Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1929 kl. 11.30 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i
lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 53,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Berglund hemställt, att
riksdagen måtte godkänna följande förslag till ändrad lydelse av 19 § andra
stycket i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor:

»I klass, däri sjukhjälp skall beredas, må sådant understöd icke meddelas,
med mindre antalet sjukhjälpsförsäkrade medlemmar i klassen uppgår till
lem; dock må, även efter det antalet dylika medlemmar nedgått under vad
nu nämnts, sjukhjälp fortfarande tilldelas dem, som voro sjukhjälpsförsäkrade i
klassen, medan dess sjukhjälpsförsäkrade medlemmar ännu utgjorde minst fem.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som i anledning härav
inkommit, finnes fogat sasom bilaga vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet
till dess innehåll.

Gällande bestämmelser i ämnet äro upptagna i 19 § andra och tredje styckena Gällande
i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och hava följande lydelse: bestämmelser

»I klass, däri sjukhjälp skall beredas, ma sådant understöd icke meddelas,
med mindre antalet sjukhjälpsförsäkrade medlemmar i klassen uppgår till
tjugufem; dock ma, även efter det antalet dylika medlemmar nedgått under
''ad nu nämnts, sjukhjälp fortfarande tilldelas dem, som voro sjukhjälpsförsäkrade
1 klassen, medan dess sjukhjälpsförsäkrade medlemmar ännu utgjorde
minst tjugufem.

Beträffande klass, i vilken begravningshjälp skall beredas, bär tillsynsmyndigheten
att pa framställning bestämma det minsta för utfästande av sådant
understöd tillåtna antalet begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i
klassen.»

I det förslag till ny sjukkasselag, som genom proposition nr 113 förelädes Ändrings1926
års riksdag, hade nu gällande föreskrift angående medlemsantalet i sjuk-/orsZa.9 1926 ■
hjälpsklass borttagits och ersatts med en bestämmelse, i huvudsak motsvarande

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 saml. 2 avd. 10 haft. (Nr 22.) 1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

nuvarande stadgande angående medlemsantalet i klass, som meddelar begravningshjälp.
Enligt förslaget skulle sålunda tillsynsmyndigheten i samband
med registrering av stadgebestämmelse rörande klassindelning äga fastställa
det minsta för utfästande av sjukhjälp eller begravningshjälp tillåtna antalet
sjukhjälps- eller begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i varje klass.

Såsom motivering för detta förslag anfördes i propositionen följande.

Avsikten med gällande minimibestämmelser har givetvis varit att åstadkomma
erforderlig utjämning av riskerna inom de olika sjukhjälpsklasserna.
Stadgandet därom synes emellertid numera icke behöva upprätthållas i hela
sin utsträckning. Inom socialstyrelsen lärer man nämligen vid kontrollen av
tillräckligheten av premier för olika sjukhjälpsklasser tillämpa ett system,
enligt vilket först uträknas premien för den lägsta förekommande sjukhjälpsklassen,
d. v. s. den klass där de minsta förmånerna erhållas, till vilken klass
då hänföras alla kassans medlemmar, alltså även de som tillhöra högre klass.
Därefter uträknas premien för en prestation, motsvarande skillnaden mellan
sjukhjälpen i den näst lägsta och den lägsta klassen, varvid såsom försäkrade
för en sådan prestation räknas samtliga medlemmar, som äro försäkrade enligt
den näst lägsta och högre klass. Summan av premien i lägsta klassen
och premien för berörda prestation blir då premien i den näst lägsta klassen.
På samma sätt förfares vidare vid uträkning av premien för varje högre klass.
Med ett dylikt beräkningssätt, vilket torde vila på teoretiskt riktig grund,
kräves tydligen ej för utjämningen annat än att tillräckligt antal medlemmar
finnas i den —- eller de — högsta klasserna; i de lägre klasserna kan antalet
ia vara hur litet som helst, om blott det för kassan i dess helhet gällande minsta
medlemsantalet upprätthålles. På nu anförda skäl har jag ansett mig kunna
föreslå att — liksom redan nu är stadgat i fråga om begravningshjälpsförsäkringen
— tillsynsmyndigheten skall bestämma minsta för utfästande av sjukhjälp
tillåtna antalet medlemmar i varje sjukhjälpsklass. Bestämmande bör
kunna ske såväl i samband med registrering av kassan eller ändring i stadgarna
som eljest på särskild framställning.

I samband med den sålunda förordade ändringen har av i det följande angivna
skäl avfattningen av 19 § ansetts böra undergå viss förändring. I det
av särskilda kommitterade uppgjorda lagförslag, som ligger till grund för
gällande lag, stadgades i 19 § ett absolut förbud mot att meddela sjukhjälp
i klass med mindre medlemsantal än 25. Det nu i lagen intagna undantaget
från motsvarande regel fanns alltså icke i nämnda förslag. Undantaget infördes
sedermera på framställning av lagrådet, som i sitt yttrande över nämnda
paragraf anförde följande. En följd av den föreslagna regeln bleve, att om
medlemsantalet i en klass exempelvis nedginge till 15, dessa medlemmar förlorade
sin rätt till sjukhjälp i klassen. Då man ej kunde räkna med möjligheten
att enstaka nya medlemmar skulle ingå i en klass, som vid deras inträde
vore förhindrad att meddela sjukhjälp, skulle således de kvarstående
medlemmarna aldrig kunna åter bliva berättigade till understöd i sin klass,
såvida ej minst 10 medlemmar samtidigt vunne inträde däri. Till undvikande
av de missförhållanden, som härav kunde uppkomma, syntes beträffande
klass, som skulle bereda sjukhjälp, böra införas ett stadgande, motsvarande
vad som enligt förslaget skulle gälla i fråga om klass, som vore avsedd att
bereda begravningshjälp, eller att i klassen icke finge meddelas sjukhjälp,
med mindre antalet medlemmar i klassen uppginge till 25, dock att, där med -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

3

lemmarnas antal varit minst 25 men sedermera nedgått därunder, sjukhjälp
finge i klassen fortfarande tilldelas däri kvarvarande medlemmar. På grund av
denna lagrådets anmärkning erhöll 19 § sin nuvarande lydelse, vilken torde
innebära, att såväl sjukhjälp som begravningshjälp väl må, förutsatt att medlemsantalet
vid utfästandet varit lagenligt, utbetalas, även då medlemsantalet
är under 25, respektive för begravningshjälpsklass under det fastställda minsta
antalet, men att icke sådan hjälp må utfästas, d. v. s. avtal om försäkring därför
träffas, förrän medlemsantalet åter uppnått det bestämda talet. Även
om ordalydelsen av bestämmelsen om begravningshjälpsklasser ej med tydlighet
utsäger, att en utfästelse om sådan hjälp, vilken gjorts medan antalet
medlemmar i klassen icke uppgick till det fastställda minimiantalet, blir rättsligen
gällande, då detta antal sedermera uppnås, torde dock en sådan innebörd
kunna inläggas i stadgandet; genom att sjukkassan efter nämnda tid
mottager försäkringsavgifter får den nämligen, oaktat formellt något nytt
avtal icke slutes, anses hava godkänt en, visserligen mot lagens ordalydelse,
dessförinnan gjord begravningshjälpsutfästelse. Att en motsvarande regel gäller
beträffande sjukhjälp framgår omedelbart av lagens formulering.

_ Då således innebörden av de i 19 § meddelade bestämmelserna angående
sjukhjälp och begravningshjälp synes vara ensartad, bär, när nu skillnaden i
själva sättet för avgränsningen ansetts böra bortfalla, anledning förmenats icke
finnas att bibehålla uppdelningen av stadgandet i två stycken, utan har detsamma
i förslaget sammanförts i en punkt

De nu ifrågasatta ändringarna i 19 § föranleda en jämkning i 92 § andra
stycket. Därjämte torde i övergångsbestämmelserna böra införas ett stadgande
av innebörd, att för klasser, varom bestämmelse i stadgarna registrerats
före lagändringens ikraftträdande, hittills gällande bestämmelser skola tilllämpas,
intill dess minsta medlemsantal må bliva fastställt för klassen enligt
den nya lydelsen av 19 §.

Propositionen blev icke av riksdagen bifallen.

Kungl. Maj: ts förslag i sjukkassefrågan till 1927 års riksdag, framlagt i
propositionerna nr 113 och 114, innehöll över huvud icke några föreskrifter
angående klassindelning. Propositionen grundade sig på ett av särskilda sakkunniga
den 15 december 1926 avgivet betänkande i ämnet. Förslagets ståndpunkt
i berörda hänseende motiverades av de sakkunniga på följande sätt.

»De sakkunnigas förslag beträffande olikhet i sjukhjälpsprestationerna innebär--
om man bortser från sjukvårdsprestationerna, vilka väl praktiskt taget
alltid komma att vara ensartade inom samma kassa — följande. I varje kassa,
som över huvud taget bereder sådant understöd, skall finnas tillfälle att tillförsäkra
sig sjukpenning och moderskapspenning av en krona. Kassan äger
emellertid utfästa även högre sådant understöd, dock allenast med intervaller
av 50 öre. Det är nu uppenbart, att för en kassa med ringa medlemsantal
meddelande av ^ högre sjukpenning — maximum av sjukpenning, till vilken
statsbidrag utgår, har av de sakkunniga förslagits till 6 kronor — kan vara
förenat med avsevärda risker, därest ej ett tillräckligt antal medlemmar betala
mot denna höga sjukpenning svarande avgifter. Emellertid kommer såsom
förut påpekats en gräns för kassornas rätt att utfästa högre sjukpenning att
sättas av deras förmaga att fullgöra sina förbindelser. Då tillsynsmyndigheten
vid ansökan om erkännande prövar denna deras förmåga, kommer den tydligen
att tillse, att högre sjukhjälp ej utfästes än som motsvaras av anslutningen.

Riksdagen

1927.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

Utskottet.

—■ — — De sakkunniga finna sålunda en bestämmelse om minimiantal försäkrade
inom varje särskild understödsgrad ej erforderlig.»

Ej heller denna proposition vann riksdagens bifall.

Socialstyrelsen har i sitt till utskottet avgivna yttrande förklarat, att den
ifrågasatta reformen skulle äga ett visst värde särskilt för de mindre sjukkassorna
å landsbygden. Genomförandet av densamma skulle enligt styrelsens
mening icke kunna antagas komma att försvåra eller än mindre hindra en
blivande sjukkassereform. För ernående av det med motionen avsedda syftet
föreslår styrelsen en omredigering av ifrågavarande lagrum i överensstämmelse
med det ovan omförmälda förslaget till 1926 års riksdag.

Även utskottet behjärtar de synpunkter, som anförts i motionen, och har i
likhet med socialstyrelsen funnit skäl tala för reformens genomförande. Beträffande
sättet härför vill utskottet lämna sin anslutning till den av socialstyrelsen
föreslagna lagändringen, därvid utskottet emellertid uppmärksammat
erforderligheten av viss jämkning i 92 § samma lag ävensom av särskild övergångsbestämmelse
.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion för
sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 19 och 92 §§ i lagen den 4 jnli 1910 (nr 77 s. 1)

om sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 19 och 92 §§ i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Skola inom-----i 6 § vid 5), 6) och 7).

Tillsynsmyndigheten skall, i samband med registrering av sådan bestämmelse
i sjukkassas stadgar, som avses i nästföregående stycke, fastställa det
minsta för utfästande av sjukhjälp eller begravningshjälp tillåtna antalet sjukhjälps-
eller begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i varje klass. Tillsynsmyndigheten
må ock på särskild framställning bestämma sådant antal.

Vidare skall---övergången skett.

92 §.

Nedgår antalet----tillsynsmyndigheten.

Har i klassindelad sjukkassa antalet medlemmar av en klass nedgått under
vad, på sätt i 19 § sägs, är för utfästande av sjukhjälp eller av begravningshjälp
från klassen bestämt, åligger det likaledes styrelsen att om förhållandet
ofördröjligen göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

0

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Finnas enligt sjukkassas vid tiden för lagens ikraftträdande registrerade
stadgar inom kassan skilda klasser för beredande av sjukhjälp, skall vad i 19 §
andra stycket och 92 § andra stycket i deras nuvarande lydelse stadgas fortfarande
äga tillämpning beträffande sådan klass, intill dess att särskilt minsta
medlemsantal blivit, på sätt i 19 § enligt dess i denna lag stadgade lydelse
sägs, för klassen bestämt.

Stockholm den 12 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Almkvist, Frändén* och Thorberg*, fröken
Hesselgren samt herrar Berglund*, Tamm* och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, ödström*, Jeppsson*,
Gardell i Gans*, Hedvall, Sandström* och Hansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Social styrelsen med yttrande över en
inom första kammaren väckt motion, nr 53,
angående viss ändring i lagen om sjukkassor.

Stockholm den 20 februari 1929.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 1 innevarande februari har Kungl. Maj: t anbefallt socialstyrelsen
avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 20 i samma
månad överlämna av utskottet begärt yttrande över en inom första kammaren
av hr Berglund väckt motion, nr 53, angående viss ändring av 19 § 2: dra
stycket i lagen den 4 juli 1910 (nr 77 sid. 1) om sjukkassor.

Till fullgörande härav får styrelsen anföra följande.

I sitt underdåniga utlåtande den 6 oktober 1928 över framställningar av
Sveriges allmänna sjukkasseförbund och rikssjukkassornas centralförsamling
angående ändringar i lagen om sjukkassor m. m. framkastade styrelsen bl. a.
den tanken, huruvida i sjukkassefrågans nuvarande läge partiella reformer i
sjukkasselagstiftningen över huvud borde ifrågasättas. Sin principiella ståndpunkt
i frågan angav styrelsen på följande sätt.

»När styrelsen härefter övergår till att yttra sig över de framställda yrkandena,
i vad de avse partiella ändringar i sjukkasselagen, kan styrelsen icke
undgå att härvid taga hänsyn till sin i det föregående angivna principiella
ståndpunkt till frågan om en reform av sjukkasselagstiftningen i dess helhet.
Att så måste bliva fallet ligger i öppen dag. Vare sig en förnyad utredning
om obligatorisk sjukförsäkring nu kommer till stånd eller reformen anses böra
begränsas till en på frivillighet grundad sjukkasseorganisation, torde det uppenbarligen
icke böra ifrågasättas, att genom ändringar i eller tillägg till gällande
författningar tillskapa förhållanden, om vilka det icke på förhand kan
sägas, huruvida och i vad mån de skulle försvåra eller hindra ifrågavarande
reform. Under ett dylikt sakernas läge synas partiella reformer endast då
böra ifrågakomma, när de äro absolut nödvändiga eller det med visshet kan
förutses, att ändringen direkt främjar eller underlättar reformarbetet i dess
helhet.»

Någon anledning att nu frångå denna ståndpunkt föreligger enligt styrelsens
uppfattning icke. Till stöd för densamma talar fastmera, att sjukförsäkringsspörsmålet,
enligt vad som framgår av chefens för socialdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 4 januari 1929, inom en nära framtid
torde komma att ånyo upptagas till fullständig utredning.

Vad föreliggande motion beträffar kan den däri ifrågasatta lagändringen
knappast antagas komma att försvåra eller än mindre hindra en blivande
sjukkassereform. Snarare synes den kunna bliva av ett visst gagn. Ty huru
den blivande sjukförsäkringen än kommer att utformas särskilt i organisatoriskt
hänseende, kan det med största sannolikhet antagas, att reformen framför
allt kommer att gå ut på att göra lagstiftningen smidigare och mindre
stel än den nuvarande med hänsyn bl. a. just till variationerna i understödet.
Ur denna synpunkt torde några invändningar icke kunna göras mot den i motionen
ifrågasatta reformens innehåll.

Andra lagutslcotiets utlåtande Nr 22.

i

En annan sak är, om reformens genomförande nu skulle komma att bliva
av någon egentlig praktisk betydelse. Då ändringen för sin tillämpning som
regel förutsätter ändring i sjukkassas stadgar och förslaget, därest detsamma
över huvud taget vinner riksdagens bifall, icke kan väntas träda i kraft förrän
först efter det sjukkassorna i allmänhet redan haft sina årssammanträden
för året (i regel i mars månad), torde frågan först nästkommande år komma
att upptagas av sjukkassorna. Genomföres under tiden den väntade nya sjukkasselagstiftningen,
kommer därför den föreslagna reformen att väsentligen
sväva i luften. Å andra sidan föreligger ju icke någon säkerhet för en positiv
lösning i en nära framtid av sjukkassefrågan. Meningarna i denna ha tvärtom
visat sig gå starkt i sär och några påtagliga bevis på att dessa motsättningar
äro på väg att utjämnas föreligga icke. Vid sådant förhållande och då den
nu ifrågasatta reformen otvivelaktigt skulle äga ett visst värde särskilt för
mindre sjukkassor å landsbygden vill styrelsen såsom sin mening uttala, att ur
synpunkten av sjukkasselagstiftningens nuvarande läge hinder icke synes möta
för genomförande av en reform i den riktning motionen avser.

Vad därefter beträffar det sakliga innehållet i motionen vill styrelsen framhålla
följande.

I det av tillkallade sakkunniga uppgjorda lagförslag, som ligger till grand
för sjukkasselagen av år 1910, stadgades (lagförslaget 19 §, 2: dra stycket)
absolut förbud mot att meddela sjukhjälp i klass med mindre medlemsantal än
tjugufem. I sitt yttrande över lagförslaget framhöll emellertid lagrådet beträffande
denna punkt bl. a., att följden av den föreslagna regeln skulle bliva,
att om medlemsantalet i en klass exempelvis nedginge till femton, dessa femton
skulle förlora sin rätt till sjukhjälp i klassen. Då man ej kunde räkna med
möjligheten, att enstaka nya medlemmar skulle ingå i en klass, som vid deras
inträde vore förhindrad meddela sjukhjälp, skulle således de femton kvarstående
medlemmarna aldrig åter kunna bli berättigade till understöd i sin klass, såvida
ej. minst tio nya medlemmar samtidigt inträdde däri. Till undvikande av dessa
missförhållanden, syntes beträffande klass, som skulle bereda sjukhjälp, böra
införas ett stadgande motsvarande vad som enligt förslaget skulle gälla i
fråga om klass som vore avsedd att bereda begravningshjälp. På grand av denna
lagrådets anmärkning erhöll förevarande punkt i 19 § sin nuvarande lydelse.
Denna lydelse har ansetts innebära, att såväl sjukhjälp som begravningshjälp
väl må, förutsatt att medlemsantalet vid utfästandet var det i lagen stadgade.
utbetalas även då medlemsantalet är under 25 resp. för begravningshjälpsklass
under det fastställda minsta antalet, men att sådan hjälp icke må på nytt utföstas,
förrän medlemsantalet åter uppnått det bestämda talet.

Vid utformandet av sitt förslag i denna punkt hade sakkunniga visserligen
till en viss grad lagt till grund försäkringstekniska synpunkter men hade dock
framför allt låtit sig bestämmas av vad som i förevarande hänseende kunde
anses lämpligt. Förslaget om ett minsta antal medlemmar av tjugufem i klass,
som meddelade sjukhjälp, motiverades sålunda på i huvudsak följande sätt.
»Sjukkassas frihet att inrätta klasser skall emellertid lida den inskränkningen,
att för en klass’ verksamhet ett visst minimiantal medlemmar fordras. Visserligen
medför icke klassindelningen någon uppdelning av rättigheterna till kassans
tillgångar eller eljest någon minskning av kassans i dess helhet förpliktelser
gent emot de särskilda klassernas medlemmar, men det har i allt fall
synts lämpligt, att vissa gränser i förevarande hänseende vore gällande även för
de särskilda klasserna. En klass utgör ju dock i viss mån en särskild enhet;
dess medlemmar bilda i riskhänseende ett helt för sig, skilt från andra klasser.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det bör tillses, att den särskilda grad av risk, en klass motsvarar, alltid
kommer att uppbäras av ett visst underlag — ett minsta antal medlemmar —
på liknande sätt, som i fråga om sjukkassa i dess helhet skall gälla, och man
bör förebygga, att klassindelningen utnyttjas i allenast enstaka eller ett ringa
fåtal medlemmars intresse. •— Uppställandet av dylika gränser torde knappast
för det närvarande kunna ske med anspråk på ovillkorlig riktighet. Bland
mångahanda förslag därutinnan har valts det, som innehålles i förevarande
paragraf.»

Även i sin nuvarande lydelse är stadgandet om ett visst minimiantal medlemmar
behäftat med vissa brister. Det innebär sålunda bl. a., att om medlemsantalet
i klassen nedgått under 25, sjukhjälp visserligen får meddelas de i
klassen kvarstående men ej nyinträdande, med mindre dessa senare ej äro så
många, att de tillsammans med de i klassen kvarstående uppgå till minst tjugufem.
Härigenom lägges en onödig hämsko på utvecklingen och förhindras eller
försvåras en ur sjukkassornas synpunkt önskvärd nyrekrytering. När man velat
betrakta bestämmelsen i fråga som en garanti för sjukkasserörelsens soliditet,
har man naturligtvis närmast haft i tankarna fall, då i en mindre sjukkassa
ett fåtal medlemmar skulle kunna tillförsäkra sig en jämförelsevis hög sjukhjälp
och därmed ådraga kassan alltför betungande risker. Emellertid verkar
bestämmelsen även i motsatt riktning. I en mindre sjukkassa, där medlemmarna
i gemen tillförsäkrat sig en relativt hög sjukpenning, men där det dock även
finnes en mindre grupp, för vilken denna höga sjukpenning icke är behövlig,
måste sålunda även dessa senare tillförsäkra sig samma höga sjukhjälp eller
ock avstå från medlemskap i kassan.

I princip synes därför kravet på mildrande bestämmelser på denna punkt i
sjukkasselagen fullt befogat. Att helt slopa varje begränsning i detta hänseende
av sjukkasseverksamheten eller att i gemen sätta gränsen så lågt som motionen
ifrågasätter synes styrelsen dock icke tillrådligt, i allt fall icke utan samband
med en allmän revision av hela sjukkasselagen. Erfarenheten har nämligen tillfullo
bekräftat, att inom en sjukkassa och i än högre grad inom en sjukhjälpsklass
med ett ringa medlemsantal den genomsnittliga sjukligheten kan förete
förhållandevis starka variationer från ett år till ett annat och därmed inverka
störande på kassans ekonomi. En annan omständighet som förtjänar beaktande
är att vid en alltför ringa medlemssiffra svårigheter möta att på ett fullt betryggande
sätt beräkna medlemsavgifternas storlek.

I det förslag till ny sjukkasselag, som förelädes 1926 års riksdag, hade nu
gällande föreskrift angående medlemsantalet i sjukhjälpsklass borttagits och
ersatts med en bestämmelse, i huvudsak motsvarande nuvarande stadgande angående
medlemsantalet i klass, som meddelar begravningshjälp. Enligt förslaget
skulle sålunda tillsynsmyndigheten i samband med registrering av stadgebestämmelse
rörande klassindelning äga fastställa det minsta för utfästamde av
sjukhjälp eller begravningshjälp tillåtna antalet sjukhjälps- eller begravningshjälp
s för s äkrade medlemmar i varje klass.

Kungl. Maj:ts förslag i sjukkassefrågan till 1927 års riksdag (prop. nr.
113 och 114) innehöll över huvud icke några föreskrifter angående klassindelning.
Förslagets ståndpunkt härutinnan motiverades i sakkunnigas betänkande
på följande sätt. »De sakkunnigas förslag beträffande olikhet i sjukhjälpsprestationerna
innebär — om man bortser från sjukvårdsprestationerna,
vilka väl praktiskt taget alltid komma att vara ensartade inom samma kassa
— såsom redan nämnts följande. I varje kassa, som över huvud taget bereder
sådant understöd, skall finnas tillfälle att tillförsäkra sig sjukpenning och

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

9

moderskapspenning av en krona. Kassan äger emellertid utfästa även högre
sådant understöd, dock allenast med intervaller av 50 öre. Det är nu uppenbart,
att för en kassa med ringa medlemsantal meddelande av högre sjukpenning
— maximum av sjukpenning, till vilken statsbidrag utgår, har av de sakkunniga
på skäl, som nedan vid 32 § skola anföras, föreslagits till 6 kronor
kan vara förenat med avsevärda risker, därest ej ett tillräckligt antal medlemmai
betala mot denna höga sjukpenning svarande avgifter. Emellertid kommer
såsom förut påpekats en gräns för kassornas rätt att utfästa högre sjukpenning
att sättas av deras förmåga att fullgöra sina förbindelser. Då tillsynsmyndigheten
vid ansökan om erkännande prövar denna deras förmåga,
kommer den tydligen att tillse, att högre sjukhjälp ej utfästes än som motsvaras
av anslutningen. -— — — — — — _ _ _ _ _ _____ _

De sakkunniga finna sålunda en bestämmelse om minimiantal försäkrade inom
varje särskild understödsgrad ej erforderlig.»

I sak syftade sålunda även detta senare förslag på samma anordning som
lirågasattes i 1926 års proposition, nämligen att lägga i tillsynsmyndighetens
hand att med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma, med vilka belopp
sjukkassorna må bevilja sjukpenning. Även styrelsen har för sin del givit
uttryck åt samma uppfattning. 1 sitt underdåniga utlåtande den 28 augusti
i926 betiäffande ändringar i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor framhöll
sålunda styrelsen rörande förevarande punkt bl. a., att styrelsen, därest tillsynsmyndigheten
erhölle befogenhet att alltefter sjukkassas medlemsantal i
dess helhet och ekonomiska bärkraft i övrigt bestämma det högsta belopp,
varmed sjukhjälp och begravningshjälp finge av kassan utfästas, funne det
vara av mindre betydelse, huru många medlemmar av kassan som tillförsäklades
det ena eller det andra av de olika belopp, vilka föllo inom de för kassan
fastställda gränserna.

Eu grund av vad salunda anförts och därest en ändring i sjukkasselagen under
nuvarande förhållanden över huvud taget anses lämplig, vill styrelsen i så
måtto tillstyrka motionen, att stadgandet i 19 § 2: dra stycket sjukkasselagen
om ett minsta antal av 25 medlemmar i klass för beredande av sjukhjälp upphäves
samt att ifrågavarande stycke jämte nästföljande stycke, som handlar om
klass för beredande av begravningshjälp, omredigeras till överensstämmelse med
den motsvarande föreskrift, som under enahanda förutsättning upptogs i
Kungl. Maj:ts proposition (nr 113) till 1926 års riksdag angående ändring i
vissa delar av sjukkasselagen.

Theo fil Andersson.

GUNNAR HUSS.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 10 haft. (Nr 22.)

2