Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i de
sociala arrendelag sbestämmelserna.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 185 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 275 i andra
kammaren av herr Pettersson i Hallbäcken m. fl.

I motionerna har hemställts,

att riksdagen ville besluta sådana ändringar och tillägg till gällande sociala
arrendebestämmelser att:

1) minimiarealen för arrenden, som skola falla under lagen, sänkes effektivt; 2)

arrendetiden för arrenden under fideikommiss och för arrenden under
sådana gods, för vilka tidsbestämmelse saknas, bestämmes till 15 år;

3) rätt till förnyelse av arrende (optionsrätt) medgives arrendator vid utgången
av den stadgade minimitiden;

4) kontroll vinnes på lagens tillämpning.

Eventuellt yrkas framställning till Kungl. Haj:t i ett eller flera av ovannämnda
syften.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

I. Frågan om minimiarealen för arrenden, som omfattas av den sociala

arrendelagstiftningen.

Denna fråga förelåg till bedömande vid behandlingen under riksdagen 1927
av den sociala arrendelagstiftningen.

I fråga om den s. k. norrländska arrendelagen ansåg sammansatta andra
lag- och jordbruksutskottet, som förehade ärendet till förberedande behandling,
att en jämkning av gällande minimiarealgräns borde ske samt förordade,
att densamma skulle bestämmas till fyra hektar inrösningsjord eller
tre hektar odlad jord. Beträffande den allmänna arrendelagens sociala del
ansag däremot utskottet, att en sänkning av den av Kungl Haj :t föreslagna

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 sand. Havd. 9 häft. (Nr 17—21.)

Riksdagen

1927.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Riksdagen

1928.

Riksdagen

1927.

minimiarealen, fyra hektar odlad jord, icke borde ifrågakomma. Det sammansatta
utskottets förslag beträffande minimiarealen i den allmänna arrendelagen
blev av riksdagen godkänt. Den förordade bestämmelsen om sänkning
av minimiarealen i den norrländska arrendelagen vann däremot icke båda
kamrarnas bifall och uteslöts i det sammanjämkningsförslag, som låg till
grund för riksdagens beslut.

Vid påföljande års riksdag drogs frågan om minimiarealen åter under riksdagens
prövning.

I motion nr 201 i första kammaren hemställdes nämligen, att riksdagen

ville besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag:

1) därom, att i lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa
delar av Svealand bestämmes, att minimigränsen för arrenden, som falla under
lagen, skall vara två hektar odlad jord, ängs- och hagmark eller, om detta
ej bifalles, två hektar odlad jord;

2) därom, att enahanda bestämmelser skola gälla även för sociala arrenden
i de övriga delarna av riket, som omförmälas i den allmänna arrendelä
gen •

I motionen nr 358 i andra kammaren hemställdes, att riksdagen ville besluta
eller hos Kungl. Maj:t begära förslag:

1) därom, att i lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa
delar av Svealand bestämmes, att minimigränsen för arrenden, som skola falla
under lagen, skall vara tva hektar odlad jord ävensom

2) därom, att enahanda bestämmelser skola gälla även för sociala arrenden
i de övriga delarna av riket, omförmälda i den allmänna arrendelagen.

I utlåtande, nr 11, över motionerna yttrade andra lagutskottet, att det icke
anförts några nytillkomna omständigheter, som kunde föranleda riksdagen
att frångå sitt beslut beträffande förevarande lagstiftning, som trätt i kraft
den 1 augusti 1927. Utskottet hemställde fördenskull om avslag å motionerna.

Denna hemställan bifölls av första kammaren, under det att andra kammaren
i enlighet med en vid utskottets betänkande fogad reservation beslöt en
skrivelse i motionernas syfte till Kungl. Maj:t.

II. Frågan om arrendetiden för arrendeupplåtelser enligt den sociala

arrendelagstiftningen.

Jämväl denna fråga förelåg till bedömande vid behandlingen under riksdagen
1927 av den sociala arrendelagstiftningen.

I den proposition (nr 182) till 1927 års riksdag, genom vilken framlades
förslag till social arrendelagstiftning, föreslogs beträffande arrenden av fideikommissjord
å landet samma minimiarrendetid som vid arrenden under bolag
och därmed likställda jordägare. Upplåtelsen skulle alltså ske för viss
tid ej understigande femton år, eller för arrendatorns livstid eller ock tor
fideikommissariens besittningstid. Vore arrendetiden icke så bestämd som
nu sagts, skulle avtalet anses ingånget för en tid av femton år. Dispens kunde

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

erhållas. I fråga om de jordbruksarrenden, som upptagits under 56 § i lagförslaget,
föreslogs jämväl en femtonårig minimiarrendetid.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som till förberedande behandling
förehade propositionen och de i anledning av densamma väckta motionerna,
ansåg i fråga om fideikommissarrenden, att en minimitid av femton
år vore alltför lång, samt hemställde, att minimitiden måtte sättas till tio
år. I fråga om den grupp av arrenden, som avhandlades i 56 §, ansåg utskottet
varken behövligt eller lämpligt att införa tvingande bestämmelser om
minimitid. Utskottet hade icke av den i ärendet förebragta utredningen kunnat
finna, att vid dessa arrenden sådana missförhållanden i fråga om upplåtelsetidens
längd förelåge, att ett ingripande på lagstiftningens väg kunde vara
befogat. Arrendeupplåtelser under enskilda jordägare i allmänhet saknade
också den varaktiga beskaffenhet, som i fråga om arrenden under bolag och
fideikommiss talade för lagstadgandet av en längre minimitid. Som regel
upphörde utarrenderingen av nu ifrågavarande ställen förr eller senare i följd
av ägarens dödsfall eller fastighetens försäljning. Härtill komme, att många
av de större enskilda egendomarna, särskilt i södra Sverige, vore för sin drift
väsentligen beroende av den arbetskraft, som erhölles från jordbrukstorpen.
En lagstadgad minimitid, särskilt så lång som femton år, skulle utan tvivel
komma att inverka störande på driften vid huvudgårdarnas jordbruk. Med
denna motivering hemställde utskottet, att den i förslaget upptagna 56 § måtte
utgå.

Riksdagen biföll utskottets hemställan såväl i fråga om fideikommissarrenden
som beträffande sistnämnda grupp av arrenden.

Vid 1928 års riksdag drogs jämväl frågan om minimitiden under förnyat
bedömande av riksdagen.

I motion nr 202 i första kammaren hemställdes nämligen, att riksdagen måtte
besluta eller hos Kungl. Maj :t begära den ändring i allmänna arrendelagens
55 § och det tillägg till densamma, att för arrenden under fideikommiss och
sådana gods, som omförmäldes i 56 § i Kungl. Maj:ts förslag till 1927 års riksdag,
skulle bestämmas en minimitid av 15 år.

I motion nr 361 i andra kammaren hemställdes, att riksdagen måtte besluta
eller hos Kungl. Maj :t begära den ändring i allmänna arrendelagens 55 § och
det tillägg, att för arrenden under fideikommiss och enskilda jordägare, som
omförmäldes i 56 § i Kungl. Maj:ts förslag till 1927 års riksdag, skulle bestämmas
en minimitid av 15 år.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 12, anförde andra lagutskottet, att
det enligt utskottets mening icke funnes anledning att då frångå det beslut
rörande minimitiden vid ifrågavarande arrendeupplåtelser, som fattades vid
1927 års riksdag. Utskottet hemställde alltså Om avslag å motionerna.

Denna hemställan bifölls av första kammaren, under det att andra kammaren
antog en vid utskottets utlåtande fogad reservation om skrivelse till Kungl.
Maj:t i motionernas syfte.

Riksdage

1928.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

III. Frågan om optionsrätt.

Riksdagen Vid 1927 års riksdag framfördes motionsvis frågan om införande av optionsI927-
rätt i den sociala jordlagstiftningen utan att då vinna riksdagens bifall.

Vid nämnda riksdag uttalade sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
i sitt utlåtande rörande det i motionerna berörda ärendet, att utskottet,
när det för vissa arrenden förordade så lång minimitid som femton år, ej fann
anledning föreligga att stadga optionsrätt. Såsom skäl härför hänvisade utskottet
till vad jordsakkunniga anfört i frågan. Av de sakkunnigas betänkande
framgår, att deras ståndpunkt härutinnan vore, att sedan arrendatorn
innehaft fastigheten i femton år optionsrätt näppeligen kunde tillerkännas honom,
utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord alltför mycket beskures.
Dessutom kunde man förutse, att arrendeförhållandet under den föregående
långa arrendetiden vunnit sådan stadga, att, därest fastigheten fortfarande
skulle vara utarrenderad, någon risk knappast förefunnes för en skötsam
arrendator att icke erhålla förnyat arrende.

Riksdagen Vid fjolårets riksdag drogs frågan om optionsrätt ånyo under riksdagens
m8- bedömande genom motioner i båda kamrarna.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 10, yttrade andra lagutskottet,
att det enligt utskottets mening ej funnes anledning frångå de beslut i ämnet,
som fattades vid 1927 års riksdag.

Utskottets hemställan om avslag å motionerna bifölls av första kammaren,
under det att andra kammaren antog en vid utskottets utlåtande fogad reservation,
vari yrkades skrivelse till Kungl. Maj :t i motionernas syfte.

IV. Frågan om kontroll å den sociala arrendelagstiftningens

tillämpning.

Undersökning I sitt den 10 november 1921 avgivna betänkande hava de sakkunniga, som
verkningarna tillkallats för undersökning rörande den norrländska vanhävdslagstiftningens
av den norr- verkningar, häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson
‘hävdstogsUft- framhållit, att den verkställda undersökningen angående den norrländska arningen.
rendelagens verkningar givit vid handen, att nämnda lag ingalunda vunnit tilllämpning
i full utsträckning. Det hade sålunda konstaterats, saväl att muntliga
arrendeavtal alltjämt vore långt ifrån sällsynta som ock att i de skriftliga
avtalen ofta förekomme bestämmelser, som strede mot lagens stadganden. I
arrendekontrakten hade intagits bestämmelser, som i än det ena än det andra
avseendet avveke från lagens föreskrifter.

Nämnda sakkunniga hava härutinnan i huvudsak anfört:

Det är naturligt att, där avvikelser sålunda skett, de i allmänhet tillkommit
i jordägarens intresse. Arrendatorerna hava sålunda trots den till deras
förmån stiftade särskilda arrendelagen icke alltid varit i stånd att vid avslutande
av arrendeavtal i tillräcklig grad göra sin rätt gentemot de i allmänhet
ekonomiskt välsituerade jordägarna gällande. Men därtill kommer även, att
arrendatorerna ofta icke äga någon ingående kännedom om lagstiftningens innehåll.
Det har vid sådant förhållande icke varit någon svårighet för jord -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

5

ägarna att få i arrendekontrakten inryckta mot arrendelagen stridande bestämmelser,
vilkas innebörd och räckvidd arrendatorema icke haft förmågan
att överblicka.

Det kan måhända sägas, att vad sålunda anförts angående åsidosättandet av
arrendelagens föreskrift om skriftlig form för arrendeavtalet eller av någon
av lagens övriga bestämmelser icke är av så synnerligt stor betydelse, då dels
en arrendator, som på grund av muntligt avtal tillträtt en fastighet, jämligt
lagen alltid har möjlighet att efter stämning till domstol få arrenderätten stadfäst
i överensstämmelse med densamma och då dels ett i avtalet intaget villkor,
som strider mot lagen, är utan verkan. Fäster man sig endast vid den
rättsliga sidan av saken, kan det således synas spela mindre roll, om arrendatorn
brukar fastigheten på grund av allenast muntligt avtal eller om i ett
skriftligt avtal intagas villkor, som icke överensstämma med arrendelagen.
Tager man emellertid hänsyn till förhållandena såsom de gestalta sig i det
praktiska livet, torde man dock finna, att det är av icke ringa vikt, att arrendelagen
kommer i full tillämpning i enlighet med sitt innehåll, d. v. s. att alla
arrendeupplåtelser, som falla under lagen, ske skriftligen och i avtalen icke
intagas andra villkor än sådana, som överensstämma med lagen. Det har
påvisats, att det i andra och tredje punkterna i 1 § andra stycket av norrländska
arrendelagen omförmälda tillvägagångssätt för stadfästande av en arrenderätt,
som grundar sig på muntligt avtal, icke i något fall kommit till användning.
På grund härav och då det säkerligen endast undantagsvis kommit
i fråga, att en jordägare jämlikt första punkten i samma stycke på äskande av
en arrendator med muntligt arrendeavtal genom skriftlig handling bekräftat
arrenderätten, kan det, då en arrendator brukar en fastighet på grund av muntligt
avtal, förutsättas, att det osäkerhetstillstånd för arrendatorn, som det
muntliga avtalet innebär, kommer att fortfara, så länge han sitter på fastigheten.

Vad angår det fall, att skriftligt avtal väl slutits men i avtalet stipulerats
villkor, som strida, mot arrendelagen, är det också uppenbart, att arrendatorn
ofta skall känna sig så pass bunden av de avtalade villkoren, att han icke vill
ifragasätta annat än att de skola vara gällande. Att påyrka tillämpandet av
andra villkor än dem, som arrendekontraktet innehåller, måste, låt vara att
laglig rätt därtill förefinnes,_ framstå såsom obehagligt för många arrendatorer.
Ett påstående i sadan riktning gentemot jordägaren kan för arrendatorn
medföra allvarsamma konsekvenser. Arrendatorn är nämligen frånsett arrendeförhållandet
i allmänhet för sin utkomst mer eller mindre beroende av jordägaren,
och det kan för visso^befaras att, därest arrendatorn gör sina lagliga
ansprak gällande, han kan från jordägarens sida bliva föremål för obehag av
det ena eller andra slaget. Hellre än att utsätta sig för en dylik eventualitet
avstår arrendatorn från sin rätt och fogar sig efter avtalets olagliga bestämmelsen
Det bör ej heller förbises, att för mången arrendator har ett ingånget
avtal sådan helgd, att det är alldeles uteslutet, att han med vett och vilja skulle
bryta detsamma, även om det är stridande mot till hans skydd givna lagbestämmelser.
Allt som allt kan det på goda grunder antagas att, där ett arrendekontrakt
innehåller mot arrendelagen stridande villkor, kontraktet ej
sällan kommer i tillämpning i enlighet med sitt innehåll och icke enligt de
lagstadganden, som genom samma villkors intagande i kontraktet blivit åsidosatta.

Detta behöver naturligtvis icke alltid medföra, att arrendatorn tillfogas
orätt. Det är icke omöjligt, att arrendatorn av någon anledning kan anse ett
arrendeavtal, som icke överensstämmer med lagen, vara förmånligare än ett
avtal, vid vars avslutande lagen i allo blivit följd. Sålunda kan arrendatorn
finna det med sitt intresse överensstämmande att mot erhållande av en rättig -

6

Andra lagutskottet^ utlåtande Nr 17.

J ordkommissionen.

Jord sakkunniga.

het, som lagen icke tillägger honom, åtaga sig en förpliktelse, som icke har stöd
i lagen, eller avstå från en honom i lagen tillerkänd rätt. Detta är emellertid
en sak för sig. Även ett i full överensstämmelse med arrendelagen ingånget
kontrakt hindrar givetvis icke, att genom överenskommelse mellan parterna
andra villkor kunna komma att i praktiken tillämpas än de, som innehållas i
kontraktet. Vikten ligger icke därpå, att i arrendeförhållandet lagens tvingande
bestämmelser för varje fall komma i tillämpning, utan därpå, att det
arrendeförhållandet konstituerande kontraktet icke erhåller sådant innehåll, att
därigenom arrendatorn ingives en felaktig uppfattning om sina lagliga rättigheter
och skyldigheter.

Det kan icke undvikas, att i samma mån som arrendelagens bestämmelser
åsidosättas lagens effektivitet förringas. Lagens ändamål att bereda arrendatorerna
trygghet och självständighet i deras näring blir icke tillgodosett i den
utsträckning, som lagstiftarna avsett. Detta återverkar i sin ordning på skötseln
av jordbruket å arrendegårdarna. Det kan icke förväntas, att en arrendator,
som endast har ett muntligt avtal att lita till eller vilken exempelvis, så-''
som ingalunda är ovanligt, genom arrendekontraktet ålagts att, närhelst så
fordras, ställa sin arbetskraft till jordägarens förfogande, skall kunna eller
vilja åt jordbruket ägna erforderlig omsorg.

Av sålunda anförda skäl hava herrar Wihlborg och Nilsson ifrågasatt, huruvida
icke -— i viss mån efter förebild av vad som gäller i avseende å lagen
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område — för varje län borde förordnas en eller flera personer med åliggande
att tillhandagå arrendatorerna med råd och upplysningar angående med
arrendavtalen sammanhängande frågor. Eventuellt torde ett sådant uppdrag
kunna anförtros åt det agronomiska biträde, som enligt herrar Whilborgs och
Nilssons förslag skulle anställas hos varje jordbrukskommission. Därest på
nämnda sätt tillfälle bereddes arrendatorerna att erhålla erforderliga upplysningar
angående vad arrendeavtalen finge innehålla och råd angående vad de
hade att iakttaga för att bevaka sina intressen, skulle en av anledningarna till
att arrendelagens bestämmelser så ofta åsidosattes nämligen den, att arrendatorerna
icke ägde kännedom om lagstiftningens innehåll, i väsentlig mån undanröjas.
Den garanti, som därigenom vunnes för att arrendelagens bestämmelser
komme i tillämpning, kunde antagas komma att högst väsentligt bidraga
till förminskning av antalet fall, då genom arrendeavtalen arrendatorerna
tillfogades förfång.

Även jordkommissionens majoritet har beaktat detta spörsmål. Enligt kommissionens
förslag skulle i orterna inrättas särskilda jordbrukskommittéer,
vilka jämte annat skulle med uppmärksamhet följa arrendeförhållandena och
på begäran lämna råd och upplysningar såväl vid arrendeavtals upprättande
som eljest då fråga uppstode om tillämpning av den sociala arrendelagen eller
något i arrendeavtal intaget villkor.

Vidare hava jordsakkunniga i sitt den 20 juni 1926 avgivna betänkande till
lag om ändrad lydelse av nyttjanderättslagen beaktat detta spörsmål. De sakkunniga
hava härom anfört följande.

Samtliga utredningar, som företagits angående arrendeförhållandena_i landets
olika delar, hava givit till resultat, att gällande arrendelagars bestämmel -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 7

ser, även om de äro tvingande, ofta åsidosättas. Sålunda har, såsom redan
nämnts, undersökningen angående den norrländska arrendelagens verkningar
visat, såväl att muntliga arrendeavtal alltjämt äro långt ifrån sällsynta, som
ock att i de skriftliga avtalen ofta förekomma bestämmelser, vilka strida mot
lagens stadganden. Det har vidare genom både den av jordkommissionen verkställda
enquéten och den av de sakkunniga själva företagna utredningen konstaterats,
att vad södra och mellersta Sverige beträffar i arrendeavtalen ej
sällan intagas förbehåll, vilka stå i uppenbar strid mot den allmänna arrendelagens
bud. Samtliga utredningar överensstämma även därutinnan, att de avvikelser,
som sålunda skett från lagens föreskrifter, merendels tillkommit i
jordägarens intresse. Det torde sålunda få anses såsom visst, att arrendatorerna
trots de till deras förmån meddelade lagbuden ingalunda alltid varit i
stånd att vid arrendavtalens avslutande gentemot jordägarna bevaka sin rätt,
vartill bristande kunskap hos arrendatorerna om lagens innehåll ofta torde
hava i väsentlig mån bidragit.

Väl är ett i arrendeavtal intaget villkor, som strider mot lagens tvingande
bud, utan all rättsverkan, men det lärer ej kunna frånses, att mången arrendator
likväl känner sig pliktig att respektera vad han genom sin underskrift
å arrendekontraktet förbundit sig till. Och ofta torde fruktan att utsätta sig
för obehag av det ena eller andra slaget avhålla honom från att göra sin rätt
gentemot jordägaren gällande. Såsom i nämnda utredningar framhållits, kommer
därför ett arrendekontrakt, som innehåller mot lagen stridande förbehåll,
sannolikt ej sällan att vinna tillämpning i enlighet med sitt innehåll. Detta
måste givetvis väcka allvarliga betänkligheter.

Skola arrendatorerna i verkligheten erhålla det skydd, som genom arrendelagstiftningen
avses att bereda dem, torde det, såsom av såväl herrar AV ihlbojg
och Nilsson som jordkommissionen framhållits, vara nödvändigt, att det sörjes
för att arrendatorerna kunna vid arrendeavtalens avslutande ävensom eljest,
då de äro i behov av råd och upplysningar, kostnadsfritt erhålla lämpligt biträde.
Emellertid lärer enligt de sakkunnigas mening för detta ändamål icke
erfordras tillsättande av lokala kommittéer i enlighet med vad jordkommissionen
föreslagit, utan synes det vara till fyllest, om i huvudsaklig anslutning till
herrar Wihlborgs och Nilssons förslag för sådana kommuner, där ett större
antal arrendatorer finnes, förordnas en därtill skickad person i orten att mot
ersättning av statsmedel tillhandagå arrendatorerna med råd och upplysningar
i arrendeförhållanden rörande frågor.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag, nr 182, med
förslag till lag om ändring i vissa delar av nyttjanderättslagen m. m. väcktes
en motion inom första kammaren (I: 113), vari hemställdes, att riksdagen
ville besluta ett tillägg till den sociala arrendelagstiftningen i syfte att skapa
någon kontroll på lagens tillämpning genom de i uppsiktslagen omnämnda jordbrukskommissionerna
eller annorledes.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande nr 1
rörande denna motion följande.

Enligt utskottets mening torde en kontroll av den art, som avses i förevarande
motion, komma att bliva synnerligen omfattande, därest den skall kunna
fylla den uppgift, som motionärerna åsyftat. Motionärerna hava nämligen
ansett, att vederbörande kontrollmyndighet skulle tilläggas initiativ, upplysningsverksamhet
och målsmanskap. Utskottet har icke funnit sådana skäl anförda,
att de föranleda utskottet att förorda anordnande av en dylik omfattande
kontrollverksamhet.

Riksdagen

1927.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Två ledamöter avgåvo reservation och hemställde, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t begära förslag till 1928 års riksdag i syfte att skapa någon garanti
på den sociala arrendelagens tillämpning genom de i uppsiktslagen omnämnda
jordbrukskommissionerna eller annorledes.

Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

Riksdagen Även vid 1928 års riksdag väcktes motioner i ämnet. I likalydande motio1
2S'' ner, nr 203 i första kammaren och nr 357 i andra kammaren, hemställdes, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära övervägande av sådant tillägg till
den sociala arrendelagen, att någon kontroll å lagens tillämpning utan omfattande
kostsamma anordningar måtte kunna genom jordbrukskommissionerna
eller annorledes åstadkommas.

Motionerna behandlades av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet,
som i utlåtande nr 2 anförde följande.

Enär intet inträffat, som i föreliggande fråga skulle kunna föranleda ett
ståndpunktstagande i annan riktning än 1927, vidhåller utskottet sitt förenämnda
uttalande vid fjolårets riksdag samt finner alltså skäl icke anförda för förordande
av den ifrågasatta kontrollverksamheten.

Utskottets hemställan om avslag å motionerna bifölls av riksdagen.

Utskottet. Vid det förnyade övervägande, som nu ägnas de föreliggande frågorna om
ändrade bestämmelser i fråga om minimiarealen och minimitiden vid arrenden
enligt den sociala arrendelagstiftningen samt om införande av optionsrätt
i nämnda lagstiftning, har utskottet icke funnit anledning förorda, att riksdagen
frånträder de beslut, som fattades år 1927. Utskottet kan därför icke
tillstyrka bifall till något av de i motionerna under 1)—3) upptagna yrkandena.

I motionen I: 185 har gjorts gällande, att den sociala arrendelagstiftningen
mångenstädes icke kommer till någon tillämpning, att de upprättade arrendekontrakten
ofta äro olagliga och att lagen kringgås på olika sätt. Utskottet
har emellertid varken i motionen eller vid de undersökningar, som utskottet
varit i tillfälle att verkställa, funnit styrkt, att dylika missförhållanden förefinnas
i den omfattning, att utskottet äger anledning att förorda den i motionerna
ifrågasatta kontrollen. För övrigt synes böra erinras därom att av sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag skäl anfördes
mot införande av dylik kontrollverksamhet.

I sammanhang med övervägande av denna fråga har utskottet med hänsyn
till de särskilda förhållanden, som föreligga vid den sociala arrendelagstiftningens
tillämpning, funnit önskvärt, att ifrågavarande arrendatorer i viss
utsträckning beredas kostnadsfri rättshjälp i frågor rörande arrendeförhållanden.
Arrendatorerna tillhöra ofta de mindre bemedlade samhällsklasserna. De
äro därför säkerligen ofta i behov att kostnadsfritt erhålla råd och upplysningar
eller annat biträde i ärenden angående arrendeavtalet och därmed sammanhängande
frågor. Genom en sådan anordning skulle även kunna vinnas en viss
garanti för att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser komma att noga
följas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

9

Under hänvisning till vad här ovan anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till åtgärder från det allmännas sida för att åt sådana
arrendatorer under bolag och med dem likställda, för vilka
särskilda sociala lagbestämmelser gälla, bereda möjlighet
att kostnadsfritt erhålla rättshjälp med avseende å frågor rörande
arrendeförhållanden;

2) att yrkandet under punkt 1) i motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

3) att yrkandet under punkt 2) i motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

4) att yrkandet under punkt 3) i motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

5) att yrkandet under punkt 4) i motionerna, i den mån det
icke blivit besvarat genom vad utskottet ovan under 1) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Frändén, Österström*, Lindhagen.
Berglund*, Granström, Tamm och Norman*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar.
Odstrom , Johansson i Sollefteå, Andersson i Kasjön, Gardell i Gans, Pettersson i
Hällbacken och Sandström.

* Ej närvarande vid ntlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Lindhagen, Berglund, Norman, Magnusson i Kalmar, Johansson
i Sollefteå och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall till motionernas
yrkanden.

Till stöd för dessa yrkanden har herr Lindhagen, utöver motionernas motivering,
ytterligare anfört:

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

»Det är även bär uppenbart, att de olika ståndpunkterna äro betingade av
skiljaktiga ekonomiska intressen. I detta fall har utskottet nödgats anlita uteslutande
det processuella tillvägagångssättet. Såsom svarandepart nekar utskottet
utan vidare motivering, att käromålet blivit styrkt. För detta senare talar
nämligen både sakens natur och de flesta tidigare utredningar, och därför
anses dessa i förevarande fall icke hava något bevisvärde.

Att den nuvarande minimiarealen utestänger en myckenhet arrenden, som
borde komma in under lagen, särskilt i nordligare delar av landet, är nogsamt

känt och utrett. . o

Varför skall arrendetiden för fideikommiss bestämmas till blott tio ar samt
tidsbestämmelse alldeles saknas för arrenden under andra gods? Därför har
aldrig givits något skäl, och sådant kan icke heller givas. Det är ett naket
intresse, som bestämmer denna ståndpunkt. Alla utredningar med innehåll gå
emot densamma.

Rätt till förnyelse av arrende (optionsrätt) vid utgången av den stadgade
minimitiden är ur social synpunkt ett mänskligt krav, för vilket ock inom jordkommissionen
uppnåddes enhet, såvitt rörde bolagsarrenden. Det ekonomiska
intresset allena uppdelar här ståndpunkterna i motsatta läger.

Vad slutligen angår kontroll på lagens tillämpning, så avfordras ingen bevisning
om behovet. Här föreligger nämligen en lucka i lagstiftningen, vid
vars tillkomst även bort övervägas tillräckliga åtgärder för att garantera lagens
effektivitet i denna ofullkomlighetens värld. Detta ligger i sakens natur.
Det är knappast ens något klandervärt, att de intressen, mot vilkas utsvävningar
lagen riktar sig, skola på många händer begagna sig av till buds stående
möjligheter att uppenbart eller i det tysta sätta sig över lagen.

En lätt utväg är att utarrendera allenast så stor del av jorden, att det kontraherade
området ej faller under lagen. En bolagsdisponent uppgav^ personligen
år 1927 inför utskottet, att hans bolag på det sättet undgick att få åtskilliga
arrendegårdar i övre Dalarne lagda under den norrländska arrendelagen.
Nu upplyste en ledamot i utskottet att bemälde disponent för honom uppgivit,
att bolaget icke vidare tänkte uppföra sig så illa. Med denna privata upplysning
fann utskottet all fara i ovanberörda hänseende undanröjd för hela riket
från Ystad till Haparanda och för all framtid. I förslaget till betänkande
skrevs därför med gott samvete, att utskottet icke funnit styrkt, att upprättade
arrendekontrakt ofta äro olaga och att lagen kringgås på olika sätt.
Vid justeringen dokumenterades emellertid ofrånkomligt betänkliga överträdelser
i ett annat avseende. Formuleringen ändrades då till, att missförhållanden
ej blivit styrkta förefinnas ’i den omfattning’, att ett ingripande vore av
nöden. Hela detta spegelfäkteri i intressenas spel avslöjar obarmhärtigt lagens
ofullkomlighet från dagen för dess stiftande, varom ytterligare hänvisas
till motionen och arrendatorernas erfarenheter i landet.

Lagutskottet har alltid också gjort gällande, att kontrollen blev dyrbar.
Häremot ha vänner av en rättsordning nu som förut erinrat, att en lättvunnen
och billig kontroll kunde vinnas genom jordkommissionerna. Utskottet har ej
heller nu låtsats om denna i motionen upprepade utväg, men givit en förtäckt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

11

hänvisning igen till utskottets gamla påstående. Utskottet vill tydligen ej
tillåta att kontrollen får bli billig.

Såsom utskottets offentliga protokoll utvisar förordades emellertid från frisinnat
håll det lilla tillmötesgående, som återfinnes i första punkten av utskottets
hemställan, vilken hemställan väl lämpligare bort inarbetas under utskottets
hemställan under punkt 5. Detta medgivande kan möjligen i tidernas
längd tjäna som fingervisning för en effektiv kontroll, vilket ock ett par reservanter
mot även denna framfärd uppenbarligen befarat.

Utskottet har ock genom denna hemställan nödgats frångå sin strax förut
uttalade uppfattning om obehövligheten av kontroll. Genom en sådan anordning,
säger utskottet ''skulle även kunna vinnas en viss garanti för att den sociala
arrendelagstiftningens bestämmelser komma att noga följas’.

Såsom var och en bör förstå, kommer den nämnda rättshjälpen sällan eller
aldrig att bli av någon betydelse för den kontroll å den sociala arrendelagen,
som behöves. Den arrendator, som reser sig på detta sätt mot ett bolags maktutövning,
äventyrar i många fall, såsom de själva pläga berätta, nödig arbetsförtjänst,
förlust av arrende vid kontraktstidens utgång med flera nackdelar.
Det är en oförlåtlig motsägelse mot lagens sociala karaktär att fortfarande även
på detta sätt vältra kontrollen över lagens tillämpning huvudsakligen just på
de svaga, som skulle skyddas genom densamma»;

2) av herrar Magnusson i Skövde och Sandström i fråga om utskottets hemställan
under 1).