28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Gällande

rätt.

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse tilll Kungl.

Maj:t angående en effektiv rättsordning för anskaffanfande
av tomtmark till bostäder och andra skäliga
behov, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd
av expropriationsrätt.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 187,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen beträffande anskaffande av tomtmark för nya bostäder och andra
skäliga behov ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till ändamålets vinnande
genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället och
stödd av expropriationsrätt.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.

Lagen den 12 maj 1917 om expropriation medgiver i två fall rätt till expropriation
för vinnande av tomtmark. För att inom bebyggt område vid
järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden får nämligen
enligt 1 § 7 punkten och 99 § i nämnda lag expropriation äga rum av område,
som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än markens ägare. Denna
expropriationsrätt tillkommer förutom kronan endast den kommun eller det
municipalsamhälle, inom vars område den mark, expropriationen avser, är belägen.
Det andra fallet, däri expropriation av tomtmark medgives enligt allmänna
expropriationslagen, innehålles i 1 § 8 punkten och avser att bereda
befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark till uppförande av
byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande
religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed
jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt.

I lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad stadgas även en rätt
till expropriation för bostadsändamål. Enligt 1 kapitlet 16 § i denna lag
äger Konungen nämligen, därest stadsplan varder fastställd över trångt eller
eljest olämpligt bebyggt område, förordna, att mark, som ingår i byggnads -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

29

kvarter, skall, där marken tillhör enskild man, menighet eller inrättning, till
staden avstås. Samma är förhållandet, därest i fastställd stadsplan upptaget
område, som finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt,
icke annorledes kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande.

Enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen) har
slutligen medgivits brukare av visst område, å vilket finnes brukaren tillhörigt
boningshus, rätt att under vissa villkor lösa till sig det upplåtna området.

Fragan om tillgodoseendet av lantbefolkningens behov av mark för bostadsändamål
är av gammalt datum. Redan norrlandskommittén ägnade sin uppmärksamhet
därat. Kommittén verkställde sålunda en undersökning om de
norrländska bolagens villighet att upplåta tomter till bostäder åt ortsbefolkningen.
Resultatet av denna undersökning, vilken som bekant ej utmynnade
i nagon hemställan, sammanfattade kommittén salunda: Regeln vore, att bolagen
hyste obenägenhet mot att upplåta tomtplatser. På de flesta håll betraktades
det såsom hart när omöjligt för en enskild att av bolag förvärva
dylik mark, även om den bjudna'' köpeskillingen mångdubbelt överstege markens
värde. Undantag från denna regel syntes huvudsakligen äga rum i fråga
om tomtupplåtelser till egna arbetare ävensom där större befolkningscentra
funnes i närheten, sa att tomtförsäljningen kunde bliva en affär. Även i
fråga om tomter för allmännyttiga ändamal, sasom skolor och dylikt, syntes
bolagen på åtskilliga orter vara tillmötesgående. Vidare tycktes det framgå,
att obenägenheten i förevarande avseende vore större hos de stora solida bolagen
än hos de mera tillfälliga.

Fragan hai därefter vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.
År 1907 beslöt salunda riksdagen på hemställan av lagutskottet i anledning
av två motioner att hos Kungl. Maj:t begära förslag till åtgärder,
särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen
och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning
bodde eller kunde uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills ordna
förhållandena med avseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning
erforderlig tomtmark.

Vid riksdagarna 1911 och 1912 påyrkades i motioner åtgärder i syfte att
bereda synnerligast den mindre bemedlade befolkningen tillgång till tomtmark
för bostadsändamål, ytterst genom expropriation, utan att vinna riksdagens
bifall.

I sammanhang med den nya allmänna expropriationslagstiftningen uppkom
spörsmålet motionsvis åter i riksdagen under åren 1913—1917. men föranledde
ej heller då motionerna någon riksdagens åtgärd.

Även jordundersökningen har i sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande
angående jordförhållandena i Värmlands län ägnat sin uppmärksamhet
åt jämväl frågan om expropriation för bostadsändamål samt hemställt om dess
lösande.

Historik.

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

J ordkommissionen.

Slutligen har jordkommissionen i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande
del VI framlagt ett utkast till lag om tillhandahållande av tomtmark
för nya bostäder. Till grund härför ligger en av kommissionen verkställd enquéte.
I redogörelsen härför, som innehålles i del V av kommissionens betänkande,
har bland annat anförts:

Vid det i en synnerligen stor omfattning skedda upplåtandet av tomtmark
för bostäder syntes alla de olika grupperna av jordägare tagit del. Detta upplåtande
hade dock icke skett med lika stor beredvillighet från alla olika grupper
av jordägare. Den största svårigheten vid anskaffandet av tomtmark hade
mött i fråga om den ecklesiastika jorden. Från kronans domäner hade tomtförsäljning
å sina håll skett i stor utsträckning. Å andra håll syntes närvaron
av kronojord emellertid hava lagt hinder i vägen för° samhällenas utveckling,
antingen på den grund, att tomter icke alls upplåtits, eller också
därför, att upplåtelserna icke skett med äganderätt. Vad anginge fideikommissjord,
syntes vederbörande fideikommissarie i åtskilliga fall hava utverkat
tillstånd till försäljning av dylik jord i och för styckning till byggnadstomter.
Från några håll hade emellertid klagats över, att även befintligheten
av fideikommissjord inom eller i närheten av ett växande samhälle liksom förekomsten
av publik jord utgjort ett svårt avbräck för samhällets obehindrade
utveckling. Vad bolagen beträffade, hade utsagorna gått i mycket olika riktningar.
Åtskilliga bolag hade sålunda konsekvent vägrat all försäljning av
tomtmark. Anledningen härtill hade understundom synts vara ^ farhågor för
att tomterna genom försäljningar kunde komma i händerna på. för bolaget
mindre önskvärda personer. För att förebygga dylika eventualiteter syntes
vissa bolag ställa tomtmark till förfogande endast på arrende för att på så sätt
kunna kontrollera bosättningen. Många bolag hade emellertid sålt tomter i
mycket stor utsträckning. De huvudsakligaste förvärven av tomtmark hade
obestridligen skett från godsägarna, vilka i en mycket stor omfattning
upplåtit dylik mark från egendomar i närheten av växande samhällen. I
många fall syntes denna upplåtelse hava förmedlats genom tomtbolag, vilka
inköpt antingen egendomarna i sin helhet eller också delar av dem samt därefter
styckat och tillhandahållit tomterna. Denna de större enskilda jordägarnas
villighet att tillhandahålla tomtmark för bostäder, en villighet, som
stode i skarp kontrast till sagda jordägares obenägenhet såväl mot friköpning
av arrendejord som, i viss mån, även mot en försäljning av jord till nya jordbruk,
kunde förklaras därav, att vid försäljningen av tomtmark kunnat komma
i fråga helt andra priser än vid försäljning av jordbruk, resp. odlingsmark.
Exempel på att de större enskilda jordägarna liksom andra stora jordägare,
till stort men för ett samhälles utvecklingsmöjligheter, ställt sig alldeles
avvisande för de jordlösas efterfrågan på byggnadstomter hade emellertid
visst icke saknats. De mindre enskilda jordägarnas, böndernas, ställning
till frågan om de jordlösas förvärv av tomtmark hade att döma av uppgiftslämnarnas
uttalanden varit ganska växlande. I vissa fall syntes bönderna
hava varit obenägna att upplåta tomtmark, i andra fall syntes dylik obenägenhet
icke hava förekommit. För sagda jordägare hade det å ena sidan, liksom
för de större jordägarna, givetvis varit frestande att sälja tomter, när
hög köpeskilling kunnat erhållas, som i regel vore fallet, när det gäller tomtmark.
Å andra sidan hade emellertid för bönderna mer än för de större jordägarna
framträtt många olika skäl för att behålla jordegendomen obeskuren,
såsom pietetsskäl, hänsyn till hemmanets utvecklingsmöjligheter, fruktan för
mindre önskvärda grannar etc.

Under hänvisning till denna utredning har jordkommissionen i sina motiv
till utkastet anfört följande:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

31

Det syntes följdriktigt, att nödig tomtmark i brist på möjlighet till frivillig
uppgörelse borde kunna exproprieras från enahanda egendomar, från vilka
jord kunde tvångsavlösas för bildande av nya jordbruk. Således från fastigheter,
som ägdes av bolag, ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter,
samt dessutom från större enskilda egendomar lämpligen bestämda på sätt
ifragasatts i förslaget I i betänkandet om bildande av nya jordbruk. Att även
från mindre egendomar pa landet medgiva expropriation av tomtmark, som
ägaren vägrade, att frivilligt upplata och önskade behålla, vore däremot en
ganska betänklig sak. För en mindre egendom kunde även dylika avstyckningar
begränsa egendomens omfattning, framtidsmöjligheter och trevnad på
ett i det stora hela obilligt sätt. Det hade därför synts kommissionen, att en
expropriationsrätt för sådana händelser icke lämpligen borde tillåtas. I rätten
till expropriation för tomtområde borde inbegripas icke blott platsen för själva
huset utan även, där så lämpligen kunde ske, en täppa eller ett mindre trädgårdsland.
Givetvis borde denna expropriationsrätt vara förbunden med enahanda
garantier för jordägaren, som rätten till expropriation av mark för nya
jordbruk. Den borde mot jordägarens bestridande ej kunna göras gällande,
när dennes jordbruk eller skogsbruk därigenom skulle tillskyndas synnerligt
men.

Enligt utkastet skulle den, som visade sannolika skäl för att tomtförvärvet
vore av verkligt behov påkallat och saknade tillräckliga medel för tomtens
förvärvande och bebyggande, kunna genom statens mellankomst tillhandahallas
tomtmark. Beträffande skyldighet att avstå mark för tomt samt ordningen
för tomts utbrytning och vad därmed äger sammanhang skulle i tilllämpliga
delar gälla lagen om statsatgärder för bildande av nya jordbruk.

Lösen för tomten skulle dock utgå efter dennas skäliga saluvärde. Tomten
skulle efter utbrytningen upplåtas å sökanden med tomträtt, där ej särskilda
omständigheter påkallade annat förfarande.

Om detta förslag hava herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson i Uppmälby
och Pettersson i Hällbacken förenat sig. Övriga ledamöter av jordkommissionen
hava ej inlåtit sig på denna fråga.

Av de myndigheter, som yttrat sig över jordkommissionens betänkande del Yttranden
VI, hava länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län förklarat sig icke hava 2*
något att erinra mot nu ifragavarande förslag. Även länsstyrelsen i Väster- nens förslag,
norrlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län
hava givit sin anslutning till detsamma. Länsstyrelsen i Västerbottens län
har framhållit, att fragan om anskaffande av tomtmark till bostäder vore särskilt
aktuell, i vad anginge anskaffande av mark från ecklesiastika boställen.

Länsstyi elserna i Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län
sam hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gotlands, Västmanlands och
Gävleborgs län hava däremot förklarat, att för respektive läns vidkommande
ej förelåge något behov av sadan lagstiftning. Slutligen hava länsstyrelserna
i Östergötlands, Jönköpings och Jämtlands län av principiella skäl avstyrkt
förslaget.

Vid 1924 års riksdag yrkades i likalydande motionerna nr 97 i första kam- Riksdagen
maren av herr Lindhagen in. fl. och nr 178 i andra kammaren av herr Johans- 1924~
son i Uppmälby in. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta i överensstämmelse med vissa i

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Riksdagen

1925.

motionerna angivna allmänna synpunkter utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lag om expropriation för bostadsändamål.

över dessa motioner avgav andra lagutskottet utlåtande nr 39, däri utskottet
hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I utlåtandet lämnades en redogörelse för dels gällande rätts ståndpunkt
till frågan om expropriation för bostadsändamål och dels framkomna förslag
till lagstiftning av beskaffenhet att beröra nämnda fråga, däribland särskilt
ett av jordkommissionen framlagt utkast till lag om tillhandahållande av tomtmark
för nya bostäder.

Till motivering av sin avstyrkande hemställan anförde utskottet följande:

Utav den redogörelse, som lämnats för förefintliga utredningar angående
ifrågavarande spörsmål, torde framgå, att hos jordägarna ej sällan visat sig
förefinnas en viss obenägenhet att till landsbygdens befolkning upplåta erforderlig
tomtmark till bostäder. Endast därest försäljningar av dylik mark
varit att anse såsom mera vinstgivande, hade på många håll visat sig någon
större benägenhet att inlåta sig därpå. Denna obenägenhet mot försäljningar
av tomter torde emellertid enligt utskottets förmenande i ej ringa mån vara beroende
på de ofta betydande svårigheter och utgifter, som vore förenade med
att lämna tomterna gravationsfria. I de fall, där fråga vore om upplåtelse av
enstaka tomtområde från större egendomskomplex, som besvärades av ett flertal
inteckningar, torde sålunda ej sällan kostnaderna för dessas relaxerande i
tomtområdet stiga till sådant belopp, att det motsvarade en väsentlig del och
understundom knappast täcktes av den köpeskilling, som kunde stå att erhålla.
Därest tomtområde kunde på ett enklare och billigare sätt än för närvarande
vore möjligt beredas befrielse från huvudfastigheten avilande inteckningar -därom, enligt vad justitieministern i årets remissdebatt meddelat, förslag från
Kungl. Maj :ts sida torde vara att i en nära framtid förvänta — torde sålunda
enligt utskottets förmenande ett av de väsentligaste hindren för befolkningen
å landsbygden att förvärva nödig mark till bostäder bliva undanröjt.

Emellertid torde det kunna förutsättas, att svårigheter uti ifrågavarande
hänseende somligstädes skulle även framgent kunna komma att yppa sig. Särskilt
torde detta kunna bliva händelsen å orter, där all mark ägdes av sågeller
industribolag. Av den redogörelse, som lämnats, framgmge, att gällande
rätt endast i begränsade fall medgiver expropriationsrätt för tillgodoseende av
lantbefolkningens behov av mark för bostadsändamål. Även om det således ej
finge anses uteslutet, att behov av vidgade bestämmelser i förevarande hänseende
kunde komma att göra sig gällande, hölle dock utskottet före, att ytterligare
undersökning och erfarenheter härutinnan borde avvaktas, innan framställning
gjordes om tvångslagstiftning i det av motionärerna, angivna syftet.
Anmärkas borde ock, att den av motionärerna förordade lösningen av fragan
anknöte sig till de föreslagna tvångsbestämmelser, vilka funnes inrymda i det
av utskottet avstyrkta förslaget till lagstiftning angående expropriation för
bildande av nya jordbruk.

Till utskottets utlåtande var fogad reservation av sju ledamöter, vilka på
angivna skäl hemställde om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om skyndsamt
förslag till lag om expropriation av jord för bostadsändamål.

Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan.

Vid 1925 års riksdag hemställdes i två inom riksdagen väckta motioner,
nr 165 i första kammaren av herr Lindhagen m. fl. och nr 178 i andra kam -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

33

maren av herr Pettersson i Hällbacken m. fl., att riksdagen ville i anslutning
till jordundersökningens och jordkommissionens förslag hos regeringen begära
övervägande och förslag rörande:

l:o) en lagstiftning om tillhandahållande av tomtmark för nya bostäder; och

2:o) en expropriationslagstiftning såsom stöd för uppgörelser om anskaffande
av erforderlig tomtmark för nya bostäder, i den mån detta skäligen kan
äga rum, från bolags, enskilda spekulanters och större enskilda jordägares
fastigheter.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 26 om avslag å motionerna och
anförde till stöd härför följande:

I utskottets fjolårsyttrande uttalades, att man tillsvidare borde ställa sig
avvaktande gentemot kravet å en expropriationslagstiftning för nu ifrågavarande
ändamål. De skäl, som i utlåtandet åberopades till stöd för denna uppfattning,
äga enligt utskottets mening fortfarande sin giltighet. Såvitt utskottet
kunnat inhämta hava erfarenheterna under det gångna året icke givit
ökad styrka åt den ånyo gjorda framställningen i förenämnda hänseende.

I anslutning till utskottets i fjol gjorda uttalande om betydelsen av att åtgärder
vidtoges i syfte att underlätta möjligheterna för frånsålt tomtområdes
befriande från huvudfastigheten åvilande inteckningar må anmärkas, att justitieombudsmannen
i en till Kungl. Maj:t den 2 juni 1924 avlåten framställning
hemställt om sådan ändring i gällande bestämmelser angående anteckning i
fastighetsbok om dödning av gemensam inteckning, att dj^lik anteckning skulle
göras allenast å upplägget för den fastighet, där dödningen sker. Den sålunda
föreslagna ändringen, vilken är ägnad att särskilt vad angår de stora trävarubolagen
tillhöriga fastigheter i mycket väsentlig grad minska kostnaderna för
partiell dödning eller relaxation av gemensamma inteckningar, har tillstyrkts
av samtliga hovrätter ävensom av styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar
och Sveriges stadsdomare, och är ärendet för närvarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

I den mån de i förevarande motioner gjorda yrkandena gå utöver den hemställan,
som gjordes i fjolårets motioner, avses därmed åvägabringande av en
lagstiftning till reglerande av en ny form av statsverksamhet, syftande till att
åt mindre bemedlade dels tillhandahålla tomtmark med tomträtt och dels bereda
ekonomiskt understöd till tomternas bebyggande. Några närmare riktlinjer
för denna verksamhets planläggning ha i motionerna icke angivits. Staten
har, såsom känt, hittills genom sin egnahemslåneverksamhet i stor utsträckning
möjliggjort för mindre bemedlade att å landsbygden förvärva bostadslägenheter
och därå uppföra bostäder. Att riksdagen på grundval av nu förevarande
motioner skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t påkalla lagstiftningsåtgärder
till anordnande av en ny form av statsverksamhet för enahanda ändamål
finner sig utskottet icke kunna tillstyrka.

Reservation anfördes av sju av utskottets ledamöter, vilka yrkade, att riksdagen
måtte anhålla, att Kungl. Maj :t, med beaktande av jordundersökningens
och jordkommissionens förslag, ville överväga förslag rörande en expropriationslagstiftning
såsom stöd för uppgörelser om anskaffande av erforderlig
tomtmark för nya bostäder, i den mån detta skäligen kan äga rum från bolags,
enskilda spekulanters och större enskilda jordägares fastigheter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid fjolårets riksdag hemställdes i en inom första kammaren av herr Lindhagen
väckt motion, nr 204, att riksdagen ville hos Kungl. Maj.-t begära ex Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 9 sand. Sand. 9 häft. (Nr 17—21.)

Riksdagen

1928.

o

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Utskottet.

propriationslagstiftning såsom ett yttersta medel i strävandena för bl. a. anskaffande
av tomtmark för nya bostäder.

Under hänvisning till nämnda motion hemställdes i en inom andra kammaren
av herr Hage m. fl. väckt motion, nr 360, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära, att vid övervägandet av jordfrågorna jämväl måtte beaktas behovet
av ett expropriationsförfarande såsom ett yttersta medel i strävandet för
bl. a. anskaffande av tomtmark för nya bostäder.

Med anledning av den vid 1928 års riksdag avlämnade egnahemspropositionen
väcktes vidare inom första kammaren av herr Lindhagen en motion, nr 270,
vari hemställdes, att riksdagen med anledning av propositionen ville besluta
sådant tillägg till densamma, att jordanskaffning för tillhandahållande av tomtmark
för nya bostäder måtte kompletteras med expropriationsbestämmelser,
som möjliggöra skäliga uppgörelser om erforderliga tomtförvärv för bolags,
spekulanters och större enskilda jordägares fastigheter.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i sitt utlåtande
nr 2 i anslutning till den ståndpunkt riksdagen tidigare intagit till frågan om
avslag å motionerna.

Reservation med yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas syfte
avgavs.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid den tidigare behandlingen inom riksdagen av frågan om tillgodoseendet
av lantbefolkningens behov av mark för bostadsändamål har av utskottet framhållits,
att obenägenheten att försälja tomter i ej ringa mån vore beroende på
de ofta betydande svårigheter och utgifter, som vore förenade med att lämna
tomterna gravationsfria. Kostnaden för inteckningars relaxerande i tomtområdet
kunde nämligen understundom uppgå till belopp, som ej täcktes av den
köpeskilling, som stode att erhålla. I anslutning härtill vill utskottet erinra,
att vid innevarande års riksdag avlämnats en proposition, nr 4, angående begränsning
eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten.
Därest detta förslag vinner riksdagens bifall, torde ett väsentligt
hinder för försäljning av tomter till bostadslägenheter undanröjas. I detta
sammanhang synes jämväl böra uppmärksammas, att år 1925 genomförts en
författningsändring, varigenom kostnaden för relaxationsförfarandet avsevärt
nedbringats.

Enligt utskottets mening föreligger icke anledning för riksdagen att frångå
sitt i fjol fattade beslut.

Utskottet tillåter sig fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 8 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

35

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Almkvist*, Frändén, Thorberg*,
Lindhagen, Granström, Tamm och Norman*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar, Ödström*,
Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön, Gardell i Gane, Pettersson i Hallbäcken
och Sandström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Thorberg, Lindhagen, Norman, Magnusson i Kalmar, Johansson i
Sollefteå och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall till motionens
yrkande.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen ytterligare anfört:

»Även i denna sak intager utskottet följdriktigt sin ståndpunkt till »frivilligheten»
såsom det väsentliga. Möjligheter för anskaffande av tomtmark för
bostäder i de mest trängande fall skola uteslutande göras beroende av »jordägarens
benägenhet». Detta är motsatsen till en social lagstiftning. Om jordbruksutskottet,
som författningsenligt skall syssla med tekniska frågor, möjligen
lättare anlägger en sådan synpunkt, borde den väl vara främmande eller
åtminstone väcka betänkligheter hos det sociala lagutskottet. Det är rättsordningen,
som ensam kan skänka folket i gemen även denna grundval för ett hem.

Behovet belyses bland annat särdeles väl genom mångfalden av hem, som
måst uppbyggas på ofri grund. För att här rädda hemmen har statsmakten
till sist nödgats i och för utbrytning av tomten besluta en rättsordning, som
fått sitt uttryck i den s. k. ensittarelagen.

Utskottet talar ibland i föregående betänkanden om antagna lagars förmåga
att påskynda utbrytningar av jord på frivillighetens grund. Ensittarelagen
kan däremot, såsom ock anförts mot densamma, vara ägnad att minska benägenheten
att låta folket uppföra hus på annans grund och därigenom försvåra
egnahemsbildningen.»