa å varje delägare. Därest de lättnader
Andra lagutskottets utlåtande Nr Sd.
17
i lösningsförfarandet jag förordat bliva genomförda, torde anledning vara att
antaga, att dylika fall bliva ganska vanliga. Att fördela en löseskilling, som
kanske icke uppgår till 500 kronor, å ett tusental delägare — ett fall, vilket
ingalunda är otänkbart exempelvis i Dalarna — är uppenbarligen en alltför
omständlig procedur i förhållande till vad varje delägare därigenom erhåller.
Härtill kommer, att det understundom möter stora svårigheter att utreda äganderättsförhållandena
och envar delägares andel i samfälligheten. Enligt min
uppfattning länder det delägarna i en samfällighet till större fördel, om löseskillingen
för ett inlöst område på samfälligheten i sin helhet användes eller
reserveras för något ändamål, som kan befrämja samfällighetens nytta t. ex.
för skogsodling eller dylikt, än om varje enskild delägare erhåller en andel
därav, som törhända endast kan räknas i ören. Med utgångspunkt härifrån har
jag ansett mig böra föreslå sådan jämkning i lagen, att jämväl löseskillingens
fördelning på de särskilda delägarna göres beroende av att yrkande därom framställes.
Väckes alltså varken av inteckningshavare eller någon av delägarna
anspråk på löseskillingen, skall fördelning därav ej äga rum, utan löseskillingen
av länsstyrelsen tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Dessa hava
alltsa att sammankomma och besluta om dispositionen av beloppet. Genom
lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter är möjlighet beredd för delägarna att
i den mån så erfordras, ordna förvaltningen av samfälligheten.
Ehuruväl det med visst fog kan ifrågasättas, att den nu förordade bestämmelsens
tillämplighet begränsas till sådana fall, då delägarnas antal
n.r m,ycket. stort> har jag likväl ansett det bidraga till enkelhet och reda. därest
förutsättningarna bliva desamma, som enligt förslaget skola gälla beträffande
det torenkfade kallelsesättet och inteckningshavares rätt till löseskillingen
nämligen att fråga är om mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare.
„ För att fördelning i fall, som nu avses, skall äga rum, bör delägare påkalla
sadan senast vid det sammanträde, som länsstyrelsen utlyst för detta ändamål.
1 kallelsen och kungörelsen rörande sammanträdet bör erinras härom.
I detta sammanhang hava jämväl föreslagits vissa bestämmelser, huru det
skall förfaras, om delägarna ej akta nödigt att lyfta löseskillingen. Härutinnan
innehåller förslaget följande: Innestår löseskillingen och hava ej delägarna
inom tio år efter sammanträdet framställt anspråk på utbekommande
av densamma för gemensam räkning, är rätten därtill preskriberad och nyttjanderättshavaren
äger att återbekomma densamma, såframt han för sådant
andamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande under elfte året efter
sammanträdet. Underlåter han det, tillfaller beloppet kronan.
Till slut må erinras, att i 12 § dessutom vidtagits en jämkning av mindre
betydelse.
Det synes utskottet uppenbart, att därest inlösen av ensittarlägenheter å allmänningar
och andra områden, som äro samfällda för ett större antal fastigheter
med skilda ägare, skall kunna komma till stånd i ökad omfattning, de
kostnader, som nu äro förenade med anskaffandet av gravationsbevis, måste
väsentligen nedbringas. Det förslag, som Kungl. Majrt framlagt i sådant syfte,
finner utskottet utgöra en god lösning av spörsmålet. Jämväl de förenklingar
som i övrigt föreslås i förfarandet vid löseskillingens fördelning, synas
utskottet välbetänkta. Utskottet får således tillstyrka bifall till Kungl.''Maj :ts
förslag i de delar, varom nu är fråga.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. S avd. 12 käft. (Nr Sd). 2
Utskott
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr
Oällande bestämmelser.
E. Ensittarlagens tillämpning å sämjedelad jord (18 § 6 st.).
1925 års ensittarlag föreskrev i sin ursprungliga lydelse, att inlöst område
skulle, därest detsamma ej utgjorde en fastighet för sig, avskiljas genom jordavsöndring.
Inlösen kunde följaktligen ej äga rum, därest området av en eller
annan grund — antingen huvudfastighetens egen beskaffenhet eller det nyttjade
områdets storlek — icke kunde fastställas såsom avsöndring. Lagakraftägande
dylik fastställelse utgjorde slutpunkten i lösningsförfarandet. Först
då laga kraft åkommit fastställelsen, var områdets inlösen fullbordad. I detta
hänseende överensstämde lagen med tidigare lagstiftning i ämnet.
Enligt lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,
vilken i förevarande avseende ägde tillämpning, stadgades, att av
hemman, vilket kunde klyvas, avsöndring i en eller flera delar finge äga rum
till och med en femtedel av ägovidden, dock att inom Norrland och vissa delar
av Svealand ej finge avsöndras inägojord till den omfattning, att stamhemmanets
jordbruk därigenom märkligen försvagades (20 § 1 mom.). Från de sålunda
stadgade begränsningarna för jordavsöndringsinstitutets tillämplighet
ägde emellertid länsstyrelsen meddela dispens, där omständigheterna därtill
föranledde. Särskilt finge vad som stadgades beträffande Norrland och vissa
delar av Svealand icke utgöra hinder för dispens, där avsöndringen erfordrades
för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat dylikt
ändamål (22 §). Med nu angivna inskränkningar kunde avsöndring äga
rum jämväl från en sämjedelningslott.
Genom lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet har det gamla
jordavsöndringsinstitutet blivit upphävt. I dess ställe har införts ett nytt jorddelningsförfarande,
avstyckning, vilket jämväl ersatt det förutvarande ägostyckningsinstitutet.
Enligt 19 kap. 2 § i berörda lag är avstyckning tillåten
såväl av mark, som genom laga delning utbrutits för viss fastighet, som ock av
mark, som är samfälld för flera fastigheter. Mark, som tillagts fastighet genom
sämjedelning, får ej avstyckas, med mindre sämjedelningen kommit till stånd
före lagens ikraftträdande, den 1 januari 1928. I ty fall får genom avstyckning
avskiljas högst en femtedel av nämnda mark.
Efter det den nya jorddelningslagen antagits av riksdagen, uppdrogs åt en
särskild sakkunnig att verkställa utredning angående de ändringar, som i anledning
därav påkallades i ensittarlagen. Denne framhöll i avgivet förslag,
att de fordringar, som i fråga om avstyckning uppställts bland annat i 19 kap.
2 § i jorddelningslagen, borde gälla även beträffande områdes avskiljande enligt
ensittarlagen. Sedan detta förslag granskats och uti nu ifrågavarande avseende
lämnats utan erinran av såväl lantmäteristyrelsen som lagrådet, blev proposition
avlåten till riksdagen 1927 i överensstämmelse med förslaget och jämväl
antagen av denna. I enlighet härmed har 18 § i ensittarlagen genom lag den
1 april 1927, som trätt i kraft den 1 januari 1928, erhållit det innehåll, att för
fastställelse å avskiljande av inlöst område på landet fordras, bland annat, att
avskiljandet överensstämmer med vad i 19 kap. 2 § jorddelningslagen är stadgat.
Andra lagutskottets utlåtande Nr Sb.
19
I skrivelse den 4 maj 1928 har lantmäteristyrelsen anfört:
Med lagen den 1 april 1927 om ändrad lydelse av 8 och 18 §§ i ensittarlagen
avsåges i huvudsak endast att ersätta de i denna lag förekommande hänvisningar
till vissa delar av skiftesstadgan samt lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring med hänvisningar till motsvarande stadganden
i lagen om delning av jord å landet. Ehuru berörda ändringar sålunda
vore mera av redaktionell art, hade desamma emellertid kommit att i vissa fall
innebära väsentliga inskränkningar i lösningsrätten.
Den ovillkorliga tillämpningen av 19 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen
i fråga om avskiljande enligt ensittarlagen innebure avsevärt minskade
möjligheter för inlösen. Visserligen gällde enligt 20 § i lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring såsom huvudregel, att från hemmans
ägovälde ej finge avsöndras mer än en femtedel av ägovidden, men
jämlikt stadgande i 22 § ägde Konungens befallningshavande att, där omständigheterna
därtill föranledde, tillåta större avsöndring; och hade, såvitt
för lantmäteristyrelsen vore känt, icke i något fall inträffat, att fastställelse
å områdes avskiljande enligt ensittarlagen vägrats av den anledning, att lägenheten
omfattat större ägovidd än femtedelen av stamfastighetens areal. Verkningarna
av lagändringen hade redan gjort sig märkbara i orter, där sämjedelning
varit vanlig, t. ex. vissa delar av Halland. Sålunda hade distriktslantmätaren
i Kungsbacka distrikt anmält, att han hade under handläggning
ett flertal förrättningar enligt ensittarlagen å sämjedelade hemman, där nyttjanderättslägenheten.
överstege en femtedel av den areal, stamfastigheten erhållit
vid sämjedelningen. Det ville emellertid synas som om det knappast
stode i överensstämmelse med lagens syfte att i här berörda avseende uppställa
hinder för inlösen. Styrelsen ifrågasatte därför, huruvida icke hänvisningen
i 18 § sjätte stycket i ensittarlagen till 19 kap. 2 § i jorddelningslagen
lämpligen borde utgå.
Lantmäteri
styrelsens
framställning
den
i maj
ms.
I yttranden över denna skrivelse hava alla länsstyrelser utom länsstyrelsen
i Uppsala län tillstyrkt lagändringen.
Departementschefen har anfört bland annat följande: Proposi
o
. teorien.
D en om den år 1927 vidtagna ändringen i ensittarlagen hade lösningsrätten
i viss mån inskränkts. Den möjlighet till dispens, som i förevarande fall tidigare
förelåg, hade nämligen upphört i och med det, att avstyckningsinstitutet
utan modifikation gjorts tillämpligt å avskiljande av inlösta ensittarlägenheter.
Det vore emellertid endast med någon tvekan, som departementschefen
ansett sig böra upptaga denna fråga. Vissa sakliga skäl syntes nämligen
kunna anföras mot den av lantmäteristyrelsen förordade ändringen av
18 § ensittarlagen i detta lagrums nya lydelse. Vid den nya jorddelningslagens
tillkomst hade såväl av lagrådet som från håll, som särskilt finge anses
företräda det praktiska jordbruksintresset, uttalats vissa betänkligheter rörande
avstyckningsinstitutets tillämplighet å sämjedelad jord. Dessa ägde
giltighet jämväl, då fråga vore om avskiljande av inlösta ensittarlägenheter
från sådan jord. Det kunde sålunda icke frånses, att, om varje begränsning för
avstyckningsinstitutets användning bortfölle, fall möjligen kunde inträffa, där
vid skifte med annan delningsgrund än innehavet stam fastigheten befunnes icke
vara berättigad till så mycken mark, som blivit avstyckad för ensittaren. De
olägenheter,_ vilka i följd härav kunde uppstå såväl för ägaren av stamhemmanet
som i ytterlighetsfall jämväl för ägarna av övriga i sämjedelningen ingående
fastigheter, vore påtagliga. En omständighet, som i detta sammanhang
syntes vara förtjänt av beaktande, vore att, särskilt då på sämjedelningslotten
funnes ett flertal ensittarlägenheter, som eventuellt kunde bliva föremål för
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr
Utslcottet.
inlösen, det vid lösningsförrättningen icke alltid kunde bedömas, huruvida dylika
olägenheter skulle följa av områdets inlösen och hinder således borde möta
mot förrättningen jämlikt 2 § andra stycket ensittarlagen.
Att departementschefen trots dessa betänkligheter ansett sig böra tillmötesgå
lantmäteristyrelsens hemställan, hade sin orsak däri, att han genom den
föreliggande utredningen blivit övertygad om att en sådan ändring vore förestavad
av ett behov, som åtminstone för vissa trakter av landet vore oförnekligt.
Billigheten syntes sålunda i fråga om avskiljande av inlösta ensittarlägenlieter
kräva vissa eftergifter av de principer, som eljest måste anses vara
sunda och riktiga beträffande avstyckning. Härtill komme, att de nya bestämmelserna
i 18 § ensittarlagen under vissa betingelser öppnade en säkerligen
av lagstiftaren ej avsedd utväg för mindre rättsinniga jordägare att omintetgöra
en ännu icke realiserad lösningsrätt och såmedelst eludera ensittarlagens
tillämpning. Enär avstyckning, i motsats till vad som gällde i fråga om jordavsöndring,
finge äga rum oberoende av att avtal om överlåtelse av den jord,
som skulle avskiljas, ej förefunnes, kunde nämligen en jordägare låta avstycka
en femtedel av sitt ägovälde och därigenom förhindra därå varande ensittare
att realisera dem eljest tillkommande lösningsrätt. Uppenbart vore att dylika
möjligheter till kringgående av lagen borde såvitt möjligt förebyggas. Även
ur denna synpunkt vore sålunda en lagändring motiverad.
Att eftergiva varje fordran på begränsning beträffande avstyckning från
sämjedelad fastighet borde emellertid av förut anförda skäl icke ifrågakomma.
En tillfredsställande lösning syntes vinnas genom en höjning av den för avstyckning
tillåtna arealen från nu stadgade en femtedel till hälften av sämjedelningslottens
ägovälde. Med en dylik begränsning torde angivna olägenheter
av de nu gällande bestämmelserna väsentligen undanröjas, liksom de förut anförda
betänkligheterna mot avstyckning från sämjedelningslott i någon mån
förringas.
Att utsträcka denna undantagsbestämmelse till att avse jämväl sämjedelning,
som ägt rum efter den 1 januari 1928, vore ej påkallat. En dylik sämjedelning
kunde ej medföra hinder för lösningsrätt.
Den nu förordade bestämmelsen borde emellertid icke gälla utan viss modifikation.
De säregna jordförhållandena i Kopparbergs län hade påkallat vissa
eftergifter i de för avstyckning uppställda reglerna i jorddelningslagen. Sålunda
hade genom lag den 9 mars 1928 beträffande avstyckning av ägovidd,
som överlåtits till annan, inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län stadgats, att från mark, som
före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, finge, när skäl
därtill vore, avstyckas mer än en femtedel. Under förarbetena till denna lag
hade med skärpa betonats, att det vore varken lämpligt eller nödvändigt att
beträffande dessa bygder fastställa en viss maximigräns för avstyckning från
sämjelott. Med hänsyn härtill hade en motsvarande modifikation vidtagits uti
ifrågavarande bestämmelse.
Vid lagändringen 1927 har med all sannolikhet ej beaktats, att därigenom
vissa ensittare berövades möjlighet att inlösa sina lägenheter. Utskottet anser
förty den nu föreslagna jämkningen av lagen vara betingad av billighet. Några
mera betydande olägenheter torde icke kunna tänkas uppkomma genom att
på sätt som nu föreslås avstyckning tillåtes av ett till sämjedelad fastighet
hörande område, vartill lösningsrätt i övrigt förefinnes, under förutsättning
att detta område tillsammans med annan mark, vilken avskiljts från fastigheten
genom jordavsöndring eller avstyckning, icke överstiger hälften av den
Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.
21
vid sämjedelningen fastigheten tillagda ägovidden. Utskottet kan alltså jämväl
i denna del giva förslaget sin anslutning.
F. Tillämpning av 19:3 jorddelning slag en i ensittar ärenden (18 § 6 st.).
Enligt den år 1927 vidtagna ändringen i 18 § ensittarlagen fordras bland
annat för fastställelse a inlöst områdes avskiljande, att detta överensstämmer
med vad i 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen är stadgat. Kungl.
Maj :t har nu föreslagit, att nämnda hänvisning skall utgå.
Till belysande av denna fråga må erinras, att den frihet att till och med
en femtedel av hemmanets ägovidd verkställa avsöndring, som förefanns enligt
lagen den 27 juni 1896 utom i fråga om jord i Norrland och vissa delar av
Svealand, genom avstyckningsinstitutets införande väsentligen begränsats. För
att avstyckning skall få äga rum, uppställas i den nya jorddelningslagen
vissa materiella förutsättningar, avsedda att förhindra en olämplig fastighetsbildning.
I 19 kap. 3 § första stycket stadgas sålunda, att ägovidd, som skall
avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara
sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande förhållanden lämpligen
kan antingen såsom fastighet för sig på ett varaktigt sätt användas för
det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den skall sammanläggas
med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna. Jämlikt bestämmelse
i 1 § av samma kapitel får avstyckning av ägovidd, som är avsedd
att sammanläggas med annan fastighet, ej ske med mindre sådan sammanläggning
efter vad därom är särskilt stadgat må äga rum. Beträffande sammanläggning
äro föreskrifter meddelade i lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet. Enligt denna lag må fastigheter å landet, som äro
i en ägares hand, sammanläggas till en fastighet under vissa angivna betingelser
och i särskild ordning. Bland villkoren för dylik åtgärd må framhållas, att
fastigheterna skola tillhöra samma primära skifteslag, såsom en by eller enstaka
bosättning, vars ägor äro genom rågång skilda från andra ägor. Det har
nämligen funnits angeläget tillse, att sammanläggning ej får komma till stånd
pa sadant sätt, att den skulle medföra rubbning i skifteslagsindelningen. Vidare
må erinras, att för sammanläggning, utom i visst fall, varom nu ej är fråga,
fordras, att fastigheterna eller, da del av en fastighet skall sammanläggas med
annan fastighetsdel, vederbörande stamfastigheter äro upptagna i jordregistret.
I framställningen den 4 maj 1928 har lantmäteristyrelsen erinrat, att genom
den år 1927 verkställda lagändringen lösningsrätten inskränkts. Bestode
en ensittarlägenhet — såsom ofta förekomme inom större egendomskomplex
'' av områden från olika jordregisterfastigheter, och vore dessa områden så
Gällande
bestämmelser.
Lantmäteristyrelsens
framställning
den 4 maj
1928.
små, att de ej var för sig uppfyllde de fordringar, som i 19 kap. 3 § första
stycket uppställdes för avstyckning, samt mötte dessutom hinder för sam
-
manläggning, kunde inlösen ej ske, ändå att övriga förutsättningar för lösningsrätt
vore uppfyllda. Av denna grund fann styrelsen, att hänvisningen i
18 § ensittarlagen till 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen borde utgå.
Lagändringen har av myndigheterna i allmänhet tillstyrkts.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2-4.
Proposi
tionen.
Utskottet.
Departementschefen har ansett billighets skäl tala för en ändring av ensittarlagen
i den riktning, styrelsen angivit. Några vägande betänkligheter av
hänsyn till det allmännas intresse att förhindra olämplig fastighetsbildning
kunde näppeligen möta mot ett eftergivande i förevarande fall av de fordringar,
vilka uppställts för avstyckning i allmänhet. De lägenheter, om vilkas
frilösande det vore fråga, hade under en lång följd av år i verkligheten, om
än ej ur kameral synpunkt, bestått och nyttjats såsom självständiga ägokomplex.
Denna omständighet utgjorde i och för sig fullgod säkerhet för att de
kunde på ett varaktigt sätt brukas såsom särskilda fastigheter, änskönt de
formella förutsättningarna för sammanläggning av de områden, som inginge
i dem, icke vore uppfyllda.
Utskottet finner skäl tala för den föreslagna lagändringen och får därför
tillstyrka bifall till densamma.
Under hänvisning till vad sålunda anförts far utskottet hemställa,
att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 12 mars 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. Gr. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder*, Almkvist, Frändén*,
Berglund*, Granström och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Ödström*, Johanson
i Tf allagården, Jeppsson*, Johansson i Sollefteå, Petersson i Lerbäcksbyn och Pettersson
i Hallbäcken.
*1 Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
290884