40
Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.
Fråga vid
innevarande
riksdag om
provisorisk
ändring i
bestämmelserna
om
lapparnas
jordbruks- och
bostadsfråga.
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj.t rörande en effektiv rättsordning för lapparnas
jordbruks- och bostadsfråga m. m., tryggad genom lag,
ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 188,
vilken hänvisats till andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen beträffande lapparnas jordbruks- och bostadsfråga ville hos Kungl.
Maj:t begära förslag till lapparnas värnande och vinnande av likställighet i
möjligaste mån med den övriga befolkningen genom en effektiv rättsordning,
tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Herr Lindhagen har vid innevarande riksdag i motion nr 200 hemställt, att
riksdagen, i avvaktan på tillkomsten av den i förevarande motion ifrågasatta
rättsordningen beträffande lapparnas jordbruks- och bostadsfråga, ville besluta,
a) att de 1928 antagna villkoren för jordbrukslägenheter punkt 1 erhålla
denna lydelse: »jordbrukslägenhet bör i möjligaste mån ha sådan storlek, att
en lappfamilj därav kan ha sitt uppehälle»;
b) att villkoren för jordbrukslägenheter, punkt 3, utvidgas med tydlig föreskrift
om företrädesrätt för kompetent innehavare till ny upplåtelse vid varje
upplåtelsetids slut;
c) att villkoren för bostadslägenheter, punkt 11, utvidgas med företrädesrätt
för kompetenta arvingar att övertaga lägenheten efter de första innehavarnas
frånfälle och rätt för varje kompetent innehavare att efter varje upplåtelsetids
slut erhålla företrädesrätt till ny upplåtelse;
d) att i villkoren för jordbruks- och bostadslägenheter uttryckligen stadgas
rätt för innehavaren att överlåta lägenheten på annan kompetent person;
e) att i villkoren för jordbruks- och bostadslägenheter föreskrives, att vid
kontraktsenligt avträdande av lägenheten till kronan innehavare bör, såvitt ej
särskilda omständigheter tala däremot, tillerkännas full ersättning efter dåtida
värden för odlingar, hus och andra nyttiga anläggningar.
över denna motion har jordbruksutskottet i utlåtande nr 12 anfört följande:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
41
Utskottet får erinra, att motionären i anledning av den till 1928 års riksdag
framlagda propositionen, nr 206, angående upplåtelse av mark för bosättning
åt lappar m. m. väckte en motion (1:313), vari yrkanden återfinnas i samtliga
de i nu förevarande motion angivna avseenden. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 60 vid 1928 års riksdag anförde jordbruksutskottet rörande
samma frågor följande:
»Beträffande jordbrukslägenhets storlek (A 1) innebar den sakkunniges
förslag, att denna borde vara så tillmätt, att innehavaren jämte familj därav
kunde hava sin bärgning samt att därtill ej borde läggas odlingsmark till
större vidd, än att lägenheten i uppodlat skick kunde brukas utan nämnvärt
anlitande av lejd arbetskraft. I enlighet med av länsstyrelsen i Västerbottens
län uttalad uppfattning har departementschefen funnit olämpligt att i de allmänna
grunderna närmare bestämma storleken av de lägenheter, som skulle
upplåtas. Det syntes departementschefen lämpligare att föreskriva, att lägenhetens
storlek skulle bliva beroende av förhållandena i varje särskilt fall.
Därest så skedde, skulle även ett av lantbruksstyrelsen framhållet önskemål,
att lägenheten jämväl borde innefatta ett område lämpat till anläggning av
permanent betesvall, kunna tillgodoses. Propositionens förslag har avfattats i
enlighet med denna uppfattning.
Herr Lindhagen har i sin motion föreslagit, att bestämmelsen i fråga måtte
erhålla följande lydelse: ''Jordbrukslägenhet bör i möjligaste mån ha sådan
storlek, att en lappfamilj därav kan ha sitt uppehälle.’
Med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena och de olika omständigheter,
som i övrigt kunna komma i betraktande vid upplåtelse av dessa jordbrukslägenheter,
finner utskottet den formulering, som upptagits i Kungl.
Maj:ts förslag, vara att föredraga.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag (A 3) skulle jordbrukslägenhet upplåtas på
arrende för en tid av femtio år. När arrendetiden löpte till ända, skulle arrendator,
så framt han förhållit sig väl, vara berättigad att erhålla ny upplåtelse
för en tid av femtio år på de villkor, som fastställdes, med iakttagande
att desamma väl finge med hänsyn till tidsförhållandena förändras men ei
göras väsentligen mera betungande för arrendatorn än de förutvarande. Vidare
skulle enligt förslaget (A 4) arrendators änka vara berättigad att övertaga
arrendet för återstående arrendetiden. Funnes ej änka eller ville hon ei
inträda såsom arrendator, finge arrendet övertagas av bröstarvinge, som prövades
lämplig därtill; funnes ej sådan, finge arrendet överlåtas å lapp. som
kunde antagas till arrendator.
Beträffande bostadslägenheter föreslås i förevarande avseenden (Bl) allenast,
att upplåtelse av sådan ej må ske för längre tid än innehavarens och
hans hustrus livstid.
Herr Lindhagen har i sin motion framställt vissa yrkanden, som hänföra
sig till nyssberörda villkor. Under 2) i motionen hemställes beträffande
jordbrukslägenheter, att föreskriften under A 3 måtte ''utvidgas med tydlig
föreskrift om företrädesrätt för kompetent innehavare till ny upplåtelse vid
varje upplåtelsetids slut’. Under 4) hemställes, att bestämmelserna beträffande
bostadslägenheter (Bl) måtte ''utvidgas med företrädesrätt för kompetenta
arvingar att övertaga lägenheten efter de första innehavarnes frånfälle
och rätt för varje kompetent innehavare att efter varje upplåtelsetids slut
erhålla företrädesrätt till ny upplåtelse’. Slutligen hemställes under 5), att
i villkoren för jordbruks- och bostadslägenheter uttryckligen stadgas rätt för
innehavaren att överlåta lägenheten på annan kompetent person.
Den optionsrätt, som enligt Kungl. Ma,j:ts förslag skulle tillkomma arrendator
av jordbrukslägenhet, överensstämmer med den i 1909 års kungörelse
angående upplåtande av odlingslägenheter stadgade. Utskottet finner i lik
-
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Utskottet.
het med departementschefen anledning icke föreligga att härutinnan lämna
någon föreskrift av annan innebörd. Med hänsyn till det huvudsakliga syftet
med upplåtelse av bostadslägenheter — att bilda tillflykt för gamla och fattiga
lappar — och denna anordnings ändamål i övrigt kan utskottet ej dela
motionärens uppfattning, att optionsrätt och företrädesrätt för anhöriga skulle
införas jämväl i fråga om dessa lägenheter. Vidkommande frågan om överlåtelse
av lägenhet anser utskottet icke lämpligt att, på sätt motionären ifrågasätter,
stadga någon allmän rätt i dylikt avseende. Det torde vara självklart,
att i förekommande fall en dylik fråga bör prövas efter omständigheterna.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag (A 12) skall avträdaren av jordbrukslägenhet
ej äga rätt till ersättning för därå nedlagda kostnader i vidare mån än
den myndighet, som meddelat upplåtelsen, prövar skäligt. I fråga om bostadslägenheter
skulle däremot ingen ersättning utgå.
I herr Lindhagens motion hemställes under 6), att i villkoren för jordbruksoch
bostadslägenheter måtte föreskrivas, att vid kontraktsenligt avträdande av
lägenheten till kronan innehavaren tillerkännes ’full ersättning efter dåtida
värden för odlingar, hus och andra nyttiga anläggningar’.
Av motiveringen till Kungl. Maj:ts förslag (se proposition sid. 56) framgår,
att anledningen till att stadgandet givits det föreslagna innehållet är
den, att en ovillkorlig rätt till ersättning skulle nödvändiggöra, att av- och
tillträdessyn måste hållas och att en dylik förrättning ofta skulle draga
kostnader, som icke stode i rimligt förhållande till lägenhetens värde. Jämväl
utskottet finner detta skäl avgörande; helst som med stadgandets avfattning
icke avsetts att avstänga den avträdande från skälig ersättning.
Vidkommande bostadslägenheterna anser emellertid utskottet, att motsvarande
föreskrift bör införas bland villkoren. En sådan föreskrift återfinnes
i den sakkunniges förslag men har uteslutits i propositionen av den anledning,
att det enligt departementschefens uppfattning sällan torde komma att inträffa,
att värdet av det utförda arbetet i någon väsentlig grad komme att
överstiga det erhållna bidraget. Även om denna departementschefens irppfattning
skulle vara riktig, håller utskottet dock före, att en dylik bestämmelse
bör finnas för de fall, som må förekomma.» ° .
Under åberopande av vad sålunda anfördes av 1928 års jordbruksutskott
får utskottet hemställa, att förevarande motion 1:200 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan om avslag å motionen har bifallits av riksdagen.
I motionen 1:188 hava enligt utskottets mening icke några skäl anförts,
som kunna föranleda riksdagen att frångå den ståndpunkt, som riksdagen i sak
intagit till det föreliggande spörsmålet. Under sådana förhållanden anser sig
utskottet sakna anledning att tillstyrka den av motionären ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.
Utskottet får därför hemställa,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 mars 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
43
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Almkvist*, Frändén, T hörberg*.
Lindhagen, Granström, Tamm och Norman*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar, Ödström*,
Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön, Gardell i Gans, Pettersson i Hallbäcken
och Sandström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herr Lindhagen, som hemställt om bifall till motionens yrkande.
Till stöd härför har av motionären, utöver motionens motivering, ytterligare
anförts följande:
»Den rättsordning, som bör gälla för lappars bosättning likaväl som för
svenskarnas, synes mig böra innehålla bland annat sådana bestämmelser, som
föreslagits av motionären provisoriskt skola gälla under väntetiden. Båda frågorna
höra samman men på grund utav formella skäl ha de obehörigen splittrats
och provisoriskt sänts till jordbruksutskottet. Detta senare borde väl väntat med
sitt utlåtande, intill dess huvudfrågan eller frågan om den permanenta rättsordningen
blivit av riksdagen prövad. I stället har jordbruksutskottet kommit i förväg
och därigenom har även på detta sätt en rimlig ordning för ärendets avgörande
omkastats.
Som bekant hava vi i vårt land två ''nationella, minoriteter’,- den ena är lapparna.
Deras förhållande är något olika den övriga befolkningens därigenom, att de
leva på renskötsel, som är en egenartad och i viss mån privilegierad
näring. Men när lappar, såsom alltmer sker, förlorat möjlighet till att livnära
sig med renskötsel, bliva de i utkomstavseende likställda med rikets övriga innevånare.
Från det internationella rättslivet hava vi lärt oss att de nationella minoriteterna
böra i fråga om civila rättigheter vara fullkomligt likställda med
majoriteterna.
De lappar alltså, som hädanefter måste livnära sig på samma sätt som den
svenska befolkningen, måste vara likställda med den senare. Det är åtminstone
för mig en självklar sak.
Frågan att bereda sådana lappar jordbruk och bostadslägenheter avgjordes av
förra riksdagen på grundvalen av en proposition i ämnet. Motion av mig om
lapparnas bättre likställande med svenskarna föranledde då ej någon debatt,
därför att motionären var frånvarande vid avgörandet till följd av sjukdom. De
av mig förra riksdagen väckta ändringsförslagen, vilka nu av mig upprepats,
lönar det sig i ärendets läge icke att utveckla vidare än som skett i motionen.
Jag skall endast taga ett par stickprov.
Vid förra året förekom också en proposition om egnahemsrörelsen. Där fast -
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.
slogs omsider, att småbruket borde ha så mycket ägor, att en familj kunde anständigtvis
livnära sig på detsamma. I propositionen om lapparnas jordbruk
förekom ingen sådan bestämmelse trots att lappkommittén föreslagit enahanda
omtanke om dem. På initiativ av länsstyrelsen i Västerbottens län beslöt däremot
statsmakterna, att jordbrukslägenheternas storlek, utan skattande åt principer,
skulle göras beroende av myndigheternas uppfattning om förhållandena i
varje särskilt fall.
I vårt av klippor sönderskurna land med små tegar mellan bergen finnes väl
anledning att lägga nya småbruk efter förhållandena i varje särskilt fall. Men
detta hindrade rättvisligen icke föreskrift, att det dock skulle lämnas tillräckligt
med jord för familjens uppehälle. Men när det gäller lapparna blevo förhållandena
i varje särskilt fall så märkvärdiga, att de icke behövde tilldelas så
mycket jord, att de kunde leva därpå.
Ett annat yrkande i motionen var, att i villkoren för jordbruks- och bostadslägenheter
måtte föreskrivas, att vid kontraktsenligt avträdande av lägenheten
till kronan innehavare bör, såvitt ej särskilda omständigheter tala däremot, tillerkännas
full ersättning efter dåtida värden för odlingar, hus- och andra nyttiga
anläggningar. Enligt statsmakternas beslut skall avträdaren av en jordbrukslägenhet
icke äga rätt till ersättning för kostnader, som nedlagts för densamma,
i vidare mån än den myndighet, vilken meddelat upplåtelsen, prövar skäligt.
Åven här lyser rättsordningen med sin frånvaro, och ett administrativt godtycke
sättes i stället.
Denna äventyrlighet för lappen har på alla händer motiverats därmed att en
ovillkorlig rätt till ersättning skulle nödvändiggöra att av- och tillträdessyn
måste hållas och att en dylik förrättning oftast skulle draga kostnader, som
icke stode i rimligt förhållande till lägenhetens värde’. Jordbruksutskottet har
båda åren ''funnit detta skäl avgörande’ men tillagt något ångerfullt och inkonsekvent:
''helst som med stadgandets avfattning icke avsetts att avstänga den avträdande
från skälig ersättning’.
Man måste fråga sig om det verkligen kan vara statsmakten värdigt att beröva
den fattige hans rätt på så oriktiga skäl och en så dålig förevändning. En sadan
åskådning ropar enligt mitt förmenande efter en rättsordning, till skydd för
den svagare.
Varför skall man behöva en tillträdessyn för att avgöra värdet vid avträdet?
Kronan har ju i regel icke tillhandahållit lappen vid tillträdet varken hus eller
åker utan det får han själv anlägga. På samma gång medgiver man, att en myndighet
kan efter gottfinnande bereda lappen ersättning. Men hur skall detta
tillgå, då myndigheten icke heller har någon tillträdessyn att gå efter? Eller
menar man att detta blir en behaglig tyst förevändning för myndigheten att i
regel frånkänna lappfamiljen någon ersättning?
För övrigt, om man utgår från det väl i regel obefintliga antagandet, att kronan
på egen bekostnad tillhandahåller hus och plöjd åker m. m. vid tillträdet,
så skulle, om detta sedan av lappen förbättrats, såsom man väl får antaga oftast
bli händelsen, kronan med sin breda rygg lägga sig till med ett större värde
än det, vartill kronan själv bidragit, på grund av frånvaron av en tillträdessyn.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
45
Är det icke riktigare då att den fattiga parten eller lappen får betalt efter värdet
av uppskattning vid tillträdet med eller utan avdrag för vad enligt överenskommelse
kronan anses hava förlorat därigenom.
Vid avträde exempelvis av tomt enligt ensittarlagen eller av byggnader och
anläggningar med tomträtt enligt huvudstadens nyaste tomträttsvillkor beräknas
uppskattningen efter värdet vid avträdet. Någon tillträdessyn erfordras icke,
helst det icke finnes något att uppskatta vid tillträdet.
I den förevarande motionens yrkande har medtagits även stöd av expropriationsrätt.
Då dessa anläggningar mest ske på kronans mark får en sådan bestämmelse
kanske mindre betydelse. Men den bör icke saknas för att kunna tilllitas
vid eventuellt förekommande behov. Att även lapparnas bosättning måste
till värn mot sådana grundsatser som de ovannämnda skyddas genom en rättsordning
bör vara ovedersägligt. Vi berömma oss av att inom folkbundet utöva
en del intresse för de nationella minoriteterna; men vi göra det tydligen icke
alltid, när det gäller vårt eget land»;
2) av herr Pettersson i Hällbacken.