12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Norrlandskommitténs
betänkande
och av detsamma
föranledd
lagstiftning
till
förebyggande
av ofullständiga
jordbruk.
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande
expropriation av mark för förbättring av ofullständiga
jordbruk m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 186 i första kammaren av herr Lindhagen samt
motionerna i andra kammaren nr 276 av herrar Andersson i Tungelsta och Johansson
i Uppmälby och nr 316 av herr Wiklund i Byske m. fl.
I motionerna I: 186 och II: 316 har yrkats, att riksdagen beträffande förbättring
av ofullständiga jordbruk samt förekommande av sådana jordbruk
ville hos Kungl. Maj:t begära
1) förslag till ändamålets vinnande genom en effektiv rättsordning, tryggad
genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt;
2) låta verkställa en, såvitt möjligt, oväldig undersökning, i vad mån nya
ofullständiga eller alldeles missbildade jordbruk utstyckas under sken av laga
förrättning.
I motionen II: 276 har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag till lag, som möjliggör att från större
egendomar expropriera odlingsbar mark för utökning av ofullständiga jordbruk.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionernas innehåll.
I. Frågan angående expropriationslagstiftning för förbättring av
ofullständiga jordbruk.
I norrlandskommitténs den 27 oktober 1904 avlämnade betänkande ''föreslogs
bland andra åtgärder till vidmakthållande och stärkande av den självägande
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne samt
främjande av jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar utfärdande av en
särskild ägostyckningslag för de fem nordligaste länen ävensom särskilda bestämmelser
angående jordavsöndring i dessa och Kopparbergs län. Genom
de sålunda föreslagna åtgärderna avsågs att förhindra den olämpliga styck
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
13
ning av jorden, som konstaterats äga rum, i synnerhet då trävarubolagen
skilde skogsmarken å sina fastigheter från den egentliga inägojorden. I anslutning
till dessa lagförslag förordade kommittén tillika utfärdande av provisoriskt
förbud mot ägostyckning i de fem norra länen. Till motivering härav
anförde kommittén bl. a.:
Under tiden, sedan de gällande bestämmelserna om ägostyckning trätt i
kraft, hade ett stort antal jordbrukslotter blivit avstyckade från sågverksindustriens
skogshemman, utan att ens den allra nödvändigaste husbehovsskog
därvid medföljt. Och det vore att vänta, att, så snart kommitténs förslag
i avseende å ägostyckningsinstitutets reformerande blivit offentligen
framlagda, en del sågverksbolag skulle skynda sig att avstycka inägorna från
sina hemman utan nödig skogs-, betes- och odlingsmark samt att det skulle
lyckas dem att medhinna detta, innan ens en provisorisk lag angående förbud
tillsvidare mot ägostyckning kunde bliva utfärdad. Det vore sålunda att förvänta,
att i Norrland komme att finnas ett avsevärt antal jordbruksfastigheter,
som med avseende å sin framtida bestämmelse måste anses vara på ett
ödesdigert sätt stympade. Det kunde därför till äventyrs bliva nödvändigt att
taga under övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att på
expropnationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras utökande med
nödig skogs-, betes- och odlingsmark. Särskilt torde sådana åtgärder bliva
nödvändiga, därest icke ägostyckningsinstitutets tillämpning för den närmaste
tiden inskränktes såsom ovan antytts. Kommittén ansåge emellertid, att man
i berörda hänseende kunde avvakta, vad framtiden bure i sitt sköte, och att
man för det dåvarande kunde inskränka sig till antagande av en lag om förbud
tillsvidare mot ägostyckning i de fem nordligaste länen.
Till kommitténs utlåtande var emellertid fogad reservation av herr Lindhagen,
vilken med instämmande av herr Bromée i Billsta hemställde, att
staten matte i och för upplåtelse till jordbrukare berättigas att från trävaruindustriens
hemman mot ersättning expropriera vad som erfordrades bl. a. för
redan utbrutna inägolotters komplettering i erforderlig mån med inägor. hushehovsskog,
odlingsmark och bete. Vid reservationen var fogat ett utkast till
lag om skyldighet i vissa fall för jordägare i Norrland och Dalarne att avstå
mark för jordbruksändamal, vilket förslag innehöll bestämmelser i bl. a. nyss
angivna syfte.
På grundval av norrlandskommitténs betänkande genomfördes år 1905 provisorisk
lag med vissa inskränkande bestämmelser i fråga om ägostyckning i
de fem norrländska länen, ar 1907 lag med vissa bestämmelser i fråga om jordavsöndring
i dessa och Kopparbergs län (den s. k. norrländska jordavsöndringslagen)
samt 1909 en definitiv ägostyckningslag för de fem norrländska
länen.
Sedan Kungl. Maj:t den 30 december 1911 uppdragit åt landshövdingen ntre^ni an
Johan Widén att verkställa utredning rörande verkningarna av lagen den gående”verk4
maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom samt detta uppdrag sedermera vidgats till att avse jämväl verk- "ä^ostydT
ningarna av nyss omnämnda särskilda lagstiftning för Norrland i fråga om riirT''
ägostyckning och jordavsöndring, framlade Widén i betänkande den 16 juni ringZgama.
1913 resultatet av sin utredning. I detta betänkande anfördes bl. a.:
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Bolagens hemman hade i mycket betydande omfattning undergått ägostyckning,
vilken i de allra flesta fall asyftat inägornas skiljande från den egentliga
skogsmarken. Det framginge ock, att dessa styckningar till långt övervägande
del blivit verkställda, innan den särskilda ägostycknmgslagstiftningen
för Norrland trätt i kraft. I särskilt stor omfattning torde tillstånd till
ägostyckning sökts under åren näst före den inskränkande författningens tillkomst.
Det vore alltså uppenbart, att bland bolagen rått en livlig önskan att i
tid bestyra om verkställandet av dylika förrättningar, innan de genom lagstiftning
blevo tvingade att vid inägornas frånskiljande även medtaga erforderliga
delar av utmarken. Det hade upplysts, att flera av de största jordägande
bolagen redan före ikraftträdandet av 1905 års lag låtit ägostycka sa
många av sina hemman, som överhuvud taget lämpade sig därför, och att i
övrigt jordavsöndringsinstitutet i stort antal fall använts under tiden näst
efter nyssnämnda lags antagande för att med kringgående därav frånskilja
inägojorden från hemmanen. I fråga om de ägostyckningar, som ägt rum enligt
de särskilt för Norrland i sådant avseende gällande lagarna, gave utredningen
vid handen, att arealen av den inägolotterna tillagda inrösningsjorden
genomsnittligen uppgått till för de tre sydligare länen omkring 10 hektar samt
i Västerbottens läns kusttrakter 6—8 hektar och i dess lappmarker. 30 40
hektar. För Norrbottens län kunde intet säkert genomsnittstal angivas, da
varit så få. Arealen avrösningsjord, som tilldelats magolot
-
I betänkandet föreslogos vissa ändringar i den norrländska ägostyckningslagstiftningen.
Däremot framlades intet förslag till åtgärder i syfte att göra
de redan utbrutna inägolotterna ur jordbrukssynpunkt mera ändamålsenliga.
Den varm. I det av särskilt tillkallade sakkunniga (den s. k. jordundersökningen) ar
ländska jord- 19^5 framlagda betänkandet angående jordförhållandena i Värmlands län löreni^ocLv
slogs bl. a. utsträckande av de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringsdenna
föran- iagarnas tillämpningsområde till att omfatta jämväl nämnda län. Iill motivekdd^nghtt''
ring härför anfördes huvudsakligen:
Ehuru ägostyckningsförfarandet icke vunnit någon allmän tillämpning från
bolags eller skogsspekulanters sida, gåvo likväl de ägostyckningar, som ägt
rum, till större delen anledning till samma anmärkningar, som riktats mot
ägostyckningarna i de norrländska länen, innan en speciell lagstiftning för
dessa ännu kommit till stånd. Husbehovsskog, betesrätt och utmark tillädes
sålunda inägolotterna intill eller under det minimum, som oundgängligen vore
nödvändigt. Särskilt vore detta fallet vid de ägostyckningar, varigenom en
-
terna, växlade betydligt. 1 iravienorgs och vaswjruorrmuus »■. p-y-vv
gått till något över 15 hektar, i Jämtlands län till över 30 hektar och 1 Västerbottens
läns kusttrakter till ej fullt 15 hektar. I sistnämnda läns lappmarker
hade skogsanslagen varit ganska drygt tilltagna; likasa vid de fa styckningarna
i Norrbottens län. Samtliga skogsanslag understego emellertid 1 regel
betydligt de minimibelopp, som av norrlandskommitten 1 dess förslag till agostyckningslag
angivits. Därtill komme, att det ytterst sällan vore den basta
skogsmarken, som vid ägostyckning av bolagshemman tillädes inägolotterna.
I regel kunde den icke alls karakteriseras såsom god skogsmark. A den tilllagda
skogslotten befintliga naturliga ängsmarker och odlingsmark avskildes
ofta. Likaså fråntoges inägolott, som vore belägen intill sjo eller vattendrag,
esomoftast själva strandområdet, även då detta utgjordes av inagojord. Ba
så sätt minskades hemmanets bärkraft och utvecklingsmöjligheter väsentlig ,
och en i sådan riktning fortsatt utveckling skulle medföra en betydande social
sa satt mi
och en i si
olägenhet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
15
skilda skogsspekulanter, ofta kort efter sina fastighetsförvärv, avskilde inägorna
från skogsmarken. Men vanligen voro ägostyckningarna mindre tillfredsställande,
även när bolagen understundom utstyckade inägorna.
Genom år 1917 tillkomna lagar blevo de norrländska ägostycknings- och
jordavsöndringslagarna utsträckta att gälla jämväl för Värmlands län.
Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs åt denna
bl. a. att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och i vad mån
tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål, utöver vad
för det dåvarande vore stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras. Till
fullgörande härav avlämnade kommissionen den 28 februari 1923 principutlåtande
rörande lagbestämmelser om avlösning av vissa arrendejordbruk samt
förbättring av ofullständiga jordbruk jämte ett av kommissionens ordförande,
herr Lindhagen, för dennes del uppgjort utkast till lag i förenämnda ämnen.
Innan utskottet övergår att redogöra för innehållet i berörda utlåtande och
iagutkast, såvitt angår nu förevarande fråga, må emellertid anmärkas, att kommissionen
den 11 november 1922 till Kungl. Maj:t överlämnat redogörelse för
en på kommissionens föranstaltande verkställd utredning angående verkningarna
av de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna, såvitt anginge
tiden 1913—1918. Denna utredning, vilken utgör en komplettering av den förut
berörda Widénska utredningen, utvisar, att en ökning av genomsnittsarealen
av de avstyckade inägolotterna under angivna tid ägt rum i alla län med undantag
för Jämtlands län. I förhållande till de i Widénska utredningen förekommande
siffrorna uppgår ökningen för inrösningsjorden till i genomsnitt för
samtliga län 4.1 hektar. Beträffande avrösningsjorden är ökningen i medeltal
för samtliga län 12 hektar. Denna sistnämnda ökning angives emellertid väsentligen
bero på det stora antalet styckningar, som ägt rum i det nordligaste
länet.
Vidare må här från en på grundval av svaren å en av kommissionen företagen
enquéte utarbetad redogörelse återgivas följande till belysning av det i motionerna
väckta spörsmål:
Ägostyckningar och jordavsöndringar från bondhemman hava ej varit talrika.
Då understundom dylik jorddelning ägt rum, synes den så gott som
alltid hava skett på ett sätt, som ej äventyrat bondgårdarnas bestånd såsom
självständiga jordbruk, och har varken skogsmark eller inägojord frånsålts
i större omfattning än att den för hemmanen behållna jorden av olika ägoslag
varit tillräcklig. Något annat synes ej heller hava varit att förvänta, då
man av uppgiftslämnarnas meddelanden erfar, att böndernas nämnda obenägenhet
att frånsälja någon del av sina hemman oftast är orsakad just av
farhåga, att jordbruket skall skadas. När därför ägostyckning eller jordavsöndring
förekommit, har densamma oftast bestått däri, att något från gården
avlägset liggande skogsskifte eller någon obekvämt belägen nyodling eller inäga
försålts. I de fall, då köparen av det från ett bondhemman ägostyckade eller
avsöndrade jordområdet avsett att därå driva jordbruk, har det ofta visat sig,
att den nya brukningsdelen varit alltför liten för att brukaren skulle å densamma
kunna vinna sin bärgning.
Ägostyckning eller jordavsöndring synes hava varit mycket vanlig i fråga
om jord, som förvärvats av bolag och enskilda spekulanter utanför de verk
-
Jordkomm\9-
sionen.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
liga jordb*rukarnas yrkesklass. Då avsikten med bolagens och de enskilda spekulanternas
jordförvärv i det övervägande antalet fall varit att komma i besittning
av skogstillgångarna å de köpta fastigheterna, är det givet, att dessa i
icke-jordbrukares ägo komna fastigheter ofta blivit föremål för ägostyekning
eller jordavsöndring på så sätt, att inägojorden försålts till jordbrukare, medan
de delar av fastigheterna, som varit skogbärande, stannat i säljarnas händer.
Köparen av inägojorden har ofta nog ej tilldelats någon skogsmark. I de fall,
då med inägojorden följt skog, har denna sällan varit tillräcklig för husbehovet.
Vad ovan anförts om inägojordens försäljning med ringa eller ingen tilldelningav
skogsmark, gäller huvudsakligast skogsbygderna i södra Sverige, framför
allt Kronobergs län och Jönköpings län samt norra delen av Kristianstads län.
Från dessa trakter förspörjes vidare, hurusom dylika jordbruk utan skogstillgång
ej kunna giva sina brukare full bärgning, utan äro dessa hänvisade till att
genom skogsarbeten och dylikt åt bolag och enskilda industriidkare söka vinna
sin huvudsakliga utkomst. Ej sällan komma ägarna till dessa svaga jordbruk
på obestånd, så att de måste lämna sina fastigheter. Inom Älvsborgs län synas
förhållandena hava varit något gynnsammare.
Jordstyckningsbolagens och de enskilda jordstyckningsspekulanternas verksamhet
har till övervägande del berört egendomar i de trakter, där för^ jordbruksnäringen
funnits mera gynnsamma förutsättningar och där det på den
grund varit av mindre betydelse för jordbrukets bestånd, om skogsmark tillagts
de genom styckningarna bildade nya jordbruken. Det är därför mera ^sällan
det i uppgiftslämnarnas meddelanden göras några erinringar av det innehåll, att
jordbrukens fortbestånd äventyrats därigenom, att de ej erhållit tillräcklig
skogsmark. Även där skogstillgångar funnits, synes jordstyckningsföretagens
jorddelning hava skett efter mera sunda principer än övriga bolags och enskilda
spekulanters avstyckningar av jord. För jordstyckningsbolagen och jordstyckningsspekulanterna
har ju huvuduppgiften varit egendomarnas styckning, och
dessa jordägare, till skillnad från andra bolag och enskilda spekulanter, hava
sålunda ej för egen del behållit skogsmarken, utan vanligen uppdelat densamma
på de nya jordbruken. Emellertid kan det ej förnekas, att även jordstyckningsbolagen
och de enskilda spekulanterna i jordstyckning understundom förfarit i
likhet med andra bolag och enskilda spekulanter i de fall, då styckningar verkställts
av egendomar med större skogstillgångar, i det att åkerjorden och ängsmarken
avsöndrats och styckats till småbruk, medan skogen behållits. Ofta nog
har även tillgått så, att, sedan skogstillgångarna tillgodogjorts, egendomarna i
sin helhet styckats och försålts i smärre lotter.
Då dylikt förekommit i trakter, varest skogstillgångar äro nödvändiga för
jordbrukets stöd, hava de genom styckningarna uppkomna nya jordbruken givetvis
gått till mötes en vansklig framtid. Jordstyckningar i större skala synas
dock hava varit ganska sällsynta inom de trakter, där skogstillgång är för jordbruket
ett oeftergivligt villkor. Såsom förut nämnts, hava nämligen jordstyckningsbolagens
och de enskilda jordstyckningsspekulanternas verksamhet huvudsakligen
varit förlagd till områden, där skogstillgången ej är av avgörande betydelse
för jordbruket. Från dessa områden återfinnas många uttalanden, som
giva vid handen, att de genom de senaste årtiondenas lagstiftning tillkomna lättnaderna
i jordstyckningsförfarandet varit av stor betydelse för bildandet av
mindre, självständiga jordbruk. Ett ökat antal självägande jordbrukare har
sålunda tillkommit under åTens lopp, vilket visat sina gynnsamma verkningar
främst ur allmän social synpunkt. Men även för jordbrukets skötsel har uppdelningen
av större jorddomäner i mindre jordbruk ej sällan visat sig mycket lördelaktig.
Särskilt gäller detta frånsäljning av avsides belägna utägor, vilka
under den tid, de ingått i större jordbruks drift, i regel åtnjutit en ganska svag
Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.
hävd, men, sedan de avsöndrats till småbruk, blivit föremål för en omsorgsfull
och intresserad skötsel från de nya självägande småbrukarnas sida.
Uttalanden om att de genom ägostyckningar och jordavsöndringar nybildade
småbruken i vissa fall blivit för små, så att ägarna icke därå kunnat erhålla
sin utkomst, komma ofta till synes i uppgiftslämnarnas utsagor, vilket gör, att
den i det föregående berörda jorddelning, som verkställts av olika jordstyckningsföretag,
ej företer endast gynnsamma, utan även ofördelaktiga sidor. Bortsett
från Södermanlands län, där jordstyckningen i allmänhet förlupit på ett
tillfredsställande sätt, synes särskilt den inom Mälarlänen genom ägostyckningar
och jordavsöndringar i stor skala skedda jordparcelleringen haft till resultat,
att mångenstädes bildats jordbruk med alltför liten areal för att kunna giva
brukarna ens den nödtorftigaste bärgning. Även inom vissa trakter av södra
Sverige, särskilt i Kronobergs län och norra delen av Kristianstads län, har i ej
ringa utsträckning förekommit jordstyckning med liknande resultat. Från Skaraborgs
län samt, om ock i mindre omfattning, från Älvsborgs län omtalas likaledes,
att de genom ägostyckningar och avsöndringar tillkomna nya jordbruken
tilltagits så små, att de ej kunnat bereda sina ägare utkomst, något som måste
anses synnerligen olyckligt i bygder, där det ej gives tillfällen till extraförtjänster
genom dagsverken hos större jordbrukare eller genom arbete vid industriella
företag. Att jordstyckningsbolagen och andra jordstyckningsspekulanter
ofta nog styckat egendomarna i allt för små lotter, är väl i första hand beroende
därpå, att köparna till de avstyckade jordlotterna ej befunnit sig i sådana
ekonomiska omständigheter, att de kunnat förvärva för full besuttenhet tillräckliga
arealer. Det i många fall otillfredsställande resultatet av jorddelningen kan
därför ej uteslutande läggas jordstyckningsbolagen och jordstyckningsspekulanterna
till last. Vad man däremot kan förebrå dem är, att, efter vad som ofta
framhålles, till mindre jordbruk och s. k. egna hem ej sällan utskiftats den till
egendomarna hörande sämre jorden, medan de bästa ägorna behållits vid huvudgården.
En omständighet, som även i många fall bidragit till det mindre gynnsamma
resultatet av jordstyckningarna, är, att köparna till de avstyckade områdena understundom
icke varit jordbrukare utan personer från andra yrkesklasser. Givet
är, att det för dylika personer blivit säskilt vanskligt att å de små och ofta nog
av skuld betungade områdena vinna sin utkomst.
Tillika må anmärkas, att kommissionen i en den 10 januari 1923 till chefen
för justitiedepartementet ingiven skrivelse angående förlängning av vissa arrendeavtal
anfört bl. a:
Den tillämnade lagstiftningens om avlösning av arrendejordbruk uppgift
vore bl. a. att tillse, att de avlösta arrendejordbruken erhölle tillräckligt med
odlingsbar jord samt husbehovsskog och bete, de sistnämnda förmånerna i den
mån de kunde skäligen erhållas. Det låge i sakens natur, att ett sålunda nybildat
jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt för att försörja en familj.
Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen hade ådagalagt, huru misslyckat
ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet bleve utan en sådan förtänksamhet.
Det låge emellertid självfallet i de stora jordägarnas, särskilt
bolagens, intresse att förekomma en sådan förpliktelse genom att på något sätt
gå lagstiftningen i förväg. Från kommunalnämnderna hade också på kommissionens
förfrågan meddelats, att ägostyckningar, som enligt gällande lag
finge okontrollerat äga rum hur som helst, mångenstädes skett och fortfarande
påginge på sådant sätt, att arrendejordbruk utbrötes utan att erhålla behöriga
tilldelningar. Enligt vad som försports hade i stor utsträckning ägostyc.kningar
av arrendejordbruk även ägt rum på lager utan försäljning tillsvidare.
Bihang till riksdagens protokoll 1989. 9 samt. 2 avd. 9 häft. (Nr 17—21.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
varmed ej förnuftigtvis kunde avses annat än att på det sättet vara beredd att
kunna möta och mota en blivande lagstiftning.
I sitt ovan berörda principutlåtande anförde kommissionen, såvitt angår
frågan om förbättrande av ofullständiga jordbruk, bl. a. följande:
Såsom av norrlandskommitténs utredning framginge, hade, innan den norrländska
ägostyckningslagen tillkommit, i ganska stor utsträckning gamla
bondejordbruk blivit av bolag utbrutna på ett för jordbruket ofördelaktigt sätt.
Likaledes visade värmlandsundersökningens och jordkommissionens enquéter,
att i övriga delar av riket en sådan företeelse gjort sig gällande och fortfarande
ägde rum. Av bolag plägade ock utstyckas jordbruk på lager utan någon
omedelbar försäljning. Det vore uppenbart en stor skada för det allmänna
och framtida släkten, att möjligheterna till självständiga jordbruk och särskilt
de gamla bondgårdarnas återupprättande på detta sätt opåtalt skövlades.
Detta gåve, såvitt kommissionen förstode, fullt fog att genom lagstiftningens
mellankomst förbättra dessa felaktigt utbrutna jordbruk med felande tillbehör
från huvudfastigheten.
Norrlandskommittén hade länge varit sysselsatt med formulering av lagbestämmelser
i sådant syfte. Emellertid hade kommitténs majoritet på sistone
beslutat att ej framföra denna fråga. Tiden för upptagande av kommitténs
uppslag syntes jordkommissionen nu vara inne. Möjligheten till en dylik rekonstruktion
av jordbruk borde därvid utsträckas till hela landet.
Det funnes emellertid här och var i vårt land talrika mindre jordbruk, som
icke uppkommit på förenämnda sätt, men i alla fall vore förkrympta och
otjänliga för sitt ändamål. När i närheten funnes större egendomar, tillhöriga
bolag, och även andra, från vilka, utan synnerlig olägenhet för huvudfastigheterna,
tillfälle erbjödes att kunna komplettera de ofullständiga jordbruken,
borde en sådan utväg hållas öppen av lagstiftningen även för sådana fall, att
de båda fastigheterna icke uppkommit genom den enas utbrytning ur den
andra utan tillhörde olika kamerala enheter.
Med gällande lag kunde i detta senare fall någon juridisk sammanslagning
icke äga rum. Detta hindrade dock icke, att ett bärkraftigt jordbruk kunde
bildas genom att i samma ägares hand sammanföra två eller flera stycken
från olika fastigheter. Emellertid borde i den nya skifteslagstiftningen särskild
uppmärksamhet ägnas åt möjligheten att sammanföra dylika ägor till en
odelbar fastighet.
Det av herr Lindhagen uppgjorda, vid kommissionens utlåtande fogade utkastet
till lag om avlösning av osjälvständiga jordbruk samt förbättring av
ofullständiga jordbruk innehåller i sistnämnda hänseende huvudsakligen följande
bestämmelser:
Från bolag, ekonomisk förening, enskild spekulant eller annan större egendomsägare
tillhörig fastighet utbrutet och avyttrat förutvarande arrende- eller
därmed likställt jordbruk, vars odlade jord beträffande kameralt självständig,
under huvudgård lydande fastighet ej överstiger 25 hektar och, i fråga om
torp eller annan kameralt osjälvständig jordbrukslägenhet, ej överstiger 25
hektar och, inberäknat ängs- och hagmark, ej understiger 2 hektar och som
till uppenbart men för jordbruket vid utbrytandet och avyttringen ej försetts
med jord eller servitutsrätt uti i lagutkastet närmare angiven utsträckning,
skall kunna för vad sålunda felas erhålla fyllnad från den fastighet, varifrån
det utbrutits. För det fall att jordbruket irtbrutits genom ägostyckning utan
att sedermera överlåtas till annan ägare, skall sådan komplettering oek kunna
äga rum. Även i andra än sålunda angivna fall kan ofullständigt jordbruk
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
19
med minst 2, högst 10 hektar åkerjord på enahanda sätt förbättras med mark
eller servitutsrätt från annan fastighet, oavsett huruvida jordbruket ursprungligen
utbrutits från. denna eller icke. Förutsättningarna härför äro, att uppenbart
behov därav föreligger, att något synnerligt men i fråga om jordbrukets
drift och skogens vård ej tillskyndas den fastighet, som skall avstå mark
eller servitutsrätt, och att sistnämnda fastighet antingen tillhör bolag, ekonomisk
förening eller enskild spekulant eller innehåller mera än 75 hektar åker
eller 150 hektar skogsmark. Kan frivillig uppgörelse ej träffas omgående
väckt anspråk på visst områdes avskiljande, skall frågan, efter framställning
av jordkommissionen i länet, prövas av en avlösningsnämnd, bestående av en
lantmätare som ordförande samt två kommunala ledamöter, samtliga utsedda
på visst närmare angivet sätt. Till förrättningen, vilken skall vara att anse
som en laga lantmäteriförrättning, skola kallas jordägaren samt inteckningshavare
och övriga rättsägare beträffande det område, om vars frånskiljande
det är fråga. Lösen för området bestämmes efter det värde, som med hänsyn
till dess läge och beskaffenhet kan anses skäligt. Till ledning skall tjäna
taxeringsvärdet a den fastighet, vartill området hör. Lider annan än jordens
ägare intrång genom frånskiljandet, skall ersättning utgivas. Jorden skall
utbrytas genom ägostyckning eller avsöndring. Kostnaden för förrättningen
skall i första hand gäldas av staten. Nittio dagar efter det avlösningsnämndens
beslut om frånskiljandet vunnit laga kraft, skall jordkommissionen hos
länsstyrelsen nedsätta den bestämda löseskillingen. Sedan beslut om fastställelse
av ägostyckning eller avsöndring vunnit laga kraft, skall länsstyrelsen
fördela löseskillingen, därvid, för den händelse det frånskilda området på
grund av inteckning häftar för fordran, avkomsträtt eller annan förmån eller
enligt 11 kapitlet 2 § jordabalken kan i ägarens hand häfta för fordran eller
annan rätt, som nyss sagts, bestämmelserna om fördelning hos överexekutor av
köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom skola lända till efterrättelse.
Området övergår till nye ägaren fritt från ansvar för intecknad gäld
eller annan rätt av nyss angiven beskaffenhet. Området skall därefter enligt
närmare angivna regler sammanläggas med den hemmanslott eller lägenhet,
för vars förbättrande det avskilts, till en fastighet. Är den ursprungliga hemmanslotten
eller lägenheten besvärad av inteckning, skall denna vara gällande
jämväl i det tillagda området.
Till jordkommissionens principutlåtande, såvitt här är i fråga, hava anslutit
sig fyra ledamöter av kommissionen, nämligen herrar Lindhagen. Tngeström.
Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken.
Två ledamöter av kommissionen, herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken.
hava för sin del framlagt ett särskilt utkast till lag om rätt i vissa fall för
arrendator att inlösa pa arrende innehaft område. Detta förslag innefattar,
såsom av rubriken framgår, inga bestämmelser angående förbättring av ofullständiga
jordbruk.
Återstående tva ledamöter, herrar AVohlm och Olsson i Kullenbergstorp.
hava avgivit ett särskilt principuttalande, däri emellertid sistnämnda fråga ej
heller blivit berörd.
I de yttranden, som infordrats över jordkommissionens betänkande, del VI, Yttranden
varuti dess ovannämnda principutlåtande om avlösning av vissa mindre ärrendejordbruk
samt förbättring av ofullständiga jordbruk ingår, hava särskilda betänkande.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Frågans behandling
vid
1925 års riksdag.
uttalanden angående kommissionens förslag i sistnämnda hänseende i allmänhet
icke gjorts. Undantagsvis förekomma dock sådana.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför sålunda: Vad principutlåtandet innehåller
om förbättring av ofullständiga jordbruk finner länsstyrelsen beaktansvärt.
Det finnes här i länet åtskilliga hemmanslotter, uppkomna genom ägostyckning
före norrländska ägostyckningslagens tillkomst, vilka utbrutits på
sådant sätt, att de måste sägas vara olämpliga för jordbruksändamål. En
komplettering av dessa vore därför synnerligen önskvärd. Därest med hänsyn
jämväl till andra orter missförhållandena på detta område finnas vara^av sådan
omfattning, att en särskild lagstiftning anses böra komma till stånd, är
länsstyrelsen dock icke beredd att giva sin anslutning till det förslag, att ett
ofullständigt jordbruk kompletteras med mark från annan fastighet än den,
från vilken jordbruket tidigare utbrutits. Härtill vill länsstyrelsen hava
framhållit, att en särskilt noggrann prövning av kompletteringens behövlighet
bör äga rum, innan sådan sker.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, bl. a., att, därest vid hittills å frivillighetens
väg skedd frigörelse av torpställen och mindre arrendejordbruk åsidosatts
något, som skäligen bort iakttagas för att i alla hänseenden åt det nya
jordbruket skänka de bästa möjliga förutsättningar för jordbruksdriftens
framgångsrika bedrivande, torde detta förhållande knappast pakalla en särskild
lagstiftning av mera genomgripande och omfattande natur. Skulle
några bestämmelser i förevarande avseende anses önskvärda utöver redan befintliga,
torde dessa eventuellt kunna införas i gällande lagar om fastighets
delning.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har förklarat sig icke hava nagot att ennra
mot principuttalandet.
Övriga myndigheter hava ställt sig avvisande mot utlåtandet i dess helhet,
därvid framhållits, att något behov av den ifrågasatta lagstiftningen ej förefunnes
samt att densamma skulle medföra ett alltför starkt ingrepp i äganderätten
och medföra betänkliga konsekvenser.
Vid 1925 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner i ämnet, nämligen
i första kammaren av herr Lindhagen med instämmande beträffande motionens
yrkande av herr Luterkort m. fl. (motion nr 168) och i andra kammaren
av herr Pettersson i Hällbacken m. fl. (motion nr 173). I motionerna
yrkades, att riksdagen ville anhålla hos regeringen, att, på sätt norrlandskommittén
och jordkommissionen ansett nödigt, måtte övervägas och för riksdagen
framläggas förslag till lagstiftning om förbättring av ofullständiga
jordbruk.
över motionerna avgav andra lagutskottet utlåtande, nr 31, däri utskottet,
sedan redogörelse lämnats för frågans tidigare behandling, anförde följande:
Under de senaste årtiondena har man i avsevärd utsträckning sökt att genom
lämplig lagstiftning förhindra en ur jordbrukssynpunkt ofördelaktig
styckning av jorden, och torde det kunna förutsättas, att detta stravande skall
i ökad omfattning göra sig gällande vid genomförandet av den nya skit ris -lagstiftning, vartill förslag torde vara att förvänta till nästkommande ars
riksdag. . .
Emellertid torde det vara obestridligt, att i trots härav inom vart land lorefinnes
ett ej ringa antal jordbruk, vilka icke i den utsträckning, det ur synpunkten
av deras ändamålsenlighet såsom självständiga försörjningskällor
vore önskligt, äro försedda med odlad eller odlingsbar jord, husbehovsskog,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
21
bete och annat dylikt tillbehör. Anledningarna härtill äro givetvis mångahanda.
En av de måhända viktigaste torde vara att söka i det utnyttjande,
som trävarubolag och skogsspekulanter i Norrland gjort av den tidigare även
där förefintliga möjligheten att från skogsmarken avskilja inägojorden utan
hänsyn till de därigenom uppkomna inägolotternas lämplighet såsom självständiga
jordbruksfastigheter. Jämväl den av staten understödda egnahemsrörelsen
torde_ under tidigare år ofta hava givit upphov till alltför små och för
litet bärkraftiga jordbruk. Emellertid må ej förglömmas, att de ekonomiska
konjunkturerna och vissa förändringar i avseende å jordbruksdriften givetvis
också härvidlag spelat in. Lotter, som vid utbrytningen från annan fastighet
niahända med rätta beräknats i och för sig eller i förening med andra i trakten
till buds stående förvärvskällor kunna giva tillräckligt uppehälle för en
familj, hava sedermera på grund av ändrade konjunkturer och driftsmetoder
eller genom bortfallandet av möjligheter till biförtjänst kommit att framstå
såsom i jordbrukshänseende ofullständiga.
_ Åtgärder, som underlätta att på lämpligt sätt komplettera dylika ofullständiga
jordbruk, äro enligt utskottets mening väl förtjänta att understödjas. Av
ej ringa vikt härutinnan torde vara att få undanröjda de hinder, som för närvarande
uppställa sig emot sammanläggning av olika fastigheter eller fastighetsdelar
å landet. Såsom i det föregående antytts, torde detta önskemål
kunna förväntas komma att i en snar framtid bliva tillgodosett i samband med
den nya skifteslagstiftningen. Av betydelse härvidlag torde ock vara att få
underlättat möjligheterna, att göra frånskilda fastighetsdelar gravationsfria.
Detta är nämligen, såsom bekant, för närvarande i många fall förenat med ej
obetydliga svårigheter och kostnader.
Då motionärerna nu påyrka övervägande och framläggande av förslag till
lagstiftning angående förbättring av ofullständiga jordbruk, torde det få förutsättas,
att denna lagstiftning avses att byggas a rätt till expropriation, på
föranstaltande och bekostnad i första hand av staten, utav för ändamålet nödiga
områden från såväl den fastighet, varifrån det ofullständiga jordbruket
utbrutits, som ock annan angränsande fastighet, allt i huvudsaklig överensstämmelse
med det vid jordkommissionens ovan berörda principutlåtande fogade,
av herr Lindhagen uppgjorda lagutkastet. Mot en tvångslagstiftning av
den sålunda ifrågasatta innebörden resa sig avsevärda betänkligheter. Att
medgiva^ expropriationsrätt för ett behov av nu förevarande slag, vilket i praktiken
måste visa sig vara ytterst svårbedömbart och föremål för skiftande
subjektiva meningar, skulle utan tvivel komma att visa sig bliva förenat med
eJ ringa vanskligheter. Än mera torde detta bliva fallet, när expropriationsrätten
skulle kunna göras gällande gent emot personer, vilka för bedrivande
av sin likartade förvärvsverksamhet måhända äro i åtskilligt beroende av tillgången
till det område, som med expropriationen är avsett, och vilka ej haft
något som helst att göra med uppkomsten av det missförhållande, som genom
expropriationen skulle rättas till. Medgivas må emellertid, att beträffande
särskilt av trävarubolagen före norrländska ägostyckningslagens tillkomst
inom av denna berörda län vidtagna ägostyckningar, vid vilka för jordbruk
avsedda hemmanslotter utlagts utan tillräcklig skogstilldelning m. m.. statliga
åtgärder kunna tänkas behöva ifrågakomma för att bereda sålunda utbrutna
jordbruk för deras bärighet erforderliga ytterligare tilldelningar från
respektive huvudfastigheter. Huruvida åvägabringande av en särskild lagstiftning
skall visa sig vara för detta ändamål erforderligt, låter sig ej på
grundval av nu föreliggande uppgifter bedöma. Skulle hinder befinnas möta
för frivilliga förvärv från vederbörande bolag av nödiga tilläggsområden,
torde i samband med andra hithörande spörsmål denna fråga böra upptagas till
vidare övervägande. Att härom nu på grundval av förevarande motioner göra
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Frågans behandling
vid
1926 års
riksdag.
Frågans behandling
vid
1927 års
riksdag.
en särskild framställning till Kungl. Maj:t finner emellertid utskottet ej vara
av förhållandena påkallat.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Reservationer anfördes inom utskottet dels av herrar Linder, Svensson i
Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med anledning av förevarande motioner måtte besluta skrivelse
till Kungl. Maj:t i motionernas syfte, och dels av herr Lindhagen, som ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen ville hos regeringen begära övervägande
av en lagstiftning och andra åtgärder för förbättring av ofullständiga
jordbruk.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.
Vid 1926 års riksdag väcktes två motioner, nr 135 i första kammaren av herr
Lindhagen och nr 178 i andra kammaren av herr Herou m. fl., vari framställdes
enahanda yrkande, som i nyssnämnda motioner 1:168 och II: 173 vid 1925 års
riksdag.
Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 15, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda. I sitt utlåtande erinrade utskottet om
tillkallandet av 1925 års kolonisationssakkunniga och samma års undersökningskommission
för upplåtelse av jord ävensom om innehållet av det för årets riksdag
framlagda förslaget om ny jorddelningslagstiftning. Härefter anförde utskottet
följande.
Den lämnade redogörelsen giver, enligt utskottets uppfattning, vid handen,
att det i motionerna väckta spörsmålet för närvarande är.föremål för övervägande
såväl vid den pågående undersökningen rörande möjligheten att uppbringa
jord för bildande av nya jordbruk och utvidgning av ofullständiga jordbruk
som vid den under riksdagens prövning liggande frågan om ny jorddelningslagstiftning.
Man synes under sådana förhållanden för närvarande icke kunna bilda
sig någon mera bestämd uppfattning om den utsträckning, i vilken den i motionerna
framförda jordfrågan under den närmaste tiden kan väntas bliva främjad
genom statens understödjande verksamhet eller genom annan lagstiftning än
expropriationslagstiftning. Det är tydligt, att man till följd härav även saknar
möjlighet att nu överblicka det område, inom vilket sistnämnda slag av lagstiftning
skulle kunna avses att komma till användning.
En ledamot hemställde i reservation till utskottets betänkande, att riksdagen
måtte bifalla motionerna.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Vid 1927 års riksdag hemställdes i en inom första kammaren av herr Lindhagen
väckt motion, nr 168, att riksdagen matte hos Kungl. Maj:t 1) begära
att vid övervägandet av jordfrågorna jämväl beaktas nödvändigheten av ett expropriationsförfarande
såsom ett yttersta medel i strävandet för bl. a. fulländning
av ofullkomliga jordbruk, samt, om detta icke bifölles, 2) åtminstone hemställa,
att det för 1925 års kolonisationssakkunniga i deras instruktion intagna
förbudet att befatta sig med expropriationsfrågan måtte varda upphävt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 23
Första kammarens andra tillfälliga utskott avstyrkte enhälligt motionen i
sitt utlåtande nr 2.
Första kammaren biföll utskottets hemställan.
Vid fjolårets riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 97 förslag till
omorganisation av egnahemsverksamheten. I berörda förslag upptogos vissa
åtgärder för utveckling av ofullständiga jordbruk, främst införande av s. k.
tilläggslån.
I samband med propositionen behandlades vissa motioner, avseende frågan
om expropriationslagstiftning till stöd för bl. a. fulländning av ofullständiga
jordbruk.
Sålunda hemställde herr Lindhagen i motion nr 204 i första kammaren, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära expropriationslagstiftning såsom ett
5rttersta medel i strävandena för bl. a. fulländning av ofullkomliga jordbruk.
Under hänvisning till nämnda motion hemställdes av herr Hage m. fl. i motion
nr 360 i andra kammaren, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära, att vid
övervägandet av jordfrågorna jämväl beaktades behovet av ett expropriationsförfarande
såsom ett yttersta medel i strävandet för bl. a. fulländning av ofullkomliga
jordbruk.
Vidare hemställdes i en inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion,
nr 269, att riksdagen med anledning av egnahemspropositionen, såvitt den
rörde förbättring av ofullständiga jordbruk, ville besluta sådana ändringar och
tillägg i förslaget, att på lämpligt sätt gåves skäliga expropriationsbestämmelser
för vinnande av erforderliga och rimliga uppgörelser vid den tid, på den
plats, i den omfattning, mot det pris och till förmån för den person som vederbör.
Slutligen hemställdes i de likalydande motionerna nr 163 i första kammaren
av herr Möller m. fl. och nr 295 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm
m. fl., om skrivelse till Kungl. Maj :t angående förslag till expropriation av mark
för bl. a. utvidgning av ofullständiga jordbruk.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som till förberedande behandling
förehade ärendet, godkände i huvudsak propositionen samt hemställde i
sitt utlåtande nr 2 om avslag å de ovannämnda motionerna, varvid utskottet
efter en kortfattad redogörelse för frågans tidigare behandling anförde följande.
Såsom framgår av i detta utlåtande redan lämnad redogörelse har riksdagen
tidigare och senast under åren 1924—1927 haft att taga ståndpunkt till motionsvis
framställda förslag rörande expropriationslagstiftning till stöd för strävandena
att anskaffa jord för bildande av nya jordbruk, att frilösa arrendejordbruk,
att utveckla ofullständiga jordbruk och att anskaffa tomtmark för nya
bostäder. Därvid har riksdagen funnit sålunda framställda förslag icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.
I anslutning till den ståndpunkt, riksdagen sålunda hittills intagit, vill utskottet
avstyrka de motionsvis nu framställda djupt ingripande förslagen om
expropriationsinstitutets utsträckning att avse anskaffande av mark jämväl för
de i motionerna åsyftade nya ändamålen. Några framträdande svårigheter att
i den fria marknaden uppbringa erforderlig jord för hithörande ändamål torde
för närvarande icke gör sig gällande, och genom det av utskottet ovan tillstyrkta
förslaget om egnahemsverksamhetens utveckling, åsyftande jämte annat
Frågans behandling
vid
1928 års
riksdag.
24
Andra lagutsicottets utlåtande Nr 18''
Utskottet.
rationellare anordning för jordanskaffning, böra ökade möjligheter öppnas för
tillgodoseende av förefintliga jordbehov.
Reservationer anfördes. Tre ledamöter hemställde, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära övervägande och förslag till expropriationslagstiftning såsom
ett yttersta medel i strävandena för bildande av nya jordbruk, frilösning av
arrendejordbruk, fulländning av ofullständiga jordbruk samt anskaffande av
tomtmark för nya bostäder och andra erforderliga ändamål.
Fyra andra ledamöter yrkade, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till sådana ändringar i gällande lag om expropriation, som
erfordras för att bereda möjlighet till expropriation av mark för tillgodoseende
jämväl av i motionerna I: 163 och II: 295 angivna ändamål.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
II. Frågan om undersökning i vad män ofullständiga eller alldeles
missbildade jordbruk utstyckas nnder sken av laga förrättning.
I motionerna I: 186 och II: 316 hava framställts vissa anmärkningar mot tilllämpningen
av den nya jorddelningslagen. Sålunda har gjorts gällande, att på
grund av bristande kontroll över lantmäteriförrättningarna en mängd ofullständiga
jordbruk kunde komma till stånd. Vidare har i motionerna påståtts, att
vid avstyckningar enligt den nya lagen i vissa fall husbehovsskog utlagts alltför
långt ifrån inägorna.
Frågan om åtgärder för utveckling av ofullständiga jordbruk har under de
senaste åren varit föremål för särskild uppmärksamhet. Att stor vikt bör fästas
vid främjandet av detta ändamål är också allmänt erkänt. Verkställd utredning
har givit vid handen, att antalet jordbrukslägenheter, vilka kunna betecknas
såsom ofullständiga, är synnerligen stort. Spörsmålet hav ingående
dryftats av 1925 års kolonisationssakkunniga. I sitt förslag angående omorganisation
av den statsunderstödda egnahemsverksamheten föreslogo de sakkunniga
åtgärder i syfte, att tillskotts jord anskaffades till de för små jordbruken,
att kredit bereddes innehavarna för tillskottsjordens förvärv och för den
sålunda vidgade eller förutvarande arealens tillgodogörande genom odling eller
andra kulturåtgärder eller genom åbyggnadernas på grund härav eventuellt behövliga
till- eller ombyggnad ävensom att direkt ekonomisk hjälp lämnades
innehavarna till uppmuntran och underlättande av dylika nyttiga arbeten. Statens
medverkan härvid borde enligt de sakkunnigas mening ske i omedelbar anslutning
till egnahemsverksamheten i övrigt. Under erinran att enligt dåvarande
egnahemslånebestämmelser finge tilläggslån —■ avsedda för utvidgning
av jordområdet å jordbrukslägenhet eller bostadslägenhets omläggning till
jordbrukslägenhet — blott beviljas person, som redan innehade egnahemslån,
förordade de sakkunniga utvidgad kreditgivning till ofullständiga jordbruks
utveckling genom att särskilda lån ur egnahemslånet onden (»tilläggslån»)
finge utlämnas, även om den person, som avsåge att utvidga och förbättra in
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
25
nehavd lägenhet till ett mera bärkraftigt jordbruk, icke förut åtnjöte statens
egnahemslån. För utlämnande av dylika tilläggslån skulle, jämte de för egnahemslåneverksamheten
i allmänhet gällande föreskrifter, särskilda villkor och
bestämmelser lända till efterrättelse. Dessa riktlinjer upptogos i den proposition
i ämnet (nr 97), som förelädes fjolårets riksdag, och vunno riksdagens
godkännande.
Utskottet vill ävenledes erinra därom, att vid 1926 års riksdag genomförts ny
skifteslagstiftning, som möjliggör sammanläggning av fastigheter för bildande
av lämpliga jordbruk.
Av betydelse torde även vara frågan om beredande av möjlighet att på ett
lämpligt sätt göra styckningslotter fria från ansvar för inteckningar i deras
stamfastigheter eller i allt fall förbättra dylika lotters ställning med hänsyn
till detta ansvar. I detta ämne föreligger proposition, nr 4, vid innevarande
års riksdag. Jämväl den år 1925 genomförda författningsändringen i syfte att
göra relaxationsförfarandet billigare torde hava inverkan i det avseende, varom
nu är fråga.
De åtgärder, som vidtagits till främjande av det i motionerna angivna syftet,
hava givetvis ännu icke kunnat bära frukt. Att innan erfarenhet vunnits
om åtgärdernas ändamålsenlighet vidtaga tvångsåtgärder, anser utskottet icke
välbetänkt. Utskottet får därför avstyrka bifall till motionerna i denna del.
De upplysningar, som utskottet införskaffat rörande den nya jorddelningslagstiftningens
tillämpning av rikets lantmätare, hava icke bekräftat de farhågor,
som uttryckts i andra punkten av motionerna I: 186 och II: 316. Utskottet
saknar sålunda anledning att tillstyrka bifall till den ifrågasatta undersökningen.
Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,
1) att yrkandet under punkt 1) i motionerna I: 186 och
II: 316 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
2) att yrkandet under punkt 2) i motionerna I: 186 och
II: 316 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt
3) att motionen II: 276 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 8 mars 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Frändén, österström* och Lindhagen,
fröken Hesselgren samt herrar Berglund*, Norman* och Löfvander*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, ödström*, Johansson i
Sollefteå, Olovson i Västerås, Andersson i Easjön, Gardell i Gans, Pettersson i Hällbacken
och Sandström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Reservationer:
1) av herrar Lindhagen, Berglund, Norman, Johansson i Sollefteå och Pettersson
i Hällbacken, vilka tillstyrkt bifall till motionernas olika yrkanden.
Till stöd för dessa yrkanden har herr Lindhagen ytterligare anfört:
»Förbättring av ofullständiga jordbruk upptogs redan inom norrlandskommittén
till övervägande. Sedan har angelägenheten oavlåtligen blivit berörd
genom riksdagsmotioner samt även i Värmlandsundersökningens och jordkommissionens
betänkanden. Ehuru 1925 års riksdag ställde sig avvisande, har
dock nu plötsligt ett intresse givit sig tillkänna. Även i detta fall bygger utskottet
på »frivilligheten» såsom den angelägenhet, som bör gå före alla andra,
oberoende av resultatet. Även optimister på frivillighetsfronten hava dock uttalat
sig totalt pessimistiskt om dess möjligheter på denna punkt.
De av utskottet uppräknade utvägar, som i denna angelägenhet erbjudits
hushållningssällskapens statsunderstödda egnahemsverksamhet, äro uppenbarligen
företrädesvis pappersföreskrifter. Till och med utskottet har nödgats
erkänna, att dessa åtgärder »givetvis ännu icke kunnat bära frukt». Enligt
sakens natur föreligga ringa utsikter, att de kunna bära frukt även för framtiden
annat än möjligen i några undantagsfall. En jordreform i ett så vittgående
och viktigt syfte måste planläggas för en vittgående praktik.
Även här vältrar man initiativet över på den svagare parten, som skulle
skyddas och understödjas. Den lille jordinnehavaren förmår icke detta och
äventyrar att komma i onåd hos den jordägare, från vars mark tillskottet skulle
komma och av vilken innehavaren av det ofullständiga jordbruket ofta är beroende
för sin utkomst.
Beträffande tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk under sken av laga
förrättning hänvisas till motionernas utveckling av detta ämne. En stor fara
hotar här enligt kända förhållanden och ortsbefolkningars vittnesbörd. Utskottet
har intet annat att förmäla härom, än att farhågorna icke bekräftas av
de upplysningar, som utskottet införskaffat rörande den nya jorddelningslagstiftningens
tillämpning av rikets lantmätare. Utskottet nämner icke, vari
dessa upplysningar bestått och utskottet bibragtes icke heller någon kännedom
därom under debatten. Däremot borde, synes mig, utskottet känt sig manat
till eftertanke av de upplysningar, som inom utskottet gavs från storindustriellt
håll, att tilldelningen av skogsmark alltid kommer att möta motstånd från jordägaren.
Det stora spektaklet, att såsom blivit upplyst småbruk tilldelas husbehovsskog
på tre till fyra mils avstånd från gården, har utskottet alldeles förbigått.
Endast den omständigheten är väl tillräcklig uppfordran till en riksdagsskrivelse.
Motionen II: 276 sammanfaller i väsentliga delar med yrkandet under punkt
1) i de övriga motionerna. Därom gäller vad som för enahanda fall yttrats i
reservationen till betänkandet nr 15 om bildandet av nya jordbruk. Nämnda
motion borde därför hava sammanförts med första delen i de andra motionerna
till en gemensam hemställan i utskottets utlåtande under punkt 1)»;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 27
2) av herr Olov son i Västerås, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava
följande lydelse:
»De skäl, som i motionerna anförts för lagstiftning rörande expropriation av
jord för utökning av ofullständiga jordbruk, bar utskottet funnit vara bärande.
Det maste anses vara ett samhällsintresse av första ordningen, att befintlig
odlingsbar jord på rimliga villkor blir ställd till förfogande för angivna ändamål.
Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag till lag, som möjliggör att från större
egendomar expropriera odlingsbar mark för utökning av ofullständiga
jordbruk.»